Turkiets parlamentsval

Herr talman! Hans Linde har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att Turkiets parlamentsval genomförs på ett demokratiskt och rättssäkert sätt. De turkiska parlamentsvalen observerades av valövervakare, bland annat svenska, utsända av Europarådet och OSSE. Sverige och EU följde noga genomförandet av valen. Att Turkiet under de gångna tio åren blivit ett väsentligt mer öppet samhälle, politiskt och ekonomiskt, står utom allt tvivel. Det är en positiv utveckling som utgör en inspirationskälla för frihetsrörelser runt om i Medelhavsregionen. EU-medlemskapsförhandlingarna och deras betydelse för stärkandet av rättsstaten och respekten för mänskliga rättigheter har angett färdriktningen. Sverige har konsekvent stöttat den turkiska reformprocessen. Inom den svensk-turkiska dialogen har vi också haft möjlighet att kritisera tillkortakommanden som kunnat lägga hinder i vägen för ett turkiskt EU-medlemskap.

Herr talman! Det är brukligt att man som riksdagsledamot inleder en interpellationsdebatt med att tacka ministern för svaret. Men jag måste tyvärr säga att det korta svar jag fått inte ger så mycket anledning att rikta något tack till utrikesministern. Den interpellation som vi nu diskuterar lämnade jag in den 20 maj. Trots att det finns ett regelverk som anger att interpellationer ska besvaras inom två veckor får vi debatten först i dag - en månad senare. Och trots att Carl Bildt har haft gott om tid på sig att formulera ett svar på de exempel på brott mot mänskliga rättigheter som jag har tagit upp i min interpellation och som har begåtts de senaste två åren i landet besvaras min interpellation med några kortfattade och innehållslösa meningar. Jag måste säga att jag tycker att det är nonchalant av utrikesministern. Det allvarliga är ändå inte att utrikesministern är nonchalant mot mig; det kan jag överleva. Det allvarliga är att Sveriges utrikesminister uppvisar en sådan nonchalans när det gäller just de frågor jag tar upp i min interpellation: att politiska partier de senaste åren har stängts i Turkiet, att kandidater bara för ett par månaders sedan förbjöds delta och ställa upp och kandidera och att tusentals människor har fängslats på politisk grund i Turkiet de senaste åren. Jag måste säga att jag är djupt oroad över att Carl Bildt inte ser att situationen för mänskliga rättigheter i Turkiet faktiskt har förvärrats de senaste två åren. Jag var själv i Turkiet nu i helgen. Jag övervakade valet i Diyarbakir i östra Turkiet. Jag träffade också folkvalda politiker, journalister och företrädare för människorättsorganisationer och organisationer i det civila samhället. Jag besökte även Astrids Lindgrens barnbibliotek. Vid samtliga dessa möten fick jag tyvärr en väldigt mörk bild av läget när det gäller de mänskliga rättigheterna. När premiärminister Erdogan valdes 2003 föddes en förhoppning i de kurdiska områdena om att man skulle få en förändrad regeringspolitik i Turkiet, att man skulle öka respekten för det kurdiska folkets mänskliga rättigheter men också att man skulle ta steg mot en lösning av den så kallade kurdfrågan. I dag kan vi konstatera att dessa förhoppningar på många sätt har grusats. I den valrörelse som har genomförts har Erdogans och AK-partiets retorik blivit alltmer nationalistisk. Det har varit uppenbart att man har försökt flirta med de väljare som tidigare har röstat på ultranationalisterna MHP för att pressa dem under 10-procentsspärren. Vi har sett i utspelen från Erdogan hur man allt hårdare har attackerat den kurdiska minoriteten och dess politiska företrädare. Vi har också i den här valrörelsen sett exempel på hur Erdogan öppet har deklarerat att han kan tänka sig att återinföra dödsstraffet, någonting som i sig är allvarligt men som just i den här kontexten är ett direkt hot som riktas mot den kurdiska minoriteten. Dagarna före valet utfärdade man ett nytt dekret gällande möjligheter för poliser och militärer att befinna sig i närheten av vallokaler. Tidigare har det i Turkiet varit så att polis och militär på valdagen måste befinna sig mer än 100 meter från valurnorna. Nu minskar man detta bara ett par dagar före valet så att polis och militär kunde vara så nära som 15 meter från en valurna. I de tre vallokaler som jag själv besökte i Lice i Diyarbakirprovinsen såg jag vid samtliga tre ställen hur tungt beväpnad militär stod utanför entréerna till dessa vallokaler i kurdiskt dominerade områden. Vi vet nu också att det på valdagen skedde öppna försök till valfusk. Analfabeter fördes åt sidan för att lära sig hur man röstade. Öppen röstning tilläts. Valobservatörer hindrades från att genomföra sitt arbete, och när man väl fick valresultatet kunde vi se att i flera byar som hade en helt dominerande kurdisk befolkning hade mellan 97 ½ procent och 100 procent röstat på AK-partiet - ett resultat som ingen tar på allvar. Min fråga till utrikesministern blir: Ser Carl Bildt verkligen inte dessa brott mot de mänskliga rättigheterna i Turkiet och de problem som varit i samband med detta val? Kommer Carl Bildt på något sätt att kontakta den turkiska ambassaden här i Stockholm eller den turkiska regeringen för att framföra oro över de brott mot de mänskliga rättigheterna som har begåtts i samband med detta val i Turkiet?

Herr talman! Jag var liksom Hans Linde i Turkiet i söndags för att följa valet, men jag befann mig i Istanbul och såg bland annat kraftigt beväpnad kravallpolis nära BDP:s kontor i centrala Istanbul som övervakade firandet men såg så länge jag var där varken tårgas eller vattenkanoner. Däremot träffade jag bland annat Sirri Süreyya Önder, en av de nu invalda oberoende kandidaterna för det så kallade demokratiblocket, som kunde berätta hur någon eller några av hans motståndare hade placerat ett antal molotovcocktails på hans kontor i ett försök att skandalisera honom, ett försök som misslyckades i sin absurditet, eftersom Önder, en uppskattad kulturpersonlighet, filmare och regissör, är känd som en stark anhängare av freden och fredliga metoder. Provokationen av Önder är bara ett exempel på de odemokratiska metoder som förekommit under valrörelsen. Hans Lindes och andras berättelser från Diyarbakir och andra delar av Kurdistan och Turkiet gör att jag finner utrikesministerns servila gratulationer till Turkiets premiärminister Erdogan, som man kunnat läsa om på utrikesministerns blogg, anmärkningsvärda. Carl Bildt skriver där om "en imponerande seger" och att "det finns all anledning att gratulera" men inte ett ord om alla de trakasserier av kandidater som föregått valet, om de pågående så kallade KCK-rättegångarna, om polisens agerande under valdagen eller om fängslandet av journalister etcetera. Västmanlands Läns Tidning skrev i en ledare dagarna efter valet att Carl Bildt är väl mycket hejaklacksledare för den turkiska regeringen, och jag tycker det ligger mycket i den karakteristiken. Jag deltog även som valövervakare vid lokalvalen 2009, lokalval som ledde till framgångar för dåvarande Demokratiska samhällspartiet, DTP. 14 dagar efter valet gjordes massiva arresteringar av företrädare för DTP - i stället för dialog alltså repression. Detta följdes av stängning av DTP i slutet av 2009 och ytterligare fängslanden till exempel av människorättsföreträdaren Muharrem Erbey, bland annat med motivet att han här i Sveriges riksdags lokaler kritiserat MR-situationen i sitt land. Anmärkningsvärt nog ansåg EU-kommissionen hösten 2009 att lokalvalen i Turkiet hade genomförts väl. EU-kommissionen tog inte upp massarresteringarna av politiker efter valet. Turkiet är ett ansökarland till EU och har att leva upp till Köpenhamnskriterierna. Det första av dessa, det så kallade politiska kriteriet, ska vara uppfyllt innan förhandlingar inleds. Är det inte dags, utrikesminister Bildt, att lämna det servila hyllandet av Erdogan och i stället tala klarspråk om att Turkiet måste uppfylla det politiska Köpenhamskriteriet med avseende på mänskliga rättigheter och demokrati, inte bara till form utan även till sitt innehåll? Herr talman! Vid mitt besök träffade jag även en annan av de tre oberoende ledamöter som invaldes från demokratiblocket från Istanbul, nämligen Abdullah Levent Tüzel, partiledare från Arbetarpartiet och alltså en representant för den turkiska vänstern inom blocket. Jag berättade om dagens debatt med Sveriges utrikesminister om det turkiska valet och frågade Levent om det var något särskilt han tyckte att jag skulle ta upp. Inte förvånande nämnde han fred, 10-procentsregeln i valet till parlamentet och kurdernas rätt till modersmålsundervisning. Min andra fråga gäller alltså just den absurda 10-procentsregeln. Även valövervakarna från OSSE tog upp detta i sin rapport från det turkiska valet. Tänker utrikesministern i kontakterna med Turkiet och särskilt premiärministern Erdogan kräva att 10-procentsregeln hävs så att demokratin får fullt genomslag i kommande turkiska val?

Herr talman! Jag skulle också vilja tacka ministern och särskilt mina kamrater för en bra debatt. Jag hörde nu på slutet Jacob Johnson angående de frågor som jag också har tänkt lyfta upp, nämligen modersmålsundervisningen som är en jätteviktig aspekt. Jag är själv kurd från Iran och har hela mitt liv varit frustrerad över att jag inte kan läsa och skriva på kurdiska. Det fick jag möjlighet till först här i Sverige när jag var 25 år. Jag kan förstå frustrationen hos ungdomarna, framför allt när de inte kan tillgodose sina behov på sitt eget modersmål. Det är en stor del av problematiken och leder också till att man blir förvirrad, man vill göra revolt, man vill kasta sten. Det är i grunden jätteviktigt i demokratin att kunna tala sitt eget språk. I Turkiet får man inte det. Azadiya Welat, som är den enda kurdiska tidningen, har 24 timmar efter valet stängts i 15 dagar. När det gäller dess chefredaktörer och tre journalister har två av dem fått över 169 års fängelse. Den senaste journalisten fick 8 år och 6 månader andra dagen efter valet. Det är fruktansvärt kränkande mot det kurdiska folket, men Turkiets repression handlar, precis som mina kamrater har sagt, inte bara om kurderna som minoritet utan den drabbar alla socialister. Den drabbar alla människor som strävar efter frihet, inte minst kvinnorna. Jag tänkte sätta fokus på dem när jag ställer min fråga. När vi var hos Human Right Foundation och träffade deras ansvariga, som är professor i psykologi när det gäller tortyr av politiska fångar, sade hon till oss att prata i Sveriges riksdag om till exempel kvinnornas situation. Varje dag mördas fem kvinnor enligt det som syns i statistiken i Turkiet. Vi vet att många kvinnor också mördas i byarna och i andra städer där det inte förekommer några medier. Hedersvåldet är också väldigt omfattande. Premiärministern har öppet sagt att han inte är för jämställdhet, att han inte tror på jämställdhet. Man minskar kvinnorna och relaterar dem till familjen. På socialdepartementet som där är familjedepartementet handlar det om familjelagar. Kvinnan är inte en egen individ i detta land som är kandidat till EU. Hur ska man kunna tro ett land där premiärministern i talarstolen säger att vi i det här landet inte tror på jämställdhet? Det finns inte. Kvinnan tillhör familjen. Familjen är männen. Det är bröderna eller pappan som bestämmer. Min fråga till utrikesminister Carl Bildt är: Vad kommer ministern att göra vid sina möten med representanter för den turkiska staten, framför allt när han träffar utrikesministern och premiärministern? Mer än halva befolkningen utgörs av kvinnor, är det verkligen så att han inte tror på dem? Vad tänker ministern när det gäller det och anslutningen till EU? Vad tänker, tror och tycker vi i Sverige om den här frågan? Den är väldigt svår. Kvinnornas situation har kommit i skymundan av allt annat. Det är faktiskt dags för ministern att lyfta fram frågan vid de möten och förhandlingar man har.

Herr talman! Den fråga som Hans Linde hade ställt till mig var vilka åtgärder jag avser att vidta för att Turkiets parlamentsval ska genomföras på ett demokratiskt och rättssäkert sätt. Svaret är egentligen, som framgår, tvådelat. Först och främst ser vi till att det finns valobservatörer där. Det var ett sextiotal parlamentariker tror jag från ett trettiotal olika länder. Framför allt OSSE och Europarådet kom med en preliminär bedömning dagen efter valet och de kommer med en detaljerad bedömning i oktober. Den pekar på en del av bristerna. Den pekar också på de väsentliga framsteg som har skett i den demokratiska processen i Turkiet. Men när vi får den mer detaljerade rapporten kommer vi självfallet att ta in den. Den kommer också att påverka den bedömning i stort som görs som en del av EU-anslutningsprocessen som redovisas av kommissionen i oktober och som går in i den förhandlingsmateria som vi har. Observera, analysera och därefter förhandla! Det är svaret. Den stora fråga som Turkiet står inför efter detta val och som dominerade stora delar av valrörelsen är frågan om den nya författningen, där motsättningarna är rätt betydande. Det är i och för sig inte alldeles ovanligt att så är fallet när man ska reformera författningen. Jag hoppas att det nu blir en författningsprocess i Turkiet där AK-partiet har en stark ställning, men där också CHP, kanske MHP och det mer kurdiskt orienterade partiet BDP, som via den oberoende kandidaten väsentligt stärkte sin ställning i valresultatet, är beredda att gå in i en öppen process för att producera en författning som är bättre. Där finns åtskilliga frågor. 10-procentsspärren är bara en del av detta. Det handlar om reglerna för att förbjuda politiska partier. De finns i åtskilliga europeiska länder, men de måste vara på ett rimligare sätt. Det handlar också om nationella rättigheter, enkannerligen de kurdiska sådana. Det här var den första parlamentsvalrörelse där det kurdiska språket var vanligt förekommande på tv-stationer och i reklam. Det var inga begränsningar i den delen. Det är ett väsentligt framsteg som har skett. Gå ett decennium eller två tillbaka och detta var totalt förbjudet. Det innebär inte att det inte finns behov genom den så kallade demokratiska öppningen av ytterligare reformer i den turkiska processen. Det är min förhoppning att den förhandling om en ny författning som kommer att inledas, efter det att parlamentet har samlats och efter det att regeringen har nybildats, kommer att leda till väsentliga förbättringar och gå mot en helt modern och demokratisk författning som kommer att underlätta också närmandeprocessen till Europeiska unionen. Låt oss vad gäller de konkreta frågeställningarna och eventuella tillkortakommanden där återkomma när vi har rapporterna. Jag kan inte bedöma i detalj hur nära polisen ska vara. Jag vet bara att det finns terroristiska organisationer som i olika länder spränger vallokaler. Att man skyddar vallokaler behöver inte nödvändigtvis vara fel. Skulle folk försöka spränga våra vallokaler i Sverige hoppas jag att den svenska polisen kommer att skydda vallokalerna i Sverige. Tack och lov är det behovet icke så påfallande.

Herr talman! Jag förstår att man när man ska göra en helhetsanalys av valet behöver ta in de observationer som har gjorts, titta på dem, läsa igenom, observera, analysera och sedan ta ställning. Men det har också begåtts övergrepp, direkta brott mot de mänskliga rättigheterna som är så uppenbara och tydliga att jag har svårt att tänka mig att man skulle behöva någon längre tid för analys på Utrikesdepartementet för att ta ställning. Låt mig ta ett tydligt exempel som jag själv var med om. På valnatten i söndags samlades människor i Diyarbakir runt BDP:s partihögkvarter. De gjorde det för att fira att BDP och deras allierade i den turkiska vänstern hade gjort det kanske bästa valet någonsin när man hade gått från 21 mandat till 36. Det var en verklig folkfest när jag kom dit. Människor hade kommit i tre fyra generationer, tagit med sina små barn men också farmor och mormor för att de skulle kunna få vara med och fira detta historiska ögonblick när man hade nått denna framgång. Det var sång, det var dans, det var fyrverkerier och folk jublade. Det var en fredlig tillställning. Men när BDP:s partisekreterare gick upp för att hålla ett tacktal till dem som hade deltagit i valrörelsen kände jag, som själv stod mitt i folkmassan tillsammans med andra valobservatörer från Sverige, faktiskt från flera olika partier, hur det började sticka i ögon, näsa och hals. Vi förstod ganska snabbt när vi såg hur tusentals människor började fly i panik från detta torg att man hade kastat ned tårgas från taken mitt i den folkmassa som firade denna valseger. Jag såg små barn i åldern ett till två år som gick med rinnande ögon på grund av tårgasen. Jag såg gamla kvinnor med sina hucklen runt munnen för att skydda sig från tårgasen. När vi rusade ut från detta torg för att komma i säkerhet upptäckte vi att man även på de kringliggande gatorna hade skjutit ned tårgas. Vi var tvungna att ta oss flera kvarter genom gasen från tårgaspatronerna för att komma i säkerhet. Vi möttes också av tungt bepansrad turkisk polis som åkte omkring med vattenkanoner och sköt in i de folkmassor som försökte sätta sig i säkerhet. Det här var en helt oprovocerad attack på människor som hade använt sin grundläggande mänskliga rättighet, nämligen att gå ut och mötas, att fira ett politiskt resultat och delta i fredlig samverkan. Det är ett tydligt brott mot de mänskliga rättigheterna. Jag vet att EU-minister Birgitta Ohlsson var snabbt ute och kritiserade den här attacken. Det välkomnar jag verkligen. Men jag hoppas också att det inte bara blir EU-ministern utan också Sveriges utrikesminister som kan ta bladet från munnen och tydligt ta avstånd från den här typen av attacker. Det behövs nog inte särskilt mycket tid för att analysera när man använder tårgas mot en folkfest, mot kvinnor och barn, pensionärer i olika åldrar. Då behöver man nog inte så mycket betänketid som utrikesminister, i alla fall borde man inte behöva det. Tyvärr skulle inte mina tio minuters talartid här i dag sammantaget räcka till att prata om alla de brott mot de mänskliga rättigheterna som jag såg när jag var i Turkiet. Men jag skulle vilja ta upp några till under den tid jag har kvar. Jag besökte bland annat människorättsorganisationen IHD. Jag satt i deras ordförande Muharrem Erbeys arbetsrum. Han kunde tyvärr inte närvara därför att han är en av de många tusentals som har fängslats på politisk grund de senaste åren. När jag träffade IHD och deras företrädare fick jag en rapport som de har tagit fram som oberoende människorättsorganisation när det gäller brott mot mänskliga rättigheter i östra och sydöstra Turkiet under de fyra första månaderna i år. Jag kan sammanfatta denna rapport för utrikesministern. Under de första fyra månaderna under 2011 har 33 personer torterats i häkten, 618 människor har misshandlats eller skadats av polis, 2 788 människor har fängslats och sex webbsidor har stängts ned. I 516 fall har människor förvägrats rätten att tala sitt eget modersmål i en rättegång. Sammantaget rapporterar man om 11 426 fall av brott mot de mänskliga rättigheterna bara under de fyra första månaderna under detta år i en begränsad del av Turkiet.

Herr talman! Jag vill upprepa, bland annat mot bakgrund av Hans Lindes erfarenheter, att Sveriges utrikesminister Carl Bildt har alldeles för låg profil när det gäller att hävda respekten för yttrandefrihet, mänskliga rättigheter och ett demokratiskt valsystem värt namnet i Turkiet. Nu har Turkiet och omgivningen att leva med valresultatet. Det är ett resultat som pekar åt olika håll. Regeringspartiet AKP ökade visserligen sin väljarandel av befolkningen men förlorade i mandat, även om man på grund av valsystemet fortfarande är kraftigt överrepresenterat. Demokratiblocket av oberoende ledamöter från BDP och den kurdiska och turkiska vänstern ökade sin representation avsevärt trots att valsystemet fortfarande missgynnar dem kraftigt. Samtidigt ökade ett förhoppningsvis reformerat CHP sin andel ganska kraftigt, medan chauvinistiska MHP förlorade både platser och röstandelar. Sammantaget har kurder, vänstern och det som brukar kallas det socialdemokratiska CHP nu en större plats i parlamentet. Erdogan hävdade på valnatten att han tänker inbjuda till en bred konsultation med parlamentet om en ny grundlag, en grundlag som definitivt måste göra slut på det militära inflytandet i turkisk politik men som framför allt måste visa att Erdogan trots allt kan visa allvar med att i en fredlig dialog lösa den kurdiska frågan, den så kallade demokratiska öppningen. I och med att CHP har intagit en alltmer progressiv hållning i kurdfrågan, där partiet bland annat kräver avskaffande av 10-procentsspärren till parlamentet och öppnar för modersmålsundervisning, bör förutsättningarna för detta öka. Här kan Sverige stödja en sådan utveckling, inte genom servila hyllningar till Erdogan utan genom tydliga krav på mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och ett erkännande av kurdernas rättigheter.

Herr talman! Jag skulle vilja fråga utrikesministern vad han anser i den fråga som jag ställde beträffande jämställdhet i Turkiet. Kommer ministern i dessa förhandlingar att ta upp hur Turkiet egentligen ser på jämställdhet, och hur hoppfull är man i detta land när det gäller ändringar i konstitutionen? Ministern är själv hoppfull. Man ska vara optimistisk, men tyvärr känner jag inte samma optimism som ministern eftersom det finns mycket att göra. Framför allt är grundpelaren i demokratin att bli representerad. Men det går inte att bli representerad eftersom 10-procentsspärren gör det omöjligt för många minoriteter, däribland till exempel det prokurdiska partiet BDP. Det är faktiskt det enda parti i vars stadgar det står att kvinnorna ska vara representerade med 25 procent. Detta parti försöker få 50 procent. Det är långt ifrån vad som finns inom andra partier i Turkiet. Det är en viktig aspekt. Min nästa fråga är: Kommer utrikesministern att jobba för att det i Turkiet ska ges amnesti till alla sextiotalet journalister och de politiska fångarna? Det finns inga bevis för att de har haft samröre med någon så kallad terrororganisation. Om staten inte själv utövar terror är det inte terror som Erbey och tusentals andra politiska aktivister på olika nivåer inom BDP och inom de socialistiska organisationerna ägnar sig åt men som de har anklagats för. Detta är viktigt eftersom det inte bara är i Sveriges riksdag som vi har dessa förväntningar på regeringen och ministern, utan jag tror att många som vi har träffat har samma förväntningar, inte minst i omvärlden och EU. Jag hoppas att vi får rätt svar.

Herr talman! Jag har självfallet svårigheter att värdera detaljer i det som Hans Linde har varit med om vad gäller tårgas och vattenkanoner. Jag har själv varit med om icke så lite av tårgas och vattenkanoner i andra sammanhang i andra länder. Men som utrikesminister och ansvarig för utrikespolitiken har jag att repliera på de internationella observatörsrapporter som vi får för att sedan med tyngd kunna ta upp de invändningar och observationer som görs inom ramen för i detta fall förhandlingsprocessen. Det är på det sättet som man seriöst har möjlighet att utöva inflytande över detta. Jag tror att Hans Linde har tagit del av det uttalande som skedde av de internationella observatörerna. Det var Kerstin Lundgren från Sverige och Pia Christmas-Møller från Danmark som ledde det internationella arbetet när det gäller övervakningen. De observationer och rekommendationer som de kommer med kommer med all sannolikhet att tillmätas betydande tyngd i det fortsatta arbetet med Europeiska unionen och närmandeprocessen. Vi kommer att följa den interna politiska processen i Turkiet noga. Det är ingen tvekan om att AK-partiet gjorde ett mycket imponerande val. Man fick över 50 procent av rösterna. Det har inte varit så många fall i Europa där man har fått valresultat av den digniteten. I Sverige tror jag att vi i modern tid har haft det vid bara ett enda tillfälle. Men det var inte tillräckligt för att AK-partiet självt skulle kunna genomdriva en författningsändring utan det måste vara en dialog. Det tror jag att det i allt väsentligt var. Väldigt mycket blir också beroende av om europépartiet överger sin tidigare inställning eller modifierar den - detta parti, det så kallade socialdemokratiska partiet, som tidigare varit det parti som värnat militärens och de konservativa juristernas maktställning och som har motarbetat öppningen gentemot de kurdiska frågeställningarna - så att BDP, alltså det parti som många kurder röstar på, också kan gå in i denna process med öppet sinnelag. Det behövs en ny och demokratisk författning i Turkiet. Den tror jag kan komma till stånd genom en samverkan mellan en öppen och konstruktiv författningsdialog i Turkiet och närmandeprocessen till Europeiska unionen. Låt mig till detta gärna lägga Europarådet som spelar en viktig roll när det gäller kraven på de mänskliga rättigheterna. I detta sammanhang och vad gäller samhällsomvandlingen i stort i Turkiet, som är ett omfattande ämne, är det klart att inställningen när det gäller familjepolitik och jämställdhet skiljer sig på rätt avgörande punkter från den som vi har i Sverige. Där är det så, ska jag ärligt säga, att vi har varit rätt stora motståndare till att denna typ av frågeställningar tas in i Europeiska unionen över huvud taget av den enkla anledningen att vi inte vill att Europeiska unionen ska lägga sig i den svenska inriktningen av politiken i dessa frågor. Det innebär att denna typ av frågeställningar kanske inte är fullt så starka som man kanske kunde ha önskat från andra utgångspunkter i den europeiska processen. Jag tror att den fortsatta behandlingen av den kurdiska frågeställningen blir väldigt viktig. Jag menar att det har skett väsentliga framsteg under senare år. Men väldigt mycket återstår. Vi har tidigare framfört och kommer självfallet att fortsätta att till premiärminister Erdogan framföra betydelsen av att nu återuppta den så kallade demokratiska öppningen och att förankra den i en författningsprocess. Men det kräver medverkan av det turkiska parlamentets andra partier också. Jag hoppas att denna medverkan kommer att finnas.

Herr talman! Jag tycker att det är bra att det fanns officiella valobservatörer på plats i Turkiet. Men man ska också komma ihåg att av de 40 valobservatörer som OSSE skickade till Turkiet var det bara två som var i de kurdiska områdena. Jag förstår att om man har varit i Izmir eller Ankara kommer man att skicka en ganska positiv bild hem till Sverige i sina rapporter. Men det är också viktigt att utrikesministern faktiskt lyssnar till vad vi säger här. Det behövs inte rapporter och teknikaliteter för att vi ska kunna ta ställning till brott mot de mänskliga rättigheterna. Jag står här som inbjuden valobservatör hos BDP och berättar om det som jag såg själv på gatorna. Det är möjligt att utrikesministern misstror mig, annars använder jag denna möjlighet nu som valobservatör i Turkiet att rapportera till Sveriges utrikesminister. Jag vill också lyfta fram ett sista exempel som jag när jag var i Diyarbakir lovade att jag skulle lyfta fram. Det rör den kurdiskspråkiga tidningen Azadiya Welat som jag har ett nummer av här. Det är den enda kurdiska tidning som får ges ut i Turkiet, i ett land med kanske så många som 20 miljoner kurder. Det är den enda dagstidning som ges ut på kurdiska. Sedan tidningen började ges ut 2006 har 32 av dess medarbetare fängslats. Den har stängts åtta gånger, fick jag höra när jag träffade dem i söndags; nu har den uppenbarligen stängts en nionde gång. Dess ansvarige utgivare har nu fått sitt straff fastställt till 16 år och 6 månader. Möjligtvis är det en framgång, för tidigare var han dömd till 166 års fängelse - för att ha gett ut en tidning på kurdiska. Jag förstår att det i EU med den dynamik vi ser där i dag finns starkt islamofobiska krafter som motsätter sig ett turkiskt EU-medlemskap. Jag tror dock att det är viktigt att vi som står upp för ett turkiskt medlemskap, för att ett fritt och demokratiskt Turkiet ska kunna bli medlem i EU, inte väljer att vara tysta eller blunda för de utmaningar som Turkiet står inför. Att vara verklig vän av Turkiet i dag är att se landets stora utmaningar, att inte blunda för brott mot de mänskliga rättigheterna utan vara konstruktiv och tydlig i sin kritik när det gäller de utmaningar Turkiet står inför för att kunna förändra och utveckla landet så att man en dag kan leva upp till kraven för EU-medlemskap.

Herr talman! Låt mig ta fasta på det Hans Linde sade på slutet: Det finns dessa islamofobiska krafter, och det är ett betydande bekymmer i den europeiska debatten. Hans Linde tillhör inte alls denna kategori utan motarbetar tvärtom detta, och det sätter jag värde på. Att vi har den inställning vi har till Turkiet innebär samtidigt att de lyssnar på oss och gör det med visst förtroende. Om vi tittar på vad som skrivits i turkiska medier under, säg, det senaste året tror jag nog att vi kan konstatera att mina uttalanden om till exempel yttrandefrihet och Internet, men också om de kurdiska rättigheterna, har fått en större spridning i Turkiet än vad många andra europeiska politiker har förmått få vad gäller genomslag. Vi har möjlighet att föra en förtroendefull dialog. Det kanske har varit mer med AK-partiet. Förvisso har det varit så. Men jag har också haft möjlighet att ha samtal med olika företrädare för ett CHP-parti som jag hoppas kommer att förändras. Också i Turkiet är man nämligen beroende av att det finns en opposition som är beredd att medverka i en positiv och konstruktiv samhällsdebatt. Jag ska inte fördjupa mig i utvecklingen när det gäller tårgasen och allt sådant där, men jag förväntar mig att vad som inträffade där och på andra ställen kommer att återspeglas i den slutrapport vi får från valobservatörerna. Den kommer att ha betydelse. Det gäller också yttrandefriheten och pressfriheten. Låt mig för att sätta saker i perspektiv bara säga detta, utan att förneka någonting av det som Hans Linde sade: I dag är det möjligt att ge ut tidningar på kurdiska i Turkiet. I dag är det möjligt att ha tv-sändningar och en tv-station på kurdiska. I dag är det möjligt att föra valdebatter på kurdiska. I dag är det möjligt att ha tv-debatter på kurdiska och att tala kurdiska i alla offentliga sammanhang. Detta ledde definitivt till fängelsestraff för några år sedan. Framsteg sker. Men det innebär inte att framstegen är tillräckliga.