Vindkraftsvinster

Herr talman! Gunnar Sandberg har frågat mig om jag avser att komma med ett lagförslag om berörda kommuners rätt till vinster från vindkraften i form av bygdemedel. Det är positivt och angeläget att projektörer av vindkraft eftersträvar att få ett folkligt stöd för sina etableringar. Ett sätt kan vara att erbjuda bygdepeng. Därutöver finns många andra sätt att skapa lokal och regional förankring. Inte minst har vindkraften positiva effekter för den direkt berörda markägaren men också på den regionala utvecklingen genom att många arbetstillfällen skapas under byggnationen. Vindkraften bidrar även på sikt till den lokala ekonomin via behov av driftspersonal och genom upphandling av lokala entreprenörer för snöröjning med mera. Det finns i dag inget som hindrar att kommuner påtalar att det är angeläget att vindkraftsföretag för tillbaka en del av sina vinster till det lokala föreningslivet. Däremot finns det inget lagstöd för någon kommun att kräva en bygdepeng för de tillstånd som kommunen behöver ge för att det ska kunna byggas vindkraftverk. Frågor om exempelvis bygdemedel har behandlats av näringsutskottet vid ett flertal tillfällen de senaste åren, och samtliga motionsyrkanden har avstyrkts. Frågan om en eventuell delning av vinsterna från vindkraften är något som man bäst hanterar mellan den enskilde vindkraftsprojektören och lokalsamhället eftersom förutsättningarna kan variera mycket från fall till fall. Jag avser därför inte att komma med ett lagförslag om berörda kommuners rätt till vinster från vindkraften i form av bygdemedel men ser mycket positivt på att fler vindkraftsprojektörer på olika sätt anstränger sig för att skapa en god lokal förankring för olika vindkraftsetableringar. God lokal förankring kan även öka möjligheten att använda bra vindlägen utifrån goda lokala förutsättningar.

Herr talman! Jag tackar ministern för svaret på min interpellation, fast det var en besvikelse. Nog förväntar jag mig större förståelse för landsbygdens problem av en centerpartistisk minister. Som jag skriver i min interpellation har vindkraften på kort tid utvecklats till en viktig gren inom den svenska energisektorn. Utbyggnaden av vindkraftsparker pågår i hög takt, inte minst i Norrland. Det är bra att vi kan ersätta fossila bränslen med miljövänlig energi. Men allting har två sidor, och så även vindkraften. Vindkraften påverkar mycket påtagligt i bygder där vindkraftsparker byggs upp. Det är särskilt tydligt i fjällvärlden. Det är livsmiljön för de boende som påverkas på många olika sätt när stora vindkraftverk byggs upp i närheten. Till att börja med innebär alla transporter under byggperioden buller och trafikstörningar. Det är ändå övergående problem, men när kraftverken är på plats har naturen och landskapet förändrats för alltid av nytillkomna vägar, ledningsgator och själva kraftverken. Höga vindkraftverk syns upp till en mil och ännu längre från parkerna, och ljudnivåerna är mycket besvärande på sina ställen. Mycket av naturupplevelserna för de boende har försvunnit och kommer aldrig tillbaka. Detta påverkar också förutsättningarna för andra verksamheter, som till exempel rennäring och turism. Särskilt för turismen är det ett stort bakslag när vildmarken går förlorad. Vindkraftverk påverkar bygderna men ger väldigt lite tillbaka. Under uppbyggnadstiden tillkommer det knappast några arbetstillfällen eftersom kraftbolagen tar sina specialister med sig utifrån. När kraftverket är klart är det ytterst få personer som behövs för tillsyn av det. Inte heller snöröjning, som ministern skriver i sitt svar, leder till särskilt många jobb, och snöröjarna behöver inte komma från den kommun där vindkraftverken finns. Vinsterna från energin går till bolagsägarna. Därför måste man söka alternativa vägar för att ersätta bygder för de förlorade värdena så att de får del av de stora vinster som vindkraften genererar. Det är inte minst viktigt för att skapa den goda lokala förankring som ministern efterlyser. I länder som är jämförbara med Sverige är det självklart att den lokala nivån får del av vindkraftens vinster. Det är dessutom en princip som införs på allt fler ställen, både i länder där rätten till lokal ersättning är lagfäst och i länder där den är frivillig. I till exempel Norge, Skottland, Tyskland och Spanien är ersättningen avsevärt högre än vad kraftbolagen betalar i Sverige. Där varierar summan från 1 procent till över 3 procent. I Sverige finns det avtal om 0,2 procent, men de berörda kommunerna i Sverige är överens om att nivån borde vara åtminstone 0,5 procent. När man tar naturresurser från en bygd är det självklart att bygden måste få något tillbaka. Det handlar om bygdens överlevnad. Den svenska landsbygden är i stort behov av investeringar för att kunna utvecklas. Bättre vägar, bredband med ordentlig kapacitet och telefoner som fungerar överallt är bara några exempel. Till utbyggnad av infrastruktur och annat som skapar tillväxt behövs stora resurser, till exempel bygdemedel från vindkraftsvinster. Små orter har svårt att hävda sig mot storbolag. Därför måste deras rätt till bygdemedel garanteras i lag. Jag är mycket besviken över att ministern inte är beredd att föreslå en sådan lag.

Herr talman! Som jag sade i svaret är jag mycket positiv till att vindkraftsprojektörer tar ansvar för att delar av de intäkter som de får ger olika former av återbäring till de människor som lever i närheten av deras anläggningar. Som alternativ, eller för den delen som komplement, till en bygdepeng erbjuder flera vindkraftsprojektörer i dagsläget möjlighet till delägande. Riksföreningen Hela Sverige ska leva har tillsammans med ett antal intressenter tagit fram en mycket spännande modell för delägande och för bygdepengar. Även organisationen Svensk Vindkraftförening har tydligt tagit ställning för just den modellen. I den modellen anger man att minst 10 procent av en anläggning ska erbjudas för lokalt ägande och att den berörda bygden ska dra nytta av etableringen i form av bygdepengar. Den återbäringen från vindkraften är dock en frivillig överenskommelse mellan vindkraftsägaren och den berörda bygden. Det tycker jag i grunden är något mycket bra. Att i svensk lagstiftning introducera ett moment av att privata aktörer ska vara tvungna att betala något slags ersättning för att komma i åtnjutande av kommunala tillstånd för att uppföra en vindkraftsanläggning känns väldigt främmande för mig. Andra exempel som man nu arbetar mycket konkret med handlar om projektörer som har träffat avtal om att rusta upp någon av bygdens gemensamhetsanläggningar som kanske behövs under byggfasen, men där upprustningen kommer att fungera långt efter att bygget av till exempel en vindkraftspark har avslutats. Det är ytterligare ett sätt att återföra en del medel till bygden. Båda dessa exempel visar att behoven skiljer sig åt mellan olika byar, olika samhällen och olika regioner. Det är just därför som det här området lämpar sig sällsynt illa för en likformig statlig reglering. Jag tycker att det är lite spännande att lyssna på Gunnar Sandberg. En hel del handlar om vilka perspektiv man väljer. Ser man omställningen av energisystemet till ett förnybart energisystem som ett hinder, ett ok, i första hand eller ser man den som en möjlighet? Jag ser att den omställning till mer förnybar energi, oavsett om det är vindkraft, solkraft eller biobränslen, som nu sker väldigt snabbt innebär att mycket av svensk landsbygd och glesbygd sitter på ett grönt guld som äntligen kommer till användning. Man får helt plötsligt en ny utkomstmöjlighet i många delar av landet. Vindkraftsutbyggnaden innebär en väldigt stor möjlighet för landsbygden att få in lokalt kapital som behövs för att man ska kunna utveckla sin egen bygd. Allra mest glädjande är det för regioner som tidigare har haft eller har kärva ekonomiska villkor, som skogsbygderna i olika delar av Sverige. Med inkomster direkt eller indirekt från vindkraften kan det lokala samhället och den lokala ekonomin utvecklas på fler områden, till exempel när det gäller utbyggnaden av bredband i hela landet eller för den delen att stärka den lokala servicen.

Herr talman! Ministern nämner att man kan köpa in sig och bli andelsägare i vindkraftsparker, men på många av de små ställena på landsbygden saknas det kapital. Man har inte den möjligheten. Små kommuner tycker att det är riskfyllt. Man saknar kapital, och därför är det få kommuner som gör det. Vi behöver arbetstillfällen på landsbygden. Både ministern och jag vill ju se en utbyggnad av vindkraften. En återbäring på vindkraftens vinster på 1 procent av bruttointäkterna från verken skulle underlätta för nya vindkraftsparker. I dag är det markägaren som kan dra in hundratusentals kronor årligen i arrendeavgifter, medan en ägare av markskiftet tio meter därifrån kammar noll. Detta skapar motsättningar. Det skapar avundsjuka, avundsamhet och irritation som sliter isär byarna på landsbygden. Det underlättar inte att man bygger, och det utvecklar inte bygderna framåt nämnvärt mycket, ministern. Vindkraftsbolagen behöver också öka kapaciteten på huvudkabeln så att nya vindkraftsparker kan docka på. Vi är i ett läge i dag där några inte kommer att få plats. Jag tycker att ministern borde trycka på så att man bygger ut kabeln. Jag vill upprepa att vindkraftsutbyggnaden ger få arbetstillfällen lokalt om man inte gör överenskommelser. Man skyller från kraftbolagen på att det inte finns rätt kompetens lokalt, men anledningen är nog snarare att vi har fått vindkraftsrallare. Först hade vi järnvägsrallarna, sedan kom vattenrallarna och nu har vi vindkraftsrallarna. Det är mest folk utifrån som får jobben under uppbyggnaden. Det vi kan hoppas på långsiktigt är att vi kan utbilda servicegrupper som klarar den dagliga tillsynen. Det kan vara folk som bor lokalt, men det blir inte många människor. När de stora jobben ska göras kommer det experter utifrån, troligen från andra länder eftersom vi själva inte har någon tillverkningsindustri för vindkraften i Sverige. I ett modernt samhälle tar man miljöansvar där man producerar, och det ansvaret innebär bland annat en ersättning till de närboende. Man kan inte bara klampa in och ta för sig. Det, ministern, tillhör en förgången tid. Jag får önska ministern och alla er som lyssnar en glad midsommar!

Herr talman! Gunnar Sandberg säger att man inte bara kan klampa in och ta för sig. Nej, det håller jag helt och hållet med om. Det är just därför som det är extremt viktigt att stå starka bakom de principer som vi har när det gäller äganderätten och respekten för enskild egendom. Det finns inte en enda vindkraftsbyggare som kan gå in och konfiskera mark av en privat markägare utan att betala vederbörlig ersättning till markägaren. Sedan finns det bra exempel och mindre bra exempel på hur vindkraftsprojektörer har arbetat. Det finns också en tydlig utveckling där man kan se att vindkraftsprojektörer lär sig över tid vilka modeller de behöver arbeta med för att skapa en lokal förankring. Det är helt nödvändigt för dem att de kan få en lokal förankring, för på det sättet kan de komma i åtnjutande av de allra bästa vindlägena. Det gör att fler vinkraftsprojektörer än tidigare i dag arbetar med att hitta sätt att återföra medel till en hel bygd eller till fler markägare än bara den som är direkt berörd av det enskilda vindkraftverket eller den enskilda vindkraftsparken. Det skapar många gånger en större lokal acceptans och ett större lokalt engagemang i detta. Gunnar Sandberg lyfte också fram att det finns ett stort behov av att bygga ut elnätet för att klara av att ta emot all den förnybara energi som nu växer så att det knakar i Sverige. Det är helt korrekt. Jag tror att en av de riktigt stora utmaningar vi har framöver är att bygga om vårt elnät från att vara uppbyggt för att klara av att mata ut mycket el från ett fåtal stora elproduktionsanläggningar - kärnkraft och storskalig vattenkraft - på några få ställen i landet till många små konsumenter till att klara av att ta emot en flora av energikällor som är utspridda över hela landet och som är fler och mer diversifierade. Produktionen varierar också på ett helt annat sätt än vad den gör i ett kärnkraftverk eller vattenkraftverk. Vindkraft går bra när vinden är sådan, och solceller levererar mycket när solen är sådan, men de levererar mindre när förutsättningarna är sämre. Det är just därför som regeringen nu gör stora investeringar i det svenska elnätet via Svenska kraftnät. Så sent som i dag har regeringen fattat beslut om att bevilja koncession för den norra delen av Sydvästlänken, vilket kommer att öka överföringskapaciteten med 25 procent från norra till södra Sverige. Det är viktigt för att få in mer förnybar energi i hela systemet samtidigt som det är helt avgörande för att minimera risken för prisskillnader mellan framför allt prisområde 3 och 4 i södra Sverige. Dessutom - och det vill jag gärna nämna i det här sammanhanget, eftersom Gunnar Sandberg lyfte upp frågan om att bygga ut elnätet - arbetar regeringen nu med det som vi kallar tröskeleffekter. Vi behöver få till en ordning där man får en delning mellan vindkraftsbyggen av de anslutningskostnader som krävs för att man ska kunna bygga ut elnät till platser där det i dagsläget kanske inte finns något elnät men där det finns god vind att ta vara på. Allt detta är exempel på sådant som regeringen kan och ska göra för att underlätta utbyggnaden av förnybar elproduktion och framför allt vindkraft i Sverige. Men att från statens sida i detalj föreskriva att det ska finnas en bygdepeng och exakt hur den ska se ut tycker jag är fel väg att gå. Jag tycker att det är bra om projektörer vill använda den metoden eller andra metoder, men jag tycker att det är lika bra att man lokalt och regionalt faktiskt har frihet att ställa krav och föra en dialog om exakt vad det är för typ av återbäring som kan vara aktuell och behövs i de lokala och regionala fallen. Jag vill önska Gunnar Sandberg en glad sommar!