Allmänna motioner om inkomstskatter m.m.

Herr talman! Det finns kanske de som lever i villfarelsen att skatteutskottets ledamöter uteslutande sysslar med siffror och tabeller. Jag tror att dagens debatter kommer att visa att så inte är fallet. Vi är nämligen oftast betydligt närmare vardagsfrågorna än verkligheten beskriven i diagramform. Skattefrågor angår ju alla och envar på många plan. Ytterst handlar skattepolitiken om hurdant samhälle vi vill ha och leva i. Därför finns det alltid mycket politik i det mesta som utskottet behandlar. Vi ska börja med motioner eller - uttryckt på annat sätt - förslag som är lagda av riksdagsledamöter enskilt eller tillsammans med kolleger och som i stort och smått handlar om inkomstbeskattningens utformning. Om jag har räknat rätt omfattar betänkandet så mycket som 94 motioner vars innehåll sveper över vitt skilda områden från reseavdrag, studenters stipendier och avdrag för skattehjälp till hushållsnära tjänster och mycket mer. Ingenting som berör människor i vardagen är oviktigt. Detta till trots kommer inte alla de 94 motionerna att debatteras här i kammaren i dag. Det skulle nog vara att fresta både debattörers, åhörares och inte minst herr talmans tålamod väl mycket. Partierna väljer därför själva ut vad de finner mest angeläget att ta upp. Trots att inte alla förslag kommer att lyftas fram är jag ganska säker på att de olika partiernas värderingar och synsätt kommer att framträda tydligt och att samtliga motioner därmed, åtminstone indirekt, får en beskrivning och ett svar. Vill man sedan efter debatten ändå veta mer finns ju alltid betänkande SkU19 att tillgå.

Herr talman! Moderata samlingspartiet har haft och har en långsiktig vision vad gäller skattetrycket i Sverige. Vi vill sänka skattetrycket rejält. En förutsättning för en sådan sänkning är starka statsfinanser. Grundproblemet i dag, herr talman, är att den enskildes vinst av att arbeta är liten. Nyttan av att arbeta i stället för att leva på bidrag är i dagsläget försumbar för många människor. Skatte- och bidragssystemen skapar fattigdomsfällor och ofrihet och berör människors trygghet i vardagen på ett påtagligt negativt sätt. Moderaterna lägger förslag som minskar de marginaleffekter som skatte- och bidragssystemen i dag ger upphov till. Våra förslag om skattesänkning har flyttat fokus och riktar sig i dag i hög grad till människor med låga och medelhöga inkomster. Vårt arbetsavdrag bidrar till att minska marginalskatten och de samlade marginaleffekterna betydligt. För att stimulera utbildning vill vi på sikt avskaffa värnskatten. Vi vill också att den högsta marginalskatten inte ska överstiga 50 %. I det korta perspektivet är det dock mest prioriterat att genomföra de skattesänkningar som har störst effekt på arbetsutbudet och den tillväxt som Sverige så innerligt väl behöver i dag. Herr talman! Behöver inte välfärden mer resurser för att behålla standarden, som Göran Persson säger för att försvara budskapet om höjda skatter under nästa mandatperiod? Nej, det är inte nödvändigt. I stället för att höja skatterna borde man fundera på hur dagens skatteintäkter kan användas mer effektivt. En alldeles färsk undersökning från Finansdepartementet visar till exempel att den svenska sjukvården skulle få 30 miljarder kronor mer per år om man får verksamheten att fungera bättre. 30 miljarder kronor skulle räcka för att betala all sjukvård inom södra Älvsborgs sjukhus, som är beläget i Borås, i mer än tio år, herr talman. Att världens högsta skatter blir ännu högre är ingen hållbar lösning. Det finns andra vägar att gå. Den skatt som tas ut måste användas effektivare och möjligheten att öka skatteintäkterna måste stimuleras. Det sker tyvärr inte i tillräcklig utsträckning i dag av den socialdemokratiska regeringen. Det vore intressant att från skatteutskottets socialdemokratiska ledamöter få ett besked om vilka skatter man avser att höja nästa år. Jag vet att skatteutskottets ordförande finns efter mig på talarlistan, så jag kanske kan få besked redan i inledningsanförandet i dag. Annars lär jag återkomma i frågan. Herr talman! I det här betänkandet finns det också en annan viktig fråga som vi har debatterat här i kammaren ett antal gånger. Det är frågan om hushållstjänster. Det finns ett gemensamt borgerligt förslag om skattereduktion för hushållstjänster som utförs i hemmet för att bland annat göra en del av den arbetsmarknad som i dag tillhör den svarta, oredovisade sektorn vit men också för att skapa en rimlig trygghet för dem som i dag verkar i denna svarta, oredovisade verksamhet. Skälen för att införa denna skattereduktion är många, vilket man också har insett i vårt grannland Finland. Herr talman! Den moderata skattepolitiken är en politik för rättvisa. Den moderata skattepolitiken är en politik för makt över den egna vardagen. Den moderata skattepolitiken är en politik för ökad sysselsättning, något som Sverige verkligen behöver i dag med de arbetslöshetssiffror vi har. Den moderata politiken kommer att ge fler jobb, högre välfärd och trygghet i människors vardag. Herr talman! Jag yrkar med detta bifall till reservation 1 i betänkandet.

Herr talman! Vi ska som sagt debattera inkomstskatterna under den här första punkten som skatteutskottet har att behandla i dag. Det är en debatt som onekligen har tagit fart under de senaste månaderna. Vi är många som tror att inkomstskatterna kanske har nått vägs ände. De senaste veckorna har vi fått en ny debatt eftersom vi har en statsminister som tros vara beredd att höja dem. Man ska vara medveten om att trots att Sverige är ett av världens rikaste länder lever väldigt många svenskar på mycket knappa marginaler. Det är tyvärr så att lönen oftast är slut långt innan månaden är slut. Försäkringsbolaget Länsförsäkringar kom för några veckor sedan med en undersökning som visade att fyra av tio svenskar tvingas lämna sin bostad om deras inkomst minskar med 2 000 kr. Om inkomsten minskar med 3 000 kr kommer 54 % att vara tvingade att lämna sin bostad. Detta, herr talman, anser jag och Folkpartiet vara skrämmande siffror. Det visar att svenskarna inte har några marginaler. Sedan 1950 har inkomsterna i landet mer än fördubblats. Vi har haft en otroligt positiv ekonomisk utveckling. Trots - eller ska jag kanske säga på grund av - att socialdemokratin har regerat 46 av de 55 senaste åren kan man konstatera att väldigt många människor lever under stor ofrihet. Marginalerna är, som sagt, knappa. Om kylen, bilen eller tv:n går sönder finns det inte utrymme för de oförutsedda utgifterna. Än färre svenskar har möjlighet att skapa sig nödvändiga marginaler för att klara av en inkomstsänkning som uppstår i form av sjukfrånvaro eller arbetslöshet. Att uppnå det som en tidigare finansminister, Anne Wibble, talade om, nämligen att alla svenskar skulle ha en årslön på banken är i det närmaste en utopi. I det här läget är det enkelt att förorda skattesänkningar på det sätt som vi i Folkpartiet gör, men regeringen tycks välja att gå en annan väg. Det handlar då inte bara om att bibehålla den nuvarande skattenivån. Nu har vi fått höra att statsministern har gått längre och aviserar skattehöjningar för att klara vård och omsorg. Visst är det lätt att hålla med statsministern om att välfärden står inför stora utmaningar, inte minst på grund av den åldrande befolkningen. Men statsministerns slutsats är inte den enda möjliga. Det visar även debatten inom socialdemokratin, skulle jag vilja påstå. Det socialdemokratiska finansborgarrådet i Stockholm Annika Billström hamnar inte på samma linje som Persson utan mer på en folkpartistisk linje. I en debattartikel i DN skriver Annika Billström: "Slutsatsen att det behövs höjda skatter för att klara vård och omsorg är förhastad. - - - Det finns stora effektivitetsbrister i offentlig verksamhet." Hon skriver också: "För att försvara välfärdsmodellen måste vi socialdemokrater alltid ha uttömt varje annan finansieringsmöjlighet före skattehöjningar. Vi ska också arbeta för att samhället vid varje tidpunkt tar ut rätt skatter, inte höga skatter." Det ligger, mina vänner, oerhört mycket i Billströms artikel. Jag tycker att den är bland det mest intressanta jag läst på länge. Självklart ska vi gemensamt finansiera vården, skolan och omsorgen, men staten och kommunerna måste också effektivisera och prioritera. Ibland måste vi kanske till och med välja bort verksamhet. Ska vi klara av framtidens välfärd måste vi vara beredda att göra även de svåra prioriteringarna. Från Folkpartiets sida tror vi också att vissa inkomstskattesänkningar är nödvändiga för att klara vården, skolan och omsorgen. Jag skulle vilja säga att det handlar om två principer. Den första är att det ska löna sig att arbeta. Folkpartiet var ett av de partier som stod bakom den stora skattereformen 1990/91. Där handlade det om att vi försökte hitta breda skattebaser och pressa ned skattesatserna. De flesta skulle bara betala kommunalskatten, som då låg kring 30 %. Här ser vi ett stort problem. Låg- och medelinkomsttagare i Sverige beskattas i dag hårt på grund av att kommunalskatterna inte längre ligger kring 30 % i snitt utan högre. Därför har Folkpartiet i sitt alternativa budgetförslag lagt in ett förvärvsavdrag som innebär att man på kommunalskatten får göra ett avdrag på 5 % av inkomsterna upp till en summa på 220 000 kr. Detta gör att just den här gruppen människor - låg- och medelinkomsttagare som i dag lever på knappa marginaler - får lite mer utrymme i sin budget. Den andra viktiga princip vi tycker att det är angeläget att värna är principen om hälften kvar: Vid en löneökning ska var och en kunna ha kvar åtminstone hälften av löneökningen när skatten väl är betald. Vi ser i dag att den värnskatt vi har är ett brott mot den principen. Vi tycker därför att det är angeläget att avskaffa värnskatten så snart som möjligt och har finansierat detta i vårt budgetförslag inför år 2006. Att det ska löna sig att arbeta är fortfarande den linje som Folkpartiet står bakom, den linje som rådde i 1990/91 års skattereform. Herr talman! I detta betänkande om inkomstskatterna finns också, som Ulf Sjösten tidigare sade, ett gemensamt alliansförslag om sänkt skatt på hushållstjänster. Jag tänker dock inte beröra det mer eftersom min talartid är ute och vi har många ärenden att debattera i dag. Jag vill avsluta med att yrka bifall till reservation 2. Givetvis står jag bakom Folkpartiets och alliansens samtliga reservationer.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservationerna 3 och 8. I Socialdemokraternas Sverige finns det många inkomsttagare med riktiga jobb som inte kan leva på sin lön efter skatt. Pengarna räcker inte riktigt till om omständigheterna inte riktigt stämmer. Först när dessa hushåll får bidragsinkomster klarar man sig någorlunda. Kristdemokraterna och alliansen anser det orimligt att människor som förvärvsarbetar på heltid inte kan leva på sin egen lön på grund av alltför höga skatter, alltså när skatterna är orsaken. Skatter reducerar i detta fall människors löneinkomster så till den grad att de tvingas förlita sig på bidrag. Alltför höga skattenivåer inkräktar således på den enskilda människans och familjens frihet, rätt och ansvar att förverkliga grundläggande värden och livsmål. Det är här etiken kommer in. Mitt i detta börjar så de allra tyngsta företrädarna för socialdemokratin att tala om skattehöjningar för just inkomsttagare. Ena dagen talar självaste statsministern om höjda kommunalskatter. Andra dagen talar finansministern om att värnskatten borde heta vårdskatt och att den borde höjas. Förutom att alltsammans, inte minst mot bakgrund av tidigare skattestopp på kommunnivå, ger ett högst förvirrat intryck är det beklämmande att uppleva hur Sveriges två mäktigaste män vad gäller skatter uttalar sig på det här sättet. Nu får vi hoppas att herrarna tar intryck av den kritik som dessa utspel har ådragit sig. Visst, finansminister Nuder tog intryck av kritiken, kan det tyckas. Snart efteråt skiftade nämligen Nuder fokus till det omfattande skattefusket i Sverige, något som ingen i denna kammare gillar och som vi kristdemokrater också påtalat länge i kombination med att det höga skattetrycket och ibland skatternas konstruktion driver fram ett sådant beteende. Det fuskas mycket med skatterna i Sverige - mer än i andra länder, kan det tyckas. Pär Nuders lösning är förstås att kontrollen ska öka. Men någon gång måste väl även socialdemokratin fundera över skattesystemets totala nivå och enskilda skatters konstruktion när nu fusket är så omfattande. I detta avseende är inkomstskatterna helt avgörande. Skillnaden mellan vad en arbetsgivare måste betala för en arbetstagare och vad arbetstagaren slutligen får ut är mycket stor om allt sker lagligt. Det lönar sig dåligt att arbeta hederligt i Sverige. Visst behöver kontrollen öka så att skattefuskare åker fast, men det måste ske i kombination med en reformering. Skatternas konstruktion och skattetrycket har en relation till fusket. De senaste två månaderna har det alltså talats om skattehöjningar från de två män som är regeringens tyngsta ledamöter. Delar, är nu min fråga, riksdagsmajoritetens representanter i skatteutskottet den syn på skatterna som statsminister Persson och finansminister Nuder har gett uttryck för? Det är en högst relevant fråga. Är det så att vi måste höja skatterna - det är min fråga, herr talman, till Socialdemokraterna och till de partier som samarbetar med dem - för att ha råd med det som vi kallar välfärd? Om svaret är ja inställer sig nästa fråga, som kanske är mer filosofisk: Anser riksdagsmajoriteten att offentlig konsumtion allena är välfärd och ett uttryck för denna? Vad är i så fall privat konsumtion? Kan riksdagsmajoriteten avgöra vilken välfärdseffekt som är störst - jag vet inte om ni kommer att ägna den frågan något intresse, men den har en relevans - den minskade välfärd som kommer av skattehöjningar eller den ökade välfärd som kommer av ökad offentlig konsumtion? Vilken är viktigast? För en socialdemokrat kanske svaret är enkelt, men jag tror inte att verkligheten är så enkel. Inte ens med de skattesänkningar vi föreslår når vi dithän att förvärvsarbetande människor kan leva på sina egna löner, utan detta måste ske i en längre process. Men redan de skattesänkningsförslag vi har producerat får kritik från vänster. Det talas om ansvarslöshet och så vidare. Man kan ibland tro att vänstermajoriteten ser alla inkomster som potentiella skatteintäkter och tycker att allt som människor får behålla är att betrakta som en skattesubvention. Så låter ibland diskussionen. Så fort man talar om en minskning någonstans blir det en skattesubvention och en generös gåva från politikerna. Hela det synsättet måste vi vända på. Alliansen står i den meningen för en helomvändning i synsättet på skattepolitiken. Det vågar jag säga. Innan den här helomvändningen sker har skattepolitiken, som vi kan läsa i våra utskottsbetänkanden och i majoritetens förslag, fel riktning. Det är en riktning som Sverige inte mår bra av. Min erfarenhet säger mig att så länge Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet styr det här landet kommer skattepolitiken att vara fel just på grund av det felaktiga synsätt som dessa partier har på människors inkomster. Jag vet inte vad Miljöpartiet säger, men på något sätt är det en skattesubvention, i alla fall om vi sänker i något avseende men inte i ett annat.

Herr talman! Jag vill först säga att väldigt många från talarstolen pläderar för vikten av en översyn av skattesystemet. Det har väl Vänsterpartiet pratat om i flera år. Jag tycker att det är bra. Vi kan kanske också ställa oss frågan om det lite grann. Vi tycker att kartan håller på att ritas om när det gäller skattefrågorna. Partier som förut har varit väldigt aktiva skattesänkarpartier säger i varje fall att de har flyttat fokus i skattedebatten, som Ulf Sjösten sade. Samtidigt sade han i nästa mening att han vill avskaffa värnskatten. Jag vet inte riktigt hur han definierar värnskatten. Men så sades det. Anna Grönlund tyckte att det Anne Wibble sade är ren utopi. Samtidigt hyllade hon Annika Billströms artikel i skattefrågan. Vad står detta för? Vad är det som händer inom skattepolitiken? Är det någon som har tagit en slev och håller på att röra om i en gryta? Från Vänsterpartiets sida måste jag instämma i några av de tidigare inläggen och ställa frågan till Socialdemokraterna: Hur ser ni på den framtida skattepolitiken? Jag gör det utifrån att vi uppfattar det som att det ges motstridiga signaler. I det korta perspektivet pratas det ofta om skattesänkningar, i det längre perspektivet pratar man om skattehöjningar. Vad är det som gäller? Det vore ganska intressant att föra den diskussionen. Vänsterpartiet har en reservation i det här betänkandet och den handlar om utländska nyckelpersoner, det som populärt kallas expertskatter. Vi vill helt enkelt att resultatet av expertskatterna ska utvärderas. Nu har det visat sig att man faktiskt har gett det uppdraget till ITPS, Institutet för Tillväxtpolitiska Studier. Det visste inte jag. Det visste uppenbarligen inte någon i utskottsmajoriteten, men så är det. Det tycker vi är bra. Jag kommer ändå att yrka bifall till vår reservation, för den innehåller också systemkritik. Vi är emot avsteget från likformig beskattning som detta innebär. Jag vill också ställa mig väldigt frågande till det som står i betänkandet med anledning av den motion som vi har lämnat in angående expertskatterna. Det står så här: Undantaget har tillkommit sedan våra grannländer infört liknande lagstiftning och syftar till att eliminera risken för att Sverige framstår som mindre konkurrenskraftigt när internationella företag väljer land för en ny etablering. Sedan kommer det: Sverige verkar internationellt för en avveckling av denna typ av riktade skattelättnader. Det är väl bra. Då kan vi ju börja med expertskatten i Sverige, tycker vi från Vänsterpartiets sida. Sedan kommer jag till hushållstjänsterna. Någon från den borgerliga sidan yrkade bifall till reservation 8. Där står det att det finns en stor efterfrågan på hushållstjänster. Frågan om skattelättnader för hushållstjänster är noga utredd och analyserad. Kunskaper och erfarenheter från en rad länder visar ett mycket gott resultat. Jag vet att jag i tidigare debatter har pekat på problemet att det som man sade sig vilja uppnå egentligen inte kunde uppnås. Man har alltså sagt tidigare att man vill göra svarta tjänster vita. Man vill få fler människor i sysselsättning. Man vill vidga arbetsmarknaden för vissa grupper som har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden och så vidare. Men det har visat sig, bland annat i den utvärdering som Almega självt har gjort när man har tittat på Danmark, Frankrike, Belgien och Tyskland, att de målen inte har nåtts. Den absolut senaste utvärdering som vi har fått är från det finska försöket. Frågan är om man inte kan säga att det finska försöket mer eller mindre börjar likna ett fiasko. Den utvärdering som kom från det finska arbetsmarknadsministeriet visar att det är 5 % av de finska hushållen som har använt sig av det här systemet. Av dem var det 85 % som gick till olika former av renoveringsarbeten, medan bara 8 % gick till direkta städtjänster, alltså det som avdraget från början var avsett för. Vi menar att det egentligen är dags att ni på den borgerliga sidan, och kanske några socialdemokrater, vad vet jag, lägger ned tanken på att införa skattesubventioner för hushållstjänster. Utvärderingarna visar att man inte får några sysselsättningseffekter. I Finland hade man fått 2 000 årsarbeten som en effekt av skatteavdraget. Detta har kostat den finländska staten mellan 800 och 900 miljoner kronor. Det visar sig också att hälften av de här jobben hade utförts ändå. Man hade inte behövt någon skattesubvention. Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 5.

Herr talman! Sverige har världens högsta skattetryck. Vi har en situation där arbetstillfällen och produktion flyr landet. Samtidigt har vi en produktivitetsökning i landet medan arbetslösheten ständigt ökar. Vissa företrädare från Socialdemokraterna talar om arbetslöshetsnivåer som ligger mångdubbelt över de nivåer som man officiellt pratar om. Vi har också en situation där vi tillsammans med övriga EU-länder försöker skapa ett Europa som inom fem år ska vara världens ledande ekonomi. Det är alltså en helt ny situation som kräver ett helt nytt tänkande och åtgärdsprogram än tidigare. I den situationen går ledande personer från regeringspartiet ut och talar om höjda skatter. De skapar nya pengar genom att ändra namn på skatter, från värnskatt till vårdskatt. De försöker alltså lösa dagens och framtidens problem med gårdagens lösningar, för att inte säga 60-talets lösningar. Man kan fundera över om vi har samma verklighetsuppfattning när det gäller dagens situation. Centerpartiet har i samband med budgeten i höstas lagt fram sitt alternativa budgetförslag men även i motioner som behandlas vid det här tillfället visat på en helhetslösning och hur vi ser på den ekonomiska situationen. Grundläggande, såväl i höstas som nu, är att vi vill stärka den enskilda individen, alltså skapa ett samhälle där vanliga människor kan klara sig på vanliga inkomster utan bidragsberoende. Från Centerpartiet vill vi ge familjerna självbestämmande över sina liv. En situation där en deltidsarbetande ensamstående mamma i praktiken har samma totala marginaleffekt som en högavlönad läkare är oacceptabel. Det kan knappast innebära en stimulans av arbetsmarknaden att man även om man jobbar mer får lika mycket kvar i lönekuvertet. En ny syn där vi lämnar fattigdomsfällan bakom oss borde alla inse är mer framtidsinriktad. Samtidigt som vi har en hög arbetslöshet finns det behov av en kunnig arbetskraft. Ska vi klara framtidens krav på välfärd behöver vi fler arbetade timmar. Vi kan konstatera att ålderstrukturen är sådan på arbetsmarknaden i dag att stora grupper kommer att gå i pension samtidigt som antalet yrkesverksamma minskar. Vi behöver alltså stimulera fler att efter förmåga arbeta några år efter uppnådd pensionsålder. Centerpartiet vill ha en översyn av incitamenten för att få våra pensionärer att arbeta några år till. Det är exempelvis ologiskt att det utgår en ålderspensionsavgift för personer som redan är ålderspensionärer. Även inkomstskatten behöver ses över för denna grupp för att stimulera till fler arbetade timmar i samhället. Herr talman! Frågan om förutsättningarna för att både kvinnan och mannen i familjen ska kunna arbeta samtidigt som familjelivet ska fungera måste lösas, så att mer tid för barnen skapas. En skattereduktion för hushållstjänster är därför ett steg i utvecklingen av det moderna samhället. Det är inte fråga om någon ny pigmodell. Det är fråga om såväl jämställdhet som anläggandet av grunden för ett nytt företagande. Detta handlar om såväl stora som små skattefrågor. Jag ska ta upp ett par små frågor. Frågan är hur många som i dag samlar kottar i våra skogar. Svamp och bär är mer vanligt. Man blir förvånad när man konstaterar att vi har samma bestämmelser och ekonomiska gränser för kottplockning i dag som vi hade i slutet av 70-talet. En rimlig nivå för skattefriheten bör vara åtminstone motsvarande nivå som vi hade 1980, vilket innebär att den skattefria nivån räknas upp till 15 000 kr, alternativt att beskattning sker i upphandlingsskedet. Beträffande bär och svamp kan man med dagens skattefria nivåer fråga sig hur många skattesmitare vi har. Hur många känner över huvud taget till nuvarande bestämmelser? Ska en norm finnas ska den vara rimlig och ha en folklig acceptans. Nuvarande nivå för skattefrihet när det gäller svampplockning förefaller något löjeväckande. Det gör också resonemanget bakom beskattningen av biodling. Förutom försvaret i utskottsmajoritetens skrivning av de byråkratiska labyrinter som förs fram saknas synen att se biodlingen som ett känselspröt för en god miljö som bisamhällena otvivelaktigt utgör. Det är där som vi ofta får de första signalerna om att något är ekologiskt snett i samhället. Vi behöver alltså stimulera biodlandet, och då bör alla biodlare som har upp till 15 bisamhällen befrias från skattskyldighet. För att beskriva frågans storlek kan jag nämna att vi i dag har en honungsproduktion som omsätter 70 miljoner kronor. Det är alltså ingen stor ekonomisk fråga, men den är viktig ur andra aspekter. Insats bör alltså ställas mot nytta av ideellt nedlagt arbete när det gäller denna fråga. Herr talman! Jag stöder samtliga reservationer från Centerpartiet, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 4 under punkt 1.

Herr talman! Angående hushållstjänsterna brukar det jämt vara ni på den borgerliga sidan som likt vettvillingar vill diskutera den här frågan. Nu tänker jag nästan inta den rollen. Det är inte fråga om en pigmodell, sade Jörgen Johansson i sitt anförande. Det står i er reservation att det finns väldigt många goda förebilder, och ni radar upp flera länder. Och i alla tidigare debatter har ni sagt att man ska vänta på utvärderingen av det finska försöket. Nu har vi fått den. Och det blev väl inte så väldigt bra? Jag skulle vilja höra Jörgen Johanssons kommentar till detta. Vad är en pigmodell om inte detta är en pigmodell? Och vad säger Jörgen Johansson om den finska utvärderingen?

Herr talman! Jag ska i ärlighetens namn säga att jag inte har läst utvärderingen, men jag ska göra det med intresse. Jag gör den gissningen att det finns olika bedömningar, och jag vill analysera båda bedömningarna och även höra hur diskussionen har förts i Finland. Att det handlar om en pigmodell är något som framför allt majoritetspartierna har framfört i debatten. Det handlar alltså om en syn från 20- och 30-talen och som lever vidare. Det är en syn som jag inte anser finns kvar i dagens samhälle. Vad jag vill ha är en modell som stimulerar människor, både män och kvinnor, att komma ut på arbetsmarknaden samtidigt som de ska få tid för sina barn, och alltså få ett fungerande hemliv.

Herr talman! Det är oerhört intressant att man skriver en reservation där man hyllar en modell och ett system i ett annat land utan att ha tagit del av vad som egentligen händer och vad det leder till. Det säger lite grann om kvaliteten på de reservationer som man skriver på den borgerliga sidan. Jag tycker att det är ganska skakande. Om 5 % hittills har använt sig av detta i Finland och om 85 % av det som gjordes inte hade med städarbete att göra utan hade med annat arbete att göra och om hälften av det som gjordes till en kostnad av 900 miljoner kronor ändå skulle ha gjorts, kan man väl inte säga att det är att hylla ett system? Jag tycker att det är ett oerhört slöseri med pengar. Sedan finns det en annan sida också. Vi vet i dag att det är kvinnor som utför majoriteten av det så kallade obetalda arbetet. Och hur ska man med era förslag komma till rätta med den problematiken och öka jämställdheten mellan kvinnor och män när man egentligen skriver reservationer som befäster ojämlikheten mellan kvinnor och män?

Herr talman! Jag delar inte den uppfattningen. Jag anser att detta helt klart stimulerar jämställdheten. Den information som jag har fått när jag har tittat på tv-program om detta och när jag har läst i medierna om detta har faktiskt enbart varit positiv. Jag är därför något förvånad över den tolkning och den redovisning som ges här. Men jag ska med intresse läsa den skrivning som du hänvisar till.

Herr talman! Jag vill först säga att jag inte alls tycker att statsministerns uttalande är särskilt konstigt. Vi vet att det kommer att bli påfrestningar när vi som är födda på 40-talet blir gamla. De första 40-talisterna går nu i pension, och det är alltså först senare som det behövs mycket mer vård och omsorg. Och det är bra att statsministern har klargjort att vi socialdemokrater också kommer att ta hand om våra 40-talister. Eftersom jag själv är 40-talist tycker jag att det känns tryggt att jag inte ska tillhöra den första generationen som liksom lämnas åt sitt öde. Men detta är ju på lång sikt. Jag tror inte att de 65-åringar som nu pensioneras är i särskilt stort behov av vård och omsorg. Tvärtom är väl de och dansar på Mallorca. Däremot när Annika Billström talar handlar det inte om något som är på lång sikt, utan hon säger något som faktiskt alltid är nödvändigt, det vill säga att vi ser över hur varje skattekrona används och att vi effektiviserar och förbättrar den offentliga gemensamma sektorn. Så menar jag att det förhåller sig med den saken. Att man sedan byter ord från värnskatt till vårdskatt är bara ett uttryck för att vi ibland byter ord, begrepp och benämningar på saker. Och jag tycker att det kommer att kännas ganska bra att vi talar om vårdskatt. Som ledamot i skatteutskottet får jag varje vecka förslag på skatter som kan sänkas, som kan tas bort eller som bör betalas av någon annan. Och argumenten kan vara att skatten är för hög, att skatten slår orättvist, att skatten snedvrider konkurrensen, att skatten motverkar en positiv utveckling och så vidare. Under de senaste veckorna har vi socialdemokrater i skatteutskottet träffat småhusägare, trädgårdsnäringen, skidliftsägare, vin- och spritleverantörer, energibolag, tvätteriföretag med flera, och alla har förslag på hur skatter ska sänkas. Samtidigt hör vi ständigt i den allmänna debatten krav på mer resurser - mer resurser till vården, mer pengar till polisen, större satsningar på infrastrukturen och mer stöd till glesbygden, för att inte tala om hur mycket staten och vi skattebetalare ska ställa upp med när vi drabbas av stormar och översvämningar. Avvägningarna blir många och viktiga och kräver en fortsatt ansvarsfull ekonomisk politik. Vi måste betala för det vi gemensamt konsumerar. Vi kan med andra ord inte sänka alla skatter - därmed inte sagt att skatterna alltid ska se ut som nu. Det finns självklart skäl att kontinuerligt se över detta och, om det behövs, göra förändringar. Skatteutskottets betänkande Allmänna motioner om inkomstskatter m.m. som vi behandlar här i dag innehåller också en rad förslag om skattesänkningar. Motionerna i betänkandet handlar om skatteskalan för förvärvsinkomster, avdrag för resor till och från arbetet, minnesgåvor och hushållsnära tjänster. Inte mindre än 21 reservationer och fyra särskilda yttranden finns i betänkandet. Jag tänkte tala lite grann om reservation 8, som redan berörts här. Den handlar om en skattesänkning genom skatteavdrag för hushållsnära tjänster. Det förslagsställarna påstår är att skatteavdraget i verkligheten inte skulle kosta samhället något eftersom avdraget skulle göra en svart verksamhet vit och därmed i stället ge plus i skatteintäkter. Man säger: "Den skattereduktion som vårt förslag ger för hushållstjänster som för närvarande inte utförs på en vit marknad kommer inte att leda till något skattebortfall alls för den offentliga sektorn." Sedan framförs också en rad andra argument, till exempel att det här är bra för jämställdheten och skapar arbetstillfällen och att avdraget gör det möjligt för barnfamiljer och andra familjer med "vanliga inkomster" att slippa städa själva, liksom att detta ska öka deras välfärd. Jag ser det här förslaget enbart som ytterligare ett försök att sänka skatterna. Jag tror inte på de ivriga och påhittiga argumenten om pluseffekter. Jag tror inte att subventionerad städning skulle kunna konkurrera ut svart städning. Svart städning är fortfarande så väldigt mycket billigare. I dagens läge är det faktiskt de riktigt rejält högavlönade som använder sig av de här svarta tjänsterna, och det gör de väl knappast därför att de inte har råd att betala för vita tjänster. Om jag är rätt underrättad kostar svart städning 50-100 kr i timmen. Vit städning kostar 300 kr i timmen. Subventionerad städning kan kanske kosta 250 kr. Jag är övertygad om att den som har råd att betala 250 kr också har råd att betala 300 kr. Vilka tror ni kommer att använda den skattesubventionerade städningen? Jo, det kommer de att göra som redan har råd med det. Är det verkligen sådana prioriteringar vi ska göra? Som jag ser saken finns det många angelägna reformer som måste komma före, exempelvis beträffande vård och omsorg. Och vilka har subventionsförespråkarna tänkt ska utföra städjobben? Tittar man på det finska exemplet som vi faktiskt har studerat på mycket nära håll - till och med i Finland tillsammans med den politiker som var med om att införa det här - märker man att det står klart att det inte handlar om löner som det går att leva på. Inte heller är det möjligt att jobba heltid, och inte är det de långtidsarbetslösa som har kommit i arbete. Man får betalt per städtimme men inte för den tid det tar att förflytta sig mellan jobben. Och vem ska städa åt städerskan? Jag kan inte förstå på vilket sätt detta skulle vara bra för jämställdheten. Däremot kan jag klart se att ett förslag om jobb där det inte går att leva på lönen är ett uselt förslag för jämlikheten. Räknar man med att kvinnor - eller män förresten - som ska jobba i den här branschen är försörjda på annat sätt? Erfarenheterna från andra länder är inte positiva. Det är i stället mycket tveksamt om Finlands hushållsavdrag har lett till så många nya jobb som det sägs. Det har gjorts en utvärdering men inte en heltäckande sådan av de här effekterna. I Danmark, där skatteavdrag infördes för tio år sedan, har det blivit så kostsamt att man faktiskt har tagit bort skattesubventionen. Bara en subvention till pensionärer som köper städtjänster återstår. Herr talman! Argumentet att skatteavdrag för hushållstjänster gör svarta jobb vita är märkligt. Att anpassa sig till missbruk och lagöverträdelser är en mycket tveksam metod att bekämpa den svarta sektorn. Vill man att staten ska subventionera alla branscher där svartarbete är vanligt, exempelvis inom restaurang- och taxibranscherna eller, för den delen, hos frisörer? Sammanfattningsvis: Handlar det om en kostnad eller en inkomst för staten? Visst kan man spekulera kring om skatteavdrag för hushållsnära tjänster skulle göra att tjänstesektorn växer och skapar fler jobb och därmed fler skattebetalare. Men jag tror inte det. Titta på det danska exemplet! Ingenting talar för att vi i Sverige ska subventionera städning hos välbeställda människor. I Moderaternas reservation 1 om skatteskala, grundavdrag m.m. inleds texten med följande: "Vår långsiktiga vision är att sänka det svenska skattetrycket rejält." Ja, det har vi hört tidigare. I den senaste budgetmotionen var Moderaterna ännu tydligare. Där sade man att skatten ska ned till EU-nivå. Med tanke på dagens skatteintäkter skulle det betyda att skatteintäkterna skulle sjunka med 250 miljarder. Jag skulle kunna räkna upp många exempel på vad våra välfärdstjänster kostar och fråga Moderaterna vad det är de tänker plocka bort. Men jag antar att det är lönlöst, för det tänker Moderaterna inte tala om. Sanningen är att ett inkomstbortfall för samhället på 250 miljarder skulle få förödande konsekvenser för välfärden. Men nog vore det klädsamt om Moderaterna någon gång talade om var pengarna ska tas. Att, som Moderaterna föreslår, sänka ersättningsnivåerna i socialförsäkringarna till 65 %, räcker inte om man ska komma upp till 250 miljarder. Inte ens Moderaterna kan väl tro att detta väldiga inkomstbortfall skulle kunna ersättas med ökade avgifter. Ta exempelvis äldreomsorgen. Den kostar i dag 75 miljarder kronor. Avgiftsuttaget är 3,5 miljarder. Hur höga avgifter har Moderaterna tänkt att de äldre ska betala efter det att deras skattesänkningar har dragit undan offentlig finansiering? Herr talman! Skattefusket är på väg att utvecklas till ett stort samhällsproblem. Skattebortfallet från svartarbete uppgår till 20-40 miljarder kronor per år enligt Riksförsäkringsverket. Även andra former av skattefusk minskar statens inkomster. Effekten blir tredubbel: Marknadsekonomins principer sätts ur spel genom att konkurrensen snedvrids. Arbetstagare som inte accepterar svarta löner riskerar att slås ut från arbetsmarknaden. Välfärdssamhällets finansiering undermineras. Fusket måste bekämpas hårdare. Den socialdemokratiska regeringen har aviserat mera kännbara sanktioner mot dem som bryter mot lagen. Det handlar bland annat om åtgärder för att komma åt manipulerade kassaregister i kontantbranscherna och om ändrade regler för F-skattsedel. Som ett led i bekämpningen av skattefusk pågår också ett arbete med ett system för schablonbeskattning av småföretagare, byggentreprenadavdrag i bygg- och anläggningsbranschen och förbättrat administrativt samarbete på skatteområdet. Herr talman! Länge hette det att höga skatter är oförenligt med hög tillväxt. Men Sverige har haft en tillväxt som varit högre än i både EU-området och OECD-området under de senaste tio åren. Förklaringen ska sökas i hur skatteinkomsterna används och hur skattesystemen är utformade. I Sverige har vi medvetet inte bara strävat efter att skattesystemet ska bidra till trygghet och välfärd utan också strävat efter att trygghets- och välfärdssystemen ska bidra till tillväxten. Det höga skatteuttaget i Sverige är ett medvetet val. Skattesystemet ska stimulera till arbete, sparande och investeringar och bidra till utjämning och rättvisa. Skattebaserna ska vara breda och stabila. Vi socialdemokrater är stolta över den generella välfärdspolitiken i Sverige som vi betalar med våra skatter och vill fortsätta att utveckla den. Vi tycker att det är viktigt att alla får del av välfärden och att alla är med och betalar. På så sätt fördelar man också resurser mellan människor och över livet. Med en generell välfärdspolitik minskas klyftorna mellan människor. Samhället blir mer jämlikt. Alla har rätt till en bra sjukvård, bra skola och bra omsorg oavsett hur mycket pengar man har i den egna plånboken. Ett jämlikt välfärdssamhälle är ett mjukare samhälle att leva i. Det är ett samhälle för alla , inte bara för några. Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Herr talman! Susanne Eberstein sade i sitt anförande att skatterna inte alltid ska se ut som de gör nu. Det har alla vi skattebetalare under många år haft bitter erfarenhet av. I Socialdemokraternas sinnevärld finns det uppenbart en enda riktning i den förändringsprocessen, och det är ett ökat skattetryck. Någon annan inriktning har vi inte kunnat förnimma hittills. Människors marginaler minskar, människors ekonomiska frihet minskar, arbetslösheten skenar, Susanne Eberstein. I ljuset av detta talar landets statsminister och finansminister om höjda skatter under nästa mandatperiod, inte som Susanne Eberstein vill ge intryck av i sitt anförande, om skattehöjningar som är någonting framtida imaginärt långt, långt borta, utan under nästa mandatperiod. Jag tror till och med att jag hörde det. Jag har förstått att skatteutskottets ordförande delar statsministerns uppfattning, att vi bör gå i den riktningen, att vi ska ha höjda skatter i Sverige. Mitt intresse i första hand är att få veta: Vilka skatter avser ni att höja? Det finns väl en planering?

Herr talman! Jag tycker att det är utmärkt att vi talar om nästa mandatperiod. Det Moderaterna tänker finansiera sina skattesänkningar med är försämringar för de gamla, de sjuka och de arbetslösa. Jag har här en uppräkning i Moderaternas, som man måste säga, extrema högerpolitik. Man tänker sänka a-kassan för de arbetslösa till 65 %. Man tänker sänka sjukersättningen för de sjuka. Man tänker sänka ersättningen till förtidspensionärerna. Man tänker sänka ersättningen till de föräldralediga. Man tänker fördubbla antalet karensdagar för de sjuka. Man tänker fördubbla fackföreningsavgiften för lönearbetare. Man tänker fördubbla bilägarnas premiekostnader. Man tänker sänka det internationella biståndet, och man tänker sänka skatterna mest för de rika. Vi står långt ifrån varandra, Ulf Sjösten, i hur vi vill ha det i samhället, långt ifrån. Jag vill ha en gemensam generell välfärd, öppen för alla och lika för alla. Jag vill inte att vi ska sänka skatterna för dem som betalar mest i skatt i dag. Jag tycker faktiskt att de som är högst avlönade kan betala den höga skatten.

Herr talman! Som vanligt får man inget svar på sina frågor. Man ställer en fråga och får en uppräkning av förslagen i vårt budgetalternativ, uttagen i stycken som passar skatteutskottets ordförande. Det tycker jag är lite tråkigt, men jag upprepar ändå frågan: Vilka skatter avser ni att höja? Är det kommunalskatten, som har stigit med 1 kr 9 öre i snitt under den här mandatperioden? Eller är det kanske mervärdesskatten? Oavsett vilka skatter ni höjer drabbar det dem som har minst möjlighet att klara av de här höjningarna. Vilka skatter avser ni att höja, Susanne Eberstein?

Herr talman! Ulf Sjösten vet mycket väl att kommunalskatten bestäms av kommunerna. Det är deras rättighet att bestämma det, så det har vi svårt i skatteutskottet att ha synpunkter på. Men där gäller samma sak som i det vi tidigare pratade om vad gäller finansborgarrådet i Stockholm, att det är väldigt viktigt att ha en väldigt ordentlig koll på vad pengarna går till så att de används på rätt sätt. Jag kan inte redan nu säga om och när vi eventuellt skulle höja skatter under nästa mandatperiod. Jag ser det inte framför mig just nu. Tvärtom ska vi göra allting för att få ännu fler människor i arbete. Vi ska inte glömma att förvärvsfrekvensen i Sverige är betydligt mycket bättre än vad den är i många länder i Europa. Det viktigaste för oss är att om folk kommer i arbete kommer vi att klara vår gemensamma välfärd, och då behöver vi inte höja några skatter. Nu svarar jag på det här sättet, och då skulle jag vilja veta: Hur är det med de skattesänkningar som ska bekostas av dem som är svagast i samhället?

Herr talman! När jag hörde Susanne Ebersteins beskrivning konstaterade jag att det var en lovsång till Nuders beskrivning av köttberget. Är det bra med skattehöjningar? Man blir något fundersam när man tittar på vem som ska betala dem. Jag har hört - apropå föregående talares fråga var skatten tas ut - en beskrivning om 8 kr på kommunalskatten. 79 % av våra invånare har en inkomst under 20 000 kr, och där ligger den stora gruppen kvinnor. Är det de som ska betala notan? Beskrivningen från statsministerns sida ter sig mycket tydlig när man tittar på hur mycket pengar man under den kommande treårsperioden har tänkt sig att ge i statsbidrag till kommunerna. Tar man in dem efter treårsperioden blir det den typ av skattehöjningar som vi diskuterar, och då är det just de här grupperna som ska betala det. Att de stora behoven ska täckas av den grupp som tjänar mer än 33 000 kr, alltså 4,2 % av Sveriges befolkning, håller inte. Vi är i dag mitt i en högkonjunktur, något som alla talar om. I dag ska vi spara i ladorna. I stället lånar vi för att klara vår budget, i en högkonjunktur!

Herr talman! Jag vet att Centerpartiet värnar om människor som inte har det särskilt bra. Jag tycker att det är synd att vi inte kunde fortsätta det samarbete som vi hade mellan 1994 och 1998. Jag tror att Centern och vi har många ideologiska gemensamma nämnare. Men hur ska Jörgen Johansson kunna gå in i ett samarbete med människor som framför allt vill ge sig på de svagaste i samhället - gamla, sjuka och arbetslösa?

Herr talman! Vad Susanne Eberstein egentligen säger är att skattehöjningarna står Miljöpartiet och Vänsterpartiet för. Är det så jag ska tolka det? Jag har ett par kommentarer. Jag ögnade snabbt i en tidning angående hushållstjänster igenom en beskrivning från Finland där man konstaterar att de svarta jobben har minskat från 60 till 25 %. Man skriver mycket tydligt att det främjar sysselsättningen, och det har blivit bättre fart på det kvinnliga företagandet. Det är alltså en helt annan beskrivning än den som gavs nyss om hur situationen ser ut i Finland. Uppenbart är att analysen bör göras djupare.

Herr talman! Vi socialdemokrater kommer alltid att värna välfärden även om det innebär höjda skatter. För oss är det självklart att den generella välfärden kommer allra först, inte att människor ska kunna bli rikare sett till den egna portmonnän. Vi träffade faktiskt en finsk företagare som höll på med det här. Hon sade att det inte fanns någon som kunde leva på sin lön. Man var timanställd. Det var inga långtidsarbetslösa som hade gått in i det, utan det var framför allt studenter som knäckte extra på det här sättet. Att det inte gick att påstå att det skulle ge en ny arbetsmarknad var man alldeles klar över i Finland när vi var där och i Riksdagshuset träffade dem som var inblandade, bland annat en kvinnlig företagare. Hon var inte ute och städade, utan hon såg till att timanställda som inte kunde leva på sin lön gjorde det.

Herr talman! Susanne Eberstein talade i sitt anförande om lång och kort sikt. Det är faktiskt väldigt intressant att se skattefrågorna på lite lång och kort sikt. För en ganska kort tid sedan, nämligen 1990/91, genomfördes den stora skattereformen, där även Socialdemokraterna ingick. När det gäller den stora reformen hann bläcket knappt torka förrän det blev ganska många avsteg. Låt mig nämna två: matmomsen och värnskatten. Jag tycker att det skulle vara intressant att få Susanne Ebersteins svar på frågan: Är ni från socialdemokratin beredda att göra skatteförändringar som gör att skattereformen återställs? Eller är det så att Socialdemokraternas skattepolitik primärt är inriktad på de skattehöjningar som statminister Persson pratar om?

Herr talman! Jag tycker att det efter en så här lång tid är dags att se över skattesystemet. Det är alldeles självklart. Vi var väldigt positiva till det som skedde då. Men ibland går verkligheten faktiskt ifrån en, och det gjorde den i fråga om matmomsen. Det blev helt enkelt en överenskommelse mellan Centerpartiet och Socialdemokraterna, om jag inte minns fel. Men även jag tycker att det är dags att se över frågan, och det har också finansministern initierat. Ännu så länge gör vi detta inom vårt parti. Vi tror inte att det skulle vara meningsfullt att så nära valet tillsätta en gemensam parlamentarisk utredning. Men jag vill passa på att fråga Anna Grönlund: Hur kommer det att gå att regera tillsammans med ett parti som vill genomföra alla dessa försämringar? Det talas väldigt lite om dem, men det kommer ju att bli ganska svettigt för er.

Herr talman! Det är glädjande att vi får höra från skatteutskottets ordförande att man funderar på att gå tillbaka till skattereformens principer. Då undrar jag: Hur rimmar det med det som man sade, att de flesta bara skulle betala 30 % i kommunalskatt, med det som Socialdemokraterna med statsministern i spetsen försöker att driva på, det vill säga kommunalskattehöjningar eller inkomstskattehöjningar för låg- och medelinkomsttagare? Hur går det ihop? Och hur har man tänkt återgå till den stora skattereformens principer om att det ska löna sig att arbeta? Detta är en fråga som oroar mig och mina allianskolleger väldigt mycket. Vi tycker att det är angeläget att det blir fler människor som tycker att det är motiverat att arbeta.

Herr talman! Det är intressant med statsministerns uttalanden i olika frågor. Hans ord stöts och blöts, de klipps och kantas med tyckanden av alla möjliga slag från alla möjliga håll. Statsministern diskuterade just det som jag pratade om tidigare, att vi är beredda att värna den generella välfärden även om det skulle innebära högre skatter. Vi är särskilt angelägna om att se till att de som är sämst ställda i samhället inte behöver betala mera i skatt, det är alldeles självklart. Detta är en teknisk fråga som vi kommer att hitta en lösning på, om vi nu skulle komma att höja skatterna. Men, som sagt, vi för nu en intern diskussion i partiet. Vi är säkra på att vi, efter valet när vi har kommit tillbaka i regeringsställning, kommer att bjuda in till skatteöverläggningar åtminstone med något parti inom borgerligheten, det är jag säker på.

Herr talman! Det finns en risk för att det blir en skur av frågor i dessa replikskiften, både frågor från den som opponerar och ett antal motfrågor. Det är inte någon bra tingens ordning. Så jag tänker begränsa mig till en fråga för att kunna få ett tydligt besked. Jag hör ju att Susanne Eberstein i sitt inlägg talar om skattesubvention. Om vi nu har en skattesats på x % och den sänks med någon procent är ett exempel. Ett annat exempel är att skattesatsen sänks med några procent regionalt. Med tanke på ordet subventions betydelse - alltså en form av understöd - är då en sänkning av en skatt en subvention? Menar Susanne Eberstein att det är så vi ska använda ordet subvention rent språkligt?

Herr talman! Om man generellt sänker en skattesats i Sverige talar vi aldrig om subvention. Det måste Per Landgren ha missuppfattat. Jag skulle kunna prata om subvention när det gäller de drabbade skogsägarna. Det gäller ett väldigt begränsat område och en begränsad grupp av människor som får hjälp och stöd i den situation som de har drabbats av. Det är en subvention från oss andra skattebetalare. Om Per Landgren skulle göra avdrag för att få billig städning är vi andra med och ger honom hjälp att få den städningen utförd. Det är väl just därför som Danmark upphörde med sitt system. Det blev för dyrt för det danska folket att betala städning för olika människor.

Herr talman! Jag vet inte om Susanne Eberstein egentligen kan uttala sig om hur jag har uppfattat det. Jag ville bara fråga hur Susanne Eberstein använder ordet subvention. Då fick jag höra att en generell sänkning inte är någon subvention. Men om det är en partiell sänkning, då är det en subvention. Jag tycker att det där är ett manipulerande språkbruk som utgår från tanken om att skatten, inkomsten eller vad det nu kan vara tillhör staten, och om det sker en partiell sänkning så är det en subvention. Det där är ett socialistiskt språkbruk som duperar människor, som får folk att tro att skatten på något sätt är statens rätt. Det är ju någonting som vi gemensamt och demokratiskt beslutar om och inte något som man automatiskt har rätt till. Jag hörde tidigare Susanne Eberstein säga: Vem ska städa åt städerskan? Vadå städerskan? Kan det inte vara en manlig städare? Har Susanne Eberstein inte städare här i huset? Vem städar åt den städaren eller städerskan? Det är ett manipulativt språkbruk omkring hela den här frågan som är på något sätt ideologiskt. Här behöver vi öppna marknaden och göra svarta tjänster till vita. För att man så småningom ska kunna göra någon typ av karriär behöver vi också ha yrken som motsvarar de tillverkningsjobb som nu flyr landet. Även om lönerna ska vara så höga som möjligt behöver vi också ha låglöneyrken som gör att människor kan inleda någon typ av karriär. Och vad är det för fel med hushållsnära tjänster om de utförs på bekostnad av redan beskattade medel? Jag tycker att det är ett manipulativt språkbruk när det gäller såväl städerska som kön och skattesubvention.

Herr talman! Nej, det där är bara struntprat, så jag har ingenting att säga.

Herr talman! Det har sagts många kloka saker från den här talarstolen de senaste två timmarna. Men det mest kloka som har sagts har kommit från den borgerliga alliansen. Jag vill fokusera ett ögonblick på den fråga som behandlats den senaste halvtimmen, och det är förstås de hushållsnära tjänsterna. Om jag inte har missförstått saker och ting så är regeringen för jämställdhet. I själva verket värnar man om jämställdheten kolossalt mycket. Det finns inga gränser för hur många åtgärder man vill vidta för att uppnå jämställdhet. Det handlar om lagstiftning, kvotering och styrande av människors liv. Med tanke på den energi som läggs ned på dessa frågor skulle man inte avstå från att genomföra en åtgärd som skulle leda till jämställdhet, om jag har förstått regeringen rätt. Likaledes är man oerhört angelägen om en hög sysselsättning. I själva verket har det varit Socialdemokraternas paradnummer under decennier. Varje åtgärd som kan öka sysselsättningen har hälsats med välkomnande. Inga kostnader har varit för höga för att värna sysselsättningen. Därför borde en åtgärd som ökar sysselsättningen få ett ja från regeringen. Regeringen har länge och även historiskt tillbaka värnat en rationell ekonomisk struktur i landet. Man har drivit fram reformer som har ombildat ekonomin för att få till stånd en så hög och modern produktion som möjligt. Ibland brukar man slå sig för bröstet och säga att det är regeringen som har skapat den välfärd som vi har i landet. Men jag är inte riktigt säker på att jag håller med om det. Snarare är det enskilda företagare som har skapat välfärden. Regeringen har ändå ställt sig bakom ett rationellt tänkande. Om man då kommer med ett förslag till en reform som skulle öka en rationell ekonomi borde regeringen säga ja till den. Regeringen har också flera gånger ställt sig bakom idén om arbetsdelning. Man har sett att det finns ett behov. Det finns människor som av olika skäl vill arbeta lite mindre, och då kan man dela på arbetstider. Ett ganska aktuellt exempel på sådant tänkande är friåret som infördes under det senaste året med motivet att man ska kunna dela på ett arbete. En blir ledig för studier eller för att förverkliga sig själv på annat sätt samtidigt som en annan person upprätthåller tjänsten. På det viset delar man på arbetet. Därför skulle man kunna tänka sig att regeringen i dag skulle ställa sig bakom ett förslag som innebär en ökad möjlighet till arbetsdelning, om den nu ska vara konsekvent. Likaledes har regeringens företrädare många gånger påpekat att man är angelägen om att vara sparsam med skattebetalarnas pengar, att man ska värna skattekollektivets pengar och inte använda skattekollektivets pengar till annat än det som verkligen är nödvändigt. Det är en god ansats. Om man nu verkligen vill vara trovärdig i detta ska man ju säga ja till reformer som innebär att man använder sig av skattebetalarnas pengar på ett klokt sätt. Men nu är det egendomligt här, därför att när det gäller en fråga som faktiskt skulle kunna uppfylla samtliga dessa ambitioner säger man från regeringens och Vänsterns sida absolut blankt nej. Det handlar då om skattereduktion för köp av hushållstjänster. På den punkten gör man helt plötsligt en 180-graderssväng. Även om det skulle värna jämställdheten säger man: Blankt nej, det här vill vi inte ha. Det spelar ingen roll om det värnar jämställdheten. Vi ska inte ha det. Även om det ger jobb åt flera säger man: Blankt nej, de jobben vill vi inte ha. Vi från regeringens sida bestämmer vilka jobb som ska utföras och vilka som inte ska utföras. Även om det skulle leda till en ökad ekonomisk aktivitet i ekonomin, i och med att människor finge göra det de är bäst på, säger man: Blankt nej, det går inte. Så vill vi inte ha det. Det stämmer inte överens med vår ideologi. Även om det skulle innebära arbetsdelning, som man i andra sammanhang tycker är bra, säger man blankt nej även till det. Köp av hushållstjänster är ju faktiskt en form av arbetsdelning. Jag kanske använder en timme till åt att undervisa, och någon annan använder en timme av sin tidigare lediga tid för att måla mitt staket. Det säger man blankt nej till. Även om det skulle innebära en effektivare användning av skattebetalarnas pengar, vilket här är fallet därför att i stället för att betala ut transfereringar till personer som är sysslolösa används medlen till att möjliggöra ett arbetsbyte, säger regeringen ändå nej. I själva verket tycks det vara så att alla de vackra orden om jämställdhet, sysselsättning, produktivitet, tillväxt och allting bara är tomma ord. De tillämpas bara när det passar den egna ideologin men inte när det passar någon annans ideologi. På den punkten är man absolut solklart negativ. Nu har man hittat ett nytt, fint objekt. Man använder sig av det finska exemplet och säger att det inte gick bra, att det inte blev så många jobb, att målen inte uppnåddes och att det bara bevisar att det här är en osedvanligt korkad idé. Men jag var och lyssnade på en utvärdering av det finska exemplet. I själva verket var man kolossalt nöjd. Mer än 100 000 familjer hade köpt tjänster. Det hade skapat någonstans mellan 6 000 och 7 000 heltidsarbeten. Det är ju inte 60 000-70 000, men måste det skapas 60 000-70 000 tjänster för att det ska vara motiverat? Kan man inte nöja sig med att det börjar med några tusen för att sedan växa? Rom byggdes ju inte på en dag. Alla människor installerade inte bredband eller ens dator i sitt hem på en dag. Det tar tid. Från finsk sida menar man att man här har sett en struktur som inneburit att individerna börjat med att köpa ROT-tjänster, och när de känt sig bekväma och trygga med detta har de sedan valt att köpa även andra typer av tjänster. Det var alltså en liten typ av inlärningsprocess. Att det skulle kosta pengar är fullständigt fel. Det beror på att man inte kan räkna ordentligt. Och hur många gånger ska jag behöva säga att om jag köper tjänster för 10 000 kr och får en 50-procentig skattereduktion för detta, innebär det bara att det är någon annan som har utfört tjänster åt mig för 10 000 kr som kan beskattas. På det sättet får staten in skattemedel, det vill säga att om staten får in minskad skatt från mig kompenseras det av att man får in precis lika mycket i ökad skatt från någon annan. Hur man kan få detta att bli en kostnad för staten begriper jag inte, om man lärt sig räkna rätt. Herr talman! Naturligtvis ställer jag mig bakom alla de moderata reservationerna, men alldeles särskilt vill jag ge stöd till de som handlar om hushållsnära tjänster.