Varslen på Ericsson

Fru talman! Sylvia Lindgren har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att Sverige ska kunna ta till vara den kompetens som nu riskerar att skingras och/eller att drabbas av arbetslöshet med anledning av varslen på Ericsson. De reformer som presenterades i budgetpropositionen för 2009 syftar till att möta den ekonomiska försvagningen. I propositionen föreslogs bland annat en förstärkt politik för arbete och företagande samt viktiga framtidsinvesteringar i forskning och infrastruktur. Den forsknings- och innovationsproposition som regeringen presenterade i oktober är vad gäller resurstillskott den största någonsin. I propositionen föreslogs bland annat kraftiga satsningar med strategisk betydelse för det svenska samhället och näringslivet. Regeringen anser dock att den allvarliga situationen på arbetsmarknaden motiverar ett förstärkt stöd till arbetssökande. Regeringen har därför presenterat ett omfattande arbetsmarknadspolitiskt paket. Innehållet i detta har jag presenterat i flertalet andra interpellationssvar. I det här sammanhanget vill jag dock särskilt nämna att paketet bland annat innehåller en utökning av antalet platser i arbetspraktik och införandet av en ny insats, praktisk kompetensutveckling, som riktar sig till personer med arbetslivserfarenhet. Arbetsförmedlingen har också fått i uppdrag att förstärka matchningsverksamheten och ge ett tidigt och individanpassat stöd för att kunna hjälpa arbetssökande tillbaka till arbete. Jag konstaterar att de åtgärder som jag har nämnt här kommer att ge ett direkt och effektivt stöd till personer som förlorar arbetet. Regeringens politik för att få fler i arbete och bekämpa människors utanförskap ligger därmed fast.

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret även om jag, kanske inte överraskande, inte är riktigt nöjd med svaret. Jag tycker att det är slentrianmässigt och även oengagerat. I svaret hänvisar man till budgetpropositionen och så vidare. Den lades ju fram flera månader innan den globala krisen hade uppenbarat sig. Man måste väl ändå se att jobbkrisen och regeringens passivitet slår hårt mot det svenska folket. Det som jag känner väldigt mycket för, och har ställt interpellationen om, är framtiden och vad detta får för betydelse. För varje dag kommer nya besked om varsel, uppsägningar, konkurser och arbetslöshet. Jag skrev min interpellation bland annat med anledning av varslen på Ericsson. Som jag också säger i interpellationen tycker jag att det är bra att det går bra för Ericsson. Det vill jag betona. Det är knappast min förtjänst och inte heller regeringens förtjänst. Däremot ser jag att det är en framgång för Sverige, eftersom det innebär att man har satsat mycket på kunskap och kompetens och ett samarbete mellan högskola och näringsliv - i det här fallet KTH och gamla LM Ericsson. Det har naturligtvis haft sina förtjänster för Ericssons utveckling. Jag tror att ministern och jag är överens om att det är mycket roligare att jobba i högkonjunktur än i lågkonjunktur. För att tala i väderlekstermer, som regeringen ofta gör, måste man ta sitt ansvar både när det är regn och när det är solsken. Makten ligger tyvärr inte hos oss nu. Vi är i opposition. Makten ligger hos regeringen. Det är därför vi från oppositionen jagar ministern i de här frågorna. Det är ni som har ansvaret. Det är ni som kan vidta åtgärder. Därför är det viktigt att poängtera det. Jag hoppas verkligen att vi också kan vara överens om att det inte är bra för Stockholm och för Sverige att Ericsson har meddelat att de tänker göra sig av med 5 000 anställda i landet, varav 1 000 i Kistaområdet i Stockholm. Fru talman! Det går inte att fortsätta att skylla sina misslyckanden på finanskriser. Det var regeringen och inte finanskrisen som trängde ut en halv miljon människor ur a-kassan. Det var också regeringen som avvecklade tre fjärdedelar av den yrkesinriktade arbetsmarknadsutbildningen. Nu försöker man ge sken av att arbetslösheten har minskat under den nuvarande regeringens period. Det är helt fel. Men man kan använda statistik på många sätt. På två år har antalet arbetslösa i Sverige blivit över 20 000 fler. Särskilt ungdomar har drabbats. Sverige har nu den näst högsta ungdomsarbetslösheten i hela EU. Det Moderaterna kallade för utanförskap i valrörelsen år 2006 har ökat med 5 000 personer. Socialbidragen ökar redan i två av tre kommuner. Det är klart att man känner en stor oro inför framtiden. Jag återkommer till min fråga: Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att Sverige ska kunna ta till vara den kompetens som nu riskerar att skingras eller drabbas av arbetslösheten? Det är stor fara för att arbetslösheten biter sig fast.

Fru talman! Detta är den 17:e av dagens 18 interpellationer, om man bortser från att vice statsministern var förhindrad att svara på dagens första interpellation. Det är många viktiga frågor som har behandlats. Jag tycker ändå att Sylvia Lindgrens fråga är den allra viktigaste, nämligen varslen på Ericsson. Det visar på just det som Sylvia Lindgren säger, nämligen hur framtiden ska te sig. Man kan svara på olika sätt. Jag tycker att statsrådet har gett ett mycket gott svar på exakt den fråga som ställts. Men man skulle också kunna fundera kring Ericssons betydelse. När man tittar på utvecklingskraften i samhället kan man konstatera att Ericsson och Astra, som båda i huvudsak ligger i den här regionen, står för ungefär 1 procent av våra samlade forsknings- och utvecklingskostnader i hela landet. Den del som går under statsrådet Leijonborgs del svarar för ytterligare 1 procent och alla andra forskningsföretag svarar för 1 procent. Hur ska vi betala välfärden i framtiden? Vi kan inte göra det på annat sätt än ur produktionen. Det finns inga möjligheter. Därför är det så viktigt att just Ericsson, som Sylvia Lindgren framhåller, och Astra, som jag gärna vill framhålla, kan behålla sina forskningsresurser. Det är i och för sig illa att det är många som har blivit friställda i landet, som vi har hört. Men när vi tittar tillbaka, fru talman, på vad som hände med Ericsson för bara tio tolv år sedan, när företaget tvingades hårdbanta för att över huvud taget överleva, från 100 000 till kanske 40 000 människor, ser vi dimensionerna på detta. Har man inte kraftfulla utvecklingsavdelningar kvar som kan konkurrera med de stora företagen i andra delar av världen, för vi har en exportinriktad industri, så att vi också ligger i framkant när det gäller kunnande och innehåll i alla våra produkter och tjänster kommer vi inte att kunna vara den välfärdsnation som vi är. Det är därför jag tycker att den fråga som Sylvia Lindgren har ställt är viktig, fast jag har en lite annan ingångspunkt när det gäller hur vi ska fundera kring vad det är som är det viktigaste. Jag skulle vilja ställa en kompletterande fråga till statsrådet. Hur kan vi göra det allra bästa möjliga från statsmakternas sida för att se till att utvecklingskraften i till exempel Astra och Ericsson blir kvar, så att vi inte skär ned i just de delar som ska betala vår välfärd om kanske 10-15 år? Det var just det man egentligen gjorde i Ericsson för 15 år sedan. Man beslutade att satsa på utveckling av de kraftfullaste enheterna. Tyvärr gick det ut över Norrköpingsfabriken och många andra där man tillverkade andra produkter, men det var en riktig strategi. Det är det jag vill fråga statsrådet om i anslutning till den här interpellationen: Vad mer kan vi möjligen göra för att se till att just den här delen av våra kunskapsintensivaste företag inte gör sig av med sina utvecklingsavdelningar? Jag tror att det faktiskt också gäller - där har vi sett program från regeringen - på bilindustrisidan där man just har satsat på det. Detta är vad staten kan göra. Men kanske vi inte har sett det på teknologisidan eller på medicinsidan. Kanske inte heller på den vetenskap som Lennart Levi representerar - han sitter mitt framför mig här - just de delarna som ska betyda utveckling och framtid. Fru talman! Jag ska sluta med en helt annan sak. Jag har i dag, alldeles nyligen, tillsammans med talmannen ätit lunch med Litauens talman Arunas Valinskas. De problem som vi har här i Sverige och som vi har diskuterat i dag är ju ringa jämfört med den oerhörda kraft som har drabbat många i vår omvärld. Det ska vi vara glada för. Vi har kraft i det här landet att se framtiden an.

Fru talman! Sylvia Lindgren anklagar mig för att vara oengagerad. Det är möjligen så att Sylvia Lindgren inte har varit i kammaren under de senaste en och en halv timmarna när vi har haft tre tidigare interpellationsdebatter på ungefär samma tema. Man kan väl inte säga att debatterna i dag har varit särskilt oengagerade. Inte heller tycker jag att man kan säga att de 7,3 miljarder i nya pengar till utbildnings- och arbetsmarknadspolitiken som vi har lagt sedan budgeten är särskilt oengagerat. Det är snarare precis tvärtom. Inte heller skulle jag vilja säga att de 5 miljarderna i resurstillskott till forskning och utveckling, varav 1,8 miljarder till strategiska forskningsinsatser, som kom i forsknings- och innovationspropositionen är tecken på oengagemang. Det är tvärtom så att den satsningen, de 5 miljarderna extra, är mer än dubbelt så omfattande som föregångarna när det gäller forskningspolitisk satsning. Nu är det ju så, om vi går in på det här området, att jag inte är utbildningsminister. Det gör att jag kanske inte har någon extrem detaljkunskap om en del av de här frågeställningarna. Men till Gunnar Andrén vill jag ändå säga att jag helt håller med. Det finns information som man gärna vill lyfta fram. Om jag minns det hela rätt är det fyra företag som står för tre fjärdedelar av de privata investeringarna i forskning och utveckling. Det är avgörande för svensk del att vi behåller så mycket som möjligt av de forskningsinsatserna i Sverige. Det finns naturligtvis väldigt starka band. Det är precis det jag tror att Sylvia Lindgren också efterlyser i diskussionen i sin interpellation. Det finns väldigt starka band mellan den privatfinansierade forskningen och utvecklingen, naturligtvis kopplat till de universitet och lärosäten som finns, och till framför allt dessa stora företags marknadskompetens som är oerhört viktig. Med brasklapp återigen för att inte vara just utbildningsminister kan jag säga att kombinationen av dessa insatser - med industriforskningsinstituten som har en oerhört viktig uppgift och med de strategiska forskningsprogram som den här regeringen lägger 1,8 miljarder extra på - så klart syftar till att man ska kunna ha en bättre möjlighet och kapacitet att behålla forskning i Sverige, både kopplad till universitet och högskolor och kopplad till de företag som idkar denna typ av forskning. Jag tror att det är jätteviktigt. Jag pratade faktiskt också på lunchen i dag, inte med någon "lett" utan i stället med en person som har mycket god insikt i Assa Abloy. Han sade just att det de skär ned på sist är forskningen. Det är utvecklingen av nya produkter. Hans slutsats var att det är avgörande för framtiden att ligga i framkant så att man när konjunkturen vänder har möjlighet att nå marknaden med nya spännande produkter som fyller de behov som finns. Det där tror jag är oerhört klokt. Är det någonting vi borde göra alla tillsammans är det att prata med de här företagen, visa vårt engagemang, visa hur viktigt vi tycker att det är att de har sin forskning och utveckling här och underlätta för kommersialiseringen av densamma. Då är det många led som blir viktiga, till exempel universitetens funktioner för avknoppning av olika forskningsresultat och den sortens insatser vi kan göra för att också kommersialisera det som kommer ur våra lärosäten. Det kan vara en sådan sak. Det finns mycket att göra. Slutsatsen är följande, om vi går tillbaka till interpellantens fråga om vilka åtgärder jag avser att vidta för att Sverige ska kunna ta till vara den kompetens som nu riskerar att skingras eller drabbas av arbetslöshet med anledning av varslen på Ericsson. Jag kommer nog i grund och botten tillbaka till de 5 miljarderna i resurstillskott till forskning och utveckling, varav 1,8 miljarder till strategiska forskningsinsatser i forsknings- och innovationspropositionen, i kombination med de 7,3 miljarder i nya pengar till utbildnings- och arbetsmarknadspolitiken bara i år.

Fru talman! Jo, Sven Otto Littorin, jag har suttit här under hela den debatt som Sven Otto Littorin har haft här i dag, och jag satt här tidigare också. Jag sade i min inledning att svaret var oengagerat och slentrianmässigt. Titta på svaret, på hur det svar jag har fått på interpellationen är skrivet! Om Sven Otto Littorin läser det inser han nog att jag har rätt i den kritiken. Vem det är som skriver svaren är väl upp till ministern och hans medarbetare. Jag tycker naturligtvis att det ligger en hel del i det som Gunnar Andrén tar upp, att det är viktigt att vi inte gör oss av med forskning och utveckling, kompetens och så vidare runt de här företagen. Men jag känner också en oro för framtiden. Hur ska vi kunna rekrytera nya? Hur ska vi få nytt folk att våga söka sig till högre utbildningar och andra utbildningar och känna att det ger någonting? Trots att ett företag går bra och arbetstagarna har jobb - det fjärde budgetkvartalet hade Ericsson ändå en vinst på 6,5 miljarder - blir det uppsägningar. Det finns en moral kring detta som inte är lätt att förstå. Det kan jag också ha förståelse för. Det är därför som det är så viktigt att vi också ser vad det kan få för effekter i framtiden. Fru talman! Vi socialdemokrater har lagt fram ett brett program för att bekämpa jobbkrisen. Vi är, som sagt, i opposition. Ta till vara de goda exemplen och gör något av dem! Den som förlorar jobbet måste ha möjlighet att utveckla sin kompetens och stärka sin konkurrenskraft. Därför vill vi investera inte bara i fler utbildningsplatser utan också i andra delar för att ta till vara kompetensen. Många av dem vi pratar om här är redan högutbildade, men det finns en risk att de kommer att hamna utanför landet och i andra sammanhang. Vi skulle behöva ha dem här på lång sikt. Det handlar om moral, framtidstro och inte minst om att ingjuta optimism inför framtiden. Fru talman! Jag vill gärna citera ytterligare ur min interpellation: "Problemet är inte att Ericsson går bra. Problemet är att det nu även görs kraftiga personalnedskärningar i företag inom Sveriges mest framtidsinriktade och högteknologiska sektorer." Stockholm har fortfarande en relativt bra arbetsmarknad, men jobbkrisen tränger sig in också här. Antalet konkurser och varsel ökar dagligen. Det här gör naturligtvis att medborgarna förväntar sig att regeringen gör annat än att tycka att det har varit stor otur. Därför är min fråga i de sammanhangen berättigad. En minister sitter i regeringen, och regeringen har det totala ansvaret. När det handlar om arbetsmarknad finns det ett beroende av utbildning, forskning och utveckling samt näringspolitik. Det går inte att avhända sig de delarna. Återigen: Det går inte att hänvisa till andra ministrar. Vi har ett totalansvar för denna så viktiga fråga för Sveriges kommande tillväxt och för att försvara vårt välfärdsland.

Fru talman! Först vill jag rätta ett misstag som jag möjligen själv har varit upphov till. Det handlar inte om någon "lett" utan om en tung litauer, talman Arunas Valinskas, som Per Westerberg har haft lunch med tillsammans med flera andra parlamentariker från olika partier. Jag tycker ändå att den här interpellationen har varit av annorlunda karaktär än många av de föregående som bara har tagit sikte på hur man kortsiktigt ska hantera frågan. Därför tycker jag att interpellationssvaret har varit bra. Jag har full respekt för att arbetsmarknadsministern inte också i detalj kan svara för hela Utbildningsdepartementet och forskningen. De någorlunda säkra siffror statsrådet använder visar på vikten av att vi har en kraftfull utveckling när det gäller mervärdeskapande värden inom de stora företagen. Det är de som ändå någonstans på världsmarknaden måste bära vår utveckling framöver. Jag råkade se i dag att ett stort företag som heter Stora Enso, delvis finskt, har inställt en större investering i Nizjnij Novgorod. Det är ett illavarslande tecken utom möjligen för de svenska företagen, som får det lite lättare i konkurrensen när man inte gör en så stor investering i Ryssland. Men det här visar också på något annat, nämligen att vi i många branscher har mycket att frukta. Därför är det särskilt viktigt att se till att de branscher som har de allra bästa förutsättningarna, avancerad teknik på medicinområdet, har utvecklingskraft framöver.

Fru talman! Jag delar naturligtvis Gunnar Andréns grundinställning till interpellationen. Det är ett viktigt område. Låt oss försöka dra oss bort från den omedelbara politiska diskussionen och i stället fundera över den grundläggande frågeställningen. Hur lockar vi till oss och behåller forskare i Sverige? Hur ser vi till att dra fördel av dem på bästa sätt? Någonstans, alldeles oavsett konjunktur, är det en oerhört viktig fråga. Sedan pekar Sylvia Lindgren på en viktig aspekt. Det blir naturligtvis svårare i en sämre konjunktur när en del av företagen tvingas säga upp personal. Låt mig illustrera hur viktigt det här är. Jag tog ett exempel med att de fyra största företagen står för ungefär tre fjärdedelar av den privata forskningen. Men det finns en annan aspekt. Det är inte bara stora företag som är viktiga. För något år sedan läste jag att en tredjedel av de läkemedelssubstanser som når marknaden från början är framforskade i företag med färre än fem anställda. De säljer sedan sina forskningsresultat till de stora läkemedelsjättarna, som naturligtvis är bra på att marknadsföra, sälja, få igenom FDA Approvals och allt vad det kan heta. Det är oerhört viktigt att ha en dynamisk miljö. Jag kan hålla med Sylvia Lindgren om att även om jag råkar ha hand om arbetsmarknadsfrågorna och inte bereder dessa andra frågor internt i Regeringskansliet är det här oerhört viktigt även för mig. Det handlar naturligtvis om att vi måste ha kompetenta forskningsdrivna företag som vågar och har möjlighet att anställa. Det förutsätter först och främst att det finns kunder. Jag utgår från att Ericsson vid varsel och uppsägningar gör bedömningen att det inte finns kunder som i tillräcklig omfattning ser till att man har råd att driva verksamheten på det sätt man har gjort hittills. Ur den aspekten - som vi har diskuterat här tidigare - har jag svårt att trolla fram kunder också till Ericsson. Det har också Sylvia Lindgren. Den djupare frågan är hur vi lockar till oss och behåller forskningskompetens i närheten av eller i våra företag för att därmed ligga i framkant som ekonomi. Vi ska inte konkurrera med andra länder med låga löner utan i stället med spetskompetens. Där är vi helt överens. Det finns säkert många saker. En viktig komponent är naturligtvis vikten av en ordentlig forskningspolitik med ordentliga investeringar i forskning och utveckling. En annan komponent är goda villkor för företagande. Om man sitter i ett internationellt företag och har alternativa platser att förlägga sina forskningscentrum spelar det en roll hur miljön är runt omkring. Här kommer nästa dimension in, nämligen det som kallas Triple Helix-miljöer, det vill säga att ha goda noder mellan universitet och högskolor, företag och det kringliggande samhället. Det finns mycket forskning gjord på detta, bland annat av Pontus Braunerhjelm och många andra, som har tittat på den typen av klustermiljöer. Vi har ett eget statligt verk, Vinnova, som ägnar mycket tid och kraft åt att titta på dessa miljöer och hur de växer fram. I den miljön ingår inte bara näringslivet i form av olika typer av företag, Ericsson, Astra och andra stora, eller forskarmiljöer, universiteten, utan det ingår också en lång rad andra tjänsteföretag runt detta. De syftar till att föra forskningens resultat ut till kunder och marknad. Där finns det all anledning att fortsätta att jobba alldeles oavsett konjunktur för att vi ska stå i spetsen med god kompetens och helst, naturligtvis, många anställda i de företag som jobbar inom dessa branscher.

Fru talman! Jag pratar inte bara för stora företag, Sven Otto Littorin. Jag är övertygad om att det finns många med hög kompetens från Ericsson som har knoppat av verksamhet och driver nya företag. Därför är den verksamhet som drivs där så viktig i den fortsatta utvecklingen också. Därför tycker jag att det är viktigt att diskutera framtid och inte bara historia i dessa debatter. Vi har hamnat i ett allvarligt läge. Hur ska Sverige och Ericsson bidra till en kultur av framtidsoptimism och delaktighet hos de anställda om de som uppenbart starkt bidragit till vinstutvecklingen anses som överflödiga trots att företagen går bra? Därför är det så viktigt med den spetskompetens som vi också berörde här tidigare och som vi socialdemokrater har motionerat om. Det är viktigt att regeringen bryter sin passivitet och visar handlingskraft. Det krävs för att Sverige ska stå starkt i framtiden. Det är vad jag undrat över här och inte fått något direkt svar på, nämligen vad ministern och regeringen har för idéer för den delen i krishanteringens tecken. Fortsätter man att inte göra någonting eller har en initiativlöshet i detta oroar jag mig starkt för att Sveriges möjligheter att behålla sin ställning som konkurrenskraftigt tillväxt- och välfärdsland kan sättas ur spel. Varje dag i passivitetens tecken fördjupas jobbkrisen och blir värre och värre. Jag tror inte att vi har nått toppen på krisen ännu, tyvärr. Därav min oro och därför min rädsla när man skriver sådana här svar som är så slentrianmässiga och oengagerade.

Fru talman! År 2002 skrev jag en uppsats på temat avknoppningar från det brittiska universitetssystemet. Det var just för att se hur man på olika sätt kan se ta forskning och kommersialisera den inom ramen för ett offentligfinansierat universitetssystem. Det var oerhört intressant. Jag borde gräva fram den igen. Jag gjorde samtidigt en översyn av avknoppningar från de större företagen och metodiker för att få ut forskning som annars hade legat kvar på hyllan till kommersialisering i mindre företag. Jag tittade på två goda exempel. Det ena var Saab Venture Capital Council, och det andra hette Ericsson Business Development. Det var två inbyggda system för att få ut forskning som annars hade legat på hyllan. Det var en parentetisk information, men det finns erfarenheter och system som är väldigt bra i det svenska systemet. För att det där ska fungera ordentligt kan man inte vara passiv och göra som Socialdemokraterna gjorde, att vara njugg i kanten när det gäller forskningsmiljarderna. Det är därför som jag blir lite bekymrad när Sylvia Lindgren anklagar oss för passivitet. Forsknings- och innovationspropositionen har 5 miljarder extra i resurstillskott till forskning och utveckling, varav 1,8 miljarder till strategiska forskningsinsatser. Den är mer än dubbelt så omfattande som sina föregångare, som Socialdemokraterna hade ansvar för. Är det passivt och oengagerat? Nej, jag tycker inte alls det. Jag tycker att det ger god grund för att säga att vi just gör det som Sylvia Lindgren efterfrågar. Detta tillsammans med de 7,3 miljarderna i nya pengar till exempel till utbildningssystemet och arbetsmarknadspolitiken syftar till att skapa förutsättningar för att vi även i morgon ska kunna både ha några fler svenska nobelpristagare och se till att vi har jobb och spetskompetens i företag med tung forskningsinriktning kvar i Sverige.