Partiledardebatt

Herr talman! Ärade ledamöter! Valet i 27 länder är nu avhållet. Vi har fått ett resultat. Den borgerliga dominansen i Europaparlamentet har förstärkts. Det lägger en viktig grund för stabilitet de kommande fem åren. Det skapar förutsättningar för långsiktighet och ansvarstagande i EU:s institutioner. Det möjliggör att isolera extremisterna, de extremister som tyvärr rönte framgångar i detta val. Sverige går delvis mot strömmen. I ett Europa där valdeltagandet faller gör Sverige ett rejält ryck uppåt, från 37,9 procent till 45,6 procent. Det är mycket glädjande. Det är också mycket tydligt att det svenska folket tydligt har markerat mot skeptiker, mot dem som vill stänga, lämna det europeiska samarbetet. EU-medlemskapet har sjunkit in hos svenska folket. Det är tydligt att man numer ser nyttan med att vi är medlemmar i EU. Moderaterna landar på 18,8 procent. Det är något bättre än valresultatet 2004 men inte alls i nivå med vår potential eller åtminstone det som åskådliggörs för närvarande i opinionsmätningar när det gäller riksdagsvalsresultat. Jag tror att den enskilt viktigaste förklaringen till det är att den person som redan 1999 fick en effekt uppkallad efter sig gjorde det osannolika och upprepade effekten och med nära nog samma resultat. Marit Paulsen, kanske EU-valets starkast skinande kandidat, drog på detta sätt till sig väljare. Att det landade inom allianslägret syns också i att allianspartierna tillsammans har ett röstöverläge gentemot de tre vänsterpartierna i detta val. Tydligast var kanske de unga väljarnas reaktion - reaktion mot etablissemang, reaktion mot diskussioner om frihet på Internet. Men jag tror att det går djupare och bredare än så. Det finns i och för sig en tendens att vi än en gång säger att nu har vi en ny ungdomsgeneration med nya värderingar. Det har hänt förut, kan jag påpeka. Men det gör inte att vi inte i alla fall ska ställa oss frågan om vi har varit för dåliga på att lyssna och att förstå det nya som bryter fram. Det handlar delvis, tror jag, om det som nu har diskuterats när det gäller Internet, men jag tror att det är att förminska vad en ungdomsgeneration nu bär med sig på sina axlar. Jag ägnade hösten åt att resa och träffa unga människor i gymnasieskolor för att diskutera deras vardagsmiljö. En sak som slog mig var att förutom referenser till Internet och datorer fanns den påtagligt närvarande känslan av hot, våld och utsatthet hos unga människor, åskådliggjort av ett mord på en 15-årig flicka i Stureby för bara några dagar sedan. Jag såg experterna som än en gång sade att det är så ovanligt. Jag vet inte, men jag får känslan av att vi alltför ofta pratar om detta och att det signalerar något allvarligare om något i det svenska samhället som uppenbarligen inte fungerar och som ungdomar pratar väldigt mycket om. Deras väldigt tydliga känsla är att vuxenvärlden inte ser, inte finns närvarande, att rättsväsendet möjligen finns till för att korrigera vissa saker men inte förhindrar de brott som begås mellan unga människor. Jag tror också att det finns många frågor kring utbildning och utbildningens kvalitet: Hur mycket lär jag mig i skolan, i högre utbildning? Hur kommer det att fungera i vuxenlivet med den typ av krav som nu ställs? Finns det arbete att få? Det är ganska naturliga frågor i en lågkonjunktur. Det är ganska naturliga frågor i ett land där vi alltför länge har haft hög ungdomsarbetslöshet. Problemet är att så fort vi går lite djupare i detta inser vi att det är mycket som hinner i kapp oss. Om det år ut och år in är uppemot en femtedel av landets elever som lämnar den svenska skolan utan godkänt, ja, då är det svårt att hävda sig på en alltmer komplicerad arbetsmarknad. Om vi har drivit på en utveckling där mer okomplicerade arbetstillfällen försvinner ska vi ju inte förvånas över att de som har minst möjlighet att konkurrera med långvarig erfarenhet också har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Har vi drivit på en utveckling med allt högre ingångslöner är det ju bra för dem som får ingångslönerna men sämre för dem som inte får något arbete alls. När det gäller allt detta finns det all anledning att både lära av detta valresultat och att fortsätta diskussionerna. Det har vi säkert alla ett ansvar för, och jag ska ta mitt ansvar i egenskap av partiledare för Moderaterna för att vi ska göra vår analys och fördjupning av detta. I dag är det exakt 14 dagar, två veckor, tills Sverige tillträder som ordförande i Europeiska rådet. Dessförinnan ska vi nu torsdag och fredag ha ett mycket viktigt europeiskt råd under tjeckiskt ordförandeskap som kommer att påverka förutsättningarna för det svenska ordförandeskapet. Går det nu att utpeka en kommissionspresident? Går det att få på plats rättsliga garantier för att föra processen vidare mot ett Lissabonfördrag? Och går det att få fram skrivningar som lägger en grund för fortsatta initiativ i klimatfrågan? Det som är påtagligt när vi går igenom vad vi nu ser framför oss är att mycket av det som är vardagsdiskussionerna i Sverige och som är Sveriges utmaningar - jobb, finanskris, ekonomisk nedgång, klimatoro - också är Europas utmaningar. Det går inte längre att särskilja ungefär som att vi först för en inhemsk diskussion och sedan åker ned i Europa och talar om något helt annat. Frågorna hänger ihop. De är gränsöverskridande. Det som är vår ambition här i Sverige är också vår ambition på Europaplanet. Därför är det väldigt viktigt att genomföra det svenska ordförandeskapet på ett sätt som leder till resultat. Det är bra för Europa och därmed också bra för Sverige och svenska väljare. Finanskrisens härjningar präglar fortsatt den europeiska verkligheten och ekonomin. Det är sant också i vårt land. Fortsatta ansträngningar för att möta dessa finanskrisens härjningar måste ske. Nu handlar det mer om finansiell tillsyn på europeisk grund. Det är inte samsyn kring detta i Europa, men jag tror att det är ett viktigt nästa steg efter det att vi har fått på plats mycket av bankstöd och det som ska stödja den finansiella sektorn för att den ska fungera bättre. Det brådskar att vi är beredda att gå vidare och att vi inser att finanskrisen inte alls är passerad. Vi lever mitt i den. Vi har fortsatt en omfattande oro i vår närhet till följd av finanskrisens härjningar. Detta är också ett Europa som nu har uttömt sin möjlighet till budgetstimulanser. Det var väldigt populärt under hösten och början av våren. Det har gjorts i stor omfattning, kanske allra mest i Sverige, men många har bidragit. Men det är nu uttömt i ett Europa med stora och snabbt växande underskott och ett behov av att återföra till balans i de offentliga finanserna. Det pratas sparpaket över hela Europa. Vi har säkerställt att vi hanterar våra offentliga finanser så att vi undgår den typ av sparpaket som följs av skattehöjningar och utgiftshöjningar. Den verklighet som nu gäller för Europas politiker är att mer diskutera hur återföra till balans. Detta är absolut och oundgängligen viktigt av det skäl att alla våra överskottsmål handlar om att inte skicka notan på framtiden, att inte ha stora växande underskott i dåliga tider som knappt når upp till överskott eller balans i bättre tider. Om man ständigt underfinansierar sina offentliga verksamheter begär man att framtida generationer ska betala notan för det vi konsumerar i dag. Det kan inte vara lösningen på en finanskris där enskilda konsumerat för mycket att vi nu beter oss likadant med de offentliga finanserna. Det är viktigt att betona Lissabonstrategins fortsättning. Anställningsbarhet är ett nyckelord för att möjliggöra omställning i Sverige och övriga Europa. Kvalitet i utbildning och stöd för att komma vidare i arbetslivet kommer att vara centrala delar i detta. Till det kommer att vi försvarar öppna marknader mot protektionism, mot rop på att vi med skattestöd ska snedvrida konkurrensen i tävlan om att behålla jobben i ett land men inte i grannlandet. Här gäller nu att hålla ihop och att möta den fortsatta krisen med det som utgångspunkt. Klimatfrågan kommer att vara helt central under vårt ordförandeskap. Världens svar är otillräckligt. Man har talat om 25-40 procent i åtaganden. Det är egentligen bara EU som har levererat detta. Det diskuteras en uppskrivning i Australien för att nå den nivån. Tyskland och Sverige har tagit 40-procentiga nationella målnivåer, men i stora delar av den utvecklade världen saknar vi fortfarande de ansvarsfulla svaren. Till det kommer att det som de snabbt växande utvecklingsländerna med de största utsläppen än så länge bidrar med är otillräckligt. Under denna höst kommer det att avgöras om vi kan komma längre. Frågor om kostnadseffektivitet och finansieringsdiskussioner kommer att vara helt centrala. Det är mycket annat som kommer att prägla det svenska ordförandeskapet, till exempel utvidgningsfrågor, vår Östersjöstrategi och vårt särskilda Stockholmsprogram. Då har vi ändå inte nämnt allt oväntat som kommer att hända under dessa sex månader. Till sist: Det är hela Sverige som bär detta ordförandeskap. Alla kommer att titta på Sverige som land. Alla kommer att ställa frågan om vi som nation står upp till den utmaning det innebär att bära ordförandeskapet. Jag har ett brett ansvar för att se till att det blir ett helt Sverige som samlas kring detta, men jag tror att vi alla kan bidra för att se till att nu markera gott resultat under vår tid som ordförande i EU. (Applåder)

Herr talman! Det var en kommenterande och delvis mästrande statsminister som vi hörde. Det var i och för sig intressant. Ännu mer intressant var beskrivningen av hur alla länder i Europa står inför sparpaket men att vi i Sverige har undgått detta. Är det beskedet till alla dem som lever i kommuner och landsting som just nu drabbas av sparpaket, som just nu drabbas av att lärare sägs upp och som just nu drabbas av att sjukvårdspersonal får gå? Det är nämligen följden av att du, Fredrik Reinfeldt, som har stått tre år i riksdagens talarstol och talat om att ta ansvar har valt en väg som för Sveriges del har gjort att skattesänkningar gått före att stå upp för välfärden. Efter tre år ligger Sverige sämre till än många andra länder i Europa. Arbetslösheten växer snabbare. Det gäller inte minst de unga. Överskottet är borta för att skattesänkningar för dem som har jobb gick före. Du har talat om ansvar i tre år, Fredrik Reinfeldt. Nu talar du om ansvar för Europa. Min enkla fråga är: När ska du ta ansvar för de faktiska effekterna av din egen politik? Det börjar bli dags för det nu. (Applåder)

Herr talman! IMF har gjort en genomgång av vad som har skett i Sverige som man presenterade häromdagen. Man sade att vi har gått från ett överskott på 2 ½ procent i de offentliga finanserna till ett underskott på 4 procent - detta från ett år till ett annat. Det är en omsvängning av de offentliga finanserna med 200 miljarder. I dessa 200 miljarder ingår skattesänkningar; det är riktigt. Det rör sig om 15 miljarder i jobbskatteavdragets tredje steg. Resten är omfattande utgiftsreformer av ett slag som ofta efterfrågas, inte minst av oppositionen. De är kanske de mest kraftfulla som har genomförts i Europa. Resten är något vi kallar automatiska stabilisatorer. Det är inget kul ord, men det betyder i ekonomin inbyggda automatiska reaktioner på ekonomisk nedgång i form av ökat stöd, i form av att skatteinkomsterna sjunker. Det finns ett annat begrepp för det: den svenska modellen - det vill säga det faktum att vi byggde ut de automatiska stabilisatorerna i Sverige i större utsträckning än någon annanstans. Vad har Mona Sahlin sagt till svenska folket det sista året? Jo, att ingenting har gjorts, att ingenting finns till stöd för de människor som drabbas och att allt har varit skattesänkningar. Vad är sanningen i den beskrivningen och vilket ansvar har vi, även i opposition, för att beskriva Sverige så som det faktiskt ser ut, så som det är uppbyggt, så som inte minst socialdemokratiska regeringar har byggt upp det under generationer? Finns inte det längre? Finns inte automatiska stabilisatorer? Existerar inte denna verklighet för svensk socialdemokrati? Jag ska ta ansvar, Mona Sahlin. Vet du vilket ansvar jag tänker ta? Jag tänker berätta hur det ser ut på riktigt. Jag tänker fortsätta styra oss genom krisen genom att säkerställa anställningsbarhet och skydd mot krisen men inte genom att fabulera och komma med siffror och beskrivningar som inte stämmer med verkligheten. (Applåder)

Herr talman! Det var ännu mer av en kommenterande och mästrande statsminister vi fick höra nu. Det var intressant för mig som ledare för det socialdemokratiska partiet och som politiker som varit med länge, som varit med i krisförhandlingar med borgerliga regeringar och som varit med när Sverige har stått inför stora utmaningar förut och som har lärt mig vad det var som fungerade och vad det var som gjorde att Sverige trots 90-talets kris på många vis kom ut starkare. Det var inte för att jag inte begriper vad den svenska modellen är. Du är nybörjare på att försvara den svenska modellen, Fredrik Reinfeldt, och har därför ingen aning om vad den innebär. (Applåder) Sanningen är, Fredrik Reinfeldt, att mycket har hänt dessa tre år. Det har du helt rätt i. Frågan är om det är rätt saker som har hänt. Frågan är om det är saker som har gjort att man har försökt försvara utbildningsmöjligheterna för dem med de sämsta förutsättningarna eller om man har valt att medvetet öka klyftorna och sänka skatterna i stället för att låta de automatiska stabilisatorerna få växa sig starkare och tryggare. Det är skillnad på dig och mig, Fredrik Reinfeldt, och det är mycket tydligt i dag med. (Applåder)

Herr talman! Mona Sahlin kanske har större framgång i att hävda att motståndaren är mästrande om hon sedan inte själv är det. Det brukar hänga ihop. Vi har mycket tydligt visat en arbetslinje genom allt vi har gjort. Vi har sett till att människor som gått från deltidsarbete till heltidsarbete eller som försökt komma från bidragsförsörjning till eget arbete har mötts av en politik där det lönar sig att arbeta och där man kan klara sin försörjning på eget arbete. Jag har hört så mycket klagomål i Sverige på att detta inte har varit möjligt. Den stora förändringen som skett i Sverige är att man nu betalar mycket mindre skatt när man tjänar lite. Vi har dessutom byggt ut utbildningssystemet och är i färd med att också förstärka kvaliteten - av just det skälet att vi förfasas över generationer som kommit ut ur den svenska skolan utan att vara redo för det komplicerade arbetsliv vi har. Vi har påbörjat förändringarna. Vi vet ännu inte vad svaret kommer att bli från vänstersidan. Jag tänker dock återkomma till detta. Jag ska gärna föra svensk samhällsdebatt med Mona Sahlin. Det kommer dock inte att bli utifrån fabulerade siffror och beskrivningar som inte har med verkligheten att göra. (Applåder)

Herr talman! Jag vill gratulera Fredrik Reinfeldt till att ha lyckats se till att en hel generation håller på att förlora sin framtidstro. Galopperande ungdomsarbetslöshet och bostadsbrist i hälften av landets kommuner drabbar framför allt ungdomar. Ni tror att marknaden löser alla problem, men den nuvarande situationen visar att så inte är fallet. Bostadsbyggandet rasar. Omvandlingen av hyresrätter till bostadsrätter i attraktiva områden leder till färre lägenheter för dem som saknar feta plånböcker. Det är bostadsbrist i hälften av landets kommuner. Det är ungdomar, nyanlända invandrare och redan hemlösa som drabbas hårdast. Om fler ska få tak över huvudet behöver det byggas fler tak. Då säger ni att marknaden ska lösa problemet. Då marknadsanpassas bostadssektorn till exempel genom att ni tar bort allt stöd till nybyggande. Naturligtvis vet ni att det leder till ett minskat byggande. Ni tror inte på politikens möjligheter. Ni har inte en politik för att bekämpa bostadsbrist eller arbetslöshet. Ni försöker låtsas att någon annan ska lösa problemet åt er, men denna marknad löser inga problem. Tvärtom blir resultatet att vi får färre bostäder byggda. Vi får fler hemlösa. Vi får fler ungdomar i våra städer som tvingas till andrahands- och tredjehandsboende och flyttkaruseller. Vi får fler människor som inte har ett värdigt liv. När ni ströp allt stöd till nybyggande visste ni naturligtvis att bostadsbristen skulle öka. Därför, Fredrik Reinfeldt, är bostadsbristen er förtjänst. Grattis! (Applåder)

Herr talman! Det gjordes ett försök i ett tidigare inlägg att hävda att vissa inte var med. Jag var med också på 90-talet när Danellregler under den förra borgerliga regeringen utmönstrade de stora subventionerna ur den svenska bostadsmarknaden. Det var väldigt klokt. Varför? Jo, analyser av de omfattande subventionerna hade visat att de inte var fördelningspolitiskt rättvisa. De blev inte det stöd för unga människor som försökte etablera sig som ofta angavs i den offentliga debatten. Stödet landade ofta hos välbeställda som hade goda kontakter. Subventioner riktade till höginkomsttagare var slutsatsen av hur vi hade byggt ut vårt svenska subventionssystem kopplat till byggande och boende. Detta försvann under 90-talet. Det återinfördes inte under de många år då Lars Ohly och hans parti hade möjlighet att påverka. Nu försöker Lars Ohly framställa det som att det har hänt något på sistone. Ursäkta mig, men vi har varit med för länge, Lars Ohly, för att gå på det. Ni använde inte ert inflytande för att bygga ut subventionssystemet. Jag tror att jag vet varför. Ni har inte offentliga resurser att klara av det av det enkla skälet att det inte finns någonting som ni håller tillbaka på. Ni vet precis som vi att det leder till den snedvridning som jag beskriver. Därför har ni avstått. Eller är ditt besked här i dag - det vore en nyhet - att ni är överens i de tre vänsterpartierna om att det blir en stor utbyggnad av subventioner på den svenska bostadsmarknaden än en gång? Det som tog oss några generationer att komma ifrån, kommer det tillbaka, Lars Ohly, om ni vinner valet nästa år? (Applåder)

Herr talman! Det är en förskräckande kameral bild av sociala problem som statsministern står för. Det handlar om människor - framför allt ungdomar, invandrare, redan hemlösa - som har oerhörda problem med att få tak över huvudet. De tvingas till stora umbäranden. Sociala problem kommer att följa i spåren av bostadsbristen. Det kommer att leda till att människor far illa. Statsministern har ingenting att säga till dem. De räntesubventioner och investeringsstöd som har funnits har inte alltid varit perfekt utformade, men ni har tagit bort allt stöd till nybyggande. Samtidigt driver ni en politik i landets kommuner som innebär att fler bostäder ska utsättas för marknadens avgöranden genom försäljning av hyresrätter till bostadsrätter och genom försäljning av allmännyttan till privata hyresvärdar. Ni tror att det skulle leda till mindre bostadsbrist. Naturligtvis inte. Ni vet vad det leder till. Det leder till ökad bostadsbrist. Det är därför jag gratulerar er till att ha lyckats. Er politik har precis den verkan som ni trodde. Grattis! (Applåder)

Herr talman! Jag försöker svara på den klassiska hur-frågan. Det som grundar politikerförakt är floskler och påståenden om saker som man vill men där man sedan inte kan leverera svaret på frågan hur. Hur ta sig från A till B? Det är ingenting värt om Lars Ohly utlovar massor av bostäder om han inte har en aning om hur det ska åstadkommas och inte ett enda förslag för att täcka påståendena. Därför ifrågasatte jag något eller bad om besked om vad som egentligen är vänstersvaret. Det fick vi inte. Rörlighet betyder naturligtvis väldigt mycket på bostadsmarknaden framför allt för yngre. Det är klart att allmännyttan, som nämndes, kopplad till kommuner skulle kunna använda en del av sitt utrymme för att bygga mer och att man inte borde acceptera bilden av att det ska finansieras statligt varje gång det är dags att bygga. Vi har sett att flera kommuner, trots överskott i allmännyttan, har använt det i koncerninterna överflyttningar i kommunen. Hur ska vi fördela skulden för det, Lars Ohly? Vi måste också se på vad kommunerna har gjort och vad vi kan grunda den ökade rörligheten på. Något svar på frågan om subventionspolitiken på vänstersidan fick vi inte. (Applåder)

Herr talman! Det står allt klarare att det svenska stridsflygplanet JAS i flera fall har sålts med bestickning och mutor som viktiga argument och smörjmedel. I går lade korruptionsenheten, trots det, ned mututredningen om försäljningen av JAS Gripen. Skälen är brister i den svenska lagstiftningen och, inte minst, att man inte har fått de resurser som är nödvändiga för att klara en så stor utredning. I åtta andra länder fortsätter dock utredandet, och i flera fall planeras åtal, men inte i Sverige. Sverige är samtidigt på väg att nedgraderas när det gäller tillämpningen av OECD:s korruptionskonvention. Bedömningen inom Transparency International bygger på en analys som säger att vårt land inte längre klarar att utreda bestickning och mutor och att ställa skyldiga till svars. Det innebär ett ifrågasättande av Sverige som rättsstat. Det är i mina ögon en beklämmande utveckling. Jag har tre frågor till statsministern. Är det acceptabelt att sanningen om den största muthärvan i svensk historia aldrig kommer att nå dagens eller allmänhetens ljus? Vilka initiativ är statsministern beredd att ta för att säkerställa att den svenska korruptionsenheten får de ökade resurser som krävs för att vi ska kunna leva upp till kraven som ställs i OECD:s korruptionskonvention? Regeringen har tidigare tillsatt en utredning som har i uppgift att se över just mutbrottslagen, men direktiven är otillräckliga för att utredningen ska kunna möta den kritik som Sverige har fått från bland annat EU-kommissionen angående vår lagstiftning om mutor via mellanhänder, som det handlar om här. Är statsministern beredd att ta initiativ för att ge tilläggsdirektiv till utredningen för att uppgradera den svenska mutlagstiftningen? (Applåder)

Herr talman! Peter Eriksson verkar veta en hel del om det här. Ord som "sanningen" och "det står allt klarare" smög sig in. Jag vet inte hur det ligger till, men Peter Eriksson kanske kan upplysa oss. Jag har lärt mig en sak, nämligen att man ska vara försiktig med att vara tvärsäker i frågor som inte är rättsligt prövade. Den beskrivning som nu ges av påstådda missgrepp kopplade till JAS Gripen och att rättsväsendet gör för lite hör jag väldigt ofta, men inte kopplat till JAS Gripen utan kopplat till våldsbrott, övergrepp som sker i Sverige och frustrationen över att åklagare inte fullföljer, att poliser inte verkar ta det på allvar eller att rättsväsendet inte reagerar. Människor säger ofta: Varför prövar ni inte detta seriöst? Varför får det inte större resurser? Väldigt sällan hör jag vänsterpolitiker fånga upp den frustrationen eller uttala att det är något som det är angeläget att göra något åt. Alliansregeringen försöker bygga ut resurserna till det svenska rättsväsendet så att vi får fler poliser och mer aktivt närvarande svenskt rättsväsen och polis. Nu får jag i stället frågan om korruptionsenheten ska få ökade resurser. Jag ska gärna föra den diskussionen i budgetsammanhang. Det är svårt att inte se skillnaden i fokus när det gäller vad vi har försökt att öka resurser till för att svenskt rättsväsen ska fungera och vilka frågor jag får. Jag tänker inte stå här och överpröva åklagarbeslut. Så fungerar inte en rättsstat. Det vore att visa att jag inte förstår min uppgift. Om Peter Eriksson har andra bevis och redan vet hur det ligger till kan Peter Eriksson berätta det för Sveriges riksdag så har vi svaret. (Applåder)

Herr talman! Det är helt uppenbart att vi har olika fokus. Bara häromdagen fick vi besked om att 15 nya poliser har tillsatts för att jaga ungdomar som fildelar. Det är prioriterat. Det satsar man på. I den svenska korruptionsenheten har överåklagaren haft en polisman som har hjälpt till att utreda tre jättelika muthärvor som var och en handlar om hundratals miljoner. Det är de kanske största muthärvorna i svensk historia. Där är statsministern fullständigt ointresserad. Det är den enda tolkning man kan göra av det svar jag fick alldeles nyss. Det struntar vi i. Är det för att vi har haft ministrar och statsministrar som rest land och rike kring och deltagit i försäljningen? Vad handlar det om? Varför är Sverige inte längre den rättsstat som står upp för att möta korruption och försöka reda ut de här frågorna? Jag tycker att det är oerhört pinsamt att jag inte får ett bättre svar. (Applåder)

Herr talman! Jag deltog själv i ceremonin där vi mottog en del av den historiskt sett största poliskull som någonsin har lämnat svensk polishögskola. Det var över 800 nya poliser. Det är en del av den utbyggnad som nu sker av svensk polis. Förhoppningsvis kommer det att förändra känslan av trygghet för många människor i Sverige till följd av det arbete som dessa poliser kommer att utföra. Jag ber er att stanna upp en stund och betänka vad jag skulle säga om jag höll med om vad Peter Eriksson sade här. En överåklagare har nu fattat ett beslut att inte väcka åtal. Dagen efter låter jag som Sveriges statsminister meddela att jag inte accepterar det utan ger andra besked om vad som nu gäller. Jag vet inte hur länge jag skulle få sitta i KU, och jag vet inte hur många invändningar som jag skulle få om att den svenska rättsstaten slutligt har brutit samman. Vi får lite grann hålla ordning på våra roller, Peter Eriksson, och komma ihåg hur den svenska demokratin och rättsstaten fungerar. I det ingår inte att statsministern överprövar åklagarbeslut. (Applåder)

Herr talman! En människa en röst. Ett val ska vara demokratins högtidsstund. Det borde gälla i alla länder, också i Iran. Irans folk har rätt att välja sin president i fria och rättvisa val. Men det förutsätter att folk får välja vilka kandidater som valet ska stå emellan. Det religiösa väktarrådets inblandning måste upphöra, våld och förföljelse av oliktänkande måste upphöra och Iran måste ta fler steg mot demokrati. Ett folk som längtar efter demokrati är i längden svårt att stoppa. I Sverige har vi också haft en valrörelse som har handlat om Europa. Resultatet av valet ger en väldigt blandad bild. Mitt parti tappade något procentuellt. Vi gick starkt framåt i många delar av landet, men vi tappade i de stora städerna. Valdeltagandet ökade. Det var glädjande. Samtidigt hade vi socialdemokrater fortsatt svårt att få våra väljare att gå och rösta. Socialdemokratiska partier i Europa gick kraftigt tillbaka, och konservativa partier gick kraftigt framåt. Sverige följde inte dessa trender. Den yttersta högern gick framåt i många länder, men svenska väljare sade nej till Sverigedemokraterna i parlamentet. Inte minst viktigt är det att vi äntligen lämnade den på många vis förlamande ja-och-nej-debatten. Det går att få en levande debatt med tydliga skiljelinjer också i ett EU-val, och det är bra. Jag känner ett stort ansvar för att utveckla det ännu mer i mitt eget parti. Herr talman! Sveriges unga har ett helt annat förhållningssätt till Europa än många av oss som är lite äldre. De har vuxit upp i ett fritt Europa med stora möjligheter att resa och verkligen göra Europa till sitt. De har vuxit upp med Internet, ett globalt flöde av information, nyheter och musik. De kan diskutera och prata med människor i andra länder. De engagerar sig lika mycket i ett fritt Burma som i jakten på en ny replokal. Globaliseringen har gett oss globaliserade ungdomar - kunniga, kreativa, välinformerade och med en mycket stark ansvarskänsla. Vi som gör anspråk på att leda landet måste ta vara på det. Alla ungdomar måste få chansen, annars slösar vi bort möjligheter för Sverige. En stor ungdomskull har under de senaste veckorna kastat mössorna i luften utanför gymnasieskolorna. Vad är det de drömmer om nu? Är det ett sommarjobb, att resa ut i världen, ta en sommarkurs eller ett au pair-jobb, att till hösten gå på högskolan, att så småningom få ett jobb eller kanske en traineeplats, ett studentrum eller bara att kunna flytta hemifrån? Många av dessa drömmar är beroende av politiska beslut. För oss som sitter på dessa beslut är det bråttom att bry sig, för det är nu som dessa möjligheter behövs, inte om flera år. Tänk bara två mandatperioder bort i tiden. Då är de som är 19 år i dag 28 år. Jag vill att landets ungdomar när de är 28 år ska ha en bra utbildning, gärna en högskoleutbildning. Också de som hade det tufft när de var tonåringar ska ha fått hjälp av fler chanser på komvux. Sambandet är nämligen väldigt starkt mellan arbetslöshet och låg utbildningsnivå. Jag vill att landets 28-åringar då ska ha chansen till fasta jobb, inte bara projekt, vikariat och timmar. Osäkra jobb betyder väldigt lite frihet. Det är svårt att få ett förstahandskontrakt och att låna till en bostad eller en bil, och det går inte att planera sitt eget liv. Naturligtvis ska svenska 28-åringar ha kunnat flytta hemifrån, för sin egen skull och för föräldrarnas skull. De ska ha kunnat få tag i en lägenhet där de har råd att bo. Jag vill att våra 28-åringar då ska ha sett att deras föräldrar fick stöd av samhället när jobben försvann i krisen, att de fick a-kassa, trygghet och hjälp att ställa om så att de hade kraft att hålla uppe framtidstron i familjen. Jag vill att landets 28-åringar ska må bra och att de, när de blickar tillbaka, ska känna att de vuxna inte svek dem, vare sig i skolan eller på fritiden, att det fanns ställen för ungdomar att vara på och att lärarna i skolan inte blev färre och färre. Jag vill se en generation som känner att vi politiker gjorde allt vad vi kunde för att ge dem en trygg och bra start i livet, att vi politiker trots krisen gjorde allt vi kunde för att skydda barnen och de unga från effekterna av krisen. Men, herr talman, om detta ska bli verklighet måste vi nog byta regering. 130 000 ungdomar har precis gått ut gymnasiet. Ungdomsarbetslösheten är nu över 25 procent, och den stiger. Högskolan har inte byggts ut. I den senaste propositionen i våras föreslogs ytterligare sju platser, och komvux har skurits ned. Arbetsförmedlingen bedömer att 120 000 unga lämnar gymnasiet under de närmaste fyra åren utan slutbetyg. De går ut på en arbetsmarknad där kunskapskraven ökar för varje dag som går. Hur ska alla dessa ungdomar få chansen till utbildning och jobb? Bostadsbyggandet halverades redan innan finanskrisen nådde Sverige som en följd av regeringens politik. I dag saknar varannan ung vuxen mellan 20 och 27 år en egen bostad. Här i Stockholm är nästan en tredjedel av dem fortfarande mambor. Hur länge ska de behöva bo kvar hemma? Mer än var fjärde ung människa mellan 20 och 24 år lever just nu enligt SCB under gränsen för relativ fattigdom. Det är mitt i välfärdssamhället Sverige. I samma Sverige lånar regeringen miljarder till skattesänkningar till oss välbeställda vuxna. Därför har man inte råd. I samma Sverige skenar arbetslöshet och underskott, medan regeringen låter kommuner och landsting ta smällen. Därför sparas det på lärare i skolorna, på sommarjobb, på ungdomsgårdar och på fritidsledare. Fredrik Reinfeldt och regeringen! Låt inte krisen bli ert skäl för att svika Sveriges unga! Det är inte att ta ansvar. Att ta sig ur en kris kostar alltid något. Det sade Fredrik Reinfeldt också. Det kostar tid, kraft eller pengar. Vi kan inte välja bort finanskrisen. Vi kan inte välja bort dess konsekvenser. Men vi kan, och vi måste, välja hur vi hanterar den. Regeringen väljer att låna till en politik som har ökat klyftorna, gröpt ur statsfinanserna och försämrat välfärden. Men den leder inte till nya jobb. Då säger jag igen: Klarar man inte jobben, då klarar man inte ekonomin, och då klarar man inte heller kvaliteten i välfärden, vården och skolan. Därför väljer vi socialdemokrater, tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, en annan väg. Vi vill att Sverige ska arbeta och investera sig ur krisen. Därför har vi föreslagit och kommer att fortsätta att driva följande: Bygg ut högskola och komvux nu! Bygg ut möjligheterna för den frihetsrevolution som kompetensutveckling i arbetslivet skulle innebära! Utbildning är bättre investerade pengar än socialbidrag till arbetslösa. Börja bygga de järnvägar som vi ändå måste bygga i vårt land! Börja bygga om hus och skolor så att de kräver mindre energi! Det skapar jobb och är bra för klimatet. Det är bättre investerade pengar än sänkt skatt för miljonärer. Bygg hyresrätter och studentlägenheter nu! Då får byggnadsarbetare, ingenjörer, entreprenörer och arkitekter jobb och lön, och de unga får en bostad. Politik handlar just om att välja, alltid och kanske främst i kristider. Vi rödgröna samarbetspartier väljer investeringar i framtidens generation framför skattesänkningar för nutidens vuxna. Det kommer valdebatten att handla om, varje dag från nu och fram till den 19 september. Ha en riktigt trevlig sommar! (Applåder)

Herr talman! På rak arm känner jag bara till ett enda förslag här i riksdagen om en skattesänkning riktad till miljonärer, och det är Socialdemokraternas förslag om att ta bort uppskovsräntan i fastighetsskatten - dessutom helt ofinansierat. Det där visar lite grann på Mona Sahlins dilemma. Hon försöker säga allting. Dels ska hon försöka framställa det som att Socialdemokraterna är upprörda över att vi har underskott - som om de levererade förslag som ledde till mindre underskott! Dels har de ökade utgifter på snart sagt alla områden - dessutom tillsammans med stora ofinansierade skattesänkningar. Sedan tror de att någon ska gå på detta! Mona Sahlin talar engagerat om de yngre. Det tycker också jag att det finns anledning att göra. Men den fråga som då måste ställas är återigen hur-frågan: Hur ska vi åstadkomma förbättringar för yngre? Vi är ju två partier som inte vill luckra upp lagen om anställningsskydd, som ibland beskrivs som att den delvis har udden riktad mot yngres möjligheter att få just den fasta anställning som Mona Sahlin hävdar är så viktig att få på plats. Då måste man svara på hur-frågan. För att undgå att uppluckra lagen om anställningsskydd har alliansregeringen bland annat sänkt arbetsgivaravgifterna för att åtminstone sänka kostnaden för att anställa någon som är under 26 år. Men hör och häpna, det vill Socialdemokraterna ta bort! De vill införa en ungdomsskatt i Sverige genom att höja arbetsgivaravgiften för den som är under 26 år, från 15 procent till 32 procent. Hur kan fler unga få fast jobb när du dubblerar löneskatten för den som är ung? Hur går det där ihop? Den som inte svarar på hur-frågan kan hålla många vackra anföranden, men politik handlar om att också ha förslag som leder från A till B. Det är där som svensk socialdemokrati och vänsterpartierna har sina största problem. (Applåder)

Herr talman! På rak arm känner jag bara till ett enda förslag här i riksdagen om en skattesänkning riktad till miljonärer, och det är Socialdemokraternas förslag om att ta bort uppskovsräntan i fastighetsskatten - dessutom helt ofinansierat. Det där visar lite grann på Mona Sahlins dilemma. Hon försöker säga allting. Dels ska hon försöka framställa det som att Socialdemokraterna är upprörda över att vi har underskott - som om de levererade förslag som ledde till mindre underskott! Dels har de ökade utgifter på snart sagt alla områden - dessutom tillsammans med stora ofinansierade skattesänkningar. Sedan tror de att någon ska gå på detta! Mona Sahlin talar engagerat om de yngre. Det tycker också jag att det finns anledning att göra. Men den fråga som då måste ställas är återigen hur-frågan: Hur ska vi åstadkomma förbättringar för yngre? Vi är ju två partier som inte vill luckra upp lagen om anställningsskydd, som ibland beskrivs som att den delvis har udden riktad mot yngres möjligheter att få just den fasta anställning som Mona Sahlin hävdar är så viktig att få på plats. Då måste man svara på hur-frågan. För att undgå att uppluckra lagen om anställningsskydd har alliansregeringen bland annat sänkt arbetsgivaravgifterna för att åtminstone sänka kostnaden för att anställa någon som är under 26 år. Men hör och häpna, det vill Socialdemokraterna ta bort! De vill införa en ungdomsskatt i Sverige genom att höja arbetsgivaravgiften för den som är under 26 år, från 15 procent till 32 procent. Hur kan fler unga få fast jobb när du dubblerar löneskatten för den som är ung? Hur går det där ihop? Den som inte svarar på hur-frågan kan hålla många vackra anföranden, men politik handlar om att också ha förslag som leder från A till B. Det är där som svensk socialdemokrati och vänsterpartierna har sina största problem. (Applåder)

Herr talman! Fredrik Reinfeldt frågar om hur som om det återigen var Carl Bildt som var statsminister och stod här och pratade om den enda vägen, som att det fanns bara ett givet svar på varje hur-fråga. Mycket i svaren hänger på vilka värderingar man vill ska styra det egna handlandet i en tid när landet är i ett sådant läge att det är aktivitet och investeringar som krävs. Ett av hur-svaren är för min del: Vi - Vänstern, Miljöpartiet och Socialdemokraterna - byggde under många mödosamma år upp ett överskott i statens budget för att vi när krisen var här skulle ha resurser för att kunna investera i utbildning och bostadsbyggande, i det som ger jobb och framtidstro. Det tog ni bort genom att sänka skatten för bland andra miljonärer och för sådana som du och jag - detta i stället för att nu kunna använda det till att bygga Sverige starkare. Detta är ett hur, och det är vårt hur. Det andra du frågar om gäller att ni brett sänker arbetsgivaravgifterna för alla som redan har ungdomar anställda. Vi - Vänstern, Miljöpartiet och Socialdemokraterna - säger: Sänk arbetsgivaravgifterna ordentligt för dem som anställer arbetslös ungdom så att vägen från utanförskap till arbete blir kortare! Det är vårt hur. Alla de här frågeställningarna handlar hela tiden om att välja. Du har gjort ett medvetet val; annars har ju politiken bara fått effekter som bara blev som de blev. Men så kan det väl inte vara. Du som är så duktig, så välpåläst och så mästrande i varje inlägg kan väl inte ha en politik som får effekter som du inte hade tänkt dig. Om det nu är så att ni medvetet har sänkt skatterna och Sverige halkat efter mer än övriga Europa måste det vara ett misslyckande för den förda politiken. De rödgröna vill annorlunda! (Applåder)

Herr talman! Tydligen är "mästrande" ordet för dagen. Jag vet inte om de som följer debatten tycker att Mona Sahlin i beskrivningen av mig är den blyga viol som står för ett annat alternativ. Får jag bara ännu en gång påpeka att de historier som Mona Sahlin berättar inte går ihop. Man kan inte vrida om den offentliga ekonomin från ett överskott på 2 ½ procent till ett underskott på 4 procent med den beskrivning som Mona Sahlin ger. Det är en ytterst begränsad del som det är fråga om när det gäller skattesänkningar - dessutom då riktat till låg- och normalinkomsttagare. Tro mig, svenska folket, när jag säger att vi snart får besked om att Socialdemokraterna kommer att acceptera större delen av detta! Den stora förändringen är de i ekonomin inbyggda automatiska svaren om sämre tider och de omfattande insatser beträffande offentliga investeringar som denna regering har genomfört i infrastruktur, i utbildning och i utbyggnaden av arbetsmarknadspolitiken - alltså allt det som Mona Sahlin påstår inte finns men som redan har hänt och redan är föreslaget av alliansregeringen. Jag förstår att Mona Sahlin inte vill beskriva denna verklighet, men det är trots allt den verklighet som alliansregeringen har levererat. (Applåder)

Herr talman! Du får ursäkta, Fredrik Reinfeldt, men jag tycker att du i dag har haft en mästrande ton. Det låter som att du sitter på alla svaren. Du ska till och med berätta för mig vad den svenska modellen är. Det känns mästrande. Jag är ingen blyg viol. Jag hoppas att jag är en ilsken och taggig ros med både röda och gröna färger, så det är inget problem. (Applåder) Det vi diskuterar, Fredrik Reinfeldt, är inte att regeringen har gjort eller inte gjort insatser. Det vi diskuterar är effekterna . Du leder en regering som gick till val på fler jobb och på att minska utanförskapet. Du har haft tre år på dig. Även med hänsyn tagen till krisen och jämfört med andra länder i Europa går det sämre för Sverige. Klyftorna ökar mer här, och arbetslösheten växer mer här. Det är effekterna! Vi har också ett sämre skydd för de arbetslösa. Det är mycket sämre här än i många andra länder i Europa. Det är inte en effekt av finanskrisen, utan det är en effekt av din politik. Om detta kommer jag hela tiden att fortsätta att fråga. Att tala om ansvar är en sak. Men att ta ansvar för effekterna av den egna politiken hoppas jag att Fredrik Reinfeldt gör i nästa inlägg. (Applåder)

Herr talman! I går kom ett viktigt besked från Sveriges riksdag. Det fattades nämligen beslut om den mest ambitiösa klimat- och energipolitiken i världen. Det är jag mycket glad över. I det här beslutet finns väldigt många viktiga mål men också många viktiga åtgärder. Den förnybara energin ska byggas ut och motsvara hälften av vår energiförbrukning. Vi har äntligen fått ett program för energieffektivisering - de 20 procenten. Vi ska minska klimatutsläppen med 40 procent, motsvarande 20 miljoner ton. Det gör att vi kan leva upp till de höga ambitioner som vi borde ha också globalt. Det här är byggt på vetenskaplig grund. Vi har ton för ton redovisat hur vi ska minska klimatutsläppen. Då är det intressant att diskutera och studera oppositionens förslag. Man har ingen gemensam energi- och klimatmotion, och framför allt har man inte redovisat vilka åtgärder man vill vidta. Man har sagt att man ska minska klimatutsläppen med 58 procent - 9 miljoner ton mer än regeringen. Efter vad jag kan förstå och läsa ut finns det ingen lista över vad ni tänker göra. Tänker ni höja bensinskatten, och hur mycket i så fall? Tänker ni höja skatterna för svensk verkstadsindustri? Tänker ni stoppa flygtrafiken söder om Sundsvall, som ju Miljöpartiet föreslår? Tänker ni stoppa motorvägsutbyggnaden? Också det föreslår ju Miljöpartiet. Eller vad handlar det om? Jag tycker att det är konstigt att man har så höga ambitioner utan att redovisa de åtgärder som skulle kunna leda till att man lever upp till målen. Min slutsats är att ni endera inte vet vad ni tänker göra eller också döljer något. Men nu, Mona Sahlin, i den här partiledardebatten, kan du berätta. Hur ska ni minska utsläppen med 9 miljoner ton? Ge några exempel på vad det är ni tänker göra och hur mycket det i så fall sparar! Jag tror att det är många som önskar svar! (Applåder)

Herr talman! Jag vet inte om Maud Olofsson verkligen tror på själv att Sverige är det mest ambitiösa landet i hela världen när det gäller klimatfrågorna. Dessutom står hon och raljerar över att det finns tre partier här, tre rödgröna partier, som har högre ambitioner därför att vi tror att vi åtminstone ska kunna säga att Sverige i alla fall ska göra allt som Sverige kan för att vi ska ta vårt ansvar för att dra ned på de utsläpp som jag tror att vi båda och alla här i kammaren är lika ärligt villiga att göra någonting åt. Jag är inte rädd för att bli anklagad för att ha höga ambitioner. I går träffade jag Maldivernas president, en president som har ett mycket märkligt uppdrag. Inom mindre än hundra år kommer sannolikt hela hans land att försvinna beroende på att havsnivån stiger. När riksdagen här antog klimatpolitiken fanns, om jag minns rätt nu, 34 gemensamma reservationer från oppositionen, från oss, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Vi har ett samlat alternativ, Maud Olofsson. Det är också så att vi är mer ambitiösa på många områden som också ger större effekt på klimatutsläppen. Jag kan nämna två här. Det handlar om klimatinvesteringsprogrammen, som var så framgångsrika och bidrog till mer minskningar av utsläppen än, om jag minns rätt nu, vad hela flygtrafiken åstadkommer i Sverige. Dem tog ni bort. Vi vill också bygga om bostäder och offentliga lokaler med ett riktat stöd för att kunna fortsätta dra ned på de klimatutsläpp som fortfarande finns på hela bostads- och lokalsidan. Vi vill prioritera det som går att göra i Sverige och dessutom ger jobb. Strunta alltså i om vi är världens mest ambitiösa eller inte. Svara ärligt på detta: Gör Sverige allt det kan för att Sverige ska ta ansvar inför vårt ordförandeskap för att ha en riktigt modern och inriktad klimatpolitik? En sådan politik har de rödgröna samarbetspartierna. (Applåder)

Herr talman! Jag tycker inte att det är något fel att ha höga ambitioner. Felet uppstår om man har höga ambitioner men inte redovisar hur man ska ta sig dit. Att Sverige har världens mest ambitiösa klimat- och energipolitik råder det ingen tvekan om. Mona Sahlin kan gärna få berätta här i kammaren vilket land det är som har en mer ambitiös klimat- och energipolitik. Åter till medlen! Mona Sahlin säger att vi tar bort investeringsprogrammen och att det är en av åtgärderna. Ja, det ger 1,1 miljon ton. Då återstår 8 miljoner ton. Vad ska ni göra? Ni får inte ihop detta. Jag kan inte tolka det på annat sätt än att ni inte vill redovisa detta för svenska folket, för svensk fackföreningsrörelse som finns i verkstadsindustrin, för dem som kör bil eller för dem som finns i transportsektorn. Ni vill inte redovisa för dem vilka åtgärder ni tänker vidta. På annat sätt kan man inte tolka detta. Om man ska vara trovärdig i klimatpolitiken måste mål och medel höra ihop. Jag tror att Mona Sahlin har ett aktivt engagemang i klimatfrågorna, men det måste ju också följas av ett mod att presentera de åtgärder som leder till att man uppnår målen. Där är vi inte än. Och om ni döljer något eller om ni inte kan redovisa, det återstår att se. (Applåder)

Herr talman! De som lyssnar får väl avgöra själva: Är det att dölja och inte vilja berätta något att ha 34 gemensamma reservationer här i riksdagen under omröstningen? Det är knappast någon statshemlighet, om man säger så. Det är öppet och väl redovisat. (Applåder) Sverige har kommit långt, inte minst tack vare det arbete som vi, Vänsterpartiet och Miljöpartiet gjorde under många år. Regeringen har på några av områdena fortsatt de ambitionerna. Det är mycket bra. Framför allt när det gäller vindsidan vill jag ge en eloge för att vi gemensamt är på väg att bygga upp någonting riktigt viktigt och bra. Men det som fortfarande fattas är de stora branschprogrammen, de stora klimatinvesteringsprogrammen och de stora ombyggnadsplanerna för till exempel svenska bostäder och offentliga lokaler. Där har vi oändligt mycket högre ambitioner därför att vi också har resurser till det eftersom vi inte sänker skatterna. Sverige kan bättre också på klimatområdet, Maud Olofsson. (Applåder)

Herr talman! Mona Sahlin uppehöll sig en del kring ungdomsarbetslösheten, och det tycker jag är ett viktigt ämne att diskutera. Sverige har en högre ungdomsarbetslöshet än många jämförbara länder. Det är ingenting som kommer och går med olika regeringar, utan vi har det strukturellt och har haft det under mycket lång tid. Därför är det så att om vi ska åtgärda detta är det väldigt viktigt att diskutera vad som har orsakat detta. Jag tror att en viktig orsak är den utbildningspolitik som vi har fört när det gäller gymnasiet i Sverige. Jämför med några länder som har lägre ungdomsarbetslöshet, till exempel Danmark och Tyskland! Där har man omfattande lärlingsutbildningssystem. Ungdomar som är intresserade av att lära sig ett yrke blir lärlingar på ett företag. De får en låg lärlingslön - det vi i Sverige kallar ingångslön - men de får en lärlingsplats, en lärlingsutbildning. Och när de kan jobbet blir de ofta fast anställda. I Sverige har vi i stället fört en politik där yrkesutbildningar äger rum på gymnasiet, och Socialdemokraterna har tvingat alla dessa ungdomar att också samtidigt läsa in teoretisk högskolebehörighet. Följden har blivit att ungefär en tredjedel av varje ungdomsgeneration slås ut och hoppar av, för de läser inte färdigt utbildningarna på grund av det akademiska innehållet. Då får de inte examen från gymnasiet, men de får heller inte lära sig sitt yrke. De blir heller inte speciellt populära att anställa därför att de har hoppat av gymnasiet. Detta är en väldigt viktig orsak till att Sverige har högre ungdomsarbetslöshet. En tung socialdemokrat som har insett detta är Mats Hulth. Han var finansborgarråd i Stockholm och genomförde där den gymnasiereform som Göran Persson och Mona Sahlin hade bestämt. Han är vd för restaurangbranschen i dag, och han säger nu i en tidningsintervju att de som kommer ut från gymnasieskolan inte kan jobbet. De har hyfsade teoretiska kunskaper, men de kan inte jobbet. De är inte anställningsbara. Nej, just det. Det beror ju på den här reformen. Jag är förvånad över att ni som tillhör vad ni kallar ett arbetarparti så till den grad har nedvärderat yrkesutbildningar i Sverige. Det är dags att uppvärdera lärlingssystem och yrkesutbildningar i vårt land, Mona Sahlin! (Applåder)

Herr talman! Jan Björklund återkommer ofta, för att inte säga i varje debatt, till samma sätt att beskriva detta, och jag säger varje gång att det där inte är sant. Det är inte så att det finns någon kontrovers mellan oss två, eller mellan nästan någon här i kammaren, om att lärlingsutbildningarna är oerhört viktiga och att yrkesutbildningen är väldigt viktig och att den behöver uppgraderas. Vi är överens där. Kontroversen däremot, skiljelinjen, går i frågan: Varför förvägra fler möjligheten att gå och läsa också på högskolan? Varför mitt i en tuff och jobbig kris på arbetsmarknaden just för de unga ha färre utbildningsplatser både i högskolan och i komvux? Varför stänga dörren för så många på gymnasiet så att de inte kan läsa på högskolan? Blir, Jan Björklund, kunskapen verkligen mindre värd om den delas av många? Det intrycket kan man få när man ser på regeringens utbildningspolitik. (Applåder)

Herr talman! Problemet är nu att Mona Sahlin blundar för att ungefär en tredjedel av varje ungdomskull slås ut i den gymnasieskola vi har. För de andra två tredjedelarna fungerar det ganska bra, men en tredjedel hoppar av gymnasiet eller går färdigt men misslyckas att nå målen därför att ni har tvingat alla att läsa in teoretisk högskolebehörighet. Då blir de heller inte anställningsbara i samma utsträckning. Det är ju där problemet finns. Jag förstår att Mona Sahlin gärna vill prata om andra saker, men detta är själva kärnproblemet: En tredjedel har inte gymnasiebetyg eller når inte målen i gymnasieskolan. Alla ungdomar vill inte bli akademiker. Alla kan inte bli akademiker, och samhället fungerar inte om alla är akademiker. Vi måste återigen uppvärdera yrkesutbildningar i vårt land. Ni har skapat en gymnasieskola som leder till utslagning. Vi skapar nu en gymnasieskola som kommer att leda till anställningsbarhet och jobb. (Applåder)

Herr talman! Jag tycker inte att jag blandar bort argumenten. Jag tycker att vi diskuterar samma sak men har två helt olika utgångspunkter när vi diskuterar den. Yrkesutbildningen är viktig. Att jobba med händerna är viktigt. Att stärka de yrkesinriktade linjerna i gymnasieskolan är viktigt. Att bygga in mer av yrkeskunskaper också i komvux är viktigt. Men på vilket vis hjälper det hela ungdomsgenerationen om man omöjliggör för en stor grupp på gymnasieskolan att över huvud taget kunna läsa vidare på högskolan? Alla ska inte bli akademiker; självklart är det så. Men väldigt många måste kunna svenska, matte och engelska oavsett vilka yrken de har. Det är det som är utgångspunkten. Vi står båda för att kunskap är viktigt. Men det måste vara viktigt för alla. Min värdering är verkligen att det inte är de smarta som tar sig vidare, utan de som får möjligheter. Därför är det så viktigt. (Applåder)

Herr talman! Det här är ingalunda den första ekonomiska kris som Sverige går igenom, knappast heller den sista. Vi möter med jämna mellanrum svåra ekonomiska situationer. Den situation som vi just nu går igenom är en av de tuffaste, kanske den allra värsta, sedan 30-talsdepressionen. Jag tror att alla människor förstår att när nedgångar kommer får det konsekvenser. Det gäller för länder att rusta sig mot detta så långt man någonsin kan för att förebygga det, men också naturligtvis för att möta det. Den sittande regeringen har satsat på framtiden, till exempel i form av satsningar på forskning, utbildning och infrastruktur. Vi har satsat på arbete för att människor ska kunna hålla sig i gång också under de tuffaste tiderna. Socialdemokraterna har, om man ser tillbaka historiskt, varit med om att gång efter gång ha ansvar i regeringsställning. Med Göran Persson i spetsen under 90-talet genomförde man en tuff saneringspolitik. Man tog många svåra beslut som vi diskuterade många gånger. Alla var överens om att det var svåra val att göra. Ekonomiska nedgångar får konsekvenser. Det var bra för Sverige att man tog det ansvaret. Partiet vann respekt. Men i dag tycks det som att den nuvarande socialdemokratiska ledningen inte riktigt orkar ta det här ansvaret. Man kan inte stå emot det kortsiktiga och ibland kanske populistiska. Som Mona Sahlin sade handlar politik om att välja. Det är ofta två obehagliga vägar man har att välja mellan. Då väljer Socialdemokraterna en omöjlig väg, en väg som inte leder till att man tar ställning. Man radar nya utgiftsökningar på varandra. Jag undrar om Mona Sahlin kan lova att det här enbart beror på att man nu befinner sig i oppositionsställning. (Applåder)

Herr talman! Jag är tacksam för Göran Hägglunds påminnelse om 90-talskrisen och hur socialdemokratin och den regering som jag då satt i tog ansvar för Sverige tillsammans med Carl Bildts regering. Jag är tacksam för att Göran Hägglund fortsatte med att påminna om hur socialdemokratin under 90-talet, till stor del tillsammans med våra rödgröna samarbetspartier, bekämpade krisen på ett sätt som är väldigt annorlunda mot det som sker i dag. Det har också forskare visat. Då växte inte klyftorna mellan dem som hade mycket och dem som hade lite. Nu ökar klyftorna rekordfort. Vi lärde oss något, och jag lärde mig något av alla de åren. Det populistiska i sådana här lägen är att sänka skatterna och införa vårdnadsbidrag i stället för att satsa resurserna på att bygga ut utbildningen och hålla i trygghetssystemen, så att människor kan se att vi gjorde allt vi kunde för att skydda dem som politiken är till för. Det lärde jag mig under 90-talet. Frågan är vad Göran Hägglund lärde sig. (Applåder)

Herr talman! Jag lärde mig, precis som jag tror att många andra här i kammaren som har varit med länge gjorde vid den tidpunkten, att plus och minus måste gå ihop. (Applåder) Man måste se till att man under goda år samlar i ladorna för att kunna möta de tuffa åren. Det är precis det som regeringen har gjort. Hade vi följt det som den nuvarande oppositionen föreslog för ett eller ett par år sedan hade Sverige haft dramatiska underskott redan vid den tidpunkten. I det här läget hade vi mött krisen ur en enormt svag position som hade kastat de människor som har det allra tuffast ut i en enormt osäker framtid. Socialdemokratin har gått från att under 90-talet ta ansvar i regeringsställning till att i opposition frånträda ansvaret, kliva bort från de ansvarsfulla positionerna och i stället sjunga med änglarna när det handlar om nya utgifter som gör att de som har de minsta marginalerna skulle få det ännu tuffare. Socialdemokraterna har gått från att vara ansvarstagande till att vara ansvarslösa. Och vad värre är: Man gör det tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, som inte har ekonomi som främsta gren. (Applåder)

Herr talman! Det är en fascinerande historiebeskrivning, till att börja med. När ni tog över regeringsmakten 2006 tog ni över ett väldigt starkt budgetöverskott som hade byggts upp av oss tre så att man skulle kunna använda det för att skydda dem som annars råkar så fruktansvärt illa ut när krisen är tuff. Det första ni gjorde när ni satte i gång var att sänka skatterna med detta budgetöverskott, så att ni nu inte har resurser för att till exempel hjälpa pensionärerna, så att de inte betalar mer i skatt, eller bygga ut utbildningssystemet. En socialdemokrat vet att det i både goda och svåra tider handlar om att vara trogen en stark ekonomi och en stark budgetpolitik. Det har vi inte vikit från. Men vi har också något annat, som skiljer oss två väldigt mycket från varandra: att stå upp för trygghetssystemen och rättvisan. Det ser jag som god ekonomisk politik, och det tänker jag fortsätta att göra, Göran Hägglund. (Applåder)

Herr talman! Nu startar socialdemokraternas uttåg ur parlamentet. Nej, några är kvar! Härligt! Herr talman! Som vi har sagt tidigare har vi haft ett Europaparlamentsval med ett väldigt högt valdeltagande, högre än genomsnittet i övriga Europa. Det tycker jag att vi alla ska vara glada och stolta över att vi har bidragit till. Min egen erfarenhet av valrörelsen och valdebatten var att vi gick från "ja eller nej" till diskussion kring Europas viktiga uppgifter. Svenska folket har genom sin valhandling och sitt aktiva valdeltagande, om man jämför med övriga Europa, sagt att Europa har en viktig roll att spela i klimatutmaningen och för att skapa öppenhet i Europa, men också för att säkra freden. Jag tycker också att svenska folket har beskrivit för de parlamentariker som nu tar plats att vi måste bli ännu kraftfullare. Vi måste samarbeta ännu mer om vi ska lyckas i den svåra uppgiften. Det som också är glädjande är att fler ungdomar har röstat. Det är som tidigare har sagts många som har varit engagerade i fildelningsfrågan. Det är viktigt att säga att frågan är större än att bara handla om fildelning. Det handlar om värderingar som integritet, medborgerliga fri- och rättigheter och hur livet i onlinevärlden ska te sig. Vi som tillhör en annan generation måste fundera över vilka intressanta diskussioner som pågår bland ungdomarna. Vi måste förstå att den personliga integriteten, men också den frihet som onlinevärlden innebär, är någonting annat än det vi växte upp med. Centerpartiet tar till sig den diskussion som Piratpartiet och andra ungdomar har redovisat i valet. Vi tycker att den personliga integriteten är en viktig fråga. Vi tycker att demokratifrågorna är viktiga. Vi kommer också att ta till oss det framöver i en diskussion i valanalysen. Piratpartiet har attraherat många ungdomar. Nu står de i valet och kvalet om vilken partigrupp de ska tillhöra i Europaparlamentet. Den liberala gruppen anges som ett alternativ. Jag vill här deklarera att jag tycker att vi ska föra en diskussion med Piratpartiet. Liberala värderingar om frihet och personlig integritet är viktiga för både Piratpartiet och den liberala gruppen. Jag tycker också att det är viktigt att ungdomars situation diskuteras mer över huvud taget. Inför förra valet, när vi hade en högkonjunktur av sällan skådat slag, hade vi Europas nästan högsta ungdomsarbetslöshet. Sedan vi tillträdde har vi gjort en rad åtgärder för att förbättra ungdomars situation. Vi har sänkt arbetsgivaravgiften från över 30 procent ned till 15 procent för ungdomar under 26 år. Vi förbättrar skolan steg för steg så att ungdomarna är väl rustade för en modern arbetsmarknad. Vi har fler lärlingsplatser och mer yrkesutbildning så att vi har en skola som passar både teoretiskt och praktiskt lagda. Vi har gjort det enklare att säsongsanställa, och vi satsar mer på att också göra företagsamhet till ett alternativ för unga. Det räcker inte. Jag erkänner det. Vi behöver göra mer. Vi kan inte låta ungdomar starta sitt liv i arbetslöshet, även om vi ser att det är korttidsarbetslösheten som är den stora. Vi måste göra mer. Vi måste också göra det lättare för arbetsgivare att behålla unga när de ska säga upp. Vi måste klara av att göra en jämförelse med övriga länder som har en lägre arbetslöshet. Danmark har nämnts här. Det har en mycket mer flexibel modell för arbetsmarknaden än vad Sverige har. Det har också en lärlingsutbildning med en direkt koppling till arbetsgivare som gör det möjligt för unga att få jobb efter utbildning. Vi behöver också fler unga som innovatörer och entreprenörer. Här tror jag att vi i vuxenvärlden måste tänka annorlunda. Vi har byggt upp företagssystem och innovationssystem som passar min generation. Vad unga gör i dag är att de startar företag på helt andra sätt. De tänker lokalt och globalt samtidigt. De kombinerar att tjäna pengar med socialt ansvarstagande på ett helt annat sätt. De har helt andra affärsidéer än vad min generation har. Jag tänker på grabbarna på Böleäng i Umeå som exporterar trumljud. Ja, de exporterar trumljud, och de tänker sig omsätta någonstans mellan 15 och 20 miljoner om bara några år. Det är den typen av idéer vi behöver in i vårt samhälle. Det är de här ungas affärsidéer och innovationer som vi behöver för att bygga också framtidens jobb och arbetsmarknad. Alla unga kommer inte att bli anställda. Många av dem måste också starta företag och få göra det på ett sätt som passar dem. Väljarna gav också beskedet att klimatfrågan är en viktig fråga för Europasamarbetet. Det står högst på agendan när vi nu tar över ordförandeskapet om några veckor. Riksdagen har fattat beslut, som jag sade tidigare, om den mest ambitiösa klimat- och energipolitiken i hela världen. Ingen har kunnat peka på något annat land som är bättre. Det ger oss också en bra grund inför ordförandeskapet. Vi kan ta ledningen och beskriva hur vi steg för steg får en utveckling för det hållbara samhället. Vi kan inför Köpenhamnsmötet peka på att vi är beredda att ta ett eget ansvar för att ställa om. Vi kan visa för andra länder hur vi har gjort det på ett bra sätt. Vi är många som önskar en överenskommelse i Köpenhamn. Den kommer att vara helt avgörande för vår konkurrensförmåga framöver men också för våra möjligheter att överlämna en värld till våra barn och barnbarn som vi kan vara stolta över. Det är också i denna anda som vi måste vara ansvarsfulla. Det är därför som mål och åtgärder måste höra ihop. När jag tittar på oppositionens mål och åtgärder hänger de inte ihop. Även om Mona Sahlin säger att de har massor av reservationer innebär inte det att de har presenterat ton för ton hur de ska minska sina utsläpp. Det återstår för dem att beskriva för väljarna. Vad är det för åtgärder som de tänker vidta för att minska med nio miljoner ton ytterligare? Att ställa om Sverige och Europa till en mer ekoeffektiv ekonomi är en av mina och Centerpartiets målsättningar också inför ordförandeskapet. Att kunna kombinera ekonomisk tillväxt med resurshushållning, att minska användningen av energi, att minska råvaruanvändningen per individ och per producerad enhet och att ställa om med ny miljöteknik så att vi får nya lösningar är kanske svaren på den kris som Europa befinner sig i. Vi har både finanskris och klimatkris. Det är sant. Vi behöver ett ledarskap i Europa som innebär att vi kan peka ut: Här någonstans kan vi skapa de nya jobben så att de också ger en framtidstro till Europas medborgare. Jag tror att Sveriges ordförandeskap här kommer att vara av avgörande betydelse. Det kommer att vara av avgörande betydelse att både regering och opposition samlas för att visa de goda exemplen här från Sverige men också tar ledarskapet för att Europa ska orka ställa om till en hållbar ekonomi. Vi behöver samarbeta med alla Europas entreprenörer för att få fram nya idéer och nya möjligheter för nya jobb runt om i hela Europa. Vi måste kroka arm med USA och beskriva att om vi gör detta gemensamt har vi en unik möjlighet i en svår tid att göra någonting annorlunda. Det är också någonting som gör att den fattiga delen av jordens befolkning kan klara sig. Jag är optimist. Det vet alla i den här kammaren. Men det är också så att i en svår tid krävs det ledarskap för att visa vart vi är på väg. Sverige kan ta det ledarskapet. Det finns väldigt stora förväntningar på oss i det här sammanhanget. Om vi politiker krokar arm med entreprenörerna, innovatörerna och forskarna har vi en stor möjlighet att göra någonting bestående för kommande generationer. Omställningen av transportsektorn är naturligtvis en viktig sak i det sammanhanget. Jag vill kort kommentera det som hände i går och det som händer just nu kring Saab. Regeringen har under lång tid sagt att det behövs en ny ägare till Saab för att klara omställningen och utvecklingen av Saab. I går kom Koenigsegg och GM överens om att GM skulle sälja till Koenigsegg. Det är bra att ägarbilden har klarnat även om det är för tidigt att dra slutsatser av detta. Jag hoppas att detta är sanna entreprenörer med rejält mycket pengar som är beredda att ta sig an den här utmaningen. Jag är oerhört glad över att jag och regeringen har varit så hårdnackade. Om vi hade lyssnat till oppositionen hade vi haft 6 miljarder kronor i ett konkursbo i USA vid den här tidpunkten. Vi gjorde aldrig det. Vi lockades inte av snabba klipp i något slags tidningsspel, utan vi sa nej. Nu kan vi sitta och se att det kommer in en ny ägare. Då kan vi också agera kraftfullt. Det gäller att vara klok när det är lite tufft. Det gäller att vara försiktig med skattebetalarnas pengar. Det lönar sig i längden. (Applåder)

Herr talman! Jag skulle vilja fortsätta att fråga Maud Olofsson om ungdomarnas villkor på arbetsmarknaden. Jag tror att vi alla är överens om att det bästa är om ungdomar har fasta jobb. Det är väldigt knepigt att leva på alla projektjobben, vikariaten och timanställningarna. Det är då väldigt svårt att få ett bostadskontrakt och ens få ett mobiltelefonabonnemang och så vidare. Man vill att de ska kunna få allt detta. Jag har en undran. Du vill avskaffa tryggheten på arbetsmarknaden. En fast anställning ska inte betyda någon för unga eller för deras föräldrar. Min bild är att tryggheten inte blir sämre för att den delas av fler. Min fråga till Maud Olofsson är: Hur kommer den otrygghet som du står för att underlätta för de unga att kunna köpa en bostad eller få ett kontrakt den hyreslägenhet de söker? På vilket sätt bidrar större osäkerhet till större välfärd för Sveriges unga? (Applåder)

Herr talman! Den trygghet som Mona Sahlin nu beskriver har till effekt att vi har så hög ungdomsarbetslöshet som vi har. Det är med LAS som vi har utslagningen av unga. Det har vi trots den starka lagstiftningen. Det beror på att de som har kortast anställningstid också åker ut först. De är unga, invandrare och de som har dåligt fäste på arbetsmarknaden. Om vi ska klara ungdomars jobb framöver måste de bli mer attraktiva. Det är därför som vi har sänkt arbetsgivaravgifterna från 32 procent till 15 procent. Det vill ju du ta bort. Det är därför vi rustar dem i utbildningssystemet så att de ska vara attraktiva och kunna det som arbetsgivarna efterfrågar både teoretiskt och praktiskt. Det är därför som jag talar om att ungdomars arbete inte bara handlar om en anställning utan också om möjligheten att starta företag. Jag har noterat att Socialdemokraterna nästan alltid pratar om anställning. Ett eget företag är också ett sätt att skaffa sig jobb. Det är också ett sätt att koppla ihop lärlingsutbildning med arbetsgivare så att ungdomar får ett fäste på arbetsmarknaden. Vi måste vidta alla de här åtgärderna. Så kom inte och säg att det är LAS som har räddat ungdomar från att bli arbetslösa! Det är precis tvärtom. Vi ska rusta dem så att de är anställningsbara. Vi ska se till att det finns många arbetsgivare som vill anställa dem. Det är det bästa sättet att minska ungdomsarbetslösheten. (Applåder)

Herr talman! Då säger jag som Fredrik Reinfeldt: Det blir inte fler jobb för att man avskaffar lagen om anställningsskydd. Maud Olofsson är näringsminister i en regering som är djupt splittrad i denna stora och avgörande fråga. Jag tycker att det är intressant med den emfas med vilken Maud Olofsson nu beskriver hur LAS är orsaken - det var så det uttrycktes - till ungdomsarbetslösheten. Det tror inte jag. Jag tror att problemen är mycket mer komplicerade än så. Framför allt blir inte villkoren för unga bättre av att utbildningsplatserna nu blir färre och att de nya hyreslägenheterna lyser med sin frånvaro. Ungefär hälften av de unga har ett fast jobb. På vilket vis blir det bättre att ta bort anställningstryggheten för den hälft av ungdomarna som har ett fast jobb? Och varför vill man ta bort anställningstryggheten för de föräldrar som har jobbat sig fram till en fast anställning? Det går inte ihop, Maud Olofsson. Är LAS den stora orsaken? Är tryggheten för stor? Är det detta som gäller på fler områden i Sverige? I så fall ser vi verkligen så olika på vad ett land i kris behöver i form av trygghet och insatser för de unga. Det är inte detta. (Applåder)

Herr talman! Jag vet inte vilken verklighet Mona Sahlin lever i. Men är det inte så i dag att det är de unga som åker ut från jobben? Det är ju det Mona Sahlin försöker beskriva. De åker ut trots att vi har LAS eller kanske på grund av att vi har LAS. De som har långa anställningstider, nämligen personer i min ålder och däröver, är de som blir kvar. Det är ju de som har långa anställningstider. Jag tycker att vi kan diskutera detta öppet; tyvärr leder LAS också till en inlåsning. Man är rädd för att byta jobb därför att man missar sin anställningstid. Jag tittar på Danmark. Om man mäter tryggheten på arbetsmarknaden säger danska arbetare att de har en större trygghet. De har ingen LAS. Men danskarna har rustat sina företag för att kunna anställa. De har rustat löntagarna i utbildning så att de är anställningsbara. De har kopplat ihop arbetsliv med lärlingsutbildning och yrkesutbildning så att ungdomarna har en chans att komma in. De har starka åtgärder för att stärka entreprenörskapet. Jag tror att vi utan låsning måste diskutera hur vi både skapar trygghet och flexibilitet i ett svenskt system. Det är här Mona Sahlin låser sig fast. Jag tycker att ungdomar är värda en bättre chans. (Applåder)

Herr talman! Jag vill gratulera Maud Olofsson. Ni har lyckats att med olika vårdvalssystem, framför allt i Stockholm, se till att vården blir både dyrare och sämre. Man kan bara konstatera att antalet onödiga besök har ökat. Så är det i hela primärvården. Det säger Elisabet Svensson, verksamhetschef vid Vårby vårdcentral utanför Stockholm. Eftersom vårdvalssystemet premierar läkarbesök ägnas läkarnas arbetstid alltmer åt de enkla sjukdomarna - förkylningar och snuva. Samtidigt har vinstintresset i vården lett till att bonussystem har införts. Det blir räknande av patientbesök som leder till sämre vård och kortare läkarbesök - en sorts löpandebandsvård på entreprenad. När jag går till doktorn vill jag naturligtvis att de råd jag får enbart ska bygga på medicinska avvägningar. Jag vill inte behöva vara orolig för att läkarens agerande utgår från vinstintresse. Jag vill inte att sjukvårdspersonal i första hand tänker på vad som är mest lönsamt utan på hur man ska få människor friska. Men ni visste naturligtvis att marknadsdriven vård är både sämre och dyrare. Det finns det många bevis på i utlandet. Ni visste att när vården tillåts styras av efterfrågan i stället för av behov ökar tillgängligheten och utbudet av vård i rika områden samtidigt som det minskar i miljonprogramsområdena. Er politik är bra för Djursholm men dålig för Botkyrka. Det här visste ni naturligtvis när ni införde de här systemen. Så grattis, Maud Olofsson - ni har lyckats! (Applåder)

Herr talman! Det är ingen överraskning att Vänsterpartiet inte tycker om alternativa vårdformer eller att man ger inflytande till patienterna. Jag kan ibland också vara en vanlig patient, och mina barn kan också vara vanliga patienter. Jag kan bara konstatera att i den offentliga vården, som i mitt sammanhang leds av socialdemokrater och en vänstermajoritet, är det massor med köer och ingen valfrihet. Jag tror inte att framtidens människor accepterar det. Vi betalar väldigt höga skatter för att få bra vård och bra omsorg. Då måste vi också kunna ha en tillgänglighet och en kvalitet i vården som gör att det är möjligt. Då är det otroligt underligt att som Lars Ohly säga att det inte ska få finnas några privata alternativ. Jag vet många kvinnor som protesterar inom den offentliga sektorn. De säger: Det här är inte rätt! Vi har resurser, och vi skulle kunna göra det bättre. Men vi får inte möjlighet att göra det inom den offentliga sektorn. För mig handlar fritt vårdval om att bli respekterad. Jag mötte en tant, visserligen inom äldreomsorgen, under förra valrörelsen. Vi pratade om äldreomsorgen. Jag ställde frågan: Om du fick bestämma - vad skulle du vilja att jag gjorde? Då spände hon ögonen i mig och sade: Jag skulle vilja bestämma mer själv! Jag tror att hon uttrycker någonting som många av oss känner, det vill säga att man vill kunna bestämma mer själv. Om jag är missnöjd med ett ställe måste jag kunna gå till ett annat. Om de inte sköter sig på en vårdcentral måste jag kunna få gå till en annan. Jag vill alltså ha mer makt över vad som händer med mig, och det är det som fritt vårdval handlar om. Jag förstår om Lars Ohly inte tycker om det, men jag tycker att det är viktigt. (Applåder)

Herr talman! Det vinstintresse som införs nu är motsatsen till att patienterna får bestämma. Det går från en behovsdriven vård till en efterfrågestyrd vård. Det är de som har råd eller som har röstresurser nog att efterfråga mycket vård som kommer att få mycket vård. Det ser vi i och med att man lägger ned vårdcentraler i de områden där behoven är störst. I stället upprättas nya vårdcentraler i områden där behoven är mindre. Detta leder i sin tur till att människor som redan har det bra ställt kommer att kunna få läkarvård för sjukdomar som rimligtvis inte behöver läkarbehandling. Sjukvårdskostnaderna ökar, och läkarna används till fel saker. Dessutom blir det bonussystem och vinstintressen som gör att man inte kan vara säker på att läkarnas bedömning alltid är enbart medicinsk. Den kan också vara grundad på att läkarna ska tjäna pengar åt en vårdcentral som de kanske är delägare i. Detta är naturligtvis ett system som är svårt att försvara. Därför pratar Maud Olofsson om någonting annat. Jag vill ändå fortsätta att gratulera er. Ni måste ha vetat om att de här konsekvenserna skulle följa, och därför har ni lyckats. Grattis! (Applåder)

Herr talman! Jag tror att vi alla är överens om att vi vill ha en gemensamt finansierad vård. Det finns ingen skillnad i åsikter om det. Jag tror att vi är helt överens om att det är behoven som ska styra. Det är också det som gäller i de här systemen. Men det vi är oense om är om jag som patient ska få bestämma någonting eller om det är vården som ska bestämma över mig. Jag tycker att jag som patient ska få bestämma. Jag tycker att det är viktigt vad som händer med mig. Det är det som är grundtanken och grundidén - att också erbjuda lite olika alternativ. Som jag har sagt har jag träffat så många som finns också hos de privata alternativen och som inte alls sitter och tänker: Hur ska jag få högsta möjliga vinst? Drivkraften är i stället hur man ska göra det bättre för de patienter som kommer. Det är det man många gånger inte har fått göra i den offentliga vården. Jag tror att det är väldigt viktigt att vi ser över kvaliteten i vården. Det är det som är det helt avgörande. Tro inte att bara för att vi har en helt offentligt styrd vård, på det sätt som Vänsterpartiet vill ha det, är det inte de svaga som drabbas! Det är de som sitter i vårdköer. Om vi kan få bort den delen och öka kvaliteten och valfriheten får vi en vård som är värd någonting också framöver. (Applåder)

Herr talman! För inte länge sedan kunde vi alla sitta där hemma i tv-soffan och se och höra när Maud Olofsson berättade om regeringens nya energiuppgörelse. Då handlade det om att hon hade gett upp motståndet mot kärnkraft och gjort en överenskommelse som innebär att tio nya kärnkraftverk kan byggas. Det var minst sagt en total omsvängning för Centerpartiet. Då var argumentet att man måste ge och ta. Centern hade fått igenom en storsatsning på vindkraft i stället. Det som har hänt med vindkraften sedan dess är att mängder av investeringsplaner har lagts på hyllan. Projekt efter projekt har stoppats eller lagts i malpåse på obestämd tid. I stället för ett avstamp för en storsatsning på vind blev Mauds kärnkraftsuppgörelse ett bromspaket just för vindkraft. Maud Olofsson och hennes regering har fattat två viktiga beslut som är på väg att knäcka mycket av den framtidstro som tidigare präglade vindkraftsindustrin. En orsak är att Maud har drivit igenom en särlagstiftning som innebär att alla vindkraftverk som ska byggas, till skillnad från andra energislag, måste få ett godkännande i varje kommunfullmäktige. Den andra orsaken är att regeringen har drivit igenom att andelsägare i vindkraftskooperativ får en kraftig skattehöjning som gör det olönsamt att investera och äga. Det har fram till nu varit gynnsamt som enskild att vara med i ett kooperativ, köpa andelar och på så sätt investera i ett modernt och klimatsmart energisystem, men Skatteverket och regeringen ville inte acceptera att det fick fortsätta. Det måste tydligen stoppas. Senast i går hade Centern och andra borgare ännu en möjlighet att rösta mot den här förändringen i riksdagen, men Centern röstade nej, liksom de andra borgarna. Centerns vindkraftspolitik är tyvärr både en bluff och en katastrof för den nödvändiga klimatomställningen och den industri som ska göra jobbet.

Herr talman! Först och främst måste vi konstatera att en global finanskris påverkar vindkraftsutbyggnaden och företagsinvesteringar på alla möjliga olika områden. Det sambandet finns väldigt tydligt. I dag säger bankerna att de vill ha en mycket större egen insats än vad man ville ha för bara ett eller ett och ett halvt år sedan. Det hör ihop med finanskrisen och bankkrisen. Trots det ser vi ökade investeringar. Det är under vår regeringstid som vindkraftsutbyggnaden har tagit fart. Den stod relativt stilla under den tid som Peter Eriksson hade ett inflytande, men nu tar den fart. Vi är uppe i två terawattimmar. I den energi- och klimatuppgörelse som vi har presenterat och fått beslut om har vi elcertifikatssystem som omfattar 25 terawattimmar. Fördelen med elcertifikatssystemet är att det blir 25 terawattimmar till 2020. Det innebär att detta kommer att investeras även om Peter Eriksson försöker skrämmas med uttagsskatt och annat. Jag vill berätta för Peter Eriksson att trots allt vad som sägs är det fortfarande lönsamt för enskilda att gå in i vindkraftsprojekt. Certifikatsystemet ger en bra stabilitet i detta. Jag tror att det är väldigt olyckligt om Peter Eriksson och andra åker omkring och skrämmer folk från att fortsätta att investera. Det här är en långsiktig investering som ger bra avkastning. Det skulle naturligtvis vara ännu bättre om vi inte hade uttagsskatter, men det ger fortfarande en mycket bra avkastning på insatt kapital. Sluta att skrämma dem som vill investera! Uppmuntra dem i stället! Tala också om för svenska folket hur vi har snabbat på med lagstiftning, tillståndsprövning och annat för att få fart på vindkraftsutbyggnaden! Det finns väldigt många goda exempel, och det ska vi vara glada över, men jag blir orolig när Miljöpartiet och Peter Eriksson, som är en vän av vindkraftsutbyggnad, står här skrämmer en massa människor från att investera. Det är lönsamt att investera i vindkraft. (Applåder)

Herr talman! Jag blir mer orolig när Maud Olofsson pratar osanning och som vanligt skyller på andra. Som vanligt är det någon annans fel. Som vanligt har de beslut som ni har fattat, som går rakt emot det ni säger att ni vill göra, ingen betydelse. När massor av projekt runt om i hela Sverige stoppas är det finanskrisen det handlar om. Menar Maud Olofsson att det i det här fallet inte spelar någon roll att vi höjer skatten för dem som ska investera och gör det olönsamt i stället för att försöka gynna en utveckling och gynna dem som vill vara med och investera? Menar Maud Olofsson att det i det här fallet är helt annorlunda och tvärtom än vad Maud Olofsson brukar säga i alla andra sammanhang? (Applåder)

Herr talman! Jag försöker beskriva hur verkligheten ser ut, och det kanske är skrämmande. Finanskrisen innebär naturligtvis att bankerna har ställt ökade krav. Där kan vi ha anledning att ta en dialog med bankerna så att de förstår hur vårt system med elcertifikat och annat ser ut och så att de känner trygghet i det. Jag kan också beskriva alla de åtgärder vi vidtar för att skynda på vindkraftsutbyggnaden. Det handlar om tillståndsprövning, resurser till länsstyrelserna, kortare handläggningstider och förenklad lagstiftning för att få fram de här projekten. Jag säger också att i dag är elcertifikaten 30 öre. Det är klart att det är en lönsam investering att investera i förnybar energi och i det här fallet vindkraft. Det är också avhängigt vilka elpriser vi har. Om man lägger ihop elpriserna med certifikatsystemet är det en lönsam investering. Det är det jag försöker säga. Då ska inte Peter Eriksson och andra åka runt och skrämmas med att detta inte är lönsamt, för det är det. Jag vet det av egen erfarenhet. Jag tycker att det som sker nu på vindkraftsområdet är viktigt. Det här är en möjlighet för Sverige att ställa om. Vi gör allt som står i vår makt för att se till att det också sker. (Applåder)

Herr talman! Återigen fylls Teherans gator av unga demonstranter som utmanar den islamistiska diktaturregimen. Återigen kan vi räkna dödsoffer på Teherans gator. De protester vi ser i dag är sannolikt de största sedan revolutionen 1979. Under Mahmoud Ahmadinejad har Iran utvecklats till en världens mest aggressiva förtryckarregimer. Diktaturen är ett faktum sedan lång tid tillbaka. Avrättningar, omänskliga straff och godtyckliga frihetsberövanden förekommer slentrianmässigt. Brotten mot mänskliga rättigheter är lika grova som vanligt förekommande. Kvinnor tvingas till ofrihet och förtryck bara för att de är kvinnor. Homosexuella dödas bara för att de är homosexuella. Den religiöst extremistiska diktatur som existerar i Iran för tankarna till den mörkaste medeltiden i Europa. Iran håller fler terrorgrupper i andra delar av Mellanöstern under armarna. Ingenting skulle så gynna en fredlig och demokratisk utveckling i hela Mellanösternregionen som om de demokratiska krafterna i Iran skulle lyckas ersätta den islamistiska diktaturen med en demokratisk regering. Herr talman! På valdagen förra söndagen röstade svenska folket ja till Europa. De partier som anser att Sverige ska lämna EU eller som bygger hela sin partiidentitet på EU-fientlighet gick kraftigt bakåt. Junilistan åkte ur helt, och Vänsterpartiet, som numera är det enda riksdagsparti som anser att Sverige ska gå ur EU, gjorde en rekordförlust. Socialdemokraterna, som försökte flirta med en EU-kritisk opinion genom att sätta upp en av Sveriges mest kända nej-sägare på första plats, straffades av väljarna. Svenska folkets syn på europeiskt samarbete har förändrats, och valresultatet var en kodifiering av den förändringen. Medborgarna anser inte längre att det är ett rimligt alternativ att gå ur EU. Det kanske är en tidsfråga innan till och med Vänsterpartiet bejakar mer internationellt samarbete i Europa - vem vet. Vår tids utmaningar kräver mer samarbete, inte mindre. Svenska folket har där givit tydliga besked. Det kom också besked från den unga generationen. Det kom kritik mot den politik som har förts på en del områden som har nämnts här. Vi måste alla här i riksdagen lyssna och ta till oss av den kritiken och fundera på vilka slutsatser vi ska dra av det. EU-valen brukar bestraffa sittande inhemska regeringar. Det är mycket vanligt att medborgarna använder de här valen för att markera inrikespolitiskt missnöje med den regering som finns. Så brukar det vara runt omkring i Europa, och så har Socialdemokraterna förklarat sina dåliga EU-valresultat 1995, 1999 och 2004. Men plötsligt har detta förändrats. I EU-valet förra söndagen blev det en borgerlig majoritet. Trots att ett antal borgerliga väljare bevisligen röstade på Piratpartiet fick ändå de fyra allianspartierna fler röster än den rödgröna oppositionen. I Sverige bestraffades inte regeringen. I Sverige bestraffades oppositionen förra söndagen. Herr talman! Gång på gång har oppositionsledaren i debatten nämnt att antalet utbildningsplatser i Sverige minskar just nu. Det är en väldigt märklig beskrivning. Jag skulle gärna vilja ha belägg för den. Sanningen är att de ökar. Vi bygger ut yrkesvux i Sveriges kommuner just nu. Om två veckor öppnar den nya svenska yrkeshögskolan. Det är en reform som föreslogs av en utredning i mitten av 90-talet men som Socialdemokraterna aldrig ville genomföra. Man tyckte att en yrkeshögskola skulle vara att nedvärdera utbildningsformen. Man ville att alla skulle bli akademiker. I tider av ekonomisk kris är det också viktigt att peka på att kommunerna som skolhuvudmän måste prioritera skolan. Staten tillför nu stora resurser till kommunerna. Jag inser att är man i opposition kan man alltid föreslå att man ska tillföra ännu mer på varje utgiftspost, och så också på denna, men vi tillför stora resurser till kommunerna. Men det är också viktigt att kommunerna själva nu prioriterar utbildningsväsendet, välfärdens kärna. Jag kan konstatera när jag jämför olika kommuner att olika kommuner resonerar olika. Borgerligt styrda Stockholm, till exempel, prioriterar skolan i väsentligt högre grad än socialdemokratiskt styrda Göteborg och Malmö. Man kan säga att de är fler i Stockholm, men om man räknar per elev satsar man väsentligt mer på skolan i borgerligt styrda Stockholm än i socialdemokratiskt styrda Göteborg och Malmö. Det är inte bara en fråga om att kapa på ännu mer pengar från staten. Det går också att göra prioriteringar i kommunerna. Jag är övertygad om att det går att hitta kommuner av olika politisk färg runt om i landet som gör olika prioriteringar, så jag påstår inte att alla borgerliga kommuner alltid prioriterar bättre, så är det säkert inte, men det går att prioritera också i kommunerna, och jämför man de tre storstäderna är skillnaden tydlig. Tyngdpunkten i den nya skollag som jag presenterade häromdagen ligger i nya insatser för elever med stora svårigheter i skolan. Det handlar om rätt till extra stöd när det behövs, rätt för föräldrar att kunna överklaga så att man får den rätten, det extra stödet, till eleverna när det behövs, och högre ambitioner med skolhälsovård och elevvård till exempel. En del i den nya skollagen innebär också att elever som är väldigt studiebegåvade ska ha rätt till nya utmaningar. Så har det varit i Sverige när det har gällt musik och idrott, men nu inför vi också den möjligheten när det gäller de teoretiska ämnena i skolan. Nästan ingen förändring i den nya skolan har jag blivit mer utskälld för av oppositionen än just denna. Vad är det egentligen för fel på tanken att också studiebegåvade elever ska ha rätt till nya utmaningar? Varför skulle det vara bra att de högpresterande eleverna av jämlikhetsskäl ska sitta och rulla tummarna i skolan för att vänta in kamraterna? Varför innebär den socialistiska jämlikhetstanken att topparna ska kapas och att ingen ska få vara bättre än de andra och att jämlikhet ska vara att alla ska bli genomsnittliga? Det är dags, och det är det vi gör med den nya skollagen, att upphäva den socialdemokratiska jantelagen i den svenska skolpolitiken. Herr talman! En långsiktig och ansvarsfull ekonomisk politik är avgörande för att krisen ska få så lindriga återverkningar som möjligt för oss. Den kommer att märkas, men vilken politik vi för avgör hur mycket den märks. Oppositionens kritik är, och vi har redan hört den, att regeringen är för passiv. Men den kritiken faller, menar jag, platt till marken. Den svenska finanspolitiken är bland de mest expansiva i Europa. I år stimuleras ekonomin med 50 miljarder över statsbudgeten i sänkta skatter och ökade utgifter. Jag vet att man när man sitter i opposition alltid föreslår lite mer. Jag utesluter inte att det var så även när borgarna var i opposition. Men oppositionens alternativ när man nu samlar sig måste ju nagelfaras och granskas. Är detta genomförbart i verkligheten? De utgiftsåtgärder vi genomför nu fokuseras bland annat på infrastruktur och forskning som gör Sverige långsiktigt mer konkurrenskraftigt. Vi bygger ut yrkesutbildningar. Kommunsektorn får tillskott, i mångt och mycket för att mildra konsekvenserna av minskade skatteintäkter. Det märkliga är, när man nagelfar några av oppositionens förslag i den här situationen, att Vänsterpartiet nu tycker att det vore en utmärkt idé med mycket stora inkomstskattehöjningar. Ett vårdbiträde med knappt 20 000 kronor i månadslön skulle få en skattehöjning med 1 000 kronor i månaden om Vänsterpartiets motion gick igenom här i riksdagen. Även Socialdemokraterna föreslår nu skattehöjningar på inkomster. Det är skattehöjningar för alla, det bekräftade Mona Sahlin i tv:s partiledardebatt i maj. Jag skulle vilja veta hur socialdemokrater och vänsterpartister nu resonerar när det gäller konjunkturpolitik. Det jag har lärt mig är att i en lågkonjunktur bör ekonomin stimuleras till exempel genom sänkta skatter. Jag har aldrig någonsin hört någon ekonom säga att det vore en bra idé att i en lågkonjunktur höja skatterna. Det skulle vara intressant att reda ut vad ni stöder er på när ni nu lägger fram förslag på att höja skatterna på arbete mitt i brinnande lågkonjunktur! Herr talman! Mot varandra står i Sverige två regeringsalternativ. Det är ett rödgrönt som både ökar budgetunderskotten och höjer skatterna och som därmed driver fram en risk för räntehöjningar och för stora budgetsaneringar som kommer att behövas om något år. Vad vanligt folk skulle märka av detta är framför allt höjda skatter och höjda räntor. Mot detta står en enad regeringsallians med en ansvarsfull ekonomisk politik. En rödgrön politik skulle förvärra och fördjupa krisen. En allianspolitik bäddar för att Sverige ska ta sig ur krisen. Valet mellan dessa alternativ borde vara enkelt. (Applåder)

Herr talman! Jan Björklund drar stora växlar på resultatet av EU-valet. Det vore intressant att höra analysen av varför mindre än hälften av väljarna är beredda att stödja Jan Björklund i ett riksdagsval jämfört med Marit Paulsen i ett EU-val. Det vore också en intressant analys. Men ni sänker skatten, ja, så att sparandet ökar. Det ger inte fler jobb. Det oppositionen lägger fram förslag på är en ansvarsfull ekonomisk politik som gör att man ökar inkomsterna för dem som har det tufft, och det är stimulerande, till exempel för landets pensionärer. Det är det jag vill fråga om. Den som blir pensionär upptäcker ju inte bara att inkomsten minskar utan också att skatten höjs, så jag skulle vilja fråga Jan Björklund varför han anser att pensionärernas inkomster ska beskattas hårdare än löntagarnas. Varför är pensionärerna värda mindre än löntagarna? Förklara varför för landets väljare som också är pensionärer! Varför står Folkpartiet bakom detta? Och hur skulle det stimulera, för det har ju inte blivit fler jobb av detta? Orättvisorna är större, och det kanske var avsikten. (Applåder)

Herr talman! Till att börja med, Mona Sahlin, bekräftade du i tv:s partiledardebatt att ni vill höja skatten för alla. Nu lät det som att det var för de rika, men ni vill höja skatten för alla. Du kan väl berätta hur det just nu i lågkonjunktur är en bra politik att höja inkomsterna på arbete! Sedan vill jag rekommendera Mona Sahlin att läsa LO:s rapport om jobbskatteavdraget. Om hon nu inte tror på Finansdepartementet och regeringen kan hon väl läsa LO:s rapport. Där står det svart på vitt att jobbskatteavdraget innebär att vi har fått fler jobb i Sverige. Man nämner siffran 70 000, det är väl ingen som kan säga exakt, men LO:s ekonomer nämner att det blivit 70 000 jobb på grund av det jobbskatteavdrag som vi har infört. Nu ökar arbetslösheten i Sverige, men det betyder att vi utan jobbskatteavdrag skulle ha haft ännu fler arbetslösa. Det du vill göra är att höja skatterna, det vill säga att dra tillbaka jobbskatteavdraget, och då skulle vi få en ännu större arbetslöshet, Mona Sahlin! (Applåder)

Herr talman! Jag blev förvånad, för det fanns en minut kvar att prata om pensionärerna, men ta det i nästa inlägg! Det har inte blivit fler jobb i Sverige, och ändå låter det som att Jan Björklund står här och är väldigt belåten. Jag har också läst LO:s rapport, och i den pratar man om teorin. Också de ser praktiken, vilket landets snart 300 000 fler tappade jobb under denna mandatperiod ser mer än väl, Jan Björklund! Vi pratar också om besked inför nästa mandatperiod där vi är ärliga och säger att också omfördelningen kommer att fortsätta att krävas. Vill man kunna stå upp för att det inte är kommuner och landsting som ska stå för hela besparingarna, som ska fortsätta att säga upp, måste vi också fortsätta att använda skatterna som omfördelande faktor. Var är era besked över huvud taget inför nästa mandatperiod? Men svara på frågan ändå: Varför ska landets pensionärer betala mer i skatt än löntagarna? Blir det sämre på arbetsmarknaden, blir det färre jobb, om skatten är rättvis också för pensionärerna? (Applåder)

Herr talman! Det finns inget parti i denna kammare som har lagt någon motion om att det i närtid skulle kunna bli samma inkomstbeskattning på pensionärer och löntagare, utan det är så att även Socialdemokraterna som nu har accepterat de två första stegen av jobbskatteavdraget också accepterar att det finns en skillnad. Men det är naturligtvis så att vi anser, och det är därför vi har gjort detta, att jobbskatteavdraget ger mer jobb. Det är ju det LO bekräftar. Vi börjar med att skapa mer resurser, och när vi har mer resurser kommer också andra grupper att kunna ta del av det. Vi kommer naturligtvis också i vårt valmanifest att redovisa våra ambitioner när det gäller pensionärerna för kommande mandatperiod. Men jobbskatteavdraget har givit mer jobb, och tror inte Mona Sahlin på mig så läs LO:s rapport! (Applåder)

Herr talman! Fredrik Reinfeldt trodde att ordet för dagen var "mästrande". Jag kan meddela att ordet för dagen är "gratulation". Jag vill gratulera Jan Björklund. Ni har lyckats. Kunskapsnivån i samhället sjunker nu. Det gör den genom att ni har skurit ned på komvux. Sedan har ni lagt tillbaka en tredjedel av det ni skar ned och påstår att det är en satsning. Ni har tagit bort rätten att räkna arbetslivserfarenhet som en merit vid valet till högskolan. Ni har minskat de teoretiska ämnena på yrkesinriktade program på gymnasienivå. Ni har sett till att inte möta de avskedanden av lärare och annan personal som sker i skolor i landets kommuner. Nu lägger dessutom Jan Björklund fram ett förslag om att förbjuda elever att läsa upp betyg på vuxenutbildningen. Den fråga man bör ställa sig är: Vad är det för fel på kunskap, Jan Björklund? Vilka krav ställer arbetslivet i framtiden? Jo, naturligtvis krav på större kunskap. Människor i alla yrken kommer att behöva kunna mer i framtiden. Dessutom är inte skolans uppgift enbart att utbilda arbetskraft. Skolan och vi alla har också ansvar för att utbilda engagerade kritiskt tänkande samhällsmedborgare. Vi i Vänsterpartiet tycker att kunskap är viktig. Vi vill att varje ny generation ska lära sig mer än den föregående. Men ni visste naturligtvis att nedskärningar på komvux, minskad teoretisk bildning, avskedande av lärare och förbud att läsa in bättre betyg kommer att leda till en lägre kunskapsnivå. Så grattis, Jan Björklund! Ni är på väg att lyckas med ert nyliberala systemskifte. (Applåder)

Herr talman! Om sjunkande kunskapsnivåer förtjänar att gratuleras är det vänsterblocket som ska ha den stora gratulationen för de senaste 20 årens politik i Sverige. (Applåder) Det är nämligen så att kunskapsnivåerna i svensk skola har sjunkit oavbrutet sedan början av 90-talet. Allra mest har de sjunkit i matematik och naturvetenskap, och ungdomarna i dag lär sig mindre och färre främmande språk. Det är en effekt, inte av att ungdomarna på något sätt skulle vara sämre rustade eller sämre motiverade, utan en effekt av den utbildningspolitik som förts. Det är Lars Ohly och hans kamrater som är ansvariga för den och inte vi. Det är den vi nu rättar till. Jag är osäker på vad den gemensamma vänsterpolitiken, den rödgröna, exakt kommer att se ut på utbildningsområdet. Ni har tillsatt en arbetsgrupp. Men innan ni är överens får man fråga var och en av er vad som är så bra med det. Lars Ohly har två huvudförslag på detta område. Det ena är att alla betyg ska avskaffas och förbjudas. Det andra är att också läxor ska avskaffas i skolan. Kan inte Lars Ohly berätta hur dessa reformer skulle medverka till att vi får bättre kunskapsresultat i framtiden? (Applåder)

Herr talman! Jan Björklund fortsätter att svartmåla den svenska skolan och använder sig av statistik på ett sätt som de flesta bedömare menar är rent lögnaktigt. Kanske är Jan Björklund själv ett bevis på att skolan skulle ha behövt förbättras även då Jan Björklund gick där. Använder man statistik på det sätt som Jan Björklund gör kan man få fram vilka resultat man vill. Men sanningen är den att vad Jan Björklund just nu genomför är en sortering som innebär att den stora delen av elever ska hålla till godo med sämre utbildning, med mindre kunskap, medan man ska satsa på en liten del av eleverna som ska få en bättre utbildning och bättre kunskaper. Det här är inte vad samhället eller arbetslivet behöver i framtiden. Vi behöver öka kunskapsnivån i samhället. Vi behöver återgå till att se kunskap som en tillgång. Jan Björklund ser kunskapen som en kostnad. Hans främsta argument för att elever inte ska kunna läsa upp bättre betyg på komvux är att det kostar. Men vad kostar det ett samhälle om kunskapsnivån sjunker? Jo, den kostnaden är oräknelig, Jan Björklund. Därför: Mer kunskap och mindre lyckad borgerlig politik skulle leda till ett bättre samhälle i framtiden. (Applåder)

Herr talman! Eftersom Lars Ohly felaktigt återger vårt förslag om komvux vill jag nämna vad det verkligen innebär. Elever som har gått igenom en komplett utbildning på gymnasiet, är godkända och har lyckats kommer inte att få gå exakt samma utbildning en gång till bara för att de vill ha ännu högre betyg. Om man däremot blir underkänd får man gå en gång till. Om man vill läsa någonting annat får man också göra det. Jag tycker att det ska vara en rättighet att få gå på komvux och få bli godkänd, men det kan inte vara en mänsklig rättighet att få gå samma utbildning gång på gång tills man får det högsta betyget. Det är där skillnaden finns oss emellan. Den stora utslagningen i svensk skola ligger i dag i att en tredjedel av ungdomarna slås ut från gymnasieskolan, en tredjedel! De slås ut genom att de hoppar av eller genom att de i och för sig går färdigt men blir underkända i slutbetygen. Det beror på att ni har ställt kraven att alla ska tvingas läsa in teoretisk högskolebehörighet. Alla vill inte bli akademiker, Lars Ohly, och det är dags att också arbetarpartiet, som ni kallar Vänsterpartiet, uppvärderar yrkeskunskaper och yrkesutbildningar. (Applåder)

Herr talman! Det tycks vara bara Folkpartiet som i år, 15 år efter folkomröstningen om EU, fortsätter att hävda att valen handlar om ja eller nej till Europa. Men jag kan säga som Ohly: Jag gratulerar den dag då ni inser att det har hänt något. I förrgår presenterade Björklund stolt sin nya skolproposition. Där fanns både vin och vatten. En sak som bekymrar mig är att Björklund, liksom övriga ministrar, tycks vara fast bestämd att minska möjligheten för människor att få nya chanser att komma igen och komma tillbaka. Jag tycker att det är ett grundläggande gott tecken på ett samhälle att man ger människor nya livschanser, oavsett om de har gjort fel eller valt fel eller bara tänkt om. Nu handlar det om att stoppa chansen att läsa upp betygen på komvux. Björklund vill stoppa överutnyttjandet av utbildning bland ungdomar, man ska få bara en chans. Det finns många exempel på andra saker som har samma inriktning. Häromåret var det viktigt att ta bort de så kallade 25:4-reglerna för antagning till universitet. Man kan också nämna avskaffandet av korttidsstudiestödet och planerna på att de praktiska linjerna inte längre ska kunna kvalificera för universitetsutbildning, eller varför inte de nya sjukförsäkringsreglerna som gör att många åker rakt ut ur försäkringssystemet utan att få en rimlig chans till rehabilitering. Är det inte i grunden en hänsynslös och ganska obehaglig människosyn som ligger bakom de återkommande inskränkningarna för människors möjligheter till chanser att komma tillbaka? (Applåder)

Herr talman! Peter Eriksson tar verkligen i i sin kritik av de reformer vi föreslår i sin kritik. Jag vet inte om det är brist på egen substans som gör att man måste veva upp så våldsamt. Det normala borde vara att när man går ur gymnasiet med godkända betyg och ska gå vidare till universitet och högskola gör man det direkt. Det här att allt fler kräver att få gå ett fjärde år, på komvux, efter gymnasiet för att de inte är nöjda med de betyg som de fick utan vill ha ännu högre betyg och att det sker i alltmer ökad utsträckning är ett problem. Jag medger att det är ett problem ur resurssynpunkt. För det första kommer unga människor ut på arbetsmarknaden ett år senare, och för det andra måste vi fundera på resurserna. Även i er värld är till sist resurserna inte oändliga, även om de verkar så när ni är i opposition. Men de är inte det. Man måste fundera över hur de används. Är det rimligt att den som redan har gått igenom en utbildning och är godkänd ska kunna gå samma utbildning gång på gång tills man får det absolut högsta betyget? Det är det vi nu begränsar. Det är klart att man ska få en andra chans och gå på komvux. Vill man höja sina betyg går det att göra på ett annat sätt, nämligen att man tentar upp betygen. Man går in och skriver av ett prov, och så läser man på själv. Men samhället betalar inte utbildningen en gång till. Dessutom har vi sedan 1977 möjligheten i Sverige att söka in via högskoleprov till högskolan om man inte är nöjd med sina betyg. Det får man göra i ett oändligt antal gånger. Vi har inte bara en andra chans, vi har en tredje, fjärde och femte chans. Jag ser Lena Hallengren i salen. Redan den socialdemokratiska regeringen argumenterade för den förändring vi nu genomför, men man orkade inte genomföra den. I en artikel som Leif Pagrotsky och Lena Hallengren skrev sommaren 2006 argumenterade de precis för det här förslaget. Det är inte ett rimligt resursutnyttjande att man ska läsa samma utbildning gång på gång. Man ska ha många chanser. Det är vi för. (Applåder)

Herr talman! Det verkar som om det vore ett stort problem att många ungdomar läser om, som skolministern nu säger, gång på gång. Men så är inte verkligheten. Det är en fullständig vrångbild. Däremot finns det ungdomar som, fast de har kämpat och gått i skolan, upptäcker när de söker in på universitet att de inte når ända fram, att de kanske inte kommer in på de utbildningar som de hade velat. Att det då finns en chans att läsa om vissa av kurserna för att få högre betyg är väl bra och en stor fördel. Risken med Björklunds system är att det blir ett väldigt taktiserande. Om man ser på våren sista terminen att man kanske inte klarar sig då kanske man går på Icke godkänd. Man kanske väljer att taktisera så att man i stället får Icke godkänd för att få chansen att läsa om. Det är väl ingen bättre utveckling än den vi har i dag, där ungdomar ändå gör sitt bästa.

Herr talman! Om vi djuplodar just detta förslag tror jag att Leif Pagrotsky hade helt rätt i den artikel han skrev i juli 2006, nämligen att dagens system hittills har uppmuntrat till taktiserande. Man kan välja att göra andra saker, ligga lite lågt i gymnasiet och ändå klara sig igenom. Alla vet att de kan ha rätt att efteråt kräva att få gå igenom kurserna en gång till på komvux och därigenom höja sina betyg. Den frestelsen är rätt stor för många ungdomar. Vi vill i stället ha ett system där man anstränger sig och gör sitt bästa i gymnasieskolan för att nå så goda resultat som möjligt. Man ska ha många chanser att förbättra resultaten, och det har man också. Man kan tenta upp betyg, man kan söka in på högskoleprov, man kan söka utbildning en gång till om man är underkänd. Men det är inte rimligt, Peter Eriksson, att man gång på gång ska kunna läsa samma utbildning när man redan är godkänd. (Applåder)

Herr talman! Går man vilse tillräckligt länge börjar man snart känna sig hemma. Var det inte det som hände Socialdemokraterna när köerna i vården blev det normala? Jag tror att många är medvetna om att svensk hälso- och sjukvård tillhör de allra bästa i världen, kvalitetsmässigt högtstående på område efter område, men många vet också att väntetiderna är alltför långa. Det är ett problem framför allt för alla dem som, ofta under värk och lidande, månad efter månad tvingas vänta på besked och behandling, för dem som betalar höga skatter för en vård som de inte får. Det är förstås även ett gigantiskt slöseri med mänskliga och ekonomiska resurser. Jag har det bestämda målet att få bort de orimliga köerna i vården. Därför har vi skapat en kömiljard. Enkelt uttryckt innebär det att landstingen belönas ekonomiskt om de lyckas i arbetet med att få ned vårdköerna. I förra veckan kunde vi presentera en halvtidsavstämning av vad som har åstadkommits. När de första mätningarna kom i början av året såg vi ett trendbrott. Det vi nu ser är mer än så. Siffrorna i april visar på mycket tydliga framsteg. På bara några månader har vi lyckats minska antalet köande personer med 54 000. Det är mer än en halvering av köerna. I september väntade 97 000 patienter längre än de 90 dagar som stadgas i vårdgarantin för att få träffa en doktor. I april var det 43 000. Under tolv år av socialdemokratiskt styre hände ingenting annat än att köerna växte. Vårdgarantin satt som en vackert broderad devis på landstingspolitikernas kontorsväggar. Det väcker onekligen frågan vad man egentligen vill med politiken. Engagerar man sig för att man vill göra livet lättare för människor eller är man för lojal med systemet? I sjukvården arbetar kompetent personal som inget hellre vill än att bota och lindra. Anställda inom vården gör dagligen heroiska insatser för sina medmänniskor. Det är de av oppositionen rosade och omhuldade sjukvårdssystemen som i praktiken hindrat sjukvårdspersonalen från att göra sitt jobb. Hindren har kommit från politiker som tror att allt här i livet handlar om budgetanslag och minutiös styrning, inte om att frigöra kraften hos den personal som bara vill ha rätt förutsättningar för att kunna göra sitt jobb. Kömiljarden är en del av det arbetet. Jag kommer inte att ge upp förrän vi sett till att vi kan leva upp till vårdgarantin. Förra gången vi diskuterade den här frågan i kammaren talade jag om vårt arbete för att stärka patientens ställning. Jag sade att vi prioriterar patienten framför systemen. Mona Sahlin invände och hävdade att patienten och systemen är samma sak. Det är förstås ett mycket avslöjande uttalande. Min fråga till Mona Sahlin blir därför: Hur kan det komma sig att denna er syn inte ledde till annat än tolv år av växande köer? Försök förklara det. Ni har trots allt tolv års träning av dimridåer och bortförklaringar. Herr talman! För fjärde gången har vi lagt ett Europaparlamentsval bakom oss. Oavsett vilka resultat vi har kunnat notera för våra partier kan vi konstatera att det fanns två positiva trender. För det första: Valet handlade om sakpolitik. Det handlade inte längre om för eller emot EU. Det handlade om vad vi vill med det EU som vi har. Vi hade också en bättre valdebatt än tidigare. För det andra: Valdeltagandet ökade, precis som jag och andra förutspådde. De olyckskorpar som trodde på sämre valdeltagande fick fel, och väl är det. Kanske stödde dessa två saker varandra, och i så fall är det naturligtvis ett hälsotecken för svensk demokrati. Under valrörelsen fördes en intensiv debatt om upphovsrätten på nätet och om människors integritet. Det är viktiga frågor. Svenska folket kunde förära Europaparlamentet med ett nytt parti. Det är ett parti som inte finns företrätt i riksdagen och vars uppfattningar om upphovsrätten vi kristdemokrater inte delar. Men frågan är viktig, och därför vänder jag mig till de trendkänsliga som nu enligt uppgift håller på att vända i frågan. Det är säkert uppiggande och roligt att sälla sig till en ungdomlig rörelse av uppkäftiga nätproffs, men har vi inte, Mona Sahlin, ett större ansvar än så? Vi måste se till realiteter och konsekvenser. Om Socialdemokraterna inte tycker att upphovsrätten ska gälla på nätet undrar jag hur man då kan försvara en annan form av upphovsrätt, nämligen patentskyddet. Eller är det bara kulturarbetarna som inte ska få betalt för sitt skapande i Socialdemokraternas Sverige? Om man även ifrågasätter patentskyddet blir frågan vad det skulle innebära för den forskande läkemedelindustrin att inte längre ha ett patentskyddat forskande. Vad skulle det innebära för framtidens sjukvård? För mig som socialminister är det uppenbart att det skulle resa enorma problem och sätta möjligheterna till att utveckla vården på spel. Kan du, Mona Sahlin, förklara hur ni tänkt, för det är väl inte så att ni ser till den politiska trenden först och de faktiska konsekvenserna sedan? Ett sådant beteende har ett namn. Det kallas för populism. Herr talman! Ingen är oberörd av den svenska krisen. Vissa har påverkats långt mer än andra, men jag tror att alla känner av den. Svensk ekonomi är väldigt exportberoende och därmed beroende av utvecklingen i omvärlden. När de ekonomiska aktiviteterna avtar påverkar det Sverige mer än andra länder. Om det beställs väsentligt färre Scanialastbilar uppstår det problem vid Scanias fabriker. Färre personer behövs i produktionen, människor drabbas när de förlorar jobben, och det offentligas kostnader ökar samtidigt som skatteintäkterna minskar. Vi ser nu ett och annat ljustecken, men ingen kan med säkerhet säga när det vänder eller hur djup krisen kommer att bli innan det blir bättre. Då är försiktighet en dygd. I den svenska debatten har oppositionen visat sig vara mer än villig att satsa stort med hjälp av pengar som inte finns. Här råder inga begränsningar eller avvägningar. Häromdagen kunde vi konstatera att Internationella valutafonden gav ett positivt omdöme om Sveriges krisbekämpning - väl avvägda åtgärder, enligt referaten. Deras bedömning kan inte tolkas som annat än ett starkt betyg till den svenska ekonomiska politiken. IMF underkänner de idéer som i dag är oppositionens. Man betonar att oppositionens förslag skulle innebära ett stort risktagande och knappast ge några positiva effekter. Jag och Kristdemokraterna har ingen annan avsikt än att fortsätta att ta ansvar i en svår tid. Herr talman! Livet är lyckligtvis inte bara IMF-rapporter. I helgen hade tv-programmet Talang säsongsavslutning. Det är ett program där folk får uppträda inför en jury som bedömer deras färdigheter i precis vad som helst. Och vem kunde tro att vinnare skulle bli en person med samma förmågor som de rödgröna? Det blev nämligen en trollkarl. Det var en fullt normal trollkarl med precis samma utrustning som oppositionen, en trollerilåda med trollspö och allt. Jag tycker att de rödgröna förtjänar en eloge för sina uppträdanden under riksdagsåret. Hur många gånger har de inte lyckats blanda bort korten? Hur många gånger har inte pengar som inte finns plockats fram ur öronen på de rödgröna? Hur många gånger har inte små överraskningskaniner hoppat upp ur hatten och glatt sprungit runt i form av stödpaket, bluffprogram och framtidsvisioner? Det enda de inte har lyckats med är själva trollspöet. Mona Sahlin har försökt trolla bort ekonomiska realiteter. Lars Ohly har försökt trolla bort hammaren och skäran, och Peter Eriksson har försökt trolla bort Lars Ohly. Men tack ska ni ha, det har varit ett underhållande riksdagsår! (Applåder)

Herr talman! Göran Hägglund har snart trollat bort alla väljare, skulle man kunna tillägga. Jag skulle vilja ställa en fråga utifrån en rubrik på förstasidan i Dagens Nyheter i lördags. Jag ska läsa upp den, och sedan ska jag ställa en fråga. Rubriken är: "Svårt sjuka en dålig affär för vårdcentraler". Ingressen lyder så här: "Jakten på intäkter får vårdcentraler i Stockholm att ta in patienter som egentligen inte behöver gå till doktorn. Patienter med lindriga åkommor är vinstgivande för vårdcentralerna. Besöken går fort och kostar inte mycket i provtagningar. - Tidigare sade vi åt dem att bädda ned sig med en god bok. Nu är dagordern att ta hit patienterna, säger en erfaren distriktsläkare. - - - En svårt sjuk patient däremot som behöver både längre samtal med doktorn och dyra medicinska undersökningar kostar mer än vad ersättningen ger. Dessa besök blir en 'förlustaffär'." Om svårt sjuka beskrivs som en dålig affär för vården vänder det sig i magen och gör ont i hjärtat på väldigt många här. Min fråga till Göran Hägglund är: Är det inte dags att ingripa nu? Om det är vård efter behov och likvärdig vård som ska gälla, går det verkligen ihop med det moderata Vårdval Stockholm? (Applåder)

Herr talman! Man kan fråga sig om Mona Sahlin förbereder en alternativ karriär eftersom hon nu tar upp en fråga som hör hemma i landstinget i Stockholm och inte i Sveriges riksdag. Men jag ska ändå gärna ta den här diskussionen. Vad som har hänt i Sverige är att vi förändrar vården på ett sådant sätt att tillgängligheten ökar. Färre människor behöver vänta på den vård som de har rätt till - färre människor i stort lidande behöver stå och vänta. Vi har fått en vård som är mer tillgänglig. I Stockholm har det öppnat många nya vårdcentraler, ett 20-tal, också i områden som är tuffare än de som har det allra bäst i Stockholm. Det har inneburit att fler människor har kunnat komma till i vården. Fler människor kan möta läkaren och få den behandling som de alltför länge har väntat på. Detta innebär inte att allt är komplikationsfritt och enkelt. Det finns säkert saker och ting som man måste skruva på här i Stockholm för att se till att man har system som möter människors behov på bästa möjliga sätt. Men det dramatiska som har inträffat är att fler människor får vård. Människors upplevelse av vården är faktiskt bättre och starkare nu än den har varit tidigare. Människor upplever att vården har förbättrats. Det innebär inte att vi är utan problem. Problemen ska vi ta itu med och hantera antingen det handlar om situationen på riksnivå eller om den i Stockholms läns landsting. En del av de här frågorna hör hemma på landstingsnivå, och jag är säker på att man för debatten i Landstingshuset.

Herr talman! Jag gillar fria vårdval, men jag ogillar djupt orättvisor i vården. Min poäng var att med den fria etableringsrätten riskerar Vårdval Stockholm att komma till ett landsting nära alla medborgare i Sverige. Genom den stora andel av Sveriges befolkning som bor i Stockholm blir sjukvårdspolitiken i Stockholms läns landsting av intresse också för Sveriges riksdag. Jag är väldigt glad över att köerna kortas. Många landsting har också lyckats väldigt bra. Det gäller att hålla i den utvecklingen. Därför är jag också djupt oroad över vad bristen på stöd till landstingen i år kan innebära. Leder uppsägningar av vårdpersonal till att det blir tuffare att klara detta i många landsting? Det är också ett ansvar som ligger här och hos socialminister Göran Hägglund. Men frågeställningen är fortfarande: Är de effekter som Vårdval Stockholm har för svårt sjuka acceptabla? Är det något som Göran Hägglund är beredd att ingripa mot i den meningen att den fria etableringsrätten måste förändras? Annars sviker man. (Applåder)

Herr talman! Mona Sahlin säger sig vara för det fria valet för patienter, men hon förbehåller sig rätten att säkerställa att det är politiker som avgör vad patienterna har möjlighet att välja mellan. Därmed blir det fria valet inte ett fritt val mellan olika aktörer, utan där ska politiker bestämma om man får starta verksamhet, även om man har de kvaliteter som fordras. Jag tror på att stärka patientens ställning. Jag tror på att öka möjligheten att möta patienternas behov. Det centrala i den fråga som Mona Sahlin tar upp är ersättningssystemen. Det är tekniskt, men det handlar om hur man sätter ihop den ordning som gör att man får ersättning till vårdcentralerna. Där har varje landsting en viktig uppgift att följa upp och justera om det behövs, så att man möter människors behov. Vårdvalssystemet har kommit för att stanna. Det säkerställer en bättre vård, framför allt för de patienter som tidigare har fått vänta alltför länge i Socialdemokraternas Sverige. (Applåder)

Herr talman! Jag vill gratulera Göran Hägglund. Ni har lyckats. Nu ökar socialbidragen explosionsartat i landets kommuner. I år väntas kostnaderna för socialbidrag öka med 28 procent enligt Akademikerfacket SSR. När socialbidragen ökar trängs välfärden undan. Det är där som kostnaden utkrävs för era skattesänkningar för högavlönade. En tredjedel av löntagarna står utanför a-kassan. Det har ni lyckats med genom höjningar av avgifterna och försämringar av försäkringen. Försäkringskassan räknar med att 30 000 personer kommer att utförsäkras från sjukförsäkringen nästa år. Det har ni lyckats med. Enligt Arbetsförmedlingen beräknas ungdomsarbetslösheten öka till 35 procent 2010. Det här visste ni naturligtvis om. Ni har försämrat för sjuka och arbetslösa, och ni visste naturligtvis att effekten skulle bli att fler utförsäkrades och färre fick samhällets stöd. Och när ni nu sitter med armarna i kors medan krisen slår igenom i välfärden i kommuner och landsting vet ni naturligtvis att det leder till ökad arbetslöshet, som ytterligare ökar bördan på a-kassan och kommer att slå igenom i ökade socialbidrag i framtiden. Regeringen säger sig prioritera välfärdens kärna och planerar samtidigt för 25 000 färre anställda i offentlig sektor nästa år. Det står i Anders Borgs egen vårproposition. Tillsammans med de varsel som läggs i privata verksamheter leder detta naturligtvis till ökad arbetslöshet och i förlängningen till att ännu fler tvingas söka försörjningsstöd. Därmed kommer också antalet barn som växer upp under fattiga förhållanden i Sverige att öka. Det sambandet är väldigt tydligt. Det här visste naturligtvis Göran Hägglund om. Det måste kanske till och med ha varit syftet med de politiska förändringar som han har varit med och beslutat om. Grattis, Göran Hägglund, ni har lyckats! (Applåder)

Herr talman! Låt mig först gratulera Lars Ohly till att sannolikt vara den debattör som är minst synkad med de ämnen han tar upp. Han har med ironisk underton gratulerat till vårdval som har lett till att fler människor har fått vård. Han tar upp och med ironisk underton gratulerar till sådant som har att göra med kunskapsområdet i skolan när vi har en regering som har vänt decennier av socialistisk utbildningspolitik till att bli mer inriktad på kunskap. Nu tar Lars Ohly upp frågan hur Sverige förändras när vi går in i eller befinner oss i en kris. Det är möjligen överraskande för Lars Ohly, men för de allra flesta människor är det nog självklart att om intäkterna minskar dramatiskt får det konsekvenser. Så är det för hushållen. Så är det för oss som personer och till och med i politiken. Men Vänsterpartiet verkar leva som i en drömvärld där man lämnar de ekonomiska realiteterna och tror att man i en situation när intäkterna dramatiskt minskar kan vräka på trots att man inga pengar har. Vänsterpartiet har aldrig någonsin behövt ta ansvar i en tuff situation, utan man har bara kunnat vräka på utan att få plus och minus att gå ihop. Men det är tyvärr så, Lars Ohly, att när vi går in i en djup ekonomisk kris, kanske den tuffaste sedan depressionen, får det konsekvenser i svensk ekonomi. Det gäller för oss att agera klokt för att se till att den här krisen blir så kortvarig som möjligt, att göra rätt insatser för att djupet inte ska bli så stort och se till att Sverige står berett att när det vänder ta fart i den utvecklingen så att människor står väl rustade. Och det är det som vi gör.

Herr talman! Göran Hägglund bevisade just med sitt inlägg att ni var väl medvetna om att de minskade inkomster som skattesänkningarna leder till också skulle få konsekvenser. Minskade intäkter leder till konsekvenser. De konsekvenserna ser vi nu. Vi ser dem i form av att antalet utförsäkrade från sjukförsäkringen ökar. Vi ser att antalet arbetslösa som inte är berättigade till arbetslöshetsunderstöd ökar. Vi ser att socialförsäkringskostnaderna ökar. Vi ser att antalet arbetslösa i kommuner och landsting ökar. Vi ser att kurvorna pekar nedåt. Människor mår illa, och det är konsekvenser av den politik ni har fört. Därför är min gratulation naturligtvis väldigt välfunnen. Ni visste ju att dessa konsekvenser skulle följa. Annars skulle ni inte ha genomfört detta. Annars skulle ni inte ha sänkt skatten allra mest för dem som tjänar mest. Annars skulle ni inte ha genomfört de systemförändringar som leder till att klyftorna i samhället ökar. Ni vill ha ett nyliberalt systemskifte, och ni är på väg att lyckas. Det är detta jag gratulerar till. Men det kommer att ta slut, Göran Hägglund. I valet 2010 ska vi se till att i stället skapa rättvisa och solidariska förhållanden. (Applåder)

Herr talman! Det som haltar i det här resonemanget är förstås det faktum att fler har jobb med regeringens politik än vad man hade haft med Lars Ohlys politik. Fler människor har arbete och kan försörja sig själva. Det andra är att människor har mer pengar än vad de skulle ha med Lars Ohlys politik, för Lars Ohlys politik går ut på att man ska höja skatterna. Skulle det då bli fler eller färre som får gå till socialförvaltningen, Lars Ohly? Jag är rätt säker på att det skulle vara fler som fick gå till socialförvaltningen om Lars Ohlys politik skulle gå igenom, dels för att de skulle få betala mycket högre skatter, dels för att färre skulle ha arbete i Lars Ohlys Sverige. Den politik som vi för gör inte att vi löser alla problem. Problemen finns här. Problemen måste hanteras. Vad vi kan göra är att efter bästa förmåga lindra nedgången och försöka göra den så kortvarig som möjligt. Men det går inte att önska bort krisen. Den finns här. Vi måste jobba med den varje dag för att se till att göra den så kortvarig som möjligt. (Applåder)

Herr talman! I Iran utspelas nu scener som visserligen ibland är förfärliga - det brutala våld som slår ned demonstranternas rättmätiga krav på en demokratisk utveckling är naturligtvis svårt att bära. Men samtidigt finns där hopp om förändring, hopp om att vi äntligen skulle kunna se en mer demokratisk utveckling i Iran. Därför är det nu viktigt att vi i omvärlden ger allt stöd till kvinnokämparna, till fackföreningsaktivisterna och till demokratiförkämparna i Iran, att vi på alla sätt visar att vi inte accepterar det förtryck som alltjämt fortgår och att vi inte anser att ett Iran utan demokrati har en självklar plats i världssamfundet. (Applåder) Tack så mycket! I Mellanöstern finns det fler länder. Häromdagen nämnde Benjamin Netanyahu, Israels premiärminister, ordet stat i samband med de palestinska kraven på en rättvis fred. Men detta var ingenting i närheten av en stat. Det som Benjamin Netanyahu beskrev var ett palestinskt getto under Israels överhöghet. Därför är det viktigt att vi också där är tydliga och ställer krav, samma krav på Israel som vi ställer på de palestinska företrädarna, nämligen: Acceptera en tvåstatslösning på rättvisa och demokratiska grunder! Se till att upphöra med all terrorverksamhet, inklusive den vardagliga terror som drabbar palestinier på Västbanken och i Gaza! Se till att öppna gränserna till Gaza! Se till att upphöra med krigsaktivismen! Se till att respektera ingångna avtal! Det finns tyvärr styrande i Israel och en del palestinska företrädare som inte uppfyller dessa krav. Våra krav på dessa båda parter är tydliga. Freden måste vara första prioritet och inte, som Benjamin Netanyahu beskrev det i sitt tal, tredje prioritet. Det här är de viktigaste frågorna just nu internationellt. Det finns många sådana. Men även här hemma ser vi krav på förändringar. Det är berättigade krav, eftersom den här högerregeringen håller på att lyckas. Det är därför som kraven nu kommer på att man ska byta regering och byta politik. Vi behöver nämligen någonting annat. Vi behöver någonting väsentligt bättre. Vi behöver en politik för jobb och sysselsättning i stället för den politik för arbetslöshet och nedgång som denna regering står för. Då krävs det att man inte sitter med armarna i kors och väntar på att krisen ska gå över utan att man använder politikens verktyg för att förändra människors verklighet. Och då krävs det stora infrastruktursatsningar, stora investeringar i järnvägsbyggande, i ny energi, förnybar energi, i nya transportlösningar, i ny förnybar miljöteknik. Men det behövs också stora investeringar i bostadsbyggande som gör att vi kan bygga bort den bostadsbrist som finns i hälften av landets kommuner och som ungefär tre fjärdedelar av landets invånare upplever. Vi behöver en välfärdspolitik som inte späder på arbetslösheten ytterligare genom att uppsägningar och varsel också läggs i kommuner och landsting, så att lärare tvingas gå hem, så att sjuksköterskor tvingas gå hem, så att undersköterskor tvingas gå hem, så att förskollärare tvingas gå hem. Vi behöver mer av välfärd, inte bara för att bekämpa arbetslösheten utan också för att välfärden är viktig för att skapa ett rättvist samhälle. Och vi behöver rättvisa därför att de rika som tjänat mest på denna regerings skattesänkningar använder väldigt liten del av sina skattesänkningar till konsumtion. De använder sina skattesänkningar till att spara, betala av på lån eller köpa aktier. Det är inte så väldigt många nya jobb som skapas på det sättet. Om däremot de arbetslösa och sjuka, de lågavlönade som har alldeles för lite i dag, inte minst pensionärerna som har drabbats av straffbeskattning av den här regeringen, och de studerande som inte har fått ett öre i höjning av sina studiemedel skulle få lite mer vet vi att de pengarna direkt skulle gå in i konsumtion av varor och tjänster. Därmed skulle efterfrågan på nya jobb öka. Vi behöver också en ny politik för en välfärd som inte drivs av vinstintressen, en välfärd som är byggd på människors behov av att känna trygghet i livets olika skeden. Detta innebär att människor känner att vi tillsammans kan se till att den som drabbas av olycka, arbetslöshet eller sjukdom efteråt kan komma ut med bra förutsättningar för att gå vidare i livet. Detta ska kunna ske utan privata försäkringar och utan att man ska behöva betala sig förbi köer. Det ska vara en rättighet. Vi bygger upp detta skattefinansierat av det enkla skälet att vi vet att det nästa gång kan vara vi själva som drabbas. Nästa gång kan det vara vi som behöver den hjälpen. Och även om vi aldrig någonsin behöver utnyttja den hjälpen har det varit förnuftigt att bygga ett samhälle där vi ställer upp för varandra och där de som är i svårigheter får stöd. Då kan inte vinstintresset få ta plats inom vare sig vården, omsorgen eller skolan, där vinstintresset nu exploderar. Enligt Sveriges Televisions Rapport har fem av sex aktiebolag som driver friskolor gått med vinst, och det är inte små vinster. Sammanlagt hade de 300 bolag som driver friskolor en omsättning på 10,7 miljarder kronor, och vinsten var drygt en halv miljard. Det är våra skattepengar. Ni slösar med våra skattepengar. De går rakt ned i aktieägarnas fickor. Det ni säger att ni inte gör när det gäller Saab och Volvo gör ni när det gäller utbildningsverksamhet i privat regi. Ni slösar bort våra resurser som i stället kunde ha använts till fler anställda inom skolan. Vi behöver en ny politik också för att ifrågasätta de nyliberala dogmerna om privatiseringar och avregleringar som alltings välsignelse. Vi måste ifrågasätta marknadsstyrda lösningar och i stället säga: Vi behöver mer av demokrati, mer av påverkan från människor som lever i vårt samhälle, mer av möjligheter att utforma system som faktiskt skapar rättvisa och solidariska villkor. Vi behöver förbättra socialförsäkringarna, inklusive a-kassan, av det enkla skälet att vi vet att människor som drabbas behöver trygghet för att kunna ställa om. Den omställningen behövs än mer i dag i tider av ekonomisk kris än tidigare. Vi behöver en tandvårdsreform värd namnet, inte det fuskbygge som Göran Hägglund har stått för, utan en tandvårdsreform som gör att människor har råd att gå till tandläkaren, även de som inte har så mycket pengar. Vi behöver bekämpa hemlösheten och bostadsbristen. Där står den här regeringen helt naken. Vi kräver ett nytt bostadsinvesteringsstöd som bara ska utgå när bostadsbyggandet leder till att man uppfyller hårda miljökrav och låga hyror. Vad vi behöver är hyresbostäder som även de lågavlönade och framför allt ungdomar kan efterfråga. Framför allt behöver vi en helt ny klimat- och miljöpolitik. Vi behöver en politik där man inser att det inte kostar att ställa om. Det är lönsamt för ett samhälle att ställa om. Det är naturligtvis nödvändigt av de skäl som FN:s klimatpanel och andra har beskrivit. Det är också möjligt, för vi har tekniken och kunskapen att bygga om både energi- och transportlösningar till ett hållbart samhälle. Men framför allt är det lönsamt att göra det. Det är inte en kostnad för ett samhälle på lång sikt. Det är tvärtom en fördel för ett samhälle att ligga långt fram i miljö- och teknikomställning. Allt detta ska göras med ett feministiskt perspektiv. Vi vet att det är denna regerings sämsta gren. Kvinnors villkor har försämrats under de senaste åren. Det är till och med så att löneskillnaden mellan kvinnor och män har ökat med 1 000 kronor per månad sedan valet 2006. Det rödgröna alternativet är att återupprätta tron på politiken och demokratin. Vi kan göra skillnad. Det spelar roll vilka som sitter vid makten och försöker att förändra villkoren för människor. Vi ska inte sitta med armarna i kors eller rulla tummarna och vänta på att en kris ska gå över utan ingripa och säga att vi inte kan göra allting på en gång, att en del saker kommer att ta längre tid än andra men att vi kan påverka tillsammans. Vi ska få de människor som i dag vänder demokratin ryggen att inse att det finns ett politiskt alternativ som står på deras sida, ett rödgrönt regeringsalternativ som är berett att diskutera med dem om hur samhällsutvecklingen ska ske och samhällsförändringen genomföras. Vi ska vara beredda att tillsammans med dem bära fram den samhällsförändringen. Vi behöver återupprätta tilltron till politiken till skillnad från den uppgivenhet och marknadsstyrning som utmärker den högerledda regeringen. De rödgröna blir allt bättre och bättre på att samarbeta. Vi levererar fler och fler gemensamma motioner här i riksdagen, reservationer i utskotten och utspel på olika plan. Vi kommer att leverera allt fler besked om nästa mandatperiod, medan regeringen sitter och väntar på att krisen ska gå över. Därför, mina vänner, behövs det en ny rödgrön regering efter valet 2010. (Applåder)

Herr talman! Jag lyssnade noga till Lars Ohly. I tio minuter har han stått och pratat om hur han ska göra av med pengar. Inte med ett ord har Lars Ohly nämnt hur han ska skapa några resurser. Ordet företag finns inte i Lars Ohlys värld, och det tycker jag är intressant. Om vi ska skapa välstånd, Lars Ohly, måste några skapa detta välstånd. Det är några företag som måste anställa, som måste exportera, som måste se till att vi får inkomster och se till att det blir jobb. De finns inte i Lars Ohlys verklighet, och det tycker jag är intressant. Jag tänker på en låt som skulle passa Lars Ohly väldigt bra. Det är Om jag hade pengar . För det är väl den låt som passar någon som kan stå här i talarstolen och tala om hur man ska kunna göra av med andras pengar och aldrig med ett ord behöver berätta hur det ska skapas nya resurser. Den andra frågan som jag tänkte ta upp är fordonsindustrin. Om jag hade lyssnat på Lars Ohly hade vi varit i ett läge i dag, som jag sade i mitt anförande, där vi hade haft 6 miljarder kronor i ett konkursbo i USA. Då hade vi skickat i väg pengar till multinationella företag i USA och haft dem i ett konkursbo. Vi har varit väldigt noga med att dra rågången mellan vad politiken och näringslivet ska göra. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet anklagar de borgerliga partierna för att vi sprätter ut skattesänkningar. Själva ger ni gladeligen bort skattepengar till multinationella fordonsföretag i USA. Tala om sammanblandning av roller! I det sammanhanget tänker jag på en annan låt, Staten och kapitalet . Måste vi inte, Lars Ohly, dra en rågång mellan vad staten och kapitalet ska göra? Ska vi inte ställa krav på de här företagen att skapa lönsamhet och inte slarva med skattepengarna som ni är beredda att göra?

Herr talman! Det som lyser med sin frånvaro i Maud Olofsson politik är tyvärr det område som hon har ansvar för, nämligen näringspolitiken. Det finns nästan inga initiativ för att bedriva näringspolitik i det här landet. (Applåder) Det handlar om en aktiv regionalpolitik men också om en aktiv företagarpolitik som ser till att stimulera effekterna och möjligheterna för företag att växa. Men där står Maud Olofsson bara och säger nej till i princip allting som föreslås. Dessutom behövs det en rättvisepolitik som gör att det finns någon som kan köpa de varor och tjänster som produceras. Det är den första och främsta förutsättningen för att företagen ska vara lönsamma. Dessutom behövs det en skattepolitik som inte omfördelar åt fel håll. Det leder bara till att de rika betalar av på sina lån, sparar eller köper aktier. Vi behöver i stället en rättvis fördelningspolitik. Lärare som arbetar är naturligtvis bättre än lärare som är arbetslösa. Det är bättre att betala för det jobb och den kvalitet man får ut av offentliganställda än att kasta ut dem i arbetslöshet. Därför borde ni nu inse att kommun- och landstingssektorn behöver mer pengar för att inte varslen där ska leda till ännu fler uppsägningar som späder på en redan hög arbetslöshet. Slutligen, herr talman, fick jag en fråga om varför vi ville slänga in miljarder till ett konkursbo i USA. Det hade varit förfärligt om vi hade velat det. Det hade verkligen varit förskräckligt om vi hade föreslagit att man skulle kasta in miljarder i ett konkursbo i USA. Jag undrar: När föreslogs detta? Av vem föreslogs det? Var det en vänsterpartist måste jag ta vederbörande i örat. Vi har föreslagit att regeringen skulle vara aktiv för att se till att den svenska fordonsindustrin fick möjligheter att överleva. Det är något helt annat, Maud Olofsson. (Applåder)

Herr talman! Så var Lars Ohly där igen. När han precis var på väg att förklara vad han skulle göra för att skapa några resurser landade han i ökade utgifter. Det är inte med fagra ord som man skapar ett bra näringslivsklimat i Sverige. Det är med reella åtgärder. Vi har över 80 åtgärder som vi har genomfört redan för att stärka företagsklimatet i Sverige. Jag kan trösta Lars Ohly med att företagarna är väldigt nöjda med de åtgärder som vi har genomfört. Lars Ohly tycker att det är bekymmersamt. Det bästa sättet att stödja företagen är att öka efterfrågan. Då blir min fråga tillbaka: Hur kan skattehöjningar för just låg- och medelinkomsttagare öka efterfrågan hos dessa företag? Hur kan ni med era skattehöjningar säga till vanliga kunder och konsumenter att de nu får mer att köpa för? I själva verket drar ni in mer i skatt. Den ekvationen går inte ihop. Vem har lovat mer pengar till fordonsindustrin? Lars Ohly tycker att vi gör för lite, att regeringen borde gå in och ta över bara under en kort stund. Det handlade om 6 miljarder kronor, och det var det som ni tyckte, även om ni inte angav siffran. Ni tyckte att vi skulle gå in.

Herr talman! Passiviteten är förödande för svensk fordonsindustris framtid. Det gäller inte bara Saab och Volvo. Det gäller även lastbilstillverkarna Volvo och Scania och alla deras underleverantörer. Där är tyvärr Maud Olofssons främsta insats hittills att prata ned värdet på denna industri. Hon pratar ned värdet på det som borde vara nationella tillgångar, att ha företag i denna storleksordning som kan exportera varor som är uppskattade. I stället har Maud Olofssons främsta inspel varit att försämra möjligheterna för denna industri att överleva. Det är naturligtvis det främsta misstag en näringsminister någonsin kan begå. Dessutom är arbetslöshet inte gratis, Maud Olofsson! Det är inte gratis att säga upp lärare, sjuksköterskor, undersköterskor och förskollärare i kommuner och landsting. Det för tvärtom med sig en kostnad, både för den arbetslöshet som det medför och för den minskade välfärd som följer. Den kostnaden är jag inte beredd att betala! (Applåder)

Herr talman! Grattis Lars Ohly! Du har nämligen lyckats bluffa Mona Sahlin. I höstas fick du inte vara med i samarbetet. De två andra fick vara med men inte du. Mona Sahlin sade till dig: Du ska respektera budgetreglerna. Du ska respektera de olika regelverk som har tillkommit för att svensk ekonomi ska utvecklas på ett stabilt sätt, de regler som antogs i riksdagen av Socialdemokraterna och de borgerliga partierna gemensamt. Det handlar till exempel om utgiftstak, överskottsmål och regeln om en självständig och inte politiserad riksbank. Detta krävde Mona Sahlin av dig för att du, Lars Ohly, skulle få vara med, och därför fick du från början inte vara med. Sedan gick det några månader i höstas, och då sade du: Jo, vi accepterar detta. Då blev ni insläppta i värmen. Sedan gick det några månader till. I april lade Vänsterpartiet fram en vårmotion där ni yrkade på att dessa regler återigen ska upphävas och där riksbanken återigen ska politiseras och dess självständighet upphävas. Grattis Lars Ohly! Du har lyckats lura Mona Sahlin. Men nu måste jag ställa frågan: Anser Vänsterpartiet att budgetreglerna ska vara kvar, eller anser ni att de ska avskaffas?

Herr talman! Vi har tidigare hört Göran Hägglund beskriva den nuvarande ekonomiska krisen som den värsta i mannaminne. Det är sannolikt så. Det är rätt få av oss som har upplevt 30-talskrisen. De kriser som har kommit senare, 70-talskrisen och 90-talskrisen, går inte att jämföra med den kris vi just nu genomgår globalt. Den är alltså oerhört omfattande. Exceptionella kriser kräver exceptionella åtgärder. Det tror jag också att väldigt många ekonomer är överens om. Det är inte alltid regler författade under högkonjunktur är anpassade till de system vi behöver nu. Samtidigt behöver vi en expansiv ekonomisk politik som tar människors oro på allvar och som faktiskt ställer om samhället och som skapar utrymme för investeringar i energi, i nya miljötekniska lösningar och i nya transportsystem, framför allt järnvägar. Vi behöver också en ordentlig satsning på kommuner och landsting som gör att man kan hejda uppsägningarna. Går detta att kombinera med de regelverk som finns? Ja, det är jag övertygad om. Jag är övertygad om att vi kommer att kunna klara det, och det är också vår målsättning att vi ska göra det. Men vi tänker inte, till skillnad från Jan Björklund, sitta passivt och åse hur arbetslösheten och därpå följande problem bara ökar och ökar. Vi tänker inte sitta och rulla tummarna medan människor far illa av att de inte har ett försörjningsstöd. Vi tänker inte se på när samhället slits isär. Vi tänker göra något åt det! (Applåder)

Herr talman! Jag måste ha uttryckt mig väldigt oklart, så jag ställer frågan en gång till: Står Vänsterpartiet bakom budgetreglerna, eller gör ni inte det?

Herr talman! Svaret är ja. (Applåder)

Herr talman! Nu har det gått en dryg vecka sedan valet till Europaparlamentet. I dag har till och med statsministern börjat tala om Europapolitik. Lite sent men hurra ändå. Det går att dra en del slutsatser efter valet. I Sverige ökade valdeltagandet i EU-valet för första gången. Det var riktigt glädjande, måste man säga. Många människor runt om i Europa valde att rösta grönt för att de vill att vi ska ta ett större ansvar för framtiden. Här i Sverige var det väldigt tydligt. Vårt budskap om en green new deal var det många som slöt upp kring. Massiva investeringar för en mer hållbar och klimatsmart värld är nödvändiga just nu, och det kan ge oss både jobb och framtidstro. IT skapar nya möjligheter, men tyvärr ser makthavarna bara problemen och använder alltmer repressiva metoder mot de ungdomar som vill ta till vara den nya värld som öppnar sig utan att bli avlyssnade. Det är inte ett dugg förvånande att Piratpartiet skördar segrar när regeringen agerar som den gör. Nu är det läge att försöka förstå och agera efter det. Frågan är om regeringen har förstått de här två väldigt tydliga budskapen. Vi har ett väldigt viktig och avgörande höst framför oss när det gäller klimatfrågan. Det kommer att handla mycket om politik i höst, och vi ser som en avgörande fråga att Sverige medverkar till att vi når en uppgörelse internationellt i klimatfrågan. Miljöpartiet ska göra sitt bästa för att medverka. I över ett år har jag, herr talman, liksom en del andra upprepade gånger försökt debattera och varna för effekterna av den moderatledda regeringens beslut att rasera trygghetssystemen och öka klyftorna mellan människor i Sverige. På punkt efter punkt har Reinfeldt i debatterna med mig valt att försvara det ökade utanförskap hans politik skapar. Det är Nya moderaterna och de moderata ministrarna som står i spetsen för det delade Sverige vi ser växa fram. Anders Borg fick i uppdrag att sänka skatterna för dem som har jobb med den absurda effekten att regeringen i dag lånar pengar för att ge bidrag i form av hushållsnära tjänster till dem som har det allra bäst ställt. Finansieringen skulle ske genom att använda det överskott som har byggts upp och att minska kostnaderna för trygghetssystemen. Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin fick i uppdrag att försämra villkoren i a-kassan med effekten att ytterligare 500 000 människor nu står utan försäkringsskydd lagom när lågkonjunkturen och krisen är här. På grund av regeringens beslut har i dag mindre än hälften av de arbetslösa någon a-kassa. Cristina Husmark Pehrsson fick ett speciellt uppdrag att slussa ut människor som gick sjuka till - ja, vad var det egentligen som hände och vad har dessa människor hänvisats till? Nu har det gått en tid, och det är möjligt att se hur det gick. För ett halvår sedan sade Reinfeldt till mig just i den här kammaren att idén är att hela politiken ska inriktas på att jobb är bättre än bidrag och ersättningssystem. Han sade också att hans politik angrep ett system där fullt arbetsföra människor stämplades ut som förtidspensionärer. Nu börjar det bli möjligt att dra slutsatser om vilka effekterna är. Efter tre år med den nymoderata politiken är resultatet en stegvis men enkelriktad utslussning av fullt sjuka människor ut ur samtliga trygghetssystem. (Applåder) Systemet leder till att vi får en växande grupp sjuka som inte längre får sjukpenning och inte heller a-kassa utan måste leva på socialbidrag. Regeringen har ändrat reglerna och gett Försäkringskassan uppdraget att genomföra dem. Jag vill ge ett par aktuella och typiska exempel på fall just nu. Det är några exempel på människor vars sjukstämplar nu ska tas bort och förvandla dem till fullt arbetsföra men i realiteten utan möjligheter att kunna få eller klara ett jobb - om det skulle finnas några. Milan, 47 år, har arbetat i tungt lagerarbete i 17 år. Av läkare bedöms han ha kraftigt nedsatt arbetsförmåga, smärttillstånd och oro. Milan blev till slut helt sjukskriven och är nu också uppsagd. Försäkringskassan bedömer dock att han klarar ett lättare arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Milan bedöms dock efter arbetsprövning av Arbetsförmedlingen som oförmögen att klara ett arbete. Han har till och med svårt att klara de dagliga aktiviteterna i hemmet. Men han får ingen rehabilitering och ingen rätt till sjukersättning. Han är nu hänvisad till kommunens socialbidrag eftersom a-kassan, i motsats till Försäkringskassan, inte anser att Milan står till arbetsmarknadens förfogande. Milan har en diagnos. Han är sjuk men tvingas leva på socialbidrag i Nya moderaternas Sverige. Sara, 51 år, har arbetat som taxichaufför de senaste 15 åren. Förhandling med arbetsgivaren om uppsägning pågår eftersom hon inte bedöms kunna återgå till arbetet som taxichaufför efter en trafikolycka för ett år sedan med svåra ryggskador och steloperation som följd. Sara kommer att bli uppsagd, eftersom regeringen har gjort det lättare att avskeda sjuka. Men Saras sjukersättning är redan indragen, och hon är nu inskriven hos Arbetsförmedlingen trots att specialistläkaren anser att Sara inte är färdigbehandlad eller ens redo för arbetslivsinriktad rehabilitering. Hon kan varken stå eller sitta still mer än tio minuter i sträck. Sara vill jobba men kan inte. Försäkringskassan har dock gjort bedömningen att Sara inte har rätt till sjukpenning eftersom de bedömer att hennes arbetsförmåga inte är nedsatt i förhållande till varje annat arbete på den reguljära arbetsmarknaden. I regeringens proposition står det ju att utgångspunkten är att alla har någon form av arbetsförmåga. Hon ansöker därför om a-kassa, men rehabspecialister på Arbetsförmedlingen bedömer att hon inte kan arbeta mer än maximalt två timmar om dagen. Sara är i utförsbacken. Sannolikt kommer inte heller hon att få a-kassa, eftersom hon inte kan ta ett riktigt jobb. Nästa steg blir även för henne socialbidrag. Människor kastas mellan systemen och ut ur varje form av stöd eller trygghet. Det är inte myndigheterna som är elaka, det är regeringen som har ändrat lagar och regler så att vi har fått ett hänsynslöst samhälle för sjuka och arbetslösa. Just nu i vår drabbas väldigt många, flera för varje dag. En annan effekt är att hoten på försäkringskassorna har ökat dramatiskt i år. Särskilt utmärkande är ökningen av desperata kontaktförsök från människor som hotar att skada sig själva eller ta livet av sig på grund av indragna eller ej beviljade ersättningar, människor som redan har gått igenom den så kallade rehabkedjans faser ut ur systemet. Skyddsombud på Försäkringskassan bävar redan nu, enligt Dagens Nyheter i maj, för att förmedla de riktigt tuffa beslut som väntar i rehabkedjans sista fas vid nästa årsskifte. Den så kallade rehabkedjan, som alltså egentligen är en enkel biljett ut ur trygghetssystemet, har nämligen ännu inte slagit till med full kraft för alla. Det gör den först vid nästa årsskifte. Då kommer de tyngsta konsekvenserna av regeringsbeslutet att tidsbegränsa och stycka sönder sjukförsäkringssystemet, som trädde i kraft i juli 2008. 550 dagar är den maximala gränsen för sjukersättning i Nya moderaternas Sverige. Då beräknas 20 000 av de långtidssjukskrivna förlora det sista av den redan reducerade ersättningen i sjukförsäkringen. De kommer heller inte att ha rätt till a-kassa eftersom även den tidsgränsen vid nästa årsskifte redan är överskriden. De allra flesta kommer då att bli hänvisade till den reguljära arbetsmarknaden och i praktiken till socialbidrag. De exempel jag talade om är riktiga människor, men det finns naturligtvis väldigt många fler. Det stämmer att vi har fått en skattesänkning, men har vi fått ett bättre samhälle? Den här politiken drabbar inte bara sjuka och fattiga. Den drabbar oss alla genom att vi vänjer oss vid ett samhälle som är kallare och hårdare och mer hänsynslöst. Min åsikt är att Sverige är värt en bättre regering. Vi som lever i det här landet mår bättre om vi bryr oss om varandra lite mer. I de rödgröna partierna är vi i vart fall överens i grundfrågan om att sjuka inte ska behöva ansöka om socialbidrag för att överleva. (Applåder)

Herr talman! Jag vill bara påminna Peter Eriksson om att när du styrde landet tillsammans med Socialdemokraterna förtidspensionerades närmare 150 personer per dag. Glöm inte din historia! Det är det vi försöker åtgärda med rehabilitering och med snabba insatser för att hjälpa människor tillbaka till arbete. Jag tänkte fråga en annan sak. Det handlar om klimatmålen. Som jag sade har vi fattat beslut om den mest ambitiösa klimat- och energipolitiken i hela världen. Om Peter Eriksson har en annan åsikt är han välkommen att tala om vilket land som är bättre. Klimatmålen är viktiga därför att vi måste minska utsläppen. Om det är Peter Eriksson och jag helt överens. Vi är också överens om att vi måste vidta åtgärder för att nå de här målen. Sedan slutar enigheten, därför att när ni pratar om de här höga ambitiösa klimatmålen följer ni inte upp det med konkreta åtgärder. Ni säger att ni ska minska utsläppen med nio miljoner ton ytterligare. Jag skulle vilja, Peter, att du här inför kammaren och inför svenska folket berättade vad det är för åtgärder som ni vill vidta och vad de leder till konkret i minskade utsläpp. Det är först när man vidtar rejäla åtgärder och kan visa på att de leder till minskade utsläpp som man skapar en trovärdighet i miljöpolitiken. Att göra långa listor i en motion och komma med önsketänkande om minskade utsläpp räcker inte, Peter Eriksson. Om man ska vara trovärdig fullt ut måste man ton för ton redovisa hur man minskar utsläppen. Jag tror att det är viktigt för svenska folket att veta hur ni ska minska utsläppen med nio miljoner ton mer än regeringen gör. Berätta!

Herr talman! Jag ska försöka ta en sak i taget. Maud Olofsson slår sig för bröstet gång på gång över att hon är världsmästare i klimatfrågor och att vi har en regering som i stort sett är världsrekordtagare. Vi har försökt att granska de här sakerna. Det visade sig att det var åtminstone sex andra länder som också ansåg att de var världsmästare på just det här området. Vi försökte titta på vad det handlar om i sakfrågorna. Man kan till exempel titta på vilken ambition regeringen har att öka det förnybara i energisystemet i Sverige. Då säger Maud att hon är världsmästare därför att vi byggde ut vattenkraften under 1900-talet. Man kan naturligtvis säga att Sverige är kanonbra på grund av det, men det gör ju inte den här regeringen till världsmästare i framtiden, under den tid som ni regerar. Om vi jämför med de andra länderna i EU ligger Sverige faktiskt bland de allra sämsta när det gäller ambitionen att öka den förnybara delen från i dag och fram till 2020. När det gäller energieffektivitet, som Maud nämnde i sitt anförande eller om det var i en debatt med Mona tidigare, är det som regeringen har enats om betydligt lägre än det krav som EU faktiskt har ställt. Nu är det som tur är så att man inte måste nå upp till det. Då lägger sig också regeringen långt under. Så här kan jag gå igenom detta. Det finns en rad andra länder i Europa och i andra världsdelar som gör mycket mer än den här regeringen gör. Ett annat exempel är hur mycket man, när man nu vill försöka få ordning i ekonomin, satsar på att ställa om samhället i grön riktning. Då ligger Sverige nästan i botten av tabellen. Sydkorea satsar 80 procent av de här pengarna för att få i gång ekonomin i den gröna sektorn. Kina satsar mycket mer, USA satsar mycket mer, Tyskland satsar mycket mer, Frankrike . (Applåder)

Herr talman! Antingen var det otur eller också var det medvetet, men något besked om hur ni ska minska klimatutsläppen kom inte. Det var det som var min fråga. Om man säger att man ska ha höga ambitioner, att man ska minska med ytterligare nio miljoner ton, och inte på två minuter passar på att ge ett enda besked om hur man ska minska de här utsläppen kan jag bara tolka det som att ni antingen inte vet eller också att ni inte vill ge besked. Jag har läst lite grann i er motion. Det är det som kan vara lite intressant: avveckla inrikesflyget söder om Sundsvall till 2020, kilometerskatt för den tunga trafiken, vilket skulle drabba stora delar av våra hemtrakter, moratorium för nya motorvägar, skatt på flygbränsle i Sverige, som innebär att vi bara lägger en skatt här i Sverige men inte går in i utsläppshandeln, och ökade koldioxidskatter, som naturligtvis innebär ökade kostnader på trafiken. Men ni når i alla fall inte upp till de här nio miljonerna ton. Berätta, Peter Eriksson! Jag tror att vi vill veta. Om ni är ambitiösa i klimatpolitiken måste ni kunna redovisa ton för ton vad det är ni ska vidta för åtgärder. Det är bara då ni blir trovärdiga. Missa inte chansen! Du har en minut på dig.

Herr talman! Det var ju bra att du började listan då, Maud Olofsson. Till att börja med lät det som om vi inte har några förslag, men vi har ju massor av förslag. Det är ni som står tomhänta. Det är en smart strategi ibland att kunna argumentera mot andra att de inte har några förslag. Det är ni som står nakna i den här frågan. Vi är överens om att göra stora investeringar för att ställa om trafiksystemet, till exempel stora investeringar i järnväg, spårvägar och kollektivtrafik. Det är inte ni. Ni vill satsa på nya motorvägar, som du sade alldeles nyss. Vi är överens om att införa en kilometerskatt. Det kommer att ha betydelse för att flytta över gods från vägarna till järnvägarna i framtiden. Det vill inte du. Du anklagar oss för att vi vill höja koldioxidskatten, men din statsminister har ju nyligen sagt att det är det mest effektiva man kan göra. Det vill inte du. Vi har en lång lista på åtgärder. Vi hade 34 gemensamma reservationer från de rödgröna partierna när det gällde den proposition som vi fattade beslut om i går. Ni har inga förslag. Vi har mängder av förslag. Vi kan gå igenom och räkna på detta tillsammans, men jag har inte riktigt tid just nu. (Applåder)

Herr talman! Det kan vara så att vi så småningom har en annan regering än den sittande. Jag tror att det är viktigt att vi för väljarna . (Applåder) Applådera kan ni i alla fall. Det är bra! Väljarna ställs inför ett val nästa höst. Ibland har Miljöpartiet en politik som man kan fundera över eller skratta åt i någon del, men situationen är ändå sådan att ni är ett parti som gör anspråk på regeringsmakten. En av era idéer i ert program är att ni ska förbjuda ränta. Det skulle vara intressant att få Peter Eriksson att beskriva hur det ska gå till och vilka konsekvenserna blir för medborgarna i vårt land.

Herr talman! Vi har inget förbud mot ränta i vårt program. Däremot finns det en diskussion om att räntan är ett stort problem när den blir hög i samhället. Det finns också en grupp som tycker att den politik vi har i dag är dålig. Miljöpartiet driver att vi ska ha en sund samhällsekonomi med låga räntor. Det hjälper till att se till att det inte blir stora överföringar av inkomster och förmögenheter till dem som har det allra bäst. Låga räntor är något som vi arbetar starkt för. Det gynnar också en sund samhällsekonomi i övrigt med företagande och näringsliv. Vi har en lång rad andra förslag, om du vill höra vidare, till exempel på hur vi ska satsa på och utveckla näringslivet. Vi vill sänka arbetsgivaravgiften kraftigt för småföretagen i Sverige. Vi tror att de flesta jobben i framtiden kommer att handla om småföretagen. Vi tror inte att det är i första hand i de stora företagen som förändringarna kommer att ske. Det vore roligt om Kristdemokraterna skulle stödja eller hänga på en sådan politik som verkligen på allvar skulle få betydelse för de små företagen i Sverige i stället för det mer allmänna pratet just nu. (Applåder)

Herr talman! Svaret på frågan om hur man ska övergå till ett samhälle där vi inte har ränta är alltså att vi ska satsa på småföretagare. Jag ska ställa frågan en gång till, Peter Eriksson. I ert program som ligger ute på nätet, öppet för var och en att se, står det att ni ska åstadkomma en ekonomi utan ränta. Så är det. Om Peter Eriksson säger något annat är det ändå fel. Det är så det står på er hemsida när det gäller ert partiprogram. Med tanke på att ni är tre partier som gör anspråk på att komma i regeringsställning, hur ska detta gå till och vilka blir konsekvenserna för oss som medborgare i Sverige?

Herr talman! Det här är en stor skillnad mot vad du sade alldeles nyss om att vi ska förbjuda ränta. Sanningen är att i den ekonomiska kris vi befinner oss i just nu är vi bara ett enda beslut från att Riksbanken går ned på nollränta. Det kanske sker på nästa möte. (Applåder) Partiledardebatten var härmed avslutad.