yttrandefriheten

Fru talman! Barbro Feltzing har frågat mig vad jag tänker göra för att stärka meddelar- och yttrande- friheten för privatanställda. Som Barbro Feltzing nämner gav jag Sören Öman i uppdrag att utreda frågan om den yttrande- och meddelarfrihet för offentligt anställda som följer av tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundla- gen också bör gälla för anställda i privat verksamhet med anknytning till det allmänna. Bakgrunden till utredningsuppdraget var främst min oro över att ytt- randefriheten för de anställda har försämrats i takt med att delar av offentlig verksamhet har övergått till att bedrivas i privat regi. Enligt min mening bör privatanställda, i likhet med de offentligt anställda, ha möjlighet att exempel- vis diskutera förhållandena på sina arbetsplatser utan risk för att utsättas för repressalier. Skälet till att upp- draget ändå begränsades till att avse endast verksam- heter med anknytning till det allmänna var att jag anser att man först bör pröva om det är möjligt att hitta en användbar lösning för den verksamhet som är demokratiskt beslutad och finansierad. Privatanställda kan i och för sig alltid fritt berätta för t.ex. företrädare för massmedier om brott eller andra allvarliga missförhållanden i arbetsgivarens verksamhet. Lagen om skydd för företagshemligheter ger dem en sådan rätt. Privatanställda kan också fritt berätta om sådant som inte kan skada arbetsgivaren, exempelvis personliga åsikter i samhällsfrågor. Men när det gäller sådant som kan skada arbetsgivaren har arbetstagaren däremot som regel inte den friheten på grund av den lojalitetsplikt som följer av ett anställ- ningsavtal. Att helt likställa de privatanställda med de offentliganställda låter sig därför inte utan vidare göras. Detta har ju också kunnat konstateras när man i tidigare utredningar har sett närmare på den här frå- gan. Förutom de svårigheter som utredarna har haft att finna lämpliga vägar som ger privatanställda med- delarfrihet har även remissinstanserna haft allvarliga invändningar mot de förslag som utredarna lämnat. Trots detta var jag ändå beredd att överväga att - vad gäller yttrandefrihet och meddelarfrihet - likställa privat anställda med offentligt anställda, i vart fall i fråga om sådan verksamhet som i realiteten kan ses som en förlängning av det allmänna, t.ex. driftsentre- prenad för en kommuns räkning. Som Barbro Feltzing känner till lämnade utreda- ren i mitten av februari förra året över till mig sin promemoria Yttrandefrihet för privatanställda (Ds 2001:29). I promemorian föreslogs en ny lag om skydd för privatanställdas yttrandefrihet. Lagförslaget innebär att i stort sett alla privatanställda får ett skydd mot ingripanden från arbetsgivaren för att de utnyttjat tryck- och yttrandefriheten i fråga om åsikter och upplysningar om verksamhet inom eller med anknyt- ning till det allmänna. Enligt förslaget ska arbetsgiva- ren inte heller få efterforska vem som på detta sätt har utnyttjat tryck- och yttrandefriheten. Förslaget har mött ett starkt motstånd bland re- missinstanserna. Avstyrkanden har kommit från en rad olika typer av myndigheter och organisationer. Hos ett stort antal remissinstanser ligger skälet till avstyrkandet på ett principiellt plan. Enligt dessa är yttrande- och meddelarfriheten rättigheter som till- kommer de enskilda i egenskap av medborgare och inte främst i egenskap av arbetstagare. De anser där- för att det är principiellt felaktigt att reglera arbetsta- garnas yttrande- och meddelarfrihet i en lagstiftning som är uppbyggd efter mönster av den arbetsrättsliga antidiskrimineringslagstiftningen. De fackliga organisationerna menar å sin sida att förslaget inte ger något skydd av betydelse för ar- betstagarna eftersom undantagen från yttrande- och meddelarfriheten är för långtgående. Detta gäller framför allt det föreslagna undantaget för företags- hemligheter. En annan invändning mot förslaget är att det leder till stora tillämpningssvårigheter. Man me- nar att varken en arbetstagare eller en arbetsgivare kan ta ställning till vilka uppgifter som kan lämnas till medier utan risk för sanktioner. Å andra sidan har många remissinstanser framhållit det angelägna i att utsträcka det meddelarskydd som gäller för offentlig- anställda också till privatanställda. Detta gäller också flera av de remissinstanser som har varit kritiska till förslaget. Inom Justitiedepartementet överväger vi nu hur man ska gå vidare i ärendet. Jag har i det samman- hanget för avsikt att kontakta bl.a. de fackliga organi- sationerna för att diskutera dessa frågor. Det kan också finnas anledning att se närmare på frågan om det är möjligt att på det här området göra undantag från lagen om skydd för företagshemligheter för de anställdas yttrande- och meddelarfrihet. Då Barbro Feltzing, som framställt interpellatio- nen, anmält att hon var förhindrad att närvara vid sammanträdet förklarade talmannen överläggningen avslutad.