Vårdresurser för överviktiga barn

Fru talman! Jan Lindholm har ställt ett antal frågor om vårdsituationen för barn och unga. Frågorna rör antidepressiva läkemedel, kommunsektorns resurser för stöd och vård till barn och unga, övervikt och självmord. Låt mig inleda med Jan Lindholms fråga om vilka initiativ jag avser att ta med anledning av att användningen av antidepressiva läkemedel för barn och unga ökar. Det är ytterst angeläget att förskrivning av antidepressiva läkemedel till barn och unga endast sker i de fall då det är helt nödvändigt. Socialstyrelsen har just kommit ut med nya nationella riktlinjer för depressionssjukdomar och ångestsyndrom där rekommendationen är att barn och unga med depression eller ångest i första hand ska behandlas med psykologisk behandling, till exempel kognitiv beteendeterapi. Regeringen har sett att kompetensen när det gäller psykologisk behandling inom hälso- och sjukvården behöver stärkas och har därför genomfört en satsning med det syftet. Landstingen har möjlighet att ansöka om medel för att genomföra förstärkningar i sin personals kompetens inom området psykologisk behandling. Den här satsningen inleddes under 2008 och kommer att fortgå även under innevarande år. Det är också viktigt att barn och unga med psykisk ohälsa fångas upp tidigt för att ha goda möjligheter till snabbt tillfrisknande. För att främja detta har regeringen träffat en överenskommelse med Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, om ett förändringsarbete avseende första linjens vård och omsorg för barn och unga. Arbetet syftar till att finna former för arbets- och samverkansmetoder i kommuner och landsting som ger en effektiv första linjens vård och omsorg. Inom ramen för den här överenskommelsen har regeringen bidragit med drygt 30 miljoner kronor. För att barn och unga ska kunna garanteras specialiserad hälso- och sjukvård inom en rimlig tid har regeringen även ingått en överenskommelse med SKL om att förkorta väntetiderna inom barn- och ungdomspsykiatrin. Målet för detta arbete är en förstärkt vårdgaranti som innebär kortare väntetider än vad den nationella vårdgarantin anger. Regeringen har från och med 2007 bidragit med ett ekonomiskt stöd om 215 miljoner kronor årligen för att stödja huvudmännen i det här arbetet. Regeringen har också gett Socialstyrelsen i uppdrag att upprätta ett nationellt utvecklingscentrum för tidiga insatser till barn och unga med psykisk ohälsa. Jan Lindholm har även frågat mig vilka initiativ jag avser att ta för att förhindra att kommunsektorns svaga ekonomi ska bidra till att den samlade vårdbördan ökar och den befarade utvecklingen vad gäller stöd och vård till barn och unga blir verklighet. Regeringen har genomfört stora satsningar på psykiatrin och avser att göra det även fortsättningsvis. Som framgått av det jag tidigare sagt är barn och unga ett prioriterat område i detta arbete. Sammanlagt satsades 1 miljard kronor under 2007 och 2008. Under 2009 satsas ytterligare 900 miljoner kronor. I budgetpropositionen för 2009 framgår att satsningen kommer att fortgå även under de kommande två åren. Jan Lindholm har också frågat mig vilka initiativ jag avser att ta dels med anledning av den ökande problematiken med övervikt bland barn och unga, dels med anledning av att antalet självmord och självmordsförsök ökar bland barn och unga. Arbetet i Regeringskansliet är så ordnat att frågor som omfattar att förebygga övervikt och självmord hör till folkhälsoministerns ansvarsområde. Låt mig ändå nämna några av regeringens åtgärder för att hantera dessa problem. Såväl övervikt som självmordsprevention behandlas i propositionen En förnyad folkhälsopolitik (prop. 2007/08:110) som regeringen beslutade om i mars förra året. Regeringen framhåller att barn och unga utgör en särskilt angelägen målgrupp för det hälsofrämjande arbetet. Regeringen har därför avsatt 50 miljoner kronor för att utveckla det lokala hälsofrämjande arbetet med syfte att främja barns och ungas fysiska och psykiska hälsa och till att generera kunskap om effektiva metoder och samverkansformer. Regeringen har också gett Livsmedelsverket och Statens folkhälsoinstitut i uppdrag att skapa rutiner för uppföljning och utvärdering på området kost och fysisk aktivitet med syfte att få vetskap om resultatet av genomförda åtgärder och projekt. Vidare kan nämnas att Socialstyrelsen just nu arbetar med att ta fram nationella riktlinjer för sjukdomsförebyggande metoder. Socialstyrelsen har valt fyra områden för riktlinjerna, av vilka ett är matvanor och fysisk aktivitet. Riktlinjerna kommer att bli klara under nästa år. När det gäller självmord och självmordsförsök är vår bedömning att regeringens satsningar på psykiatrin kommer att ge effekt så att fler barn och unga får rätt vård vid rätt tidpunkt. I den folkhälsoproposition jag nyss nämnde beskrivs även ett antal förslag på åtgärder för att förstärka självmordspreventionen. Dessa är delvis genomförda. Exempelvis har Socialstyrelsen fått i uppdrag att öka kunskapen om självmord och vart man vänder sig för att få hjälp och stöd. Regeringen avser även att tillsätta en särskild utredare med uppdrag att titta på förutsättningarna för att skapa en nationell funktion för händelseanalyser vid självmord. Föräldrastöd, riktat till alla föräldrar, är en viktig insats för att förebygga psykisk ohälsa och främja goda matvanor och fysisk aktivitet hos barn och unga. För att på ett så effektivt sätt som möjligt kunna stödja denna verksamhet tillsatte regeringen en utredning som nyligen lämnade betänkandet Föräldrastöd - en vinst för alla, nationell strategi för samhällets stöd och hjälp till föräldrar i deras föräldraskap (SOU 2008:131). Regeringen kommer under våren att presentera en nationell strategi för ett generellt föräldrastöd.

Fru talman! Först vill jag tacka ministern för ett snabbt svar. Min frågeställning tycker jag inte i så stor utsträckning handlar om ungdomspsykiatrisk vård, som ministern har valt att tolka den. Min fråga handlar snarare om hur man på olika sätt kan undvika att vårdbehoven uppstår. Utgångspunkten för frågan är nämligen den forskning som för några veckor sedan presenterades i en doktorsavhandling i Lund. Man har studerat det ökade vårdbehov som framför allt unga tjejer tenderar att drabbas av och som kan relateras till problem med övervikt. Den tanke som slog mig när jag lyssnade till det här inslaget på radion var att ett bra och tidigt bemötande borde kunna leda till ett minskat behov av vård. Det kan vara ett tidigt bemötande från vården men också från andra instanser i samhället. Eftersom kommunerna och landstingen, som i normalfallet är de här instanserna, på grund av regeringens brist på ekonomisk politik nu tvingas skära ned så pass kraftigt i nästan alla sina olika verksamheter, även de som har med barn att göra på olika sätt, tänker jag mig att det finns en ganska stor risk för att de grupper som inte har alldeles akuta behov inte hinns med. Då finns det en risk att de blir i sämre skick och att kostnaderna i slutändan blir större. Jag såg alltså framför mig hur regeringens politik å ena sidan ger de rikaste i samhället ännu större skattelättnader å andra sidan skapar ett resultat med en växande vårdbörda. Egentligen är det ju en vårdbörda som inte är nödvändig. Man skapar ett onödigt vårdbehov med en sådan politik. När jag läser ministerns svar blir jag positivt inställd men också lite fundersam, för jag tycker att det är väldigt bra att regeringen vill stötta landstingen så att de i ökad utsträckning kan arbeta med terapi i stället för med antidepressiva läkemedel, som jag ser som problematiskt. Men om det nu är så att regeringen verkligen menar allvar med det, undrar jag hur det i praktiken ska kunna förverkligas. Det finns ju inte någon stor mängd av beteendeterapeuter till hands som man bara kan sätta in, och jag har svårt att se att den fortbildning som ministern redovisar för i år och nästkommande år kan ge något resultat. Alltså: Finns den personalen? Jag har uppfattningen att den inte existerar för att kunna jobba på det sättet. Om man ska vara ärlig, är inte också det här en av alla de ballonger som regeringen fyller med väldigt fagra löften men som har väldigt lite kraft att lyfta? Jag delar också ministerns uppfattning att det är jätteviktigt att fånga upp barn och ungdomar väldigt tidigt. Men regeringen har inte ställt sig särskilt positiv till Miljöpartiets förslag om en stor satsning på skolhälsovården. Det är ju där som man från samhällets sida i första hand möter barn och ungdomar tidigt. När ni säger nej till vår lösning att satsa på skolhälsovården undrar jag helt enkelt: Har regeringen någon strategi för hur man på något sätt kan möta det växande problemet med övervikt bland barn och unga?

Fru talman! Först vill jag säga till Jan Lindholm att jag har ägnat ganska mycket tid och kraft i mitt svar åt att berätta vad vi faktiskt gör, eftersom jag upplevde att det var det som han i sin interpellation frågade om, vilka initiativ jag avser att ta i olika sammanhang. Jag har beskrivit vad vi gör, eftersom det - det visar också den efterföljande diskussionen här - kanske inte riktigt har stått klart för alla som deltar i diskussionen om hur vi ska kunna möta de här problemen. Det är riktigt att kommunerna nu tvingas justera ned sina prognoser vad gäller skatteintäkterna i förhållande till vad man tidigare hade räknat med. Det gör att man kommer att hamna i ett lite annat ekonomiskt läge än vad man har kunnat prognostisera. Oavsett detta har regeringen skjutit till en hel del pengar ytterligare till kommunerna i samband med budgeten i höstas som ger kommunerna, lite beroende på vad man räknar in, kanske 8-10 miljarder kronor ytterligare per år i förstärkning, och jag har här beskrivit den del som gäller den psykiatrisatsning som sker. Vi har kunnat göra det här samtidigt som vi har gjort det lättare för människor att kunna hantera sin egen ekonomi genom att människor med låga och medelinkomster har kunnat få mer pengar att röra sig med, vilket jag menar är positivt. Jan Lindholm tar upp frågan om bristen i vissa yrkesgrupper, bland annat beteendeterapeuter. Och jag är den förste att hålla med om att vi har ett problem med eftersläpningar när det gäller väldigt många viktiga grupper inom hälso- och sjukvården. Det gäller till exempel psykiatriker, men det gäller också beteendevetare eller beteendeterapeuter. Därför har regeringen också startat ett arbete med att bygga ut läkarutbildningen och lägga särskild kraft vid psykiatridelen och höja den allmänna kompetensnivån inom hälso- och sjukvården med särskilt sikte på psykiatri. Där tvingas jag tyvärr konstatera att tidigare regeringar och tidigare samarbetspartier till tidigare regeringar kanske inte var så förutseende som man skulle ha kunnat hoppas på när det gällde tillgången till tillräckligt med personal. Men vi försöker som sagt var rätta till det just nu. Jan Lindholm tar upp den viktiga fråga som rör skolhälsovården. Det pågår ett arbete inom Utbildningsdepartementet som syftar till att skapa nya regler vad gäller skolhälsovården. Jag delar förstås uppfattningen att det måste finnas en första linjens sjukvård för våra skolbarn som är lättillgänglig och som förmår att fånga upp de unga i tid. Sedan finns en barn- och ungdomspsykiatri i en andra linje som vi har ansträngt oss för att förstärka de ekonomiska resurserna för. Vi har också kortat tidsgränserna, det vill säga väntetiderna. Det sker ett positivt arbete just nu runt om i Sverige som siktar på att ge barn och ungdomar en större tillgänglighet. Det är förstås ett bekymmer för alla men inte minst när det gäller barn om de får besked från BUP att de får komma tillbaka om fem månader eller ett halvår. Det är en evighet i en ung människas liv. Därför finns det anledning att skynda på arbetet med att korta väntetider och göra vården mer tillgänglig för våra barn och unga.

Fru talman! Socialministern har ännu inte egentligen kommenterat det resonemang som jag bygger mina frågeställningar på. Jag har i alla fall inte uppfattat det. Jag är nyfiken på om ministern delar min uppfattning. Kan det vara så att en stramare ekonomisk verklighet ute i kommuner och landsting kan leda till att de som har icke akuta problem får sämre tillgång och tillgänglighet på grund av de besparingar som görs i de olika organisationer vi har, där skolan är en? Det gäller egentligen alla människor, men nu handlar det om barn och ungdomar. Man tvingas ju till besparingar i hårda och kärva tider. Skulle det indirekt i ett längre perspektiv kunna generera en högre vårdbelastning och därmed i det långa loppet högre vårdkostnader? Det är detta som är grunden för mina frågeställningar. Det praktiska exemplet här råkar handla om en viss problematik - övervikt. Det är ett konkret problem. För de flesta hanteras det rätt normalt; man säger att många växer ifrån det och så vidare. Men om man har otur kan det leda till en för individen livslång plågsam verklighet och en för samhället dyrbar sådan. Jag skulle vilja att vi förde en liten diskussion om detta, för jag tror att det kan vara viktigt när det gäller det här området gentemot andra prioriteringsområden i samhället. Jag tar min fråga nu, så att jag inte missar den. Jag tycker inte att jag har fått något svar på om man har någon egentlig strategi för överviktsproblematiken. För de mer avancerade delarna i vården, när man har drabbats hårdare och gått längre och har hamnat längre bort i sjukdomshistorien är vi överens om att det finns problem. Jag kan mycket väl säga att jag tror att tidigare regeringar har gjort felaktiga bedömningar. Det har kanske gjorts inom professionen också, för man har varit väldigt inne på det här med medicinering som metod. Terapi har kanske inte haft samma status. Under de senaste tio åren har det skett en process som har förändrat det. Jag tror att vi kan nå bättre vårdresultat i framtiden. Man ska nog inte skylla någon enskild regering för det, utan det har nog också handlat rätt mycket om en kunskapsprocess. Fru talman! Det finns andra delar, som inte är ministerns ansvarsområde men som ändå är intressanta. När man har ansvar för ett område kanske man ändå bör titta på dem. Det gäller allt annat som finns runt omkring. När jag frågar om en strategi tänker jag mig att vi kanske kan göra någonting åt reklamen. Kan vi göra någonting åt den livsstil som understöds av en massa kommersiella krafter av olika slag? Jag vet att det finns skolor som till exempel har skolkuratorer som arbetar förebyggande, som träffar alla klasser och sitter och diskuterar med dem och skapar relationer som är positiva i ett senare eventuellt behandlingsskede. Kan vi utveckla sättet att jobba i fritids, ungdomsgårdar och så vidare? Det kan även gälla mödravården, pappagrupper och sådana saker där man kommer in tidigt. Det visar sig faktiskt att barn redan vid fem-sju års ålder har kommit ganska långt på den här resan i dag. Bara under de senaste 15 åren har andelen tioåringar som är drabbade av problematisk övervikt gått upp från 8 till nästan 15 procent. Jag tror att det är viktigt att vi tar tag i frågan för att vi inte i framtiden ska få ett stort vårdbehov som vi skulle kunna undvika.

Fru talman! Som jag läser själva interpellationen, även när jag läser den nu, tycker jag att den bakgrund som pekas ut och de frågor som ställs handlar mycket om vården. Därför har jag svarat på det sätt som jag har gjort. Men jag är glad över att Jan Lindholm tar upp frågan också ur ett annat perspektiv. Det är klart att mycket av det som vi nu diskuterar handlar om att försöka möta behov som uppstår till följd av den livsstil som vi har i Sverige i stor utsträckning. Vi har naturligtvis som föräldrar ett oerhört stort ansvar för detta, men vi kan också göra någonting genom det offentliga i dess olika tappningar. Det handlar till exempel om hur vi använder rörelse inom skolan. Jag tänker förstås på idrotten men också på andra tillfällen för att vi ska kunna röra oss tillräckligt mycket. Det ska bli en naturlig del av livet för ungdomar. Jag vill inte generalisera på något sätt, men vi vet ju att intresset för datorer, tv och så vidare lätt tar överhand framför den fysiska rörelsen. Vi kanske också får en uppdelning mellan ungdomar där en del idrottar väldigt mycket medan andra inte rör på sig alls. Där har vi ett litet bekymmer som inte är så oerhört lätt att möta med politiska medel men där alla som jobbar med barn och ungdomar har en roll att spela. Om man ska se det hela i ett lite större sammanhang handlar det om det sätt på vilket vi bygger våra samhällen och bostadsområden. Det spelar också en stor roll. Vilka möjligheter finns att utöva spontanlek och spontanidrott på attraktiva platser? Hur kan man ta sig till och från skolan eller förskolan? Kan man gå eller cykla? Ibland bygger vi så att man måste ta sig över kraftigt trafikerade leder vilket gör att barn inte kan gå själva. Vuxna kanske då kör barnet dit det ska, till exempel till skolan, när de ändå är på väg till jobbet. Också detta handlar om att det blir mindre rörelse. Vi har kostens betydelse, där vi som föräldrar återigen har ett stort ansvar. Men också skolan kan göra en del genom hemkunskapsundervisning. Som Jan Lindholm säger kan man också föra samtal i skolan om de här frågorna och vilken roll vårt sätt att leva spelar för vår hälsa. Tidigare i åldrarna handlar det om familjecentraler, barnavårdscentraler, mödravårdscentraler, skola, förskola och öppen förskola där det finns många möjligheter att komma i kontakt med vuxna. Där kan man sätta mönster som kan komma att spela en stor roll senare i livet. Det är inte enkelt att möta alla de här sakerna med exakta politiska medel, men när det gäller en hel del av dem spelar det roll vad vi säger, tycker och tänker tillsammans med våra kolleger på den kommunala och landstingskommunala nivån. Jan Lindholm ställer en fråga om den kommunala ekonomin: Om kommuner och landsting kommer att få en försämrad ekonomi - finns det då en risk att också barnen sätts på undantag? En sådan risk finns naturligtvis. Därför är det otroligt viktigt att regeringen gör det som den kan och ska göra för att stötta kommunsektorn. Det handlar naturligtvis också mycket om att våra kommun- och landstingspolitiker i den konkreta vardagen prioriterar så att man använder pengarna på absolut bästa sätt. Man får inte glömma det långsiktiga, som inte ger några konkreta resultat i dag men som vi vet kommer att spela en roll senare när det gäller belastningen och problemen för den enskilde. Men det handlar också om ekonomisk påverkan på det offentliga genom våra olika system och resurser.

Fru talman! Jag tycker att det var intressant att lyssna på ministern i det här senaste inlägget. Det är precis den diskussion jag skulle vilja att vi hade lite mer av. Jag tolkar avslutningen så att vi är överens om att det finns en risk att vi i kärva ekonomiska tider av en massa skäl inte lyckas prioritera så att vi i ett längre perspektiv håller kostnaderna nere. Det kanske i stället genererar högre kostnader. Det är ett bra avstamp, tycker jag. Man kan väl säga att det är viktigt att diskutera vad vi gör och vilka saker vi prioriterar när vi har kärvare tider. Jag har ingenting emot det som ministern redovisade i sitt skriftliga svar och i sitt första inlägg. Det är jätteviktigt att vi satsar långsiktigt och att vi försöker ta hand om de problem som redan finns. De människor som redan har drabbats ska naturligtvis ha bra vård. Självklart behöver vi satsa på att, som ministern redovisade, öka utbildningen av läkare inom psykiatri. Det är den linje vi tror på i dag. Jag tror att vi egentligen är rätt så överens. Det känns bra. Jag hoppas att vi kan jobba med detta kreativt och försöka hitta infallsvinklar på olika politikområden. Jag delar ministerns uppfattning att många saker är svåra att åtgärda med politiska beslut. Men jag tror att det finns mycket som vi kan göra när det gäller regelverk och gränser för vad man får göra i olika sammanhang, när det gäller både kommunerna och näringslivet. Marknadsföring till exempel tror jag är ett sådant område. I och med att det är så globaliserat är det svårt att angripa, men jag tror att det finns mycket att göra där när det gäller värden som inte bara har att göra med vad vi säger utan också med de regelverk som vi är med och skapar.

Fru talman! Jag är glad över att vi är överens om mycket. Vi behöver göra någonting och vi gör mycket med dem som redan i dag har problem. Även om vi går in i ekonomiskt kärvare tider ska vi inte glömma att fatta beslut som inte bara är rätt i dag utan också på längre sikt. Det är viktigt vad vi gör på nationell nivå. Det är viktigt att vi för samtal med politiker på landstingsnivå och kommunal nivå så att vi prioriterar på ett sätt som är långsiktigt riktigt och inte bara räddar en situation som just nu är väldigt tuff i Kommun- och Landstingssverige. Jag tror att jag kan säga att jag är överens med Jan Lindholm om allt det han sade i det sista inlägget. Det finns väl alla skäl att använda ytterligare kreativitet, tid och kraft till att fundera på hur vi tar oss ur den situation vi har. Vi ser en ekonomisk nedgång framför oss, men vi lever trots allt i ett av världens absolut rikaste länder. Resurserna är jämförelsevis väl fördelade över alla som bor i vårt land. Ändå hamnar vi i en situation med växande problem med psykisk ohälsa bland våra unga. Det säger kanske en del om den tid vi lever i och om vad det är som värderas. Utseende och att äga de rätta prylarna kanske går före och vi värdesätter människor efter det. Vi har ett informationsflöde som är alldeles enormt. Vi vet inte särskilt väl vad det på längre sikt innebär för den psykiska eller fysiska hälsan.