Uppehållstillstånd för vittnen av människohandel

Herr talman! Tobias Billström har frågat statsministern vilka åtgärder han avser att vidta för att säkerställa att offer för människohandel som medverkar som vittnen i rättsprocessen kan erhålla permanenta uppehållstillstånd. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen. Vi har i dag en lagstiftning som gör det möjligt att på ansökan av en förundersökningsledare bevilja utländska målsägande och vittnen, till exempel offer för människohandel, tidsbegränsade uppehållstillstånd för att dessa personer ska kunna medverka vid förundersökning och huvudförhandling i brottmål. Jag vill framhålla att vår lagstiftning inte på något sätt begränsar möjligheten för personer som beviljats sådana tillstånd att själva ansöka om uppehållstillstånd i Sverige på andra grunder än de som förundersökningsledaren har åberopat. Migrationsverket har sedan bestämmelsen om tidsbegränsat uppehållstillstånd för målsägande och vittnen trädde i kraft den 1 oktober 2004 tagit emot ett 20-tal ansökningar från förundersökningsledare om uppehållstillstånd för utländska målsägande. I de fall ärendena inte har avskrivits på grund av att personerna har lämnat landet har tillstånd beviljats i samtliga fall. Endast ett fåtal av dessa personer har utnyttjat möjligheten att själva ansöka om uppehållstillstånd på andra grunder. Vid Migrationsverkets prövning av en sådan ansökan görs en sammantagen bedömning av alla relevanta omständigheter i det enskilda fallet - i förekommande fall förhållandet att personen har fallit offer för människohandel eller annan grov brottslighet. Jag vill i detta sammanhang nämna att rådet den 29 april 2004 antog ett direktiv om uppehållstillstånd till tredjelandsmedborgare som har fallit offer för människohandel eller som har fått hjälp till olaglig invandring och vilka samarbetar med de behöriga myndigheterna. Den 16 maj 2005 undertecknade Sverige vidare Europarådets konvention om åtgärder mot människohandel. Dessa två rättsakter innehåller bestämmelser om tidsbegränsade uppehållstillstånd för offer för människohandel som samarbetar med myndigheterna vid utredning av brott. Varken direktivet eller konventionen föreskriver att permanenta uppehållstillstånd ska ges till dem som utsatts för brott. Däremot anges att i de fall de berörda personerna ansöker om uppehållstillstånd av annat slag bör medlemsstaterna inom ramen för prövning av en sådan ansökan ta hänsyn till att de berörda personerna har beviljats uppehållstillstånd i enlighet med direktivet respektive konventionen. Direktivet ska vara genomfört i svensk rätt senast den 6 augusti 2006. De regler som i dag finns i utlänningslagen är, enligt regeringens bedömning, tillräckliga för att omfatta de situationer som kan uppstå vid en prövning av frågan om permanent uppehållstillstånd. De ligger också i linje med vad medlemsstaterna inom EU och Europarådet har förhandlat fram när det gäller möjligheten för offer för människohandel att ansöka om och beviljas permanenta uppehållstillstånd. Jag ser därför inte anledning att i dagsläget vidta ytterligare åtgärder i sammanhanget.

Herr talman! Jag ställde den här frågan ursprungligen till statsminister Göran Persson därför att jag menar att det är en fråga av väldigt viktig och principiell natur hur vi ställer oss i frågan om permanenta uppehållstillstånd. Detta är också en fråga där regeringen inte levererar en riktigt konsistent politik. Trafficking är ett fruktansvärt brott. De människor som utsätts för trafficking har i många fall väldigt små möjligheter att göra sina röster hörda. De har också väldigt små möjligheter att få rätt mot sina förövare. Men om man ställer upp som vittne finns möjligheten att slå sönder de kriminella nätverk som finns på det här området. Problemet med dem som i dag utsätts för trafficking är att de ofta inte vågar ställa upp och vittna eller träda fram. Det beror naturligtvis på att i många fall riskerar de, i det fall de inte beviljas uppehållstillstånd, att återsändas till exakt samma länder, samma regioner och i många fall till samma städer och byar varifrån de en gång bortrövades innan de kom till Sverige. Det innebär att om de inte får uppehållstillstånd löper de alltså exakt den här risken. De två lagrum som statsrådet Barbro Holmberg nu hänvisar till, det vill säga dels Europarådets konvention, dels rådets direktiv, är minimilegalt. Det är inte så att Sverige inte kan göra tillägg till sin policy. Vi står faktiskt fria att lägga till, men vi får inte lov att dra ifrån. Ur moderat synvinkel - i det här fallet är vi faktiskt sex partier som är uttalat för att med mer eller mindre automatik ge permanenta uppehållstillstånd till offer för trafficking - står regeringen väldigt ensam. Skälen till att de sex partierna har denna uppfattning i frågan är naturligtvis de som jag precis angav. Det är inte så att den politik som Sverige för i dag ger människor tillräckligt starkt skydd. Vi menar att automationsprincipen naturligtvis ska utgå från en tilläggsprincip. Man måste faktiskt ställa upp och vittna. Man måste vara beredd att göra sin insats för att slå sönder de kriminella nätverken. Men vi har också en skyldighet från svensk sida att leverera ett tillräckligt starkt juridiskt skydd till de här människorna, så att de vågar ta det för många väldigt stora avgörande steget att träda fram och faktiskt göra sin insats för rättsväsendet.

Herr talman! Först och främst: Trafficking är ett fruktansvärt brott. Vi införde i Sverige 2002 brottsrubriceringen människohandel. På något sätt kan man tänka att det är förfärande att vi över huvud taget behövde göra det, för det är egentligen en modern form av slaveri att människor säljs på en marknad. Jag tror egentligen inte att vi är så väldigt oeniga. Jag menar också att det ska vara ett mycket starkt juridiskt skydd för de här kvinnorna. Det är inte så att jag är emot att de får permanenta uppehållstillstånd, men jag tycker att vi har en lagstiftning och de här konventionerna som ger detta juridiska skydd och som också ger möjlighet till permanenta uppehållstillstånd. Hur ser verkligheten ut? Jo, verkligheten kan vara att polisen hittar en kvinna i en lägenhet någonstans i Sverige. Det kan vara en kvinna som inte ens vet vilket land hon befinner sig i. Det är en situation som naturligtvis är helt förvirrande för den här kvinnan som är både fysiskt och psykiskt nedbruten. Vad som då händer är att ansvaret för ansökan om uppehållstillstånd tas över från kvinnan. Förundersökningsledaren ansöker om ett tillfälligt tillstånd så att kvinnan får ett andrum, får tänka igenom sin situation, får medicinsk vård och kanske socialt stöd och sedan kan fatta beslut om vad det är hon vill i livet, om hon vill återvända hem - det är väldigt många som vill göra det, och många åker hem igen - eller om hon vill stanna i det här landet där hon blivit så oerhört kränkt. Kvinnan själv måste först få andrum och möjlighet att tänka igenom sin situation. Sedan lagen trädde i kraft är det ett 20-tal fall, närmare bestämt 16 fall, där förundersökningsledaren har ansökt om tillfälligt uppehållstillstånd för kvinnor. Över hälften av dem är EU-medborgare. Man måste ha hela bilden klar för sig. Det är helt klart att människor som sedan riskerar övergrepp när de kommer hem, människor som riskerar - vilket väldigt många gör - att hamna i de här kriminella nätverken igen, människor som riskerar sitt liv på olika sätt eller riskerar repressalier för att de ställer upp och vittnar ska självfallet få permanent uppehållstillstånd. Men jag tror att den konstruktion som vi har nu, med att förundersökningsledaren först ansöker om tillfälligt tillstånd och sedan får kvinnan själv avgöra om hon över huvud taget vill stanna i det här landet, täcker det som Tobias Billström är ute efter, nämligen det starka juridiska stödet eller skyddet för de här kvinnorna som måste finnas.

Herr talman! Statsrådet säger att vi inte är oeniga i synen på behovet av skydd, men ändå är vi ju det. Regeringens politik har ett annat anslag. Vi har i dag en situation där vi inte erbjuder ett tillräckligt starkt skydd för dem som utsätts för trafficking . Jag har själv varit och besökt trafficking -gruppen i Västra Götaland och tagit del av deras synpunkter och lyssnat på den här problematiken. En slutsats som jag drog av de många skildringar som jag fick höra av kvinnor som far illa är just behovet av att inte konfronteras med en juridisk process det första som sker. Just därför att förvirringen är så stor borde den första linjen från svensk sida gentemot de här kvinnorna vara: Nej, det är inte så att vi kommer att sätta in dig i en process där du kanske möjligen kan erhålla ett permanent uppehållstillstånd efter ett tillfälligt uppehållstillstånd. Det borde vara en möjlighet att få ett permanent uppehållstillstånd redan från början. Detta ska naturligtvis sedan i sin tur utgå ifrån principen att man faktiskt kan belägga att trafficking har förekommit och att man också kan belägga att personen i fråga är intresserad av att ställa upp och vittna. Vår första linje gentemot de här kvinnorna som, precis som statsrådet redogjorde för, far fruktansvärt illa borde rimligen vara permanent uppehållstillstånd från början. Det tycker vi moderater är rimligt, och det tycker uppenbarligen också de andra partierna här i kammaren, dock inte regeringspartiet ännu.

Herr talman! Men återigen tror jag inte att vi är så oeniga. Den första linjen ska vara permanent uppehållstillstånd, men jag kan inte tänka mig att Tobias Billström menar att förundersökningsledaren ska ansöka om permanent uppehållstillstånd för en person. Det är någonting som man måste få göra själv. Det förundersökningsledaren gör är att snabbt se till att kvinnan får stanna i Sverige. Dagen efter kan kvinnan ansöka om permanent uppehållstillstånd, och det är då man måste ta hänsyn till allt detta. Finns det risk för att hon hamnar i de här kriminella nätverken, vilket det ju gör i väldigt många fall, ska permanent uppehållstillstånd naturligtvis beviljas. Huvudregeln i Sverige är sådan att om man har någon form av tillstånd får man inte söka andra typer av tillstånd förrän det första tillståndet har gått ut. Här har vi gjort ett undantag just av det skäl som Tobias Billström tar upp. Här kan man ha ett tillfälligt tillstånd, och man kan söka om ett permanent tillstånd när man vill. Det kan till och med vara så att kvinnan tillsammans med förundersökningsledaren direkt söker ett permanent tillstånd. Det tycker jag är helt okej. Det viktiga är ju hur man bedömer det. Där är det väldigt viktigt att slå fast, vilket också står i de här konventionerna, att om det är kvinnor som har varit så här utsatta är huvudlinjen, den första linjen som Tobias Billström säger, att man ska ge dem skydd och att de ska få stanna. Men verkligheten ser ju ut så att det är många kvinnor som inte vill stanna. Man kan ju föreställa sig detta själv. Det finns faktiskt människorov i de här ärendena. Det är alltså kvinnor som har blivit kidnappade på gatan när de har varit på väg till jobbet och förts till ett land där de har utnyttjats grovt sexuellt. Då är inte det första man tänker på att man vill stanna i det landet. Det första man kanske tänker på är att man vill hem. Så är det ofta för de här kvinnorna. Och över hälften av dem är EU-medborgare, som jag sade tidigare. Det ser olika ut, men jag tror ändå att vi kanske inte är så oeniga när det kommer till kritan.

Herr talman! Jag ska fatta mig kort. Jag tror ändå att vi har ett problem på den här punkten. Visserligen är det upp till den enskilda kvinnan att slutgiltigt fatta beslutet huruvida hon vill stanna kvar i det land vartill hon har rövats eller inte. Självfallet är det så. Men just av det skälet som jag anförde tidigare, att vi inte vill ha en situation där människor på grund av stress och press ser oöverstigliga juridiska hinder - jag använder just uttrycket oöverstigliga - och faktiskt upplever det som väldigt märkligt att man måste titta i papper, vara väldigt omständlig och så vidare. Vi menar att det är viktigt att sänka den här tröskeln. Vi menar också att det viktigaste skälet för att sänka tröskeln är det långsiktiga, nämligen att få de här kvinnorna att vilja ställa upp som vittnen, att känna sig så pass säkra i sin roll att de faktiskt vågar svara ett klart och entydigt ja på förhörsledarens fråga om huruvida de vill vittna eller inte. Här menar jag att regeringens politik borde kunna ändras ganska enkelt. Kan man bara utsträcka möjligheten - och vi har ju redan i dag, som statsrådet helt riktigt påpekar, den tillfälliga varianten - ett varv till täcker vi in den här möjligheten. Då kan vi kanske få ännu fler människor att vilja ställa upp och göra en insats för att slå sönder de här ligorna, och göra det uppifrån och ned - att börja med de människor som faktiskt har utsatts för brottsligheten och sedan gå nedåt i leden. Det tycker vi moderater borde vara önskvärt, och det hoppas jag att regeringen tycker också.

Herr talman! Det viktiga är att vi är överens om att detta är ett förfärligt brott. Vi är överens om att vi måste bekämpa trafficking med alla möjliga medel. I kampen mot trafficking måste man stå på tre ben. Det ena är att vi måste förebygga att det här brottet över huvud taget uppstår. Det handlar ju i grunden om orättvisor i världen. Det handlar i grunden om att vi måste stärka kvinnor i världen. Men vi måste också ha lagar och förordningar och bekämpa den här brottsligheten. Det här är ju en organiserad brottslighet som dessutom ofta har kopplingar till annan typ av brottslighet, narkotikabrottslighet, vapensmuggling och sådana saker. Allt detta hänger ihop. Dessutom måste vi ge de offer som är utsatta ett stöd. Där tror jag att vi är väldigt överens. Sedan kan man naturligtvis diskutera hur det här stödet ska utformas, men vi är också överens om att de kvinnor som behöver skyddet permanent uppehållstillstånd naturligtvis ska få det. Men frågan är hur det ska utformas. Jag menar att den utformning som vi har i dag ger det skydd som kvinnorna behöver, men det är naturligtvis någonting man kan diskutera. Finns det andra möjligheter att utvidga skyddet eller utforma det på annat sätt? Vi har utformat det här skyddet utifrån de konventioner och de uppgörelser som vi har i EU. Jag tycker att det är viktigt att det är grunden. Det tillfälliga uppehållstillståndet ger kvinnan en möjlighet att avgöra om hon vill stanna i Sverige eller inte, och jag tror att det också är viktigt.