Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

utvecklingen i Latinamerika

Interpellationsdebatt 26 maj 2003
Hoppa över anförandelistan

  • Dela

    Bädda in video

  • Ladda ner

Protokoll från debatten

Anföranden: 7

Anna Lindh (S)

Anf. 42 Anna Lindh (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Den svenska positionen framförs självklart av både mig och statsministern vare sig vi möter parterna i Mellanöstern, här hemma i Sverige eller i Bryssel. Fru talman! Återigen till frågan om fredsaktivis- terna. Som utrikesminister, som förälder och som medborgare vill jag i detta läge bestämt avråda från att resa som fredsaktivist till området. Det är för far- ligt. Jag vill inte ta ansvar inför alla de framför allt föräldrar som annars riskerar att sitta väldigt oroliga i Sverige när deras barn reser som fredsaktivister till regionen. Jag vill bestämt avråda från det. Jag tror i stället att det är viktigt med ett allt star- kare engagemang i de humanitära organisationerna och att vi inte inriktar oss på att det är fredsaktivister som ska lösa spänningarna på marken. Vi ska så snart som möjligt få in monitorer, övervakare, på marken som faktiskt kan hjälpa till och bidra till att övervaka att färdplanen följs och att vi äntligen kanske kan få en fredlig utveckling i Mellanöstern.
Sermin Özürküt (V)

Anf. 43 Sermin Özürküt (V)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Carl B Hamilton har frågat mig hur jag tänker agera i frågan om utformningen och organisationen av Europas framtida försvarskapacitet. Det kalla krigets uppdelning av Europa är nu slut- ligt övervunnen. Utvidgningarna av den europeiska unionen och Nato står för dörren. Vi ser i dag kontu- rerna av en alleuropeisk säkerhetsordning, som Sve- rige länge strävat efter. Europas enande måste också betyda en stark gemensam utrikespolitik. Det är bara tillsammans som vi kan möta framtidens hot och utmaningar. Europas säkerhet är odelbar. Vi står nu inför en regeringskonferens där unio- nens framtida försvars- och säkerhetspolitik kommer att formas, det vill säga hur EU ska bli bättre på in- ternationell krishantering och att trygga medborgar- nas säkerhet. Regeringens mål är ett effektivare och utvecklat samarbete på detta område, till stöd för den gemensamma utrikespolitiken. Flera mycket lovande förslag har redan lagts fram. Jag förutser här inga problem i förhållande till vår militära alliansfrihet. Däremot ser jag med några förslag risker för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. De båda förslagen om att några länder på egen hand skulle kunna utveckla ett eget försvarssamarbete inom EU:s ram, och om en framtida försvarsallians inom unionen, kan snarare leda till att man splittrar och söndrar än förstärker GUSP. Det finns i dag många länder inom unionen som är emot dessa idéer. Sverige har varit mycket aktivt för att utveckla ESFP. Det var på initiativ av Sverige och Finland som krishantering blev en uppgift för EU. Vi har också drivit på utvecklingen av en förmåga för civil krishantering och konfliktförebyggande. Vi har fått gehör för våra idéer. Som pådrivande medlemsstat har vi ett särskilt intresse av att värna om uppslut- ningen kring ESFP som en del av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Jag vill se ett starkt och enat EU som bättre kan formulera och genomföra egna handlingsalternativ. Det är en prioritet för den svenska regeringen. Det transatlantiska samarbetet hotas inte av ett sådant Europa, utan av ett svagt Europa som minskar i rele- vans. Ett djupare politiskt samarbete inom EU, stärkta europeiska kapaciteter, och ett Europa som ser sig som en global aktör, är centralt också för att kunna skapa ett mer jämbördigt transatlantiskt partnerskap. Ett starkare Europa blir både en mer trovärdig kritiker och en mer attraktiv samarbetspartner. Carl B Hamilton beskriver det europeiska och det transatlantiska säkerhetssamarbetet som oförenliga och konkurrerande alternativ. Jag anser att det är en förenklad och missvisande bild av verkligheten. För mig är det inte frågan om "antingen eller", utan om "både och". Det europeiska och det transatlantiska samarbetet är ömsesidigt förstärkande. Det ställer krav både på EU och USA. Relationerna mellan EU och Nato bygger på re- spekt för varandras beslutsautonomi, icke- diskriminering och samverkan, inte konkurrens. Stora framsteg har nyligen skett i relationen mellan dessa båda organisationer. En överenskommelse finns nu om att EU ska kunna låna vissa Natoresurser för mer krävande krishanteringsinsatser. Det vore fel - eko- nomiskt, praktiskt och politiskt - för EU att dubblera dessa resurser som Nato redan har. Det amerikanska engagemanget i och tillsammans med Europa är fortsatt centralt. Sverige har ett grundläggande intresse av en fast transatlantisk länk, även om denna naturligtvis ser annorlunda ut i dag än under det kalla kriget. Sättet att värna detta långsikti- ga intresse är inte att tiga i de frågor där vi har me- ningsskiljaktigheter med USA. Vi ska varken vara knähund eller bandhund. Vi ska sträva efter en nära dialog med USA. Detta ökar våra möjligheter till inflytande, när vi i Europa talar enat. Carl B Hamilton och Folkpartiet står utanför den överenskommelse om vår säkerhetspolitiska linje som regeringen ingick med övriga borgerliga partier förra året. Folkpartiet ställer inte upp bakom vår militära alliansfrihet, utan förespråkar ett svenskt Natomed- lemskap. Låt mig därför vara mycket tydlig på denna punkt. Sveriges militära alliansfrihet har en entydig och klart avgränsad innebörd: vi utesluter inga andra former av internationellt säkerhetssamarbete än bindande avtal om ömsesidiga försvarsgarantier. Deltagande i en europeisk försvarsunion, lika väl som medlemskap i Nato, skulle givetvis strida mot Sveriges militära alliansfrihet. En stärkt solidaritet inom EU och en utvecklad ESFP som stöd för unionens gemensamma utrikespolitik är däremot fullt förenlig med vår militä- ra alliansfrihet, på samma sätt som vår nära samver- kan med Nato inom PFF och genom EU. Det ger oss också möjligheter att bättre stödja FN. Min vision är alltså ett enat Europa med en starka- re gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Ett helt Europa, inte ett delat. Ett Europa som tar sitt fulla ansvar för global säkerhet och utveckling. Ett Europa som stärker FN och dess principer. Ett Europa som inte är en motpol till USA, utan en mer jämbördig partner. Ett Europa som också arbetar nära tillsam- mans med Ryssland och andra globala aktörer. Då Carl B Hamilton, som framställt interpellatio- nen, anmält att han var förhindrad att närvara vid sammanträdet medgav tredje vice talmannen att Allan Widman i stället fick delta i överläggningen.
Anna Lindh (S)

Anf. 44 Anna Lindh (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Att inget svar också är ett svar är aldrig så sant som inom politiken. Jag vill ändå tacka utrikesminister Lindh för de förklaringar som har givits. Carl B Hamilton har frågat om Sveriges vägval i försvars- och säkerhetspolitiken. I en alltmer polarise- rad europeisk debatt vill Folkpartiet liberalerna veta varthän regeringen syftar. Är vi betjänta av ett Europa som i allt större utsträckning litar till sig själv, eller ska vi värna den transatlantiska länken? Frågan torde var grundläggande för den globala säkerheten under avsevärd tid. De skilda positionerna i synen på Irak och det efterföljande fyrpartsinitiativet är inga isolerade företeelser. I takt med en fördjupad integration inom EU har misstänksamheten mot och värderingsavståndet till USA ökat. Den 11 september, Ottawakonventionen, Kyotoprotokollet, handels- och jordbrukspolitiska spänningar och Haagdomstolen är bara några mellanstationer på denna resa, en resa vars slutmål vi fortfarande inte känner. Det faktum att utrikesministerns avslutande vision utgår från att allt ska förbli vid det gamla, med tilläg- get att alla ska samarbeta och lita lika mycket på alla andra, antyder att regeringen faktiskt saknar uppfatt- ning i en av vår tids ödesfrågor. I vart fall avstår re- geringen från att framföra sin uppfattning offentligt. Det är alldeles givet att den strid som andra länder i unionen utkämpar, "så att stickor och strån ryker" med utrikesministerns egna ord, inte landar ens i närheten av denna allt omfamnande vision, särskilt som Anna Lindhs och Göran Perssons uttalanden under senare tid antyder att detta mer är en sak för andra än för oss. Gång på gång återkommer utrikesministern i sitt svar till att säkerhet byggs gemensamt. Detta är en mycket viktig och sann insikt även om den socialde- mokratiska regeringen som motståndare till medlem- skap både i Nato och i en europeisk försvarsunion tror att detta av någon anledning inte gäller Sverige. Det är just denna insikt som också leder till att den nu pågående diskussionen kommer att föra EU till ende- ra fållan, antingen den europeiska eller den transat- lantiska. Herr talman! Folkpartiet liberalerna menar att Sverige även i det generella utanförperspektivet måste ha en uppfattning och att denna uppfattning måste torgföras engagerat och kraftfullt varje gång tillfälle ges. Vi tror inte att internationell säkerhet kan byggas annat än gemensamt med världens starkaste demokrati. Även om fyrpartsinitiativet, eller förslaget om en europeisk försvarsallians, inte utesluter detta ser vi mot bakgrund av de senaste årens utveckling riskerna som alltför stora. I denna analys, herr talman, hade vi hoppats att återfinna den socialdemokratiska regeringen.
Sermin Özürküt (V)

Anf. 45 Sermin Özürküt (V)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Jag satt länge och väntade och und- rade över vad som egentligen är Folkpartiets syn. Efter att vi har klargjort regeringens syn förklarar de att de inte vet vad regeringen tycker om framtiden, de ser ingen vision för framtiden och säger att vi måste ta ställning. Jag har under väldigt lång tid undrat: Vad är då egentligen Folkpartiets inställning? I sista me- ningen blev det klart. Det handlar om att vi enbart ska ha en transatlantisk länk. Om jag förstår det hela rätt, med den ganska förenklade antingen-eller- argumentation som Folkpartiet har byggt upp, ska det därför inte heller finnas någon europeisk länk. Jag tror att det här är en oerhört förenklad syn. Det är en debatt som vi hade kunnat ha för ett antal år sedan men som inte är särskilt relevant i dag. Den diskussion som vi har i dag inom EU handlar ju om att en del länder vill bygga upp en rent europeisk försvarsunion, det som Allan Widman och Carl B Hamilton vill argumentera mot. En del länder vill framför allt bygga på den starka Natokärnan för de ömsesidiga försvarsförpliktelserna, stå kvar vid den starka Natokärnan. Det är på den här punkten som jag också har uttryckt mig så om en del av mina kolleger att de slåss så att stickor och strån ryker. Det som sedan, på något sätt, har tagit vid är ju in- sikten om att vi måste bygga upp betydligt bättre europeiska kapaciteter. Vi måste ha ett mycket när- mare europeiskt samarbete och bygga upp en gemen- sam utrikes- och säkerhetspolitik. Vi bör naturligtvis göra det i samarbete med USA, men det är ingenting som, om jag förstår Allan Widman rätt, enbart ska ske utifrån den transatlantiska länken. När det gäller själva kärnan, de ömsesidiga för- svarsförpliktelserna, menar vi att vi bör kvarstå vid den hållning som gäller i dag, nämligen att det väljer länderna själva. Vissa länder väljer att göra det helt och hållet genom Nato. Andra länder gör som Sveri- ge, väljer att göra det genom att vara militärt allians- fria och sköta det här själva. Vi har, av det skälet att det är skadligt för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, vänt oss emot de planer som några länder har på att inom EU:s ram bilda en gemensam europeisk försvarsunion för en liten grupp länder. Vi tror att det skulle skada EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Jag menar att det absolut inte finns något som talar för att man måste välja antingen-eller. I det här läget bör den naturliga rollen för EU vara att fortsätta stärka en gemensam europeisk utrikes- och säkerhetspolitik men inte bilda en försvarsunion där några länder med detta skulle riskera att splittra EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik för framtiden.
Anna Lindh (S)

Anf. 46 Anna Lindh (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Det finns en grundläggande paradox i det resonemang som utrikesministern för. Det blir synligt gång efter annan. Samtidigt som jag å ena sidan uppfattar att regeringen har en skeptisk håll- ning, dels till fyrpartsinitiativet, dels även till en framtida försvarsallians inom unionen, så säger hon i nästa ögonblick med eftertryck att det här inte är en sak för Sverige. Det här är en sak för de andra länder- na själva att välja. Då har vi kommit fram till den slutsats som interpellanten ställde egentligen innan svaret kom, nämligen att det förefaller som om re- geringen i kraft av det svenska utanförskapet inte är beredd att ha en åsikt i den här frågan och tydligt framföra den i de sammanhang där de här avgörande- na kommer att ske. Detta är naturligtvis illa. Frågans dignitet kräver att regeringen ger ett tyd- ligt besked på den här punkten. När vi har frågat om vilken av två ståndpunkter som ska vara Sveriges har utrikesministern försökt undkomma genom att svara att det inte är fråga om antingen-eller utan i stället både-och. Eftersom vi inte tror att detta alternativ finns i den verkliga världen vill jag i stället be stats- rådet att ange vilket av de två presenterade handlings- alternativen som föredras då inga andra står till buds. Är det viktigare för Sverige att Europa nu stärker banden till Amerika än att unionen förvandlas till en självständigt verkande försvarsallians?
Sermin Özürküt (V)

Anf. 47 Sermin Özürküt (V)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Detta är ju med förlov sagt dumhe- ter. Vi har tydligt sagt att vi inte vill att EU utvecklas till en försvarsunion. Vi har inte heller för avsikt att gå med i Nato. Vi har en väldigt bestämd uppfattning när det gäller EU:s framtida utrikes- och säkerhets- politik. Om den syn som delas av majoriteten av medlemsländerna i EU säger Folkpartiet att den möj- ligheten inte står till buds. Varför då? Varför skulle inte den stå till buds? Under flera års tid har vi sett hur EU har stärkt sitt utrikes- och säkerhetspolitiska samarbete och hur EU kan göra en betydande skillnad när EU talar med en röst. EU har varit en oerhört avgörande aktör på till exempel Balkan, där EU är skillnaden mellan krig och fred. I dagarna ha färdplanen för Mellanöstern accepterats av den israeliska regeringen. Vem var det som tog initiativet till färdplanen? Det var EU genom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Detta har EU gjort utan att bilda en försvarsunion och utan att säga att de ömsesidiga försvarsförpliktelserna måste delas med USA i den transatlantiska länken. Nu säger Folkpartiet att den här utvecklingen inte längre står till buds. Jag undrar vilka det är som sak- nar verklighetsanpassning, om det är regeringen och merparten av de europeiska regeringarna eller om det är Folkpartiet.
Anna Lindh (S)

Anf. 48 Anna Lindh (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Frågan som ställdes av Carl B Ha- milton utgick från att regeringen varken var intresse- rad av att delta i Nato eller i en framtida försvarsuni- on inom EU. Det är ett välkänt faktum. Frågeställ- ningen riktar in sig på att Sverige vid ett sådant utan- förskap ändå sitter med vid borden där strån och stickor ryker. Frågan är: Vilken uppfattning torgförs i fråga om de två alternativ som åtminstone de andra europeiska länderna uppfattar som de huvudsakliga alternativen - just därför, som Anna Lindh själv sä- ger, att säkerheten byggs gemensamt, alltså tillsam- mans med andra länder? Jag uppfattar i grunden att regeringen kanske inte gör någon annan analys än Folkpartiet liberalerna. Ett förstärkt och gemensamt försvar inom unionen är inte att föredra på bekostnad av ett försvagat Nato. Det är också vår förhoppning att detta uttrycks allt tydligare, inte minst i de sammanhang där den här frågan nu närmar sig sitt avgörande. I det här sammanhanget vill jag också göra utri- kesministern uppmärksam på den unika möjlighet som Sverige just nu har att påverka saken i denna riktning. Om Sverige öppnade för ett medlemskap i Nato skulle detta vara en tydlig signal om våra prio- riteringar. Sannolikheten för att Finland och eventu- ellt andra skulle följa efter får betraktas som mycket god. Sammantaget torde effekten bli att sidospåren i Europa uppfattas som alltmer irrelevanta.

Dokument

den 14 april

Interpellation 2002/03:288

 av Sermin Özürküt (v) till utrikesminister Anna Lindh om utvecklingen i Latinamerika

Medan världens blickar i dag riktas mot kriget i Irak fördjupas motsättningarna mellan regeringar och folkliga rörelser i flera länder i Syd- och Centralamerika. USA är djupt involverat i dessa konflikter.

Alltsedan Monroedoktrinen framlades i amerikanska kongressen 1823 har USA betraktat Syd- och Centralamerika som sin egen bakgård. USA anser sig ha rätt att styra och ställa bäst man vill på denna del av den amerikanska kontinenten.

USA har i demokratins namn stött och samarbetat med en lång rad diktaturer för att behålla sin dominans. USA har på olika sätt bevarat dominansen genom att sända militära rådgivare, utbildade av militärer @ inte minst tortyrspecialister, vilket skett inom CIA:s ram. Sedan flera decennier har dock folken i syd- och centralamerikanska länder kämpat för att värja sig mot USA:s dominans.

Under de senaste årtiondena har folkliga rörelser vunnit styrka i Latinamerika. I en del länder har ett mer normalt politiskt liv blivit möjligt, till exempel i El Salvador, Guatemala och Peru. I Guatemala och El Salvador upphörde kriget mellan gerillan å ena sidan och militär och dödspatruller å den andra. I Peru störtades diktatorn Fujimori. I Venezuela har Chavez valts till president och påbörjat en rad sociala reformer. I Brasilien har Lula framburits av den mäktiga sociala rörelsen MST och valts till president. Han har i dag ett brett folkligt stöd.

I Nicaragua har korruptionsbekämpningen varit framgångsrik och president Aleman har själv släpats inför rätta för korruption.

När det gäller den mest infekterade konflikthärden Colombia inleddes millennieskiftet med samtal mellan gerillan (FARC och ELN) och regeringen.

I dag verkar emellertid denna utveckling, som karakteriserades av ett spirande hopp om fred, frihet från USA-dominans och normala politiska förhållanden, på flera håll få ett brutalt slut.

I Venezuela inleddes under hösten 2002 ett försök till statskupp riktat mot den folkvalde presidenten Chavez och hans reformpolitik till stöd för Venezuelas fattiga befolkning @ en statskupp som åtföljdes av ekonomiska sabotage, vilka i okritiska medier världen över framställts som strejker. I själva verket är det frågan om ett begränsat antal människor och grupper av personer i nyckelställning inom näringslivet som vägrat utföra sina uppgifter, något som den breda massan av Venezuelas befolkning fått lida för.

I Colombia har Pastrana ersatts av Uribe som president. Den sistnämnde har länge varit känd för intima kontakter med paramilitären och för en oförsonlig hållning gentemot gerillan. Under de senaste månaderna har det pågått en militär uppladdning från USA:s sida i Colombia som en del av Plan C som inte bara omfattar Colombia utan även andra länder i Latinamerika. Det är väl känt att Plan C bakom en täckmantel av narkotikabekämpning främst inriktar sig på att bekämpa den gerilla som i dag behärskar en tredjedel av Colombia.

I stället för att inrikta sig på ett långsiktigt arbete för fred i Colombia med samtal och förhandlingar kan ett omfattande militärt angrepp på gerillans områden befaras. Colombias kommunistiska parti, som länge arbetat för en lösning med fredliga medel, attackeras och utsätts för allt allvarligare hot, varav attentatsförsöket mot redaktören för Voz, partiets tidning, Carlos Lozano, är ett i raden av dessa hot.

Det är väl känt att både FARC-gerillan och den president Uribe närstående paramilitären finansierar sin verksamhet med narkotikaaffärer. En stor del av det kokain som kommer till Sverige kommer från Colombia. För att försöka få ett stopp på dessa leveranser ger Sverige 10 miljoner årligen i bistånd, vid sidan av det bistånd som går till olika frivilligorganisationer som arbetar med humanitär verksamhet, demokrati och mänskliga rättigheter. Men Colombia är ett land med en omfattande korruption @ inte minst statsapparatens olika delar är anfrätt av denna korruption, varför det torde finnas en fara för att svenska biståndspengar till narkotikabekämpning i stället går till gerillabekämpning.

I El Salvador där FMLN-gerillan i slutet av 1990-talet ombildades till ett politiskt parti för att åstadkomma ett normalt politiskt liv fördjupas åter motsättningarna. USA är åter inblandat i denna utveckling, där det finns tecken som tyder på att de gamla paramilitära dödspatrullerna håller på att reorganiseras.

I mars genomfördes val i El Salvador. FMLN blev största parti. Men högerpartierna har majoritet i parlamentet. Läget är instabilt.

De allvarligaste incidenterna har dock den senaste månaden inträffat i Bolivia. Under en lång följd av år har USA krävt att "kokabusken skall ryckas upp med rötterna". Detta har presenterats som en anti-narkotikapolitik. Man har inte gjort skillnad mellan det tusenåriga bruket att tugga kokablad och det kokainmissbruk på vilket andra människor än de kokaodlande bönderna @ kokainproducenterna och -distributörer @ tjänar stora pengar på. (För övrigt har kokaodlandet minskat i Bolivia.)

Vänsterpartiet MAS har av regeringen i Bolivia krävt ett övergångsprogram för kokaodlande bönder i bland annat Cochabamba, så att man kan börja odla andra grödor än koka samt få bättre kommunikationer så att man kan nå de marknader man menar finns för dessa alternativa grödor. Bolivias olika högerregeringar har svarat blankt nej till dessa krav trots omfattande blockader och strejker.

Denna rörelse bland bönderna har dock vuxit till att inte längre bara handla om kokaodlandet. Den har kommit att handla om en kamp mot omfattande privatiseringar som regeringen önskat genomföra av landets olika naturtillgångar.

De privatiseringar som genomförts i Bolivia har medfört stigande priser på olika förnödenheter. De folkliga rörelsernas svar på dessa har varit blockader och strejker. Med särskilt raseri har befolkningen i landet reagerat mot privatisering av landets vattentillgångar. Rörelsen har tvingat regeringen att dra tillbaka denna privatisering.

Under hösten ökade USA:s insatser i Bolivia. Till ambassadör i Bolivia utsågs David Greenlee som har ett förflutet i Contras i Nicaragua och som rådgivare sändes Otto Reich, även han med likartat förflutet.

Regeringen i Bolivia har inte respekterat mänskliga rättigheter. Människor som arresterats har hittats mördade eller blivit svårt misshandlade.

Under de två veckor då läget var som mest tillspetsat dödades flera bönder i strejker och demonstrationer. Demonstrationerna inleddes av strejkande poliser. Till dessa demonstrationer anslöt sig andra grupper. Sammanlagt dödades inom två veckor över 30 demonstranter av den bolivianska militären.

I Bolivia har det vuxit fram en massrörelse mot regeringens privatiseringspolitik. Samtidigt har regeringen infört nya skatter för befolkningen. Den folkliga rörelsen möts med militärt våld.

Det blir alltmer uppenbart att den nyliberala politik man vill påtvinga Bolivias befolkning inte kan genomföras enbart med hjälp av massiv mediedominans och propaganda utan att det krävs militärt eller paramilitärt våld för att den ska bli verklighet. Uppenbart är dock att den nyliberala politiken är oönskad.

Jag vill därför fråga utrikesministern:

1.Avser utrikesministern att initiera någon utredning för att förhindra att eller undersöka om biståndet till narkotikabekämpning i Colombia verkligen används för det ändamål den svenska regeringen avser och inte till gerillabekämpning?

2.Avser utrikesministern att ta några initiativ i FN, EU och andra internationella organisationer för att få stopp på den upptrappning av det politiska våldet som med stöd av USA inletts i Bolivia?

3.Avser utrikesministern att ta initiativ för att understödja de sociala reformrörelser som vuxit fram i Brasilien och Venezuela?

4.Avser utrikesministern att ta några initiativ för att värna dessa länders folk rätt att själva välja sin framtid och förhindra att krafter utanför Brasilien och Venezuela blandar sig i dessa länders sociala och politiska utveckling?