Utvärderingen av regeringens handlingsplan mot mäns våld mot kvinnor med mera

Fru talman! Jag vill tacka ministern för svaret. Det är ett långt och ganska uttömmande svar. Jag tycker att det är mycket bra som görs i handlingsplanen och så vidare. Min interpellation handlar inte om det, utan jag menar att man mest satsar på utbildning och upplysningskampanjer i form av mycket tillfälliga medel. Det blir för mycket av projekt. Jag skulle vilja se en mer långsiktig strategi för hur man satsar på dessa frågor eftersom de är ständigt återkommande och eftersom det händer mycket saker ute i samhället. Både ministern och jag vet också att kommunernas ekonomi är ansträngd. När pengarna är slut och när de statliga medlen upphör får inte arbetet stanna upp. Om man börjar på ett bra sätt ska man givetvis fortsätta, och då krävs det en långsiktighet. Detta är ett samhällsproblem. Jag tycker att det är fruktansvärt att det förekommer så mycket som det gör. Om man tittar på dagens unga pojkar ser man att de många gånger, om de inte får möjligheten till en bra sex- och samlevnadsundervisning i skolan och så vidare, blir morgondagens våldsutövare. Ett sätt är att stärka undervisningen i skolan. Det ska börja tidigt. Ministern och jag har haft debatter om detta. Vi i Vänsterpartiet tyckte att det var väldigt bra att den här handlingsplanen kom, men man sätter inte fingret på det som vi tycker är viktigast. Man måste analysera mansvåldet utifrån en förståelse för att våldet är ett uttryck för könsmaktsordningen. Gör man inte det blir det en stor brist. Man måste ha det med sig i det förebyggande arbetet. Brå har konstaterat att barn som bevittnat våld och personer som har blivit utsatta för våld i samkönade relationer har kommit lite i skymundan i den här planen. Vi tycker också att det är bra att Socialstyrelsen har fått ett fortsatt uppdrag att stimulera utvecklingen av socialtjänstens verksamhet för våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld. Men det sätts in när skadan är skedd. Man borde lägga mycket mer fokus på att förebygga. Man skulle kunna börja redan på dagis och i förskolan för att de ska få en bra kännedom om detta. Men gör man ingenting åt könsmaktsordningen tror jag inte att vi fixar detta på lång sikt.

Fru talman! Det blev ett långt svar på Lena Olssons fråga. Det blev ett långt svar därför att det sker väldigt mycket på det här området, och inte minst blev det ett långt svar därför att det är en fråga som engagerar mig väldigt mycket. Jag har sagt det förut och säger det igen: Mäns våld mot kvinnor är den mest akuta jämställdhetsfrågan vi har att hantera. Jag hoppas verkligen att vi ska kunna samarbeta över blockgränserna för att bli ännu bättre på detta. Jag håller också med om att vi måste jobba långsiktigt. Jag kan inte säga annat än att långsiktigheten säkras genom de beslut som Lena Olsson och hennes kolleger i riksdagen fattar. Jag tycker att det är jättebra att man också har fattat beslut om ett anslag till särskilda jämställdhetsåtgärder under denna mandatperiod. Det är bara de pengarna som kan göra att vi har frihet att kunna prioritera de områden vi vill prioritera och de åtgärder som vi anser nödvändiga för att fortsätta denna kamp mot mäns våld mot kvinnor. Det innebär att vi också under denna mandatperiod har möjligheter att fortsätta kraftsamla på området. Sedan får vi hoppas att riksdagen återigen för nästa mandatperiod, oavsett hur det ser ut i regeringen, ser till att det fortsatt också finns pengar för att förebygga och motverka våld mot kvinnor. Det är jätteviktigt att vi börjar tala om de här frågorna tidigt. Där är förskolan och skolan en viktig arena. Det är ju där barnen vistas en stor del av sin vakna tid. Det var också därför som vi satsade medel till fortbildning av lärare. Jag har ännu inte fått utvärderingen av detta, men den är på gång. Jag hoppas verkligen att många kommuner och många lärare inser hur viktiga de här frågorna är och diskuterar samlevnadsfrågor, respekt mellan barnen och mellan barn i skolan och vuxna, våldsfrågor, prostitution och annat som kan vara viktigt att reflektera över. Jag återkommer gärna till Lena Olsson med mer information om denna utvärdering så småningom. Då får vi också fatta beslut om hur det ska fortsätta. Med en ny lärarutbildning har vi goda chanser att i samtal med lärosätena få dem att ta sitt ansvar så att de här frågorna blir viktiga i den utbildningen. Vi får en ny rektorsutbildning. Det är inte minst viktigt att de som är ledare i våra skolor kan de här frågorna, är närvarande rektorer och finns i klassrummen för att stötta och stödja lärare och elever. Det är också viktigt att man kan prata om de här frågorna inte bara i ett enskilt ämne utan hela tiden i korridorer, på raster och i alla sammanhang där man kommer i kontakt med barnen. Jag håller också med om det Lena Olsson säger om att vi behöver bli bättre på att hantera situationen där barn bevittnat våld. Vi är fortfarande dåliga på detta. Jag är beredd att titta närmare på det tillsammans med Socialdepartementet för att se vad vi kan åstadkomma ytterligare. Stort fokus har lagts på kvinnan som våldsoffer. Det har kanske varit rätt att börja där och bli bättre på att uppmärksamma och se de här kvinnorna och bättre på att bygga upp stöd och skydd till våldsoffren, men vi behöver också bli bättre på att uppmärksamma barnen. Och framför allt behöver vi bli ännu bättre på insatser, rehabilitering, vård och behandlingsprogram för de män som utöver våldet. Det är jättebra med straff, men straffen måste kombineras med vård. Våldet kommer aldrig att upphöra om den som slår inte slutar att slå. Låt mig sedan gå över till frågan om könsmaktsordningen som vi alltid diskuterar. Det finns ingenting i denna handlingsplan som säger att vi inte tar hänsyn till könsmaktsordningen, men jag har vägrat att ha det som utgångspunkt för hela planen. Det skulle innebära att samhället bara ska agera och förebygga när kvinnor i heterosexuella relationer är våldsoffer, men att de här åtgärderna inte skulle vidtas när en kvinna blir misshandlad av sin kvinnliga partner, en man blir misshandlad av sin manliga partner eller, för den delen, en ung flicka i en familj med hederstraditioner förföljs och kanske misshandlas av flera individer i familjen. Jag menar att det handlar om maktfrågan mellan individer, och där är könsmaktsordningen en av maktordningarna som ska motverkas. Därför nämns inte det som enskild maktfråga i handlingsplanen.

Fru talman! Jag tycker att bra att ministern säger att vi ska lägga mer fokus på barn som har blivit utsatta för våld. Jag ser också fram emot de utvärderingar som pågår just nu. Ministern tar också upp detta med jämställdhetsåtgärder. Det är ganska svårt att spåra de här pengarna och hålla koll på dem när man håller på med budgetarbetet. Det är väldigt svårt att få fram siffror. Det har blivit ett smetigt och spretigt tillvägagångssätt. Vi har problem att se detta. Nyamko Sabuni tar återigen upp könsmaktsordningen och säger att det finns annat. Ja, men könsmaktsordningen är grundtesen för varför män använder våld mot kvinnor. Nu säger du att du tar hänsyn till den, vilket jag inte har hört förut. Det är väldigt viktigt. Jag tror säkert att vi kan berika varandra på många sätt. Jag vill återkomma till att det måste finnas en långsiktighet här. Vi måste tänka om. Allting ska ske innan skadan sker. Det ska finnas en röd tråd i det här jobbet. Ministern tar också upp att de som slår måste få behandling. Det är väldigt viktigt. Jag sitter i justitieutskottet och är ute på studiebesök på anstalter som behandlar män. Senast var jag på Salaanstalten. Den behandlaren såg mycket positivt på detta. Vi har också tittat på programmet, och det är väldigt bra. Men vi vill ha en mer långsiktig finansiering. Kommunerna viftar redan och säger att pengarna är slut. Många kommuner är trängda ekonomiskt sedan förut. Då börjar man prioritera bort eftersom man först och främst måste ägna sig åt det som är lagstadgat. Jag har träffat många elever och ungdomar som tycker att sex- och samlevnadsundervisningen i skolan är under all kritik. Har ministern någon ambition att göra någonting där?

Fru talman! Vid sidan av skolan, vården och omsorgen kan det inte finnas en viktigare uppgift för kommunen än att ge skydd och stöd till våldsutsatta kvinnor och att förebygga att våldet förekommer. Det här är en viktig fråga. Att kommunerna ska gnälla över att det inte kommer 109 miljoner, vilket de fick under tre år under den förra mandatperioden för att de skulle bli bättre på att leva upp till lagstiftningen, är inte acceptabelt. Det är klart att det måste finnas en budgetpost i kommunerna för att hantera de sociala problem som uppstår hos medborgarna i kommunen. Där måste våldsfrågan vara en av de mest prioriterade frågorna menar jag. Jag hoppas verkligen att kommunerna fortsatt ska arbeta för att leva upp till lagen. Vi vet att det ser olika ut från kommun till kommun, och just därför skärptes socialtjänstlagen. Jag hoppas nu att de ska kunna leva upp till den. Med stöd och hjälp av Socialstyrelsen och av länsstyrelserna har de goda förutsättningar att bli mycket bättre på detta. När det gäller frågan om könsmaktsordning vill jag återigen säga att jag inte har uteslutit den. Skillnaden mellan mig och Lena Olsson är att jag inkluderar andra maktordningar. Lena Olsson och Vänsterpartiet liksom övriga partier i det vänstra blocket har alltid vägrat att göra det. Man ska inte inkludera andra maktordningar. Man ska bara se det våld som utövas av män mot kvinnor i heterosexuella relationer. Våldets mekanismer ser dock annorlunda ut. De är mer komplicerade än att bara handla om könsmaktsordning, men självklart ska också den finnas med. Jag har aldrig exkluderat den. Tvärtom har jag inkluderat även annat för att vi ska bli ännu bättre på att uppmärksamma allt det våld som sker i nära relationer. Det här är som sagt en prioriterad fråga för mig, och jag kommer framgent under mandatperioden att prioritera det sexuella våldet. Det finns en del i den handlingsplan som vi nu diskuterar som har utvärderats, men det finns anledning att fördjupa oss i den problematiken. Då är det förebyggande arbetet kanske än mer viktigt. Som Lena säger är det viktigare att se till att övergrepp och våld inte förekommer än att bara plåstra om våldoffren. Vi måste alltså bli bättre på det arbetet, och jag känner att vi verkligen behöver lägga ned mycket kraft på det. Jag kan återigen säga till Lena Olsson att det finns ett anslag på 245-250 miljoner kronor per år för särskilda jämställdhetsåtgärder. En hel del av dessa pengar kommer under mandatperioden att gå till arbetet mot mäns våld mot kvinnor. Det är ett kostnadsintensivt arbete, och verksamheterna behöver fortsatt pengar för att utvecklas. Målet för de projekt och de utbildningar vi har, för det utvecklingsarbetet, är att ju duktigare vi blir desto mer ska det inkluderas i den generella verksamheten. Det kan inte vara så att våldsfrågan, våld mot kvinnor, jämt och ständigt ska vara en projektfråga. Det här är ett sätt att utveckla de befintliga verksamheterna, och det är till den punkten vi måste komma. Även om Brås rapport är positiv i den bemärkelsen att vi har tagit ett generellt grepp om detta, och att de åtgärder vi vidtagit nu börjar ge resultat, är jag medveten om att vi även fortsatt behöver utbildningar, stimulansmedel för att utveckla vårt sätt att arbete och så vidare. Till syvende och sist måste det dock när det gäller myndigheter, organisationer och andra aktörer handla om att den kunskapen sedan omvandlas till att vara en naturlig del i det vardagsarbete som man utför inom sin tjänst. Projektpengar ska inte alltid finnas där utan det är metoderna som då och då behöver utvecklingspengar, och det är det vi nu håller på att arbeta med.

Fru talman! Som vi har sagt görs det en hel del som är bra, men det skulle ha kunnat göras ännu bättre om strukturen hade funnits redan från början. Det hävdar jag bestämt. Jag tog upp frågan om att stärka sex- och samlevnadsundervisningen i skolan. Det är mycket viktigt. Det fick jag inget svar på. När jag är ute och pratar med ungdomar hör jag inte någon som tycker att den är bra. Det har gått ganska lång tid med alla planer som tagits fram, men man skulle behöva lägga mest kraft på barns och ungdomars beteende. Då behöver man en utbildning som är relevant. Det förs fram mycket kritik mot den, och vi från Vänsterpartiet har länge drivit just den frågan. Jag skulle tycka att det vore lämpligt att jag fick svar i kammaren i dag.

Fru talman! Som jag sade i ett tidigare inlägg är frågorna om sex och samlevnad mycket viktiga. Det är i förskolan och i skolan vi måste tala om dem. Vi måste börja tidigt, och därför avsattes pengar till fortbildning för lärare. Jag utgår från att Lena Olsson är lika medveten som jag om det faktum att lärarna inte är anställda av staten. Det betyder att vi inte kan tvinga dem till fortbildning. Vi kan bara avsätta pengar och kommunicera med våra kolleger lokalt i kommunerna om att de ska se till att lärarna intresserar sig för fortbildningssatsningarna och går fortbildningar. I dag kan jag inte säga hur många som gått dessa fortbildningar, men jag väntar på en utvärdering. Jag hoppas att det har varit ett stort intresse, för jag menar att det inte kan vara så att det bara finns en lärare i skolan som under en timme ska tala om dessa frågor. Egentligen måste alla lärare, alla vuxna i skolan, vara medvetna om och kunna diskutera dem närhelst man träffar på en ungdom i korridoren, i klassrummet och på skolgården. Det är min vision om målet med dessa fortbildningar. Som jag har sagt ska jag ha samtal med lärosätena för att höra vad de kan göra när det gäller utbildningarna så att lärarna får denna kunskap. Utan kunskap ska man inte föra sådana diskussioner med ungdomarna. Detsamma gäller rektorsutbildningen. Jag avser alltså att fortsätta att tala om dessa frågor och se till att det finns utbildning, och då måste alla andra också ta sitt ansvar. Sedan kan vi alltid uppskatta det arbete som RFSU gör på området. De är mycket duktiga. I skolorna, där lärarna själva inte mäktar med att föra dessa samtal, är det välkommet att man bjuder in RFSU för att föra samtalen, men de finns inte alltid i barnens vardag. Därför är det viktigt att börja med lärarutbildningen för att sedan kunna bli bättre. Jag kan nämna att sex- och samlevnadsundervisningen inte fungerade under min skoltid heller. Den var jättedålig, och den är fortfarande dålig. Jag gör vad jag kan från min sida för att den ska bli bättre, och jag hoppas att kommunerna och lärarna tar sitt ansvar för att vi ska nå fram till den vision som Lena och jag delar på området.

Fru talman! Josefin Brink! Övriga ledamöter! Josefin Brink har frågat mig om jag avser att ändra regelverket för statistiken över arbetsplatsolyckor så att även skador som drabbar deltagare i arbetsmarknadspolitiska program tydligt redovisas samt om jag tänker skärpa kraven på förhandskontroller och uppföljning av säkerheten hos de arbetsgivare som tar emot praktikanter från Arbetsförmedlingen. Arbetsmiljön och säkerheten på arbetsplatsen är en oerhört viktig fråga. Oavsett om man är praktikant eller anställd ska man ha rätt till en trygg arbetsplats med en god arbetsmiljö. Regeringen driver en aktiv arbetsmiljöpolitik, vilket syftar till att motverka utslagningen från arbetslivet och samtidigt öka möjligheterna till inträde. Detta ska gälla alla på arbetsmarknaden, oberoende av vilken roll man fyller. Deltagare i arbetsmarknadspolitiska program omfattas av arbetsskadeförsäkringen och anordnarens skyldighet att anmäla en arbetsskada, precis som för ordinarie anställda. På blanketten för anmälan av arbetsskada finns svarsalternativet att den skadade deltar i ett arbetsmarknadspolitiskt program. Sifferunderlaget finns därmed och kan redovisas. Det finns dock inget i underlaget som tyder på att deltagare i arbetsmarknadspolitiska program skadas i större utsträckning än ordinarie anställda. Snarare pekar siffrorna åt motsatt håll. Det är riktigt att Arbetsmiljöverkets årliga rapport om arbetsskador inte omfattar en redovisning av arbetsskador hos personer i arbetsmarknadspolitiska program. Statistiken finns dock tillgänglig. Det sagda betyder emellertid inte att frågan inte följs. Rapporten från Arbetsmiljöverket har anpassats efter internationell standard och omfattar endast arbetstagare och egenföretagare. Det är viktigt att anordnare som sysselsätter deltagare i arbetsmarknadspolitiska program känner till sina skyldigheter och deltagarnas rättigheter. Alla anordnare som tar emot deltagare i arbetsmarknadspolitiska program får därför skriftlig information från Arbetsförmedlingen om att de har ett arbetsmiljöansvar enligt arbetsmiljölagen. Arbetsförmedlingen utvecklar även en broschyr som kan ge de aktuella arbetsgivarna mer utförlig information gällande skyldigheter avseende arbetsmiljön. Vidare görs ett omfattande kontrollarbete bland en rad olika verksamheter inom Arbetsförmedlingens regi. I detta sammanhang kan nämnas att Arbetsförmedlingen regelbundet genomför inspektioner och stickprov hos anordnare. Det pågår också ett utarbetande av rutiner för hantering av oseriösa anordnare. Jag kommer med anledning av vad jag nu anfört därför inte att vidta några åtgärder i enlighet med interpellantens frågor.