Statsministerns frågestund

Herr talman! I den partiledardebatt som ägde rum i kammaren för några dagar sedan sträckte moderatledaren Fredrik Reinfeldt ut en hand till regeringen och till statsministern när det gäller försvarspolitiken. I dag har Försvarsberedningen slutsammanträde för att justera sitt betänkande. Statsministerns entusiasm över den utsträckta handen var något återhållen. Nu har statsministern haft möjlighet att reflektera ytterligare över frågan. Vi bedömer det som angeläget att få till stånd en bred blocköverskridande uppgörelse om det svenska försvaret. Min fråga till statsministern är om han avser att kalla till partiledaröverläggningar med detta syfte.

Herr talman! Vi måste få se Försvarsberedningens betänkande innan vi värderar vad som har åstadkommits. Jag ska dock säga att Moderata samlingspartiet nu är i full färd med att på område efter område överge sin konfrontatoriska politik. Jag vet inte när vi senast hade ett läge där Moderaterna gav upp försvarspolitiken. Välkomna i så fall! Jag tror det när jag ser det. Men jag blir glad när en syndare sig omvänder.

Herr talman! Det vore nog bra om även statsministern sällade sig till skaran av omvända syndare, tonade ned den agitatoriska och konfrontatoriska linjen och i stället tog vara på tillfället att genom en bred uppgörelse över blockgränserna skapa stabila förutsättningar för det svenska försvaret och försvarspolitiken. Vi är inne i en brydsam tid där försvaret står inför en genomgripande omvandling. Det handlar dessutom om hur vi bäst kan låta det svenska försvaret och Sverige fylla sin roll i det försvarspolitiska samarbete som växer fram i Europa. Mot den bakgrunden hoppas jag att den omvände syndaren Persson snart ska komma med en inbjudan till partiledaröverläggningar i frågan.

Herr talman! Det är ju inte jag som ångrat den tidigare positionen, utan vi håller fast vid den. Om Moderaterna vill ansluta sig så har det hänt någonting i svensk politik, och i så fall säger jag: Välkomna in i den stora kyrkan! Vi är redan ganska många där, men det finns plats för fler. Säkert hittar vi något ekumeniskt som gör att vi kan presentera någonting som svenskarna tycker är bra. Jag hoppas att det också blir tillfälle för vänsterpartister, miljöpartister, centerpartister och folkpartister att vara med i den gemenskapen, eftersom det gäller viktiga frågor. Det får dock inte ske till priset av att samförståndet söks för att samförstånd i sig är det viktiga, utan för att vi ska ha ett försvar som är väl avpassat för vår tids hot. Om det handlar om detta är syndaren välkommen!

Herr talman! För ungefär ett halvår sedan ställde jag från denna talarstol en fråga till statsministern som gällde ett stort och väsentligt samhällsproblem, nämligen våra socialförsäkringar och hur man skulle kunna se över dem. Det finns ett gammalt folkpartiförslag som handlar om att man skulle försöka göra en reform till innehåll liknande den som vi gjorde med pensionsreformen fem partier emellan. Men den ska också vara till formen liknande, det vill säga att partierna skulle slå sig ned och resonera om de frågorna väl medvetna om att det på viktiga punkter finns betydande skillnader mellan partierna. Det fanns betydande skillnader om pensionerna också och därför vet man vet aldrig; det kan gå den här gången också. Jag fick ett mycket vänligt svar. Alla som ställer frågor till statsministern får ju inte det, men jag fick alltså ett mycket vänligt svar. Jag tackade för svaret och var glad för det. Det väckte viss uppmärksamhet också utanför kammaren. Jag hade hoppats att man skulle vara lika snabb och flink som vi var i fråga om pensionsreformen och att vi kanske hade kunnat träffas redan före jul och prata om det. Jag förstod emellertid av kommentarer till medierna att detta skulle ske efter det att budgeten kommit. Såvitt jag förstår har budgeten kommit, alltså det förslag som kommer på vårkanten. Det kom någon gång i mitten av april. När det nu gått ett antal veckor efter att budgetförslaget kom är min fråga till statsministern: Blir det någonting av det hela? Kommer vi att få träffas och prata om dessa tunga och viktiga frågor innan vi går på sommarlovet?

Herr talman! Före sommarlovet blir det inte. Låt mig påminna Könberg om att när det gällde pensionerna tror jag att vi höll på i tio år, så det gick inte så väldigt fort då heller. Om jag inte är felunderrättad har vi i morgon ytterligare en sammankomst med den så kallade Genomförandegruppen för pensioner. Vi arbetar alltså även nu med frågan. Socialförsäkringarna är en stor och viktig fråga, och vi är öppna för resonemang omkring detta, precis som jag sade på senvintern. Vår inställning bygger på de principer som jag tror att vi delar, nämligen att reformen ska omfatta alla, att den ska vara solidariskt finansierad och att det ska finnas ett inkomstbortfallsskydd. Om det ställningstagandet av Könberg uppfattades som en gåva ska man vara klar över att högre makter älskar goda gåvors givare. Ta därför emot. Sedan får vi se, när vi träffas, om samsynen består.

Herr talman! Vi ska inte fördjupa oss alltför mycket i historiken om pensionsreformen, men som jag minns det fick vi den gången en ny regering i oktober och partierna träffades redan före jul för att börja prata om pensionsreformen. Någon gång i januari 1994 hade vi en fempartiuppgörelse klar som, trots en del påfrestningar som statsministern personligen väl känner till, faktiskt hållit fram till nu. Lite flinkare kunde man alltså vara. Jag kan väl få påminna om att vi från alla partiers sida hade hoppats att vi, även om vi inte kunde bli klara till jul, åtminstone skulle bli inbjudna till överläggningar innan det gått sju år efter det att Folkpartiet första gången presenterade förslaget. Men det är förstås vår uppgift att, med en så långsam regering som den socialdemokratiska, agera blåslampa. Jag kommer att fortsätta med det, och partiet kommer att fortsätta med det. Det behövs - tyvärr.

Herr talman! Jag tror att Bo Könberg känner hela kammarens tacksamhet för att Folkpartiet tagit på sig just uppgiften att vara blåslampa - ingenting annat.

Herr talman! Situationen på alkoholområdet måste rimligen oroa alla ansvarstagande och ansvarskännande politiker, och jag behöver här inte räkna upp alla de problem som följer i alkoholflodens kölvatten. Min fråga till statsministern är: Vad kommer regeringen att göra konkret i de här frågorna? Det är kanske bäst att tillägga att jag inte är särskilt intresserad av graden av oro som statsministern uttrycker. Ojande och oroande är visserligen bra, men jag är intresserad av besked. Vad kommer regeringen att göra konkret i de här frågorna?

Herr talman! Det finns fyra områden. För det första handlar det om information, ytterligare resurser och ytterligare insatser särskilt riktade mot ungdomar. För det andra gäller det att se till att fem områden i livet ska vara befriade från alkohol och också ges förutsättningar för det: ungdomen, barndomen, graviditeten, arbetsplatserna och trafiken. Kopplat till trafiken behövs mer insatser för att höja brottskadeersättningen. Dessutom ska det finnas alkolås i bilarna. Ett tredje område som kräver insatser gäller dem som fastnat i missbruk. De ska naturligtvis ha en chans att komma tillbaka till ett värdigt liv genom utökad vård av missbrukare. Sedan krävs - självklart - ett arbete i EU för att se till att spriten även där uppmärksammas som den drog den är, och att försöka reparera en del av de misstag som Sverige uppenbarligen begick när vi förhandlade om medlemskap i Europeiska unionen 1994. Vi får inte halka på samma typ av problem i anslutning till det så kallade tjänstedirektivet.

Herr talman! Jag vill bara påminna om att eventuella misstag har skett efter det att medlemskapet infördes. Regeringen förhandlade, under statsministerns eller möjligen Ingvar Carlssons ledning, med EU och vek ned sig när det gällde införselreglerna. Det var inte i samband med förhandlingar om ett medlemskap. Så är det. De åtgärder som statsministern redogör för tycker jag är alldeles utmärkta. De bör genomföras och många av dem har också genomförts under många år. Min fråga tar snarare sikte på vad man ska göra utöver det vi hittills har gjort. Konsumtionen har ökat från 1996 fram till i år med hela 29 %, vilket är en hemskt stor ökning. Vi borde göra ytterligare saker. Har regeringen något ytterligare i bakfickan?

Herr talman! Jag redogjorde just för vad regeringen i går presenterade för den socialdemokratiska riksdagsgruppen på vårt gruppmöte om en ny stor proposition i alkoholfrågan. Jag blir lite brydd när jag hör Göran Hägglund tala om medlemskapsförhandlingarna i EU och att Ingvar Carlsson skulle ha vikt ned sig. När man förhandlar om ett medlemskap i EU under åren 1992, 1993 och 1994 och får en uppgörelse som presenteras som att vi har klarat svensk alkoholpolitik och två år senare hamnar i en situation där man påstår att man måste vika ned sig, beskriver man inte det hela på ett korrekt sätt. Vi står nu inför en motsvarande situation med tjänstedirektivet. Det sägs likadant nu från många av de borgerliga partierna, nämligen att det inte är några problem med det här tjänstedirektivet. Det rör sig om så viktiga saker som vård, skola och omsorg, Systembolagets och Apoteksbolagets ställning och - det vi tycker är viktigt - kollektivavtalen. Det är inga problem, säger man. Vi har täckning för detta. Vi sade samma sak om alkoholen 1994. Vi upprepar inte det misstaget, och håller nu emot om tjänstedirektivet.

Herr talman! Jag vill påminna om att i samband med överläggningarna om medlemskap fick Sverige ett tidsbegränsat undantag. Detta skulle sedan förhandlas om. I samband med det vek regeringen ned sig. Man drev inte frågan ända fram som man borde ha gjort för att få ett avgörande i domstolen. Man vek ned sig. Socialdemokraterna har ett ansvar. Min fråga tog mest sikte på framtiden, men med tanke på protokollet och historieskrivningen vill jag ha detta sagt.

Herr talman! Det betraktades av den dåvarande regeringen som en skattefråga. I en sådan skulle det krävas enhällighet för förändring. Det visade sig att så inte var fallet. Vi gör inte om misstaget en gång till med tjänstedirektivet.

Herr talman! Den senaste tiden har Sverige blivit uppmärksammat runtom i världen av organisationer i ett inte så positivt sammanhang. Det handlar om kränkningar när det gäller mänskliga rättigheter. Kritiken har kommit från Amnesty och från Human Rights Watch framför allt med sikte på avvisningen av de två egyptierna som varit uppmärksammad nu. Min fråga till statsministern är: Hur ser statsministern på Human Rights Watchs krav på att man nu ska ha en FN-ledd kommission med internationellt kända experter och med ett oberoende som ska utreda Sveriges, USA:s och Egyptens ansvar för vad som har hänt med de avvisade egyptierna? Om jag har förstått rätt ska Human Rights Watch träffa representanter för regeringen den 1 och 2 juni för att få höra hur den svenska regeringen ställer sig till det krav som har riktats från Human Rights Watch. Kommer man att stödja detta? Jag tycker att det är viktigt att Sveriges riksdag redan nu kan få höra hur regeringen kommer att ställa sig i denna fråga.

Herr talman! Jag får reda på detta just nu av frågeställaren. Jag har ingen som helst möjlighet att kommentera vad Human Rights Watch vill eller tycker. När den här diskussionen nu pågår vill jag bestämt säga en sak: Sverige är ett av de länder som har den mest generösa asylpolitiken i Europa. Vi är ett av de länder som satsar allra mest på att undanröja grunderna för flyktingskap genom bistånd. Vi är ett av de länder som oavbrutet har ställt upp i de sammanhang där det gällt att hävda mänskliga rättigheter runtom i världen. Vi tar detta på djupaste allvar. Vi får inte - för den typen av händelser som nu har inträffat - glömma vilken politik vi står för. Vi ska naturligtvis aldrig någonsin försvara om det begås misstag eller övergrepp. Med tanke på att vi under de senaste 20 åren har mottagit 400 000 flyktingar som sökt skydd i Sverige får vi dock inte beskriva den svenska politiken som någonting som skulle stå i strid med värderingar som exempelvis mänskliga rättigheter och demokrati.

Herr talman! Det är viktigt att se att det här handlar om skyddet för varje enskild individ. Eftersom statsministern inte hade hört detta tidigare och inte kunde svara vill jag ställa en följdfråga. I det här sammanhanget har det lyfts fram att vi har haft en utländsk säkerhetstjänst, nämligen USA:s säkerhetstjänst, som agerat på svenskt territorium och var de som verkställde avvisningen och gjorde det med ett amerikanskt flygplan. Min direkta fråga till statsministern är: Var statsministern informerad om detta?

Herr talman! Det var jag inte. Det är normalt i händelse av ett verkställighetsbeslut som säkerhetspolisen ansvarar för. Frågan är anmäld till Justitieombudsmannen, och den är dessutom polisanmäld. Låt oss avvakta de värderingarna. Vi ska också komma ihåg att vi har gett vår säkerhetstjänst möjligheten att nära samarbeta med andra länders säkerhetstjänster. Dessutom ska vi komma ihåg att vi i FN har förbundit oss att om det finns människor som är misstänkta för terrorism ska vi medverka till att de lämnas ut till rättegång. Så skedde i det här fallet. Det beslutet är granskat av konstitutionsutskottet vid ett tidigare tillfälle. Nu är det verkställighetsfrågan som diskuteras, det vill säga hur avvisningen gick till. Den granskningen ser jag fram emot. Det är bra för oss alla om detta kan klaras ut på ett bra sätt.

Herr talman! Jag tror att svenska folket förväntar sig en bred uppgörelse när det gäller försvarsfrågorna. Det är den signal som jag får när jag är ute. Jag blev därför glad när i första hand Moderaterna och Kristdemokraterna i partiledardebatten i tisdags talade om att man är beredd till den här breda uppgörelsen. Jag blir mer bekymrad när jag hör den ton som statsministern har i den här frågan. Det är en överlägsen attityd där man inte är beredd att visa att det här är viktigt för oss alla. Jag har ett råd att ge statsministern, nämligen att lämna den självgoda tonen och ta emot den hand som flera partier har sträckt ut. Det andra jag vill fråga om är: På vilket sätt kommer statsministern att anstränga sig för att en sådan här uppgörelse ska komma till stånd? Finns det i något läge en uppgörelse om försvarspolitiken där Vänsterpartiet och Miljöpartiet kan tänkas ingå?

Herr talman! Här ser man vad det betyder att vara noggrann när man lyssnar på de förslag som läggs fram. Enligt den information som jag har är Miljöpartiet med i diskussionen konstruktivt. Vänsterpartiet lär inte vara med, och inte heller Folkpartiet som har sin Natodragning i vanlig ordning. Om Maud Olofsson - det vore mig helt främmande att påstå att hon är självgod - hade lyssnat på vad som försiggår i Försvarsberedningen hade man kanske kunnat avvakta lite. Det sensationella är att vi har ett parti som helt byter position jämfört med tidigare. Tänk vad mycket eländes utskällning Centerpartiet har fått av Moderaterna genom åren därför att ni har tagit ansvar för svensk säkerhetspolitik. Nu vänder de på en femöring. Det är bra i så fall, men jag vill se det innan jag litar på det. Det är mitt besked. Skulle det vara allvar, desto bättre. Men vi har inte sett det än. Det verkar som om Miljöpartiet också vill vara med. Det är intressant, tycker jag.

Herr talman! Det som jag vänder mig mot är den attityd som statsministern visar. Om man ska göra upp måste landets statsminister ha en annan attityd, särskilt i den här frågan. Jag tror att svenska folket förväntar sig det. Vi har tagit ansvar. Det är alldeles riktigt. Vi har tagit mycket slit för den här frågan. Men vi känner nu en större uppslutning kring en omställning av försvarspolitiken. Och jag tycker att det vore oerhört viktigt för svenska folket att kunna känna att det finns en bred uppslutning. Det är ingen fråga som vi ska strida om bland de stora partierna här i riksdagen, utan det ska finnas en bred uppslutning. Då tycker jag att det är en mycket underlig attityd som statsministern visar i den här frågan. Jag vill upprepa det råd som jag har gett: Ändra attityd, och visa att det finns möjligheter att komma fram i den här frågan!

Herr talman! Den som säger att jag ska ändra attityd kanske först själv bör ta reda på var andra partier står innan man sätter dem i olika fack. Det var min mycket försiktiga replik till Maud Olofsson. Skulle vi få en uppgörelse som var så här bred är det en historisk händelse på sitt sätt. Jag tror att man får gå tillbaka till 60-talet för att hitta en försvarsuppgörelse där den svenska högern har varit med och tagit ansvar för den svenska försvarspolitiken. Det är inget att undra över om jag säger att jag nog vill se det först innan jag tror det. Det är bakgrunden. Om jag skulle leda ett litet parti som har tagit ett väldigt stort ansvar för Sverige och tagit mycket skällning för att man har gjort det och sedan plötsligt uppleva det här skulle jag vara ännu mer försiktig innan jag trodde på det jag såg.

Herr talman! Ahmed Agiza utvisades eftersom egyptiska myndigheter har listat honom som terrorist. Den svenska regeringen bedömde också att han kunde vara ett hot mot rikets säkerhet. Men varken Ahmeds hustru eller något av de fem barnen har anklagats för terrorism eller för att vara en säkerhetsrisk. Trots detta förlorade familjen genom ett regeringsbeslut sin flyktingstatus. Alla i familjen straffas på grund av sina band till en påstådd terrorist. Regeringens beslut att avvisa dem från Sverige stred mot FN:s konvention om mänskliga och politiska rättigheter och mot Genèvekonventionen. Hur kunde detta ske? Hur förklarar statsministern regeringens beslut i ärendet?

Herr talman! Det är två delar i beslutet. Först handlar det om de två män som utvisades. Där fanns uppgifter om deras samröre med en terrororganisation, en terrororganisation som har allvarliga dåd på sitt samvete. Det fanns också uppgifter om att de planerade att genomföra olika aktioner från Sverige eller planerade att genomföra detta i Sverige. Det fanns sådana uppgifter. Det var naturligt för oss att utvisa dem mot bakgrund av de åtaganden som vi har gjort gentemot andra stater. Och de utvisades till Egypten. Den ene av dem frikändes i rättegång i Egypten. Den andre dömdes till livstids fängelse. Så är fallet med de två männen. Sedan finns det en familj också. Vad gäller familjen har vi i regeringsbeslut inte gett familjen denna status, som Helena Hillar Rosenqvist mycket riktigt säger. Däremot är ärendet fortfarande öppet hos ansvarig myndighet, mer utifrån utgångspunkten om ansvarstagandet för de fem barnen.

Herr talman! Det var just familjens situation som jag ville belysa. Jag vet också att det inkom en ny ansökan till Utlänningsnämnden baserad på humanitära skäl och att det blev en inhiberad verkställighet på det för familjen negativa beslutet. Man har lämnat in en förnyad ansökan och förväntar sig ett beslut vilken dag som helst. Om det nu blir ett avvisningsbeslut, hur ska regeringen försäkra sig om att familjen är skyddad och inte utsätts för repressalier?

Herr talman! Det är väldigt viktiga frågor som Helena Hillar Rosenqvist tar upp. Det är svåra frågor och frågor som lyckligtvis i det här fallet är borta från regeringens ställningstagande. Det ligger hos myndigheten. Och om jag skulle börja spekulera om att myndigheten tar det ena eller andra beslutet skulle jag föregripa myndighetens ställningstagande, och jag skulle med fog kunna kallas inför riksdagens konstitutionsutskott och anklagas för att lägga mig i myndighetsutövning. Det gör jag alltså inte.

Herr talman! För något år sedan figurerade statsministern i Dagens Industri och gratulerade Gnosjöföretag för att de var solida och fina och blev uppköpta av utländska investerare. Nu står jag här med en alldeles ny undersökning gjord av Exportrådet som har tittat på exporterande företag. 22 % av dem säger att de har för avsikt att flytta sin produktion utomlands inom två år. Tittar man på de företag som har en export som har växt väldigt kraftigt ser man att det är dubbelt så många, 41 %, som antar att de kommer att ha sin produktion utomlands inom två år. Då är min fråga: Kommer statsministern fortsatt att gratulera även till det här, eller betraktar statsministern det här som ett problem? Risken finns ju, menar jag, att hela företagen så småningom försvinner utomlands.

Herr talman! Frågan är något tillspetsad och ger en oriktig bild av vad jag avsåg när jag svarade på den tidigare frågan, nämligen att detta att kapital från andra länder kommer till Sverige och vill investera i svensk produktion beskriver en framgång. Sedan har vi ett intresse av att vi i vår tur fortsätter att se detta utvecklas och använder detta kapital för nysatsningar i Sverige - dynamik. Det gör svenska exportföretag; det kan jag försäkra Maria Larsson. På samma exportrådsmöte som du fick dessa uppgifter på hade du också kunnat lyssna till den andra uppgiften, nämligen om hur den svenska exporten utvecklas. Den har växt med 500 miljarder kronor under de senaste åren och fortsätter att ge ett stadigt överskott varje år på 200 miljarder kronor i bytesbalansen. Sverige är på väg in i ett ekonomisk-politiskt läge som påminner om det som Norge har. Vi bygger upp jättelika tillgångar, inte i en oljefond, utan vi bygger upp dem genom att våra exportföretag gör så lysande affärer med omvärlden. Någonting går inte ihop i den här eländesbeskrivningen. Om Exportrådet har rätt när man beskriver den svenska exportens utveckling är det faktiskt så att produktionen inte flyttar ut. En produktion som flyttar ut kan självklart inte räknas som export. Det är viss produktion som flyttar ut, men annan kommer till, och den är större, och den ger större värden. Svensk ekonomi utvecklas och utvecklas väl.

Herr talman! Jag har en fråga till statsministern med anledning av de förhandlingar som pågår om EU:s nya fördrag. Det irländska ordförandeskapet har kallat till ett extra möte för att klara ut om fördraget ska innehålla någon hänvisning till kristendomen eller inte. I utkastet till nytt konstitutionellt fördrag står det i ingressen om Europas grundläggande värderingar och att dessa inspireras av våra kulturella, religiösa och humanistiska arv. Nu driver Katolska kyrkan en intensiv lobbykampanj för att EU ska hänvisa till de kristna värdena, och några medlemsländer stöder denna linje. Min fråga till statsministern är: Hur agerar statsministern och regeringen i denna fråga?

Herr talman! Vi avvisar detta förslag på stark principiell grund. Vi tycker att en konstitution ska skiljas från det som vi har som trosuppfattning. Hur vi väljer att organisera nästa liv, om vi nu har något sådant, är den enskildes ensak. Hur vi väljer att organisera detta liv, det gör vi tillsammans oavsett vad vi tror om nästa liv. Den mycket enkla principen har gällt i svensk författning i modern tid, och den gäller i många andra stora demokratiers författning. Jag tycker att det vore olyckligt om vi på detta sätt fick in ett inslag av det slag som frågeställaren beskriver i det nya europeiska fördraget. Hur ska man då hantera exempelvis ett nytt medlemsland som Turkiet? Ska vi i så fall också skriva in hänvisningar till islam i författningen därför att Turkiet trots allt också är en del av Europa? Nej, håll isär detta. Låt var och en bli salig på sin egen fason, och sedan får vi se till att vi blir överens om hur vi ordnar livet på jorden. Det har vi faktiskt ansvar för.

Herr talman! Man kunde av ett inlägg från statsministern under partiledardebatten förstå att han inte gav så mycket för den vårdgaranti som de borgerliga partierna erbjöd invånarna under den förra mandatperioden därför att den bekostades med lånade pengar. Man vet ju vad statsministern anser om att vara satt i skuld. Verkligheten har ju kommit att bli att vårdköerna och bristen på möjligheter att få rehabilitering i tid vid arbetsskador lett till höga sjukskrivningstal och därmed sjukpensioner och höga kostnader för staten - hundratals miljarder kronor. Min fråga till statsministern är: Anser du detta vara ett pris värt att betala för att inte vara satt i skuld, även om det innebär kortsiktiga skulder för investeringar för framtida inkomster?

Herr talman! Man kan alltid diskutera hur mycket man ska satsa. När vi nu tittar i våra böcker ser vi att andelen av våra utgifter som går till hälso- och sjukvård fortsätter att växa, och att växa kraftigt - inte bara med tillväxten som sådan utan också som andel av vår totala kaka, 8-9 % jämfört med 7 % för några år sedan. Det blir alltså större satsningar, mer av resurser. Samtidigt sitter vi hela tiden i ett dilemma som är av det slaget att alltmer av modern teknik och alltmer av genombrott sker i den här sektorn. Alltmer kan vi göra, och alltfler vill ha det gjort direkt. Det där problemet löser vi inte med vårdgarantier eller försäkringslösningar. Snarare handlar det om att se till att vi använder de resurser vi har på ett klokt sätt. Släpper vi loss andra sätt att finansiera det här är jag rädd att vi hamnar i ett läge där vi inte längre kommer att ha behovet som det styrande, utan vi får en utveckling där den som kan betala kommer att gå först. Det är vi inte intresserade av. För att undvika det tänker vi inte låna pengar, för också det ska förr eller senare betalas.

Herr talman! Min fråga handlar om Glasriket och de problem som finns där. I går var jag hemma i Kronoberg och var på en manifestation i Hovmantorp mot Orrefors Kosta Boda-koncernens förslag om att lägga ned Sandviks glasbruk. Vi var många som var där, 1 500-2 000 uppskattningsvis. Man hade gått man ur huse i Hovmantorp, en ort med ungefär 3 000 invånare. Det här är ett hårt slag mot Hovmantorp. 141 anställda varslas om uppsägning. Det är också ett hårt slag mot Glasriket. Under de senaste fem åren har nästan ett glasbruk om året lagts ned. Sett till framtiden kan man känna oro för hur det ska bli med svensk manuell glasindustri. Därför är min fråga till statsministern: Vad kan regeringen göra för Glasrikets framtid?

Herr talman! Framför allt handlar det om att stötta de delar av glasindustrins utveckling som handlar om marknadsföring, internationalisering och design. Att gå in i själva produktionen är inte vår uppgift. Jag delar frågeställarens beskrivning av Glasriket och glaset som symbol inte minst för svenskt industriellt hantverk många gånger och också svensk konst, konstglas. Det är konjunkturkänsligt - uppåt och nedåt. Det har varit kriser förr. Vi ska igenom den här krisen också. Samtliga tre statsråd på Näringsdepartementet har fått i uppgift att nära gå in på Glasrikets problem för att hjälpa till med den situation som just nu råder. Den oroar naturligtvis också regeringen och är någonting som på något sätt berör en del av den svenska industriella själen.

Herr talman! Gruv- och metallindustrin i Sverige och Finland har stora utvecklingsmöjligheter, bland annat utifrån den stora kompetens och det stora kunnande som finns. I dag, just nu, pågår en konferens mellan företrädare för svensk och finsk gruv- och metallindustri. De fackliga organisationerna är engagerade. Samordningsminister Pär Nuder befann sig där. En av de saker som framkom på förmiddagen då jag hade tid att bevista konferensen var behovet av en gruv- och mineralpolitik inom EU. Min fråga är: Hur ser statsministern på svenska initiativ för att inom EU lyfta frågor om gruv- och mineralpolitik, och hur ser statsministern på möjligheten att driva de här frågorna tillsammans med finländarna?

Herr talman! Jag utesluter inte en sådan diskussion. Jag ska inte säga att jag har mina dubier, för det vore kanske fel att säga, men jag utesluter inte diskussionen. EU är det naturligtvis värdefullt att luta sig mot i många sammanhang. Vi har kommit ganska långt utan EU-stöd i de här verksamheterna. Vi har en omfattande prospektering. Vi har diskussioner om nyöppning av gruvor i Sverige, och vi har en god lönsamhet i branschen. Sverige är EU:s ledande gruvland. Om vi ska låta EU gå in i en del av den här politiken ska vi nog tänka oss för ett par gånger extra innan vi gör det. Jag är i och för sig inte främmande för det men är inte så där helhjärtat optimistisk om att det skulle vara så oerhört mycket bättre än i dag. Finnarna och vi är goda konkurrenter på området. Vi kanske kan samarbeta om ett och annat; det är möjligt. Men vi kommer nog under överskådlig tid också att vara konkurrenter och ha likartad produktion på många sätt, så det är kanske inte världens bästa bundsförvant i det här sammanhanget - såvida det inte handlar om allmänna frågor av typen hur branschen ska göras mer konkurrenskraftig. Men låt oss tänka på det. Det är viktigt för oss båda, som ju vill vara kvar i unionen, att se den utvecklas.

Herr talman! Bra arbetsmiljö och arbetsro är några av de viktigaste pusselbitarna för elever som vill lära sig saker i skolan. Reglerna ska naturligtvis arbetas fram gemensamt. Men att inte sätta tydliga gränser är knappast att vara snäll. Ändå står lärare och rektorer ofta maktlösa. De saknar de befogenheter som skulle vara självklara vid skadegörelse, mobbning och trakasserier. De senaste årens kända mobbningsfall, där skolan har stått förlamad, är tydliga väckarklockor. I går fick vi höra från Malmö att elever där har planerat att skjuta sina egna klasskamrater och till och med att spränga skolbyggnader. Är inte detta tillräckligt starka larmsignaler för att det nu skulle behövas ökade befogenheter att sätta in hårt mot hårt? Det är min fråga till statsministern.

Herr talman! Hårt mot hårt, det är Folkpartiets skolpolitik. Jag undrar om den är så begåvad, och jag undrar om den skulle vara så framgångsrik om den verkligen fick prövas. Har vi ett behov av att åstadkomma skolor som blir slagfält där vi på ena sidan har lärare och annan personal som ska sätta hårt mot hårt mot ungdomar som uppenbarligen är djupt förvirrade? Den som ska skjuta på sin skola och den som ska spränga sin skola är naturligtvis inte en person som i första hand faller undan för och som i första hand behöver hårda tag. Det är naturligtvis vård det handlar om - någon vuxen som tar sig an grabben eller tjejen i fråga och pratar med dem på ett vettigt sätt och ser dem. Det handlar om fler vuxna som bryr sig och naturligtvis om tydliga riktlinjer och tydliga normer men definitivt inte om att hänfalla till ett ideal som skulle kunna beskrivas som hårt mot hårt. Det är mer än hundra år gammalt och avskaffades en gång i tiden i svensk skoldebatt av framsynta socialliberaler.

Herr talman! EU-valet närmar sig med stormsteg, och partierna debatterar nu mot varandra. Samtidigt vet vi att "soffan" riskerar att bli det största partiet. Så var det nämligen förra gången, för fem år sedan, då vi hade EU-val. Då fick "soffan" drygt 60 % av rösterna. Övriga partier fick nöja sig med att dela på runt 40 %. Risken finns att samma sak händer igen. Därför är min fråga till regeringen: Vilka slutsatser har regeringen dragit av det förra valresultatet och av anledningen till att det blev så lågt valdeltagande och, framför allt, vad kan vi göra den här gången för att få upp valdeltagandet?

Herr talman! Det kan inte kommenderas fram. Det kan bara stimuleras och lockas fram. Det är Hillevi Larssons ansvar och mitt ansvar och det är ett ansvar för alla andra som sitter i denna kammare att visa att vi brinner för den valrörelse som nu ligger framför oss och det val som vi snart ska hålla. Det är viktigt. Det är viktigt för människor i vårt land. Det är ett vägval för framtiden. Och det är viktigt vem det är du väljer därför att detta parlament ska ta ställning till så många olika frågor under sin femåriga mandatperiod att vi inte alls vet vad det är som kommer att diskuteras. Skickar vi människor dit som bär värderingar, som brinner för ideal och som tror på idéer som är tidlösa och som präglas av rättvisa och solidaritet - får vi ut det budskapet till människor - då vet vi att människor går till valurnorna och röstar. Det ansvaret har jag, och det ansvaret har Hillevi Larsson. Låtom oss förenas i kampen för ett högt valdeltagande och för ett rättvist och ett solidariskt Europa! (Applåder)

Herr talman! Barn har en extremt utsatt position när det gäller våld och andra sätt att kränka deras mänskliga rättigheter. En av de värsta kränkningarna är att låta föräldrarna aga dem. Detta är tillåtet i de allra flesta europeiska länder. Där finns inga förbud mot barnaga. Av Europas 47 länder är det bara 12 som har lagstiftning mot barnaga. Av EU:s 25 medlemmar är motsvarande siffra 12. Varken Frankrike eller England har sådan lagstiftning. Jag vill därför fråga om statsministern i diskussioner med sina europeiska kolleger vill arbeta för att varje land i Europa inför förbud mot barnaga i likhet med vad som gäller i Sverige.

Herr talman! Ja, det vill jag. Om vi i de samtal som vi har med andra politiska ledare i Europa och Europas demokratier ska ta upp detta som en punkt kan vi diskutera. Någon av dem kommer säkert att säga till mig: Sköt ni ert eget. Det här är vår sak att besluta om. Ni ska inte komma och lägga er i vår inrikespolitik. Det är ingen som har uttryckt sig så rått, men jag har mött den attityden, inte minst i Asien, när man tagit upp exempelvis mänskliga rättigheter. Det har inte hindrat oss där; vi kan mycket väl driva den här frågan. Barns rättigheter är universella. Varje barn som kränks är ett barn för mycket. Oavsett i vilket land detta barn bor är det ett övergrepp på en individ. Även om individen är liten och försvarslös är det ändock ett övergrepp. Vad du gör mot en av mina minsta bröder, det gör du ock mot mig, står det i en skrift. Det är inte så tokigt att tänka på, trots att det inte finns i författningen.

Herr talman! Jag ska fortsätta på samma tema om barnen. Jag vet att inga enskilda fall får dryftas här i riksdagen, och jag avser inte heller att göra det. Min fråga är av mer principiell karaktär. Många barn far illa när föräldrarna separerar, inte minst om föräldrarna har olika nationalitet. Ett barn som är fött och uppvuxet i Sverige, är svensk medborgare, och den svenska mamman har i Sverige tilldömts vårdnaden av barnet, blir mer eller mindre bortrövat till ett annat land. Det landet trotsar att följa barnkonventionen och ett svenskt beslut om vårdnaden. Min fråga till statsministern blir: Vad kan och vill regeringen göra? Anser statsministern att någon lag i Sverige måste ändras, eftersom sådana här situationer faktiskt uppstår?

Herr talman! Vi tar så allvarligt på dessa fall, Erling Wälivaara, att vi till och med vid några tillfällen tagit upp dem i direkta överläggningar på statsminister- och premiärministernivå med andra länder, i enskilda fall med namns nämnande. Den lagstiftning vi har ska naturligtvis följas. Jag tror inte att den kan skärpas så mycket mer, utan det är där en dom är fälld som dom trotsas, och däri ligger problemet. Det finns en annan sida av det här också. Det är att det finns motsvarande problem fast på svensk mark och gäller barn som andra stater anser borde vistas hos en förälder som finns i ett annat land. Vi bör titta på båda dessa sidor av myntet. Då är det genast känslomässigt mycket svårare. Det är inte några enkla saker, och jag har stor respekt för det här. Man kan själv för sin egen del försöka sätta sig in i hur det skulle vara att som förälder hamna i ett sådant läge. Det måste vara fruktansvärt, det värsta som kan hända. Då är det viktigt att rättsstatens principer hävdas både i vårt land och i andra länder. Det får vi hjälpas åt med.