Utfasning av biståndsländer

Interpellationsdebatt 7 juni 2013

den 25 april

Interpellation

2012/13:397 Utfasning av biståndsländer

av Bodil Ceballos (MP)

till statsrådet Gunilla Carlsson (M)

Sida har lämnat ett budgetunderlag till regeringen där myndigheten föreslår att återstoden av biståndet till Latinamerika ska fasas ut. Förslaget bygger på ett resonemang kring kostnadseffektivitet och betydelsen av att fokusera svenskt bistånd till låginkomstländer.

Konsekvensen skulle bli att biståndet till Latinamerika, som i dag går till Bolivia, Colombia och Guatemala, i så fall fasas ut eftersom länderna räknas som medelinkomstländer. Förslaget har mött skarp kritik från en rad svenska aktörer med engagemang i och kunskap om Sveriges roll i Latinamerika.

Det finns många skäl att ifrågasätta argumentationen att biståndet till Latinamerika inte är kostnadseffektivt och att det kan göra mer nytta i andra länder. Därtill finns det skäl att ifrågasätta vem som har inflytande över inriktningen i svenskt bistånd.

Biståndsministerns så kallade transparensgaranti har inte blivit verklighet. Tvärtom har biståndet blivit ett fält för oklara processer och misstro. Avgörande beslut, som den nya biståndspolitiska plattformen, saknar en process för förankring i riksdagen och hos biståndets aktörer. Den är en angelägenhet för alla inblandade aktörer och det är inte till fyllest med bara en presentation av regeringens beslut utan att dessförinnan ha fått påverka och debattera frågan.

Beslut och förslag om utfasning av samarbetsländer görs också på oklara grunder, utan förankring och utan samråd med berörda länder, till exempel beslutet om att fasa ut Burkina Faso som de facto är ett låginkomstland, samtidigt som vi i stället påbörjar stöd till medelinkomstländer i till exempel Nordafrika.

En större diskussion behövs kring biståndet och förhållandet till hur man mäter fattigdom utifrån ekonomiska tillväxtfaktorer. Regeringen pekade själv i sin senaste budgetproposition 2013 på att 75 procent av världens fattiga lever i medelinkomstländer och att ekonomisk tillväxt inte medfört förväntad fattigdomsminskning utan i stället har resulterat i ökad ojämlikhet, särskilt på landsbygden.

Konsultföretaget Ramböll Management återger i sin rapport att avsaknaden av styrning i departementet får konsekvenser för både Sida och andra biståndsaktörer. Sida påstås acceptera och samarbeta i en ”långt högre utsträckning än vad de borde, och i många fall helt utan styrsignaler eller med motstridiga signaler”.

Stödet till Latinamerika har, under decennier, motiverats som ett stöd till demokrati och mänskliga rättigheter. Detta är områden som prioriteras i PGU och som även Alliansregeringen gett högsta prioritet. Sverige är en erkänd biståndsaktör i såväl Central- som Sydamerika. Genom långsiktigt stöd och en diplomatisk fingertoppskänsla har Sverige bidragit till demokrati- och fredsprocesser. Det svenska stödet har inte bara utgjort en ekonomisk bas för många MR-försvarare och organisationer utan också en politisk garanti för dem att kunna verka i länderna i fråga.

Sverige har spelat och spelar en avgörande roll i den känsliga postkonfliktsituation som Guatemala befinner sig i. Detsamma gäller Colombia som, om fredsförhandlingarna slår väl ut, kommer att behöva fortsatt stöd i den svåra process av demobilisering och statsbyggande som tar vid efter ett eventuellt fredsavtal. Sverige gör skillnad, i synnerhet eftersom vi uppfattas som en aktör som inte agerar i egenintresse.

Att helt kapa banden till Latinamerika är ett missbruk av det förtroendekapital som byggts upp under decennier. Tyvärr har det visat sig att alliansregeringen inte hittat en modell bortom det traditionella biståndet. Utfasning av samarbetsländer innebär ofta ett avslut även av relationer och de möjligheter som finns i gemensamma erfarenheter, och nya samarbetsformer fylls inte med nytt innehåll.

Biståndsministern har vid upprepade tillfällen sagt att hon vill avsluta stöd till länder där biståndet inte är så stort i dagsläget för att i stället satsa på länder där antalet miljoner är fler. Ett antal andra länder menar att biståndet, även om det är litet, är en viktig del i relationsbyggandet med staten i fråga, och därför bidrar de med mindre summor.

Jag vill därför fråga ministern:

Hur tänker statsrådet agera gentemot Sidas förslag om utfasning av biståndet till Latinamerika och anpassa biståndspolitiken i alla dess avsnitt till Sveriges PGU?

Och ifall statsrådet går i linje med Sidas förslag:

På vilket sätt avser statsrådet att säkerställa att den viktiga freds- och försoningsprocessen, främjandet av demokrati och respekt för mänskliga rättigheter i Latinamerika inte kommer att drabbas negativt vid en utfasning av svenskt bistånd?

På vilket sätt avser statsrådet att bygga de framtida relationerna med de länder som kan komma att fasas ut?