Våldsbrott i Skåne

Herr talman! Lars Lindblad har frågat mig vilka konkreta åtgärder jag avser att vidta för att förhindra den negativa utvecklingen gällande våldsbrott i Skåne. Ökningen av antalet anmälda våldsbrott är oroande. Våldsbrottsligheten innebär ett stort lidande för enskilda och ökar otryggheten för dem som bor och verkar i lokalsamhället. Ökningen av antalet anmälda våldsbrott har varit särskilt stor i just Skåne under 2005. Precis som Lars Lindblad säger handlar det ofta om brott som är av gatuvåldskaraktär och utan någon relation mellan gärningsman och offer. En grundläggande förutsättning för polisens förmåga att förebygga och utreda brott är att den har tillräckliga resurser. Den socialdemokratiska regeringen har därför ökat polisens anslag med 2,7 miljarder sedan år 2000. Det har inneburit att det i dag finns 1 500 fler poliser än år 2000. För Polismyndigheten i Skåne har regeringens satsning på polisen resulterat i att antalet anställda poliser har ökat med 215 sedan år 2000. Detta innebär att polisen i Skåne har givits goda förutsättningar för att bekämpa våldsbrottsligheten. Det tål att upprepas att det är Rikspolisstyrelsen som ansvarar för att fördela de tilldelade resurserna till landets olika polismyndigheter. Det är också Rikspolisstyrelsens uppgift att se till att det samlade polisanslaget leder till en bättre polisverksamhet. Polisens insatser är självklart viktiga för att bryta utvecklingen av våldsbrottsligheten. Jag vet att polisen vidtar en rad åtgärder för att bekämpa våldsbrottsligheten. Inom ramen för polisens mängdbrottsprojekt har polisen mål för att klara upp fler misshandelsbrott där gärningsmannen är obekant med offret och mål för att minska antalet misshandelsbrott som sker utomhus. Det är viktigt att polisen även fortsättningsvis ger bekämpningen av våldsbrotten en hög prioritet. Att bryta den negativa våldsbrottsutvecklingen kräver gemensamma ansträngningar och åtgärder från olika aktörer i samhället. Därför vill jag i detta sammanhang påminna om det lokala brottsförebyggande arbetet där föräldrar, skolan, socialtjänsten, föreningar och kommunerna har viktiga funktioner att fylla. Jag följer polisverksamheten och det lokala brottsförebyggande arbetet noga och är beredd att vidta ytterligare åtgärder om jag finner det nödvändigt.

Herr talman! Jag vill rikta ett tack till justitieminister Thomas Bodström för svaret på min interpellation. I min interpellation tar jag upp statistik från Brottsförebyggande rådet som visar på en kraftig ökning av antalet anmälda våldsbrott i Skåne de senaste tio åren. Enligt Brå har våldsbrotten ökat med 55 %. Brotten tar sig längre ned i åldrarna och våldet är allt oftare oprovocerat. En känsla av otrygghet sprider sig bland skåningarna. Allra tydligast är detta i Malmö. Jag som bor i Skåne kan vittna om den ökade känsla av otrygghet som sprider sig, en känsla som leder till att människor ändrar sina levnadsmönster, skaffar larm i huset och bilen och kanske bär ett överfallslarm i handväskan eller jackfickan. Man bildar medborgargarden eller köper privata säkerhetstjänster. Många jag känner undviker numera att gå igenom Malmö eller försöker hålla sina tonåringar hemma helgkvällar. Jag vet tonårsföräldrar som är väldigt trötta på att deras barn kommer hem utan mobiltelefon eller jacka eller har fått stryk för att de passerat fel gäng vid fel tillfälle. Frustrationen växer. Gängproblematiken, som är en del av förklaringen, ökar i de större skånska städerna som just Malmö, Landskrona och Helsingborg. Men detta är inte ett isolerat storstadsproblem. Mindre kommuner som Bjuv, Burlöv, Eslöv, Höör, Klippan, Perstorp och Skurup ligger alla mycket högt när det gäller antalet våldsbrott och har en annan karaktär än till exempel Malmö. Tyvärr är det inte heller bara på stan och sent om natten som våldsbrotten utförs. Tidningen Kvällsposten målade för ett tag sedan ut de skånska skolorna som en krigszon. Under ett år anmäldes 450 misshandelsfall, 180 fall av olaga hot och 77 narkotikabrott. Tvåhundra av de brottsoffer som anmält misshandel var under 14 år. Troligen är mörkertalet mycket stort eftersom många är rädda för att anmäla på grund av repressalier, inte minst de yngsta. Problemet är förstås mycket komplext. Socialt utanförskap och växande fattigdom i vissa grupper bidrar till ökat våld och fler tillgreppsbrott, likaså att den illegala spriten och narkotikan flödar fritt bland de skånska ungdomarna. Risken för att bli fasttagen är dock för många av dessa förövare ganska liten, vilket också är kopplat till brottsutvecklingen. Mitt syfte med interpellationen är dels att sätta sökarljuset på den skånska brottsutvecklingen - ofta talar vi om Stockholmsförorterna - dels att efterfråga fler åtgärder för att komma åt utvecklingen. Justitieministerns svar uppfattar jag som ett sätt att föra över ansvaret till Rikspolisstyrelsen. Justitieministern hävdar gärna att han har ansvaret för den ökning av antalet poliser som skett sedan 2000. Jag kan konstatera att 215 poliser på ett 40-tal polisstationer inte är särskilt mycket för Skånes del. Jag kan vidare konstatera att omkring 160 poliser i Skåne kommer att ålderspensioneras de närmaste åren. Till det kan läggas förtidspensioneringar, sjukskrivningar och sjukpensioneringar. Nettot blir således ganska litet. Samtidigt har länspolismyndigheten lagt ut ett sparbeting på de lokala polismyndigheterna, vilket leder till att ett stort antal civilanställda nu ska avskedas. Redan i dag har polisen stora effektivitetsproblem. Poliserna jobbar på fel tider, spenderar för mycket tid på stationen och så vidare. Till detta kan kopplas den tidigare diskussionen i kammaren om sommarstängda polisstationer med mera. Vi kan konstatera att det nog inte blir så mycket kvar för skåningarna av regeringens satsning. Jag tror knappast att skåningarna blir lugnare av att ansvaret ligger hos Rikspolisstyrelsen. Vi bör i stället hissa ansvaret till den politiska nivån, för om medborgarna inte upplever att rättssamhället svarar upp mot den ökande oron då är ansvaret bland annat justitieministerns. Det vore bra om en särskild satsning kunde göras på de områden där förhållandena är värst. Skåne är ett sådant område. Därför vill jag återigen fråga justitieministern vad han mer konkret än det han hittills sagt vill göra för att komma åt den ökande otryggheten i Skåne. De nämnda åtgärderna räcker uppenbarligen inte till.

Herr talman! I mitt förra inlägg redovisade jag polisens arbete. Det arbetet kommer att fortsätta. Rent konkret innebär det 700 miljoner kronor till polisen även nästa år. Erfarenheter från samtliga länder i hela världen, så även från Sverige, visar att det inte spelar någon roll hur mycket en socialdemokratisk regering eller ett land satsar på polisen om man inte samtidigt bekämpar de sociala orättvisorna. Det är där vi skiljer oss åt. Jag vet att även Moderaterna vill satsa på fler poliser. Inför denna mandatperiod låg vi exakt lika, och det var också det som Rikspolisstyrelsen sade behövdes. Vi såg till att ordna det, och jag tror säkert att så även skulle ha skett med en borgerlig regering. Det som skiljer oss åt inför nästa mandatperiod är inte satsningen på polisen, för det vill även Moderaterna göra, utan det är de kraftiga nedskärningarna för dem som har det allra sämst. Det kommer att innebära att förutsättningarna för dem som har det allra svårast att hålla sina barn och ungdomar från att inte hamna i situationer där bland annat brottslighet och droger finns blir betydligt svårare. Så har det varit överallt, i alla tider, och så kommer det att bli också i Sverige om man bedriver den politiken. Vi måste bekämpa brottsligheten, men vi ska också bekämpa de sociala orsakerna till den.

Herr talman! Det var inte mycket till svar jag fick. I stället var det den vanliga attacken på en eventuell borgerlig regering och vad det skulle leda till. Det känns lite märkligt eftersom jag tyckte att justitieministerns svar på interpellationen andades någon form av problemorientering. Nu försöker han flytta fokus till att handla om vad som eventuellt skulle kunna hända i framtiden. De problem jag ser när jag rör mig på gatorna i Skåne är verklighet; de finns efter drygt tolv års socialdemokratiskt ledarskap. Då känns det lite knepigt att man försöker flytta över ansvaret på oss. Jag kan gärna ta den sociala diskussionen vad gäller orättvisorna. Det är ju socialdemokratins misslyckande att vi har en rekordhög arbetslöshet, vilket skapat mer utanförskap än vi någonsin tidigare haft. Att delar av våra samhällen isoleras i utanförskap är inte mitt partis fel. Det är regeringens fel. Därför känns det knepigt att justitieministern skyller ett eventuellt framtida socialförsäkringssystem på den situation som råder. Det är inte vårt fel att barnpsykiatrin har dragit ned och så vidare. Det finns många sådana områden som man inte lyckats med. Det är heller inte en borgerlig regering som leder polisen. Riksrevisionen har kritiserat Rikspolisstyrelsen för bristande effektivitet och för att de inte lever upp till sitt ansvar att styra polismyndigheterna. Det är i Thomas Bodströms regerings samhälle som länspolismästaren i Stockholm på DN Debatt skriver att hon misslyckats med att stoppa ökningen av allt brutalare våldsbrott. Lite mer självrannsakan och ansvarstagande från regeringen skulle vara betydligt bättre. Jag tror nämligen inte att skåningarna känner sig särskilt lugna av det som sagts här. Polisen är den ena biten av vårt fokus, vilket jag varit väldigt tydlig med att säga. Den andra biten är att människor ska bli tryggare och få det bättre. Det är därför vi i Allians för Sverige så starkt inriktar vår politik på att få fram fler jobb, det som är den socialdemokratiska regeringens stora misslyckande. När det gäller det sociala utanförskapet är jobb, jobb, jobb en del av lösningen. Men det handlar också om att ta människors oro på största allvar, och det känner jag inte att Thomas Bodström gjort här i dag. I stället anklagar han oss för vad som eventuellt ska komma. Problemen finns nu.

Herr talman! Det är bra att vi vidgar frågan. Det är bra att Lars Lindblad tar upp dessa saker. Det är bra att jag får möjlighet att säga att vi skapat 130 000 nya jobb sedan vi tog över 1994. Det viktigt att ett valår jämföra de olika sidorna. Jag kan konstatera att när det gäller polissatsningen är det ganska jämnt. Det var jämnt också inför denna mandatperiod. Det kommer i vårt valmanifest i augusti, men jag kan redan nu säga att vi alltså satsar 700 miljoner på polisen nästa år. Det som skiljer oss åt är just bekämpningen av sociala orsaker. Vi vill inte ta bort de åtgärder som ger 100 000 människor jobb, människor som annars kanske inte skulle klara av situationen, människor som behöver få hjälp. Därför ger vi stöd till arbetsgivare och andra. Det är i just de familjerna som barnen finns. Gå till en tingsrätt så ser du att det är fråga om människor som haft det särskilt svårt, som inte kunnat ge sina barn och ungdomar trygghet. Det innebär inte att alla dessa människor får barn som hamnar snett - långt därifrån; de är inte ens en majoritet. De allra flesta klarar sig. Men de barn och ungdomar som hamnar snett kommer från miljöer där det är särskilt svårt. Därför är det oerhört viktigt att satsa på dem, och därför får vi inte glömma bort bekämpningen av de sociala orsakerna. Man kan se överallt, i hela världen, Lars Lindblad, att ju större de sociala klyftorna är, desto högre är brottsligheten. Vi behöver inte experimentera med det i Sverige, för vi vet redan svaret. Därför har också ersättningsnivåerna med bekämpningen av brottsligheten att göra, även om det naturligtvis inte bara handlar om det. Så enkelt är det ju inte. Vi behöver också, som sagt, fler poliser. Vi behöver bättre lagar och bättre myndighetsstyrning. De är emellertid en bidragande orsak som vi inte får glömma bort i sammanhanget.

Herr talman! Återigen: Jag tror inte att dessa människor mår bättre av att man har en viss ersättningsnivå i socialförsäkringssystemet. I stället måste vi inrikta oss mycket mer på att få människor i arbete. Det har den socialdemokratiska regeringen misslyckats med. Vi har i dag i storleksordningen en och en halv miljon människor som antingen är arbetslösa eller inte får arbeta så mycket som de skulle vilja. Därmed kan de inte heller påverka sin framtid, vilket skapar frustration och i viss mån också den situation vi har. Sedan försöker Thomas Bodström sig på ett klassiskt retoriskt knep genom att säga att vi egentligen har samma politik när det gäller den fråga som jag vill diskutera. Det är ju inte sant. Vi ger 1 ½ miljard mer resurser till rättssystemet än vad Thomas Bodström klarar av att få in. 1 ½ miljard kronor! Vi säger att vi vill ha 20 000 fler poliser än vad den socialdemokratiska regeringen föreslår, vilket skulle innebära i storleksordningen 300-350 ytterligare poliser till Skåne. Vi har en helt annan syn på vilken del av straffskalan som till exempel misshandelsbrott ska ligga på. Det tror jag också är en del av detta. Det här är på många sätt en bred frågeställning som hade förtjänat att ha lite mer av problemperspektiv än Thomas Bodström har. Jag tror också att de unga brottslingarna måste få en reaktion betydligt mycket tidigare än de får. Jag har en känsla av att det jamsas alldeles för mycket med unga brottslingar. Det är en annan del av detta. Men jag erkänner att det här är en väldigt bred frågeställning. Det är därför vi också går fram väldigt brett med detta. Jag hade önskat att kunna få lite mer svar på vad regeringen mer konkret vill göra annat än att på något sätt föra över hela ansvaret på mig och mina partikamrater.

Herr talman! Om Moderaterna vill ha 20 000 fler poliser till 2010 skiljer vi oss faktiskt åt. Men om man säger att man vill ha 20 000 poliser i Sverige ligger vi nog ganska nära. Det är en viss skillnad. Ja, jag förstod att det var en felsägning. Men det är faktiskt viktigt att vidga, och det viktigaste är att vidga där skillnaderna är som störst. Visst finns det skillnader och visst är det riktigt att man anslagit mer pengar, men det är ju i sin egen budget. Sedan har vi tre budgetar till att ta hänsyn till. Då har vi ingen aning om ens nu, tre månader före valet, vilken det är som gäller. Det är därför som man inte kan ta diskussionen om en budget direkt med alliansen, därför att ni ännu inte har presenterat en enda budget. Men, som sagt, vi ligger trots allt ganska lika när det gäller satsningen på polisen. Det tror jag, även om det är fyra skilda budgetar. Det som skiljer oss åt är synen på och bekämpningen av de sociala orättvisorna. Och det är här som skillnaden är som allra störst. Återigen, det räcker inte med att bara se till att vi får fler jobb, även om det kanske är det mest prioriterade arbetet. Det har betydelse även för bekämpningen av brottsligheten. Men utöver det ska vi fortsätta denna satsning på polisen. Vi har fått fler poliser sex år i rad. Vi ska fortsätta myndighetsstyrningen. Vi har genomdrivit förändrade konsekvenser för unga som begår brott och många, många andra lagar under den här mandatperioden, och vi ska fortsätta att bedriva det här arbetet så brett som den här frågan kräver.