Statsministerns frågestund

Fru talman, statsministern! Jag har under denna höst haft möjlighet att extra mycket resa runt om i Sverige och har vid de tillfällena valt att besöka universitet och högskolor i Skövde, Umeå, Växjö, Trollhättan, Östersund och Sundsvall. På de platser jag kommer till möts jag från skolledningar av beskedet att de skär ned på antalet studieplatser. På Mittuniversitetet säger rektorn Anders Söderholm att man aldrig haft ett sådant söktryck som nu. Arbetslösheten är hög bland våra ungdomar, och söktrycket är större än någonsin. Men rektorn sitter och planerar för att skära bort 1 500 platser. Såväl Norge som Danmark har nu en större andel högskoleutbildade än Sverige. Högskolorna och universiteten är direkt avgörande för tillväxt och utveckling i hela landet och för att möjliggöra för våra ungdomar att förverkliga sina drömmar om ett liv. Vad är det för tanke bakom detta, och vem är ansvarig för att det nu sker?

Fru talman! Mitt intryck är att vi med kvalitetsförstärkningar har gjort det mer intressant och värdefullt att ägna sig åt högskolestudier. Detta är naturligtvis intimt förknippat med konjunkturens olika växlingar. En utbyggnad skedde här för bara ett par år sedan till följd av den lågkonjunktur som då var. Det kan finnas kopplingar till det. Till vilken högskola och vilket universitet man söker spelar också lite grann roll, vilket vi för övrigt tycker kan vara en poäng. Vad som också skett är att vi avgiftsbelagt avseende möjligheten för vissa utländska studenter att studera här, något som tidigare inte var fallet. Vi tror att det helt enkelt blev så i ett Europa där allt fler lade på avgifter att många sökte sig till Sverige enkom av det skälet att det var gratis att studera här - knappast för att söka sig till det ställe där kvaliteten uppfattades som allra bäst. Vi tycker att det är en bättre ordning att säkerställa att resurserna går till svenska studenter som studerar och att i stället jobba med stipendier för de studenter från länder utanför EU som söker sig hit. Det är en del av de förklaringar jag kan se till det som Håkan Juholt beskriver.

Fru talman! Det är inte riktigt det som rektorer runt om i landet reagerar på, utan det är att de har ett söktryck som är större än någonsin tidigare. De får skära bort platser och säga nej till studenter som är berättigade att studera och som är arbetslösa på grund av att det inte avsätts resurser till denna form av utbildning. Vi socialdemokrater har lagt fram ett budgetförslag om 8 700 fler högskole- och universitetsplatser och om 6 500 fler platser i yrkeshögskolan. Dessutom anslår vi - det är jag övertygad om att statsministern vet - 300 miljoner kronor mer än regeringen till åtgärder för att höja kvaliteten på universitet och högskolor. Det handlar således inte om kvalitet, och det handlar inte om att stänga ute utländska studenter. Det handlar om att ni för en politik som stänger ute svenska arbetslösa ungdomar som är berättigade att få en högre utbildning. Jag undrar: Vad är tanken bakom detta, och vem är ansvarig för att det sker?

Fru talman! Problemet med de papper som ni socialdemokrater skriver är att ni ensamma inte är ett regeringsalternativ. Ni måste komma överens med andra partier för att det ni föreslår ska kunna tas på allvar. Dessutom är era förslag inte fullständigt finansierade. Er budget är kraftigt underfinansierad. Vidare bygger det hela på en lång rad skatteökningar och förslag om andra saker som är skadliga för ekonomin. Alltså går det inte ihop. Vår uppfattning är att vi visst har tillförsäkrat universitet och högskolor ökade resurser just med en kvalitetsinriktning under senare år. Men en stor förändring har varit att vi avgiftsbelagt avseende möjligheten att ta in utländska studenter. Jag försvarar det. Jag tycker att svenska skattepengar huvudsakligen ska inriktas på att gå till svenska studenter som studerar. Men det här har betytt en del för högskolornas och universitetens finansiering. Naturligtvis ska vi löpande pröva detta. Det kommer vi att göra kopplat till hur konjunkturen utvecklas och i de samtal vi ska ha inför kommande budgetar.

Fru talman! I helgen avslutades FN:s klimatmöte. Världens länder enades faktiskt om att börja förhandla om ett brett klimatavtal med bindande utsläppsbegränsningar för alla länder. Men det här är en långsam process. Alla där nere på mötet som jag talade med var övertygade om att mycket större insatser behövs, dessutom mycket snabbare, för att vi ska kunna möta klimathotet mot vårt samhälle. Nästa vecka släpps de senaste siffrorna över utsläppen från svensk sida. Jag tror att du, Fredrik Reinfeldt, liksom jag är medveten om att det pekar mot ökade utsläpp i Sverige för år 2010. Det tycker jag är orimligt med tanke på att vi lever i en tid när alla åtgärder behövs. När så många företag och inte minst svenska kommuner visar på metoder för att kraftigt minska utsläppen är det orimligt att vi stillasittande här accepterar ökade utsläpp. Min fråga till statsministern är helt enkelt: Vilka ytterligare åtgärder för att minska klimatutsläppen avser regeringen att komma till riksdagen med?

Fru talman! Jag tycker att det är väldigt allvarligt att det beskrivs att vi stillasittande ser på utvecklingen när Sverige kanske är det land som har de mest och bäst utvecklade klimatprogrammen i världen. När det gäller CO2-skatter och gröna certifikat har Miljöpartiet för övrigt varit med och påverkat för att få en hel del på plats. Vi ska inte till svenska folket sända beskrivningen baserad på att det är som att ingenting görs. Jag tror att vi mycket väl kan se växande utsläppsemissioner för år 2010 kopplade till att vi haft en extremt kall vinter och att vi dessutom haft tillväxttal på 5-6 procent. Det vi försöker åstadkomma i världen är att emissionsökningar frikopplas från tillväxtökningar. Om man tittar på basåret 1990 och framåt ser man att Sverige är ett exempel på att detta är möjligt. Däremot är vi i växande grad bekymrade över snabbväxande ekonomier runt om i världen. Åsa Romson och jag kan väl vara överens om att åtagandena fortfarande inte är tillräckliga för att klara tvågradersmålet. Fler borde göra som Sverige som ju lovar en 40-procentig emissionsminskning fram till år 2020.

Fru talman! Ja, men jag har fortfarande inte fått svar på vilka ytterligare, vidare, åtgärder regeringen anser behövs även i det svenska samhället. Detta med stillasittande får väl ändå konstateras när regeringen i klimatpropositionen 2009 och inför den beredning som gjordes själv sade nej till åtta av tio förslag som där lades fram. Man sade nej till åtgärder som skulle ha begränsat klimatutsläppen med fyra miljoner ton per år. Det handlar om satsningar på en utbyggd, modern tågtrafik, om stöd till lantbrukare när det gäller att effektivt ta hand om metanutsläpp och att göra biogas samt om avgifter på långväga långtradartrafik - åtgärder som vi i dag ser att jämförbara länder i Europa trycker på. Genom att ta tag i de åtgärdsförslag som faktiskt ligger på bordet skulle vi minska utsläppen och ge jobb i Sverige. Jag undrar helt enkelt hur länge det ska dröja innan också den svenska regeringen på allvar tar ett samlat grepp om klimatutmaningen och ser att man inte bara kan vila på lagrarna efter gamla beslut.

Fru talman! Det gör vi inte. Jag har själv varit med och höjt CO2-skatten över tusenkronorsnivån per utsläppt ton. Jag tror att vi båda känner att det behövs högre ambitioner för klimatet, men jag noterar att vi gör olika vägval. Åsa Romson tycker att det huvudsakligen ska göras mer här i Sverige. Jag tycker att det globala problemet kräver ett globalt svar. Med Åsa Romsons synsätt blir det, tror jag, lätt så att vi skjuter på en förändring till följd av att industri och annat som inte kan vara konkurrenskraftiga och överleva i Sverige flyttar till Kina eller Östeuropa. Det ser ut som att våra emissionsutsläpp då minskar. Men det enda vi gjort är att vi har gjort en förflyttning till miljöer där det släpps ut ännu mer. Dessutom tycker jag att det är bra att vi när tåg och många andra insatser nämns också minns att det man i fattiga utvecklingsländer ofta med fem öre kan göra för att påverka klimatet oftast kostar över fem kronor i Sverige. Det spelar också roll; vi har inte hur mycket resurser som helst. Här tycker jag tyvärr att Miljöpartiet gör det väl enkelt för sig. Det är ett globalt svar som krävs.

Fru talman, statsministern! Jag läste i Svenska Dagbladet om omfattande fusk bland kinesiska företagare som sökt arbetstillstånd i Sverige. En myndighet under UD, Invest Sweden, ska ha satt i system att hjälpa till att fuska med uppehållstillstånd. Invest Sweden har hjälpt tomma fuskbolag med etablering i Sverige, och därmed har kineser kunnat få uppehållstillstånd på falska grunder. Regeringen har nu tillsatt en granskning av Invest Swedens verksamhet som ska vara klar den sista december i år. Om det framkommer indikationer på omfattande och strukturerat fusk, är regeringen då beredd att skärpa lagstiftningen så att inte fler kan missbruka reglerna för arbetskraftsinvandring? Jag vill också på förekommen anledning ha det sagt att vi alla är medvetna om att statsministern tycker att det i grunden är positivt att människor kommer till Sverige för att arbeta och att statsministern ogillar att man ställer grupper mot varandra. Jag efterfrågar heller ingen recension av Sverigedemokraternas politik. Det vore för en gångs skull bra om statsministern i stället för att komma med sina vanliga floskler valde att svara på frågan.

Fru talman! Det är alltid enklare när frågeställaren också kan ge svaret själv. Låt mig konstatera att vi har väldigt öppna och liberala regler som möjliggör arbetskraftsinvandring till Sverige. Vi har inte, likt en del andra länder, skapat poängsystem så att det bara är de allra mest välutbildade som kan komma hit och jobba. Jag försvarar att vi har den typen av regler. Alla regler missbrukas. Utan regler blir det svartekonomi. Då finns fenomenen och det fungerar ännu sämre, men då blir det inte lika omdiskuterat. Regler som inte efterlevs ska givetvis tillrättaföras, men svaret blir inte att skärpa lagstiftningen om man inte följer lagstiftningen. Svaret blir i så fall att se till att lagstiftningen bättre följs. Sedan gör vi möjligen olika tolkningar av huruvida detta är bra för Sverige eller inte. Min bestämda uppfattning är - och det kunde jag också säga för stora delar av Europa - att vi behöver bli bättre på att attrahera människor att komma hit och arbeta, för att säkra vår egen välfärdsfinansiering och försörjning i framtiden. Sverigedemokraterna får då redogöra för sitt synsätt.

Fru talman! Vi har tidigare hört om hur utländsk arbetskraft på olika sätt utnyttjas som ett resultat av regeringens fria arbetskraftsinvandring. Kvinnor sexualutnyttjas, och människor får jobba betydligt mer än 40 timmar i veckan till betydligt lägre löner än enligt de kollektivavtal som finns. Man köper sig arbetstillstånd. Det finns andra sätt där människor utnyttjas i ert system. Här uppdagas nu en ny form av utnyttjande av otydliga och otillräckliga regler. Är det inte dags att återgå till de tidigare, funktionella regler som gällde för arbetskraftsinvandring, där företagens behov av kvalificerad arbetskraft faktiskt tillgodosågs och där fusket reducerades till ett minimum?

Fru talman! Sverige införde dessa regler i december 2008, och genom detta sätt att ställa frågor skulle vi alltså tro att sexförsäljning och liknande har blivit ett problem efter det. Det är ett orimligt påstående. Vi har haft problem med illegal invandring eftersom vi före denna regelförändring i realiteten hade stängt Sverige för möjligheten att komma hit och arbeta. Människor söker sig till arbete i alla fall, men under sken av en svartekonomi med sämre villkor. Vi har förbättrat förutsättningarna för människor som kommer hit och arbetar. Jag vill också understryka att detta handlar om människor som kommer från länder utanför EU. Vi har även fria arbetskraftsrörelser, utan övergångsregler, när det gäller Europeiska unionens medborgare. Jag är väl medveten om att Sven-Olof Sällström förmodligen har synpunkter även på det. Inte? Okej, om ni stöder det kan jag säga att det där finns väldigt mycket av de fenomen du diskuterar, också förknippat med att diskutera villkor för dessa människor. Till slut måste man ställa sig frågan: Är det långsiktigt bra eller dåligt för Sverige att vi får hit fler som jobbar? Mitt svar är att det är bra. Det som inte sköts ska naturligtvis rättas till.

Fru talman! De senaste dagarna har vi sett ytterligare några exempel på svensk utvisningspolitik som har blivit aktuella i medierna. Ganna Chyzhevska, som regeringen med benäget bistånd från myndigheter vill utvisa, ska enligt regeringen utvisas trots att hon är 91 år, dement och kommer att fråntas möjligheten att leva med sina nära och kära. De senaste dagarna har även familjen Danielian i Ånge uppmärksammats. De har varit i Sverige i elva år. De har tre pojkar: Haik, 17, David, 15, och Valerik, 13. Valerik har alltså bott i Sverige sedan han var två år. Det är en svensk familj enligt alla begrepp, men de ska utvisas med regeringens politik. Migrationsminister Billström vägrar svara på pojkarnas kamraters frågor. Till exempel Elias Pettersson säger: Varför skickar man ut en familj som har bott i Ånge i elva år? Carl Nyberg frågar: Varför är inte barnkonventionen inskriven i lagen? Kan kanske statsministern ge ett svar till dessa barn?

Fru talman! Det är alltid svåra fall, och de beskrivs ofta medialt som enskilda fall. Människor känner i hjärtat att de förstår dessa människors situation. Om logiken ska vara att det är mediebeskrivna fall vi ska göra utslag gentemot hamnar vi dock lätt i en situation där vi inte längre agerar rättssäkert, det vill säga att alla inte får samma behandling. Detta är nämligen grundat i lagstiftning, och även om Lars Ohly ställer frågor som om han inte skulle veta detta vet han att det inte är regeringen som avgör. Vi har fört bort detta från regeringens bord att fatta beslut om. Vad som nu har hänt är att det ena fallet har hamnat i Europadomstolen, och Sveriges regering har därför författat ett yttrande. Det har dock helt baserats på Migrationsverkets och migrationsdomstolarnas utgångspunkter, eftersom det är dit vi har förlagt beslut om detta i Sverige. Det tycker jag för övrigt är en god ordning som jag försvarar. Vi har haft brett stöd för det i Sveriges riksdag, och det säkerställer dessutom just den rättssäkerhet jag annars tror står i fara. Då blir det mer beroende av vem som engagerar sig i vilket fall. Jag tycker att alla ska behandlas lika inför Svea rikes lag.

Fru talman! Om resultatet då är att barn utvisas ur Sverige tycker alltså statsministern att det är rätt. Sedan kan statsministern känna vad som helst, men det är fegt och ansvarslöst att påstå att statsministern inte har någon möjlighet att ändra. Om ni som regering vill att vi ska ha en annan migrationspolitik som ser till att människor med behov får stanna i Sverige - inklusive Ganna Chyzhevska, 91 år, och inklusive Valerik, David och Haik - skulle ni kunna ordna det, men ni fegar och smiter ifrån ansvar. Du svarar inte heller på frågorna från dessa barn, lika lite som migrationsminister Billström har gjort. Det finns några barn till som har frågor, till exempel Samuel Österlund. Han frågar: Bryter inte det här mot barnkonventionen? Vad är svaret på det, statsministern? Emma Salthammer säger: Tänker inte du på familjen? Frågan är ställd till migrationsminister Billström, men kanske kan statsminister Reinfeldt svara på den i stället. Fanny Lindgren säger: Varför fick vi inte säga hej då? Detta är frågor från barn som har sett hur deras kamrater har utvisats fast de har bott i Sverige i nästan hela sitt liv. Den sista frågan är från Isak Hallmin. Han säger till migrationsminister Billström: Tycker du om ditt jobb? Kanske kan statsministern svara.

Fru talman! Jag tycker att det är bra när ett statsråd vet under vilka lagar och regler man verkar. Vi har till exempel inte ministerstyre i Sverige. Vi har till exempel inte möjligheten för enskilda statsråd att utöva den typen av inflytande Lars Ohly efterfrågar. Efter många år i politiken tror jag också att Lars Ohly egentligen vet det. Vi har även fört bort möjligheten från Sveriges regering till Migrationsverket och migrationsdomstolar att fatta beslut i dessa ärenden, med brett stöd i Sveriges riksdag. Det är vår uppfattning att domstolar som sista instans säkerställer en bättre rättssäkerhet och rättsordning än vad som tidigare var fallet. Detta tycker jag är försvarligt i varje läge. Det finns dock en till viktig utgångspunkt, och det är att det ibland låter som att Sverige har helt fri, oreglerad invandring. Det har vi inte; vi har reglerad invandring. Reglerad betyder regler - vissa regler för att få komma in, vissa regler för att få stanna. Det är därför det också måste vara en rättssäker hantering som gör att alla behandlas lika när vi följer dessa regler. I grunden är vi mer överens om reglerad invandring i Sveriges riksdag än vad det ibland låter som från olika talarstolar.

Fru talman! När statsministern tidigare denna vecka var här i kammaren för att rapportera från förra veckans EU-toppmöte diskuterade vi bland annat läget i de europeiska ekonomierna. Vi diskuterade bland annat problemet att många av de problem som finns i Europas ekonomi ägs av huvudstäderna snarare än av Bryssel och att det inte är i Bryssel vi enklast löser problemen. Jag tror att statsministern och jag är överens om att ett problem är den bristande sjukdomsinsikten och bristen på kraftfulla åtgärder för att få i gång europeisk tillväxt. Vi ser nu rapporter, inte bara från länder som Grekland där det råder depression utan också från andra europeiska länder, om att ekonomin mattas av. Andra konjunkturbedömare ser nu också hur detta sker till och med i tillväxtländer som Kina. Allt detta kommer i förlängningen också att påverka ekonomin i Sverige, som är ett litet och mycket exportberoende land med stor handel med omvärlden. Mina frågor till statsministern är helt enkelt: Hur bedömer regeringen det ekonomiska läget just nu? Och vilka åtgärder ser statsministern som viktigast för att fortsatt ta ansvar för inte bara tillväxt utan också för företagande, jobb och välfärd i Sverige?

Fru talman! I skarp kontrast mot många andra länder har Sverige nu haft två goda år vad gäller tillväxtsiffror. Vi har också 2010 och 2011 som ensamt land i Europeiska unionen haft balans eller till och med överskott i våra offentliga finanser. Men det är korrekt, som Gustav Blix beskriver, att den avmattning som nu sker runt om i Europa är en ekonomisk avmattning i sig. Dessutom är möjligheterna att möta den med olika efterfrågestimulanser i princip uttömda eftersom de offentliga finanserna runt om i Europa är i så dåligt skick. Det gör att i realiteten sjunker också efterfrågan på svenska produkter. Vi har våra största exportmarknader i Tyskland och Norge i vår absoluta närhet, och det är klart att när deras efterfrågan minskar, minskar också våra möjligheter att sälja våra produkter. Därför ser vi framför oss en avmattning. Det är viktigt då att vi inte spelar bort det kanske viktigaste kort som vi har men som andra saknar, nämligen god ordning i de offentliga finanserna. Vi har sett till att drivkrafterna för jobb är bra i Sverige. Vi har sänkt kostnader för att anställa. Och vad man verkligen skulle kunna göra runt om i Europa, om man saknar budgetmedel, är snarare att öppna sina marknader, att avreglera. Vi trycker på för att mer av det ska göras. Det är just nu rätt tillfälle.

Fru talman! Låt mig fortsätta lite där Gustav Blix startade. Förra veckans toppmöte handlade väldigt mycket om ekonomi, men då på lång sikt. Dels handlade det om de frågor som Gustav Blix tog upp om den långsiktiga tillväxten, dels frågan om att förhindra ett upprepande av skuldkrisen. De åtgärder som man kom överens om vid toppmötet var ju väldigt mycket inriktade på det. Men det var också en åtgärd som var av mer kortsiktig karaktär, nämligen att bygga på den här brandväggen så att en skuldkris i ett land inte smittar av sig på andra, att de banker som drabbas av problem inte ska smitta ned andra banker. Där har Sverige åtagit sig att vara med genom IMF, Internationella valutafonden, för att stödja stabiliseringen av Europa. Detta möts av kritik i Sverige, och det kan statsministern möjligen bemöta. Men hur stort är detta åtagande? Vet vi det i dag? Finns det något annat att säga i frågan om vår IMF-medverkan?

Fru talman! Grundlösningen på de problem som finns i Europa är att de mest skuldtyngda och problemtyngda länderna gör mer själva. Brandväggen är ett sätt att säkra lån för väldigt skuldtyngda länder under förutsättning att de gör det arbetet. Man kallar det för brandvägg för att det mer ska vara som en sorts försäkring. Det är inte säkert att den ska användas, men man ska veta att den typen av muskler finns att tillgå - detta för att lugna nervösa marknader. Vi tror att den behöver byggas upp och bli starkare. Vi har sagt att vi är villiga att bidra via IMF, Internationella valutafonden, för att komplettera de många insatser som eurozonens länder själva gör. Varför gör vi det? Jo, dels därför att man får de bästa av villkor, marknadsmässiga, dels att det tar bort mycket av riskerna. Det är helt försvarbart inför svenska skattebetalare. Jag såg att riksbankschefen har nämnt belopp på hundramiljardersnivå som det från svensk sida i så fall skulle handla om. Men jag vill understryka att vi har sagt att det måste ske med en rättvis bördefördelning, alltså förutsatt att också andra går med. Vi har inte fått entydiga signaler om detta, annat än att Sverige och Danmark har varit tydliga, men det skulle behövas att fler säger till om detta. Det tror vi är ett mycket verkningsfullt sätt att stödja de viktiga åtgärder som nu behövs i Europa.

Fru talman! Klimatmötet i Durban blev en framgång på flera sätt. Det finns nu en väg framåt för att hantera de gemensamma klimatutmaningarna. Sveriges miljöminister Lena Ek har fått mycket beröm, både för sin kunskap och för sitt engagemang. Avgörande för hur man kunde nå det här resultatet var att man kunde bygga allianser med EU, Afrikas länder och en del andra länder. Samtidigt delar jag statsministern syn att det är bekymmersamt att man inte kom längre i arbetet med att besluta om utsläppsminskningar och uppföljningar av detta, eftersom vi är på väg mot en global temperaturhöjning klart över två grader. Men det är alldeles tydligt att EU har haft en avgörande roll som en samlande kraft under mötet i Durban och att EU:s ambitioner på klimatområdet tas på största allvar av andra parter i de här samtalen. Givet utfallet i Durban, att såväl Kina som Indien och USA har gått med på ett ramverk och en färdplan för ett nytt klimatavtal, undrar jag om statsministern anser att EU nu bör driva linjen att nå 30 procents utsläppsminskningar till 2020.

Fru talman! Syftet är att tillsammans åstadkomma att vi kan begränsa temperaturökningen till två grader. Det kommer att kräva globala svar. Varför? Jo, Europeiska unionens emissioner täcker bara 13-14 procent av de samlade utsläppen, det vill säga att vi inte kan lösa detta själva. Europeiska unionen är den enda del i världen som har legalt bindande, gränsöverskridande emissionsminskningar, som vi alltså i lagstiftning har slagit fast ska gälla fram till 2020. Den typen av åtaganden, lika långtgående, finns faktiskt inte i andra delar av världen. Vi har sagt 20 procents reduktion gemensamt. Det kan betyda olika i olika länder. Varför säger vi då inte 30 procent? Förutsättningarna för det är att vi då måste veta hur det fördelar sig mellan EU:s 27 medlemsländer. Det är nämligen vissa länder som har sagt: Ska vi öka åtagandena ytterligare vill vi att det ska vara frivilligt. Då säger en grupp av länder: Då vill vi inte göra mer. Då får länder som vill ta på sig ytterligare åtaganden ta på sig både egna åtaganden och andra länders åtaganden. Det kan ha påverkan på svenska jobb och svensk välfärd. Det är skälet till att jag har varit lite försiktig. Jag gör gärna den här typen av ökningar, men det ska i så fall göras på ett sådant sätt att alla är med. Och det kan jag ännu inte lova, men vi trycker på för det.

Fru talman, herr statsminister! Det tycks tyvärr ha blivit en svensk tradition att någon skola varje vinter inte längre vågar fira julavslutningen i kyrkan. Men uppenbarligen har Skolverket i sina instruktioner gjort en misstolkning eftersom utbildningsministern säger att det är tillåtet att hålla traditionella avslutningar i kyrkan med den lag vi har i dag. Med traditionella avslutningar menar han förstås exempelvis psalmsång och att en präst eller pastor deltar. Nu har Skolverkets korståg gått så långt att man kan misstänka att de snart förordar att skynken hängs över Jesusbarnet om en kyrksal ändå används, för faktum är att Skolverket redan nu förordar censur anno 2011. Om en präst deltar i en julavslutning kräver Skolverket att skolledaren i förväg kontrollerar vad hon eller han ska säga. Det är vad Skolverket säger i sina riktlinjer. Står statsministern bakom denna utveckling eller vill statsministern i likhet med mig ge Skolverket en julklapp som innehåller en lektion i grundläggande rättigheter som den om yttrandefrihet?

Fru talman! Sverige har en ny skollag som trädde i kraft den 1 juli. Det är mycket tydligt i den att man själv kan välja var man vill ha sin skolavslutning. Det är rektorn som slutligen avgör det. Det är alltså fullt möjligt att ha en sådan avslutning i en kyrka. Det är regeringens uppfattning. Sedan får jag som sagt hänvisa till att rektorer har visst inflytande över detta. Det finns säkert också en och annan förälder som har synpunkter på detta. Men det är fullt möjligt, menar jag, med den lagstiftning vi har som gäller från den 1 juli.

Fru talman! I dag har socialutskottet haft en hearing om äldreomsorgen. Där har tydliggjorts att upphandling sker utifrån lägsta pris. Resultatet enligt forskning är att det blir lägre bemanning och därmed sämre kvalitet, något som vi har sett i Caremaskandalen. Men upphandling sker på flera områden. I Stockholms län har man upphandlat vård för tortyrskadade. Även här är det lägsta anbud som vunnit upphandlingen, trots företagets bristande erfarenhet på området. Min fråga till statsministern är följande: Anser statsministern att principen lägsta pris till nackdel för kvaliteten är ett bra sätt att värna god vård för äldre, sjuka eller tortyrskadade?

Fru talman! Regeringen har i dag på förmiddagen fattat beslut och också presenterat en överenskommelse med SKL om ytterligare medel till svensk äldreomsorg och bland annat om en översyn av de regler som är kopplade till upphandlingsprocesser. Det är i syfte att mer uppmuntra och tydliggöra kvalitetsaspekter i upphandlingen, det vill säga att rimligen måste kvalitet vara det som är det vägande. Det kan ibland till och med innebära att man inte tar det som har lägsta pris. Det är för att säkerställa att både uppföljning och utvärdering ska fungera bättre framöver.

Fru talman! Hur ser statsministern på riskerna för en uppdelning av EU med olika inflytande över budget och ekonomisk politik? Hur skulle det drabba Sverige?

Fru talman! Av EU:s 27 medlemsländer har 17 euron som egen valuta. Det är tydligt att i den oro vi har i Europa vill man fördjupa sitt samarbete. Man vill ha egna möten, man vill ha dem med tätare intervall och man vill också fördjupa sig kring en del ekonomiska åtaganden. Görs detta på ett sätt som inte möjliggör för de tio länder som inte har euron att ha inflytande eller närvaro finns det risk för uppdelning. Det vore mycket olyckligt. Detta ska vi se framför oss när vi diskuterar den så kallade stabilitetsunionen som vi ska arbeta med in på nästa år. Den svenska uppfattningen är att vi ska säkra vårt svenska inflytande. Vi ska säkerställa att det som är EU-27-gemensamt, till exempel inre marknad, budgethantering och gemensamma institutioner, respekteras. Vi är noga med att markera detta. Vi vill inte ha en delning av Europeiska unionen utifrån de linjer jag har skisserat. Frågan är fullt berättigad. Vi är dock mycket aktiva för att säkerställa att inflytandet i de gemensamma delarna ska vara bevarat och säkrat för alla 27 medlemsländer.

Fru talman och statsministern! År 2006 fanns det ett nationellt stöd till de hundra skolor i landet som hade de sämsta genomsnittsresultaten. Stödet gick ut på att varje skola fick anställa tio extra lärare eller annan personal för att kunna vända utvecklingen och se till att fler elever fick behörighet till gymnasiet. En av de första åtgärderna som den nuvarande regeringen vidtog var att avskaffa detta stöd. I dag ser vi att resultaten i dessa skolor sjunker och i många fall ligger långt under genomsnittet. I vissa fall är det endast 40 procent av eleverna som når behörighet till gymnasieskolan. Detta är ett problem för den enskilda individen som går miste om möjligheter. Utan en gymnasieutbildning är livet i dag mycket svårare. Det är också ett stort problem för oss som land. Människors vilja till utbildning och kompetensutveckling är en av våra viktigaste konkurrensfördelar. Är statsministern nöjd med utvecklingen? Om svaret är nej, vad vill statsministern göra för att vända utvecklingen?

Fru talman! Jag är inte alldeles säker på att kopplingen mellan denna satsning, som Ibrahim Baylan själv hade ansvar för, och dessa resultat är så linjär som frågan antyder. Min erfarenhet är att det är mer komplicerat än så. Dessutom förändras delvis sammansättningen i skolor. Det har också tillkommit utökade möjligheter att välja skola, vilket man givetvis får diskutera vad det leder till. Vår allmänna utgångspunkt är att vi är bekymrade över att vi har alldeles för många elever som inte får och når fullständiga betyg i grundskolan och i gymnasieskolan. Därför sätter vi in de förmodligen största reformförändringarna i svenska skolan någonsin denna höst. Detta har många elever och föräldrar märkt. Det blir nationella prov tidigare, vi har återinrättat speciallärarutbildningen och det blir större möjligheter att med betygssystemet tidigare följa upp kunskapsluckor för att kunna rätta till brister. Om vi i grunden enas om att syftet måste vara att barn och ungdomar lär sig mer för att möta ett komplicerat arbetsliv är det viktigt att vara öppen för vilken av dessa metoder som fungerar bäst. Vi måste säkerställa på individnivå att kunskapsuppföljningen är bättre. Det är också detta som regeringen har genomfört i politiken.

Fru talman! Det är viktigt att Sverige har ett bra försvar. I dag diskuterar riksdagen nästa års försvarsbudget där Sverige till skillnad från andra länder inte gör betydande nedskärningar, vilket är glädjande. I omvärlden sker ständigt förändringar. Till exempel inger Rysslands utveckling både hopp och oro, liksom även de växande energiflödena i Östersjön. Sverige ska ta ett nytt försvarsbeslut 2014. Sedan andra världskriget har traditionen varit att riksdagens partier i försvarskommittéer och sedan 25 år tillbaka i försvarsberedningar gjort omvärldsanalyser inför kommande försvarsbeslut. Alliansen har också åtagit sig detta i sitt valmanifest 2010. Det är snart 2012, och det börjar bli dags att göra de omfattande analyserna. Delar statsministern denna uppfattning?

Fru talman! Jag tror att försvarsministern bättre kan svara för hur ett sådant beslut ska förberedas. Det är riktigt att vi alltid syftar till att få en bred förankring av vår försvars- och säkerhetspolitik. I grunden gör Sverige en stor omställning som vi för övrigt noterar att länder som tvingas till nedskärningar, precis som frågeställaren påpekar, också tittar på. Jag hör detta från både Tyskland och Finland. Det är kärva budgettider. Finland jobbar till exempel med mycket stora besparingar på försvarsanslagen. Sverige har kommit längre när det gäller utvecklandet av en mer insatsberedd försvarsorganisation, och syftet är att 50 000 män och kvinnor ska vara insatsberedda när allt är färdigt och genomfört. Den exakta formen för detta får regeringen återkomma till. Möjligen kan man fånga försvarsministern under dagens debatt och höra hur han tänker i den frågan.

Fru talman och statsministern! I dag kom domen mot fadern som i åtta år tvingade sin dotter att spela autistisk och utvecklingsstörd. Under det senaste året har det varit flera uppseendeväckande fall av fusk med assistansersättningar. Personlig assistans är livsviktig för människor med funktionshinder för att deras vardag ska fungera. Fusket i välfärdssystemet riskerar att gå ut över just de människor som verkligen behöver samhällets stöd. Vad gör regeringen för att bekämpa bidragsbrotten?

Fru talman! Det tillkom lagstiftning på 90-talet som inrättade möjligheter till förstärkt assistans. Det har betytt mycket för många funktionshindrade och många människor i behov av stöd, och det har möjliggjort större frihet. Omfattningen är stor. Det är en av de snabbast ökande utgifterna i de offentliga finanserna. Merparten av detta kommer till god användning, men som i alla typer av ersättningssystem finns här också fusk och fingerade exempel. Vi har insett att om vi långsiktigt ska kunna säkra bra finansiering till behövande måste vi vara tydliga och skarpa mot dem som fuskar. Därför välkomnar jag de domar med mera vi nu ser. Det är en del av de ökade kontrollresurser vi har gett för att följa upp det bidragsfusk som finns. I den delen är detta ett kvitto på att vi har satsat rätt. Det sänder också signaler om att detta ska gå till behövande och inte till dem som fuskar.

Fru talman! Regeringen har sagt att det är Svenska kraftnät som bär ansvaret för de hårt kritiserade elområdena som Sverige har delats in i. Har verkställande direktörer och generaldirektörer verkligen mandat att förhandla direkt med EU-kommissionen? Vem är det som företräder Sverige i förhandlingar med EU-kommissionen? Måste man inte ha ett mandat från regeringen för att kunna genomföra förhandlingar med EU-kommissionen?

Fru talman! Det är korrekt att det är Svenska kraftnät och inte regeringen som bestämt dessa områden. Exakt hur förhandlingarna har skötts och av vem måste jag gå tillbaka och kontrollera. Det kan göras på olika sätt. Ibland är det statsråd, ibland andra och ibland myndighetspersoner. Ännu så länge har vi en mild vinter, men det kan förändras. Vi har lärt oss att med kallare vintrar stiger elpriserna. Det är många som bekymrar sig för det. I grunden är detta kopplat till hur mycket produktion vi har av elektricitet i landet. Det kommer att vara det enskilt avgörande tillsammans med att Svenska kraftnät gör stora investeringar i förmåga att förflytta el. Det enkla skälet till det är att vi har en tendens att ha större produktion i norra Sverige, och mycket av detta behöver komma ned till södra Sverige. Allt det här påverkar naturligtvis prisbilden.

Fru talman! Många länder runt om i världen stiftar eller försöker stifta lagar som hindrar journalisters arbete och som hindrar medier från att fullgöra den granskning som de borde kunna göra för att leva upp till demokratins grundregler. Jag är övertygad om att statsministern stöter på dessa frågor runt om på de möten och i de sammanhang där statsministern är med. Jag tycker att det är en viktig fråga för Sverige och för Sveriges regering att vi håller huvudet högt och på alla sätt och vis försvarar det här. Min fråga till statsministern är: På vilket sätt gör statsministern Sveriges röst hörd i dessa frågor och tar diskussioner med regeringarna i de länder som på olika sätt försöker förhindra journalister att göra sitt arbete?

Fru talman! I möten med ledare världen över är detta ofta punkter som jag som svensk statsminister ser. Men det är tydligt också när man ser på europeiska ledare att det här är kopplat till förutsättningar till fria medier, öppenhet i samhället och möjlighet att framföra sina åsikter. Ofta diskuterar vi också förutsättningar för mänskliga rättigheter. Det är många gånger baserat på att man har hårdare lagstiftning, och framför allt hårdare tillämpning. Man saknar också, tycker vi, den typ av respekt för grundläggande fri- och rättigheter som vi har fler exempel på att vi upplever i Sverige och i Europa. Vi förstår vikten av detta, och vi framför dessa synpunkter. Men det går också att peka på en utveckling som i delar av världen går i motsatt riktning. Det finns en väldig vilja till kontroll och till att styra. Det kanske har förstärkts av sociala mediers närvaro. Å andra sidan skulle jag vilja säga att just detta att sociala medier spelar en större roll också gör att möjligheten att kontrollera förminskas. I någon mån ökar repressionen. I en annan del kan man säga att öppenheten ändå växer. Det är åtminstone vad jag stöter på när vi för dessa diskussioner i delar av världen.

Fru talman! Nu lackar det mot jul, och många ser fram emot att äntligen få lite ledigt och vara med sin familj och sina allra närmaste. För några - närmare bestämt för alltför många - är detta däremot en otrygg tid. Umgänget med familjen kan innebära otrygghet och till och med missbruk och våld. Detta är ett stort samhällsproblem som vi tyvärr påminns om i tider som denna vecka och nästa och de veckor som kommer. Därför vill jag fråga statsministern hur han adresserar detta, särskilt för många kvinnor, stora samhällsproblem och vad politiken kan göra åt det?

Fru talman! Jag vill bara allmänt inskärpa att julen är en högtid som delar befolkningen i olika läger. Här finns de som alltid har att se fram emot en bra tid med släkt, familj och vänner. För andra är det den tid på året då ensamhet, depressiva tankar och olycka känns som allra mest närvarande. Jag har under hösten rest - och jag ska återkomma till det i närtid - och tittat inte minst på samhällets olika insatser i särskilda program som vi har sedan några år när det gäller våld i nära relationer. Det gäller framför allt mäns våld mot kvinnor, men det handlar också om hedersproblematik och våld i samkönade relationer. Detta är inte specifikt kopplat till julen, men det är korrekt att säga att det ofta är ett förlopp över jul- och nyårshelger där detta förstärks. Därför kan vi i dag bara säga att alla kvinnojourer och alla som jobbar ideellt vet att nu väntar en tid då de behövs kanske ännu mer än vad som gäller annars. Vi ska sända dem en tanke också i juletid - alla de som gör insatser och står utsatta människor bi i vad som kanske kan bli en annan känsla av jul än vad som gäller för de flesta av oss.