Uranbrytning

Herr talman! Jonas Sjöstedt har frågat mig om jag avser att verka för att regeringens ståndpunkt ska vara att uranbrytning ska förbjudas i Sverige samt om hur jag och regeringen skulle ställa oss till en ansökan om uranbrytning som uppfyller samtliga miljökrav. Jag kan konstatera att Jonas Sjöstedt har ställt frågan om den hypotetiska ansökan också till den förra näringsministern, Maud Olofsson. Låt mig därför upprepa det svar som Jonas Sjöstedt fick så sent som i maj i år. För uranbrytning finns en omfattande tillståndsprocess som vi är bundna av. Det är regeringens uppfattning att vi har ett starkt och tydligt regelverk för hantering och utvinning av mineral. Jag anser att lagstiftningen både ger möjligheter till utveckling av nödvändiga kunskaper om vad som finns i vår berggrund och ställer skarpa krav - inte minst miljömässigt - på vad som ska uppfyllas i en tillståndsprocess. Alla ansökningar som kommer in avser jag att behandla med respekt och i enlighet med vår lagstiftning.

Herr talman! Jag tackar näringsministern för svaret. Som näringsministern påpekar har denna debatt förts tidigare i kammaren. Jag har själv fört debatten med näringsministerns företrädare Maud Olofsson. Det finns två skäl till att frågan återkommer. Det första är, om jag har förstått det rätt, att Centerpartiet, som näringsministern tillhör, skärpt sin hållning i denna fråga och på sin stämma tagit ett beslut om att man ska verka för ett förbud mot uranbrytning i Sverige. Det är någonting som jag som vänsterpartist måste välkomna. Det är den åsikt som även vi i Vänsterpartiet har. Vi kan konstatera att det finns en parlamentarisk majoritet i denna kammare för ett förbud mot uranbrytning. Vi är villiga att använda den majoriteten närhelst Centerpartiet är villigt att använda densamma. Det andra skälet till att denna fråga kommer tillbaka är att jag inte tyckte att jag fick något riktigt svar av Maud Olofsson. Jag måste tyvärr säga att jag inte tycker att jag fick så mycket svar i dag heller på dessa två frågor. Herr talman! Bakgrunden är allvarlig. Uranbrytning är en verksamhet med mycket betydande miljörisker. Det gäller såväl själva brytningen när man får fram uranet som i sig är giftigt, det gäller arbetsmiljön för dem som arbetar i samband med brytningen, och det gäller inte minst det farliga avfall som man får för generationer framöver. Uranbrytningens miljörisker är en del av kärnkraftens pris. Vi har provat detta i Sverige. Vi har brutit uran i Billingen i Västergötland. Det har tagit årtionden och kanske uppemot en halv miljard kronor i kostnader att sanera efter den brytningen. Det visar hur miljöfarlig denna verksamhet är. I dag pågår uranjakten för fullt i län som Västerbotten, som jag själv kommer från, och i Jämtland. Där prospekterar nu företagen i hopp om att Sveriges regering ska tillåta uranbrytning. Detta är regeringens ansvar därför att det är på grund av regeringens otydlighet i denna fråga som man hoppas få bryta uran i Sverige. Regeringen har nämligen inte bara att hantera en lagstiftning. Regeringen äger frågan rent politiskt. Oavsett om lagarna uppfylls eller inte - vi förväntar oss av regeringen att den följer lagarna - kan regeringen säga nej av politiska skäl. Hade vi haft en rödgrön regering i Sverige hade vi sagt nej. Det är det som denna fråga gäller. Jag menar att den andra delen av svaret är ett sätt att försöka att inte svara på denna fråga: Vad säger regeringen om man hamnar med denna heta potatis i sitt knä, om man får denna ansökan på sitt bord, eller hur man ska uttrycka det? Den frågan väntar fortfarande på ett svar. Vilken är regeringens politiska hållning till uranbrytning i Sverige? Därför blir det också intressant att höra: Har Centerpartiet försökt ändra regeringens ståndpunkt? Andra ministrar har varit ute och flaggat för att de kan tänka sig att ha uranbrytning i Sverige. Har ni tagit upp frågan? Är det som med svaveldirektivet att Moderaterna kanske har motsatt sig det och lite grann kört över Centerpartiet, eller har ni avvaktat med att ta upp denna fråga? Kommer ni att ta upp frågan om att införa ett förbud mot uranbrytning? Kan vi vänta oss ett regeringsinitiativ i frågan? Det är det som den första delen av frågan handlar om. I grunden handlar det också om var Centerpartiet står. Jag välkomnar att man har tagit ett beslut på sin stämma om att vara för ett förbud mot uranbrytning. Det är bra och viktigt. Men frågan är: Är man beredd att också driva den frågan i riksdagen och regeringen? Om man inte gör det har man faktiskt ett trovärdighetsproblem.

Herr talman! Jag kanske ska fortsätta där Jonas Sjöstedt slutade. Han talade om ett trovärdighetsproblem. Det är ingen hemlighet att Centerpartiet inte gillar uran. Skulle vi få bestämma mol allena skulle vi kanske inte ha någon uranbrytning i Sverige. Däremot känner jag mig mycket trygg med att vi har ett kommunalt veto i Sverige, vilket betyder, åtminstone tills i dag, att vi inte har brutit uran. Jag måste ställa en fråga till Jonas Sjöstedt. Vad betyder det kommunala vetot för Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet? Innebär det att ni inte litar på era företrädare ute i kommunerna? Jag kan i alla fall säga en sak och ge ett klart besked: Som centerpartist litar jag på mina företrädare ute i kommunerna och tror också att de kommer att kunna göra ett bra jobb och sätta ned foten. Däremot oroar jag mig betydligt mer för konsekvenserna av Vänsterpartiets och Jonas Sjöstedts förslag om att förbjuda uranprospektering. Prospektering är en grundförutsättning för en fungerande och växande gruvnäring. Dessutom innebär prospektering en ganska bra kartläggning när det gäller att veta vad vi faktiskt har i berggrunden. Förbjuder man uranbrytning betyder det de facto, med nuvarande tekniska lösningar, ett förbud mot all prospektering efter nya fyndigheter. Därför undrar jag hur det ska gå till. Varför vill Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt lägga en död hand över svensk prospektering och gruvindustri? Varför vill Sjöstedt stoppa den här fantastiska och efterlängtade tillväxten för det lokala näringslivet i mindre kommuner i Norrlands inland? Varför nekar du, Jonas Sjöstedt, och ni i Vänsterpartiet små kommuner - till exempel Lycksele, Storuman, Pajala och Jokkmokk som i decennier har dragits med problem med arbetslöshet och en stor utflyttning i synnerhet när det gäller kvinnor och unga - en chans till den vändning som gruvnäringen nu har etablerat och också i fortsättningen kommer att bidra till? Många i norra Sverige har röstat på Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt, så jag undrar vad du, Jonas Sjöstedt, ska säga till dessa människor. Jag tycker att det här med prospektering och ett förbud mot prospektering egentligen är ett problem. Som sagt: Jag litar på våra kommunala företrädare men undrar återigen: Varför har du, Jonas Sjöstedt, så liten tilltro till dina partikamrater ute i kommunerna? I detta anförande instämde Inger Fredriksson (C).

Herr talman! I diskussionen om uranbrytning och ingrepp i naturen förekommer ofta påståenden om att det blir fruktansvärda sår i naturen och om att irreparabla ingrepp sker. Det sägs också att arbetsmiljön vid uranbrytning är betydligt sämre än vid brytning av annat mineral. Men vi ska komma ihåg att uran är vanligt förekommande i de flesta bergarter och jordarter över hela världen. Där man hittar uran hittar man också torium och kalium men i mindre koncentrationer. I Sverige finns de rikaste fyndigheterna av uranhaltigt skiffer i Billingen - ca 300 gram per ton, det vill säga 0,03 procent. De högsta uranhalterna man hittat ligger på nära 20 procent - i Kanada. Från industrin säger man att det för att vara brytbart ska vara minst 0,1 procent. Den hittills högsta kända uranhalten i Sverige ligger alltså på en tredjedel av vad industrin bedömer som brytbart. Om det finns brytbara mängder och det här kan tas upp på ett miljövänligt sätt - i linje med vad miljöbalken föreskriver - och om det finns ett folkligt stöd på orten bör, tycker jag, regeringen behandla en sådan här ansökan godvilligt.

Herr talman! Även jag vill uttrycka min glädje över Centerpartiets beslut på sin stämma. Man vill ha ett lagstiftat förbud mot uranbrytning. Det innebär, som sagt, att vi i denna riksdag kan nå en majoritet och därmed förbjuda uranbrytning. Miljöpartiet har i år, precis som vi gjort många andra år, väckt en motion där vi föreslår en utredning syftande till ett förbud mot uranbrytning. Uranbrytning är en verksamhet som har en enorm miljöpåverkan. Ett av de kanske tydligaste bevisen på att uranbrytning är en icke önskvärd verksamhet kan man få om man tittar på var det runt om i världen bryts uran. Såvitt jag kunnat hitta finns det inte något enda område i hela världen där uran bryts och det inte bor en utsatt befolkning. Sverige köper i dag ganska mycket uran bland annat från Namibia och Uzbekistan, och vi köper från delar av Kanada och Australien, som visserligen är rika länder, men enbart från områden där en ursprungsbefolkning bor - indianer i Kanada och aboriginer i Australien. Just situationen att det är ekonomiskt och demokratiskt svaga grupper som i dag drabbas av uranbrytning tycker jag är ett av de tydligaste exemplen på miljöorättvisa. Sverige har också, som sagt, haft brytning - fram till år 1969 utanför Skövde i Ranstadsverket. Den verksamheten upphörde därför att man såg spår av olika miljögifter i grundvattnet. Den lokala protesten blev alldeles för stor. I dag har kommunerna möjlighet att säga nej till brytning; man har möjlighet till veto mot själva brytningen men inte mot prospekteringen. Vi vet att priset på uran i världen har stigit. Därför börjar det bli ett ökat tryck från många utländska företag på att ännu en gång bryta uran i Sverige. Man kan ju tjäna pengar på det. Annie Lööf har i den här interpellationsdebatten framhållit att vi har ett regelverk för brytning av bland annat uran. Men de här företagen gör bedömningen att de skulle kunna bryta uran i Sverige. Annars skulle de inte investera hundratals miljoner i att leta efter uran. I Sverige befinner vi oss alltså nu i en situation där det behövs en politisk ståndpunkt kring huruvida man vill ha uranbrytning eller inte. Regelverket i sig ger uppenbarligen inte någon tydlig riktlinje. Vi har kommunpolitiker från samtliga partier på flera av de här orterna, bland annat i Skövde, där man är enig om att inte vilja ha brytning. Man söker hjälp från oss i riksdagen och ber om tydlighet. Man önskar ett förbud mot uranbrytning så att man kan få andas ut och slippa den kamp mot de utländska uranbrytningsföretagen som pågår år ut och år in. Det är dags för ett politiskt klargörande av var regeringen står i frågan om uranbrytning. Jag bjuder gärna in Annie Lööf och Centerpartiet till att rösta för den motion som vi väckt och som är i enlighet med den politik som Centerpartiet uttryckt på sin stämma om att förbjuda uranbrytning i Sverige.

Herr talman! Jag vill tacka för inspelen i den här interpellationsdebatten. Interpellationsinstrumentet används till att kontrollera regeringen, inte enskilda partier. Jag står här med två hattar, men min främsta hatt i interpellationsdebatten är den som näringsminister och företrädande Alliansens politik. Som partiledare för Centerpartiet kan jag säga att Centerpartiets linje är glasklar. Centerpartiet fattade på sin partistämma beslut om tre delar: Centerpartiet säger nej till uranbrytning. Centerpartiet verkar för att ingen uranbrytning sker i Sverige. Centerpartisterna vill se en utredning om en lagstiftning mot uranbrytning. Detta är Centerpartiets ståndpunkt som vi intagit därför att vi är ödmjuka. Vi lyssnar in den oro som finns bland befolkningen i de delar av landet där prospektering förekommer. Men en viktig signal som centerpartisterna skickade till mig som partiledare är också att det är stor skillnad mellan prospektering och brytning. Prospektering är en förutsättning för att ha en växande gruvnäring i det här landet, en förutsättning för att inlandskommuner och företag som livnär sig på jobb inom gruvnäringen ska ha sysselsättning, skapa tillväxt och skapa skatteintäkter så att vi kan ha en levande glesbygd och en levande landsbygd samt fungerande välfärdssystem. Det är oerhört viktigt att skilja mellan just prospektering och brytning. Men jag står här i dag som minister i en alliansregering. Vi har ingen gemensam politik när det gäller uranbrytning. Där har vi olika åsikter. Anledningen till att vi inte behövt ta ställning är att ingen ansökan kommit in. I Sverige har det sedan 1970-talet inte inkommit någon ansökan på området. När en sådan ansökan inkommer kommer jag, som jag här inledningsvis sade, givetvis att behandla frågan enligt den lagstiftning som finns. Jag har då möjlighet att diskutera med mina kolleger i Alliansen. Men positionen när det gäller Centerpartiets ståndpunkt och min roll som partiledare är glasklar. Uranbrytning är allvarligt. Som jag tidigare sagt finns det en oro bland befolkningen. Men vi i regeringen får formulera den politiken först när den blir aktuell. Det är lite illavarslande att man från oppositionen - som stödparti till Socialdemokraterna har man ju haft den möjligheten - inte har arbetat för det som man nu i opposition försöker jobba för. Det är också illavarslande att man slår på stora trumman när det gäller prospektering. Att förbjuda uranprospektering är inte praktiskt genomförbart. Uran finns i allt urberg, och uranet fungerar som en vägvisare till de guldfyndigheter som finns exempelvis i Västerbotten. Att säga nej till uranprospektering skulle innebära ett dråpslag mot en av basindustrierna i det här landet, nämligen gruvnäringen som nu är på stor framgångsmarsch inte minst i norra Sverige. Jag skulle vilja fråga Jonas Sjöstedt, inte minst om han har en politik för att förbjuda uranprospektering och förbjuda att man letar efter de fyndigheter som finns i berggrunden, om han vill åka till de orter som finns - inte minst i Jonas Sjöstedts eget hemdistrikt - och i Lycksele i Västerbotten berätta för kommunledningen och medborgarna varför det är så fel att Lappland Goldminers satsar på guldfyndigheterna i Fäboliden. Just mineraler och fyndigheter som uran och guld ligger nämligen väldigt tätt tillsammans. Det är väldigt tydligt vad Centerpartiet tycker vad gäller brytningen, men det är också väldigt tydligt vad Centerpartiet tycker om prospekteringen. Jag tror att det är viktigt att regeringen diskuterar bägge dessa delar om det är så att en ansökan landar på bordet. I detta anförande instämde Staffan Danielsson, Inger Fredriksson, Helena Lindahl och Göran Lindell (alla C).

Herr talman! Näringsministern pratar om de två hattar hon har med sig till denna debatt. Det kanske är bra att det är hon som är partiledare, så att det inte blev tre hattar i debatten. Det kan ju bli mycket. Jag kan förstå att Centerpartiet har en ståndpunkt och att de inte har fått gehör för den i regeringen. Så är det ibland; man kompromissar. Men om regeringen inte har någon ståndpunkt, som ministern säger, sträcker jag nu ut en hand. Ta oppositionens ståndpunkt, så kan riksdagen lägga en linje där vi slår fast detta och där regeringen är oförmögen att formera en politik! Centerpartiet har chansen att sätta i gång en utredning om och verkställa ett förbud mot uranbrytning i Sverige. Jag skulle välkomna det, för det skulle vara en mycket stark miljöståndpunkt och också göra klart för företagen vad det faktiskt är som gäller. Sedan frågar Annie Lööf mig om förbud mot uranprospektering. Även Helena Lindahl har tagit upp detta. Det finns ett problem med det argumentet, och det är att Vänsterpartiet aldrig har föreslagit något förbud mot uranprospektering. Det är en präktig uppvisning i att slå in en öppen dörr. Det är ett gammalt känt debattknep att angripa en ståndpunkt som motståndaren inte har, för då slipper man diskutera det huvudfrågan gäller. Det vi har motionerat om är ett kommunalt veto där undersökningstillståndet avser just uranbrytning. Det är väldigt få av undersökningstillstånden som avser just uran som mineral. Självklart finns uran på alla möjliga håll, men det är två helt olika saker. Jag tycker att rätt ska vara rätt i debatten, så släpp den argumentationen! Sedan har vi frågan om den kommunala vetorätten. Jag är varm anhängare av den, och den ska självklart gälla också uranbrytning. Men om man tror att den är tillräcklig motsäger man ju sig själv om man tycker att det behövs ett nationellt förbud mot uranbrytning, vilket Centerpartiet gör. Argumentationen haltar alltså en smula. Jag menar att det mycket väl kan finnas kommuner där vare sig Centerpartiet eller Vänsterpartiet styr som skulle vilja bryta uran, med de stora miljörisker det medför. Då menar jag att ett nationellt förbud är nödvändigt, och uppenbarligen har Centerpartiet dragit samma slutsats. Alltså är det kommunala vetot bra, men det är inte tillräckligt. Det förvånar mig att Centerpartiet kan vara för ett kommunalt veto mot vindkraft men inte tänka sig ett kommunalt veto mot uranprospektering. Jag tycker att det saknar sinne för proportioner. Moderaten Johan Johansson har också deltagit i debatten, och jag förstår hans inlägg som att det är en överdrift att säga att detta kan leda till stora miljöolägenheter och fruktansvärda sår i naturen. Men vad är vår erfarenhet i Sverige? Är inte Billingen ett exempel just på stora, verkliga och faktiska miljöproblem? Det var därför man avbröt brytningen. Det är all erfarenhet vi har på detta område. Borde inte halv miljard i kostnad för sanering stämma till eftertanke? Det är uppenbart att Moderaterna, precis som Folkpartiet, är öppna för uranbrytning i Sverige. Detta hänger naturligtvis samman med kärnkraftsfrågan. Här kommer, tycker jag, en principiellt viktig fråga till Annie Lööf. Om man har kärnkraft är det, menar jag, ett tungt argument för att man också ska ta den miljörisk uranbrytningen innebär. Annars tas den av någon annan - i Uzbekistan, Namibia, Kanada eller Australien. Nu har regeringen tyvärr öppnat för att bygga nya reaktorer i Sverige, trots att vi har fullgoda alternativ. Det är vindkraft och andra energiproduktionsformer. Hur ser näringsministern på detta? Är det inte så att det om man bygger ny kärnkraft också är rimligt att bryta sitt eget uran? Den som säger att vi inte vill bygga ny kärnkraft har också en mer sammanhållen argumentation för att tacka nej till uranbrytningen.

Herr talman! Det kanske lugnar mig något att Jonas Sjöstedt går upp i talarstolen och säger att det inte finns något från Vänsterpartiets sida som talar för ett förbud mot uranprospektering. Förstod jag Jonas Sjöstedt rätt då? Oavsett vilket har denna diskussion varit uppe tidigare i näringsutskottet, och då har de vänsterpartistiska företrädarna kanske inte varit lika tydliga. Det är alltså något i rätt riktning när det gäller utvecklingen för Norrlands inland. Det är lite försäkrande, i alla fall. Jonas Sjöstedt får dock gärna gå upp i talarstolen och förtydliga detta en gång till. Jag måste nämligen fortfarande säga att det finns en oro bland politiker i norra Sverige om Vänsterpartiets inställning. Det förvånar mig något att Vänsterpartiet vill ta bort det kommunala vetot och införa ett förbud, samtidigt som man vill att det kommunala vetot ska vara kvar när det gäller prospektering. Har jag förstått saken rätt? Jag måste säga att det är väldigt krångligt, eftersom Vänsterpartiet kommer med många olika typer av information här i talarstolen. Det vore alltså väldigt välgörande om Jonas Sjöstedt kunde gå upp igen. Sedan vill jag bara poängtera det näringsministern säger om både brytningen och prospekteringen av uranet. Jag tror nämligen att det är väldigt viktigt för våra företrädare där hemma. Bland annat har jag en kollega som är kommunalråd i Storuman, en centerpartist vid namn Tomas Mörtsell. Jag pratade med honom häromveckan, och han berättade om den fantastiska explosion av utveckling inom gruvnäring, energi och vindkraft som sker uppe i norra Sverige. När det gäller Storuman tycker jag mig minnas att han sade att satsningarna har en omfattning av 20 miljarder. I morgon ska han till exempel ha en träff med ett företag som vill satsa på en stor nickelfyndighet utanför Tärnaby, vilket bara det omfattar 14 miljarder. Jag vill alltså avslutningsvis bara påpeka att det är fantastiska satsningar som sker. Jag tycker att det är synd att vi bara fokuserar på uranbrytning, för gruvnäringen i sig förtjänar också stor uppmärksamhet. I detta anförande instämde Inger Fredriksson (C).

Herr talman! Man kan förstöra naturen på många sätt - genom att bryta mineraler eller torv, genom att ovarsamt bygga vattenkraftsanläggningar eller vindkraftsanläggningar och också genom att bryta uran, arsenik och koppar. Det finns en mängd olika sätt att genomföra detta. Jonas Sjöstedt tog upp Billingen. Man måste komma ihåg att miljölagstiftningen såg ut på ett helt annat sätt när Billingen var i drift. Man ska också komma ihåg att gruvnäringen inte vidtog några åtgärder för att hantera gruvdriften när den avslutades, utan vi fick ta konsekvenserna efteråt. Det är absolut inte acceptabelt på något sätt. Lise Nordin förde fram en bild av att profitsugna gruvbolag uppvaktar kommunpolitiker i landet. Jag kommer själv från en kommun där man har prospekterat efter uran, och jag känner inte igen den bilden. Det kan mycket väl visa sig att den stämmer, men jag känner inte igen den. Det har att göra med det faktum att det inte finns några brytvärda fyndigheter i landet. Vi måste komma upp till en brytvärdig fyndighet för att det över huvud taget ska bli intressant, och den fyndigheten har inte hittats ännu. Frågeställningen är alltså, precis som näringsministern var inne på, hypotetisk. Om det nu skulle vara så att man hittar en brytvärd fyndighet och det finns en folklig förankring på det hela tycker jag att regeringen ska se positivt på en sådan ansökan. Naturligtvis måste alla lagar som kringgärdar detta följas.

Herr talman! Det känns när man står och lyssnar som att hela debatten mellan Jonas Sjöstedt och Maud Olofsson dras upp igen. Det är samma argument som förs fram och samma exempel. Jag tror därför att det är viktigt att vara tydlig. Alliansregeringen slår vakt om det kommunala vetot, som är så starkt att det faktiskt aldrig har behövt användas. Alliansregeringen slår också vakt om strikta miljökrav, inte minst vid uranbrytning. Alliansregeringen slår också vakt om den översyn av minerallagen som har kommit i gång under året och som ska presenteras för mig som näringsminister under våren 2012. Översynen av minerallagen kommer att gå ut på att just utveckla och förbättra kommunikationen och den goda dialogen mellan sakägare, markägare och kommuner för att skapa en möjlighet för tidig information, tidig dialog och tidig kommunikation. Det är viktigt att markera, för att vara extra tydlig i den här debatten, att om det kommer in en ansökan kommer regeringen att få ta ställning till den. Men det finns ingen ansökan på bordet. Det har inte funnits någon ansökan på bordet sedan 70-talet, alltså på 40 år. Jag tror att det är en viktig sak att markera. Utifrån ett partiledarperspektiv vill jag givetvis vara tydlig med det som jag sade tidigare om vad Centerpartiets ståndpunkt är i detta. Vi har sagt nej till uranbrytning. Vi har inte sagt nej till uranprospektering. Jonas Sjöstedt tog själv upp just prospekteringsdelen i repliken igen. Prospektering är något som vi värnar. Det är viktigt för sysselsättningen. Det är viktigt för jobben, inte minst i norra delen av Sverige. Gruvnäringen, som är en av våra basindustrier, är väldigt viktig för svensk sysselsättning. Prospekteringen omsätter 675 miljoner kronor årligen. Men den ska givetvis ske på miljömässig grund, och den ska givetvis ske efter det att man har fått undersökningstillstånd. Problemet är de facto inte så stort som Jonas Sjöstedt gör gällande. I september 2011 fanns det hos bergmästaren 112 gällande tillstånd, och uranet är ett bland flera mineraler som man letar efter. 2011 fick man två tillstånd, och uranet var ett av de mineraler som man kan leta efter. Men jag tycker att det är viktigt att ta oron på allvar. Jag får också signaler varje dag, och det är av den anledningen som vi trycker just på det kommunala vetot, strikta miljökrav och inte minst den översyn som nu sker av minerallagen. Kommer det en ansökan på bordet ska regeringen självklart sätta sig ned och förhandla fram en linje. Men än så länge har vi en oerhört strikt policy om det kommunala vetot. Kommunföreträdare, inte minst i mitt eget parti, har under decennier verkat för att höja rösten för att vi inte ska ha någon uranbrytning. En annan fråga som är viktig att beröra i detta replikskifte handlar om energiförsörjningen och energiöverenskommelsen. Sverige behöver en energiförsörjning för att kunna ha en industri, för att kunna ha ett näringsliv och för att kunna ha en sysselsättning. Därför är det viktigt att vi har en energiförsörjning som inte är sårbar, det vill säga som bygger på mer än vattenkraft och kärnkraft och som också har sol, vind och vatten. Förutsättningen för Centerpartiet i den energiöverenskommelse som Alliansen har slutit är att det handlar om att bredda energiförsörjningen till fler energislag. I överenskommelsen står det tydligt att syftet är att minska beroendet av kärnkraft, och minskar beroendet av kärnkraft gör man när man bygger ut vindkraften, solenergin och bioenergin. Det är en väldigt viktig del i Alliansens politik.

Herr talman! Jag tycker att denna debatt har varit en god illustration av Centerpartiets dilemma. Ni vill försöka vara ett grönt parti. Ni vill gärna förbjuda uranbrytning i Sverige, men ni får inte göra det i den regering där ni själva sitter. Ni skulle nog också vilja avveckla kärnkraften, men ni har tvingats in i en energiöverenskommelse som öppnar för tio nya reaktorer i Sverige. Ni har hamnat i fel sällskap om ni vill bedriva en aktiv miljöpolitik, och ni har ett enormt trovärdighetsproblem. Det är riktigt att vi behöver ett icke sårbart energisystem, men kärnkraften är vår mest sårbara energikälla. Kärnkraftverken står ju stilla oftare än de fungerar, verkar det som ibland. Prospekteringen är viktig. Prospekteringen är så viktig att Vänsterpartiet också vill ha en statlig prospektering som kompletterar den privata. Vi slår vakt om ett borrkärnearkiv och att informationen görs allmänt tillgänglig. Därför hindrar vi inte prospektering på något sätt. Men vi menar att i de få fall där man prospekterar efter uran ska en kommun kunna tacka nej om man vill göra det, och det är faktiskt någonting annat. Det finns inget parti i den här riksdagen som så mycket engagerat sig i mineralpolitiken och gruvnäringens utveckling och att den ska ske på ett miljömässigt hållbart sätt som Vänsterpartiet har gjort. Jag tycker att Annie Lööf gärna får komma tillbaks till den mer principiella fråga som jag försökte väcka. Om man väljer att bygga mer kärnkraft, är det då inte också moraliskt rimligt att ta den miljörisk som uranbrytningen innebär? Och är det då inte ett problem att man har en energiöverenskommelse som faktiskt öppnar för ny kärnkraft samtidigt som man säger sig vilja förbjuda uranbrytning? Jag skulle också vilja återkomma till min ursprungliga fråga i interpellationen: Kommer Centerpartiet i regeringen att ta upp frågan om att verka för ett förbud mot uranbrytning? Det är ändå det som är partiets ståndpunkt. Det är väl rimligt att man gör det efter sitt stämmobeslut. I och med att man gör det kommer också intresset av att prospektera efter specifikt uran i praktiken att upphöra, och det skulle jag välkomna. I mitt hemlän Västerbotten har 9 000 personer skrivit på namnlistor mot uranbrytning i sina hemkommuner. Jag menar att de uttrycker en legitim oro för vad som händer med deras miljö om uranprospekteringen går vidare till en storskalig brytning.

Herr talman! Det är väldigt viktigt att ta oron på allvar. De 9 000 som har undertecknat uppropet i Västerbotten var bland annat det som gjorde att vi i Centerpartiet hade en väldigt intensiv diskussion på vår stämma och fattade ett väldigt tydligt beslut om vad Centerpartiets linje är i det här. Nu har inte Jonas Sjöstedts parti någon erfarenhet av att sitta i en koalitionsregering, där man måste ge och ta, där man behöver förhandla, men där man är väldigt tydlig internt med vad respektive parti tycker. Det är en stor skillnad mellan att vara ett oppositionsparti och få köra sin egen politik till hundra procent och att vara ett regeringsparti som har hundra procent centerpolitik men där man också behöver respektera de andra partiernas ståndpunkter. Som partiledare kommer jag givetvis att driva de här frågorna till sin spets. Miljöpartiet och Vänsterpartiet har ju varit stödpartier till Socialdemokraterna under en tid då Sverige ökade sitt beroende av kärnkraften. Miljöpartiet och Vänsterpartiet har varit stödpartier till Socialdemokraterna under en tid då inget förbud mot uranbrytning föreslogs. För det har Vänsterpartiet och Miljöpartiet också ett oerhört stort ansvar. Jag är glad att vi delar ambitionen att vi inte vill se någon uranbrytning i Sverige. Frågan är hur vi ska komma till rätta med just detta. Som centerpartist är jag stolt över den energiöverenskommelse som vi har uppnått. Det innebär att bioenergin har gått om oljan som största energikälla i Sverige. Det innebär att vindkraften har femdubblats på fem år. Det är jag väldigt stolt över. Centerpartiet vill inte bygga mer kärnkraft. Det var därför vi fick in i överenskommelsen att det ska ske om det är lönsamt och att det ska ske på marknadens villkor. Det som vi satsar statliga pengar på är det gröna och det förnybara. Den springande punkten i hela den här diskussionen handlar just om lönsamhet vad gäller både att bygga nya kärnkraftsreaktorer och att bryta uran, och när vi tittar på ekonomin är inte något av detta lönsamt.