Aktuell debatt om Vattenfalls brunkolsverksamhet och klimatet

Aktuell debatt om Vattenfalls brunkols-verksamhet och klimatet

Fru talman! Förra året stod jag vid kanten på det gigantiska dagbrottet Welzow-Süd i sydöstra Tyskland. Det är ett av de dagbrott där Vattenfall bryter sitt tyska kol. Det är vid platser som Welzow-Süd som framtiden och klimatfrågan avgörs. Om kolet tas upp ur marken och eldas upp förstör vi klimatet. Om kolet stannar i marken finns det hopp om att rädda klimatet.

Det är Sveriges regering som har avgörandet i sin hand om hur det ska gå. Vi vet att den köpare som nu vill köpa Welzow-Süd och andra kraftverk och dagbrott i Tyskland är oseriös. Tjeckiska EPH tänker inte bara gräva upp så mycket kol det kan i Welzow-Süd och på andra ställen. Det vill också öppna de nya gruvor som regeringen har bestämt att Vattenfall inte skulle nyttja av klimatskäl. Enbart i de nya gruvorna finns 1,2 miljarder ton koldioxid. Det är 24 gånger Sveriges årliga utsläpp.

Det är vad detta handlar om. Vi vet att om allt det kolet eldas upp och om andra beter sig likadant blir det för sent. Men vi vet också att vi nu kan ta klimatansvar. Detta är en av de möjligheter vi har att vända utvecklingen. Vi kan inte räkna med hjälp utifrån. EU:s utsläppshandel har kollapsat. EU:s utsläppshandel innehåller flera miljarder i överskott av koldioxidekvivalenter. Den kan inte rädda oss.

Det är upp till klimatansvaret hos var och en av oss att se till att kolkraften avvecklas och det förnybara byggs ut i stället. Regeringen har nu frågan i sin hand. Det är det viktigaste klimatbeslutet den här kammaren kanske någonsin har fattat. Vi uppmanar regeringen att göra rätt, göra grönt och sätta klimatet främst.

(Applåder)

Fru talman! Vattenfall är det största bolaget i den statliga bolagsportföljen, och det är ingen överdrift att säga att det är ett av de viktigaste. Vattenfall agerar på en energimarknad som är regeltung, tekniskt avancerad och viktig för samhället i stort. Vattenfall har haft en avgörande betydelse för att trygga energiförsörjningen i Sverige och producera energi till konkurrenskraftiga priser. Vattenfall är inte mindre viktigt i dag när energimarknaden ska ställa om från fossilt till förnybart. I klarspråk: Vattenfall är inte vilket bolag som helst. Det är en oerhört viktig tillgång för svenska folket.

Därför är det beklagligt att Vattenfalls utveckling och investeringsbeslut inte alltid omgärdats av den respekt för svenska folkets tillgångar som man kan förvänta sig. Nuonaffären och den dåvarande alliansregeringens oförmåga att ta ansvar kommer att tynga detta bolag i många år framöver. Samarbetsregeringen beslutade därför att det var dags för ett omtag i styrningen av Vattenfall. Vi har bland annat förtydligat hur centrala processer ska gå till och tillfört värdefull kompetens till styrelsen. Ett haveri likt Nuon ska inte ske igen. Det är vi gemensamt skyldiga svenska folket.

Låt mig säga några ord om den omvärld som Vattenfall befinner sig i. Den europeiska energimarknaden är i snabb förändring, vilket påverkar alla konventionella energibolag på marknaden. Energiprisernas utveckling påverkar inte bara Vattenfall utan också dess konkurrenter. Kursutvecklingen för till exempel Eon och RWE visar på dramatiska nedgångar. Båda bolagen har slagit in på vägen att dela koncernen i två delar, en del för den fossilbaserade produktionen och en del för den förnybara produktionen, distributionen och försäljningen till konsument.

Som bekant befinner sig även Vattenfall i en strukturförändring som ska göra bolaget ledande i omställningen till förnybar energi. Vattenfalls styrelse beslutade i oktober 2014 att utreda olika strategiska alternativ för den tyska brunkolsverksamheten i syfte att skapa en ny hållbar ägarstruktur. Den 18 april i år tog jag emot en skriftlig begäran om ägarsamordning av försäljningen av Vattenfalls brunkolsverksamhet i Tyskland. Köparen är ett konsortium av det tjeckiska bolaget EPH och dess finansiella partner PPF.

En sådan transaktion är komplicerad och har finansiella effekter på både kort och lång sikt. Transaktionen innebär att konsortiet tar över samtliga tillgångar och skulder som relaterar till Vattenfalls brunkolsverksamhet i Tyskland. Vattenfall har redogjort för detta. Det är en kassa på 15 miljarder kronor och avsättningar på 18 miljarder kronor för bland annat återställande av mark. Vattenfall behåller prissäkringar på utsläppsrätter och elpris till ett värde av ca 9 miljarder kronor, som alltså inte ingår i affären. Inga utdelningar eller liknande är möjliga under de tre första åren och under restriktion de kommande två åren för köparen. Det innebär en negativ resultatpåverkan på 22-27 miljarder i kvartal 2 år 2016. Om Vattenfall skulle behålla brunkolsverksamheten i Tyskland menar Vattenfall att den negativa resultateffekten skulle vara större.

Regeringen är väl förberedd för ta emot Vattenfalls begäran om ägarsamordning. Vi som ägare håller nu på att analysera den transaktion som Vattenfalls styrelse har föreslagit. Regeringen kommer att återkomma i denna fråga när vi har tagit ställning. Inom ramen för de ägardirektiv som riksdagen har fastslagit för bolaget, där affärsmässighet är ledordet, har regeringen på sitt bord att säga ja eller nej till den föreslagna transaktionen.

Samtidigt som Vattenfall hanterar de utmaningar och problem som bolaget står inför på kort sikt är det nödvändigt att också lyfta blicken och staka ut den långsiktiga färdriktningen. År 2015 var ett viktigt år då världens ledare enades kring ett nytt klimatavtal med ett skärpt temperaturmål för den globala uppvärmningen och långsiktiga mål för globala utsläpp av växthusgaser. Därtill antog världssamfundet målet om hållbar utveckling.

Styrelsen och ledningen har förtydligat en ny vision och nya strategiska mål för bolaget. Visionen är att hela Vattenfall ska vara klimatneutralt till år 2050 och den nordiska verksamheten till år 2030. Den visionen är grunden för den fortsatta orienteringen av bolaget. Bolagets nya inriktning är positiv och svarar mot regeringens ambition att Vattenfall ska vara ledande i omställningen av energisystemet mot en högre andel förnybar energi. Vi kommer givetvis att följa utvecklingen av arbetet nära och med stort intresse.

Jag har hört människor säga att regeringens ambitiösa klimatpolitik inte spelar någon roll och att det enda som spelar någon roll är om Vattenfall äger tysk brunkol eller inte. Inget kunde vara mer fel. Sverige som föredöme och som vägvisare mot en fossilfri välfärdsnation är viktigare än någonsin. Jag är stolt över svensk miljöpolitik. Jag vill nämna några exempel på ställningstaganden som regeringen gjort och saker den drivit fram.

Vi har antagit ett klimatpolitiskt ramverk och ett förslag till nytt klimatmål som är bland de mest ambitiösa i världen. Vi är världens andra största givare per capita till FN:s klimatfond, 4 miljarder kronor för att finansiera klimatomställning i utvecklingsländerna.

Regeringen har gjort det enklare och billigare att sätta upp solceller på taken, sett till att antalet elladdstolpar för elbilar har fördubblats och har stöttat en ökad produktion av biogas. Regeringen har gjort den största ökningen av satsningar på skydd och skötsel av värdefull natur på minst 20 år. Vi har dessutom gjort en miljardsatsning på lokala klimatinvesteringsprogram.

Den här debatten handlar om Vattenfall. Jag vill avslutningsvis slå fast att Sverige behöver ett starkt Vattenfall, inte bara för att trygga energiförsörjningen utan också för att vi som land även fortsatt ska kunna vara ledande i klimatomställningen.

Fru talman! Det är Miljöpartiet och Socialdemokraterna som avgör om Vattenfall ska få lov att sälja den tyska brunkolsverksamheten eller inte. Det kan vara på sin plats att inleda där, fru talman. Man kan i debatten lätt få intrycket av att det kan vara lite oklart.

Det är inte bara jag som hävdar detta. Även Vattenfalls styrelseordförande har sagt samma sak i tidningen Dagens industri. I Sveriges Television gav Sophie Nachemson-Ekwall, en av Sveriges ledande forskare inom bolagsstyrning, uttryck för samma sak. Det är Miljöpartiet och Socialdemokraterna som fäller avgörandet om brunkolets framtid: sälja eller behålla.

Den tyska brunkolsverksamheten köptes i början av 2000-talet under den dåvarande socialdemokratiska regeringen, som då hade Miljöpartiet som stödparti. Nuvarande finansmarknadsminister Bolund satt då som sakkunnig i Regeringskansliet. Det var inte bara denna verksamhet man köpte, utan Vattenfall köpte på sig annan verksamhet i andra länder och kolkraft även i länder såsom Polen och Danmark.

Vägvalet för Vattenfall som Socialdemokraterna gjorde tillsammans med Miljöpartiet i början av 2000-talet har ju fått stor betydelse. Vattenfall har kommit att bli ett mycket större företag som verkar på långt fler marknader. Verksamheten har också fått en helt annan miljöprofil och helt andra utsläpp än tidigare.

Under hösten 2014 inledde Vattenfall en strategisk översyn av sin tyska brunkolsverksamhet. Man har nu lämnat över denna fråga till Miljöpartiet och Socialdemokraterna för ett beslut i regeringen om verksamheten ska säljas eller behållas.

Från Moderaternas sida är vi noga med att premisserna i en sådan här affär ska utgå från ekonomi, det strategiska vägvalet för Vattenfall och hållbarhet. De premisserna ska ligga till grund för den seriösa och självständiga analys som regeringen nu har att göra av den här affären.

Vi är också noga med att de regler och den ansvarsfördelning mellan regering och riksdag som finns vad gäller hanteringen av de statliga bolagen ska följas. Det innebär att Miljöpartiet och Socialdemokraterna nu har den här frågan i sitt knä. De ska göra sin analys och komma fram till ett beslut om den tyska brunkolsverksamheten.

Vattenfall är ett mycket viktigt bolag. Det är det största i den statliga bolagsportföljen. Det är en stor aktör på energimarknaderna. Vad Vattenfall gör har stor betydelse. Vi utgår från att regeringen löpande kommer att hålla riksdagen informerad om säljprocessen och i slutändan om sitt ställningstagande i fråga om brunkolets framtid.

Tyskland har en väsentligt smutsigare elproduktion än Sverige, vilket i hög grad beror på kolkraften. Att tyska politiker snabbt har beslutat sig för att i förtid avveckla kärnkraft har haft betydelse och lett till ökade utsläpp och ökat kolberoende. Ska Tyskland klara sina klimatmål kommer man över tid att behöva använda mindre kolkraft.

Det är också viktigt att se att i Europa bestäms prissättningen på kol och dess miljökostnader genom utsläppshandelssystemet samt att kolets framtid i Tyskland ytterst är en fråga för det tyska folket och tyska politiker. På samma sätt vill inte vi i Sverige att andra länder eller andra politiker ska avgöra framtiden för till exempel den svenska skogen eller den svenska vattenkraften.

Brunkolet har varit ett hett ämne under mycket lång tid. Lika länge har det faktiskt varit oklart, fru talman, vad Miljöpartiet och Socialdemokraterna vill med brunkolet och Vattenfall. De är djupt splittrade, vilket är oroande. Olika ministrar ger olika besked. Inte sällan säger Mikael Damberg en sak och Miljöpartiets språkrör en annan - och något som ändras över tid. Det har också funnits en tendens att försöka skylla ifrån sig och skjuta över frågan till riksdagen när det är regeringen själv som har att fälla avgörandet. Det tycker jag inte är ansvarsfullt.

En sak är dock säker, fru talman: Det är nu Miljöpartiet och Socialdemokraterna som avgör framtiden för Vattenfall och det tyska brunkolet. Det är nu upp till bevis för Löfven och Lövin.

(Applåder)

Fru talman! Det är i dag aktuell debatt om Vattenfall och dess brunkolsverksamhet i Tyskland, en fråga som återigen har seglat högt upp på den politiska dagordningen i och med den aktuella försäljningen av verksamheten.

Det här är en fråga som redan i valrörelsen fick stor dignitet. Det är troligen inget parti som i sak anser att det är särskilt angenämt att ett svenskt statligt företag är involverat i Europas kanske mest kontroversiella kraftproduktion - den som är baserad på brunkol. Av detta skäl har många uttryckt en önskan om att Vattenfall ska avyttra sitt innehav i den tyska brunkolsverksamheten.

Men var det ett parti som i valrörelsen hade ett väldigt högt tonläge om brunkolet var det Miljöpartiet. Här liksom i migrationspolitiken och många andra frågor kom verkligheten i kapp Miljöpartiet när man som ett verklighetsfrånvänt oppositionsparti fick möta verklighetens utmaningar i regeringsställning och när man inom regeringen nu verkar närma sig en försäljning av brunkolet och ställs inför den frågan.

Även i diskussionen om en försäljning av brunkolsverksamheten pågår en parallell diskussion som tar sig smått absurda uttryck. Den drivs främst av Vänsterpartiet, som har linjen att Vattenfall ska behålla sina innehav för att i stället lägga ned kraftproduktionen. Man kan inte annat än ta sig för pannan.

Det kan knappast vara svenska politikers uppgift att diktera villkoren för den tyska energipolitiken eller vara svenska folkets ansvar att lägga tiotals miljarder kronor på att lägga ned kraftproduktion som man inte gillar i andra länder. I Tyskland är det tyska politiker som bestämmer, inte svenska, och det är de tyska politikerna som ska sätta de ramar och stifta de lagar inom vilka energibolagen ska verka. Det är tämligen naivt av svenska politiker att mena på något annat.

Man kan undra vad som skulle kunna vara nästa briljanta idé från ytterlighetsvänstern i de här frågorna. Ska man börja köpa upp exempelvis fransk kärnkraft för att lägga ned den, eller ska man köpa kinesisk kolkraft för att man inte gillar den? Om man likt exempelvis tyskarna anser att kärnkraften - uppenbarligen i det korta scenariot - är en större fara än klimathotet ter det sig förvisso mer rimligt. Men den här diskussionen drar lite av ett löjets skimmer över Vänsterpartiet. Den riskerar också att skada vårt anseende utomlands.

Vi i Sverige skulle troligen inte bli särskilt förtjusta om energibolag som Fortum och Statkraft med statliga ägare i Norge och Finland skulle komma till Sverige och lägga ned kraftproduktion som har stark politisk förankring här om opinionen i Norge respektive Finland skulle vara en helt annan eller ändras.

Om den tyska energipolitiken och konsekvenserna av den tyska energistrategin Energiewende finns det mycket man kan tycka. Från sverigedemokratiskt håll menar vi att den har stora brister. Förutom att satsa enorma resurser på dyr och väderberoende så kallad förnybar energi har man sjösatt en radikal plan för avveckling av den tyska kärnkraften, detta trots att kärnkraften är ett av de säkraste och renaste sätten att producera elenergi som vi har tillgång till i dag. I ett tidevarv då frågan om koldioxidutsläpp ligger högt på dagordningen och kärnkraften har bland de lägsta utsläppen av alla tillgängliga energislag framstår det här som än mer bakvänt.

Visst, man kan från ett svenskt perspektiv tycka olika saker. Men det är ju så att tack vare vattenkraften och kärnkraften har vi redan i dag ett nästan helt fossilfritt kraftsystem. Tyskarna får göra som de vill - vi kan härifrån tycka att det vore mer rättvänt att i första hand avveckla den mycket smutsiga och kontroversiella kolkraftproduktionen i stället för kärnkraften, men det är en fråga som avgörs av tyskarna och som från svenskt håll stannar vid tyckande.

Fru talman! Vattenfall, som är ett bolag helägt av staten, spelar en viktig roll för det svenska kraftsystemet. Utöver det har man under ett flertal år både förvärvat och uppfört anläggningar i andra länder, utanför hemmamarknaden - ofta med fokus på fossil kraft, vilket Sverigedemokraterna varit kritiska till.

Detta har lett till att bolaget nu är ett av Europa största energibolag - ett äventyr som under senare år har blivit en alltmer kostsam historia för skattebetalarna, då energipriserna på många marknader har kollapsat som en följd av såväl låga olje- och kolpriser som politiskt beslutade subventioner till vissa energislag.

Vår uppfattning är att det inte är särskilt lämpligt att ett svenskt statligt bolag bryter och eldar brunkol i ett annat land. Men även om omständigheterna kunde ha varit mer angenäma ur ett ekonomiskt perspektiv välkomnar vi ägarförändringar i många av de anläggningar som bolaget äger vad gäller fossil energi.

Vår ingång är att Vattenfalls fokus ska flyttas från expansion i utlandet till att primärt värna den svenska elförsörjningen i ett långsiktigt perspektiv. Härvidlag spelar en försäljning av brunkolsverksamheten en strategiskt viktig roll.

(Applåder)

Fru talman! Låt kolet ligga! Klimatet är vår tids ödesfråga. Merparten av all fossil olja, gas och kol måste stanna i marken om vi ska klara oss undan en katastrofal uppvärmning.

Vi är de som kan säkerställa att jordens fattiga, såväl som våra barn och barnbarn, ges möjligheten till goda liv i framtiden.

Miljöpartiet de gröna driver i alla sammanhang på för att fossil energi ska fasas ut till förmån för förnybar energi. Vi jobbar intensivt inom FN och i utvecklingsbankerna. Vi jobbar i EU, och vi jobbar i Sverige, lokalt, regionalt och nationellt, inklusive med styrningen av det statliga energibolaget Vattenfall.

Mycket har hänt sedan Vattenfall investerade i brunkol 2001. Det brunkol som nyss var värt mycket pengar är nu snarare förknippat med stora kostnader. Den som har följt Vattenfalls försäljningsprocess i medierna har kanske tänkt tanken att det verkar svårt att hitta en seriös köpare av brunkol.

Vi gröna har varit emot kolet hela tiden. Vi ville redan år 2001 se ett mer hållbart ägande och kämpade mot inköpet av Vattenfalls brunkol med motioner, protester och KU-anmälningar. Jag har själv som Miljöpartiets energipolitiska talesperson varit på plats i Tyskland och demonstrerat mot Vattenfalls dåvarande planer på att expandera brunkolsgruvorna.

Sedan dess har regeringen och Vattenfall nått en samsyn om att expansionen av brunkolsbrytningen ska avbrytas, och Vattenfall har på eget initiativ föreslagit en försäljning av brunkolsverksamheten.

Jag kan konstatera att det råder en del missförstånd, medvetna eller inte, om den nu pågående processen, inte minst när det gäller ägardirektivets betydelse och regeringens prövning. Jag noterar att det finns de som tar tillfället i akt att försöka misskreditera Miljöpartiet.

Låt mig klargöra fem saker. Miljöpartiet vill att kolet stannar i marken. Det är vår bestämda uppfattning att kolet bör fasas ut och ersättas med förnybar energi till senast år 2030 i hela EU. Det gäller även Vattenfalls kol, oavsett ägare.

Regeringen kan säga ja eller nej. Det är hela poängen med att Vattenfall bett regeringen att pröva affären. Vilket svaret sedan blir vet vi först när regeringen är färdig med den pågående beredningen.

Ägardirektiven avgör. Regeringens prövning sker utifrån de ägardirektiv som riksdagen gav Vattenfall under alliansregeringens tid. De direktiven säger varken ja eller nej till en enskild affär, men de utgör de spelregler som regeringen måste förhålla sig till.

Både hållbarhet och affärsmässighet är av betydelse i nuvarande ägardirektiv. Ordagrant står: "Vattenfall ska generera en marknadsmässig avkastning genom att affärsmässigt bedriva energiverksamhet så att bolaget tillhör ett av de bolag som leder utvecklingen mot en miljömässigt hållbar energiproduktion." Det är alltså både affärsmässighet och hållbarhet.

Alla partier har ett ansvar. Vattenfalls styrning är inte en fråga för Miljöpartiet ensamt eller bara för regeringen. Det parlamentariska läget gör att alla riksdagens partier har ett ansvar. Detta är bakgrunden till att Miljöpartiet precis som Vänsterpartiet har begärt den debatt som hålls i dag.

I valrörelsen var vi i Miljöpartiet ensamma om vår position. Miljöpartiet hoppas såklart att majoriteten i kammaren nu liksom vi vill ha ett kolfritt EU 2030 och en styrning av Vattenfall som bidrar till det. Om inte annat vill vi för demokratins skull att det blir tydligt vem som står för vad i det läge vi nu befinner oss i efter Parisavtalet.

Vänsterpartiet har svängt i frågan om Vattenfalls kol efter valet. Det är välkommet. Men de borgerliga partierna, då? Kristdemokraterna och Liberalerna har i medierna pratat svepande om miljökrav, men sist jag kollade stod era partier för att kolet ska säljas i vilket fall som helst. Min fråga till er är: Menar ni att den som äger brunkolet måste lova att hålla fast vid Vattenfalls beslut att inte öppna nya gruvor? Något annat miljökrav som skulle ge reell skillnad kan jag inte se.

Så var det Centerpartiet. Det är med förvåning som jag kan konstatera att Liberalerna och Kristdemokraterna med sin vaghet ändå ligger före er i Centerpartiet, för jag har inte uppfattat några som helst miljökrav från er. Tvärtom förespråkar ni en affär, vilken som helst, utan att ha sett underlagen.

En påminnelse: Vattenfall är bolaget som tog initiativ till Nuonaffären och genomförde den under ert skift. Bilden av vilken koll Centerpartiet, Maud Olofsson och hela den dåvarande alliansregeringen egentligen hade är minst sagt grumlig.

(Applåder)

Fru talman! Centerpartiet vill inte att Vattenfall och svenska staten ska äga och driva kolverksamhet. Därför var vi drivande för att ändra ägardirektiven när vi satt i regering: Vattenfall ska vara ett av de ledande bolagen i Europa när det gäller förnybar energi. Av den anledningen har Centerpartiet också i flera år varit tydligt med att vi vill sälja den icke-nordiska verksamheten. Häri ingår brunkolet.

Vår tanke har varit att vinsten ska gå till investeringar i grön teknik. Vi tror att forskning och utveckling av den förnybara energin är en viktig aspekt när det gäller att kunna ställa om Europa så att det blir mer grönt.

En del länder, till exempel Tyskland, har stora mängder brunkol i sin energimix. Andra länder, som Polen, är nästan helt beroende av brunkol och stenkol.

Det viktigaste verktyget, förutom att satsa på grön teknik, är att jobba på EU-nivå. Jonas Sjöstedt säger att ETS-systemet, det vill säga utsläppsrätterna, har havererat. Ja, för stunden är det så, men vi måste göra vad vi kan för att ändra på det. Det är det enda sättet för Sverige att påverka Europas gröna omställning.

I dag finns det alldeles för mycket utsläppsrätter på marknaden. De är väldigt billiga, och det lönar sig att vara miljöbov. Det vill vi ändra på. I takt med att det blir dyrare med utsläpp från fossila bränslen kommer vi att få se en omställning.

Det enkla svaret är förstås att kolgruvorna aldrig skulle ha köpts. De köptes i början av 2000-talet, vilket skedde med stöd av den socialdemokratiska regeringen men också med stöd av Miljöpartiet, även om Miljöpartiet inte vill kännas vid det i dag, och det är ju förståeligt. Men detta är det inte mycket att göra åt nu. Vattenfall äger kolet, och vi måste utgå från den verklighet som vi har i dag.

I takt med att försäljningen har dragit ut på tiden har värdet på Vattenfalls tillgångar fortsatt att minska, men för en tid sedan valde ändå Vattenfalls styrelse att påbörja en försäljningsprocess. Man lade ut kolverksamheten på anbud, och det vinnande budet kom från det tjeckiska bolaget EPH. Nu ligger frågan hos ägarrepresentanten, det vill säga regeringen, för avgörande.

Med tanke på alla turer som har varit i medierna - det har kommit olika bud i frågan om det är riksdagen eller regeringen som ska fatta beslutet - vill jag vara väldigt tydlig. Ägardirektiven säger att detta är en fråga för Vattenfalls styrelse och i slutändan ägarrepresentanterna, det vill säga regeringen. Som reglerna för de statliga bolagen ser ut är det alltså regeringen som ansvarar för om det blir en affär eller inte. Våra möjligheter i riksdagen att påverka detta beslut är i praktiken faktiskt mycket små.

Detta bekräftas också av andra källor: Sophie Nachemson-Ekwall, som är forskare i bolagsstyrning vid Handelshögskolan, Daniel Stattin, som är professor i civilrätt vid Uppsala universitet, och Vattenfalls styrelseordförande. Man menar att regeringen äger Vattenfall och att regeringen därför har all möjlighet att besluta om att sälja eller inte. Dessutom vet jag att näringsminister Damberg var med i en interpellationsdebatt i förra veckan där han också bekräftade att så är fallet.

Ni kommer ihåg att Miljöpartiet i valrörelsen använde den berömda kolbiten i olika debatter, och man sa tydligt och klart: Med Miljöpartiet i regeringen kommer kolet att stanna i marken.

Det verkar inte riktigt vara så i dag. Verkligheten kom i kapp, så också huvudvärken. Det är uppenbart att regeringspartierna inte har haft samma uppfattning i frågan. Jag har full förståelse för att det är första gången som Miljöpartiet sitter i regeringen och att det kanske var svårt att förutse hur verkligheten skulle bli i en koalitionsregering. Men nu sitter ni i regeringen, och ni är med och tar ansvar. Uppenbarligen har ni blivit överkörda av Socialdemokraterna. Vore det inte bättre att erkänna det?

Jag ställer mig dessutom frågan: Varför har Miljöpartiet varit med och initierat den här debatten? Affären är i princip klar. Den ligger på regeringens bord, och ni ska besluta.

Hur illa vi än tycker om Vattenfalls kolverksamhet är det till syvende och sist Tyskland som tar beslut om hur deras energipolitik ska se ut - det är inte Vattenfall och inte Sveriges riksdag. Jag vill återigen vara tydlig med Centerpartiets hållning i frågan. Vi har inte ändrat oss. Vi har under många år velat sälja den icke-nordiska verksamheten. Här ingår brunkolet. Vi vill använda pengarna från försäljningen till förnybar energi. Och vi vill även på EU-nivå jobba för att fördyra utsläppsrätterna och minska antalet. När det blir för dyrt att vara miljöbov kommer de fossila bränslena att fasas ut på riktigt. Först då kan kolet stanna i marken på riktigt.

(Applåder)

Fru talman! Jag hoppas att den här regeringen ska vara klok, grön och ansvarsfull. Jag hoppas att den ska ta det unika beslutet att avveckla Vattenfalls koltillgångar i Tyskland, att inte sälja dem och att inte öppna möjligheten för att nya gruvor bryts. Jag hoppas att den tar ansvaret att annullera de utsläppsrätter som hänger ihop med den tyska produktionen och dra bort dem från det utsläppshandelssystem som innehåller så många rätter att släppa ut för mycket i dagsläget.

Det vore en unik och ansvarsfull handling. Det skulle få återklang i den globala miljödebatten. Det skulle få Sverige att gå före och ta klimatansvar på riktigt. Det skulle vara att förverkliga de stolta löften som gavs på klimattoppmötet i Paris. En sådan regering önskar jag att Sverige har. En sådan handling, att gå före och faktiskt avveckla det som förstör vår planets klimat, skulle öka Sveriges tyngd och trovärdighet för lång framtid i de internationella klimatförhandlingarna. Det skulle göra att andra länder såg oss som exempel. Det skulle innebära att man skulle diskutera det här i andra parlament och att man skulle uppmana sina regeringar att gå före på liknande vis.

Men det skulle också vara en uppmaning till alla dem i Sverige som funderar på att köpa en elbil fast det är dyrare och som funderar på att sätta upp solpaneler på taket. De skulle tänka: Ja, om regeringen kan ta miljöansvar och kan avveckla kolet kan jag också bidra. Därför är det viktigt att ni gör rätt nu. Om ni gör fel gör ni nämligen precis tvärtom. Då sänker ni Sveriges trovärdighet. I praktiken uppmuntrar ni inte människor att ta personligt miljöansvar. Det blir fullt av hyckleri när regeringen inte gör likadant.

Den här affären handlar också om ekonomi. Vi vet inte affärens detaljer. Mycket tyder på att det ekonomiskt är en väldigt dålig affär. Någon större vinst att spendera på annat, som man talar om här, lär det inte bli. Det handlar också om etik. EPH, köparen, är ett skurkföretag. De har inte många rätt. De har ingen miljöpolicy. De är kopplade till skatteparadis. De ägs av ett fåtal tjeckiska oligarker. Är det dem vi ska överlåta klimatansvaret till? Det här riskerar att bli regeringens Nuon. Men det är inte bara en ekonomiskt oförsvarlig affär. Det är också är en klimatmässigt och etiskt oförsvarlig affär.

Det finns några myter i debatten om Vattenfall och kolet. En är redan avfärdad i den här debatten, bland annat av Lars Hjälmered. Ja, regeringen äger beslutet. Ni är fria att stoppa affären. Inget hindrar er från att stoppa affären. Det är ni som äger den. Ni har beslutet i er hand.

En andra myt är att ni inte skulle kunna ta miljöhänsyn när ni avgör affären. Det är också fel. Det står inskrivet i ägardirektiven att hållbarheten är en del av direktiven för Vattenfall. Och ni i regeringen har redan visat att det går. Bland de första beslut regeringen tog var att Vattenfall inte skulle öppna nya gruvor. Det var en direkt styrning av Vattenfall - av miljöskäl. Det visar att det går att göra det här med de nuvarande ägardirektiven.

En tredje myt är att utsläppshandeln kan fixa det här. Jag förhandlade fram utsläppshandelsdirektivet under min tid i Europaparlamentet. Jag såg svagheterna redan då. En koldioxidskatt hade varit bättre, en minimiskatt på nationell nivå. Men nu har vi det här systemet. Tyvärr tyder mycket lite på att det kommer att fungera. Det är upp till dem som äger det fossila att avveckla det fossila, och vi är en av de stora ägarna i Sverige. Man kan inte skylla på något annat. Det är vi själva som har ansvaret för att göra det här rätt.

Lise Nordin ställde några mycket relevanta frågor i debatten. Jag hoppas att de kommer att få svar under den fortsatta diskussionen. En gällde det faktum att Vattenfall inte bara äger de gigantiska dagbrotten. De äger också rätten att öppna nya gruvor som innehåller kol motsvarande 24 gånger Sveriges nationella utsläpp. Det är precis det som inte får ske. Vi vet att EPH redan har sagt att man kommer att försöka öppna de gruvorna. Enbart det faktum att man vill öppna de nya gruvorna borde vara nog för att säga: Det här är inte en hållbar affär. Men den fråga som Lise Nordin ställde faller ju även tillbaka på Miljöpartiet. Ni sitter i regeringen. Är det inte så, Miljöpartiet, att om regeringen godkänner det här godkänner man också att EPH nyttjar rätten att öppna nya gruvor och släpper ut 1,2 miljarder ton koldioxid? Är det inte så? Är det inte i så fall Miljöpartiets ansvar att det sker?

De borgerliga partierna påpekar helt riktigt att den här affären är regeringens ansvar. Men ni måste ju ha en åsikt om det som är det största klimatavgörandet i modern tid. Ni måste tycka något. Framför allt ställer jag frågan till Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna: Vill ni inte ställa några som helst miljökrav på den här affären? Har ni ingenting att säga om miljön när det handlar om så enorma utsläpp som står på spel? Jag hoppas att ni säger: Jo, vi vill visst ställa miljökrav på den här affären. Vi vill visst att man till exempel ska försäkra sig om att nya gruvor inte kan öppnas. Jag menar att ni är svaret skyldiga i denna debatt.

(Applåder)

Fru talman! I debatten om Vattenfalls brunkolsverksamhet och klimatet bör fokus ligga på hållbarhet. Vattenfalls kolgruvor släpper ut 1,2 miljarder ton koldioxid varje år. Det är mer än hela Sveriges koldioxidutsläpp. Det rör sig om så stora utsläpp att det tydligt syns i den globala statistiken, till och med. Vi talar här om en mycket stor miljöpåverkan.

Fru talman! Jag vill börja med att påminna om att Liberalerna kritiserade inköpet av kolkraften när det beslutades 2001. I dag står klimatfrågan mycket högre på den politiska dagordningen, tack och lov, och ingen svensk regering skulle komma på tanken att köpa upp nya kolgruvor.

Riksrevisionen konstaterade i sin rapport förra året att Vattenfalls plan ursprungligen var att reducera koldioxidutsläpp med hjälp av bland annat lagring av koldioxid och delvis genom försäljning. I dag är förutsättningarna förändrade, och huvudstrategin har blivit att sälja bolagets tyska kolkraft.

Fru talman! För ett år sedan besökte jag ett av Vattenfalls kolkraftverk i östra Tyskland, dagbrottet Welzow-Süd i regionen Lausitz. Kilometerlånga högar av jord var uppskottade för att man skulle nå 70 meter ned under jordytan till det så kallade svarta guldet. I motsats till vad man skulle kunna tro ur ett svenskt perspektiv är stödet för verksamheten rätt starkt bland de flesta lokala politiska partier och fackföreningar. Samtidigt är den tyska regeringen smärtsamt medveten om att Tyskland riskerar att bryta mot sina egna klimatmål på grund av kolkraften. Det är oerhört pinsamt för Angela Merkel att ha skrivit under klimatavtalet i Paris och sedan behöva erkänna att Tyskland inte ens lever upp till det som gäller för de egna klimatutsläppen.

Orsaken är tysk energipolitik, där kärnkraften av politiska skäl ska fasas ut i förtid redan om sex år. Det är för övrigt något som för tankarna till den svenska regeringens politik med ett slutår för vår kärnkraft.

Det tyska energibeslutet i kombination med ett prisras på kol gör att kolkraftverken går för fullt. När jag var där berättade man att kraftverken till och med har byggts om för att lättare kunna samverka med vindkraften. Energiomställningen, som internationellt sett handlar mycket om förnybart, har i Tyskland sammanfallit med en renässans för kolkraften. Vindkraft går alltså hand i hand med kolkraft för en stabil elförsörjning. Det är fint för tysk industri men tragiskt för klimatet. Faktum är att kolkraften, hur smutsig den än är, tyvärr fortfarande spelar en central roll för tysk elförsörjning. Om Tyskland hade valt att ta itu med klimatutsläppen och kolet innan man fasade ut kärnkraften hade detta inte varit fallet.

Fru talman! Jag skulle vilja återkomma till Riksrevisionens granskning av styrningen av Vattenfall från i fjol där regeringen uppmanas att vara bättre förberedd för att hantera den finansiella risken med ett fortsatt ägande eller en försäljning av tysk kolkraft. Min första fråga till Mikael Damberg och Lise Nordin blir därför om regeringen anser att försäljningen av kolkraften till EPH är affärsmässig och om man har hanterat de finansiella riskerna med affären.

Precis som Riksrevisionen påpekade förra året finns också en risk för att Vattenfall i syfte att uppnå sitt finansiella exponeringsmål säljer sina tyska kolkraftverk vid en tidpunkt som inte ger maximalt försäljningsvärde. Min andra fråga är därför: Är det verkligen rätt läge att sälja nu? Är detta ett bra tillfälle för försäljning som på bästa sätt tar hänsyn till svenska skattebetalares ekonomiska och miljömässiga intressen?

Fru talman! Det är tydligt att grunden till försäljningen främst handlar om att bolaget ska ha en portfölj som är fossilfri. Men vi får inte glömma att miljöaspekten och frågan om långsiktig hållbarhet också bör finnas med i ett ställningstagande. Hållbarhet finns som sagt också omnämnt i ägardirektivet. Vattenfall bör som ägare ta sitt miljöansvar när det gäller framför allt återställande av dagbrotten i östra Tyskland på ett långsiktigt och miljömässigt hållbart sätt.

Det senaste året har en infekterad miljödebatt uppstått i Berlin om föroreningar i floden Spree och riskerna för dricksvattnet där. Det har visat sig att gamla dagbrott från kolbrytningen från DDR-tiden har återställts enligt vad man då trodde var konstens alla regler, men de har nu börjat läcka gifter som sprider sig ända till Berlin. Det är naturligtvis centralt att Vattenfall som ett statligt ägt bolag nära sammankopplat med svenska staten och vårt svenska varumärke tar största möjliga miljöhänsyn för att återställa närmiljön kring dagbrotten. Vattenfall måste säkerställa att inga skador som har orsakats av kolgruvorna uppstår i ett senare skede.

Nu när en försäljning är aktuell ställer man sig frågan: Vilka miljökrav har inom ramen för ägardirektiven ställts på den intresserade köparen? Min tredje fråga till Damberg och Nordin är därför: Vilka miljöåtaganden har EPH förbundit sig att göra när det gäller långsiktig hållbarhet för klimatet och återställande av naturen i och kring dagbrotten?

Fru talman! Jag nöjer mig med detta och ser fram emot Dambergs och Nordins svar på mina frågor.

(Applåder)

Fru talman! För oss kristdemokrater är förvaltarskapstanken central, och det har den alltid varit. Vi menar att människan har ett ansvar att förvalta, och inte förbruka, de ändliga resurserna. Varje generation bär ett ansvar inför kommande generationer för att föra vidare ett hållbart samhälle med goda förutsättningar för människor att leva ett friskt och hälsosamt liv utan negativa miljöpåverkningar.

Men i dag, när vi diskuterar Vattenfalls brunkolsverksamhet i Tyskland och om den svenska staten ska avveckla eller sälja, känns det mer som att jag skulle kunna göra en travestering på Clashs gamla rockdänga Should I stay or should I go? Det blir fel hur man än gör här, känns det som.

Det som på något sätt blir extra fel är att de båda regeringspartierna talar emot varandra - å ena sidan och å andra sidan. Det går inte att både ha kolet kvar i marken och att sälja det för fortsatt brytning. Det finns ett vägval där. Om vi ska sträva tillsammans efter ett samhälle med ett hundraprocentigt förnybart energisystem, vilket i alla fall är Kristdemokraternas vision, menar vi att det måste finnas en realistisk färdplan och en långsiktighet i det arbete som krävs för att nå denna vision.

Det finns ingen här som kan säga att brunkol och koldioxidutsläpp inte är skadliga för miljön och försämrar människors livskvalitet.

Samtidigt måste vi kunna acceptera att vi har olika syn på hur färdplanen för ett fossilfritt samhälle ska se ut. Ibland får vissa partier det att framstå som att de har patent på hur hotet mot miljön och klimatutmaningarna ska hanteras och att det bara är deras väg som finns att gå. Vi kristdemokrater menar att så inte är fallet. När det handlar om hållbarhet i så omfattande beslut som Vattenfalls brunkolsverksamhet i Tyskland innefattar hållbarhet förutom miljöhänsyn också sociala och ekonomiska aspekter.

Fru talman! Vi kristdemokrater anser att statens uppgift i första hand bör vara att ange de ramar och regler som gäller för näringslivet i stort, inte egentligen att själv äga och driva företag. Men eftersom vi som statlig ägare har en så stor bolagsportfölj är det extra viktigt att just de statliga bolagen drivs långsiktigt och ansvarsfullt, att de präglas av en öppenhet och att de är föregångare avseende hållbarhetsfrågor. Det är också rimligt att det finns en tydlig åtskillnad mellan staten som lagstiftare och som ägare. En ansvarsfull bolagsstyrning innebär att ägardirektiven ska lägga fast de långsiktiga spelreglerna för företagen.

Jag tror inte heller att vi - med facit i hand - är oense om att det var en riktigt dålig idé att köpa just kolkraftverken i Tyskland. Därför har Kristdemokraterna under lång tid hävdat att den europeiska verksamheten i Vattenfall har stora inbyggda risker. Vi menar att varken ägande av kolföroreningar eller stora ekonomiska risker i konkurrensutsatt verksamhet ligger i svenska skattebetalares intresse. Vi vill därför att den svenska statens ägande av kolkraftverk i Tyskland avslutas.

Flera av mina kollegor som tidigare varit uppe i debatten har nämnt Vattenfalls ägardirektiv, som innehåller både marknadsmässig avkastning och en affärsmässigt bedriven energiverksamhet. Den ska också leda till en miljömässigt hållbar energiproduktion. Därom är vi också ense - absolut - men kanske inte om hur detta ska ske. Om det nu är så som jag har läst mig till har Vattenfall självt sagt att man ska minska sina koldioxidutsläpp med en ganska stor andel. Avvecklar man brunkolsverksamheten når man precis det mål som står angivet i planen och skulle slippa ungefär 60 miljoner ton koldioxid årligen.

En försäljning måste dock ske på goda affärsmässiga grunder och inom de ägardirektiv som Vattenfall har. Vi menar att det är regeringens ansvar och att Vattenfall faktiskt gör så. Om bedömningen är att man både når utsläppsminskningsmålet om ca 23 miljoner ton som man har i sin affärsplan och att det är affärsmässigt riktigt att göra så stöder vi kristdemokrater en försäljning i allra högsta grad.

Men sedan är vår syn på saken - och det är något även andra tagit upp i debatten - att det är den tyska regeringens ansvar att genomföra de åtgärder som krävs i Tyskland för att leva upp till EU:s energi- och klimatmål. Där ska Sverige vara tydligt med visionen om att sträva mot ett 100 procent förnybart energisystem. Den visionen hoppas jag att riksdagens övriga partier delar med Kristdemokraterna.

(Applåder)

Fru talman! Jag har fått några frågor.

Om vi börjar med frågan huruvida regeringen tycker att det är affärsmässigt eller inte är det alldeles för tidigt att svara på den. Vi är just nu inne i en process där vi granskar denna transaktion. Vi har tagit emot en begäran om ägarsamordning, och själva idén med en sådan är, som flera av er har påpekat, att säga ja eller nej till den. Det är glasklart, och det är ju därför man har ägarsamordningar. Annars skulle man inte ha dem. Det är självklart att jag inte kan svara på den frågan nu eftersom vi är inne i en process där vi bereder ärendet just nu.

Jag fick också en fråga om vilka krav vi ställer på Vattenfall när det gäller den här typen av affärer, till exempel hur man granskar köparen. Då har vi valt att be bolaget att använda exakt samma granskningsförfarande eller corporate compliance, som det kallas på engelska, som staten använder vid olika typer av affärer. Bolaget har alltså använt exakt samma system som staten använder för att granska.

Det fanns också en fråga om vilka krav som ställs i affären och vad som händer med de återställningskrav och det ansvar som Vattenfall har i dag för att återställa mark. Det är väldigt tydligt i transaktionen, i alla fall utifrån Vattenfalls mening, att det bolag som köper har samma krav på sig att driva sin verksamhet som Vattenfall har i Tyskland. Det är samma miljökrav för detta i Tyskland. De åtaganden som Vattenfall har gjort om återställande följer också med i transaktionen, bara för att tydliggöra att det är den nya köparen som har ansvar för detta.

Jag har en del kommentarer kring frågor om Vattenfalls styrning och uppdrag. Regeringen har riksdagens uppdrag att aktivt förvalta statens ägande i bolag så att den långsiktiga värdeutvecklingen blir den bästa möjliga.

I bolagsordningen för Vattenfall anges föremålet för bolagets verksamhet, vilket har sin grund i det uppdrag som riksdagen har beslutat om. Som några har citerat ska Vattenfall generera en marknadsmässig avkastning genom att affärsmässigt bedriva energiverksamhet så att bolaget tillhör de bolag som leder utvecklingen mot en miljömässigt hållbar energiproduktion.

Diskussionen har två delar: både lönsamhet och att leda utvecklingen mot hållbarhet. Det är två delar i målsättningen, och detta är en sak som Riksrevisionen har kritiserat i rapporter.

Den tidigare regeringen gick 2010 till riksdagen för att förtydliga uppdraget. När man förtydligade det förklarade man att man skulle reda ut det dubbla uppdraget och vad som är basen för verksamheten.

Regeringen skrev så här i en proposition till riksdagen: "Regeringen anser att lönsamhet är grundförutsättningen för hela Vattenfalls verksamhet och överlevnad. Energiproduktion och distribution är dessutom verksamheter med mycket kapitalkrävande investeringar. En marknadsmässig avkastning måste därför vara utgångspunkten för all verksamhet i Vattenfall."

Detta är ganska tydligt, och näringsutskottet välkomnade förtydligandet från regeringen 2010 och förklarade att den osäkerhet som fanns kring uppdragsbeskrivningen var utredd.

Detta uppdrag har ni, riksdagen, gett både till bolaget och till oss som regering att hantera och ansvara för att förvalta. Det är utgångspunkten. Men som flera har varit inne på är transaktionen ganska komplicerad. Det är många dimensioner här, så det krävs en ordentlig analys och en strukturerad process.

Ni vet att regeringen har gjort ett omtag kring styrningen, krävt skriftlig begäran om ägarsamordning och kommer att få ett skriftligt svar om denna samordning. Det blir ingen ny Nuonprocess. Det är också viktigt att Vattenfall har varit tydligt med att detta än så länge har varit en ekonomiskt lönsam affär. Det går alltså inte att jämföra med Nuonhaveriet.

Regeringen håller nu på att analysera transaktionen, och vi kommer att återkomma när vi har tagit ställning.

(Applåder)

Fru talman! Jag inledde mitt första anförande med att konstatera att framtiden för det tyska brunkolet i Vattenfalls försorg ligger i Miljöpartiets och Socialdemokraternas knä. Jag tycker att det har blivit allt tydligare och stadfäst att så är fallet.

Detta är klargörande, för det har funnits en bred samhällsdebatt om hur detta skulle vara. Det inte bara sådana som jag - företrädare för oppositionen - som säger detta, utan ledande forskare, företrädare för bolaget och andra ger uttryck för samma sak. Det är bra att detta uttyds.

För oss, fru talman, är det tydligt att en sådan affär som vi talar om ska ta sin utgångspunkt i premisserna om ekonomi, det strategiska vägvalet, vad det skulle innebära för Vattenfall och hållbarhetsaspekter. Vi menar att detta ska ligga till grund för den självständiga granskning som regeringen nu har att göra.

Vi får komma ihåg att det är bolaget och regeringen som arbetar med denna affär och som har inblick i alla dess ingående delar, där en del är sekretessbelagda. Det är de som ska göra den samlade analysen, och där handlar det inte bara om ekonomi.

Man ska också komma ihåg, fru talman, att bara för att ett statligt ägt företag lämnar över en fråga till regeringen innebär inte det att den per definition måste säga ja, utan det är en självständig och egen granskning i detta.

När det handlar om energipolitik, hållbarhet och miljö i Europa är det för vår del utsläppshandelssystemet som är svaret för att driva miljöutvecklingen framåt. Det är där vi prissätter utsläpp, och det är detta som ska leda utvecklingen framåt.

Det är viktigt att konstatera att det är det tyska folket och tyska politiker som avgör den tyska energipolitiken, på samma sätt som vi i Sverige vill avgöra hur vi ska ha vår framtida energimix eller skogspolitik, där vi ser flera svenska utmaningar framöver.

I diskussionen, fru talman, har även frågan om ägardirektiv varit uppe. Jag tycker att det kan vara på sin plats att konstatera att Miljöpartiet före valet lovade nya ägardirektiv för Vattenfall. Det tillsattes en statsrådsarbetsgrupp under Mikael Dambergs ledning i oktober 2014, där även statsråden Bolund, Baylan och Romson ingick. Regeringen valde att lägga ned arbetsgruppen efter en månad.

Regeringen har inte återkommit och lagt några förslag till nya ägardirektiv på riksdagens bord. Jag tycker att den typen av inspel i debatten faller ganska platt. Jag hävdar att det direktiv som Vattenfall har är klart och tydligt och ger ordentlig möjlighet för regeringen att ställa krav på affärsmässighet och göra en samlad analys av vad en sådan affär kan innebära.

Avslutningsvis, fru talman, kommer vi in på detta med splittring, som har varit en het fråga under lång tid. Under lika lång tid har det varit oklart vad regeringen vill, med olika besked vid olika tillfällen från regeringens olika ministrar. Det är faktiskt dags för dem att ta ansvar nu och ha en tydlig och klar uppfattning så att båda de partier som ingår i regeringen står upp för de överenskommelser och uppgörelser man gör sinsemellan i en regering.

Fru talman! Vad det ytterst handlar om för Miljöpartiet i detta är att kunna ställa en kabinettsfråga. Är kolet så viktigt som man säger handlar det ytterst om att antingen lämna regeringen eller stå upp för de överenskommelser man gör med Socialdemokraterna och sluta att skylla ifrån sig på andra partier och försöka trycka över frågan till riksdagen.

(Applåder)

Fru talman! Vänsterpartiet, som har begärt denna debatt, hade nyligen sin kongress, där förslag återfanns från partistyrelsen om att kärnkraftsavvecklingen skulle ta hänsyn till den svenska kärnkraftens möjligheter att bidra till minskade utsläpp från fossila kraftverk på den nordeuropeiska elmarknaden. Detta förslag vann inte gehör, och partistyrelsen förlorade i omröstningen på stämman.

Nu har Vänsterpartiet intagit en position där man ska avveckla såväl kärnkraften som kolkraften snarast, samtidigt som den övriga energipolitiken skapar en ökad efterfrågan på planerbar kraftproduktion vintertid. En rimlig fråga för Vänsterpartiet och de partier som förespråkar en nedläggning av verksamheten vore att berätta hur mycket man rimligtvis anser att detta bör och får kosta för skattebetalarna.

Från bolagets sida har man kommenterat att man i sin egen bedömning anger att en fortsatt drift av verksamheten troligtvis kommer att leda till högre kostnader för bolaget.

Från sverigedemokratiskt håll kan vi konstatera att den politiska risken är skyhög på den tyska energimarknaden, med kraftiga, politiskt beslutade subventioner, vilka givetvis är svåra att prissätta riskmässigt för en fortsatt verksamhet.

Fru talman! De klimatambitioner kopplade till minskade utsläpp av koldioxid som det ges uttryck för i denna debatt blir tämligen anmärkningsvärda kopplade till den energipolitik som regeringen driver, med visst stöd av vissa av oppositionspartierna, med stora förhoppningar kring väderberoende kraftslag, något som även driver Sverige in i en situation där politiskt beslutade subventioner skapar olönsamhet i planerbar kraftproduktion som vattenkraft, kärnkraft och förnybar kraftvärme.

Denna politik riskerar att forcera Sverige in i en situation där vi under vinterns kalla månader kommer att hamna i kraftig obalans vad gäller produktionskapacitet och där vi blir starkt beroende av import av stora mängder elkraft. Vi kunde nu enbart under den gångna vintern se hur snabbt en gynnsam effektsituation förändras till det motsatta.

När kylan tilltog och vinden mojnade var vi tvungna att importera en bra bit över 2 000 megawatt elkraft till Sverige för att upprätthålla kraftbalansen. Det är något som ännu en gång påminner oss om att den ökade, väderberoende kraftproduktionen försätter oss i en situation där vi alltmer tvingas förlita oss på import från våra grannländer för att inte tvingas hantera vår effektbrist med bortkopplingar från elnätet.

Då vinden har mojnat hos oss har den allt som oftast gjort det även i våra grannländer. Den elkraft som vi då tvingas importera kommer främst från våra grannländer i kraftsystemet, exempelvis Danmark, Tyskland och Polen. Den kraftproduktion som vi då är beroende av i Sverige är framför allt smutsig kolkraft, där utsläppen av klimatgaser som en följd av kraftproduktionen är påtaglig, vilket står i kontrast till Sveriges i praktiken helt klimatneutrala kraftsystem, med framför allt kärnkraften och vattenkraften.

Fru talman! Det känns aningen verklighetsfrånvänt att fokusera på enskilda nedläggningar kopplade till klimatpåverkan med deras koldioxidutsläpp, då den övriga energipolitiken ökar vår sårbarhet under de kalla vintermånaderna och skapar behov och efterfrågan från just dessa anläggningar.

Fru talman! Jag är glad att vi i dag har den här aktuella debatten om Vattenfalls brunkol, så att vi kan få ett klargörande kring att regeringen har att säga ja eller nej till affären. Nu pågår granskningen utifrån de ägardirektiv som riksdagen beslutade om 2010.

Som svar till Lars Hjälmered och Moderaterna: Både han och jag vet att om det ska till nya ägardirektiv för exempelvis en sådan här affär är det riksdagen som behöver anta dem. Samtliga partier i kammaren har ett ansvar för vad man vill med Vattenfalls brunkol.

Centerpartiet valde att inte kommentera Nuonaffären och de lärdomar som jag tycker att vi alla ska dra om vikten av att sådana här affärer behöver granskas mycket noggrant, det som nu pågår. Har inte Centerpartiet lärt sig någonting efter Nuonaffären?

Det kom en fråga från Vänsterpartiet om den expansion av gruvor som regeringen tillsammans med Vattenfall stoppade för ungefär ett år sedan. Det som hände då var att Vattenfalls styrelse och regeringen nådde en samsyn kring att avbryta expansionen. I dag befinner vi oss i ett annat läge, eftersom Vattenfalls styrelse har föreslagit en försäljning. Då krävs en så kallad formell ägarstyrning, där regeringen måste ge ett formellt svar på den prövning som nu görs.

Det har också i debatten hänvisats till att EU:s klimatpolitik skulle vara det enda viktiga. Vi kan inte, menar jag, ställa en ansvarsfull ägarstyrning av Vattenfall mot aktivt klimatarbete i EU. Tvärtom måste vi jobba med båda. Om vi jobbar med båda samtidigt kan klimatvinsterna bli större.

Att inte vilja styra Vattenfall ansvarsfullt och ge ägardirektiv med tydligare klimatstyrning är att ge bort en av de möjligheter som vi har i klimatarbetet.

Den utsläppshandel som vi har i EU, som enligt teorin ska styra klimatarbetet, har i verkligheten inte fungerat vid något tillfälle. EU:s utsläppshandelssystem är i dag inte det som styr mot minskade klimatutsläpp eftersom vi hela tiden har haft ett alldeles för stort överskott. De försök som har funnits från bland andra miljöpartistiska EU-parlamentariker att skärpa systemet har röstats ned. Vi måste jobba med alla vägar som vi har för att kolet ska stanna i marken. Vi måste kunna prata både om den aktuella, viktiga frågan om Vattenfalls brunkol och om hur vi ska skärpa EU:s klimatpolitik.

Det är många frågor som inte har blivit besvarade i debatten. Jag önskar fortfarande veta vilken bedömning de borgerliga partierna gör av de ägardirektiv som de själva beslutade om 2010, hur de svarar upp mot den affär som vi nu har på bordet.

Vi behöver kunna diskutera två saker samtidigt, både affärsmässigheten och hållbarheten. Miljöpartiets åsikt ska ingen tvivla på. Vi vill att kolet stannar i marken, och vi jobbar på alla fronter för att det ska hända.

(Applåder)

Fru talman! Lise Nordin pratar om Nuonaffären och pekar på Centerpartiet och undrar om vi inte har lärt oss någonting. Har Lise Nordin så lite argument att Lise Nordin måste diskutera andra frågor som redan är avgjorda? Kan hon inte hålla sig till aktuell debatt om Vattenfall och brunkolet? Det tycker jag tyder på en viss desperation från Miljöpartiets sida.

Det fanns några frågor från både Jonas Sjöstedt och Lise Nordin, om Centerpartiet inte vill ställa miljökrav på affären. Lise Nordin frågade också om Centerpartiet kan tänka sig att sälja till vilket företag som helst.

Anbudsförfarandet är redan klart. Det är svårt att i efterhand ställa krav när man redan har gått ut och Vattenfalls styrelse också har pekat ut tjeckiska EPH som köpare av brunkolsverksamheten.

Lise Nordin frågar mig om vi kan sälja till vem som helst. Nej, Centerpartiet vill inte sälja till vem som helst. Men jag tycker nog att Lise Nordin är svaret skyldig. Miljöpartiet sitter i regeringen, och regeringspartierna torde nog ha större insyn i Vattenfalls anbudsförfarande och affärer eftersom ni, mig veterligen, träffas ganska tätt. Därför, Lise Nordin: Du är svaret skyldig!

I onsdags kunde man i Dagens Industri läsa om ytterligare ett utspel från miljöminister Åsa Romson och Miljöpartiet om Vattenfall och brunkolsverksamheten. Det är det tredje utspelet från Miljöpartiet sedan valet.

Nu säger Romson: "Som klimatminister så har jag aldrig sett ägaren av en kolgruva som den viktigaste frågan för klimatpolitiken." Och så fortsätter hon: "Utan det är utsläppen från gruvan, och de sätts i dag i regler i EU för utsläppshandeln och det är där jag har lagt mitt krut."

Det sistnämnda angreppssättet håller Centerpartiet med om. När utsläppsrätterna blir alldeles för dyra kommer det att kosta att vara miljöbov. Detta är, tillsammans med grön teknik, det som kan konkurrera med fossila bränslen, det vill säga det enda sättet att få kolet att stanna i marken.

Men det här utspelet är ändock intressant. I valrörelsen sa ju Miljöpartiet att ni inte skulle medverka till någon försäljning av Vattenfall. Nu säger miljöministern att det inte spelar någon roll vilket bolag som äger brunkolet.

I valrörelsen sa Miljöpartiet dessutom att kolet kommer att stanna i marken om Miljöpartiet kommer i regeringsställning. Men så verkar det inte vara i dag. Nu verkar ni snarare vara för en försäljning.

Vi har också hört argumentet: Man måste ändra ägardirektiven i riksdagen, och eftersom det inte finns majoritet för det, säger Miljöpartiet, kan man inte göra något. Men faktum är, Lise Nordin, att ni kan det. Ni kan säga nej till affären. Det är steg nummer ett.

Sanningen är nog att ni har blivit överkörda av Socialdemokraterna. Ni försöker i stället dupera omgivningen och få väljare som har litat på er att tro att det är alla andras fel. Som grädde på moset gör er miljöminister nu ett uttalande där hon säger att det enda som gör skillnad för att minska andelen brunkol är att sänka taket för utsläppsrätter.

Återigen: Varför har Miljöpartiet i dag initierat en debatt om detta? Försäljningen är väl redan ett faktum? Eftersom det i ägardirektiven står att Vattenfallsaffären ska hanteras av styrelsen och ägaren, det vill säga regeringen, känns detta mycket mer som ett spel för gallerierna från Miljöpartiets sida.

Fru talman! Frågan har gått till de borgerliga partierna, om de vill ställa miljökrav på affären. Jag uppfattar det som att Liberalerna har uttryckt att de vill det, eftersom de frågar regeringen om sådana miljökrav. Centerpartiet vill förvånande nog inte ställa några miljökrav på den största klimataffären i svensk modern historia. Det tycker jag är oerhört förvånande för ett parti som kallar sig grönt. Kristdemokraterna hoppas jag svarar på frågan.

Jag uppfattar det som att Lise Nordin bekräftar att om man säljer till EPH har de full rätt att öppna de gruvor som regeringen sa att Vattenfall inte skulle få öppna. Det är enorma utsläpp, enbart det. Och enbart det är skäl nog till att tacka nej till den här affären av klimatskäl.

Miljöpartiet talar om klimatfrågan. Socialdemokraterna menar jag inte gör det - de talar om framför allt andra saker. Jag beklagar verkligen att man inte ser helheten i klimatpolitiken. Men om ni inte ser hur katastrofalt ett sådant beslut skulle vara för klimatet kanske ni kan se på etiken.

Frågan är: Kan Socialdemokraterna försvara en försäljning till köparen EPH och PPF? Är det socialdemokratisk politik att sälja ut statliga bolag, eller delar av dem, till denna typ av företag?

Vem är det som tänker köpa? Det är inte bara så att företaget ägs av tjeckiska miljardärer och oligarker. Detta företag saknar miljö- och hållbarhetsredovisning. I den största klimatpåverkande affären i Sveriges historia ska man sälja till ett företag som inte ens har en policy när det gäller miljö och klimat. Är det rimligt att göra på det sättet?

Konstruktionen är klassisk för företag som vill undvika beskattning. Ägarna finns i fyra brevlådeföretag i skatteparadis. Vi hittar de gamla vanliga kanalöarna som man använder när man vill blåsa skattebetalarna på deras skattepengar. Är det socialdemokratisk politik att sälja företag till en ny ägare som uppenbart gör allt för att undgå beskattning? Det är sådant som Mikael Damberg och Magdalena Andersson annars brukar rasa mot i denna talarstol.

De nya föreslagna ägarna uppfyller inte OECD:s grundläggande riktlinjer för multinationella bolag. Jag trodde att vi skulle kräva att multinationella företag betedde sig lite bättre, att de hade lite förhållningsregler och att det spelar någon roll om de följer rekommendationerna eller inte.

EPH smiter från ansvaret att återställa marken vid gruvdriften. De sätter av betydligt mindre pengar till sina gruvor i Tyskland än vad Vattenfall och andra storägare gör. De underlåter att sätta av de pengar som krävs för att ta miljöansvar den dag brytningen har upphört. Är det rimligt att sälja till ett företag som verkar förbereda sig på att ta springnota på miljön i framtiden?

Företaget har dömts för att ha hindrat en korruptionsutredning. Är det seriöst? Kan vi sälja till företag som inte medverkar vid korruptionsutredningar? Är det rimligt? Är det möjligt?

En högt uppsatt chef i detta företag är nu misstänkt för mutbrott och skattebedrägeri kopplat till företaget. Är det den sortens företag som svenska staten ska göra affärer med?

Sist men inte minst: EPH har som mål att öka kolanvändningen i Europa. De har som mål att förstöra vårt klimat mer.

Om ni inte ser detta som en klimataffär, se det åtminstone som en affär med stora etiska problem!

Jag vet att Mikael Damberg inte vill upprepa Nuonaffären. Det är kanske dags att fundera ett varv till innan man gör någonting som är lika oklokt.

(Applåder)

Fru talman! Lise Nordin frågade mig om ägardirektiven. Liberalerna föreslår ingen ändring av direktiven. Vi anser att de ger utrymme till att säga ja eller nej till en försäljning. Detta utrymme finns inom ramen för affärsmässigheten och hållbarheten. Det är de två ben som ingår där.

Fru talman! Låt mig återkomma till miljöaspekterna av en försäljning. Jag skulle vilja veta hur regeringen försäkrar sig om att dessa aspekter tas om hand. Vi har fått höra att samma åtaganden som Vattenfall har gäller. Då undrar jag naturligtvis: Vilka är det? Riskerar vi att få en situation där staden Berlin om 20 år stämmer Sverige för att Vattenfalls gruvdrift har bidragit till att förstöra dricksvattnet i staden? Det är fortfarande höljt i dunkel exakt hur dessa hållbarhetsfrågor granskas av regeringen. Jag skulle därför vara tacksam för ett mer specifikt svar.

Till skillnad från regeringen, som sitter på en mängd information om denna försäljning, är vi hänvisade till medieuppgifter och ett antal svepande svar i debatten här i dag. Det är medieuppgifter som för övrigt gör gällande just att EPH inte visat särskilt gott omdöme i tidigare fall, där man inte på något ansvarsfullt sätt alls har hanterat de ägor och de kraftverk som man har haft att ta om hand och inte heller visat någon förståelse för miljöhänsyn.

Vi har inte fått tillräckliga besked när det gäller miljön, utan regeringen måste nog höja miljöribban lite grann i detta sammanhang.

Fru talman! Kristdemokraterna var faktiskt det första partiet som ställde frågan över huvud taget om det hade ställts miljökrav i dokumenten för försäljning. Jag har också ställt frågan om vilken metod som man i så fall har använt för att göra det, eller om det ens har varit intressant att göra det.

Vi hörde statsrådet här säga att man använder compliance. När man köper bolag finns det också någonting som heter due diligence. Oavsett detta, när det handlar om affärsmässiga köp och försäljningar av företag är det klart att man med tanke på alla de direktiv som handlar om hållbarhet och som ska gälla för alla företag inom EU också borde tänka så när man som statligt bolag i Sverige ska sälja sin verksamhet till ett annat bolag oavsett var i världen det kommer från eller vilken verksamhet som detta bolag kommer att bedriva framöver. Det är det som är hela frågan. Om vi nu säljer brunkolsverksamheten, hur ska det företag som köper förvalta, avveckla eller utveckla denna verksamhet?

Oavsett hur negativt inställda vi är till brunkolsverksamheten och den negativa miljöpåverkan som den för med sig upprepar jag att det i slutändan, även om vi ställer miljökrav som jag önskar att vi hade ställt mycket tydligare - statsrådet hade i alla fall kunnat berätta om det mycket tydligare från riksdagens talarstol - ändå är Tyskland och den tyska statens ansvar att ställa krav på de företag som verkar i landet att leva upp till EU:s klimat- och energimål på samma sätt som den svenska staten ställer krav på de företag och bolag som verkar i Sverige.

Att Tyskland valt att besluta om stängning av sina kärnkraftverk redan till år 2022 och i stället förmodas bli fortsatt beroende av kolkraften spelar förstås dem i händerna som främst ser intäkter och inte har miljön i fokus. Men det är, återigen, Tyskland som själva måste besluta om huruvida det är av större värde med de stora koldioxidutsläpp som kolkraften ger, eller om de snabbare hade nått sitt mål om ett förnybart samhälle och ett förnybart energisystem genom att låta kärnkraften vara kvar längre.

Riksdagen och den svenska staten har fortfarande som ägare av de svenska bolagen en stor möjlighet att påverka omvärlden i fråga om visionen om ett hundraprocentigt förnybart energisystem. Därför är handeln med utsläppsrätter intressant. Vi kristdemokrater vill egentligen att alla växthusgaser ska omfattas av detta handelssystem, att hela transportsektorn och andra sektorer med stora utsläpp bör omfattas och att handelssystemet på sikt bör vara ett globalt system.

Där blir jag nyfiken på det som statsrådet Damberg sa i sin inledning. Behålls utsläppsrätterna av Vattenfall? Vad skulle det betyda i fråga om minskning av Europas koldioxidutsläpp om Vattenfall skulle behålla och makulera utsläppsrätterna? Det är en fråga som jag gärna vill få svar på.

(Applåder)

Fru talman! Jag börjar med den sista frågan. Det är tydligt att utsläppsrätterna och prissäkringar på dem inte ingår i denna transaktion. De har ett värde på många miljarder kronor. Det är bolaget som har att hantera dessa frågor, och det ska de göra affärsmässigt. Det är svenska folkets tillgångar som vi har att förvalta. Därför är det viktigt att detta görs på ett affärsmässigt sätt.

När det gäller klimatpolitiken tog jag upp detta i min inledning, även om sex minuter inte är särskilt lång tid. Jag skulle vilja säga att det första man tittar på är regeringens budgetarbete. Jag skulle vilja beskriva det som att regeringen, i samarbete med Vänsterpartiet, har lagt den mest radikala klimat- och miljöbudgeten någonsin på riksdagens bord. Vi tar dessa frågor på stort allvar.

Arbetet sker inom så många olika områden, alltifrån frågan hur vi går vidare i transportsystemet - hur vi gör större investeringar i solpaneler runt om i Sverige och hur vi bygger nästa generations transportlösningar med laddstolpar i Sverige som gör att man kan köra bilen på el - till de lokala investeringsprogrammen som gör att man kan driva fram klimatinvesteringarna på lokal och regional nivå runt om i Sverige. Det är en väldigt offensiv klimatpolitik i vårt eget land.

Tittar vi internationellt, och inte minst i Europa, har EU:s utsläppshandelssystem en väldigt viktig roll att spela. Det nuvarande utsläppshandelssystemet har ju ambitionen att minska utsläppen med 21 procent fram till 2020, men EU:s ledare och regeringschefer har också beslutat om ett nytt ramverk som innebär att man fram till 2030 ska minska CO2-utsläppen med 41 procent. Det är ett otroligt viktigt arbete Europa nu har framför sig när det gäller att minska utsläppen i Europa.

Det är också viktigt att se att Vattenfall som energibolag har en viktig roll. Där har Vattenfall i sin nya strategiska inriktning sagt att man ska vara pådrivande i förnyelsen av energisystemet - att man i princip gör alla nya investeringar 100 procent förnybart. Det är en enorm omställning av Vattenfalls verksamhet vi ser framför oss.

(Applåder)

Fru talman! Vattenfall är ett utomordentligt viktigt företag som finns på många marknader. Det har stor betydelse för det svenska elsystemet med mycket kärnkraft, vattenkraft med mera i Sverige, och företaget har stor verksamhet i andra länder. Vad Vattenfall gör har stor betydelse för Sverige, Tyskland och den europeiska energimarknaden.

Vår utgångspunkt i diskussionen om tyskt brunkol är att en sådan affär ska utgå från premisserna om ekonomi, det strategiska vägvalet och hållbarhet. I ansvarsfördelningen är det regeringen som nu ska göra en självständig granskning, utgå från den och sedan återkomma med sitt beslut. Vi förutsätter att man håller riksdagen informerad om säljprocessen och det slutliga ställningstagandet.

Låt mig bara kort återkomma till ägardirektiven och Lise Nordins kommentar, fru talman. Vi kan konstatera att regeringen hade en arbetsgrupp som lades ned. Vi kan konstatera att man inte har lagt någon proposition på riksdagens bord. Vi kan konstatera att det inte har varit några kontakter partierna emellan. Jag tycker att det faller ganska platt att lyfta fram en sådan ägardirektivsdiskussion.

Det är regeringen - Miljöpartiet och Socialdemokraterna - som nu har att fälla avgörandet. Ska man sälja eller behålla? Vi känner till historiken. Det är en het fråga, och regeringen är djupt splittrad. Olika ministrar ger olika besked vid olika tillfällen. Det är oroande, och det är inte ansvarsfullt.

Det kommer också tillbaka. När man inom Miljöpartiet säger att denna fråga är så viktig får man också bestämma sig - är den så viktig att man väljer att lämna regeringen, eller står man bakom den typen av överenskommelser och uppgörelser som en regering gör? Det är egentligen bara att välja och sluta skylla ifrån sig på andra. Nu är det regeringens fråga. Det är upp till bevis för Lövin och Löfven.

Fru talman! I mitt avslutande anförande vill jag inledningsvis konstatera att regeringen inte på något sätt är förhindrad att avstå från försäljning kopplat till krav på affärsmässighet i verksamheten. Men man väljer nu att, precis som i flera andra frågor, göra en helomvändning och hävdar delvis att man kopplat till ägardirektiven är tvingad att sälja verksamheten.

Det bör poängteras att det är just regeringen som förvaltar statens tillgångar - inte riksdagen. Regeringen får ta sitt ansvar, och det är uppenbart att det nu troligen lutar åt att en försäljning vore det mest ansvarsfulla. Det är ett besked som även skulle vara ett direkt svek mot de miljöpartistiska väljare som under valrörelsen lovades något annat. Nu använder man i stället ägardirektiven som ett paraply för att skydda sig mot den uppkomna kritiken, då man är oklar över vad man vill politiskt. Riksdagen har inte samma insyn i affären som regeringen, vilket är fullt rimligt med tanke på att det inte är riksdagen som förvaltar statens tillgångar.

Vår uppfattning om och vår generella ingång till Vattenfalls verksamhet utanför hemmamarknaden är att den bör avvecklas under ordnade former, för skattebetalarnas bästa. Fokus bör i stället läggas på att primärt värna den svenska elförsörjningen ur ett långsiktigt perspektiv.

Fru talman! Avslutningsvis kan det i den här debatten inte heller nog understrykas att det är tyska politiker och det tyska folket som ska avgöra Tysklands energimix och hur den ska se ut. Det ska inte den svenska regeringen, riksdagen eller Vänsterpartiet göra.

Fru talman! Centerpartiet säger att affären verkar klar och att detta är ett spel för gallerierna. Oh nej! Ni verkar inte ha lärt er av Nuonaffären om ni tror att regeringen ska hantera affärer på det sättet - släppa igenom affärer utan granskning. Just nu pågår en seriös granskning inom Regeringskansliet, där man prövar affären utifrån de ägardirektiv och krav på affärsmässighet och hållbarhet som finns. Miljöpartiet är väldigt aktivt i arbetet med att vrida och vända på alla de krav som rimligtvis behöver ställas på en sådan här affär.

Helena Lindahl hänvisade också till Åsa Romson och uttalandet att det inte är avgörande vem som äger kolet. Det är helt korrekt. Låt mig förtydliga: Miljöpartiet är inte av princip för att Vattenfall ska äga brunkol. Vårt arbete utgår ifrån hur vi hittar en lösning för att fasa ut brunkol och klara klimatutmaningen.

Klimatet är vår tids ödesfråga. För att klara klimatutmaningen måste det mesta av den fossila energin stanna i marken. Miljöpartiet har under lång tid arbetat och kommer att fortsätta arbeta för att i alla sammanhang se till att kolet stannar i marken, såväl i FN och EU som i Sverige - och i fråga om Vattenfalls brunkol.

Fru talman! Låt kolet ligga.

Fru talman! Om ni inom Vänsterpartiet menar allvar med att ni vill stoppa en försäljning av Vattenfalls brunkol har ni ju alla chanser att göra det, Jonas Sjöstedt. Regeringen är nämligen beroende av er välvilja för att få igenom till exempel budgeten, så ni kan - om ni verkligen vill - ställa ultimatum om att försäljningen ska stoppas. Varför gör ni inte det?

Jag vill återigen betona att Centerpartiet inte på något sätt har ändrat sig. Vi har haft samma hållning i flera år, och vi vill fortsatt se en försäljning av den icke-nordiska verksamheten med brunkol. Vi vill använda pengarna från en försäljning till att satsa mer på förnybar energi och lägga krutet på EU:s handelssystem med utsläppsrätter.

Frågan om brunkol och den negativa klimatpåverkan det för med sig handlar egentligen inte enbart om Vattenfalls försäljning av det brunkol företaget äger i Tyskland. Frågan är mycket större än så, Jonas Sjöstedt. För att Tyskland och Europa ska kunna ställa om och för att EU-länderna ska kunna lämna de fossila bränslena måste vi göra det dyrare att vara miljöbov.

Det bästa vi då kan göra är att få EU att minska antalet utsläppsrätter, som i dag är alldeles för billiga - och även höja priset. Först när företagen får betala rejält mycket pengar för sina koldioxidutsläpp kommer det gröna alternativet att bli aktuellt. Låt oss tillsammans göra vad vi kan för att kolet ska stanna i marken, Jonas Sjöstedt - inte bara i Tyskland utan i hela Europa!

Fru talman! Jag är överens med Helena Lindahl om att vi bör göra det vi kan, och vi har någonting framför oss som vi kan göra: Vi kan lämna kolet i marken och annullera utsläppsrätterna. Vi vet att det är det absolut bästa.

Näringsminister Damberg påpekar att utsläppsrätter inte ingår i affären. Det är sant i formell mening, men i andra sammanhang - i medierna - medger Vattenfalls representanter att utsläppsrätterna ska säljas i en separat affär. Det är alltså lite vilseledande för åhörarna här att påstå att det inte ingår utsläppsrätter i affären.

När jag var vid det gigantiska dagbrottet Welzov-Süd blev det så uppenbart vilken enorm miljöförstöring det handlar om. Skorstenarna i närheten spyr ut koldioxid.

Bakom det här dagbrottet ligger en liten by som heter Proschim. Proschim är i frontlinjen när det gäller förnybar energi. Där finns solel, vindkraft och biogas. Om jag minns rätt producerar de åtta gånger mer energi än de själva förbrukar.

Om Vattenfalls gruva byggs ut som EPH vill kommer Proschim att jämnas med marken. Då kommer alla att få flytta. Det är forntiden som segrar över framtiden. Det förnybara är nämligen framtiden. Det fungerar och det är konkurrenskraftigt. Jag skulle önska att Vattenfall avvecklade kolet och hjälpte till att bygga ut det förnybara så att vi fick fler Proschim i Tyskland och på andra ställen - i stället för att framtidens by raderas ut som EPH tänker göra.

(Applåder)

Fru talman! Jag tycker att det är sanslöst att Miljöpartiet inleder och avslutar sina anföranden med "låt kolet ligga", samtidigt som man sitter i regering och har möjlighet att påverka frågan. Är man aktivist eller ansvarigt regeringsparti? Dessutom är det fortfarande höljt i dunkel vad exakt Miljöpartiet har gjort för att garantera alla kraven i försäljningsprocessen som näringsministern pratar om.

Fru talman! Jag vill också säga något om utsläppsrätterna, som har varit uppe för diskussion här. Det är i grunden ett väldigt bra system, men vi vet att det i dag ligger på 7 euro per ton koldioxid. Det är alldeles, alldeles för lite. Heder åt alla de i den här kammaren som jag vet har jobbat med att försöka skärpa utsläppsrätterna på olika sätt.

Miljöexperter i Tyskland intygar att även om priset för koldioxid skulle stiga till 95 euro per ton skulle de tyska kolgruvorna fortsätta att vara lönsamma. Jag lyfter fram det här för att peka på att även om vi lyckas att tiofaldiga priset på utsläppsrätter ligger ansvaret för kolkraften och utsläppen till syvende och sist på Tysklands regering. Bara den tyska regeringen kan besluta om att fasa ut landets kolkraft.

Som tur är pågår det redan en intensiv koldebatt i Tyskland. Förslag om en ambitiös nationell koldioxidskatt har diskuterats, visserligen också kritiserats skarpt, från kollobbyn. Beslut har fattats om att lägga delar av kolkraften i en så kallad klimatreserv.

Vattenfalls roll i en sådan här försäljningsprocess är därför viktig. Säljaren har givetvis möjlighet att ställa krav på köparen när det gäller miljöåtaganden. Och det finns en anledning till att till exempel den tyska miljörörelsen har större förtroende för Vattenfall än för EPH. Detta förtroende måste vi värna om genom att ställa alla nödvändiga miljökrav i en sådan försäljningsprocess och vara medvetna om vilken typ av köpare vi har att göra med.

För Liberalerna är det centralt att försäljningen inte bara fokuserar på affärsmässighet utan också på hållbarhetsfrågorna. Jag tror att Vattenfall kan göra skillnad här, men då måste kraven vara tydliga.

Fru talman! Jag undrar om inte de besökare som vi nyss hade på läktaren snarare förstör för sina syften än bidrar till någonting gott. Här i Sveriges riksdag får vi ha respekt för olika åsikter, vilket jag tycker att vi har även i den här debatten.

Vi kan konstatera en sak, vilket fakta säger helt tydligt och klart, nämligen att affärsmässigt är Vattenfall ansträngt. Vattenfall står för nästan hälften av omsättningen i den statliga bolagsportföljen. Omsättningen sjönk med 1,4 miljarder under förra året, främst på grund av lägre elpriser. Men resultatet belastades också av nedskrivningar för kärnkraften i Sverige och brunkolen i Tyskland med 36,8 miljarder kronor. Förutom detta vet vi att effektskatten här i Sverige är ytterligare en börda för kärnkraften. Men här handlar det återigen inte bara om det ekonomiska utan även om miljöskäl och i viss mån sociala skäl.

Jag blir inte alls stolt över en försäljning av brunkolsverksamheten till tjeckiska EPH. Det är inget företag som har några större miljöambitioner. Jag hade önskat att det i försäljningsdokumentet från början hade funnits ett tydligt önskemål om att köparen skulle kunna presentera sina miljömål, även socialt ansvarstagande och vad de hade för plan för avveckling och återställning av landskapen när den tyska staten bestämde att brunkolen skulle fasas ut.

Jag noterar slutligen, fru talman, att jag inte fick något svar från statsrådet på frågan om det är affärsmässigt riktigt att inte makulera utsläppsrätterna, om nu även miljö och social hållbarhet fortfarande ska räknas in i målen för Vattenfalls verksamhet.

Fru talman! Jag tackar för debatten i en viktig fråga. Vi är nu mitt uppe i en process där vi granskar denna transaktion.

Att döma av inläggen finns det en stor om än inte hundraprocentig enighet om att brunkol inte är en del av framtidens energilösning för vare sig Sverige eller Europa. Vi vet att framtiden är förnybar och fossilfri.

Nu är vi som sagt i en process där vi granskar detta, och Tyskland har stort ansvar för tysk energipolitik. Vi har också ett gemensamt ansvar att driva på så att EU:s utsläppshandelssystem blir verkningsfullt och starkt nog att minska utsläppen på vår kontinent.

Vi måste också vara rädda om och stärka Vattenfall för framtiden. Vattenfall ska bedriva sin verksamhet affärsmässigt. Det har vi diskuterat i dag, och det måste regeringen förhålla sig till.

När jag hör Jonas Sjöstedt blir det uppenbart att affärsmässighet inte kommer högst upp på Vänsterpartiets dagordning i denna fråga heller. Men det är viktigt att Vattenfall blir ett ekonomiskt starkt bolag för att klara av att göra de investeringar som krävs i smarta elnät och i framtidens energiomställning. Vattenfall är alltså fortsatt ett viktigt och starkt bolag i Sverige. Det blir dock ett ännu viktigare bolag i den omställning av energisystemet vi är mitt uppe i.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.