Poliser med utländsk bakgrund

Fru talman! Man brukar säga att demokratins kvarnar mal långsamt men uppenbarligen inte i dag i Sveriges riksdag. Men nu är vi här!

Petter Löberg har frågat mig om jag delar bland annat Polismyndighetens farhågor kring att vi har en alltför dålig representation av personer med utländsk bakgrund inom polisyrket samt vilka konkreta åtgärder jag och regeringen avser att vidta för att få fler poliser med utländsk bakgrund.

Andelen polisanställda med utländsk bakgrund har ökat varje år sedan 2005 och mer än fördubblats sedan dess. Andelen är lägre jämfört med befolkningen i stort, även om jämförelsen inte är relevant i alla delar. För att vara behörig sökande till polisutbildningen krävs svenskt medborgarskap.

Polisen har ett samhällsbärande uppdrag, och därför är det viktigt att polisens personalsammansättning i så stor utsträckning som möjligt speglar samhället. Det har betydelse både för polisens legitimitet och allmänhetens förtroende för polisen och för polisens förmåga att utföra sitt uppdrag med bästa möjliga kompetens.

Det är Polismyndigheten som ansvarar för rekrytering och personalförsörjning. Genom åren har myndigheten vidtagit flera åtgärder för att öka mångfalden inom polisen. Bland annat har man genom riktade informationsinsatser uppmuntrat personer från underrepresenterade grupper att söka till polisutbildningen. Det har skett i kanaler där målgruppen finns, till exempel via sociala medier eller i samband med olika evenemang. I myndighetens arbete med att attrahera sökande till polisutbildningen ligger ett särskilt fokus på att få fler kvinnor och fler personer med utländsk bakgrund att söka.

Polismyndighetens kompetensförsörjning är helt central för att utföra myndighetens uppdrag och nå goda resultat i verksamheten. För att stärka polisens förmåga att bekämpa brottsligheten behövs bland annat fler poliser. Det är regeringens målsättning att polistätheten ska öka så att den minst motsvarar genomsnittet i EU. Regeringen har gett Polismyndigheten i uppdrag i regleringsbrevet för 2024 att säkerställa att minst nuvarande tillväxttakt i antal poliser fortsätter efter utgången av 2024. Polismyndigheten ska också vidta åtgärder för att öka antalet lämpade polisstuderande, och i det arbetet är mångfalden mycket viktig.

Fru talman! Inledningsvis får jag naturligtvis tacka för ett välformulerat svar som också i huvudsak bekräftar den bild som jag ger i min interpellation. Det finns en påtaglig diskrepans mellan Polismyndighetens ambitioner med mångfald och hur det de facto ser ut för närvarande.

Problemet är inte främst att få människor med utländsk bakgrund att söka till polisutbildningarna - därvidlag är frekvensen väldigt hög. Även om man tar bort utländska medborgare ur ekvationen ligger snittet ungefär där det ska ligga utifrån befolkningens struktur. Det mystiska i sammanhanget är i stället vad som händer under resan. Detta har vi fortfarande inte något riktigt bra svar på.

Varför börjar inte personer med utländsk bakgrund på polisutbildningarna i den omfattning som antyds av antalet ansökningar och de behov som finns? Svaret är alltså inte att dessa personer inte söker och att man med hjälp av olika kampanjer eller liknande ska få fler att söka. Det händer någonting på resan. Vad som händer är det stora mysteriet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag har arbetat som lärare i 24 år och har naturligtvis haft många elever med utländsk bakgrund i mina klasser. Många av dem har velat bli poliser. Vissa personer har kanske dåliga erfarenheter av polisen i de länder som deras föräldrar eller de själva kommer från, men på det stora hela är polis ett eftertraktat yrke bland dessa grupperingar. Många av dessa personer frustar av iver att få påbörja utbildningen till det mångfasetterade och fina yrke som polisyrket är, men någonstans på vägen händer det någonting.

För ungefär tio år sedan var vi på utbildningen i Växjö. Rektorn där, som nu har gått i pension, beskrev hur hon bestämde sig för att - mer eller mindre på sin fritid - titta på antalet sökande av utländsk härkomst i förhållande till hur många som gick på utbildningarna i vårt land vid den tidpunkten. Vid den tidpunkten - det måste ha varit ungefär 2015 - gick de elever på polisutbildningarna som var av utländsk härkomst att räkna på ena handens fingrar. Det sammanlagda antalet studenter var närmare 1 000. Detta var helt oacceptabelt på alla möjliga plan.

I min interpellation ställde jag en allmän fråga, och jag är väldigt tacksam för att justitieministern beskrev att han delar uppfattningen att mångfald inom polisen har diverse positiva effekter, bland annat för myndighetens effektivitet. Den andra delen av frågan handlade dock snarare om vilka konkreta åtgärder ministern har tänkt vidta för att öka mångfalden. Han beskrev direktivet om en ökning av antalet anställda i det volymmål som finns, som majoriteten och oppositionen är överens om, men jag skulle gärna höra justitieministern filosofera lite om de konkreta åtgärderna.

Herr talman! Jag tackar justitieministern för svaret.

Det är anmärkningsvärt att Petter Löberg utgår från antagandet att det är viktigare hur en polis ser ut än vad en polis ska kunna. Att implicit hävda att sökande till polisutbildningen blir utsorterade på grund av hudfärg eller etnisk tillhörighet är rasistiskt. Att personer med invandrarbakgrund dessutom skulle ha lågt förtroende för poliser med svensk bakgrund säger faktiskt mer om dem. Den identitetspolitik som Socialdemokraterna håller på med bottnar i att göra människor till offer på grund av tillhörighet till en viss grupp.

Svensk polis behöver alla som klarar testerna. Det stämmer att det är färre personer med invandrarbakgrund än etniska svenskar som klarar testerna. I ett försök att få fler antagna till polisutbildningen togs svensktestet bort 2012, men det gav inte förväntat resultat. Det har i stället lett till att nivån på de antagnas svenskkunskaper generellt har blivit sämre.

Frågan är hur mycket man egentligen ska vrida och vända på antagningskraven för att få fler antagna till polisutbildningen. Jag menar inte bara personer med utländsk bakgrund. Skulle man fråga sökande till polisutbildningen vad de verkligen vill är jag säker på att de skulle säga att de vill bli antagna på egna meriter och inte på grund av specifik grupptillhörighet. Helt uppriktigt tycker jag det är motbjudande att Petter Löberg försöker få det att låta som att Totalförsvarets plikt- och prövningsverk, som sköter rekryteringen till polisutbildningen, medvetet skulle utesluta personer som klarar testerna på grund av hudfärg eller etnicitet. Då är man faktiskt väldigt fördomsfull.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jag har en dröm: att mina små barn en dag ska leva i ett land där de inte blir bedömda efter färgen på sin hud utan efter sin karaktär. Ibland när jag lyssnar på förslag om olika kvoter eller om att sammansättningen av människor inom olika yrken ska spegla samhället - alltså när politiker lägger vikt vid människors ursprung snarare än vid deras vilja eller kompetens - undrar jag om de kanske helt enkelt har glömt bort Martin Luther Kings berömda ord. Det kanske kommer som en överraskning, men vad gäller människors rätt till lika möjligheter är jag väldigt liberal.

Precis som Petter Löberg nämnde i sin interpellation har runt 7 procent av poliskåren utländsk bakgrund. I befolkningen som helhet är andelen ungefär fyra gånger så stor. Då är frågan: Vad spelar det egentligen för roll? Personer med utländsk bakgrund har ju precis samma möjlighet att söka till polisutbildningen som personer med svensk bakgrund har. Att siffrorna ser ut som de gör handlar helt enkelt om människors fria val. Uppenbart har personer med utländsk bakgrund på gruppnivå inte lika stort intresse av att bli polis.

Det är skillnad på lika möjligheter och lika utfall. Möjligheten att bli polis ska vara lika - hur utfallet blir är inte lika intressant. Det är inte konstigare än att en stor majoritet av sjuksköterskorna och förskollärarna är kvinnor medan en stor majoritet av lastbilschaufförerna och lagerarbetarna är män. Sedan kanske vi hade önskat att situationen var annorlunda och att den speglade samhället i större utsträckning, men detta är trots allt konsekvensen av människors fria val och vilja. Låt så vara!

I argumentationen om varför det skulle vara viktigt med fler personer med utländsk bakgrund inom poliskåren nämns ofta att detta skulle ge högre legitimitet och att förtroendet mellan polisen och minoritetsgrupper skulle vara skadat. Problemet här, som jag ser det, är följande: Om det nu är så att personer i exempelvis vissa förorter har mer förtroende för personer med utländsk bakgrund än för personer med svensk bakgrund säger det, precis som Katja Nyberg sa, mer om dem än om den svenska polisen. Det är ju i så fall vissa minoritetsgruppers inställning till majoritetssamhället och till svenskar som behöver förändras.

Om jag exempelvis ringer till Försäkringskassan och får prata med någon med utländsk bakgrund har jag inte mindre förtroende för den personen för att jag är svensk, men av någon anledning resonerar vissa så när det gäller frågor som är kopplade till polisen. Dessutom bor vi ju i Sverige, och då får man finna sig i att många som jobbar inom polisen har svensk bakgrund.

Frågan om representation är alltså felställd; detta borde snarare ses omvänt. Vi ska inte intervenera mot människors fria vilja. Andelen med utländsk bakgrund inom polisen är ett resultat av människors intresse för yrket.

Min fråga är snarare varför lösningen på vissa människors misstro mot polisen skulle vara att andelen med svensk bakgrund inom polisen minskas. Och om detta är lösningen, vad säger det då om de personer som misstror polisen eller har mindre förtroende för polisen på grund av polisernas etniska bakgrund?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jag tackar ledamöterna för möjligheten att diskutera dessa viktiga frågor.

Jag börjar med ett perspektiv när det gäller frågor om likabehandling, diskriminering, rekrytering och mångfald. Min uppfattning är att mångfald - i betydelsen personer med olika erfarenhetsbakgrund - i väldigt många sammanhang tillför ett värde. Detta gäller både inom polisen och inom andra viktiga verksamheter i ett samhälle. Det är inte detta som är grundfrågan, menar jag. Frågan är snarare hur man i nästa led funderar över hur man ska förhålla sig till detta i fråga om lagstiftning, regler, metoder för rekrytering och annat.

Jag menar att det inte finns något stöd för att differensen mellan antalet ansökningar och antalet antagna skulle ha att göra med diskriminering eller olik behandling vid antagningen av sökande till polisutbildningen.

Jag tycker att den rimliga utgångspunkten är att det ställs höga krav på de personer som ska komma in på utbildningarna. Vi vet att en väldigt liten andel av dem som söker, oavsett bakgrund, tas in på polisutbildningen.

Jag menar att det framför allt handlar om hur man i så fall kan bredda rekryteringsunderlaget så att fler personer lever upp till de höga krav som måste gälla för att bli antagen till polisutbildningen. Det handlar delvis om att få fler personer som över huvud taget söker till polisutbildningen eftersom vissa utbildningar i dag faktiskt har svårt att fylla sina platser. Men det handlar förstås också om att personer som har en annan bakgrund än snittet i högre grad än i dag kommer i fråga för polisutbildningen.

När det gäller konkreta åtgärder tycker jag att det i grund och botten - och där vill jag ge både Katja Nyberg och Pontus Andersson Garpvall rätt - inte handlar om att sänka krav, att sortera utifrån etnisk bakgrund eller att behandla personer som söker till polisutbildningen olika. Det måste i stället vara ett starkt grundackord av likabehandling.

När det gäller alla åtgärder som andas sänkta kvalitetskrav, särbehandling eller kvotering är det min bestämda uppfattning att vi ska avvisa dessa både av vissa principiella skäl och av rättsliga skäl, eftersom det kort sagt inte är tillåtet att arbeta på det sättet.

Andra åtgärder, som kan vara ägnade att bredda underlaget, är däremot både tillåtna och fullt legitima. Det är mycket rimligt att det är Polismyndigheten, som ansvarar för rekryteringen till utbildningen, som arbetar med dessa frågor och att de inte får instruktioner från min sida eller från politiskt håll om exakt hur detta arbete ska bedrivas.

I den delen vill jag i grund och botten säga att det är viktigt med ett brett underlag och att få in personer med olika bakgrund. Och jag talar då inte bara om etnicitet, utan det gäller också socioekonomiskt och personer från olika delar av landet. Det finns en massa olika bakgrunder som i och för sig kan bygga en starkare och bättre poliskår, men det ska inte ske genom att sänka kvalitetskrav eller genom att ägna sig åt särbehandlande eller kvoterande metoder för att nå målen.

Låt mig avslutningsvis säga någonting om tillit. Jag tror att den riktigt stora tillitsrisk som vi löper just nu som samhälle är att delar av samhället upplever att vi vänder bort blicken, att staten inte kliver fram och att staten inte gör allt vad den kan för att bryta utvecklingen med till exempel grov och mycket våldsam brottslighet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

En nyckel för att inte hamna där är att ha en kompetent, omdömesgill och erfaren poliskår. Det måste vara utgångspunkten för vårt arbete. Utgångspunkten kan inte i första hand vara vad personer som är en del av poliskåren själva har för etnisk bakgrund.

Herr talman! Ur led är tiden; aldrig trodde man väl att man skulle få höra en sverigedemokrat citera Martin Luther King från den här talarstolen! Men det är väl härligt att man kan få vara med om uppseendeväckande och överraskande saker i livet.

Justitieministern säger i sitt svar: Polisen har ett samhällsbärande uppdrag, och det är därför särskilt viktigt att polisen har en personalsammansättning som i så stor utsträckning som möjligt speglar samhället.

Jag utgår från att denna formulering är samordnad med dem som är en del av justitieministerns regeringsunderlag. Det är nämligen inte det intryck man får av de två inlägg som gjordes här alldeles nyss från talarstolen, där talarna uppenbart inte ser något problem med att de med utländsk härkomst är fyra gånger så underrepresenterade som de som har båda sina föräldrar födda och boende i Sverige. Sverigedemokraterna upplever alltså inte att det är något problem.

Min följdfråga till justitieministern är självklar: Delar justitieminister Strömmer uppfattningen att detta inte är ett stort problem?

Jag kan gå till vad vetenskapen och myndigheten själva säger. De pekar nämligen ut minst tre olika faktorer som kan ha betydelse när det kommer till mervärden eller möjligen problematik om det inte finns en mångfald i polisen.

Det handlar om kompetensförsörjningen. Det faktum att man har kunskap om de kulturella förutsättningarna i exempelvis förorterna är ett mervärde för polisen. Språkkunskaperna är inte sällan en förutsättning för att, både när det gäller hemliga tvångsmedel och i andra sammanhang, kunna uttolka vad som är på gång eller vad det är som har hänt, vilket ju är ett av polisens huvuduppdrag.

Att ha bra kunskaper både om kultur och i språk är en förutsättning för effektivitet hos Polismyndigheten. Brister detta kommer det också att brista i effektiviteten och uppklaringsprocenten, vilket naturligtvis handlar om den tillit som justitieministern beskrev. Det är den första delen.

Den andra delen kan ses i mängder av andra perspektiv. Det handlar om det förtroende som Polismyndigheten måste upprätthålla, i synnerhet i särskilt utsatta områden. Vi kan göra många internationella jämförelser där denna tillit har brustit och där kontraktet fullständigt har raserats, inte minst i det land som ofta är ett föregångsland för Sverige, nämligen USA. I stora delar av USA finns det en poliskår som i princip bara kommer från vissa grupperingar av samhället medan befolkningen kommer från andra. Det leder till enormt stora problem när det gäller tillitsfrågan.

Den tredje delen handlar om rättssäkerhet och demokrati. Man brukar säga att mångfald inom poliskåren antas leda till att man får en större vidsynthet och förståelse för att det faktiskt finns diskriminering i vårt samhälle.

Jag kan upplysa om att det finns omfattande diskriminering i vårt samhälle när det gäller bostadsmarknaden, när det gäller arbetsmarknaden och när det gäller andra faktorer i vardagslivet i samhället. Där är diskrimineringen en alldeles synnerligen påtaglig verklighet för hundratusentals, om inte miljoner, människor i vårt land. Det är någonting som vi naturligtvis måste adressera också i det här rummet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Min fråga till justitieministern är i grund och botten: Delar justitieministern uppfattningen hos de två sverigedemokrater som tidigare talade här att detta inte är ett problem? Sverigedemokraterna är ju trots allt förutsättningen för att justitieministern är just justitieminister.

Herr talman! En viktig aspekt som Petter Löberg verkar ha missat ser man när man tittar på siffrorna gällande antalet poliser med utländsk bakgrund jämfört med antalet totalt sett i Sverige.

Den genomsnittliga åldern för en svensk polis i dag är 42,2 år. De flesta poliser är födda på 80- och 90-talet. År 1980 var 7,5 procent av Sveriges befolkning födda utomlands - och endast 3,4 procent om vi räknar bort personer födda i andra nordiska länder. År 1990 var 9,2 procent födda utomlands - och endast 5,4 procent om vi räknar bort personer födda i andra nordiska länder.

Bland de sökande till polisutbildningen förra året hade 23 procent utländsk bakgrund. Bland dem som kom till prövningen sjönk andelen till 16 procent, och bland de bekräftat antagna till utbildningen var siffran nere på 9 procent. Det betyder sammantaget att utvecklingen inom svensk polis är helt normal och följer befolkningskurvan.

Om man däremot tittar på andra yrken, till exempel inom försvaret, ser man att andelen officerare med utländsk härkomst är 3 procent. När det gäller soldater är andelen 4,5 procent. Borde inte det svenska försvaret representera befolkningen bättre, på det sätt som Socialdemokraterna vill? Eller ska vi kvotera in svenskar som saknar utländsk härkomst för att bättre representera befolkningen bland exempelvis tandläkare eller vårdpersonal? Ni hör ju själva; det blir absurt.

Jag vill slutligen tillägga att det viktigaste inte är att svensk polis ska spegla samhället. Det viktigaste är att vi har rätt polis, alltså duktiga och kompetenta poliser som klarar av det komplexa yrke som polisyrket är.

Herr talman! Tack till justitieministern för ett bra svar! Vi har polisbrist i Sverige. Det är ett arv från tidigare regeringar som Sverigedemokraterna och den nuvarande regeringen nu försöker rätta till.

Jag skulle säga så här: Vi behöver all kompetens vi kan få till yrket. Man ska ställa höga krav på dem som söker till utbildningen, och intresset behöver vara ännu högre än det är nu. Men med det sagt behöver inte andelen vissa specifika grupper vara högre, vare sig det är män, kvinnor, folk med svensk bakgrund, folk med utländsk bakgrund eller någonting annat. För min del är inte det intressant.

Det enda intressanta är att vi kan få fler personer med tillräcklig kompetens att vilja bli poliser. Det är enligt mig den enda sunda och liberala inställning som vi bör förhålla oss till.

Alla har som sagt samma möjlighet att söka. Förmodligen kommer den grupp som söker inte att spegla samhället eftersom människor har olika intressen och olika mål. Det spelar dock inte så stor roll. Det viktiga är att möjligheterna att bli polis har varit och är samma och att kraven är lika oavsett kön och bakgrund.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Utifrån den grundinställningen tycker jag att vi alla arbetar gemensamt för att så många som möjligt ska vilja bli polis.

Herr talman! Jag skulle vilja ta fasta på det jag ändå uppfattar att alla är inne på i den här diskussionen, nämligen att vi måste få fler personer som är lämpliga och lever upp till högt ställda kvalifikationskrav att både söka sig till polisen och så småningom bli antagna till en polisutbildning och komma ut och vara verksamma poliser. Det behovet är oerhört stort.

För min del handlar detta inte i första hand - och inte i andra eller tredje hand heller för den delen - om att uppnå någon sorts utfallsrättvisa mellan olika grupper. Vi kan bredda perspektivet och se det historiskt: Varför var det väldigt viktigt att bryta den sociala snedrekryteringen till högre utbildning ur en samhällsnyttig synvinkel? Det är klart att det på individnivå gav möjlighet för studiebegåvade ungdomar från hem utan studietradition att komma till sin rätt. På det sättet fanns det många individuella vinster med det. Men vi har också historiskt talat om en begåvningsreserv. Det fanns tidigare väldigt mycket kvalitet och kvalifikationer som inte kom till sin rätt i samhället i stort.

Man kan se olika på det, men när det exempelvis gällt att aktivt försöka bryta könsmönster i rekryteringen till olika yrken har i alla fall mitt perspektiv inte i första hand varit att uppnå rättvisa mellan olika grupper i samhället. Snarare har det handlat om att det kan finnas ett starkt intresse av att säkerställa att många kompetenta sökande som aldrig kommer i fråga eftersom de aldrig hör av sig faktiskt hör av sig och blir föremål för en rekryteringsprocess. Denna måste sedan präglas av icke-diskriminering och likabehandling och vara befriad från inslag som kvotering eller sortering utifrån faktorer som personerna själva inte kan påverka.

Jag tänker därför att det ur polisens synvinkel är rationellt att fråga sig: Finns det medborgare där ute som borde söka sig till polisen men som inte gör det? Hur kan vi få fler kvalificerade personer att söka sig till polisen? Här tycker jag att det finns en legitimitet i att ha en bredare ansats när det gäller rekryteringen. Vad som däremot är väldigt bekymmersamt är om man manipulerar eller ändrar på antagningskraven för att uppnå olika utfall på gruppnivå som inte alls har med det ursprungliga och legitima syftet med operationen att göra.

Det leder mig också till frågor om diskriminering. Det råder väl ingen tvekan om att det i alla samhällen ryms diskriminering av olika grad i olika sammanhang. Däremot tycker jag att det finns väldigt svagt stöd för påståendet att rekryteringen till polisutbildningen på något sätt skulle präglas av diskriminering eller ha diskriminerande inslag. En sådan antydan eller ett sådant påstående måste nog kvalificeras och förtydligas ordentligt för att man ska kunna förhålla sig till det. Jag ser inte att det finns något stöd för det antagandet. Snarare handlar det i så fall om att för få personer som möter de kvalifikationskrav som har satts upp och som är legitima söker sig till utbildningen.

När det gäller förtroende och tillit tycker jag visserligen att det finns värden i att olika sammanhang i samhället på ett rimligt sätt återspeglar samhället i stort. Det kan också ha betydelse från förtroende- och tillitssynpunkt. Jag skulle dock säga att andra frågor är viktigare när det gäller tillit och förtroende.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Den stora tillitsrisk vi nu löper, om vi till exempel talar om socialt utsatta områden - detta bekräftas också i olika undersökningar av tilliten till polisen - är att polisen inte finns där eller inte har tillräckligt effektiva verktyg för att upprätthålla trygghet, säkerhet och rörelsefrihet för medborgare, oavsett var i landet man bor. Det är den enskilt viktigaste tillitsfrågan, och det får vi inte glömma bort i den här diskussionen.

Herr talman! Jag ställde två frågor till justitieministern. Den första handlade om huruvida han instämmer i de här inläggen från Sverigedemokraterna. Jag har inte fått något svar på det, men han har ju en chans till här i slutrundan. Jag utgår därför från att jag kommer att få ett svar på om han delar Sverigedemokraternas uppfattning i den här frågan. Det står inget om det i justitieministerns skriftliga svar, så ett muntligt förtydligande vore jättebra.

Den andra frågan handlade om konkreta åtgärder för att råda bot på den snedfördelning när det gäller mångfalden inom polisen som existerar. Det är alltså inte något hittepå, utan den existerar. Några sådana har vi inte fått.

Som ett konkret exempel kan jag nämna vad vi socialdemokrater gjorde i regeringsställning. Vi startade två nya polisutbildningar, i Malmö och i Borås. Det gjordes av många skäl, framför allt för att klara tillväxten men också för att bredda rekryteringen både åldersmässigt och geografiskt och även utifrån andra aspekter såsom mångfald. Vi har alltså vidtagit konkreta åtgärder för att råda bot på detta, men det har inte varit tillräckligt.

Vissa talare här har på olika sätt försökt antyda att jag säger att det är diskriminering det handlar om när det gäller polisutbildningen. Det står ingenting om det i min interpellation, och det finns heller ingenting om det i det jag sagt från talarstolen. Det jag har sagt är att vi inte vet, och om vi inte vet saker och ting får vi ta reda på det. Konstigare än så är det inte.

Samtidigt har vi flera andra uppseglande problematiker kring mångfaldsfrågan inom polisen. Vi har detta med säkerhetsprövningar, som ytterligare kommer att påfresta den här delen. Vi har dessutom förslagen om det ni kallar säkerhetszoner och vi kallar visitationszoner, som i värsta fall också kommer att utmana och tänja tålamodet när det gäller förtroendet för polisen i dessa områden.

Jag skulle gärna vilja ha svar från justitieministern på de här två frågorna, om det finns möjlighet till det.

Herr talman! Jag har ägnat ganska många minuter åt att redogöra för min syn på de här frågorna. Den inte helt oanalytiskt lagde kan nog nöja sig med det.

Jag tycker för egen del, och det upprepar jag gärna, att det har ett värde att försöka få personer med olika bakgrund - och då talar jag inte bara om etnicitet utan även om socioekonomi, kön och geografi - att söka sig till polisen, av det enkla skälet att vi behöver väldigt många poliser som ska leva upp till högt ställda kvalitetskrav. Vi behöver många sökande och kan inte unna oss lyxen att inte få alla delar av samhället att söka sig till polisutbildningen. Jag säger också att en poliskår som på ett hyggligt sätt återspeglar samhället i stort i olika avseenden kan ha betydelse även från förtroende- och legitimitetssynpunkt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vad jag däremot är mycket entydig med är följande: Mitt grundackord när det gäller diskriminering, likabehandling, mångfald och rekrytering är att vi inte ska sortera personer utifrån etnisk bakgrund eller andra faktorer som de själva inte kan påverka. Det är ingen tillfällighet att det dessutom inte är tillåtet. Grundackordet i vår diskrimineringslagstiftning är likabehandling, att vi inte ska ägna oss åt en sådan sortering. Det är för mig ett väldigt viktigt grundslag att lyfta fram.

När det gäller åtgärder för tillväxt har vi ett nära samspel med Polismyndigheten och har fått och ska få mer återrapportering om vilka åtgärder som måste vidtas för att vi ska kunna fortsätta en tillväxtresa under lång tid framöver i Sverige. Det ser jag fram emot. Då ska vi också återkomma till vilka av dessa delar som förutsätter politiska beslut.

Låt mig allra sist säga någonting som säkerhetszonerna. Den debatt som vi har sett den senaste veckan har i många stycken varit ganska bedrövlig. Vad det i grund och botten handlar om är att människor, oavsett var de bor i landet, ska veta att politiken levererar verktyg till polisen så att den på ett mycket bättre sätt än i dag kan kliva fram och värna alla människors trygghet, säkerhet och frihet. Det, menar jag, är den alldeles avgörande frågan från tillitssynpunkt för polisen, för politiken och för samhället i stort.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.