Nedskärningarna inom skolan

Fru talman! Nadja Awad har frågat mig vilken evidens jag och regeringen grundar oss på när det gäller den tydliga inriktningen inom skolpolitiken att satsa på akutskolor och lovskolor. Nadja Awad har även frågat mig om jag och regeringen avser att säkerställa att skolorna får de resurser de behöver för att alla barn ska kunna få det stöd de har rätt till.

Regeringen vidtar nu en lång rad åtgärder för att föra skolan tillbaka till grunderna och skapa ordning och reda i klassrummen och för att det ska bli ordning i skolsystemet. Självklart tar regeringen stöd i evidens i detta arbete. Regeringen lyssnar naturligtvis också in erfarenheter och synpunkter från berörda myndigheter, organisationer, kommuner, rektorer, lärare och andra intressenter.

Trygghet och studiero i skolan är prioriterade frågor för regeringen. Att skolan är lugn och trygg är avgörande för att eleverna ska må bra och lyckas i skolan. Det finns skolor som har mycket stora ordningsproblem, och i dag saknas det ofta praktiska möjligheter att vid behov tillfälligt flytta elever utanför den egna skolan. Akutskolorna innebär en möjlighet för huvudmän att värna tryggheten och studieron i skolan och säkra kontinuiteten i utbildningen för alla elever.

Enligt Skolverkets redovisning av regeringsuppdraget Stöd vid inrättande av akutskolor finns det stöd i forskning för att en tillfällig placering utanför den egna skolenheten innebär möjligheter som innebär bland annat en chans att bryta negativa mönster samt få mer koncentrerat stöd. Det kan även ge möjlighet att kartlägga och utreda elevens skolsituation för att skapa långsiktiga strategier för elevens fortsatta utbildning. Det kan även nämnas att statsbidraget för personalkostnader för akutskolor är välsökt och att Skolverket under bidragsomgången 2024 beviljat drygt 94 miljoner kronor i bidrag till huvudmännen.

Regeringen har även vidtagit flera andra åtgärder för att vända den negativa utvecklingen när det gäller trygghet och studiero. Jag menar att det behövs en kulturförändring i skolan där rektorer och lärare får mer kraftfulla verktyg att agera när elever kränker, hotar eller använder våld. Det och mycket mer utreds just nu av utredningen Stärkt trygghet och studiero i skolan (U 2023:06).

Få saker är så viktiga för Sveriges framtid som skolan. Alla elever som behöver stöd för att nå utbildningens mål ska få det. I dag är det alltför många elever som inte får det stöd de behöver, och stödet sätts dessutom ofta in för sent. Skolan behöver få bättre förutsättningar att tidigt sätta in rätt stödinsatser som stärker elevernas kunskapsutveckling. Regeringen satsar därför stort på att öka tillgången till speciallärare och särskilda undervisningsgrupper. Som ett komplement till dessa stödåtgärder behöver en del elever också mer undervisningstid i skolan, till exempel genom lovskola.

Regeringen har tagit flera initiativ för att stärka skolornas resurser och har exempelvis genom budgetpropositionen för 2024 tillsammans med förslaget i vårändringsbudgeten tillfört cirka 1,7 miljarder kronor till skolan. Bland annat har kunskapsbidraget förstärkts med 850 miljoner kronor och uppgår därmed i år till cirka 7,5 miljarder kronor. Regeringen gör således både generella och riktade satsningar utifrån de behov som finns i skolväsendet.

Staten bidrar till skolans finansiering, men det är viktigt att komma ihåg att det är kommunerna som har huvudansvaret för att finansiera förskola och skola. Det finns i dag stora skillnader mellan kommuner och hur mycket de satsar på skolan. Därför har regeringen tillsatt Utredningen om en nationell skolpengsnorm för ökad likvärdighet (U 2023:05), som ska föreslå ett system för resursfördelning som utgår från en nationellt bindande skolpengsnorm. Syftet är att genom statlig styrning av finansieringen öka likvärdigheten i den svenska skolan i hela landet.

Fru talman! Jag vill inleda debatten från mitt håll med att ställa frågan hur det kommer sig att nedskärningarna inom svensk skola är de tuffaste på 30 år. Kan skolminister Lotta Edholm svara på den frågan?

Något väldigt allvarligt har uppenbarligen hänt över tid som har lett till att nedskärningarna i dag är rekordstora. De har ju inte bara uppstått ur tomma intet. De är framför allt ett resultat av den här regeringens politik.

Skolministern säger att trygghet och studiero i skolan är prioriterade frågor. Det ska säkerställa att eleverna mår bra och lyckas i skolan. Det håller jag och Vänsterpartiet helt med om. Men, fru talman, på vilket sätt blir skolorna mer trygga, på vilket sätt ska skolorna präglas av studiero och på vilket sätt ska eleverna få förutsättningarna att lyckas i skolan och må bra av skolan när det just nu sägs upp skolpersonal runt om i landet som ska skapa de här förutsättningarna och när elevgrupperna blir större och större? Jag får inte ihop den ekvationen, och det gör inte heller svenska folket.

Och vilka elever drabbas mest av dessa nedskärningar? Det är självklart elever med olika funktionsnedsättningar såsom neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som adhd och autism.

Det som kommer att hända och som vi redan har sett är att de elever som inte får den skolgång de behöver för att lyckas i stället stämplas som bråkstakar och exempelvis tvingas gå igenom regeringens akutskolor och lovskolor helt i onödan, när det bara handlade om att få anpassningar och särskilt stöd - alltså de stödinsatser som de har rätt till enligt skollagen och diskrimineringslagen - i den ordinarie skolundervisningen.

Det krävs rätt och tillräckligt mycket skolpersonal, mindre undervisningsgrupper och att stödinsatserna sätts in i tid. Detta säger evidensen, och det kräver pengar. Det kräver att den svenska skolan får de statsbidrag den behöver av regeringen. Detta klarar kommunerna inte av helt själva, och det ska de inte heller behöva göra. Varken de generella eller de riktade statsbidragen räcker till just nu under rådande konjunktur. Det saknas tiotals miljarder kronor för att skolan ska kunna bibehålla nuvarande nivå, som är otillräcklig. Och summan blir bara större och större. Detta kräver att svenska staten tar ett ökat ansvar för finansieringen.

Men vad prioriterar regeringen, fru talman? Skattesänkningar och bidrag för de allra rikaste och en miljardsatsning riktad till flygbolagen. Varför ska regeringen finansiera flygbolagens verksamhet när den åtminstone borde börja med att finansiera den svenska skolan? Varför ska regeringen finansiera rikas kakelläggning i köket eller hushållsstädning före den svenska skolan? Och varför ska regeringen finansiera skattesänkningar för dem som inte ens behöver dem före den svenska skolan? Detta tycker Vänsterpartiet är helt obegripliga prioriteringar.

Därför är mina frågor till skolminister Lotta Edholm: Varför stoppar inte regeringen nedskärningarna inom svensk skola? Varför tar man inte ett ökat statligt ansvar? Varför tar inte regeringen sitt finansieringsansvar och skjuter till de statsbidrag som krävs för att alla elever - våra elever, våra barn och unga - ska få den skolgång de har rätt till så att de kan lyckas och må bra i skolan?

Fru talman! Det är sant att kommunerna under några år har haft ett trängt ekonomiskt läge beroende på den inflation som har rått i Sverige. Nu har Sverige vunnit kampen mot inflationen. Det innebär att vi kan göra satsningar på välfärden, och det kommer vi naturligtvis att fortsätta göra. Vi gör stora statliga satsningar på skolan, och vi ska fortsätta med det.

Det handlar bland annat om satsningar på det som ledamoten nämner, till exempel mindre undervisningsgrupper, men också på skolsociala team för att stötta exempelvis de elever som inte kommer till skolan. Vi gör stora satsningar på akutskolor för de elever som uppför sig på ett sådant sätt att de faktiskt inte kan vara kvar i det ordinarie klassrummet.

Jag tycker att det är oacceptabelt att vi har en situation i Sverige där vi stänger hela skolor för att några få elever hotar och trakasserar på ett sådant sätt att det faktiskt inte går att ha skolan öppen, i stället för att vi stänger av de eleverna. Men för att dessa elever inte bara ska sparkas ut på gatan krävs att det finns en mottagande akutskola som ser deras behov, gör en värdering av deras kunskapsresultat och ser vad de har för eventuella andra problem än att de uppför sig extremt illa.

Jag tror att detta är en viktig satsning, och jag vet också att den satsningen, trots att Vänsterpartiet i Stockholm för länge sedan var helt emot den, faktiskt finns kvar och till och med har byggts ut för att den är väldigt framgångsrik.

Icke desto mindre måste vi öka likvärdigheten i svensk skola. Jag vet, om jag får ta på mig en partihatt, att Liberalerna och Vänsterpartiet har lite liknande synpunkter när det gäller att den statliga styrningen måste öka. Det är orimliga skillnader i dag. Det skiljer 70 000 per elev och år mellan den kommun som satsar mest och den som satsar minst. Ungefär hälften av dessa 70 000 har objektiv grund, men vi vet inte vad resten beror på.

Det är alltså klart att staten måste fortsätta att göra stora satsningar. Men det är också viktigt att komma ihåg att grundskola, förskola och gymnasium faktiskt främst är en kommunal angelägenhet.

Fru talman! För att tydliggöra: När våra barn och unga inte får den skolgång de har rätt till orsakas ett enormt personligt lidande för eleven och elevens familj. Skolpersonalen får slita och betala med sin egen hälsa. Hela samhället förlorar på det.

Detta är ett resultat av nedskärningar inom svensk skola. Det är inte så att skolorna bara helt plötsligt har det väldigt tufft, utan det är ett resultat framför allt av att den här regeringen lägger fram nedskärningsbudgetar som innebär att svensk skola just nu lider.

Jag hör inte att skolminister Lotta Edholm pratar om dessa nedskärningar. Jag tycker att man ska göra det - prata om nedskärningarna, som just nu är de tuffaste på 30 år. Något väldigt allvarligt har uppenbarligen hänt som har lett till att nedskärningarna är rekordstora. Jag nämnde skattesänkningar och bidrag för de rikare och miljardsatsningen till flygbolagen. Det är detta man just nu prioriterar före våra barns och ungas skolgång så att de kan lyckas och må bra i skolan.

Det är jättebra att skolminister Lotta Edholm poängterar att Vänsterpartiet och Liberalerna står ganska nära varandra när det gäller att regeringen måste ta ett ökat statligt ansvar för finansieringen. Men vad tycker Moderaterna? Vad tycker Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna? Jag är ganska osäker på om de håller med Liberalerna i detta fall. Och hur blir det då? Hur kommer de kommande två åren fram till nästa nationella val 2026 att se ut?

Det är helt klart fel prioriteringar som nu görs av regeringen inom skolan. Akutskolor och lovskolor ska etableras, men den ordinarie skolan ska gå igenom nedskärningar. Menar de verkligen allvar, fru talman? Och så säger skolminister Lotta Edholm att regeringen vill satsa på speciallärare, skolsociala team och särskilda undervisningsgrupper. Men jag undrar med vilka pengar. Var ska pengarna komma ifrån?

Det saknas tiotals miljarder kronor, vilket innebär att skolpersonal tvingas sägas upp och att elevgrupperna bara blir större och större. Detta är inte hittepåsiffror. Men det är exakt så regeringen behandlar dessa väldigt allvarliga siffror i stället för att ta dem seriöst.

Det är viktigt att regeringen tar detta på allvar, nu när vi vet exempelvis att elever med NPF saknar rätt stöd och anpassningar i skolan och går miste om betyg. En fjärdedel av dessa barn är hemma från skolan hela eller större delen av tiden. Detta visar en färsk undersökning från Riksförbundet Attention. Och det kommer bara att bli värre och värre.

Avsaknad av betyg och hög frånvaro i skolan leder till ett dåligt psykiskt mående som gör att mängder av unga med NPF inte kommer vidare till studier eller arbete. Det orsakar, som jag sa tidigare, ett enormt personligt lidande för eleven och elevens familj. Skolpersonalen sliter och betalar med sin egen hälsa, och hela samhället förlorar på det.

Så jag ställer frågan igen: Varför tar inte skolminister Lotta Edholm och regeringen nedskärningarna inom svensk skola på allvar?

Fru talman! Jag är helt övertygad om att vi måste öka den statliga styrningen i svensk skola. Regeringen har därför nu tagit initiativ till en rad olika utredningar som kommer att leda till detta. Det handlar till exempel om en stor utredning om elevhälsan. Vi vill att elevhälsan ska återfå det vårduppdrag den tidigare hade, och utredningen får också i uppdrag att definiera vad eleverna faktiskt har rätt till inom elevhälsan. Utredningen ska dessutom titta på olika typer av personalkategorier som bör finnas.

Vi har tillsatt en stor betygsutredning för att få ett mer fungerande och mer rättvist betygssystem och komma till rätta med betygsinflationen, som ju också är ett stort likvärdighetsproblem i svensk skola. Vi har tillsatt en utredning om trygghet och studiero, eftersom vi vet att det ser väldigt olika ut runt om i landet och mellan olika skolor.

Vi ser också till att det finns finansiering för de satsningar vi gör på till exempel mindre särskilda undervisningsgrupper, och de byggs nu ut kraftigt i Sverige. Det beror inte bara på att det finns stora statsbidrag att söka utan också på att vi har en förändring i synen på elever som behöver särskilt stöd. Vi går från den ganska naiva inkluderingstanken, där alla elever oavsett vilka svårigheter de hade skulle sitta i ett klassrum med kanske 30 elever, vilket i själva verket ofta ledde till ren exkludering, där eleven kanske fick sitta i en korridor tillsammans med en outbildad elevassistent. Så kan vi inte ha det. Vi måste se till att de elever som behöver stöd får kvalificerat stöd i till exempel mindre särskilda undervisningsgrupper.

Jag är också övertygad om att vi behöver mer statlig styrning, till exempel när det gäller klasstorlekar, lärares undervisningstid och så vidare. Det system vi har i dag är i grund och botten väldigt ojämlikt och ger elever väldigt olika förutsättningar.

Men vi måste också komma ihåg att en del elever faktiskt behöver mer tid. Det är naivt att tro att en 14-åring som kommer till Sverige utan att ha haft någon skolgång alls skulle klara att få godkänt i alla ämnen i slutet av årskurs 9 utan att också få lite mer tid i den svenska skolan. En sådan elev behöver få lite mer tid på sig att lära sig svenska och ta igen kunskapsglapp som beror på att skolgången innan eleven kom till Sverige var dålig.

Det finns alltså mycket att göra i det här avseendet, och staten tar ett stort ansvar också för resurser. Men det är också viktigt att komma ihåg att det är ett delat ansvar, där kommunerna är huvudansvariga för den svenska grundskolan. Det är ett beslut som faktiskt både Liberalerna och Vänsterpartiet var emot när det fattades.

Fru talman! Jag kan bara konstatera att skolminister Lotta Edholm och Tidöregeringen inte tar nedskärningarna i den svenska skolan på allvar, trots att nedskärningarna nu är de största på 30 år. Jag tycker att det säger något att de är de största på 30 år.

Man prioriterar inte svensk skola, som är vår gemensamma välfärd, utan man prioriterar skattesänkningar och bidrag för de rika och att underhålla flygbolagens verksamhet.

I debatten här har man konstaterat att staten ska ta ett större ansvar för skolan, men jag har svårt att tro på det som sägs, för regeringen tar ju inte ens sitt eget ansvar just nu, och då menar jag det finansieringsansvar som regeringen ändå har gentemot kommunerna och kommunernas skolor för att skolorna ska kunna bibehålla nuvarande kvalitet och till och med förbättra den. Det saknas tiotals miljarder kronor. Detta är inget som Vänsterpartiet har hittat på, utan det konstateras av facken och av Sveriges Kommuner och Regioner.

Vad är det då som händer? Vi kan ju inte behålla skolpersonalen. Just nu sägs personal upp. Grupperna blir större och större. Eleverna får allt större skolfrånvaro. Kommunerna kan inte ta allt ansvar.

Regeringen kan inte lägga all skuld på kommunerna och säga att kommunerna ska dra det tyngsta lasset. Jag tycker att det blir skevt när regeringen säger så.

Fru talman! Nej, kommunerna ska inte ta det fulla ekonomiska ansvaret för skolan, och så är det inte heller. Drygt 20 procent av grundskolans finansiering är statlig, och den andelen har ökat år efter år. Regeringar oavsett partifärg har sett att man måste stötta kommunerna för att kunna skapa en likvärdig skola. De satsningarna fortgår naturligtvis och kommer också att öka framöver, just för att staten måste ta ett ansvar för att se till att vi får en mer likvärdig skola.

Men jag menar att detta inte räcker. Vi behöver en rad förändringar på skolområdet för att få en mer likvärdig skola. Dit hör till exempel en nationell skolpengsnorm, som innebär att kommunerna inte tillåts gå under en viss gräns när det gäller hur mycket de väljer att satsa på sin skola.

Så länge vi har en kommunal skola måste vi dock vara medvetna om att det är just kommunerna som har huvudansvaret. Jag tillhör ett politiskt parti som anser att skolväsendet faktiskt är av nationell vikt. Det handlar inte bara om de elever som vi talar om här och nu, utan det handlar också om Sveriges möjlighet att vara en välståndsnation och en nation som bygger på innovationskraft, på att människor arbetar och så vidare.

Skolan är viktig, och det är viktigt att vi håller i och håller ut i de statliga satsningar som nu görs. Men det är också viktigt att säga att kampen mot inflationen är vunnen. Därmed minskar också trycket på våra kommuner.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.