Utvisning av ensamma barn

Fru talman! Chatrine Pålsson Ahlgren har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta dels för att ensamma barn eller barn där föräldrarna av myndigheterna bedömts som olämpliga inte ska utvisas från Sverige, dels för att Sverige bättre ska leva upp till barnkonventionen i fråga om utvisningsbeslut. Chatrine Pålsson Ahlgren aktualiserar med sina frågor förhållandet mellan utlänningslagen (2005:716) och lagen (1990:252) om särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Jag uppfattar hennes inställning som att utländska barn som är omhändertagna av svenska myndigheter inte ska tvingas återvända till det land där de är medborgare. Frågan behandlades, efter omfattande beredning genom bland annat den parlamentariska Barnkommittén, i propositionen 1996/97:25 Svensk migrationspolitik i globalt perspektiv . I enlighet med Barnkommitténs uppfattning konstaterades där att beslut som fattas i enlighet med utlänningslagens regler i princip tar över beslut rörande enskilda som fattas enligt annan lagstiftning, så även när ett barn omhändertagits enligt LVU. En möjlighet infördes emellertid att meddela tidsbegränsat uppehållstillstånd så länge vården pågår förutsatt att ändamålet med vården inte kan tillgodoses i hemlandet. Denna bestämmelse fördes sedan över till den nu gällande utlänningslagen, som trädde i kraft den 31 mars 2006. Vad gäller efterlevnaden av barnkonventionen var redan den tidigare utlänningslagen utformad för att tillgodose konventionens krav. I den nya lagen skedde förtydliganden för att säkerställa detta. Med denna lagstiftning samt med den möjlighet att få Migrationsverkets beslut överprövade av migrationsdomstol som nu finns, och med Migrationsöverdomstolen som praxisskapande tredje instans, anser jag att rättssäkerheten i utlänningsärenden är väl tillgodosedd. Som Chatrine Pålsson Ahlgren framhåller pågår en utvärdering av den nya instans- och processordningen i utlänningsärenden och vissa andra bestämmelser som infördes i samband med den nya ordningen. Utvärderingsutredningen ska bland annat belysa om de materiella bestämmelserna är tillräckligt preciserade för att vara lämpade för domstolsprövning och analysera hur undantagsbestämmelsen om uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömmande omständigheter tillämpats. Utredningen ska vidare kartlägga tillämpningen av de nya reglerna om verkställighetshinder. Utredningens uppdrag gäller inte specifikt de frågor som Chatrine Pålsson Ahlgren ställt till mig, men slutbetänkandet, som ska lämnas senast den 30 juni i år, kan ändå visa sig ge värdefull belysning i sammanhanget. Mot bakgrund av vad jag här framfört avser jag inte att ta några initiativ i de frågor som Chatrine Pålsson Ahlgren ställt till mig.

Fru talman! Tack för svaret! Jag vill börja med att säga att anledningen till min interpellation är de speciella fall som har förekommit i många medier och där oerhört många bland svenska folket har reagerat. Har vi en lagstiftning i Sverige som inte tar hänsyn till en sådan här situation? När jag nu talar gör jag det utifrån alla barn som kan vara i sådana här ömmande situationer, för att göra det klart. Men för att vi politiker ska kunna se hur våra lagar fungerar lyfts det fram enskilda fall, och det gör att vi ser hur det är i Sverige. Det är därför det är bra att det nu sitter en utredning som följer upp hur det har gått. Jag ser naturligtvis fram emot den 30 juni när denna ska lämnas över för att se vad vi kan göra. Ibland tror jag att vi politiker blir väldigt fackinriktade och ser olika delar som anledning för att någon ska få stanna i Sverige. Migrationsministern säger att han tror att jag tycker att inga barn som är omhändertagna av svenska myndigheter ska tvingas tillbaka till det land där de är medborgare. Jag ska utveckla det sedan. Jag är sjuksköterska och har i mitt arbete mött väldigt många människor som har många olika sjukdomar. Man kanske har diabetes. Man kanske kommer in och bara ska operera ett ljumskbråck. Man kanske har en hjärtsjukdom. Då är det så att ljumskbråck mycket väl kan opereras på en klinik, men på grund av att man har andra sjukdomar runt omkring, andra anledningar, blir det hela sammantaget att man kan behöva ligga inne på sjukhus. Jag känner att det är likadant med de här situationerna för barn. Det finns så många olika perspektiv på problem som kan innebära att helheten som grund gör att barnen bör få stanna. Det är det jag har sett ibland. Vi politiker får inte - varken jag eller någon annan - någonsin se att människor är i små fack, utan det måste vara en helhetssyn, situationen totalt sett, som är avgörande. Det andra är att FN:s barnkonvention, som vi har bestämt oss för att följa, ska ligga över de andra paragraferna och lagarna när det gäller barn och barns rättigheter, till skillnad från Barnkommittén, om jag förstår saken rätt. FN:s barnrättskommitté ser över varje land kontinuerligt och hur vi efterlever FN:s barnkonvention. I maj ska det göras i Sverige igen, och då blir det spännande att se hur barnrättskommittén anser att hur vi följer FN:s barnkonvention när det gäller utlänningsärenden. Jag vill också ställa en fråga till statsrådet: Om vi hade inkorporerat FN:s barnkonvention i svensk lagstiftning, anser då statsrådet att de här barnen under 18 år som är ensamma hade haft laglig möjlighet att stanna i Sverige?

Fru talman! Jag inleder med att konstatera att vi uppenbarligen är överens i det viktiga och angelägna i det här sammanhanget, det vill säga att det sitter en utredning som utvärderar och tittar på om de bestämmelser som slogs fast av riksdagen när vi införde det nya systemet är tillämpliga på det sätt som avsikten har varit. Jag vill också gärna säga att jag inser att enskilda fall får mycket uppmärksamhet och kan väcka stor empati. Naturligtvis är det svårt att inte bli berörd av berättelser om enskilda barn som far illa. Både svensk lagstiftning och, skulle jag vilja säga, alla som ägnar sig åt politik har barnens bästa för ögonen. Barnkonventionen och dess portalparagraf genomsyrar därför vår lagstiftning. Det är kanske särskilt viktigt att framhålla detta i det här sammanhanget eftersom Chatrine Pålsson Ahlgren ställer denna direkta fråga till mig. Utlänningslagen är fullt förenlig med barnkonventionen och folkrätten i övrigt. Detta är en utgångspunkt för hur lagen är utformad. Barnkonventionen återspeglas i portalbestämmelsen om att man särskilt ska beakta vad hänsynen till barnets hälsa och utveckling samt barnets bästa i övrigt kräver. Så står det i 1 kap. utlänningslagen. Det står också uttryckligen i lagens femte kapitel att barn får beviljas uppehållstillstånd enligt bestämmelsen om synnerligen ömmande omständigheter även om omständigheterna inte har samma allvar och tyngd som krävs för att vuxna ska få tillstånd. Självfallet ser jag detsamma som Chatrine Pålsson Ahlgren ser, det vill säga att det är utsatta barn som vi riktar uppmärksamheten på. Jag har stor förståelse för att hon ställer frågor till mig om hur deras särskilda situation beaktas inom utlänningsrätten. Därför kommer jag att ha dem i åtanke när jag tar ställning till behovet av fortsatta åtgärder. Remissinstansernas yttranden kommer då också att vara värdefulla för min och regeringens bedömning. Dessutom utgår jag från att det kommer att bli en livlig debatt när Utvärderingsutredningen presenterar sina resultat och förslag. Det skulle till och med vara märkligt om så inte blev fallet. Jag ser fram emot den debatten, för den behövs. Med dessa ord tror jag att jag stannar och lyssnar på vad Chatrine Pålsson Ahlgren har för vettiga saker att komma med.

Fru talman! Jag delar inte riktigt statsrådets åsikter när det gäller barnkonventionens totala integration i utlänningslagen. Det gör jag av det skälet att det i barnkonventionen också finns en försiktighetsprincip. I de fall där man är osäker ska en försiktighetsprincip användas. Jag tror att även om det inte hade funnits något annat i barnkonventionen som hade varit tillämpligt i det aktuella fallet borde åtminstone försiktighetsprincipen ha haft fog för sig. Då vill jag ställa den frågan. Så till den andra frågan. Jag har på alla sätt försökt att hitta lösningar i den här situationen. Mitt hjärta klappar oerhört hårt för de här barnen. Då har jag förstått, när jag nu har skrivit brev till Migrationsverket och Dan Eliasson, att väldigt mycket handlar om huruvida det ska stå "synnerligen ömmande fall". Jag trodde att det stod "särskilda fall". Det hela är alltså en bedömningsfråga: Vad är "synnerligen ömmande fall"? Jag blev lite sur när jag hörde att Migrationsverket hade överklagat ett annat domslut. Det är ju deras sak, men jag kan få tycka att det är lite dumt. Om man vill ha en humanitär politik får man ju se till vad man får för prejudicerande beslut. Om vi har "särskilda skäl" kan man sätta ihop de olika situationer som jag försökte redogöra för i mitt förra inlägg. Man kan ha olika belastande situationer som tillsammans kan göra att det blir tal om särskilda skäl. Jag vill avsluta med att säga att jag tycker att den processordning vi har i dag är bättre än den förra. Jag har varit med och fattat beslut om den - jag tror att det var 2006 - och jag tror att utrymmet för godtycke därigenom blir mindre. Jag ställer upp på det. Det vill jag att statsrådet och alla ska veta om. Men jag tror också att det är viktigt att vi i alla nya beslut som vi tar inte är mer prestigefulla än att vi säger att har vi fattat ett beslut som behöver justeras efter några år måste vi kunna göra det. Det är vår ambition och vilja politiskt som måste kunna slå igenom i de lagparagrafer vi beslutar. Då tycker jag ju också att den utredning som presenteras i juni har med hela den här saken att göra. Då visar det sig om det är enligt lagstiftarens intentioner som beslutet har kunnat fattas eller inte. I så fall har vi ju möjlighet att lägga fram en proposition med kanske någon liten förändring som mer motsvarar vad den lagstiftande församlingen vill.

Fru talman! Som jag nämnde i mitt första inlägg ska ju Utvärderingsutredningen också se närmare på vissa materiella bestämmelser i utlänningslagen. Bland annat gäller det bestämmelsen om synnerligen ömmande omständigheter. Huvuduppgiften är dock att utreda om reformen blev vad riksdag och regering eftersträvade när man lade fram den proposition som vi beslutade 2005 och som trädde i kraft den 31 mars 2006. Den generella frågan om omhändertagande av barn och utlänningsrätten är, som jag tidigare har konstaterat, inte ny. Redan före riksdagsbeslutet om migrationspolitiken 1996 diskuterades den intensivt. Frågan blev också därför noga förberedd på ett för svenskt lagstiftningsarbete traditionellt sätt. Remissinstanserna hade inte alla samma uppfattning. Det är inget ovanligt. Därigenom kom också en väldigt allsidig belysning till stånd. Det är nu ett antal år som har gått sedan dess. Men denna ordning är också vad som gäller enligt den utlänningslag som trädde i kraft för knappt tre år sedan. Det pågår en utvärdering. När den har överlämnats till mig kommer jag att överväga behovet av initiativ från min sida. Sedan vill jag också gärna säga att när det gäller den nuvarande ordningen måste vi förlita oss på att Migrationsverket och domstolarna i de enskilda fallen tar hänsyn till om det till exempel behövs fortsatt vård i Sverige eller om det finns andra omständigheter. De gör även en bedömning av om myndigheterna i hemlandet har förutsättningar för att klara av situationen. Min uppfattning är att Migrationsverkets tjänstemän, som är kloka, kunniga och väl insatta, gör bra bedömningar i de här frågorna. Det är viktigt att man ger dem det erkännandet att det är svåra överväganden och avvägningar som måste göras. Men i det sammanhanget är det också viktigt att understryka att det i sig inte är fel att överklaga domar till en högre instans för att söka den vägledning som tidigare av Migrationsverket söktes hos regeringen. Det var det systemet som vi förkastade i och med den nya ordningen 2005, och vi är helt överens om att det var ett dåligt system. Då måste vi också ge Migrationsverket möjligheten att söka denna vägledning någon annanstans ifrån. Anser man att det finns oklarheter på någon punkt när det gäller hur man ska uttolka lagstiftningen måste verket enligt de regler som gäller vända sig till Migrationsöverdomstolen för ett, som det heter, vägledande beslut. Detta är i sig inget misslyckande eller någon felaktighet. Det är viktigt att i det här sammanhanget, när vi står här i kammaren, understryka detta. Var skulle man annars söka inspiration eller vägledning, om inte hos den högsta prövande instansen? Utlänningslagen är - det är säkert både Chatrine Pålsson Ahlgren och jag överens om - utformad i en balansgång mellan ambitionen att ha så öppna gränser som möjligt och insikten om att förutsättningarna när det gäller asylmottagande och invandring i övrigt i Sverige är begränsade så länge som vi har reglerad invandring. I den här balansgången ingår att det så långt som möjligt ska gå att ta hänsyn till enskilda personers intresse. I särskilt hög grad är så fallet när det gäller barn. Till exempel är anknytning till Sverige någonting som vägs in. När jag har sagt detta tror jag också att jag har visat på den syn som präglar regeringens arbete i det här sammanhanget, att barnets intresse ska stå långt fram. Det ska inte, så som lagstiftningen är formulerad, vara så att man ska tillmäta detta samma tyngd och allvar som när det gäller vuxnas asylskäl. Det står också i förarbetena uttryckligen så. Den gamla ordningen var, som sagt var, mindre väl fungerande än den som vi har i dag. Men jag tror, som sagt var, att vi kommer att ha ett behov av att komma tillbaka när Utvärderingsutredningen väl är avklarad.

Fru talman! Min personliga uppfattning är att barn som är omhändertagna, alltså LVU-placerade, och som saknar annan vårdnadshavare inte ska utvisas. Detta ger ju starka indikationer i Sverige; det är inte vem som helst som blir LVU-placerad. Jag tycker att det finns ett alldeles särskilt skäl att vara oerhört försiktig med ensamma barn. Förutom att de haft den kaotiska upplevelse som föregått en LVU-placering ska de dessutom skickas ifrån det trygga landet till ett annat land där de inte känner någon. Min fråga är då: Tycker migrationsministern att det finns anledning att fokusera extra på ensamma barn? Finns det någon anledning att specifikt se över den frågan? Är ministern beredd att kolla på just det lite speciellt, när den här utredningen kommer? Detta är ju mycket annorlunda jämfört med de andra sakerna. Sedan handlar det om vem som bestämmer. När det gäller Migrationsverket har jag ingen anledning att misskreditera tjänstemän och deras bedömningar. Men ibland skyller vi på varandra. Man säger: Ni måste ändra lagstiftningen om det här ska gälla, och vi säger att det här är en bra bedömning. För den enskilda som är drabbad och som hamnat i en knipa spelar det ju ingen roll hur vi löser detta bara vi är överens om att vi ska försöka lösa det. Sedan tror jag att hela befolkningen i Sverige har nytta av att man har tillit till migrationspolitiken, att man känner sig trygg i att det fattas bra beslut. Jag kan väl ge migrationsministern några bra ord: Tillit är en viktig sak, det stavas lika fram och bak.

Fru talman! Tack för de orden! Jag ska ta dem med mig på vägen. Jag delar för övrigt helt uppfattningen att det är oerhört viktigt att det finns trovärdighet och tilltro till migrationspolitiken i det här landet. Väldigt mycket av regeringens arbete inom migrationsområdet har just gått ut på att återställa och upprätta en tilltro till hur våra system fungerar. Den nya instans- och processordningen med de oberoende migrationsdomstolarna är en viktig komponent i det här sammanhanget. Men jag konstaterar - och jag återvänder till detta - att vi är överens om grundprinciperna, det vill säga att vi har en reglerad invandring i Sverige. Detta bygger på ett regelverk som slås fast i lagstiftningen. Tycker man inte att lagstiftningen fungerar tillfredsställande får man återvända och försöka korrigera denna på olika sätt. Om man ska göra detta måste man göra det enligt de principer för lagstiftningsarbete som finns i Sverige. Till dess att ny lag finns på plats gäller den gamla lagen. Så är det inte bara när det gäller migrationsområdet, utan så är fallet också på alla andra politikområden. Jag anser att den fråga som Chatrine Pålsson Ahlgren ställde till mig, det vill säga frågan om barnens perspektiv, inryms i det arbete som den pågående Utvärderingsutredningen har. De har inget specifikt uppdrag, men detta inryms i frågan om hur man tillämpar de materiella bestämmelserna, hur man ser på de här formuleringarna. Jag tror nog att jag kan säga här från talarstolen att det, när utredningens slutbetänkande väl ligger på bordet, säkert kommer att finnas stora och goda förutsättningar för att fortsätta den här debatten. Då vet vi också - det kan vara värt att understryka för kammaren - lite mer specifikt hur helheten ser ut. Vi diskuterar då i så fall inte bara - Chatrine Pålsson Ahlgren inledde ju med det - enskilda fall, utan vi kommer att diskutera substans, helheten i de här sammanhangen. Jag tror att det är väldigt viktigt ur ett trovärdighetsperspektiv att vi gör på det viset. Tack för en god debatt!