utredning om könsneutral äktenskapslagstiftning

Fru talman! Våren 2004 tillkännagav riksdagen att regeringen borde tillsätta en parlamentarisk utredning för att utreda frågan om par av samma kön bör kunna ingå äktenskap. Yvonne Andersson har frågat mig varför regeringen har anförtrott uppdraget åt en särskild utredare. Som Yvonne Andersson beskriver har regeringen nyligen beslutat om direktiv till en särskild utredare som ska få i uppdrag att ta ställning till om par av samma kön bör kunna ingå äktenskap. Utredaren ska även ta ställning till formerna för ingående av äktenskap och behovet av förändringar när det gäller partnerskapet. Utredaren ska biträdas av två referensgrupper, en med företrädare för riksdagspartierna och en med företrädare för trossamfund. Utredaren ska ha ett nära samarbete med referensgrupperna, som ska ges tillfälle att kontinuerligt ge synpunkter på det som framkommer under utredningen och närvara vid sammanträden som utredaren har med experter och sakkunniga. Utredaren ska också ha en nära kontakt med homosexuellas organisationer och andra berörda. Genom att ge utredningen den här särskilda formen säkerställs att den får det parlamentariska inslag som är angeläget med hänsyn till frågornas karaktär, samtidigt som stor vikt också kan läggas på kontakter med trossamfunden och andra berörda. Jag är övertygad om att utredaren kommer att vara lyhörd för de synpunkter som framförs såväl i referensgrupperna som vid andra kontakter under arbetet och att den valda utredningsformen bäst främjar just en sådan bred och förutsättningslös utredning som riksdagen har efterfrågat.

Fru talman! Jag tackar för svaret, men det är naturligtvis inte det svar som jag vill ha. Genom utredningen nonchaleras demokratin. Först och främst behövs det ingen utredning. Det är Kristdemokraternas syn på den här frågan. Vi vet, och det finns mycket kunskap om det, att det bästa för ett samhälle är äktenskapet som bas för familjen. Familjen är en grundläggande del i samhällsbygget. Men när riksdagen beslutar om en parlamentarisk utredning ska inte regeringen gå en annan väg. I en parlamentarisk utredning kan varje parti få påverka utredningens inriktning och perspektiv. Vidare kan alla få avge avvikande mening, motivationer etcetera i det betänkande som kommer. Nu saknas den möjligheten. En referensgrupp har aldrig samma tyngd. Därför är det nu tagna steget från regeringens sida ett hot mot demokratin, det vill säga mot folkets påverkan. Det är ett avsteg från gällande praxis. Dessutom nonchaleras en rad människor som via sina namnunderskrifter visat protester mot en ändring av äktenskapslagstiftningen. I fredags var det 61 253 människor som aktivt hade skrivit sina namn, protesterat och lämnat dem till lagutskottet. De vill inte ha någon ändring av äktenskapslagstiftningen. Dessa människors viljeyttring borde bättre tas till vara. Regeringen själv har inte tagit något initiativ i den här frågan tidigare. Det är intressant, för jag tror att det socialdemokratiska partiet och dess regering egentligen inte har tyckt att den lag vi har haft har varit tillfyllest. Därför blir funderingen: Är det dessa kompisar, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, som får hela detta stora parti att ta ett sådant här steg? Det är emot alla grundläggande former av demokrati enligt min mening och, är jag övertygad om, enligt svenska folkets mening och enligt den mening som finns nedtecknad i varenda historiebok och skolbok i vårt land. Är det inte bättre att statsrådet tar strid mot småpartierna? Vad är det som ska styra vårt lands utveckling?

Fru talman! Först och främst vill jag deklarera att Vänsterpartiet både stod och står bakom riksdagsbeslutet om en parlamentarisk utredning, till skillnad från Yvonne Anderssons Kristdemokraterna som faktiskt röstade emot. Yvonne Andersson talar också om här i talarstolen att de inte vill ha någon utredning, för de vill inte utreda frågan om en könsneutral äktenskapslagstiftning. Och Moderaterna valde att lägga ned sina röster. Samtidigt, fru talman, kan man konstatera att Vänsterpartiet var det första partiet som fattade beslut om att säga ja till en könsneutral äktenskapslagstiftning. Det gjorde vi för länge sedan. Det innebär alltså att Vänsterpartiet sedan lång tid tillbaka har tagit ställning i frågan, så för vår del skulle vi ändra lagstiftningen direkt utan någon utredning. Vi skulle ha velat ändra lagstiftningen för länge sedan. Men lagstiftningsprocessen kräver att lagarna bereds ordentligt och det kräver också en utredning. Vi samarbetar med regeringen. Vi tillsammans med Miljöpartiet är de där kompisarna som Yvonne Andersson hänvisar till och som hon tycker att justitieministern ska vara ståndaktig emot och försöka kämpa emot. Men jag vill påstå att vi har ett väldigt bra samarbete, och jag är väldigt nöjd med det samarbete som vi har med justitieministern och med regeringen. I den här frågan kan vi säga att vi har kommit fram till en kompromisslösning. Det blev inte en parlamentarisk utredning. Men man skulle kunna säga att det annars kanske inte hade blivit något över huvud taget. För vår del vill vi att frågan ska utredas så snabbt som möjligt och att en ny lagstiftning kommer på bordet så snart som möjligt. När vi står inför ett sådant val är det självklart att vi ställer upp på en sådan lösning. Vi har också kunnat påverka innehållet i det direktiv som utredaren kommer att få. Det är viktigt att utredaren kommer att ha referensgrupperna till sin hjälp. Varifrån kommer uppgifterna om 61 000 namnunderskrifter, som Yvonne Andersson nämner i talarstolen? Fru talman! Det som justitieministern har presenterat i sitt svar till Yvonne Andersson är tydligt. Det är en utredare som ska ta upp frågan, och frågan kommer att presenteras. Det har ju framförts en hel kritik mot att de här två referensgrupperna inte kommer att innehålla några representanter för bland annat de homosexuellas organisationer. Det är en referensgrupp för trossamfund och en referensgrupp för politiska partier. Jag vet att justitieministern har träffat homosexuellas organisationer. Jag tycker att det vore intressant att få höra något om den samsyn vi har haft, nämligen att homosexuellas organisationer på inget sätt ska osynliggöras under utredningsarbetet. Tvärtom är det samma värde på alla - även på dem som Yvonne Andersson pekar på har lämnat sina synpunkter. En utredare har ju att ta hänsyn till alla yttringar. Vad gäller att få lämna särskilda yttranden eller kommentarer till ett kommande betänkande är det inte alls som Yvonne Andersson påpekar att det inte finns någon möjlighet till det. Tiden får utvisa hur utredningen kommer att fortlöpa. Det är väl ett ypperligt krav för Yvonne Anderssons parti att ställa i referensgruppen - om de ens borde ingå i den.

Fru talman! Utredningsväsendet ligger under regeringen. Det innebär att regeringen själv har möjlighet att bestämma formerna för utredningen. Visst ville lagutskottet ha en parlamentarisk utredning. Regeringens bedömning var att uppdraget bäst lämpar sig för en särskild utredare för att inte låsa fast partierna och för att vi ska få en mognad i frågan. Det var ju en förutsättningslös utredning vi ville ha, vi som ville ha en utredning. Det känns lite märkligt att just Yvonne Andersson, som inte vill ha en utredning över huvud taget, ställer den här interpellationen. Jag har väldigt svårt att förstå det. Jag kan möjligen förstå att man vill klämma åt regeringen, och att det är det viktigaste av allt. Utredningen har svåra frågor att ta ställning till. Det kräver ett brett demokratiskt samtal i hela samhället. När det gäller människors attityder är det viktigt att den processen får ta tid och att alla människor får möjlighet att ge sina synpunkter, söka kunskap och nå förståelse. Jag tycker att det är en uppgift som vi politiker får ta på oss. Som vi redan har hört blir det två referensgrupper. I vanlig ordning kan alla utredare knyta till sig experter och sakkunniga. Formerna för en utredning kan och ska diskuteras, men jag tycker inte att formerna är huvudsaken just nu. Vi ska inrikta oss på det demokratiska samtalet och att människor ska få komma till tals. Det känns märkligt med den här interpellationsdebatten. Yvonne Andersson säger att oron ökar för att vi ska få ensidiga beslutsunderlag. Vi ska ju få ett beslutsunderlag som vi, i vanlig ordning, ska bereda och besluta om. Riksdagen är ju inte avsatt. Riksdagen finns kvar. Det är vi som ska bereda frågan. Vi socialdemokrater har inte tagit något steg ännu. Det ska vi göra efter utredningen.

Fru talman! Man kan inte undvika reflexionen att det är lite märkligt att den här interpellationsdebatten väcks med anledning av missnöjet om en utredning från en representant för ett parti som var motståndare till att utredningen över huvud taget kom till. Jag börjar med själva sakfrågan. Den riskerar ibland att skymmas av de formfrågor som jag återkommer till, och som är mycket viktiga i sammanhanget. Låt oss börja med sakfrågan. Det är trots allt positivt att den utredningsprocess som riksdagen har beställt nu kommer att sätta i gång. Det finns i direktiven en tillfredsställande beskrivning av de sakfrågor som behöver belysas både när det gäller vilka aspekter man behöver titta på när det gäller om par av samma kön ska kunna ingå äktenskap och när det gäller trossamfundens möjlighet att förrätta juridiskt giltiga vigselceremonier och på vilket sätt det i så fall ska organiseras och så vidare. Folkpartiets ståndpunkt i sakfrågan är tydlig. Det är hög tid att avskaffa partnerskapslagen och införa en gemensam äktenskapsbalk för alla par, på samma sätt som redan finns i flera av våra europeiska grannländer i EU. Belgien och Holland har redan gått före. En lagändring förbereds också i Spanien. I Massachusetts i USA finns också en gemensam äktenskapslagstiftning för alla par. Andra länder som har motsvarande lagstiftning på gång är Kanada och Sydafrika. Det senaste beskedet är att en delstatsdomstol i delstaten New York har kommit fram till att delstatens konstitution kräver att också par av samma kön bör ha möjlighet att ingå äktenskap. Det domslutet har ännu inte passerat upp till högsta instans. Det är viktigt att vi nu får en utredningsprocess där man på ett allsidigt sätt kan belysa de olika aspekter som kommer upp i det här sammanhanget. Vi kommer, med mycket stort engagemang, att delta i och följa utredningsarbetet. Vi utgår ifrån att justitieministern delar vår inställning att det efter utredningsprocessen ska finnas ett tillräckligt bra beslutsunderlag för att departementet ska kunna bereda frågan och, om det då bedömer den så, kunna gå vidare med en proposition. I formfrågan finns det däremot mycket att säga. Den grundläggande frågan handlar om respekten för riksdagens tillkännagivanden. Riksdagens tillkännagivande var mycket tydligt. Det skulle vara en parlamentarisk utredning. Som justitieministern är väl medveten om finns det en utförlig diskussion om hur regeringen har att förhålla sig till tillkännagivandena. Tillkännagivandena är viljeinriktningar som regeringen ska respektera. Om regeringen finner starka skäl för att göra en annan bedömning är inte regeringen tvingad att frångå sin bedömning, men regeringen måste i så fall noggrant redovisa skälen till varför man frångår tillkännagivandet. Några sådana redovisningar har inte över huvud taget kommit. Det visar på ett bekymmersamt sätt vilken attityd som finns till tillkännagivanden. Tasso Stafilidis sade i sitt inlägg att valet stod mellan detta och kanske ingen utredning alls. Det kanske inte hade blivit något över huvud taget, var det som sades om jag antecknade rätt. Stämmer det, justitieministern, att det fanns en möjlighet att regeringen inte hade tillsatt någon utredning alls?

Fru talman! Jag visste, ärligt talat, inte att den här debatten skulle äga rum i dag. När jag såg det tänkte jag att jag i alla fall skulle titta på interpellationen. Jag tänkte att jag skulle läsa den och gå igenom vad den säger. Det var just när jag läste formuleringen i den som jag blev så upprörd att jag verkligen ville delta i den här debatten. Först skriver Yvonne Andersson att hon vill redovisa sin syn på könsneutral äktenskapslagstiftning. Det är helt korrekt. Sedan säger hon att hon är bestört över att man har tillsatt en utredning. Hon är bestört över att regeringen följer det beslut som kammaren har fattat. Hur kan man vara bestört över ett sådant beslut? Det har jag oerhört svårt att se. I det här sammanhanget följer ju regeringen bara vad en bred majoritet av denna kammare beslutat. Sedan finns det ytterligare formuleringar. Man talar om att ett ensidigt underlag skulle ligga till grund för denna utredares förslag. Var är de ensidiga underlagen? Menar man i det sammanhanget, Yvonne Andersson, att varje gång en enmansutredare utreder någonting är det ett ensidigt material, att en enmansutredare aldrig kan få fram någonting annat än ett ensidigt material? Eller är det möjligen så att om utredaren kommer fram till att man inte ska ha en könsneutral äktenskapslagstiftning så är det en allsidig och väl genomarbetad utredning, men om man kommer fram till att man vill ha en könsneutral äktenskapslagstiftning, då är det precis tvärtom? Med all respekt för Yvonne Andersson tycker jag att hennes interpellation ställer väldigt många nya frågor. Yvonne Andersson oroar sig också väldigt mycket i sin interpellation för att de som inte vill ha någon förändring av äktenskapslagstiftningen inte ska kunna göra sig hörda i detta sammanhang. I detta sammanhang vågar jag nog påstå att de faktiskt brukar vara ganska duktiga på att själva höra av sig. Det brukar vara dessa människor som vi får mest brev från, möjligen med undantag av alla de människor som hörde av sig när vi skulle fatta försvarsbeslutet. Det brukar handla om massproducerade brev som människor ska skicka till sina riksdagsledamöter. Man kan ju undra vem som anordnar det. Det brukar inte framgå. Det gjorde det däremot när det gällde försvarsbeslutet. Men det intressanta i detta sammanhang är: Var finns respekten för alla homosexuella som faktiskt tycker att detta är orättvist och som tycker att det är näst intill förnedrande att man ska ha något slags B-äktenskap? Var finns respekten för dem? Det vill Yvonne Andersson över huvud taget inte belysa i sin interpellation. I stället hänvisas i detta sammanhang till att partnerskapet finns. Yvonne Andersson, jag satt tillsammans med ett antal kamrater här uppe på läktaren 1986 när det genomfördes. Jag lyssnade mycket noga på den debatten. Kristdemokraterna röstade nej till att införa partnerskapslagstiftningen också. Jag är inte förvånad över att Kristdemokraterna fortsätter sin kamp mot homosexuellas rättigheter.

Fru talman! Jag tänker bara behandla formfrågan, inte innehållet i detta ärende eftersom jag inte tycker att det är aktuellt just i dag. Jag har ställt en fråga till Thomas Bodström. Jag fick svar i dag. Min fråga handlade bara om hur det kommer sig att man väljer en enmansutredning i stället för en parlamentarisk utredning. Jag fick identiskt samma svar som Yvonne Andersson. Min fråga kvarstår därför: Hur kommer det sig att man valde en enmansutredning i stället för en parlamentarisk utredning? Detta frågar jag därför att detta var ett ärende som fick mycket stor uppmärksamhet. Det var väldigt många människor som hörde av sig. Det var en mycket stor mediebevakning. Vi fick massor av brev och mejl, även till utskottets kansli. Jag har själv inte varit med om något liknande sedan den gången som jag sysslade barnpornografifrågan. Det var ungefär samma massmediala tryck när det gäller den frågan som den här frågan. Jag tycker att det handlar om ett stort ärende. Så känns det för mig. Dessutom, Börje Vestlund, har en stor majoritet i kammaren beställt en parlamentarisk utredning som nu visar sig bli en enmansutredning. Det är det som detta ärende egentligen handlar om. Då tycker jag att det känns som om man kanske inte gör det jobb som en så stor fråga kräver. Jag har själv suttit i ett antal referensgrupper. I referensgrupperna skrivs inga protokoll. Man kan inte göra några anteckningar. Det finns över huvud taget ingen dokumentation om vad som händer. När jag har suttit i sådana grupper känns det inte seriöst på samma sätt som när man sitter i en parlamentarisk utredning. Därför kvarstår min fråga: Vad är det som gör att denna mycket stora fråga blir föremål för en enmansutredning i stället för den parlamentariska utredning som jag tycker att frågans storhet kräver? Det är en komplicerad och svår fråga som kommer att kräva mycket arbete. Jag skulle därför ha velat se att utskottets förslag till beslut fått genomslag. Och jag vill väldigt gärna höra Thomas Bodströms svar på min fråga som kvarstår. Eftersom Tasso Stafilidis tog upp Moderaternas hantering av denna fråga vill jag säga att vi valde ett särskilt yttrande därför att vi ville ha en förutsättningslös utredning. Också vi ville ha en utredning. Men eftersom majoriteten biföll en motion där motionären begär att regeringen tillsätter en utredning med uppdrag att i ett brett perspektiv se över äktenskapsbalken i syfte att sexuell läggning ska vara ovidkommande för ingående av äktenskapet i enlighet med vad som anförs i motionen, så menar vi att man där har pekat ut det resultat som man vill ha av en utredning. Därför skrev vi i stället ett särskilt yttrande. Men en utredning ville vi ha. Jag skulle alltså vilja ha svar av Thomas Bodström: Varför blir det en enmansutredning?

Fru talman! Detta är en av de frågor som har diskuterats och kommer att diskuteras under den närmaste tiden och som engagerar oss alla väldigt mycket. Det är inte heller någon tvekan om att detta är en fråga som berör många också utanför politiken. Om jag börjar med formfrågan är det mycket riktigt som Martin Andreasson säger att det har kommit ett tillkännagivande till regeringen. Det var en riksdagsmajoritet som stod bakom det. Sedan har dessa diskussioner fortsatt. Och utredningen som den har presenterats har faktiskt stöd av en riksdagsmajoritet. Det tycker jag är väldigt viktigt att understryka. Jag hade kunnat förstå kritiken om vi inte hade följt en majoritet i riksdagen. Men detta har faktiskt stöd av riksdagen. Och de diskussionerna måste också få fortsätta på det sätt som har skett. Vad är då skälet till regeringens inställning i sakfrågan, alltså formfrågan? Jag tycker att den här frågan är så enormt viktig ur demokratisk synvinkel. Det handlar inte bara om att vi ska ha diskussioner här i riksdagen. Också partierna måste få en chans att ha den verkliga demokratiska process som frågan föranleder. Där ser det lite olika ut. Vissa partier har redan tagit ställning och vissa har inte gjort det. Den processen måste vi också ha, inte minst för att detta ska kunna fortsätta på ett sätt som många önskar, och det kan då få resultera i det sätt som många finner önskvärt. För att då inte behöva vänta på att dessa demokratiska processer ska ske i partier på partikongresser och annat är det enligt vår uppfattning bästa sättet att påbörja denna utredning men att dessa processer får pågå parallellt. På så sätt binder utredningen inte heller upp de olika partierna, och på så sätt spar vi också tid så att detta inte behöver ta längre tid än nödvändigt just med tanke på frågans vikt. Det är alltså skälet till att jag anser att det sätt som utredningen nu kommer att arbeta på är det bästa sättet. Detta har vi kommit fram till tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Det är våra kompisar. Jag tycker att det var lite trist att höra nästan ett visst förakt. Det är våra kompisar, men det är också personer som vi samarbetar med politiskt, och vi har en stor respekt för varandra. Inte minst genom det samarbete som har utvecklats under de här åren är det förstås så att vi kan ha olika uppfattningar i många frågor. I vissa frågor kommer vi helt enkelt inte överens. Det gäller bland annat EU-frågan. I andra frågor kommer vi överens genom ett samarbete. Och det bästa med samarbetet är just att det är ett konstruktivt och respektfullt samarbete som jag gärna vill lyfta fram. Det är givande politiskt men också på olika sätt personligt. Där får man se hur frågorna växer fram i en demokratisk ordning. På det sättet vill vi arbeta. Och vi måste också inse att partierna ligger olika i denna process. Det finns också många personliga ställningstaganden som kanske inte alltid går i linje med vad partierna gör. Det är alltså väldigt viktigt att detta arbete nu kommer i gång och att de processer som ska ske parallellt får göra det. Det är också oerhört viktigt att de homosexuellas organisationer får vara med ordentligt i den här processen. Just för att det inte ska finnas någon tvekan om utredningens inställning och för att det aldrig får hända att dessa människor på något sätt ska osynliggöras har vi understrukit detta ordentligt i utredningen. Det är en väldigt viktig del. Jag är övertygad om att man kommer att vara aktiv, och det tycker jag är väldigt positivt. Om det på något sätt blir problem kan man alltid hänvisa till direktiven där det står klart och tydligt om den här saken.

Fru talman! För det första vill jag ta upp frågan om de 61 253 namnunderskrifterna. De räknades samman av kanslipersonalen på lagutskottets kansli. Jag utgår ifrån att man kan lita på den siffran. För det andra vill jag återigen förtydliga att det inte är den utredning som riksdagen beslutade om. Det är märkligt när Marianne Carlström säger att jag inte borde lägga mig i detta, eftersom jag inte ville ha en utredning. Men inte ska väl rösten tystna för att man inte ville ha någon utredning och trodde på äktenskapet? Vi vet i dag av forskning och annat material att familjer med äktenskapet som bas är överlägset alla andra juridiska samlevnadsformer när det gäller stabilitet över tid. Vi behöver den grundtryggheten både för våra barn och för den äldre generationen. När jag lyfter det långsiktiga perspektivet som jag tycker måste få stå över kortsiktiga trendiga lösningar är det inte något märkligt. Vi har någonting som är bra. Varför ska vi slösa dyra utredningar på att förändra det som är bra när vi har så många behov i samhället? Vi har hört om det i dag under interpellationsdebatterna. Det finns många behov. Varför är det synnerligen viktigt att detta ska gå så snabbt när vi egentligen inte har något grundläggande här som fungerar väldigt dåligt? Jag tycker att det är bättre att vi satsar på att stödja de familjer som inte fungerar och alla de barn som växer upp i familjer som inte fungerar. Det handlar om att stödja i skolan och en rad andra saker. Det är väl det vi ska satsa på. Den här typen av utredning är inte den som riksdagen beslutade om. Man kan vara snäll och tolka det som att de partier som inte har tagit ställning ska få tid på sig. Visst är det bra om de får tid på sig. Men det kunde de väl ha fått innan en parlamentarisk utredning? I den här frågan har jag en tendens att tycka att förståelsen inte är så stor för oss. Varför vill ni inte ha vår röst i ert material? Varför ska inte vi få kunna uttrycka en inriktning till en sekreterare för en parlamentarisk utredning? När i hela världen har Socialdemokraterna tidigare tyckt att en ensamutredare har varit mer demokratisk, bredare och duktigare på allsidigare lösningar än en parlamentarisk utredning? På vilket sätt ska vi få antecknat till protokollet var vi har haft en avvikande mening, eller om vi tycker att det borde förändras för att säkra alla människors trygghet i olika former? På vilket sätt anser ministern att de röster som nu finns också bland folket ska komma fram, och de är 61 253? Finns det någon fråga i vårt samhälle som väcker sådant engagemang som det? Det är inga färdigskrivna brev som skickas. Det är såvitt jag vet människor som har skrivit sina egna namn i en aktiv handling. Var finns respekten för dem? Om vi vill ha kvar en demokrati måste vi väl för allt i världen lyssna på folkets synpunkter där det vill uttrycka dem.

Fru talman! Det är väl ingen tvekan om vad Yvonne Andersson och Kristdemokraterna tycker i den här frågan, på samma sätt som det inte är någon tvekan om vad Vänsterpartiet tycker i den här frågan. Alla vet ju vad ni tycker. Ni behöver inte skriva det mer. Vi vet att ni är emot allting. Ni räknar inte homosexuella relationer som lika mycket värda som heterosexuella relationer eftersom ni inte vill ge homosexuella samma värde vad gäller äktenskapslagstiftningen. Fru talman! Vi har tydligen olika uppgifter om namnunderskrifterna. Vi har fått uppgift om att det är knappt 40 000 namnunderskrifter som har kommit in från dem som är emot en könsneutral äktenskapslagstiftning. Resten av dem som Yvonne räknar in är namnunderskrifter från dem som är för en könsneutral äktenskapslagstiftning. Det råkar vara nästan exakt samma summa som Yvonne Andersson kommer fram till. Det kan vara så att hon har råkat slå ihop dem. Fru talman! Jag kan förstå och har full respekt för det som Moderaterna och Inger René lyfter upp om varför de avstod och att de vill ha en utredning. Men fortfarande kvarstår den viktiga fråga, som justitieministern på ett ypperligt sätt tog upp i sitt svar. Det är skälen till varför det blev ensamutredning med referensgrupper och ingenting annat. Det är att några partier inte har tagit ställning. Det finns full möjlighet för de referensgrupper som nu tillsätts att påverka utredaren och sätta upp riktlinjer för hur referensgruppsmötena ska gå till. Det finns inget som är skrivet i sten eller fastlagt i lagar om hur referensgruppernas arbete exakt ska gå till.

Fru talman! Visst är det så att Yvonne Andersson ska delta i debatten. Jag tycker att det är jätteviktigt. Men det är förvånande att det är just i formfrågan som Yvonne Andersson skriver en interpellation. Om det hade rört något annat hade jag inte sagt något. Den frågan har vi hela tiden att diskutera i lagutskottet. Men här handlar det om formfrågan, om utredningen. Jag utgår ifrån att kd precis som vi andra partier ska delta i referensgruppen. Visst ska vi också lyssna på folket. Det står i Yvonne Anderssons interpellation: Enligt min mening är det ytterst vanskligt att vi ska förändra det som fungerar och som är en grund för ett samhälle. Det är väl äktenskapet som menas. Men äktenskapet är inte hotat. Äktenskapet ska inte förändras. Vi ska utreda om det är fler som ska få möjlighet till det. Äktenskapet och familjen är viktiga. Men vi måste titta på hur verkligheten ser ut. Hur många barn lever i dag med båda sina föräldrar? Hur många barn lever i homosexuella familjer? Det vet vi inte. Men vi vet att de finns. De ska också ha en möjlighet till en trygghet. Det är därför som vi hela tiden måste följa med och förändra lagarna. Men äktenskapet är inte hotat.

Fru talman! I denna debatt blandas sakfrågan och formfrågan om vartannat. Inte heller jag tror att det råder någon tvekan om var till exempel Kristdemokraterna står. Jag tycker inte att justitieministern tog tillfället i sitt förra svar att besvara den fråga som jag ställde om det verkligen var så som tidigare antyddes här i interpellationsdebatten att det fanns en möjlighet att det inte hade blivit någon utredning över huvud taget. Det är en mycket central fråga. Det handlar om hur man ser på efterlevnaden av riksdagens tillkännagivanden. Det är förvånande att regeringen anser att man inte behöver på något sätt särskilt redovisa för riksdagen om man frångår tillkännagivandena om man bara kan förankra en ny ståndpunkt i en annan riksdagsmajoritet än den som stod bakom det ursprungliga tillkännagivandet. Det är så det har gått till, i så fall. Det var fem partier som röstade för ett tillkännagivande om ett utredningsuppdrag som skulle ske i parlamentarisk form. Nu sker det i stället som en utredning av en enmansutredare. Sedan har jag stor respekt för att diskussionen har nått olika långt inom olika partier. Jag tror att man måste ha stor respekt för att frågan engagerar många personer. Vissa är säkra på sin ståndpunkt, och andra behöver tid att bestämma sig. I det avseendet skiljer sig inte den här frågan från andra viktiga frågor som har avgjorts och behandlats i parlamentariska utredningar utan att alla partier har bestämt sina positioner på förhand. Några exempel som jag kan nämna är utredningen om barn i homosexuella familjer, som engagerade justitieministern själv, eller varför inte frågan om införande av registrerat partnerskap.

Fru talman! Jag har bara ett par kommentarer. Egentligen tog Martin Andreasson lite grann av vad jag skulle säga. För att ta exemplet med hur olika långt man har kommit så kan ju det också bero på vilka beslutsformer man har i respektive parti. Mitt parti har partikongress vart fjärde år. Det är snart fyra år sedan vi hade kongress nu, för vi har det i år. Då var inte den här frågan speciellt aktuell; i varje fall fanns det ingen motion till den kongressen. Vi hade inte möjlighet att ta ställning till den då, och då tar det fyra år till nästa gång. Det gäller därför att tänka igenom det hela. Det är skillnad för många andra partier, som har sina stämmor och kongresser varje år. Då kan man ta ställning till saker varje år. Det är naturligtvis olika förutsättningar. Detta har alltså med det att göra, och det har också med respekt för partierna att göra. Yvonne Andersson säger att man faller för kortsiktiga trendiga lösningar. Jag måste säga att jag blir lite arg och upprörd över det. Skulle homosexuellas förhållanden vara mer trendiga än ett heterosexuellt gift pars rätt? Jag har mycket svårt att förstå de argumenten. Jag tycker att man ska visa respekt för alla människor och alla människors ståndpunkter, men jag måste ändå säga att när man får den typ av brev som alla är formulerade på ordet exakt likadant så misstänker jag i alla fall att de på något sätt är massproducerade. Jag ska inte säga att inte enskilda människor också har skickat in; det är helt riktigt. Men i det här fallet är det massproduktion. Breven är exakt likadant formulerade.

Fru talman! Jag får börja med att tacka justitieministern för den omtanke som han visade när han sade att han vill se till så att arbetet kommer i gång i de olika partierna. Jag kan försäkra att i mitt parti har vi konferenser varje år, och den här frågan kommer alltid upp. Det skulle kunna gå alldeles utmärkt för oss att sitta i en utredning. Det behövs inte en enmansutredning för att vi ska klara av diskussionerna runtomkring frågan. De har pågått i många år, och de kommer att fortsätta pågå. Jag förstår faktiskt inte det argumentet för att man väljer en enmansutredning i stället för en vanlig parlamentarisk utredning. Martin Andreasson tog upp några exempel. Jag kan ta ett annat, nämligen Vårdnadsutredningen. Självfallet har vi i partiet haft kontinuerliga kontakter med den representant för vårt parti som sitter i Vårdnadsutredningen. När vi alla har suttit i utredningar har vi korresponderat med våra partier. Det argumentet gills inte, justitieministern. Det måste vara ett bättre argument för att denna stora och i mitt tycke mycket omfattande utredning inte ska ligga i en parlamentarisk utredning utan i stället i en enmansutredning. Jag tycker att frågan är värd en parlamentarisk utredning. Det känns nästan lite fjuttigt att lägga den i en enmansutredning med den mindre påverkan som man kan ha på det sättet. Till slut tycker jag att det är viktigt att utredningen kommer i gång. När man tittar på vad utredningen ska utreda tycker jag att det är lite trist att den ska behöva ta så lång tid. Det kanske finns en tanke bakom det, men min fråga kvarstår: Varför?

Fru talman! Jag kan inte göra så mycket åt att Inger René betygsätter de skäl som jag har redogjort för och enligt egen utsago inte finner dem tillräckligt bra. Jag redogör för de skäl som är bakgrunden till den här sammansättningen och som vi har fört många och långa diskussioner om. Vi har nått en samsyn och har ett parlamentariskt stöd för detta. Personligen kan jag säga att det här har varit en viktig fråga. Utan att föregå någon av delarna i utredningen kan jag tala om att jag är väldigt glad för att den nu kan sätta i gång. Det har förstås hela tiden varit avsikten att vi ska utreda det här och gå vidare i dessa oerhört viktiga frågor. Jag hann inte svara på Martin Andreassons fråga i det första inlägget eftersom ni är så många som deltar i debatten. Det är klart att utredningen kommer att få en fortsättning på ett eller annat sätt. När de olika demokratiska processerna i partierna har ägt rum är det min avsikt att vi självfallet ska fortsätta. Detta är en utredning som ska få svar på många viktiga frågor. Ytterst handlar det naturligtvis om fundamentala mänskliga rättigheter för alla människor. På så sätt ska vi naturligtvis gå vidare. Jag tror inte att problemet finns mellan Martin Andreasson och mig, som i och för sig finns på olika sidor av blockgränserna. Jag tror att problemet sitter hos er här - i en framtida borgerlig regering, om det nu skulle vilja sig så illa. Det här arbetet sträcker sig ju över nästa års val. Om vi får fortsätta arbetet så tror jag att Martin Andreasson kan vara lugn för att det också kommer att fortsätta på ett konstruktivt sätt. Det kanske också kommer att få den lösning som han önskar. Om motsatsen däremot inträffar och vi inte skulle få fortsätta så tror jag att Martin Andreasson har alla skäl att vara orolig för hur frågan ska kunna gestalta sig med tanke på hur Yvonne Andersson och Kristdemokraterna har bundit upp sig.

Fru talman! För att vara klar och tydlig när det gäller den siffra jag nämnde förut kan jag säga att det är en person ur vår kanslipersonal, Kerstin Rydegård, som gav mig den förra torsdagseftermiddagen. Nu vet Tasso Stafilidis det. För övrigt är jag bekymrad över att det i debatten låter som om det handlar om att vi kristdemokrater är emot homosexuella och därför säger nej till det här. Det handlar inte om det. Det handlar om ifall det är just ett äktenskap som det ska vara eller om de som är av samma kön kan ha ett registrerat partnerskap med i princip samma trygghet och samma juridiska omständigheter. Det som jag kallar för kortsiktiga trendiga lösningar handlar om när man knyter just ett gammalt beprövat begrepp som äktenskapet till ett förbund mellan partner av samma kön. Det är det som det handlar om, och jag kan inte se att det är så brådskande. Jag kan inte heller se att det är så brådskande att man är beredd att nagga på demokratin. Jag tror inte att man kan röra vid det innersta i ett samhällets kärna och de begrepp som finns där och starta de här känslorna hos människor utan att det får konsekvenser. Det är trots allt den sittande regeringen och statsrådet Bodström som är ansvarig för att processen kommer i gång nu. Regeringen ska också bära sitt politiska ansvar om 20 år om det inte blev som man hade tänkt sig. Det kanske finns andra lösningar. Hur tänker statsrådet ombesörja att alla vi har möjligheter att fortsätta att göra rösten hörd? Det är ju det som det handlar om här; man tar bort en del av plattformen som man annars hade haft i en parlamentarisk utredning där man hade kunnat visa på inriktningar och hur allsidigheten hade kunnat säkras.

Fru talman! Yvonne Andersson talar om att det här inte handlar om att vara motståndare till homosexuellas rättigheter. Jag tror att väldigt många homosexuella människor i vårt land uppfattar Kristdemokraterna just som motståndare till deras rättigheter. Jag tror också att de har oerhört goda skäl till det. Det är bara att följa historien och de saker som har sagts så ser man att det finns goda skäl för det. Tyvärr har de även i dag, år 2005, goda skäl för det. Sedan gällde det hur de olika partierna ska få göra sin röst hörd. Debatter är förstås bra och värdefulla, och det har vi en nu. Men det kommer att finnas en referensgrupp i den här utredningen där man också ska kunna göra så. Jag tycker att det allra viktigaste nu är att processen får komma i gång och att utredningen får starta så att vi får svar på alla dessa frågor. Det är också viktigt att vi under den här tiden fortsätter att hålla debatten och diskussionen vid liv. Vi socialdemokrater kommer att göra det, och jag hoppas och tror att också övriga partier kommer att göra det. Det handlar trots allt inte om någon trend, utan det handlar om något av det finaste som finns mellan två människor, nämligen äktenskapet. Det handlar om att alla människor har den inställningen. Sedan får vi se vad den här utredningen leder fram till. Vi kan inte värdesätta detta på olika sätt och kalla det för en trend. Det är någonting helt annat. Jag har en mycket djupare respekt för äktenskap och vill inte kalla detta för en trend.