Unga kriminella

Fru talman! Lena Olsson har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att brottsuppklaringen ska förbättras. Vidare har Lena Olsson frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att förhindra att unga rekryteras till de kriminella organisationerna. Genom att tillföra betydande resurser har regeringen gett rättsväsendet goda förutsättningar att klara upp fler brott. Satsningarna har också gett resultat. År 2012 var antalet brott som rättsväsendet lyckats knyta en gärningsperson till nästan 10 procent fler än 2006. Den kraftiga ökningen i början av perioden har dock avstannat, vilket regeringen ser allvarligt på. Det handlar också i den diskussion som förs om antal kontra andel, vilket vi kan återkomma till. Vi behöver nu få veta mer om varför resultatutvecklingen har avstannat. I regleringsbreven för 2012 gav regeringen Rikspolisstyrelsen och Åklagarmyndigheten i uppdrag att gemensamt analysera och redovisa utredningsverksamhetens kvalitet och resultat. Myndigheternas redovisning av uppdragen visar att kvaliteten i de granskade ärendena i stort är tillfredsställande men att det samtidigt finns möjligheter till förbättring. Regeringen anser att det är av avgörande betydelse att myndigheterna tar ansvar för att vidareutveckla brottsutredningsverksamheten, bland annat genom att åtgärda de brister som man har sett i den gemensamma granskningen. Regeringen har också gett Brottsförebyggande rådet i uppdrag att utvärdera satsningen på polisen i syfte att säkerställa att resurstillskotten används så effektivt som möjligt. Jag har också varit tydlig med att Rikspolisstyrelsen och samtliga polismyndigheter nu måste fördjupa sin resultatanalys så att relevanta åtgärder kan vidtas. När det gäller Lena Olssons andra fråga om unga har rättsväsendet en mycket viktig uppgift att, genom tidiga och tydliga insatser, förebygga att unga fastnar i kriminalitet. Men det krävs även insatser från andra aktörer för att bryta en destruktiv livsstil. Exempelvis behöver skola, socialtjänst och hälso- och sjukvård vara en del av arbetet. Detta gäller inte minst i områden med utbrett utanförskap. Regeringen arbetar därför för att stärka samverkan i syfte att förebygga att ungdomar rekryteras till kriminella grupper. Sociala insatsgrupper är ett exempel på ett initiativ från regeringen i syfte att stimulera meningsfull samverkan mellan myndigheter och organisationer kring en enskild ungdom. Positiva resultat från pilotverksamheten har gjort att regeringen har lagt ett nytt uppdrag på Rikspolisstyrelsen att aktivt stödja arbetet med sociala insatsgrupper genom att bidra till en spridning och vidareutveckling av arbetssättet. Andra initiativ som regeringen har tagit handlar till exempel om att brott som begåtts av unga under 15 år ska utredas i större utsträckning än tidigare. Regeringen arbetar också för att handläggningstiderna ska kortas när det gäller unga lagöverträdare. För att förstärka det återfallsförebyggande arbetet för unga dömda har regeringen avsatt ytterligare resurser till Kriminalvården. Syftet är att myndigheten ska genomföra en kraftfull och långvarig satsning på åtgärder som kan leda till att unga dömda efter verkställigheten är bättre rustade för ett liv utan kriminalitet och missbruk. Åtgärderna ska bland annat innefatta insatser under verkställigheten som syftar till att förbättra unga dömdas förutsättningar på arbetsmarknaden. Satsningen omfattar även åtgärder som kan underlätta ungas utträde ur kriminella grupperingar.

Fru talman! Tack, ministern, för svaret! Det har satsats en hel del på rättsväsendet och framför allt på polisen, och det är bara att beklaga att man inte klarar upp brott i mycket större omfattning med den stora satsning som har gjorts. Jag skulle vilja specifikt ta upp frågan om unga lagöverträdare. Man har fått viss kritik från revisorerna för att man utreder och sätter i gång arbetet alldeles för sent. När en ung människa begår ett brott eller gör något kriminellt krävs det snabba puckar från samhället, att man reagerar för att styra upp det och vidtar en åtgärd så fort som möjligt. Det är väldigt viktigt när det gäller unga. Frågan hur man ska förebygga att unga rekryteras till kriminella nätverk är intressant. Det är sorgligt att se att den aktiviteten ökar och att det redan sker rekrytering av åtta-nio-åringar. Här måste man sätta ned fötterna och vidta åtgärder snabbt. Det finns ett axplock av orsaker till detta. Vi kan bara titta i snabbprotokollet från i fredags när det var en debatt här. Det är inga quick fix-lösningar, utan man måste inse att det krävs långsiktiga åtgärder när det handlar om både ekonomisk utsatthet och social utsatthet hos många människor i dagens läge. Jag har också fått många reaktioner och pratat med många poliser. Jag har fått ett långt brev från en polis här i Stockholm som har jobbat som polis i drygt två decennier, större delen med ungdomar på glid i utsatta områden. De sociala insatsgrupperna är egentligen ett självklart sätt, menar han, för samhällets olika aktörer. Det är en bra idé, men han är övertygad om att det är otillräckligt, då insatsgrupperna inriktar sig mot ungdomar alldeles för sent. Jag tycker att han har en viktig poäng här. De jobbar ju med ungdomar som redan har börjat komma in i kriminalitet, vilket ofta beror på att man aldrig har fått uppskattning eller bekräftelse. Det är tragiska uppväxtmiljöer och så vidare som ligger i bakgrunden. Men man får bekräftelse i de kriminella gängen. Man hjälper dem, och man får tryggheten och blir bekräftad på ett bra sätt där. Man gör vad som helst för dem. Denne polis menar att polisen ska in redan på dagis, för då är de och brandkåren väldigt poppis. Många småkillar vill bli just poliser eller brandmän. Han menar att det är jätteviktigt att polisen får möjlighet att komma in och jobba med de små barnen väldigt tidigt. Sedan kan vi i debatten fortsättningsvis diskutera vad man ska göra när det gäller andra samhällssektorer, för det är ju en helhet. Men det gäller just att polisen får möjligheten. Den här killen har försökt, men det har inte godtagits i Rikspolisstyrelsen.

Fru talman! Jag tror att det är väldigt viktigt att vi börjar tala mer om att förebygga brott, och inte bara släcka bränder, som man säger, alltså akuta insatser. Självklart ska vi även göra det, men det är svårt att bryta en ond spiral när den har snurrat riktigt länge ned i botten. Vi måste också bli bättre på samverkan när det gäller barn och ungdomar, att börja redan i förskolan och skolan med samverkan mellan aktörerna och föräldrarna. Polisen bör egentligen vara med hela vägen, även innan barnen blir straffmyndiga, och vara med i ett positivt samarbete. Man måste framför allt se dessa barn, för risken är att de känner sig osynliggjorda i skolan och inte klarar att komma upp till godkända betyg. De kanske är trångbodda och har problem hemma många gånger. Man glömmer lätt att många av dessa barn är sårbara och lätt rekryteras till kriminella gäng. De kommer från miljöer med barnfattigdom, våld i familjen, missbruk och psykiska problem. Det kan vara alla möjliga faktorer som bidrar till att skapa den sårbarhet som gör att man känner gemenskap i dessa gäng, att man får en identitet, att man får en uppgift. Zlatan sade att han lika bra hade kunnat bli kriminell, men det var fotbollen, något konstruktivt, som upptog hans tid och där han kände att han växte och fick uppskattning och något konstruktivt att göra. Man måste bli mycket bättre på att fånga upp dessa barn och ungdomar med något konstruktivt. Jag tror inte att lösningen är att bara sänka straffrättsåldern, för har man väl sänkt den ett steg ska den sänkas ytterligare och ytterligare. Det kan till och med få motsatt effekt. Risken är att man sätter in barnen på anstalt med äldre, grövre kriminella, och då lär de sig bara ännu fler metoder att begå brott och kommer i ännu sämre sällskap. Tvärtom handlar det om att se till att barnen kommer i gott sällskap och får konstruktiva aktiviteter så tidigt som möjligt i livet. Det gäller framför allt de barn som har särskilda behov. Inte minst idrotten kan spela en viktig roll. Tyvärr är det så inom idrottsvärlden att man gör elitsatsningar, att man satsar på dem som man tycker är bäst. Det är jättebra för dem som lyckas, men risken är att de som inte anses tillräckligt duktiga hamnar vid sidan om. Man skulle kunna göra en insats där och se till att så många som möjligt får chansen även om de inte anses vara de allra bästa. Många av dessa frågor ligger såklart inte inom justitieministerns ansvarsområde, men jag tror att det är viktigt att justitieministern ser till att dessa perspektiv integreras i andra politikområden. Ska vi verkligen förebygga brott framgångsrikt och se till att barn och ungdomar inte rekryteras av dessa gäng måste vi jobba på många olika politiska nivåer för att uppnå det. Forskningen visar entydigt att strängare straff inte leder till mindre brottslighet och mindre rekrytering till brottslighet. Det handlar i stället om förebyggande insatser och om att utjämna klyftor. Ju mer segregerat det blir, ju mer utanför vissa grupper känner sig i form av fattigdom, arbetslöshet och segregerat boende, kanske dessutom i nedgångna fastigheter, ju mer de känner att ingen bryr sig om dem och att de är avskilda från samhället, desto större blir brottsligheten och polariseringen. Man ger sig nu på polisen och till och med brandkåren.

Fru talman! Låt mig påminna om att interpellationen handlar om unga kriminella och vad som kan göras för att minska risken för rekrytering till kriminella nätverk. Man kan inte ta alla världsproblem i samma diskussion; då räcker inte tiden till. De ungdomar som är i riskzonen för att rekryteras till kriminella nätverk eller allvarligt är på väg in i en livsstilskriminalitet är många, ska vi veta. Vi gjorde en utredning för några år sedan. Då sade man att vi hade ungefär 5 000-6 000 sådana ungdomar på väg upp i aktiv ålder. De är arga och destruktiva och drar med sig yngre kamrater. Jag menar att det är relevant och korrekt att i särskild ordning arbeta mot denna grupp. Det är väldigt många politiker som tycker att det är roligare att prata om de små barnen och göra mycket i den delen. Jag säger inte att det är fel, men jag menar att det också är helt nödvändigt att försöka ingripa mot den tyngre gruppen, som redan är där den är. De sociala insatsgrupperna är ett försök som vi har gjort, och jag delar den här polisens uppfattning. Det är närmast självklart att man borde jobba så här, men man har inte gjort det. Det är inte heller en statlig sak. Det är ingenting för regeringen egentligen, utan vi drog i gång ett projekt för att få samarbetet mellan polis, socialtjänst, skola och andra att fungera. Det som har varit riktigt svårt har varit att få med skolan i det konkreta arbetet kring de här individerna. Projektarbetet är avslutat. Resultaten visar att det fungerar väldigt bra och att det är väldigt många som begår färre brott eller till och med försvinner ur belastningsstatistiken, vilket är fantastiskt med tanke på urvalet av ungdomar. Därför har vi gett Rikspolisstyrelsen ett nytt uppdrag, att bidra till att öka intresset för arbetsformen och att bidra där man vill starta. Just nu är det ungefär 20 nya stadsdelar och kommuner som är på väg in för att arbeta på det här sättet. Jag tycker att det är bra. Står detta då i konflikt med tidiga och tydliga insatser? Nej, naturligtvis inte. Vi är inte nöjda med resultaten när det gäller rättsväsendets redovisningar. Vi tycker att vi har satsat väldigt mycket pengar, och det borde kunna gå att få ut mer av dem. Av det skälet har vi bland annat gett Brå i uppdrag att titta på det hela. En sak som de säger i den utredning som kom häromveckan är att man har gjort mycket åt det brottsförebyggande arbetet, men att det är andra saker som brister. Jag tycker att det är viktigt att ta till sig den här typen av gedigen analys. Vi ska fortsätta med de förebyggande insatserna, men det är utifrån det rättsliga perspektivet kanske inte där bristerna finns, utan vi måste satsa mycket mer på att korta handläggningstider och se till att det går fort. Oavsett ålder på ett barn eller en ung människa är tidsperspektivet annorlunda än för vuxna. Precis innan jag gick hit tog jag emot ett förslag om tidsfristerna i handläggningen av ärenden som gäller ungdomsmål; man ska inte bara titta på den som är misstänkt för att ha begått ett brott utan också se om brottsoffret kan vara under 18. I barn- och ungdomsvärlden spelar det ibland lite mindre roll vem som är vem, men det är viktigt att rättsväsendet är snabbt i alla fall. Detta är en sak som jag tror är viktig. Vi har också ändrat i andra regler och gjort det lite tydligare att polisen kan ingripa och ta undan en ungdom som befinner sig i miljöer som kan vara direkt skadliga därför att man kan hamna i kriminalitet. Vi gör alltså en hel del på det här området, och det händer en hel del just nu.

Fru talman! Jag tror inte att jag inledningsvis sade att man inte skulle göra någonting åt det som händer och sker i dag med de ungdomar som sysslar med det här. Givetvis ska man det. Men om vi på lång sikt verkligen vill stoppa rekryteringen till kriminella nätverk måste vi börja tidigt. Det är också det som den här polisen uttrycker. Jag tycker att det är ett väldigt klokt och långt brev han skrivit. Han har försökt ta upp det här, för han jobbar med det dagligen. Den som är närmast verksamheten brukar veta vad han pratar om. Jag är ganska säker på att jag vet vad han pratar om. Han menar också att han inte stillatigande kan se på när samhället och hans egen arbetsgivare ständigt misslyckas med att jobba effektivt med problematiken kring ökad utslagning och kriminalitet bland unga. Han och många kolleger har i åratal ropat efter insatser mycket längre ned i åldrarna än vad som i dag sker. Många goda tankar har förts fram, men ekonomin tycks fortfarande vara det mest gångbara svaret. Finns det ingen bro ska man bygga en bro, menar han, och det är så man måste resonera. Allting kluddas ned i pengar och vad saker och ting kostar. Man kan titta på Gatuvåldets ekonomi - ett kommunalt perspektiv , en rapport av Ingvar Nilsson och Anders Wadeskog från 2012 som i mycket handlar om den grupp vi pratar om i dag. Det är individer som lever i utanförskap och blir bekräftade genom att tillhöra ett kriminellt gäng. Detta kostar samhället miljontals kronor per individ. Slår man ihop det diskuterar vi miljardbelopp. Då har man faktiskt satt en prislapp på vad det här kostar. Vi ska naturligtvis, som ministern säger, jobba med dem som redan är i de här nätverken och begår brott. Men poängen är att man ska förhindra det så mycket man kan. Det ska finnas ett annat samhälle. Man ska bli sedd av någon annan och inte av de här gängen. Ministern sade att vi inte kan dra in alltihop. Nej, men det gör hon själv när hon börjar prata om skolan och så vidare. Det finns ingen quick fix, som jag sade. Flera delar av samhället måste in i den här problematiken. Vi vet att kommunernas ekonomi är begränsad. Det kan inte jag beskylla någon annan än den sittande regeringen för. Så ser det faktiskt ut. Jag menar att de måste få muskler att samverka för att vi ska få ned kriminaliteten på lång sikt. Det är egentligen inte en polissak. Det har kommit dit, men om man hade fritidsgårdar och vuxna som såg de här barnen i skolan skulle vi kunna tjäna massvis med pengar.

Fru talman! Jag hörde ett uttalande som var lite tankeväckande: Om man såg till att barngrupperna var mindre i förskolan skulle det vara den viktigaste insats man kunde göra inför framtiden för att förebygga droganvändning och - självklart kopplat till denna - kriminalitet. Det är en tankeställare att sådana verksamheter kan vara väldigt viktiga för barn som redan är sårbara från början och som kanske har problem hemma eller olika typer av diagnoser. Redan i förskolan börjar det, och detta är en möjlighet för samhället att förebygga framtida brott. Det är inte billigt att ta hand om ungdomsbrottslingar. Det är något av det dyraste man kan ägna sig åt. Många av de ungdomar som hamnat snett med droger, kriminalitet och gäng kostar i genomsnitt en miljon per år. Man bryter inte brottsspiralen för det, utan många av dessa ungdomar går i olika former av det som man kallar för behandlingar, trots att de ofta inte är av den högsta kvaliteten. Det kostar mycket, och många av ungdomarna slutar ändå i fängelse när de blir lite äldre. Om man ser rent ekonomiskt på det hela är det bra om man kan förebygga denna onda spiral så tidigt som möjligt. Man säger att det inte går att göra någonting innan ungdomarna har uppnått straffrättslig ålder. Men socialtjänsten har långtgående möjligheter att agera. Det gäller att de får resurser nog, och det gäller att man ställer krav på hanteringen av barnen. Den ska ske på ett sätt så att de kommer bort från drogerna och kriminaliteten. Redan där skulle man kunna förebygga att de senare hamnar i fängelse. Det finns gäng, i till exempel Rosengård. Jag tror att det bor 8 000 barn där, och 50 av dessa barn är inblandade i grov kriminalitet. Om man kan punktmarkera ett sådant gäng minskar man rekryteringsgrunden för nya gängmedlemmar.

Fru talman! Jag är helt överens med Lena Olsson om det mesta. Märkligt nog brukar det vara så, i synnerhet när det gäller att ingripa tidigare och tydligare. Jag vill påminna om att regeringen har sett till att polisen ska utreda om det finns barn under 15 år som är inblandade i någon typ av brottslighet även om de inte är straffmyndiga. Det är viktigt att man gör det. Det är polisen som är bäst på utredningar, och vi menar att ett bra utredningsunderlag är det bästa sättet för att få en utgångspunkt för de insatser som ska göras. Vi har gått in och drivit igenom en möjlighet för polisen att drogtesta också den unge under 15 år utan föräldrarnas medgivande. Det är tyvärr ett känt faktum att det förekommer att föräldrar inte alls medger drogtestning av de egna barnen. De vill kanske inte tro att barnen har ett missbruksproblem. Men det finns också föräldrar som tycker att det är bekvämt om även barnen använder sig av droger eftersom de själva gör det. Här har vi gett polisen nya verktyg. Just nu pågår det uppdrag som vi har gett till Brå att i den delen utvärdera hur och om polisen har använt de nya bestämmelserna för att säkerställa att det blir verkstad också. Vi har medverkat till att ta bort en del sekretessregler och tydliggjort möjligheterna att använda sekretessbrytande åtgärder mellan socialtjänst och polis, bland annat, just därför att man ibland har använt lagstiftningen som en ursäkt för att inte samverka. Det ligger på något sätt i varje organisations inre själ att när man inte vill, inte orkar eller inte anser sig ha resurser säga: Vi kan inte, för vi har våra regler! Då handlar det ofta om sekretessregler. Vi har ökat möjligheterna och tydliggjort att man kan samverka och att det finns sådana möjligheter. Det finns dock fortfarande ett motstånd mellan olika typer av myndigheter mot att samverka utifrån ett individperspektiv. Här är vi många som måste arbeta tillsammans. Jag håller med om att hela samhället har ett uppdrag när det gäller att ge barn och ungdomar en bättre uppväxtmiljö och i den meningen förebygga brott. Det är väl känt att den absolut viktigaste brottsförebyggande faktorn är godkända resultat i grundskolan. Det finns ingenting som är så viktigt. Vi vet också att om ungdomar bara har tagit sig igenom grundskolan med godkända resultat har vi mycket lättare att återföra dem om de har begått brott. Det finns forskning på detta; det är inga konstigheter. Där är utbildningspolitiken en utmaning, och man kan ha olika perspektiv på hur man ska göra. Jag tror inte att någon har svaret i dag. Vi är långt ifrån lösningar som är tillräckligt bra. Vi har stora ungdomsgrupper och stora grupper unga pojkar som faller ut ur systemet, och det är ett stort och växande bekymmer som också kan få implikationer när det gäller brottslighet och kriminalitet och annat elände. När det gäller frågan om när man ska börja var Hillevi Larsson inne på att man måste vara inne redan på förskolan. Den polis hon talade om hade sagt att man skulle vara på förskolan. Det är möjligt. Låt mig bara påminna om en sak: Det finns en diskussion mellan experterna om vilka riskfaktorer som finns. Det handlar också om det negativa som kan komma av att man stämplar barn för tidigt. Det blir en självuppfyllande profetia. Många säger: Vi ser redan av beteendet i förskolan att det kommer att gå illa för Nisse. Problemet är att om man utgår från det redan på förskolan så kan man nästan ge sig på att det kommer att gå illa för Nisse. De allra flesta som uppvisar knepigheter i sitt uppförande eller annat kommer det att gå bra för. Detta är en svår diskussion där det krävs kunnande, pedagoger och ett stort engagemang för att vi så småningom ska hamna rätt.

Fru talman! När det gäller tidiga insatser har expertisen uttryckt att man inte ska peka ut väldigt små barn. Varken jag eller polisen som har skrivit till mig menar något annat. Det ska vara en integrerad del att man besöker alla barn oavsett ålder, därför att man då skapar en mycket bättre relation. Det har jag sett poliser göra frivilligt, och det slår väl ut eftersom de lär känna de här personerna. Det är svårt att ge sig på poliser, kanske kasta en sten eller hota dem, om man redan är bekant med dem. Det finns ett motstånd mot det; det är det han menar. Jag tror också att det finns en djup problematik innan man hamnar i kriminella gäng. Jag kan rekommendera en väldigt bra bok som heter Två soldater av Roslund & Hellström. De har studerat det här problemet. Har man ett sjyst samhälle och sjysta människor som bekräftar en, tycker om en och älskar en tror jag att man har väldigt svårt att kliva över till den andra sidan. Ingvar Nilsson har skrivit en jättebra rapport om kostnaderna och satt en prislapp på dem. Beatrice Ask, eftersom du har finansministern bakom dig skulle du kunna delge honom den rapporten. Jag tror nämligen att han skulle vara väldigt intresserad av hur mycket han skulle kunna tjäna på att förebygga detta. Jag vill också önska ministern en trevlig sommar.

Fru talman! Jag vill naturligtvis önska interpellanten en trevlig sommar också, även om det är någon vecka kvar. Ja, det förebyggande arbetet är oerhört väsentligt. Det är väl viktigt att polisen i mån av resurser, tid och annat besöker skolor och har ett aktivt arbete även visavi de yngre barnen. Det är bra, men det är alltid en fråga om prioriteringar. Vad regeringen har försökt göra med sina resurssatsningar är att få ut fler synliga poliser i vardagen, i stadsmiljöerna nära barn och ungdomar. Detta har lett till att vi i dag har betydligt fler ungdomspoliser, det vill säga poliser som är ungdomsinriktade. I någon mån har vi alltså kommit närmare, men detta kräver alltid stora resurser. Jag menar att det alltid måste göras prioriteringar, och ibland kan det faktiskt vara relevant att ägna sig åt ledarungdomarna för att så att säga plocka dem av mattan. Ingvar Nilssons forskning och den nationalekonomiska rapport som han har skrivit - han har skrivit flera - är intressanta, framför allt eftersom de visar de ekonomiska konsekvenserna av våld. I det korta perspektivet är det naturligtvis kostnader för polis och sjukvård, men i det längre perspektivet är det socialförsäkringssystemet och bristen på skatteintäkter som är den stora kostnaden. Självklart har vi också inom regeringen diskussioner om långsiktiga effekter av olika typer av investeringar, och det är ett av skälen till att vi har satsat väldigt mycket på rättsväsendet. Vi ser ju att genom ett bra rättsväsen som fungerar bättre skapar vi bättre förutsättningar inom många områden. Det betyder dock inte att vi är färdiga, utan det finns mycket kvar att göra. Det ska vi fortsätta diskutera efter sommaren, Lena och jag.