vårdens framtid i Sverige

Fru talman! Lars Gustafsson har frågat mig vad jag avser att göra så att den långsiktiga finansieringen av vården och omsorgen i Sverige säkras och ges realistiska förutsättningar att kunna bedrivas på ett värdigt sätt. Vårt sjukvårdssystem är uppbyggt enligt principen att det är sjukvårdshuvudmännen som, utifrån de grundläggande bestämmelserna i hälso- och sjukvårdslagen, ansvarar för att medborgarna erbjuds hälso- och sjukvård och för organiseringen av vården. Detta decentraliserade ansvar har en lång historisk tradition och är väl förankrat genom landstingens och kommunernas lagfästa rätt till självstyre. Grundtanken i detta system är att det är sjukvårdshuvudmännen som är bäst lämpade att göra de prioriteringar av resurserna som behövs för en bra vård. Huvuddelen av landstingens och kommunernas verksamhet finansieras i dag genom landstingsskatten respektive kommunalskatten, skatter som landstingen och kommunerna själva beslutar om och reglerar efter behov. Därtill kommer intäkter från patientavgifter och bidrag från staten. Denna form av decentraliserad politisk och ekonomisk ansvarsfördelning är enligt mitt förmenande den bäst lämpade modellen för svenska förhållanden. Landstingen och kommunerna har genom den lagstadgade rätten till självbestämmande de instrument som de behöver för att kunna sköta sin ekonomi. Hälso- och sjukvårdens andel av BNP har ökat under de senaste åren och uppskattas nu till 9,2 % av BNP. Denna andel kommer att öka ytterligare i framtiden. Det är samtidigt viktigt att de skattemedel och patientavgifter som finansierar vården används på ett så effektivt sätt som möjligt. Regeringen har därför under de senaste åren gjort satsningar för att främja kvalitets- och produktivitetsutveckling inom hälso- och sjukvården. Regeringen har bland annat vidtagit åtgärder i syfte att stimulera sjukvårdshuvudmännen till utveckling av nya och effektivare arbetsformer. Utvecklingsavtal har slutits med Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet för att stärka primärvården, och en överenskommelse om åtgärder för ökad tillgänglighet inom hälso- och sjukvården har träffats mellan staten och Landstingsförbundet. Vården har i samband med detta fått ett resurstillskott på drygt 12 miljarder kronor under åren 2001-2004. De positiva effekterna av dessa satsningar märks nu. Köerna till många behandlingar har kortats, och nya modeller för organisering och verksamhetsstyrning prövas och införs av hälso- och sjukvårdshuvudmännen. I den senaste uppföljning som Socialstyrelsen gjort av den nationella handlingsplanen konstateras att satsningarna har resulterat i förbättrad samverkan mellan landsting och kommuner, att läkarstödet i den kommunala vården och omsorgen har ökat, att satsningarna på sjukvårdsrådgivning och mottagningar för särskilda patientgrupper har lett till ökad tillgänglighet samt att personalens kompetens används på ett bättre och effektivare sätt.

Fru talman! Jag får önska god morgon denna ljuvliga vårdag, när det så att säga går bra för SMHI. Inte oväntat utgör svaret en redogörelse för ministerns grundsyn på samhällsorganisationen inom vårdsektorn och på dess finansiering. Ministern redovisar också ett resurstillskott på 12 miljarder till vårdsektorn. Nu är väl de nämnda miljarderna inte någon nettosumma eftersom det samtidigt har gjorts indragningar av pengar genom andra beslut. Själva nettot är enligt Landstingsförbundet och Kommunförbundet betydligt mindre. Syftet med denna interpellation är dock inte att träta om statistik utan i stället att se på framtiden. Om man först ser på innevarande år finner man att problemen för kommuner och landsting är alarmerande. Det fattas 2 miljarder kronor för 2004, trots att Sveriges kommuner gjort de största kommunala skattehöjningarna på 25 år. Man flaggar också för ytterligare skattehöjningar under kommande år. I nästa vecka kommer Kommunförbundet och Landstingsförbundet att presentera en rapport om detta. I ett TT-meddelande från i går uttalar Stefan Ackerby på Landstingsförbundet: "Det är helt nödvändigt med en bred diskussion om kommunernas åtaganden, för med den nivå på skatteuttag som kommuner och landsting har så blir det svårt att klara av de åtaganden som sektorn har." Flera kommuner har redan varslat om uppsägning av anställda, ofta av vårdpersonal. Långtidsutredningen har mycket tydligt pekat på de stora utmaningar som väntar och som kommer att göra det mycket svårt att upprätthålla en god nivå på vården och omsorgen i framtiden. Utredningen lägger faktiskt fram några genomförbara förslag. Det är därför beklämmande att regeringen tycks stå handfallen inför utmaningarna. I den nyligen avlämnade vårpropositionen nämns Långtidsutredningen endast ytligt, och inga som helst förslag till åtgärder presenteras. Det duger inte. Jag är både förvånad och besviken över socialministerns och regeringens oförmåga eller möjligtvis ovilja att gripa sig an de här framtidsfrågorna. Det räcker inte att drömma om gamla tider och hoppas på att nästa högkonjunktur hinner fram före nästa riksdagsval. Denna kortsiktighet kommer enbart att förvärra kommande kris. Till detta kommer också detaljstyrning på flera områden från regering och riksdag, något som låser upp förtroendevalda i kommuner och landsting på ett helt oacceptabelt sätt, medan konkreta förslag lyser med sin frånvaro. Jag tror inte att jag för ministern behöver redogöra för problembilden med den demografiska utvecklingen, behovet av vårdpersonal och framför allt finansieringen. Regeringen med socialministern i spetsen borde för länge sedan ha initierat en omfattande dialog om vårdens framtida finansiering och om vad som ska ingå i det offentliga åtagandet. Det är också viktigt med klara gränsdragningar mellan olika beslutande nivåer. Det är inte godtagbart att fatta beslut om skyldigheter för underliggande nivåer som inte är fullt ut finansierade. Som utvecklingen har blivit ställs kommunpolitiker och landstingspolitiker av medborgare till ansvar för sådant som de själva inte råder över. Min fråga till socialministern är därför: Kommer socialministern att initiera en verklig samhällsdialog om vårdens och omsorgens framtid?

Fru talman! I regeringens vårproposition förs ett utförligt resonemang om de utmaningar vi står inför. Man kan egentligen sammanfatta dem i ett enda ord: sysselsättning, eller kanske i tre ord: arbete åt alla. Om man gör en seriös analys av den demografiska utvecklingen, kommer man snabbt fram till att om vi ser till att de människor som i dag är arbetslösa plus de människor som är sjukskrivna och vill komma tillbaka i arbete återvänder till jobben, klarar vi också att finansiera en framtida välfärd. Då klarar vi att möta de utmaningar som demografin ställer oss inför. Vi borde alltså diskutera vilka åtgärder som krävs för att öka sysselsättningen. När man lyssnar på Lars Gustafsson tänker man att han eller hans parti väl då har en massa bra idéer, men den motion som har presenterats av Kristdemokraterna ger sannerligen inget hopp. Där föreslås skattesänkningar om 42 miljarder nästa år. Den offentliga sektorn ska alltså minska sina resurser med 42 miljarder, och vem ska betala? De sjuka och de arbetslösa. Det skapas inte något bättre samhälle, Lars Gustafsson, med den typen av politik. Allra allvarligast är väl att Kristdemokraterna inte redovisar finansieringen fullt ut. Ett underskott om 9 miljarder kronor i de offentliga finanserna kommer att leda till ytterligare press på arbetslösheten. Det förvärrar situationen. Vad vi kan och bör göra för att klara framtiden är att hålla ordning på ekonomin, undvika ofinansierade skattesänkningar och framför allt sluta att försämra villkoren för dem som redan är sjuka.

Fru talman! Det verkar som om socialministern gör en väldigt selektiv beskrivning av verkligheten. Enligt budgetpropositionen kommer den direkta kostnaden för ohälsa att uppgå till 120 miljarder kronor och den ska öka med 10 miljarder. Om bara 10 % hade kommit tillbaka till jobbet hade vi finansierat vården. Det har regeringen ansvar för. Det har inte jag ansvar för. Det har inte Kristdemokraterna ansvar för. Vi bollar med sådana ofattbara siffror. De belastar ju socialbudgetar i form av socialbidrag och annat på ett sätt som är helt oacceptabelt. Människor som inte kommer in på arbetsmarknaden mår ju dåligt. Då blir de ännu mer kostsamma. De kommer kanske aldrig att komma tillbaka. Socialdemokraterna föreslår att man ska dra in 2,6 miljarder från kommuner och landsting under innevarande år för att nästa år skicka dem till AMS som sedan ska använda dem i sysselsättning för dem som redan är sparkade. Det går inte, socialministern. Långsiktigheten saknas. Jag vill inte gå in i någon diskussion om budgettekniska saker. Det leder för långt. Jag delar socialministerns uppfattning att en förutsättning för att finansiera vården är att vi har folk i sysselsättning, annars kan vi hälsa hem. Det är jag helt övertygad om. Då borde regeringen ha en näringspolitik som är aktiv. Det tycker jag inte att man har. För fyra år sedan satt jag i socialutskottet. Då ville vi att privata läkare skulle få teckna vårdavtal upp till 70 år. Det har tagit socialministern fyra år att komma på att det var ganska klokt. I går kom ett meddelande om detta. Varför hålla på med sådant i stället för att lösa det långsiktigt? Som socialministern säger löser det sig inte med någon enstaka åtgärd. Enligt Långtidsutredningen krävs många åtgärder på många områden. Framför allt är ohälsokostnaderna för stora. Människor måste i arbete. Människor måste på sin arbetsplats ha en sådan miljö att de inte blir utbrända. Ingen tar sedan deras plats. De rationaliseras bort eftersom kostnadsläget är för högt. Vi kristdemokrater menar att om man sänker lite på skattetrycket och får i gång fler i arbete kommer det att innebära betydligt större skatteintäkter för kommuner och landsting. Den kommunala skattehöjningen drabbar dem med de lägsta inkomsterna. Den drabbar inte höginkomsttagarna. Det är sådana saker regeringen borde se övergripande på och få i gång en diskussion kring. Jag har pratat med många kommunpolitiker och landstingspolitiker. De är mycket oroliga. De ser inte hur de långsiktigt ska klara av åtagandena eftersom de får kostnader som är beslutade på riksnivå och som de själva inte har möjlighet att manövrera. Ni drog ju in Socsamförsöken och Finsamförsöken. Varför gjorde ni det? Låt kommunerna få sköta sig själva om de kan organisera sig. Då skulle det kunna bli mindre dåligt. Då - och det är intressant - blir det ett kommunalt självstyre. Då kan man utkräva av de kommunala politikerna det ansvar de har tagit. Man kan inte skylla på dem för att de har höga LSS-kostnader eller att maxtaxan är så dyr för dem inom barnomsorgen att de får lägga ned den. Det kan man inte. Den stora frågan är ju att vi måste hålla folk friska. Jag vet att socialministern och jag har samma uppfattning när det gäller folkhälsan, nämligen att förebyggande insatser visserligen är svåra att utvärdera men att de ger mycket gott resultat i slutet. Det måste vi satsa på. På TV i går kväll talade man om att 100 tjänster i Södertälje kommun ska avvecklas. Det var bland annat socialsekreterare som sysslar med missbrukarvården. Kommer det att generera några pengar? Det kommer att generera kostnader till tusen, kanske i rättsväsendet, kanske på något annat ställe. Det är detta jag vill lyfta fram. Jag och mitt parti är öppna för en diskussion om detta. Vi tillsatte ju till och med en vårdkommission för fyra år sedan, tror jag, där vi gick igenom vårdens framtid. Där påpekade vi de här sakerna. Det kan finnas olika tekniska lösningar utifrån vissa bedömningar. Det är en annan sak. Jag saknar de långsiktiga målen. Det räcker inte att redovisa vad en utredning sagt. Debatten borde starta i denna kammare. Den är precis lika viktig som debatten om EU och EU:s framtid.

Fru talman! Lars Gustafsson och jag har samma hållning när det gäller hur viktiga vårdfrågorna är. Jag försöker påpeka att vi klarar vården och omsorgen under förutsättning att vi har en sund ekonomisk utveckling som leder till ökad sysselsättning. Det faktum att vi blir äldre är inte något problem för det svenska samhället. Det är något att glädjas över. Vi tycker att det är fantastiska framsteg som samhället har gjort när vi lever längre och är friska längre. Utmaningen och problemet för oss är att vi inte har full sysselsättning. Vi har 300 000 människor arbetslösa, och vi har 200 000 människor som är långtidssjukskrivna. Det måste vi pressa ned. Får vi människor i arbete har vi en sund ekonomi. För att få människor i arbete måste vi hantera den offentliga ekonomin med förnuft. Det är därför jag påpekar för Lars Gustafsson att den motion som är lämnad till vårpropositionen från Kristdemokraterna ger anledning till frågor kring hur Kristdemokraterna tänker sig den offentliga ekonomin. Det är ett underskott i den offentliga ekonomin med ungefär 9 miljarder nästa år, vilket skapar stora problem. Det är en skattesänkning som inte är finansierad. Funderar man på vilka grupper som ska få skattesänkningar är det aktieutdelningar som ska sänkas, det är förmögenhetsskatten som ska minskas. Det är skattesänkningar i huvudsak för höginkomsttagarna. Jag tycker att det är viktigt att diskutera hur den offentliga verksamheten får ökade resurser. I den vårproposition som vi från regeringen presenterade anger vi att vi för 2005 och 2006, under en tvåårsperiod, för till mer än 10 miljarder kronor från staten. Vi för till det från statskassan. Det som har uppmärksammats i debatten är regleringen av det tidigare pensionsbeslutet. Man är överens mellan kommunvärlden och staten om att det ska regleras. I år sker regleringen med 2,6 miljarder. Kommunerna kunde ju säga att det vore bra om vi kunde slippa det. Det är ingen nyhet för någon att kommunerna som en följd av pensionsreformen fick ökade intäkter. Dessa intäkter var egentligen inte motiverade för kommunernas del. De ska regleras. Diskussionerna har alltså handlat om hur man ville reglera det. Det ska sättas i förhållande till att vi nästa år för till 4 miljarder utöver det som hittills varit överenskommet, och över tvåårsperioden sammantaget 10 miljarder kronor. Det är till för att stärka vården och omsorgen. De pengarna får vi inte råd med om vi skulle följa Kristdemokraternas skattesänkningsförslag där det krävs 9 miljarder kronor ytterligare för att finansiera den skattesänkning för höginkomsttagare som man föreslår.

Fru talman! Vi skulle ju kunna ha en skattedebatt här. Om socialministern hade varit påläst hade han vetat att våra förslag gäller ett förvärvsavdrag för låg- och mellaninkomsttagare upp till 22 500 kr. Om ni kallar det för höginkomsttagare eller kapitalister får det stå för er. Jag tycker att det är de grupperna som behöver hjälp. När det gäller underfinansiering har socialministerns regering en underfinansiering som enligt konjunkturinstituten riskerar att hamna på 80 miljarder kronor. Jag tycker att ni ska diskutera med lite mer rim och reson. Problemet är ju stopplag och annat som inte är konstruktivt för att få fram vården. Vi behöver inte diskutera sysselsättningen. Den är vi helt överens om. Utan sysselsättning kan ingen regering i världen finansiera någon vård. Det vet vi. Vi är också helt överens om det offentliga vårdtagandet. Det offentliga vårdtagandet måste vara i paritet med sin finansiering. Det är det jag är ute efter. Där finns inga långsiktiga strategier. Det är ju snarare så att man ser problem. Man ger allmosor från regering och riksdag. De är ju bara en mindre del av kommunernas intäkter. Kommunernas intäkter och kostnader är ju reglerade på lokal nivå genom förutsättningar för arbete, sysselsättning och intäkter. Utan företag finns det ingen vård att fördela pengar från. Det är ett stort paket att diskutera, men en regering har ett ansvar att klargöra hur man långsiktigt strategiskt ska klara de utmaningar som finns. Det finns det alldeles för lite av från regeringen. Det är alldeles för mycket ad hoc . Det är väl ändå konstigt att man drar in från kommunerna ena året för att berömma sig för att använda pengarna nästa år när krisen bara blir ett halvårs kris för varje kommun. Det tycker jag inte är långsiktigt. Det är dessutom inhumant för de kommuner som brottas med problem. Vi vet ju att det finns underskott totalt sett i den offentliga sektorn som är problem för kommunerna. Man drar ned och man höjer skatter. Nu ska man höja skatten igen. Då är ju hela överenskommelsen inom skattereformen från 1990 med Folkpartiet helt eroderad. Maxskatten i dag är ju snart långt över 60 % om det här fortsätter. Det kommer inte att gynna Sverige. Det kommer inte att gynna arbetet. Jag vill tacka socialministern för att han orkade upp i denna tidiga morgonstund och diskutera dessa i och för sig viktiga frågor. Det hade varit bra om fler hade varit med i debatten. Jag tror att detta kommer att debatteras här.

Fru talman! Kommunernas ekonomi slutade förra året med ett överskott på 1,5 miljarder. Nu redovisar kommunekonomerna på Kommunförbundet att man tror att det i år blir ett underskott på flera miljarder. Det är svårt att riktigt räkna hur den kommunala utvecklingen ser ut. För exakt ett år sedan sade samma ekonomer att 2003 skulle sluta med ett underskott på mellan 5 och 7 miljarder. Det slutade med ett överskott på 1,5 miljarder. Man ska ta ekonomiska beräkningar med en viss nypa salt och själv försöka bedöma hur verkligheten ser ut. Jag menar att den offentliga sektorn behöver ett resurstillskott av två skäl, dels för att stärka sjukvården, dels för att stärka äldreomsorgen. Vi måste garantera att kommunerna har denna möjlighet. Men det måste i huvudsak bygga på att kommunerna tar sitt eget ansvar. Kommunerna har en egen beskattningsrätt, och kommunerna har en egen ekonomisk förvaltning att sköta. De ska använda resurserna effektivt och se till att ekonomin sköts. Och vi kan från statens sida bidra. Men det är i det svenska systemet inte statens sak, och bör inte vara statens sak, att garantera hela verksamheten. Den kommunala självstyrelsen, det decentraliserade ansvaret, som innebär att medborgarna själva kan fatta beslut om sjukvård och äldreomsorg, är någonting att slå vakt om. Då är det viktigt att säga att vi kan bidra till någon del. Och det gör vi. Men i huvudsak är det kommunerna själva som ska sköta sin ekonomi.