Vanvårdsersättning till finska krigsbarn
Interpellationsdebatt 15 april 2014
Hoppa över anförandelistan
Anförandelista
- Hoppa till i videospelarenStatsrådet Maria Larsson (KD)
- Hoppa till i videospelarenPyry Niemi (S)
- Hoppa till i videospelarenHillevi Larsson (S)
- Hoppa till i videospelarenStatsrådet Maria Larsson (KD)
- Hoppa till i videospelarenPyry Niemi (S)
- Hoppa till i videospelarenHillevi Larsson (S)
- Hoppa till i videospelarenStatsrådet Maria Larsson (KD)
- Hoppa till i videospelarenPyry Niemi (S)
Protokoll från debatten
Anföranden: 8
Anf. 23 Statsrådet Maria Larsson (KD)
Herr talman! Pyry Niemi har frågat mig om jag gjort ställningstagandet att finska krigsbarns placeringar i fosterhem omfattades av det svenska sociala myndighetsansvaret i enlighet med ett publicerat brev från Hjälpkommittén för Finlands barn från år 1944 eller inte. Om så inte är fallet undrar Niemi vad anledningen till detta är.
Lagen om ersättning på grund av övergrepp eller försummelser i samhällsvården av barn och unga i vissa fall är utformad så att den ger möjlighet till ersättning för
alla
dem som uppfyller villkoren i lagen. Den innehåller ingen särreglering för någon speciell grupp barn utifrån exempelvis härkomst eller etnicitet.
De barn som kom till Sverige under kriget i Finland sändes hit för att deras föräldrar ville ge dem en tryggare framtid. Det var en exceptionell händelse som innebar att rutiner för mottagandet till en början saknades och att mycket fick lösas efter hand. Ett av kriterierna för att vara berättigad till ersättning är att man som barn varit omhändertagen för samhällsvård. Enligt Vanvårdsutredningen var de finska krigsbarnen privatplacerade i formell mening. Utredningen har också uttalat att de sociala myndigheterna inte saknat ansvar för dessa barns uppväxtvillkor. De privata verksamheterna har bland annat fått statsstöd, och sedan 1944 har det funnits krav på att barnavårdsnämnderna i kommunerna skulle godkänna placeringarna av finska barn i fosterhem. I propositionen uttalar regeringen att ansvaret som myndigheterna tagit på sig när de fattat beslut om omhändertagande är väsentligt större än vid privata placeringar. När vårdnadshavarna själva lämnat sitt barn i någon annans vård har samhället inte kringskurit föräldraansvaret eller tagit på sig ett så långtgående ansvar för att skydda barnet och förbättra dess förhållanden som vid ett omhändertagande.
Sju partier i riksdagen har gemensamt beslutat att, trots svårigheterna med en extraordinär ersättningsordning, erbjuda den här möjligheten till symbolisk upprättelse för dem som omhändertagits och utsatts för allvarlig vanvård under sin barndom inom den sociala barn- och ungdomsvården. Enligt denna partiöverskridande överenskommelse kan de finska krigsbarn som placerades enligt någon av de lagar som räknas upp i proposition 2011/12:160 ansöka om ersättning precis som andra som varit placerade enligt dessa lagar.
Anf. 24 Pyry Niemi (S)
Herr talman! Jag vill tacka ministern för svaret. Ministerns svar är naturligtvis en sammanfattning av den utredning som föregick beslutet om ersättningsordning för vanvårdade barn inom barn- och ungdomsvården under perioden 1920-1980. Jag står i likhet med mitt parti bakom sjupartiöverenskommelsen, men hävdar nu att det dykt upp nya fakta som i någon mening bör utredas ytterligare och kanske fördjupas i Ersättningsnämndens analyser av de pågående ärendena.
Som ministern antydde utfördes placeringar av de från Finland mottagna krigsbarnen under exceptionella förhållanden. I december 1939 blev Finland attackerat av dåvarande Sovjetunionen. Landet var i ett synnerligen kritiskt och bitvis kaotiskt läge.
Nu citerar jag ur uppsatser och avhandlingar.
På initiativ av Maja Sandler - det här borde även min kollega Ekström tycka om - bildades en grupp som ville hjälpa Finland. Maja Sandler var gift med den svenske utrikesministern Rickard Sandler. Det var flera organisationer som då samlades: Svenska Röda Korset, Rädda Barnen, Sveriges lottakårer, Kvinnokommittén för spanska och franska barn, Frälsningsarmén, KFUK, Rotaryklubben och Suomibyrån.
Dagen efter startades organisationen Centrala Finlandshjälpen. Organisationen hade inte enbart krigsbarnsfrågan att hantera, utan skulle även stödja Finland i andra frågor som behandlades och berörde kriget. Samma månad 1939 hölls en presskonferens i Helsingfors där initiativtagarna informerade om att det fanns 5 000 familjer i Sverige som var redo att ta emot fosterbarn, det vill säga krigsbarn.
Detta material har jag hämtat från Riksarkivet, herr talman: "Genom beslut 22 december 1939 ombildades den till att bli en av Kungl. Maj:t utsedd kommitté och dess officiella namn blev 'Kommittén för handhavande av hjälpverksamheten för flyktingar från Finland'." Detta handlar alltså om Centrala Finlandshjälpen. "Utsedd att vara ordförande för den privata kommittén blev utrikesministerfrun Maja Sandler och sedermera för den Kungl. kommittén Prins Wilhelm. - - - Instruktion för kommittén utfärdades den 2 februari 1940", vilket finns att läsa i Socialdepartementets konseljakt nr 63. Socialdepartementet hade kontrollen över verksamheten. "För att administrera verksamheten tilldelades kommittén redan den 13 december 1939 genom Kungl. Maj:ts beslut, ett belopp av 500.000 kronor ur lotterimedelsfonden. I viktigare frågor skulle kommittén samråda med Socialstyrelsen, Medicinalstyrelsen, Skolöverstyrelsen och Statens Utrymningskommission."
Jag citerar vidare ur materialet från Riksarkivet: "Efter freden den 13 mars 1940 började delvis en omläggning av verksamheten lämpad efter de förändrade förhållandena. För att rationalisera och effektivisera hjälparbetet utsågs av Kungl. Maj:t en central organisation, Rikskommittén för Finland. Denna skulle fr.o.m. 21 mars 1940 överta Centrala Finlandshjälpens verksamhet gällande insamlingen av varor och pengar. Angående revisionen av kommitténs räkenskaper, se Socialdepartementet 1945-11-02, konseljakt nr 11." Det var Socialdepartementet som rådde och också kontrollerade insamlingen. "Centrala Finlandshjälpen fortsatte dock att fungera som en privat kommitté främst för att administrera återsändandet av flyktingar till Finland. Den uppgick formellt i Rikskommittén för Finland 1 juni 1940 men var i verksamhet ännu under 1943."
Den här informationen säger mig ganska tydligt att staten hade iklätt sig ett tydligt ansvar för mottagandet av de finska krigsbarnen. Det var förvisso ett frivilligt initiativ, men grunden hade aldrig kunnat uppstå utan att staten medverkat. Min fråga till statsrådet kvarstår.
Anf. 25 Hillevi Larsson (S)
Herr talman! Man kan se statens ansvar redan i form av den inbjudan vi gav till Finland. Vi sade att Finlands sak är vår och erbjöd finska barn att komma till Sverige. Det var såklart ett väldigt generöst åtagande som det var mycket bra att Sverige gjorde. Men det faller då också ett ansvar på det offentliga, på staten, att ta väl hand om de här barnen. De flesta barn hade det bra, men det förekom också vanvård. Därmed borde staten ta samma ansvar för dessa vanvårdade barn som för alla andra. Jag tror att det är lite vanskligt att se fallen individuellt, eftersom det ändå fanns ett ansvarstagande för alla barn som kom hit. Även om det officiellt var privata placeringar fanns det, som Pyry Niemi sade, ett långtgående ansvar från samhället. Det fanns ett länsombud som var underställt länsstyrelsen och hade ansvar för placeringarna av barnen. De kommunala barnavårdsnämnderna hade ansvar för att inspektera verksamheten och fortlöpande följa upp att barnen hade det bra.
Jag tycker ändå att det är nya fakta som har kommit i dagen och att man därmed borde justera regelverket. Det är också, tycker jag, speciellt anmärkningsvärt att det är barn från ett annat land. Jag kan känna att det skulle vara mycket bra för våra internationella förbindelser om Sverige som land tog det här ansvaret. Det rör sig om tusentals barn, varav många har stannat i Sverige. En del har återvänt till Finland men sedan kommit tillbaka till Sverige; en del har naturligtvis återvänt till Finland och aldrig kommit tillbaka. Men det är väldigt många människor det handlar om, och jag tror att det är viktigt att vi på allvar gör upp med vår historia och ser till att vanvården utreds för alla barn som vanvårdats, oavsett hur det har sett ut när det gäller det formella ansvaret. Reellt kan man säga att de här dokumenten visar att samhället har tagit ett långtgående ansvar både för att välja ut familjehem, varvid man haft möjlighet att välja bort olämpliga sådana, och för att inspektera verksamheten fortlöpande.
Därmed tycker jag att vi borde justera regelverket för de finska barnens skull. Det skulle vara väldigt bra för vårt förhållande till Finland att visa att vi var generösa när vi tog emot barnen men också att vi är beredda att ta vårt ansvar för de barn som blev vanvårdade. Många har lidit hela sitt liv av denna vanvård. Många har inte ens vågat berätta om vanvården men har haft detta som en väldigt tung börda. Det är extra viktigt att få upprättelse efter att ha burit bördan under så många år.
Visst har man anledning att känna tacksamhet för att Sverige ställde upp i den här situationen. Men vi har också anledning att ge dessa människor upprättelse efter vad de har gått igenom. Även om man har gjort en överenskommelse och slagit fast ett regelverk är det alltid viktigt när det uppkommer nya saker och man får reda på nya fakta att man är beredd att ta till sig det och ser till att modernisera regelverket. Det skulle vara både symboliskt och reellt väldigt viktigt för de drabbade och även för vår relation till Finland.
Anf. 26 Statsrådet Maria Larsson (KD)
Herr talman! Det var ungefär 70 000 barn som kom från Finland till Sverige under den här perioden. Det var ett mycket stort antal. Det är precis som har beskrivits. Många av dem blev kvar här, växte upp i Sverige och lever i dag sina vuxenliv här. Jag tror att vi är många som känner personer med den bakgrunden och vet vad de har tillfört vårt samhälle. I många fall innebar placeringarna att de fick en lycklig uppväxt.
Det som är skillnaden - och jag inte kan förstå av de upplästa dokumenten att de på något sätt kan förändra förhållandet - är hur man gör ett omhändertagande. Här handlar det om att det fanns föräldrar som frivilligt från Finland sände sina barn till Sverige. Vi hade ett ansvar och en villighet att ta emot.
Men det var inte så att svenska myndigheter gick in och omhändertog barn därför att omsorgssvikt fanns på plats. Det är den vanligaste orsaken till att man omhändertar barn. Det handlade inte heller om att barnet själv hade uppfört sig illa, vilket är den andra omhändertagandegrunden.
De är grunderna för när svensk socialtjänst går in och omhändertar ett barn. Det beror på att det finns omsorgssvikt i hemmet eller att det finns ett uppträdande från barnets sida där det inte längre fungerar i det egna hemmet. Då blir samhället ställföreträdande föräldrar och säger: Vi ska ge dig en bättre och tryggare uppväxt, och därför placerar vi dig i den här familjen eller på det här HVB-hemmet.
Det är en väldig skillnad mot att det finns föräldrar som av fri vilja skickar sina barn hit. Vi säger att vi i längsta möjliga utsträckning ska försöka följa upp att de får en trygg uppväxt. Men de är inte omhändertagna av svenska myndigheter. Det var vad ursäkten och ersättningen gällde.
Vi har som samhälle klampat in i familjernas liv och sagt: Vi tar dina barn ifrån dig. Det är grunden för att man ska få ersättningen. Det kan vara grunden för en del av de finska krigsbarnen där myndigheter sedan uppmärksammade att de hade farit illa i de familjer där de placerades.
Finns någon av grunderna för omhändertagande hos de finska krigsbarnen är de berättigade att söka ersättningen precis på samma sätt som alla andra. Men vi har inte en ersättning som är grundad på etnicitet. Grunden är ovillkorligen att samhället har klampat in i familjen och med tvång omhändertagit barnen.
Anf. 27 Pyry Niemi (S)
Herr talman! Jag hade tänkt undvika att vara personlig i det här fallet. Jag vill säga något till statsrådet som jag har fått uppläst och återberättat för mig många gånger. Min mormor sände inte min mamma från Finland med frivillighet. Hon fick ett val. Hon fick en fråga: Vill du skicka till barn till skydd i Sverige undan bombningarna i Finland? Hon svarade ja. Det var viktigt för henne att skydda barnet.
Det var inte så att hon gjorde det frivilligt, absolut inte. Det var ett omöjligt val hon ställdes inför som jag tror att säkert många föräldrar ställdes inför vid det tillfället. Jag tror att de flesta föräldrarna ställdes inför ett omöjligt val. Ska jag försöka skydda mitt barn från krigets fasor, eller ska jag låta det vara kvar här och kanske eventuellt utsättas för bombningarnas terror och kanske till och med dö? Det var de valen som föräldrarnas ställdes inför.
Jag tror inte att det fanns något barn i Finland som skickades i väg frivilligt. Det var frivilligt från Sverige att ikläda sig åtagandet. Det var ett stöd från svenska staten för att visa sin välvilja och solidaritet med den finska staten under kriget. Det är vi helt överens om. Men kom inte och tala om för mig, statsrådet Larsson, att de finska föräldrarna sände i väg sina barn med frivillighet. Det kommer jag aldrig att skriva under på.
Mina båda föräldrar var krigsbarn. Jag vet att inte någon av dem skickades frivilligt hit till Sverige. De hade inget alternativ. Deras föräldrar hade inga andra möjligheter vid det tillfället att göra på ett annat sätt. De hade ingen mat för dagen. De fick inte skydd undan bombningarna. De skickades till Sverige för att föräldrarna trodde att det var det bästa för dem.
Det har sedan visat sig när man har gjort sociologiska forskningar om detta hur djupt traumatiserade alla barnen har blivit, hur många av dem som har hamnat i ett utanförskap i samhället och hur många av dem som återvänt till Finland. Det är en mycket stor del som hamnat i kriminalitet, exempelvis. Dessa trauman släpper inte taget om dem.
Först har de varit med om en separation från kanske ett hyggligt men fattigt hem. Sedan kom de till Sverige och togs emot i de flesta fall av jättebra föräldrar. Jag vill verkligen understryka det. Huvuddelen av de fosterföräldrar som fanns i Sverige och kanske fortfarande men sannolikt inte är i livet var hyggliga, anständiga människor som verkligen gjorde en otroligt bra hjälpinsats.
Men sedan fanns det alltid några ruttna ägg i korgen som betedde sig illa och tog ut sin egen depression eller vad det nu kunde vara på de finska krigsbarnen. De blev då dubbelt misshandlade, även om jag verkligen sympatiserar med alla som vanvårdats.
De fick lämna ett enkelt men kanske bra hem och blev sedan därefter vanvårdade. Jag kan inte se det på annat sätt än att deras situation var en form av omhändertagande. Även om det var frivilligt från svenska staten borde man löpa hela linan ut. Det är vad jag försöker få fram här.
Jag står bakom sjupartiöverenskommelsen. Det är viktigt för mig när vi kommer överens om sådana här saker. Frågan om upprättelse ska man hantera väldigt varsamt och värdigt. Men vi kan aldrig ta undan statens ansvar i dessa frågeställningar.
Det var inget frivilligt åtagande från föräldrarna, jag lovar dig, statsrådet. Så var det inte. Det var tvång. De hade ett omöjligt val. Det var en form av omhändertagande som gjordes för att de skulle slippa att deras barn, utifrån den tidens vetskap, skulle drabbas av krigets fasor.
Anf. 28 Hillevi Larsson (S)
Herr talman! Det är väldigt svårt att jämföra den exceptionella situationen som det ändå var när vårt grannland var i nöd med frivilliga placeringar i Sverige där föräldrar här i Sverige frivilligt lämnar över sina barn i samhällets vård. Det här var en extrem situation, och barnen var under hot. De var under hot av svält och krig. Det handlade om liv eller död.
I den situationen valde naturligtvis föräldrarna att försöka rädda sina barn och att försöka rädda deras liv. Men det innebär inte att det var en frivillig placering och att de frivilligt skildes från sina barn, som var det käraste de hade. Det handlade inte bara om att de skulle flytta till ett annat hem utan också flytta till ett annat land. Det innebar ett stort trauma för föräldrarna, barnen och hela familjen. Man måste ändå ta i beaktande att det var en extrem och exceptionell situation.
Vi måste också ta med i beräkningen att det rör sig om ett annat land. Jag kan känna att vi har ett extra stort ansvar när vi tar emot skyddslösa barn från ett annat land för att ta hand om dem på det absolut bästa sättet. Då kan man inte bara hänvisa till att de ska vara glada och tacksamma för att de fick komma hit och att man i Finland ska vara glad och tacksam för att vi tog emot dem.
Vårt ansvar sträcker sig längre än så; det handlar om anständighet. Vi ska visa att vi självklart var beredda att hjälpa en granne i nöd men att vi också tar det fulla ansvaret för de här barnen. Det har ju visat sig att samhällets inblandning både i placeringen av barnen och i inspektioner av de hem där barnen var faktiskt var långtgående. Man kan inte tala om privata placeringar hur som helst, och därför måste vi också ta det fulla ansvaret.
Det viktiga är att konstatera - precis som Pyry Niemi säger - att detta inte var frivilliga omhändertaganden. Det var nödtvunget.
Anf. 29 Statsrådet Maria Larsson (KD)
Herr talman! Låt mig först säga att jag har otroligt stor förståelse för det dilemma som finska föräldrar ställdes inför. Det är nästan den värsta tanke som kan drabba en själv: Ska jag skicka i väg mina barn till ett annat land därför att hotet över mitt huvud är så överhängande? Hur skyddar jag bäst mina barn? Det är en outhärdlig tanke, skulle jag vilja säga, och det är naturligtvis ett etiskt dilemma som inte går att föreställa sig och som ingen av oss vill befinna sig i. Det fick finska föräldrar göra.
Jag förstår att ni reagerar på ordet frivillighet. Jag inser att ni bottnar i det på ett annat sätt. Min utgångspunkt är bara: Vad gjorde den svenska staten eller de svenska kommunerna i förhållande till det som vi gör med svenska familjer när vi klampar in och säger att vi anser att någon som förälder inte fyller sin uppgift och att vi behöver ta hand om barnet?
I många av de omhändertaganden som vi ser beskrivna i Vanvårdsutredningen handlar det om att föräldrarna många gånger inte ens fick en förklaring på varför barnen omhändertogs. De sociala myndigheterna angav inte något skäl för att det hände, vilket är fruktansvärt. Det är fruktansvärt att som förälder inte få någon rimlig förklaring.
I dag vet vi mycket mer om vad barnpsykologin säger om vad en separation i tidig ålder från föräldrar under lång tid kan åstadkomma. Kunskapen har ökat genom åren, men jag är övertygad om att varje finskt föräldrapar kände detta dilemma och inte riktigt visste vad som skulle hända med relationen mellan ett litet barn som försvann långt bort i världen och en själv.
Många lyckades upprätthålla kontakten, och många barn fick på det sättet två väl fungerande familjer som de sedan kunde räkna som föräldrar. De fick dubbelt upp och lyckades förena detta på ett positivt sätt. Men för många blev det säkert en mycket traumatisk upplevelse. De kände säkert en stor oro för föräldrarna i hemlandet och undrade om bombningarna träffade dem. De hade svårt att relatera till den nya världen. Jag kan se många situationer framför mig, och många av oss har nog sett diverse filmer.
Detta är en historia som är mycket speciell. Vi kan vara glada att Sverige agerade som ett gott broderland och erbjöd hjälp och stöd i denna svåra situation. Det var inte heller enkelt att avgöra vad som var bäst för barnen i det korta och i det långa perspektivet.
Återigen: Det som svenska myndigheter gjorde i Sverige kontra det som vi erbjöd i Finland skiljer sig åt på denna springande punkt. Sedan hade vi ett ansvar för de finska krigsbarn som kom hit. Det inrättades rutiner för uppföljning och kontroll, och där upptäcktes ibland vanvård och missförhållanden - men kanske inte hos alla som var drabbade.
Möjligheten finns också för de finska krigsbarnen att söka ersättning, om de kan åberopa någon av de paragrafer som är giltiga. Situationen är olika för olika individer; det ska vi också vara på det klara med. Allt gick inte till på samma sätt. Det var en kaotisk situation i båda länderna. Den individuella möjligheten finns.
Anf. 30 Pyry Niemi (S)
Herr talman! Det var en exceptionell tid. Det var fruktansvärda år. Europa befann sig i krig. Sverige och Finland har historiskt alltid haft ett väldigt speciellt förhållande till varandra. Det kan vi konstatera både historiskt och numera.
Det var en stor välgärning som den svenska staten iklädde sig under perioden. Jag är helt övertygad om att den finska staten också har gett uttryck för sin tacksamhet för alla de aktiviteter som gjordes av hundratusentals frivilliga under de jobbiga och tuffa krigsåren. Med detta kan jag också själv rikta ett stort tack.
Jag hävdar dock bestämt att detta inte var frivilligt. Det är också en signal tillbaka till dem som nu utreder de olika ärendena om Ersättningsnämndens ansökningar. Jag hävdar att detta borde ha ett undantag i bedömningarna. Det går nästan att jämställa med ett omhändertagande. Jag vill vara verkligt tydlig med det. De barn som hamnade i Sverige hamnade inte här av frivillighet. De blev inte placerade i fosterhemmen av frivillighet. De hamnade här för att de hade ett skyddsbehov, egentligen. Den frivilligheten kan man tolka hur brett man vill, men för de föräldrar som skickade sina barn hit fanns bara ett enda fokus i sikte: att rädda sina barn.
Det kan tolkas som frivilligt att rädda barnen. Men det är mer av nödvärn, om man ska vara lite krass. Man vill rädda sitt barn undan krigets fasor, och förhoppningsvis kommer han eller hon att överleva.
Det är därför detta blir så exceptionellt, statsrådet. Det är därför det inte går att jämställas med de regler som fanns för omhändertagande av barn. Därför anser jag att de finska krigsbarnen har precis lika goda förutsättningar att få ersättning.
den 21 mars
Interpellation
2013/14:381 Vanvårdsersättning till finska krigsbarn
av Pyry Niemi (S)
till statsrådet Maria Larsson (KD)
De finska krigsbarnen, som under krigsåren också blivit utsatta för vanvård eller övergrepp i svenska familjehem eller vårdats på barnhem eller annan institution, bör enligt Riksförbundet Finska Krigsbarn omfattas av utredningarnas undersökningar och rätt till kompensation.
Regeringen ansåg när rätten att ansöka om vanvårdsersättning infördes att finska barns placeringar skedde genom privata och frivilliga organisationer och att det svenska sociala ansvaret inte omfattade de finska barnen. Enligt Riksförbundet Finska Krigsbarn går det att bevisa att det svenska samhället, såväl medicinskt som socialt, hade ett stort och direkt ansvar för barnens välbefinnande på samma sätt som de svenska fosterhemsbarn som beviljats ersättning för vanvård under perioden 1920–1980.
Riksförbundet Finska Krigsbarn har valt att publicera ett brev som sändes till Hjälpkommitténs länsombud 1944. I brevet kan man utläsa att det svenska samhället på ett mycket konkret sätt var ansvarigt för att finska barn inte skulle placeras i olämpliga fosterhem.
I dokumentet omnämns barnavårdsombudet i länet. Detta ombud var en på länsstyrelsen anställd tjänsteman som i sin yrkesutövning var underställd Socialstyrelsen. Från 1944 var det Socialstyrelsens tjänstemän som tillsammans med barnavårdsombudet gjorde inspektioner på barnhem för finska barn. Dokumentet visar också att kommunernas barnavårdsnämnder hade tydligt ansvar för korrekta placeringar av finska barn i svenska hem.
Till våra ombud.
Sedan till Hjälpkommittén och även till Socialstyrelsens kännedom kommit, att finska barn utplacerats i mindre lämpliga hem, ha överläggningar mellan kommittén och Socialstyrelsen ägt rum angående åtgärder för att avhjälpa uppkomna missförhållanden och förhindra olämpliga utplaceringar. Orsaken till att anmärkningarna i några fall kunnat uppkomma ligger i dels den brådska, varmed utplaceringarna måst ske under den stora tillströmningen av barn under februari och mars månader i år, dels i att 40 % av de barn, som kommit, varit inbjudna av familjer i Sverige. Anledning har icke ansetts föreligga att undersöka dessa hem, då överenskommelse träffats mellan det finska hemmet och det svenska fosterhemmet.
Kommittén får med anledning därav erinra om tidigare uppmaningar och överenskommelser, att barn icke få utplaceras utan att säkerhet vunnits om den mottagande familjens lämplighet att handha vården av barnet genom undersökning på förhand av barnavårdsombudet i länet eller av kommunens barnavårdsnämnd eller dispensär.
Kommittén vill framhålla angelägenheten av att ni verkligen begagnar Er av möjligheten att genom hänvändelse till barnavårdsombuden få av dem eller genom deras förmedling av vederbörande barnavårdsnämnd vitsordat, att ett hem, som erbjudit sig mottaga ett finskt barn, är därtill lämpat.
För att komplettera och förstärka samarbete, vartill möjlighet sålunda redan föreligger, få vi efter överenskommelse med Socialstyrelsen härmed anmoda Eder att, så snart ett finskt barn hädanefter utplaceras i en kommun, därom lämna skriftligt meddelande till kommunens barnavårdsnämnd med uppgift om barnets namn och det svenska hemmets namn och adress. Vidare bör likadan uppgift lämnas om redan utplacerade barn till kommunens barnavårdsnämnd.
Socialstyrelsen har i cirkulär till samtliga barnavårdsnämnder vädjat till dessa att biträda Eder och lokalombuden vid ansvaret för vården av utplacerade finska barn och att anmäla till vederbörande barnavårdsombud, så snart kännedom kommit att vården av ett inom dess område utplacerat finskt barn icke skulle vara tillfredsställande. Barnavårdsombudet har av Socialstyrelsen ålagts att därefter verkställa undersökningen och anmäla resultatet till Eder.
Stockholm den 15 april 1944
HJÄLPKOMMITTÉN FÖR
FINLANDS BARN
Med anledning av det som står i brevet och den förklarande texten ställer jag följande frågor till statsrådet.
Har statsrådet gjort ställningstagandet att finska krigsbarns placeringar i fosterhem omfattades av det svenska sociala myndighetsansvaret i enlighet med det publicerade brevet?