Budgetens effekt på inflationen och konjunkturen

Fru talman! Eva Lindh har frågat mig hur jag bedömer budgetens inverkan på inflationen och konjunkturen och hur den samspelar med de ekonomiska förutsättningarna för välfärden.

Vi befinner oss i ett svårt ekonomiskt läge. Inflationen har börjat gå ned men är fortfarande för hög, och Sverige bedöms vara i en lågkonjunktur. Den höga inflationen skadar Sveriges ekonomi och måste bekämpas av både penningpolitik och finanspolitik.

Regeringen har därför lagt fram en återhållsam och välavvägd budget som tar ansvar för ekonomin och är i linje med överskottsmålet. Det betyder att finanspolitikens effekt på efterfrågan är neutral och att vi inte eldar på inflationen eller försvårar Riksbankens inflationsbekämpning.

Vår budget innehåller många stora reformer och satsningar, men vi har behövt prioritera det allra viktigaste för att kunna finansiera det vi gör i linje med överskottsmålet. Inom ramen för detta genomför vi viktiga strukturreformer samtidigt som vi stöttar hushåll och välfärd.

Fru talman! Jag tackar finansministern för svaret.

Konjunkturläget försvagas, och svensk ekonomi bedöms vara i en lågkonjunktur 2023. När finansministern presenterade regeringens budget för 2024 meddelade hon att fokus skulle vara på återhållsamhet och inflation. Med tanke på att inflationen har bitit sig fast hårdare i Sverige än i andra länder är det ett rimligt fokus att bekämpa den.

Samtidigt bör en finansminister ha fokus på lågkonjunkturen och vad som behövs för att inte förvärra den. Många ekonomer delar till exempel inte synen att satsningar på välfärden är inflationsdrivande i sig och varnar för att de uppsägningar som nu väntas i regioner och kommuner i stället riskerar att förvärra lågkonjunkturen.

Därför ställde jag frågan till finansministern hur hon bedömer budgetens inverkan på inflationen och konjunkturen och hur den samspelar med de ekonomiska förutsättningarna för välfärden.

Fru talman! Välfärden står inför stora ekonomiska utmaningar. Den höga inflationen ökar kommunernas och regionernas kostnader. På samma sätt som inflationen gröper ur hushållens kassor urholkar den även kommunsektorns. Samtidigt riskerar skatteintäkterna att minska i takt med att arbetslösheten väntas öka när Sverige är i en lågkonjunktur.

Högre kostnader för uppvärmning, transporter och lokalhyror samt räntehöjningar gör att Sveriges kommuner och regioner befinner sig i ett tufft läge. Vår bedömning är att regeringen kompenserar för bara en bråkdel av dessa kostnadsökningar och att kommuner och regioner därför har mindre pengar till välfärden framöver än vad de har haft tidigare, vilket innebär att de står inför omfattande nedskärningar. Framför allt regionerna larmar om omfattande besparingsåtgärder, som nedläggningar av hela sjukhusavdelningar och omfattande uppsägningar av sjukvårdspersonal.

Inflationen ska bekämpas. Det är viktigt att slå fast. Frågan är bara hur och vad som verkligen påverkar inflationen. I vår budget har vi visat att man kan ta ansvar både för inflationen och för lågkonjunkturen och, framför allt, för att välfärden inte försämras under kommande år.

Flera gånger har finansministern och andra statsråd i sina svar hänvisat till inflationen som argument för att inte satsa mer på välfärden. Vi tycker att satsningarna är otillräckliga, och därför är det intressant och bra att ha denna debatt om hur inflationen påverkar, om vad som är viktigt och om hur vi hanterar lågkonjunkturen.

Fru talman! Jag tackar Eva Lindh för en mycket bra interpellation om en viktig fråga, för alla berörs mer eller mindre av inflationen.

Inflationen är ett gift och roten till många av de problem vi ser i ekonomin. Den pressar många hushålls ekonomi, och marginalerna är små. Precis som Eva Lindh nämner pressar den också välfärden eftersom kostnaderna ökar, och framför allt regionerna pressas dessutom av höga pensionskostnader som blivit ännu högre på grund av inflationen. Allt påverkas av inflationen.

Den budget regeringen och Sverigedemokraterna lade på riksdagens bord tidigare i höstas är en välavvägd budget, såtillvida att den trots lågkonjunktur inte är expansiv och driver upp inflationen. Den är neutral, vilket betyder att finanspolitiken inte kommer att leda till att Riksbanken behöver höja räntorna på grund av ansvarslös ekonomisk politik. Det är bra att även Socialdemokraterna delar denna bild.

Men i en budget måste man självklart prioritera, och 40 procent av vårt budgetutrymme har vi lagt på välfärdens sektorer.

Kommuner och regioner omsätter ungefär 1 300 miljarder varje år. De har egen beskattningsrätt. Just nu, det här året och nästa år, är det väldigt tufft i många kommuner och regioner på grund av en hög inflation. Vi ser till att en stor del av det underskott som kommuner och regioner räknade med när vi lade budgeten faktiskt täcks från statens sida. Men det är fortfarande väldigt tufft där ute. Vi vet till exempel att minskande barnkullar gör att skolorna runt om i Sverige står inför stora utmaningar.

När det gäller budgetens inverkan på inflationen är det helheten som är det absolut viktigaste. Sedan kan man förstås ta ut olika delar och se hur de påverkar inflationen. Jag har sagt det tidigare, och jag säger det igen: Det handlar också om huruvida pengarna kommer ut i ekonomin och påverkar efterfrågan. Som jag har sagt: Ibland låter det som att om man sänker skatten blåser det på inflationen men att andra satsningar, offentliga investeringar eller annat, inte skulle påverka inflationen. Men de pengar som kommer ut i ekonomin och påverkar efterfrågan påverkar också inflationen. Det beror alltså helt enkelt på.

Men det är inte det som är huvudorsaken till att vi i den budget vi har lagt fram har använt 40 procent av vårt reformutrymme just för kommuner och regioner, utan det beror på att de behöver stöd. Med det sagt: Hushållen behöver också stöd. Därför sänker vi skatter till hushållen.

Vi har enorma behov i Sverige av att bygga upp försvar, polis, rättsväsen, kriminalvård, fängelser och mycket annat som vi också har gjort stora satsningar på i budgeten både genom att använda reformutrymmet och genom att omprioritera. Det gäller till exempel att börja effektivisera den statliga förvaltningen och mycket annat.

Fru talman! Det finns som sagt några saker finansministern och jag är eniga om. Som två statsbärande partier tycker Moderaterna och Socialdemokraterna att det är viktigt att man tar ansvar för ekonomin och att man har en långsiktighet i den. Jag delar synen att inflationen är viktig att bekämpa, för den är ett stort problem för både hushåll, kommuner och regioner och många andra. Det håller jag helt med om.

Det som skiljer oss åt handlar om prioriteringar i budgeten. Alla i regeringen och Sverigedemokraterna som talar om ekonomi säger att det är otroligt viktigt att bekämpa inflationen. Det är rätt, men jag tycker att det är problematiskt att man bara hänvisar till det när man pratar om att det inte blir mer satsningar på välfärden. Jag vet också att man säger att man nu satsar 40 procent av budgeten på välfärden. Men det är otillräckligt.

Pengarna till kommuner och regioner kallas för satsningar, men de är ju inte indexerade. Kommuner och regioner får inte tillräckligt för att hantera de ökade utgifter som de har, och dessutom står de inför stora neddragningar. Då blir konsekvenserna väldigt tydliga i en lågkonjunktur. Vi vet att var femte anställd på svensk arbetsmarknad arbetar inom offentlig sektor. Nu blir det neddragningar; det blir stora neddragningar i många kommuner. I min hemregion, Östergötland, säger man att man har ett underskott på 1,6 miljarder. Det är 6 procent som man behöver minska med. Det kommer på något sätt att innebära mindre personal. Det är människor som inte kommer att arbeta, och det påverkar konjunkturen.

Om man inte ger tillräckligt med resurser från staten vältrar man över kostnaderna för välfärden på kommuner och regioner. Om de tvingas att höja skatten drabbar det låg- och medelinkomsttagarna, framför allt låginkomsttagarna, mer än om staten höjer skatten, vilket kan vara problematiskt.

En fungerande välfärd är en förutsättning för att vi ska kunna arbeta, så det är en del i att vi ska kunna ha fler som orkar och klarar att arbeta heltid i Sverige. Den svenska modellen med en bra välfärd har varit bra eftersom det är en viktig del i en hög kvalitet inom välfärden både för sakens skull och för att vi är många, framför allt kvinnor, som nu kan delta på arbetsmarknaden. Om vi försämrar välfärden kan det komma att påverka detta, och det ser vi redan nu. Man vågar kanske inte lita på att till exempel äldreomsorgen har den höga kvalitet som man vill kunna lita på att den har.

Tillskotten till kommunsektorn är för små för att nedskärningar ska kunna undvikas. Då blir det ett problem när vi redan nu står i en lågkonjunktur. Återigen handlar det om prioriteringar. Vi socialdemokrater har visat att man både kan ta ansvar för inflationen och ta ansvar för att vi även i framtiden ska ha en stark välfärd.

Fru talman! Låt oss vara lite ärliga här. Socialdemokraterna vill definitivt dämpa inflationen; det tror jag också.

Men nu pratar Eva Lindh om prioriteringar och finansiering i budget. När man läser Socialdemokraternas alternativa budget ser man att de vill finansiera detta med till exempel en bankskatt på 10 miljarder. Det är en skatt som inte ens skulle gå att få på plats till den 1 januari om Socialdemokraternas budget skulle vinna. Det betyder att det finns budgethål på minst 10 miljarder i Socialdemokraternas budget. Det är att trixa med siffrorna. Det är inte att visa ansvar. Att slänga in en skatt kan man tycka olika om, men oavsett vad man tycker om denna skatt skulle den inte gå att genomföra från den 1 januari.

Vi har en plan för att ta oss igenom ett tufft ekonomiskt läge och en ekonomisk vinter. Planen består av tre delar.

Den första är att bekämpa inflationen samtidigt som vi stöttar hushållen och välfärden. Det gör vi i den budget som börjar gälla den 1 januari nästa år men också i den budget som gäller för i år. Den kommer inte att kompensera för allt, för inflationen drabbar på alla nivåer och på alla sätt. Den drabbar naturligtvis även statens finanser. Men framför allt: Om vi skulle gå med enorma underskott och stora lån för att kompensera skulle inflationen bli högre, och inflationskrisen skulle bestå.

Den andra delen av planen handlar om att samtidigt som vi har den här situationen se till att fler människor kommer in på arbetsmarknaden och rustas. Det handlar om att stärka arbetslinjen - otroligt viktigt för att välfärden ska klara av alla utmaningar under åren framöver.

Den tredje delen av planen handlar om strukturreformer. Trots att vi här och nu har en inflation att bekämpa måste man kunna ha ögonen på den längre sikten och se hur Sverige ska bli ett starkare land om 10, 20 och 30 år. Det handlar om förändringar som underlättar företagande, om ett utbildningssystem som måste fungera, om infrastruktur och om ett fungerande energisystem.

Det här är fokus som jag och regeringen har under den här perioden. Det handlar om att pressa ned inflationen samtidigt som vi tar tag i andra större och långsiktiga problem.

Med det sagt, fru talman, uppskattar jag diskussionen om inflation. Den är central och viktig. Många som lyssnar på debatten eller läser protokollet efteråt kanske inte tänkte så mycket på inflation för tre år sedan. Den var bara låg och stabil och låg still där under många år. När sedan priser helt plötsligt börjar stiga och inflationen fortfarande är för hög känner man: Oj, det här drabbar mig väldigt hårt!

Jag tror att det bästa vi kan göra för alla de människor som både kämpar mot och märker av inflationen på olika sätt - det kan till exempel handla om stora bolånekostnader - är att dämpa inflationen. Jag är glad för att vi delar denna bild, och jag tänker fortsätta så länge det krävs. Inflationen är på väg ned, men fortfarande ska man ha is i magen, hålla i och hålla ut.

Fru talman! Jag tror också att många människor inte har tänkt så mycket på inflationen tidigare. Men en stor del av Sveriges befolkning har verkligen känt inpå bara skinnet hur det påverkar en när inflationen är så hög som den har varit i Sverige. Det råder ingen tvekan om att det är viktigt att vi bekämpar den.

Min poäng är det som också finansministern är inne på: den längre sikten. De flesta bedömer att vi redan nu är inne i en lågkonjunktur. Det handlar till exempel om välfärden. Jag tar den som exempel eftersom det är en viktig fråga som ligger mig varmt om hjärtat. När vi inte har tillräckligt med resurser till välfärden och när det faktiskt kommer att innebära nedskärningar är det ett stort hot. Det kan förvärra lågkonjunkturen väldigt mycket. Det handlar alltså inte bara om min starka vurm för en hög kvalitet i välfärden utan också om att detta är ett balansläge för att titta längre fram eftersom det här riskerar att förvärra lågkonjunkturen, ett hot som jag och flera andra bedömare ser.

Jag tycker också att det är frustrerande när man använder inflationen som ett argument för att inte satsa på välfärden när det faktiskt handlar om prioriteringar. Man kan prioritera annorlunda.

Jag är tacksam över att vi har den här debatten. Jag tycker också att den har varit spänstig. Jag har fått svar på hur finansministern ser på detta. Men det sista jag undrar är: Vad är bedömningarna? Hur kommer finansministern att agera om lågkonjunkturen förvärras och man ser att de stora nedskärningarna faktiskt påverkar lågkonjunkturen negativt?

Fru talman! Bedömningen är att inflationen, om vi gör det vi nu har sagt att vi ska göra - håller i, håller ut och inte är expansiva - kommer att gå ned ordentligt redan under nästa år. Det är dock stora osäkerheter. Det kan hända mycket. Vi har geopolitiska spänningar i Mellanöstern som skulle kunna påverka energipriserna till vintern. Man ska verkligen hålla i.

Bedömningen är dock att inflationen kommer ned och att konjunkturen vänder under 2025. Det betyder att det är i år och nästa år som våra kommuner och regioner har det extra tufft. Det är också därför som regeringen använder 40 procent av reformutrymmet just för att stärka kommuner och regioner. Det kommer fortfarande att vara tufft för många, men det finns också ett jobb att göra där ute genom att säga: Okej, finns det saker som vi kan dra ned på utan att det påverkar vården, skolan och omsorgen?

Min käre man är sjuksköterska och jobbar i Region Örebro. Där har det socialdemokratiska styret nu bestämt sig för att höja skatten med 75 öre, förutom att man har anställningsstopp. Den skattehöjningen kommer att drabba väldigt många. Jag tror att man hade haft ett jobb att göra under åren både före och efter pandemin för att inte hamna i det läget.

Vi är dock överens: Inflationen ska ned. Jag kommer att följa utvecklingen enormt noga. Skulle konjunkturen nu gå ned ännu djupare av olika skäl - det kan handla om geopolitik; det kan handla om att Tysklands ekonomi dras ned på grund av att Kina skulle börja hacka, vilket de gör - får vi återkomma. Det finns ett handlingsutrymme om konjunkturen förvärras betydligt.

Den budget som är lagd på riksdagens bord var väl avvägd för det tillfället, och Eva Lindh kan känna sig trygg med att jag följer utvecklingen väldigt noga. Det finns som sagt handlingsutrymme om det behövs framöver.

Med detta vill jag tacka för debatten och önska alla en trevlig helg när det väl beger sig.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.