Ändringar i arbetslöshetsförsäkringen

Herr talman! Regeringen lämnade i mitten av november en proposition till riksdagen som heter En arbetslöshetsförsäkring för arbete . Redan vid det tillfället uppstod en liten remissdebatt i kammaren med deltagande av utskottets ordförande och vice ordförande. De var överens om att det fanns ett gemensamt intresse av att vara ödmjuka och lyhörda i den kommande beredningen av ärendet. Utskottet har haft en öppen hearing i frågan, och vi har mottagit flera skrivelser med synpunkter. Ärendet har även förekommit flitigt i den allmänna samhällsdebatten. De flesta har nog hört något diskuteras i det här ärendet. Med anledning av propositionen har det väckts 19 motioner. Detta betänkande tar därutöver med några andra motioner från den allmänna motionstiden som knyter an till frågan. Oppositionen yrkar helt avslag på propositionen, och jag är övertygad om att de kommer att förklara varför under debattens gång. De har även beskrivit detta i sina reservationer. Herr talman! Propositionen lägger fram förslag om ändringar i två lagar, nämligen lagen om arbetslöshetsförsäkring och lagen om arbetslöshetskassor. I den första lagen handlar det om vissa skärpningar i kraven för att uppfylla arbetsvillkoret samt på vilken nivå ersättningarna ska ligga efter olika antal dagar i arbetslöshet. I den andra lagen finns förslag om en förhöjd finansieringsavgift till staten samt en högre grad av egenfinansiering från medlemmarna i en a-kassa. Herr talman! Utskottet har i princip beslutat i enlighet med propositionens förslag. Två ändringar har dock gjorts. Den ena är att ikraftträdandet av ersättningsnivån sker den 5 mars i stället för den 1 januari 2007 - detta främst av administrativa skäl och för att undvika risker ur kvalitets- och rättssäkerhetssynpunkt. Den andra ändringen är att förtydliga att personer som är arbetslösa och tar ett arbete inte ska förlora på detta på grund av att det nya arbetsvillkoret skulle ge sämre villkor än det blivit om personen varit i fortsatt arbetslöshet. Herr talman! Om detta är ett bra eller dåligt nytt förslag om en arbetslöshetsförsäkring för arbete kommer förhoppningsvis att framgå av den nu följande debatten.

Herr talman! Det går uselt för högerregeringen - en historiskt dålig start, visar SCB:s stora novembermätning. Samtidigt går Socialdemokraterna starkt framåt och ökar med 5,2 procentenheter. Oppositionspartierna får tillsammans 51,3 % av rösterna. Det här är historiskt sett en stor svängning. Orsakerna till den här utvecklingen är naturligtvis flera: allmän klantighet, inkompetens från regeringen, konstiga ministerutnämningar etcetera. Men jag tror att man utan att tveka kan peka ut dagens ärende som den stora orsaken till nedgången i regeringens opinionssiffror. Valet gav Sverige en högerregering, och en högerregering har börjat föra högerpolitik. Attacken på de arbetslösa visade plötsligt regeringen Reinfeldts rätta ansikte, och det ansiktet gillade inte det svenska folket. Herr talman! Inom läkarvetenskapen talar man om olika dödsbegrepp. Man talar om hjärndöd och hjärtdöd. När det gäller förslaget om en ny arbetslöshetsförsäkring, som vi i dag har att ta ställning till, kan jag konstatera att det inte föreligger några svårigheter att dödförklara förslaget. Oavsett vilket dödsbegrepp man använder blir resultatet detsamma. Förslaget är nämligen både hjärtlöst och hjärndött. Det är hjärtlöst eftersom man från högerregeringen väljer att attackera de arbetslösa i stället för arbetslösheten. Man krossar enskilda människors liv. Man skuldbelägger den enskilde för problem som vi har ett gemensamt ansvar för i samhället. Med total respektlöshet för dem som befinner sig i arbetslöshet hävdar man att orsaken till den enskildes situation är att den arbetslöse valt att vara arbetslös då ersättningen är för generös. Om det bara svider lite i skinnet på de arbetslösa så kommer de att ta sig upp ur sofforna och ta de lediga jobb som väntar. Det är extra hjärtlöst då man inte bara försämrar arbetslöshetsförsäkringen. Man genomför samtidigt kraftiga neddragningar i arbetsmarknadspolitiken som tar ifrån de arbetslösa möjligheten till utbildning, som skulle kunna matcha dem till de jobb som finns men som kanske kräver en annan kompetens. Herr talman! Jag skulle vilja att högeralliansens riksdagsledamöter läste sina egna förslag. De säger klart och tydligt att man anser att arbetslösheten beror på den arbetslöses lathet. Sedan är frågan: Vågar man åka hem till sin valkrets och upprepa det bland sina väljare? Förslaget är hjärndött eftersom det kommer att få kraftigt negativa effekter på det svenska samhället och den svenska ekonomin. Sverige har haft konkurrensfördelar av den svenska modellen där rimlig balans mellan löntagare och arbetsgivare givit ett arbetsmarknadsklimat med en omställningsbenägenhet som gjort att vi kunnat genomföra svåra strukturrationaliseringar som varit nödvändiga och ibland smärtsamma. Vetskapen om att den enskilde inte lämnas i sticket har gjort att löntagarna och deras organisationer har kunnat medverka konstruktivt i svåra processer och förbättrat vår ställning jämfört med omvärlden. Flexibiliteten kommer nu att minska. Konfrontationen kommer att öka med den nya högerpolitiken. Vi står inför en avtalsrörelse som redan har påverkats negativt. Det här kan bli slutet för en period med fungerande lönebildning, som i Sverige givit löntagarna reallöneökningar och arbetsgivarna förutsägbarhet och rimliga kostnadsökningar. Allt detta sätts på spel när högern ger sig ut på jakt efter de arbetslösa med syfte att förändra balansen i det svenska samhället, att ställa dem som har arbete mot dem som inte har, att försvaga fackföreningarna och tvinga fram lägre löner för de redan lågavlönade och därmed större inkomstklyftor, och att på sikt driva fram en låglönearbetsmarknad, som vi i Sverige har lämnat bakom oss men som man fortfarande kan hitta i mindre utvecklade länder. Herr talman! Jag ska göra en kort redogörelse för kritiken av de försämringar som nu föreslås av högerregeringen. Skärpningen av arbetsvillkoret innebär att kravet ökar från 70 till 80 timmars arbete per månad, och det är ett exempel på hur förslagen särskilt drabbar kvinnor. Kvinnor har i betydligt högre grad deltidsarbete, och personer med deltid kommer att ha svårt att över huvud taget kvalificera sig för försäkringen. Tidsbegränsat anställda får generellt en ännu mer osäker situation, och förslaget kommer även att slå mot studenter som försöker etablera sig. Andra grupper som drabbas är kulturarbetare, som trots att de är etablerade kan ha så oregelbundna arbetsförhållanden att de har svårt att uppfylla arbetsvillkoren. Enligt vår mening är regeln om överhoppningsbar tid en viktig del av försäkringen. Den nuvarande tidsgränsen på sju år är rimlig. Den föreslagna förkortningen till fem år kommer främst att drabba personer som satsar på långa utbildningar, personer som kombinerar utbildning med familjebildning och personer med rehabiliteringsbehov. Det missgynnar även kvinnor som får barn under utbildningstiden. Det faktum att kvinnor tar ut den absolut största delen av föräldraledigheten leder också till att de drabbas i högre grad än män av en förkortad tid. Studerandevillkoret är en viktig del av försäkringen och arbetsmarknadspolitiken. Det finns nyutexaminerade akademiker som har problem att få arbete. Om möjligheten att kvalificera sig för ersättning genom studier tas bort kommer många att bli hänvisade till försörjningsstöd. De sänkta ersättningsnivåerna innebär att vid ikraftträdandet kan personer direkt behöva gå från 80 till 65 % i ersättning. Sänkta ersättningsnivåer drabbar särskilt personer med låg inkomst, det vill säga de som i dag har en faktisk ersättning på 80 % av den tidigare förvärvsinkomsten. Behovet av försörjningsstöd kommer att öka. Enligt reglerna ska en arbetslös vara beredd att ta ett arbete med en lön som ligger 10 % under arbetslöshetsersättningen. Till exempel kommer en heltidsarbetande undersköterska med ca 20 000 kr i månaden, inklusive ob-tillägg, att ha en ersättning på 13 000 kr efter 300 ersättningsdagar. Hon måste då vara beredd att acceptera ett arbete med 11 700 kr i månaden. Regeringens syfte står helt klart. Man är ute efter att skapa en låglönemarknad. Begreppet normalarbetstid kan framstå som lite tekniskt. Men sättet att beräkna normalarbetstiden har stor inverkan på den faktiska ersättningen. Den förändring som nu genomförs, och som innebär att allt arbete under ramtidens tolv månader ska beaktas, får särskilt negativa effekter för personer som är deltids- och visstidsanställda, det vill säga att återigen drabbas kvinnor, unga och invandrare. Den som bara arbetar sex månader under året, till exempel en säsongsarbetare, får halverad ersättning jämfört med i dag. Som framhållits av företrädare för kulturarbetarna - vi har haft många uppvaktningar och det har säkert alla partier haft - blir ersättningen för många i den yrkesgruppen betydligt lägre. Detta kommer att befästa existerande strukturella orättvisor. Den förhöjda finansieringsavgiften har regeringen tänkt sig att under 2007 få in 10 miljarder till statskassan på. Den ska delfinansiera det så kallade jobbskatteavdraget. Oavsett vad regeringen säger i den frågan kommer det att betyda mest för dem som redan tjänar bra. Det kommer att bli en kraftigt höjd avgift för alla. Vi kan befara att den som inte har råd med både a-kasseavgift och fackföreningsavgift kanske avvecklar sitt medlemskap antingen i facket eller i a-kassan. Även detta förslag drabbar i högre grad kvinnor negativt eftersom deltidsarbetslösa enligt reglerna ska betala full avgift. Bestämmelserna bygger på en helt ny definition av begreppet arbetslös som inte används i något annat sammanhang. Förslaget kan också bli helt kontraproduktivt. Bland annat Lagrådet pekar i sitt yttrande på att förslaget har tröskeleffekter. En arbetslös som accepterar ett par timmars arbete ska ändå betala den fulla förhöjda finansieringsavgiften. Herr talman! När det gäller beredningen vill vi socialdemokrater uttrycka vårt starka ogillande över den bristfälliga och, som vi ser det, ansvarslösa beredning som från början till slut har präglat ärendet. Arbetsmarknadsutskottets återkallande av betänkandet, som justerades den 30 november, visar hur befogad vår kritik är. Utskottsmajoritetens förslag innebär att välbehövliga resurser flyttas från anslaget för arbetsmarknadsutbildning. När man på detta sätt och i sista stund försöker att lösa den uppkomna situationen med arbetslöshetsförsäkringen innebär det att ännu flera kommer att bli öppet arbetslösa. Det leder också till att Ams möjlighet att bereda arbetslösa plats i olika program begränsas ytterligare. Regeringen föreslår en omläggning av politiken som de säger sig ha gått till val på och därför har mandat att genomföra. Regeringen är i sin fulla demokratiska rätt att föreslå reformer om de anser det befogat, och det är vår uppgift som opposition att reagera och argumentera mot framlagda förslag. Men i de demokratiska spelreglerna ingår också att förslag ska vara väl förberedda. Enligt vår uppfattning framstår det som särskilt angeläget med en omsorgsfull beredning när det är fråga om förslag som får stora konsekvenser för enskilda. Arbetslöshetsförsäkringen omfattar 3,8 miljoner personer. Hundratusentals av dem uppbär ersättning varje år. Många är beroende av försäkringen för sin försörjning. Det är ett komplicerat regelverk som till fullo behärskas bara av personer som nära och frekvent kommer i kontakt med det. Redan dessa förhållanden talar för att viktigare förändringar av försäkringen alltid bör föregås av ett omsorgsfullt remissförfarande. De berörda ska ges praktiska möjligheter att analysera förslagen och konsekvenserna och att framföra sina synpunkter. Ska en remissomgång fylla en verklig funktion måste det också ges utrymme för regeringen att överväga det som där har framkommit. Det har framförts mycket stark kritik i remissvaren. Även statliga organ hör till kritikerna. Det demokratiska systemet bör ha en viss tröghet i processen. En omsorgsfull beredning värd namnet ökar kvaliteten i lagstiftningsarbetet. Behövliga konsekvensanalyser kan genomföras och alternativa lösningar övervägas. Det kommer att vila ett tungt ansvar på regeringen om den forcerade beredningen leder till problem i den praktiska hanteringen efter ikraftträdandet. I slutändan kan det komma att drabba enskilda personer och störa enskilda personers ekonomi och försörjning. Förslaget från högerregeringen om dyrare och sämre arbetslöshetsförsäkring slår stenhårt mot de arbetslösa, både genom att krossa deras ekonomi och genom att skuldbelägga den enskilde för ett problem som alla i samhället delar ansvaret för. Förslaget är löntagarfientligt, det råder det ingen tvekan om. Genom sänkt a-kassa utsätts lönerna för en press nedåt. De som arbetar ställs mot de arbetslösa för att genom konkurrens pressa ned lönenivån. Det gäller särskilt de som redan tjänar lite. Löntagarnas rätt till skattereduktion för a-kasse- och fackföreningsavgifter tas bort, men arbetsgivarna kan fortfarande dra av sina kostnader. Förslaget är kvinnofientligt. På punkt efter punkt är det utformat så att det slår extra hårt mot kvinnor. Kulturarbetarna är en av många grupper på den svenska arbetsmarknaden som drabbas hårt. Trots det vägrade högermajoriteten i kulturutskottet att yttra sig om förslaget. Genom förhöjda finansieringsavgifter skapar förslaget en helt orimlig och snedvriden konkurrens mellan olika a-kassor inom samma avtalsområde. Det blir olika pris för samma försäkring. Kostnaderna för kommunerna kommer att öka när de arbetslösa inte längre kan försörja sig på sin a-kassa. Herr talman! Förslaget är orättfärdigt, oklokt och orimligt. Det är orättfärdigt genom att det skapar ökade klyftor och fattigdom. Det är oklokt för att det skadar svensk ekonomi. Det är orimligt eftersom de som ska genomföra det, det vill säga a-kassorna och Försäkringskassan, upprepade gånger har förklarat att så som förslaget är berett och utformat går det inte att genomföra på ett tillförlitligt och rättssäkert sätt. Herr talman! Jag yrkar därför i första hand på att förslaget återförvisas till utskottet för fortsatt beredning. I andra hand yrkar jag bifall till reservation 1. (Applåder) I detta anförande instämde Ann-Christin Ahlberg, Luciano Astudillo, Catharina Bråkenhielm, Agneta Gille, Lars U Granberg, Monica Green, Hans Hoff, Inger Jarl Beck, Ann-Kristine Johansson, Jan-Olof Larsson, Lars Mejern Larsson, Lars Lilja, Sylvia Lindgren, Jennie Nilsson, Nikos Papadopoulos, Marina Pettersson, Kristina Zakrisson, Christina Zedell, Maria Öberg och Sven-Erik Österberg (alla s).

Herr talman! Jag vill inleda med att instämma i den kritik av beredningen av a-kasseärendet som Patrik Björck framförde nyss. Det är minst sagt anmärkningsvärt att en så stor reform med så stora konsekvenser för både enskilda och hela samhällsekonomin hanterats på ett så nonchalant sätt av regeringen. Vänsterpartiet har redan lämnat in en anmälan till konstitutionsutskottet om den undermåliga beredningen. Jag vill härmed också yrka bifall till kravet på återförvisning av ärendet till utskottet. Herr talman! Kanske känner en del av de borgerliga ledamöterna en smula skamsenhet över den hafsiga hanteringen av ärendet. Frågan är om det också finns några som känner en viss tvekan inför själva innehållet i förslaget. Vid den kommande omröstningen om förslaget räcker det med att åtta ledamöter från de borgerliga partierna lägger ned sina röster för att förslaget ska falla. Det är värt att besinna den möjligheten när vi ska trycka på voteringsknapparna, för som LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin sade vid den stora a-kassemanifestationen den 14 december är det ju de enskilda riksdagsledamöterna som i sin vardag, när de ska gå och handla på Ica eller hämta sina barn på dagis, kommer att få möta vreden och frustrationen över de orättvisor som förslaget kommer att skapa. Kanske kommer några av de borgerliga ledamöterna i den här kammaren från orter som drabbats av stora nedläggningar, där ett Electrolux, ett Autoliv eller ett Duni har försvunnit och hundra- eller tusentals arbetstillfällen med dem. Kanske känner några av de borgerliga ledamöterna någon av alla dem som efter ett långt arbetsliv plötsligt anses oattraktiva på arbetsmarknaden. De kämpar sig igenom komvux, datakurser och praktikplatser men lyckas trots alla sina ansträngningar inte hitta ett jobb. De har dragits in i den onda cirkel av minskad attraktionskraft på arbetsmarknaden som ofta drabbar den som förlorat jobbet och som accelererar ju längre arbetslösheten varar. Om några av de borgerliga ledamöterna tar en minut och reflekterar över detta scenario som är ett av många i arbetslöshetens Sverige kanske det blir lite svårare att med en enda knapptryckning reducera arbetslösa människors vardag till abstrakta resonemang om incitament och marginaleffekter. Herr talman! Det lönar sig redan i dag betydligt bättre att arbeta än att vara arbetslös. Att påstå något annat är retoriskt trams. Ännu viktigare och helt grundläggande och ett faktum som helt har kommit bort i Regeringskansliets ekvationer är att människor faktiskt inte sitter hemma och kalkylerar med ekonomiska för- och nackdelar med att arbeta. Att arbeta är inte bara ett sätt bland många att skaffa pengar. Att arbeta är också en social aktivitet som ger människor sammanhang och gemenskap, oberoende och i bästa fall stolthet. Människor vill faktiskt arbeta, men inte med vilket skitjobb som helst och inte till vilka villkor som helst. Det är därför som kravet på full sysselsättning alltid har gått hand i hand med kraven på goda arbetsvillkor och rimliga löner genom arbetarrörelsens historia. Att på det sätt som regeringen gör ifrågasätta människors vilja att arbeta är både okunnigt och oförskämt. I en situation där tio personer söker samma jobb kommer nio att få nej oavsett hur mycket de har ansträngt sig och alldeles oavsett om hotet om kraftigt försämrade levnadsvillkor hänger över dem. Arbetslöshet, herr talman, är först som sist en fråga om brist på arbetstillfällen. Den fråga man måste ställa är om flera arbetstillfällen kan skapas genom sänkta ersättningsnivåer, högre avgifter och hårdare kvalificeringskrav i a-kassan. Det är det övergripande syftet med reformen som ska kompensera för alla försämringarna, enligt regeringen. Om detta har det debatterats och resonerats mellan ministrar och ledamöter i denna kammare. Även för den som har följt debatterna flitigt är det nog fortfarande ganska dunkelt hur regeringen menar att sambandet ser ut mellan försämrad a-kassa och flera jobb. Det sägs helt enkelt väldigt sällan rent ut. Tack och lov att det finns rakryggade och hederliga ledamöter som Folkpartiets Carl B Hamilton. Under en debatt här i kammaren den 4 december talade han faktiskt ur skägget om hur det borgerliga resonemanget ser ut. Jag citerar: "Arbetslösa är beredda att ta en något lägre lön än annars, och kollektivavtalsnivåerna påverkas sannolikt också." Se där! Lägre löner är alltså nyckelordet. Jag förstår att det är jättepinsamt för regeringen att rakt ut säga att vad man är ute efter är att sänka folks löner, men det är faktiskt precis det som är hela poängen. Nivån på ersättningen från a-kassan utgör ju golvet för de lägsta lönerna på arbetsmarknaden. För att ha rätt till ersättning från a-kassan måste man vara beredd att ta ett jobb som ger en lön som motsvarar 90 % av ersättningen. Redan i dag måste alltså den som är arbetslös vara beredd att sänka sin lön. Sänker man ersättningsnivån ytterligare till så lite som 65 % sjunker ju också den lön som man som arbetslös måste acceptera om man inte vill bli utsparkad ur försäkringen. För att få ytterligare snurr på den här lönespiralen nedåt skär regeringen samtidigt ned kraftigt på de arbetsmarknadspolitiska programmen. Det kommer att innebära tiotusentals flera öppet arbetslösa som ska konkurrera om de lediga jobben i en desperat kamp för att slippa hinnas i fatt av nedtrappningen av ersättningen. I en så uppskruvad konkurrenssituation kommer det att bli mycket svårt för de fackliga organisationerna att hålla lönerna uppe. Människor kommer, precis som Carl B Hamilton sade, att vara beredda att jobba för betydligt lägre löner eftersom det helt enkelt inte kommer att gå att klara sig på ersättningen från a-kassan. Det är just tanken. Den ekonomiska teori som ligger bakom regeringens försämringar i a-kassan går nämligen ut på att arbetslöshet egentligen bara är en fråga om hur högt priset på arbete är. Sänker man lönerna blir det flera jobb. Så fungerar det ju inte i verkligheten. Arbete är ju inte vilken vara som helst där efterfrågan på ett enkelt sätt styrs av priset. Vore det så enkelt skulle ju det land som har de lägsta lönerna också ha den lägsta arbetslösheten, men så ligger det faktiskt inte till. Arbetslöshetsnivån påverkas av en mängd sammansatta faktorer. Många av dem kan vi fatta beslut om i den här riksdagen. Vi kan välja att prioritera full sysselsättning framför inflationsbekämpning. Vi kan välja att investera offentliga överskott och produktionsvinster i flera jobb i den gemensamma välfärdssektorn. Vi kan välja att bedriva en aktiv regionalpolitik och en aktiv arbetsmarknadspolitik som underlättar omställning på arbetsmarknaden och håller undan låglönekonkurrens. Men en sådan politik där jobb och välfärd, konkurrenskraft och rättvis ekonomisk fördelning går hand i hand väljer regeringen och allianspartierna bort därför att man har andra mål med sin politik. Det målet är att inrätta en helt ny arbetsmarknad här i Sverige där vi ska ta upp kampen om marknadsandelar med länder som präglas av usla löner och arbetsvillkor, svaga fackförbund och stora klasskillnader. Det kan låta drastiskt, men det är om just detta som kampen står. När regeringen försöker tona ned betydelsen av sin historiska omläggning av a-kassan och arbetsmarknadspolitiken och reducerar frågan till att handla om procentsatser osynliggör man inte bara enskilda människor, man försöker också medvetet dölja sina mer långsiktiga motiv. Självklart är det inte för några procentsatser som hela den svenska fackföreningsrörelsen enhälligt avvisar förslagen om försämringar av a-kassan. Det är ju för att den svenska fackföreningsrörelsen har insett att a-kassefrågan är ett av många slag som kommer att stå i kampen om framtidens arbetsmarknad. Det är inte bara lönerna utan också de anställdas trygghet, fackets förhandlingsstyrka och i förlängningen hela den svenska modellen som ligger i vågskålen. Risken finns att den enorma avgiftshöjningen som dessutom kombineras med slopad avdragsrätt för medlemskap i a-kassa och fackförbund driver människor med små marginaler att lämna antingen a-kassan eller facket. Eftersom a-kassan även i framtiden kommer att ge ett visst skydd vid arbetslöshet är det troligast att det i så fall är fackmedlemskapet som ryker. Färre medlemmar ger naturligtvis facket försämrad kraft att upprätthålla kollektivavtalen och se till att nya avtal tecknas. Om villkoren blir sämre, avtalen mindre heltäckande och de fackligt förtroendevalda färre på arbetsplatserna är risken naturligtvis stor att färre i framtiden väljer att ansluta sig till facket. Då vittrar den svenska modellen sakta men säkert ned. Den här utvecklingen är givetvis inte ödesbestämd. Den fackliga rörelsen mobiliserar nu för fullt för att hålla medlemstalet uppe. Det blir självklart svårt att övertyga alla dem som har mycket små marginaler, det vill säga just dem som är i allra störst behov av fackets förmåga, att säkra löner och arbetsvillkor. Om alliansen inte har som mål att försvaga facken och kollektivavtalen, vilket man så gärna och ofta påstår, måste man fråga sig varför man genomför de här förändringarna trots fackföreningsrörelsens högljudda protester och varningsrop. Herr talman! Jag inledde med att vädja till de borgerliga ledamöternas samveten. Det är möjligt att jag har gjort en kullerbytta genom att därefter gå in på de mer långsiktiga konsekvenser som jag anar bakom regeringens förslag. Det kanske låter lockande med både lägre löner och svagare fackförbund för en hel del av de borgerliga ledamöterna. Låt mig därför avslutningsvis återvända till de mer omedelbara konsekvenserna av regeringens förslag. En av de mest grundläggande orättvisorna i samhället är den att kvinnor systematiskt diskrimineras på arbetsmarknaden. Vid sidan av undervärderingen av kvinnors arbete, det vill säga lönerna, är arbetstiderna och anställningsvillkoren de mest uppenbara och utbredda av dessa orättvisor. Av landets minst 250 000 deltidsarbetslösa är över 70 % kvinnor. Kvinnor, och i synnerhet unga kvinnor i LO-yrken, är dessutom överrepresenterade bland dem med tillfälliga anställningar. Allra mest överrepresenterade är kvinnorna i gruppen med behovsanställning, den allra mest otrygga och oförutsägbara anställningsformen av alla. Denna stora grupp, som alltså till större delen är kvinnor med redan låga löner, kommer att drabbas oproportionerligt hårt av försämringarna i a-kassan. Eftersom de inte kommer att betraktas som arbetslösa i lagens mening kommer de att tvingas betala hela den höjda avgiften. Procentuellt sett får de en höjning som är betydligt högre än alla andras. Den dag som deltidsjobbet eller den tillfälliga anställningen tar slut är det inte ens säkert att de får ut några pengar från denna kraftigt fördyrade försäkring. Eftersom arbetsvillkoret skärps från 70 till 80 timmars arbete i månaden kan en enda sjukdag göra att rätten till ersättning helt brinner inne. För dem som har ett heltidsmått som ligger under 40 timmar i veckan - och det är inte så få - innebär en tjänst på 50 % eller mindre automatiskt att man inte klarar arbetsvillkoret. Man kommer alltså att få betala mer för en försäkring som inte bara är sämre utan som över huvud taget inte finns där. De som redan har de minsta ekonomiska marginalerna och den mest otrygga positionen på arbetsmarknaden ska alltså ges ytterligare en snyting genom regeringens försämringar av a-kassan. Det är en politik som borde väcka skam även i de borgerliga leden. Jag hoppas, herr talman, att det finns några borgerliga ledamöter som inte är beredda att dela ut den här snytingen till tjejen i snabbköpskassan därhemma, till morsans kvällssköterska, till servitrisen på stamkrogen eller till städerskan i det egna tjänsterummet. Skulle det ändå bli så att detta djupt orättfärdiga förslag röstas igenom ska varenda ledamot som har röstat för det veta att mobiliseringen mot den här orättvisa politiken bara har börjat. Jag tror inte att regeringen anar hur förbannade folk kommer att bli, men jag lovar att den kommer att märka det. Jag vill härmed yrka bifall till reservation 1 om avslag på regeringens proposition om förändringar i arbetslöshetsförsäkringen. (Applåder) I detta anförande instämde Marianne Berg, Torbjörn Björlund, Rossana Dinamarca, Marie Engström, Egon Frid, Siv Holma, Jacob Johnson, Kalle Larsson, Hans Linde, Eva Olofsson, Lena Olsson, Gunilla Wahlén, Pernilla Zethraeus och Alice Åström (alla v).

Herr talman! Jag ska inleda med att säga att jag för Miljöpartiet yrkar avslag på hela den proposition som är inlämnad av den nya regeringen. Däremot yrkar jag bifall till reservation 1. Man kan väl sammanfatta hela det här förslaget med en mening: Hets mot arbetslösa. Det är egentligen det som det handlar om. Det intressanta är inte exakt hur den nya regeringen har kommit fram till de här siffrorna, därför att jag tror inte att de har tänkt på det. Det här är ett sätt att räkna bakåt. Sveriges nye arbetsmarknadsminister heter faktiskt Anders Borg. Det är finansministern som har bestämt att för att genomföra skattesänkningar för vissa grupper måste man spara på något. Och vem sparar man då på? Ja, man sparar på dem som vanligtvis har svårt att göra sin röst hörd i samhället, svaga grupper. Det är precis det man gör med detta förslag. För att få igenom skattesänkningar för dem som redan har jobb, har höga inkomster och bor på ställen med villor måste man naturligtvis sänka bidragen och ersättningarna i vissa andra kategorier. Det är de arbetslösa som drabbas än en gång. Regeringen säger att det ska löna sig att arbeta. Men då måste man först konstatera att det inte lönar sig att vara arbetslös. Vem tar ett jobb på heltid och tjänar 23 000 och sedan sitter och kalkylerar: Ja, men jag tjänar ungefär lika mycket om jag är arbetslös. Man gör inte det. Man får en sänkt inkomst om man är arbetslös. Det är ingen som frivilligt väljer att bara sitta hemma. Det är inte så. Arbetslivet betyder så väldigt mycket för människor. Människor är i grunden kreativa och vill göra någonting, vill skapa någonting. Sedan kanske inte alla har drömyrket, och det var just därför som vi i Miljöpartiet kom på det här med friåret, att man ska ha en chans att pröva någonting annat under en tid för att se om det kan vara roligare. Därmed får vi en ökad förändringsbenägenhet på arbetsmarknaden. Det är ingen som frivilligt väljer att vara arbetslös. Det är tyvärr någonting som man blir i vissa situationer. Det är inte heller en särskild kategori, utan vem som helst av oss kan bli arbetslös. I vårt fall handlar det om att vi inte blir omvalda till nästa mandatperiod. Det är förmodligen ganska många som inte kommer att bli det med det här förslaget, på den borgerliga sidan, därför att jag tror inte att människor kommer att glömma detta förslag. De som tjänar på förslaget är vi här inne, som har en hög inkomst. Vi får 1 196 kr mindre per månad i skatt nästa år på den statliga sidan. Det kommer vi att tjäna jättemycket på. Frågan är: Kommer vi att jobba mer? Jag tror inte det. Vi har vårt på det torra. Men de som har en låg inkomst och kanske blir arbetslösa får ingenting. De får bara sänkt ersättning. Utanförskapet för denna grupp av människor blir ännu större, därför att samhället slår hårdare mot dem igen och igen. Är det ett sådant samhälle vi vill skapa? Nej, jag tror inte det. Vi vill ha ett samhälle med solidaritet, där vi tar hand om varandra och där vi har ett skyddsnät från samhället i olika situationer i livet. En sådan situation är när man blir arbetslös, och därför har vi en a-kassa och en försäkring. Men nu vill den nya regeringen tjäna in 10 miljarder, och det tar man på detta. Det är en smäll på käften, herr talman, mot den svenska modellen. Den svenska modellen bygger till exempel på att vi har starka parter på arbetsmarknaden som fastställer löner i kollektivavtalen, som har ordning och reda så att vi politiker inte lägger oss i det alltför mycket utan att det är de som berörs av förslagen som i första hand gör upp om detta. Detta är en attack mot den svenska modellen. Det är en attack mot en av parterna i den svenska modellen, nämligen fackföreningsrörelsen, som nu riskerar att förlora väldigt mycket inflytande. Det är mycket möjligt att det är meningen från högern, Moderaterna, som styr i den nya regeringen. Vi är väldigt många som är mycket oroade över detta. Vi är väldigt många som är engagerade i Fairtrade, det vill säga att vi ska köpa produkter från länder där man respekterar de mänskliga rättigheterna. Kraven på fattigas rättigheter är en grundbult i Fairtradearbetet. Men nu är inte bara kampen för fackliga rättigheter i andra länder någonting som vi måste börja bekymra oss för. Vi har också kampen i Sverige, därför att den fackliga rörelsen kommer med detta förslag att bli svagare. Jag tror att det blir så, och det är säkert meningen. Men det handlar om människor. Vi står här och pratar om att det är 10 miljarder som kommer att tas bort, att det blir 65 % ersättning och så vidare. Det är ju människor vi pratar om! Framför allt kommer vissa grupper av människor att drabbas hårdare än andra av det här förslaget. Främst är det kvinnor som drabbas, eftersom de oftare är hänvisade till deltidsarbete, tillfälliga anställningar och låga löner. Man kan säga att det är något strukturellt fel på den svenska arbetsmarknaden där kvinnor är överrepresenterade i de här grupperna. Ja, vi håller med om det! Och därför lade vi i våras - när Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet var i majoritet - fram förslag för att rätta till detta. Det handlade om rätten till heltid och arbetet för jämställda löner. Men alla de förslagen är nu borttagna. Nu attackerar man bara genom att sänka a-kassan och ta bort alla andra förslag. För i budgetpropositionen finns inga andra förslag om att komma till rätta med de strukturella problemen på den svenska arbetsmarknaden där framför allt kvinnor har en utsatt position. Det finns inga förslag från regeringen! Detta blir verkligen ett dubbelslag mot kvinnorna. Dels gör regeringen inte någonting för att komma till rätta med de strukturella problemen, dels sänker man a-kassan. Det kommer framför allt att drabba kvinnor, på grund av de skärpta reglerna gällande arbetsvillkoret, på grund av att kvinnor i stor utsträckning har deltidsanställningar och så vidare. Den andra gruppen som drabbas är studenterna. Det livslånga lärandet får vi ofta höra statsministern prata om, och om hur viktigt det är att vi utbildar oss för att kunna möta den nya arbetsmarknaden och den globala utvecklingen. Vi måste konkurrera med kunskap i Sverige. Men vad gör man då? Jo, man tar bort studerandevillkoret. Det har hittills varit en garanti för att man inte ska ställas på bar backe när man väl har pluggat klart. Man ska kunna ha en chans att få en ersättning om 320 kr per dag tills man har hittat ett jobb. 2005 fick 38 000 personer denna ersättning. Den möjligheten tas nu helt och hållet bort. Återigen vill jag säga: Ja, man kan ha en diskussion om att a-kassan kanske inte ska vara uppbyggd på det viset. Studerandevillkoret ska kanske inte finnas. Men då måste man se till att lägga fram ett förslag som kompenserar för detta i stället för att ställa studenterna på bar backe och säga: Good luck , vi bryr oss inte. För det är precis vad den nya regeringen säger: Vi bryr oss inte. Vi måste få ihop till skattesänkningarna. Vi måste spara in de 10 miljarderna. Det är ett svek mot de här grupperna. Och det är framför allt ett svek mot Sveriges kommuner, som nu förmodligen kommer att få ta på sig försörjningsbördan för dessa studenter. Det blir med andra ord socialbidrag som studenterna får försörja sig med. Vem betalar det? Det är inte den nye finansministern Anders Borg som ansvarar för det. Det är landets alla kommuner som nu kommer att få bära bördan för att vi riksdagsledamöter ska få 1 196 kr i sänkt statlig skatt varje månad från och med den 1 januari. Det tycker vi från Miljöpartiets sida är fullständigt felaktigt. Vi tycker också att hanteringen av ärendet är osmakligt. Vi visste om att förändringarna skulle komma. Det sades i valrörelsen att ni ville göra förändringar av a-kassan. Men förändringar som sker i det här landet brukar föregås av en lång remissrunda. Man brukar gå igenom och bereda ärendet, se på vilka förändringar som kan göras och vad som kan hända. Men det har man inte gjort nu, utan det har gått snabbt. Arbetsmarknadsutskottet blev inkallat till ett extramöte för att man upptäckte att det fattades några kronor. Då fick man flytta fram det hela till den 5 mars för att det inte var praktiskt möjligt. Praktiskt möjligt! Om det är möjligt att genomföra en förändring i praktiken borde väl vara det första man kollar! Men det hoppade man över, för man hade så bråttom att få igenom skattesänkningen till den 1 januari. Det är osmakligt att det går till på det sättet. Jag hoppas därför att den nya regeringen lär sig en läxa. Jag hoppas också att väljarna inte ska glömma detta de närmaste åren. Många kommer att komma ihåg det väldigt tydligt eftersom de blir personligt drabbade. Vi är också många som står för det solidariska samhället och tycker att vi ska vara solidariska med våra medmänniskor som någon gång kan hamna i arbetslöshet. Vi kommer att komma ihåg detta till valet 2010 - det lovar jag! Med detta vill jag yrka bifall till reservation 1. Jag håller visserligen med om det som jag har skrivit i reservation 2 också, men för tids vinning yrkar jag inte bifall till den.

Herr talman! Jag vill inledningsvis meddela att jag har noterat ett stort engagemang från oppositionen när det gäller propositionen En arbetslöshetsförsäkring för arbete. Det gläder mig. Det hade varit klädsamt om dessa partier hade haft ett lika stort engagemang för arbetsmarknadsfrågor när de satt vid makten. Då hade vi kanske inte haft ett Sverige där drygt en miljon svenskar i arbetsför ålder står utanför arbetsmarknaden. Då kanske Göran Perssons bord hade varit lite bättre dukat. Då kanske viktiga välfärdsverksamheter inte hade fått stå tillbaka under många år till förmån för höga kostnader i socialförsäkringssystemen. När jag lyssnade till oppositionens företrädare här försökte jag räkna hur många gånger de talade om det svenska utanförskapet. Jag räknade till noll gånger. Det är rätt talande, tycker jag. Herr talman! Yrkandet om återremiss är det överflödigt att ta en debatt om. Det är givetvis en rättighet som oppositionen har, men man kan ändå undra vad oppositionen tror sig uppnå. Man använder möjligheter som konstitutionen medger endast för att man inte gillar förslaget och vill obstruera. Det tycker jag är anmärkningsvärt. Men jag väljer i övrigt att avstå från att kommentera det. Däremot tänker jag kort återkomma till beredningen lite längre fram. Herr talman! Alliansregeringen lägger nu om politiken och genomför flera åtgärder för att minska arbetslösheten och öka sysselsättningen. Vi konstaterar att den hittillsvarande politiken haft en övertro på arbetsmarknadspolitiska åtgärder och en annan syn på hur utformningen av arbetslöshetsförsäkringen faktiskt påverkar arbetsmarknaden. Den politiken har nu prövats på både längden och tvären, men framför allt är den bortröstad. Vi i alliansen menar att en väl utformad arbetslöshetsförsäkring som är generös vid kortvarig arbetslöshet bidrar till flexibilitet genom att människor vågar pröva nya arbeten. Men vi kan också konstatera att dagens regler innebär att samma nivå på ersättningen ges under för lång tid. Försäkringen fungerar då mer som ett allmänt försörjningsstöd än som ett ekonomiskt stöd under en omställningsfas, vilket underminerar försäkringen. I propositionen tas nu nödvändiga steg för att arbetslöshetsförsäkringen ska bli en tydligare omställningsförsäkring mellan arbeten. Förändringarna är väl kända, men jag vill ändå påminna om att de måste ses i sin helhet. Jobbavdrag och sänkt arbetslöshetsersättning stimulerar utbudet av arbetskraft, men det är när vi samtidigt gör det enklare och billigare att anställa som de nya arbetstillfällena skapas. För detta finner vi stöd både i forskning och i exempel från andra länder. Herr talman! Något som också måste klargöras är att även efter de förändringar som aviseras i propositionen kommer den svenska arbetslöshetsförsäkringen att vara en av de mest generösa i hela världen. Det är först efter 200 ersättningsdagar som nedtrappningen inleds. Precis som arbetsmarknadsministern brukar säga vill vi inte att någon ska ha vare sig 80, 75 eller 65 % i ersättning - utan man ska ha 100 % av en egen lön. Jag är medveten om att detta stör den bild som oppositionen försöker ge av majoritetens företrädare, där olika slutsatser om ersättningsnivåer kläs i målande beskrivningar som om det gällde skillnaden mellan himmelrike och helvete. Det är faktiskt både onyanserat och upprörande. Det skulle vara intressant om Patrik Björck från Socialdemokraterna kunde utveckla hur han ser på det faktum att vi med detta förslag nu går ned till nivåer som är i linje med det som gällde 1997 och 1998. Anser Björck rent av, herr talman, att Göran Persson då sparkade på de arbetslösa? Eller kanske Josefin Brink från Vänsterpartiet kan utveckla om det skapades en låglönemarknad i Sverige under denna period, med tanke på hennes empiriska analysförmåga i övrigt när det gäller vad konsekvensen av propositionen kommer att bli? Herr talman! Det är även felaktigt och cyniskt att ge en bild av att oppositionen vill ge en livslångrätt till en ersättningsnivå om 80 %. Säg det till de över 500 000 svenskar som ni har skickat ut i förtidspension medan ni har hållit i taktpinnen. Nej, jag talar inte om dem som har slitit ut sig i vården och har rätt till förtidspensionering. Jag talar om den grupp som på grund av att de inte fick en möjlighet till rehabilitering och inte hade några nya jobb att söka blev för dyra att gömma undan i arbetsmarknadspolitiska åtgärder och som ni valde att förtidspensionera. Den stora vinsten i detta för den tidigare majoriteten, herr talman, handlade om att gruppen inte behövde redovisas som arbetslösa, men framför allt kunde ersättningen sänkas från 80 till 64 %. Herr talman! Oppositionen ska inte komma och peka finger åt oss vad gäller ersättningsnivåer. Den tidigare majoriteten har under tolv år befäst ett utanförskap som just nu klyver Sverige. Jag ser det på nära håll. Min egen valkrets Gävleborg brukar i hård konkurrens med Norrbotten toppa listan över arbetslöshet. Där ser vi vad utanförskapet kostar samhället men framför allt de enskilda. Det är ungdomar som inte får sitt första jobb och tvingas bo kvar i sina föräldrahem i vuxen ålder. Det är invandrare som inte blir en del av samhället, eftersom vi inte ger chansen till ett eget arbete. Det är de i min föräldrageneration som blivit friställda från ett jobb som aldrig kommer tillbaka, hänvisade till åtgärder utan en rejäl chans till ett jobb, och så vidare. Med handen på hjärtat borde även oppositionen kunna erkänna att väldigt många i dag lever i utanförskap. Det är ett misslyckande som kräver kraftfulla reformer. Herr talman! I valrörelsen träffade jag många som levde i det utanförskap som vi politiker ofta beskriver. Deras primära budskap till mig var inte att höja taket eller att höja ersättningsnivån i arbetslöshetsförsäkringen. Visst finns det säkerligen de som önskar det. Men det var inte det dominerande budskapet. Det som fastnade hos mig var en önskan om att få komma tillbaka, en egen ekonomi, en egen personlig utveckling och självförtroende. Att bryta det svenska utanförskapet är alliansregeringens löfte till svenska folket. Där kommer den att vara ivrigt understödd av majoriteten i utskottet. Föregående talare riktade som bekant en del kritik mot propositionen. Jag avser nu att försöka att gå igenom den punkt för punkt. Jag hinner nog inte med alla, men åtminstone det mest centrala. 1. Dålig beredning. Nej, låt mig påminna om att detta var kärnfrågan i valet. Förslagets utformning har pågått i två och ett halvt års tid. I det arbetet har bland annat arbetsmarknadens parter deltagit. Givetvis är de som inte var nöjda före valet inte heller nöjda nu efter valet. Men det förvånar nog få. Visst innebär den nya regeringsformen att en nyvald regering måste hålla ett högt tempo och att allt kanske till och med inte hinner komma på plats. Men på arbetsmarknadspolitikens område stod vi rejält förberedda. I utskottets hantering av propositionen har vi agerat på ett korrekt sätt. Vi öppnade tidigt för att flera av dem som var kritiska till förslaget skulle komma till tals. Vi har dessutom lyssnat till kritiken och agerat utifrån informationen. Det gäller till exempel information från Arbetslöshetskassornas Samorganisation, SO. Där valde vi att skjuta fram ikraftträdandet av nedtrappningen av ersättningsnivåerna till den 5 mars för att underlätta kassornas arbete. En sådan lyhördhet är inte direkt något som den tidigare majoriteten gjorde sig känd för under den förra mandatperioden. 2. Kommunernas kostnader ökar kraftigt. Nej, förändringarna i arbetslöshetsförsäkringen får en begränsad effekt på kommunernas kostnader för ekonomiskt bistånd. Att effekten blir begränsad beror på att nästan alla som får arbetslöshetsersättning kommer att få högre ersättning än vad som betalas ut i ekonomiskt bistånd även när ersättningsnivåerna sänks. Det bör även påtalas att prognoserna för kommunernas skatteintäkter år 2007 är 474 miljarder kronor. Det är en ökning med 19 miljarder jämfört med år 2006, vilket beror på att sysselsättningen väntas öka. 3. Studenterna förlorar a-kassan. Ja, det är sant att det kommer att leda till att färre personer nybeviljas en arbetslöshetsersättning. Syftet är att göra arbetslöshetsersättningen till en tydligare omställningsförsäkring för att försäkra mot inkomstbortfall från ett arbete som en individ redan har. Den ska inte vara för studenter som inte har arbetat tidigare. Att studenter har mötts av en dålig arbetsmarknad ska inte mötas av arbetslöshetsförsäkringen utan av en bättre arbetsmarknad. Det kan även nämnas att studenter redan i dag har en karensperiod på över tre månader direkt efter studierna. Tänk om oppositionen i stället för att fokusera på att studenterna ska ha så lite som möjligt att göra med arbete i stället kunde medverka till att studenterna får bättre möjligheter att dryga ut de knappa resurserna under studietiden genom arbete. Då skulle vi komma någonvart i dessa frågor. 4. Kvinnorna är de stora förlorarna. Nej, återigen är det viktigt att se helheten i politiken. Jobbavdraget riktar sig mest just till kvinnor eftersom tyngdpunkten ligger på låginkomsttagarna. För en kvinna som arbetar deltid tas nu de marginaleffekter som tidigare förelåg bort. Herr talman! Om oppositionen inte har förmåga att se helheten i förslagen borde den egentligen i konsekvensens namn tala om den diskriminering av män som inträffar med anledning av sänkningen av taken i arbetslöshetsersättningen. Nej, förslagen måste ses i sin helhet. Jag är övertygad om att kvinnorna blir de stora vinnarna under mandatperioden med mer pengar i plånboken tack vare jobbavdraget, bättre förutsättningar att gå från deltid till heltid och större möjligheter att också få ihop familjeliv med jobb. 5. Kulturarbetare kan drabbas negativt. Ja, det kan bli fallet för enskilda kulturarbetare. Det kommer vi att följa noga. Men vi anser inte att arbetslöshetsförsäkringen ska vara det som löser problemet på arbetsmarknaden för kulturarbetare. Förändringen av arbetslöshetsförsäkringen berör ca 3,8 miljoner arbetstagare. I det sammanhanget är kulturarbetarna en mycket liten del av arbetstagarna. Lösningen på problemet ligger därmed inte i denna proposition. Men jag vet att kulturministern har frågan uppe på sin agenda. 6. Det skapas en låglönemarknad. Nej, det stämmer inte. Historiskt har förändringar i arbetslöshetsförsäkringen i Sverige inte visat på några sådana utfall. De eventuella effekter som verkar i den riktningen tas tillbaka dels av sänkta arbetsgivaravgifter där vi får en lägre total lönekostnad, dels av jobbavdraget. Jag vill också understryka att den efterfrågan på arbetskraft som vi skapar snarare får motsatt effekt på lönebildningen. Jag vill avslutningsvis säga att jag har respekt för dem som känner en oro över sin situation och vad förändringarna i politiken kommer att innebära. Om ni lyssnar till oppositionen får ni en bild som jag anser vara både onyanserad och orättvis. Det är dagens situation med stort utanförskap som skapar otrygghet i samhället. Det ökar klyftorna och ger inte alla rätt att bygga sin framtid. Från alliansens sida är vi nu fast bestämda att återupprätta arbetslinjen. Sverige ska återigen bli ett land där de som vill och kan bidra genom eget arbete tillåtas göra det. Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet. (Applåder) I detta anförande instämde Annicka Engblom, Walburga Habsburg Douglas och Göran Pettersson (alla m).

Herr talman! Först gäller det Tomas Tobés demokratisyn. Tomas Tobé kallar det för att obstruera när vi begär att få förslaget återförvisat till utskottet. Jag tyckte att jag på ett ganska noggrant och utförligt sätt beskrev varför vi begär detta. Det handlar om den urusla och ansvarslösa beredningen av ärendet. Att ett antal personer och organisationer har fått uttrycka sin förtvivlan över förslaget, och att man sedan har lämnat det utan något som helst gehör, innebär inte att man på något sätt kan anse att det är klart. Det är därför vi anser att förslaget ska återförvisas. Det finns inget annat i detta. När det gäller kritiken av den hittillsvarande förda politiken blir det också lite lustigt, Tomas. Jag vet inte om du har noterat det, men faktum är att svensk ekonomi just nu går för högvarv. Vi anställer folk överallt i landet, och arbetslösheten minskar. Jag tror inte alls att det beror på den föreslagna sänkning av a-kassan som ni håller på med här. Framför allt skulle jag vilja fråga dig: Anser du att det behövs bättre incitament för den som är arbetslös för att den arbetslöse ska söka arbete? Skulle du kunna utveckla det lite grann? Det är ändå det som på något sätt är själva cloun i hela er arbetsmarknadspolitik.

Herr talman! Ni har givetvis möjligheten att återförvisa förslaget, och det har ni valt att göra här i dag. Jag vill bara påtala att jag tycker att vi inom utskottet har valt att till exempel lyssna på kritiken från Arbetslöshetskassornas Samorganisation, SO. Det har också visat sig att beredningen har fått en effekt. Jag tycker i övrigt att det här är förslag som var väl kända inte bara för politiker i den här församlingen utan även för hela svenska folket när man gick till valurnorna den 17 september. Därmed tycker jag att om ni vill återförvisa förslaget i dag så kan man ställa sig frågan: Vad är det ni vill uppnå med det? Tror ni att det kommer att förändra någonting i sak? Svensk ekonomi går bra. Det stämmer, och det kan vi båda vara glada för. Problemet är att vi trots denna brinnande högkonjunktur inte får flera ut i arbete. Det är hela anledningen till att svenska folket har röstat fram den här regeringen. Vi måste nu säkerställa reformer som gör att vi bryter det svenska utanförskapet med en miljon svenskar som står utanför arbetsmarknaden. Man undrade om jag tror att incitamentet påverkar arbetet. Jag tror att det i grunden är många i dag som över huvud taget inte har en möjlighet att söka några jobb. Cloun i vår politik handlar om att säkerställa att det blir enklare att anställa och att till exempel hjälpa dem som står långt ifrån arbetsmarknaden till ett arbete. Där är nystartsjobben ett otroligt bra exempel där vi kan se att personer som har stått långt från arbetsmarknaden under lång tid nu äntligen ges ett ordentligt förhandlingskort till en väg tillbaka in i arbete. Det är klart att arbetslöshetsförsäkringen kan påverka incitamentet, men det är inte huvuddelen i politiken. Det är en del av flera delar som kommer att bidra till att bryta det svenska utanförskapet.

Herr talman! Om förslagen nu var så väl kända sedan två år tillbaka är det konstigt att för bara några dagar sedan kunde inte ens utskottets borgerliga ledamöter svara på frågor som ställdes om förslagen. När man ringer utifrån, från a-kassor och a-kassehandläggare, och ställer en massa frågor om hur detta kommer att slå och drabba så kan inte ledamöterna svara. De har ingen aning. När förslaget återförvisades för att det inte fungerade eftersom det fattades 300 miljoner hade de ingen aning om det. De hade ingen aning om att det fanns en budgetpåverkan i detta. Utskottets egna ledamöter kände inte till sitt eget förslag, och så påstår man att det har varit väl känt i två år. Jag tycker att det är anmärkningsvärt. Jag återgår till cloun i detta. Jag försökte använda lite grann av den nysvenska som ni använder när ni pratar om att de arbetslösa behöver incitament. Men jag kan ställa om frågan på vanlig svenska: Anser Tomas Tobé att det stora problemet i svensk politik i dag är att det finns ett antal lata arbetslösa människor som ligger på soffan och inte söker alla de arbeten som finns och att om man bara låter det svida lite mer i skinnet på dem så kommer de att söka jobb? Anser Tomas Tobé att det är det problemet som är det viktigaste att lösa? Det är faktiskt det som står i alla era texter och handlingar. Det ser man när man läser era propositioner och betänkanden. Där står svart på vitt att de arbetslösa är lata och att vi behöver pigga upp dem genom att sänka ersättningen. Då kommer de att söka jobb. Är det din uppfattning?

Herr talman! Jag beklagar att Patrik Björck upplever det som att majoritetens ledamöter inte kan svara tillräckligt bra på frågor om arbetslöshetsförsäkringen. Det kanske snarare beror på att han inte gillar de svar som vi ger. Om man ska vara seriös får man naturligtvis säga att det är en enorm detaljrikedom i förslaget. Det har varit en stor utmaning för alla i utskottet att sätta sig in i exakt alla detaljer. Anser vi att arbetslösa i dag är lata? Nej, absolut inte - men vi tycker att de är hänvisade till en situation där de inte har tillräckligt många jobb att söka. De har mötts av en arbetsförmedling som inte har gett dem jobb i tillräckligt hög utsträckning. Anser jag att arbetslöshetsförsäkringen kan påverka? Jag tror absolut att utformningen med en nedtrappning kan påverka och öka incitamenten för att söka ett arbete. Men i grunden handlar hela vår politik om att titta på alla de olika delar som bidrar till att reformerna kommer att bryta det svenska utanförskapet, och det är också det vi gör nu.

Herr talman! Tomas Tobé sade: Nej, människor är inte lata - problemet är i stället till exempel att de inte får jobb när de går till arbetsförmedlingen. Det är helt riktigt. Men är det då verkligen a-kassan du vill förändra? Vore det inte bättre att se till att vi får flera olika aktörer som matchar arbeten, att bemanningsföretag och sociala arbetskooperativ får större möjligheter att förmedla jobb? Detta behandlas i nästa ärende, och där har regeringen inte ett enda förslag. Det är just det som är problemet. Du säger att regeringen fick majoritet för att man ville skapa jobb. Det kan jag delvis hålla med om. Man fick i alla fall inte majoritet för att man ville försämra a-kassan. Problemet är återigen på vilka sätt man skapar jobb. Det enda förslag som regeringen har lagt fram är att man tar bort stimulansen för enmansföretagare, det 5-procentiga avdrag som fanns för att stimulera småföretagare att skapa jobb. Vilka andra förslag har regeringen på hur man ska stimulera nyskapandet av jobb? Det finns inga sådana förslag. Det enda förslaget är att sänka skatterna för höginkomsttagare och dra ned a-kassan för dem som är arbetslösa. Tomas Tobé sade också angående jämställdheten att vi måste skapa bättre förutsättningar att gå från deltid till heltid; det är en viktig fråga för kvinnor. Vilket förslag är detta? Moderaterna var helt emot det förslag som vi - s, v och mp - lade fram i våras om att skapa rätten att gå från deltid till heltid. Det gjorde ni tummen ned för. Har ni ändrat er nu? Men framför allt: Var finns förslagen? Det finns inga förslag från regeringen.

Herr talman! Jag kan börja med det sista. Problemet med det förslag som ni lade fram om rätten till heltid är att det inte blir någon rätt till heltid - det blir en rätt till nolltid. Det blir konsekvensen av förslaget. Det vi gör i vårt förslag är att minska de marginaleffekter som i dag föreligger när man ska gå från deltid till heltid. Det gäller framför allt jobbskatteavdraget, som främst riktar sig till låg- och medelinkomsttagare. Vi gör det mer lönsamt att arbeta. Det är ett ben av den politik som vi nu lägger fram, det vill säga: 1. Gör det mer lönsamt att arbeta. 2. Gör det enklare och billigare att anställa. 3. Förändra arbetsmarknadspolitiken i övrigt, så att arbetslinjen slår igenom på ett tydligare sätt. Det är helheten i vår politik.

Herr talman! På vilka sätt gör ni det billigare att anställa, Tomas Tobé? Det stöd till småföretagarna genom stimulans på arbetsgivaravgifterna som s, v och mp drev fram när vi hade majoritet har ni tagit bort. De har ingen stimulans längre. Den enda stimulansen nu är att ni gör livet ännu hårdare för dem som är arbetslösa. Du sade inledningsvis att utanförskapet måste brytas. Jag håller med dig fullständigt. Det är ingen som vill vara i utanförskap. Men problemet med att slå på dem som redan är arbetslösa, genom att ge dem lägre ersättningar och ändra arbetsvillkoren, är att det ger större osäkerhet på arbetsmarknaden, flera som är otrygga och ännu större utanförskap för dem som hamnar i utanförskapet. Ni gör livet djävligare för dem som redan har det jäkligt. Det är det som är grundproblemet med förslaget. Det har inte någon solidarisk klang alls. Slutligen: Det finns fortfarande inga förslag på hur man skapar arbeten.

Herr talman! Jag tror att det är viktigt att komma ihåg bakgrunden till alla de reformer som den här regeringen lägger fram. Det handlar om att en miljon svenskar i arbetsför ålder befinner sig i utanförskap och inte har ett arbete att gå till. Att i det läget, såsom oppositionen vill, bara fortsätta som om ingenting har hänt är rätt häpnadsväckande. Jag hoppas att övriga förändringar i oppositionen kanske kan väcka en del självkritik och en del förnyelse på det området. Vi gör inga förändringar för att göra det lättare att anställa, säger Ulf Holm. Låt oss jämföra nystartsjobben med anställningsstöden. Nystartsjobben riktar sig till klart många flera, och framför allt under en längre period. De innebär inte heller några begränsningar när det gäller lönenivån. Det är en stor skillnad jämfört med anställningsstödet, och det är en otroligt viktig hjälp för dem som i dag står långt från arbetsmarknaden. I övrigt ber vi att få återkomma både när det gäller hushållsnära tjänster och skattesänkningar för tjänsteföretagen.

Herr talman! Det är festligt att Tomas Tobé upprepar orden "marginaleffekter" och "incitament". Det betyder i praktiken att folk är lata och kalkylerar med fördelarna av att vara arbetslösa jämfört med att arbeta. Det är det man säger i klarspråk. Jag tycker faktiskt att Tomas Tobé borde förklara på vilket sätt man anser att det kommer att skapas flera jobb genom att man sänker a-kassan. Det går inte att bara hänvisa till andra förslag i all oändlighet. Man måste se varje förslag för sig. Sänkningen och förändringen av a-kassan i sig har ju lanserats som en del i ett paket för att skapa flera jobb. Då måste det ju finnas någon substans i att en sänkt ersättningsnivå, höjda avgifter och svårare inträdesvillkor till a-kassan i sig ska skapa flera jobb. Jag vill hemskt gärna ha svar på hur detta samband ser ut. Dessutom vill jag upprepa den fråga som Ulf Holm ställde alldeles nyss. Det gäller de deltidsarbetslösa, personer som själva vill jobba heltid men som inte har rätt till det. De tjänsterna kommer ju att finnas kvar även framöver eftersom ni inte vill ändra lagstiftningen. På vilket sätt kommer dessa människors möjligheter att få ett jobb på heltid att förbättras genom att deras möjligheter att få a-kassa i praktiken avskaffas?

Herr talman! Det här förslaget kommer inte enskilt att leda till flera jobb, utan det är ett förslag av flera som kommer att leda till att bryta det svenska utanförskapet. Det handlar om att stärka arbetslinjen och arbetslöshetsförsäkringen, om att göra det billigare att anställa och framför allt om att det ska löna sig bättre att arbeta. Men det är klart att utformningen av arbetslöshetsförsäkringen har en påverkan på arbetsmarknaden. Det vore naivt att tro någonting annat. En viktig sak som vi kan göra nu när det gäller deltiden är att tillföra mer resurser till viktiga välfärdsverksamheter. Det har man inte klarat av tidigare på grund av att vi har fått prioritera höga kostnader i socialförsäkringssystemen. Vi kommer exempelvis att kunna tillföra mer inom vården än vad den tidigare majoriteten har klarat av att göra.

Herr talman! Nu fick vi något slags halvt besked om att a-kassans utformning självfallet har en betydelse för arbetsmarknaden. Då undrar jag: Vilken betydelse är det? Jag skulle vilja fråga om Tomas Tobé ansluter sig till den analys som Carl B Hamilton förde fram här i kammaren när han sade att det handlar om att flera jobb eventuellt kan skapas genom att lönerna sänks och att det därmed skulle göra att företagen av någon anledning skulle anse att man kan anställa några till därför att det blir billigare. Är det den analysen som Tomas Tobé står bakom, så kan jag väl få höra det nu. Du kan väl säga rakt ut att sambandet är att lönerna ska sjunka och att det på så sätt kan skapas möjligheter till flera jobb. Är det inte detta som är syftet?

Herr talman! Syftet med vår politik är att bryta det stora svenska utanförskapet och inte någonting annat. Vi tror att utformningen av arbetslöshetsförsäkringen påverkar arbetsmarknaden, men det kommer inte att leda till lägre löner. Det motverkas dels av jobbavdraget, dels av att arbetsgivaromkostnaden minskar.

Herr talman! Det är en het debatt som väcker otroligt många känslor. Vi har diskuterat de här frågorna under en lång valrörelse, och diskussionen fortsätter och leder ända fram till skarpa förslag. Jag är helt övertygad om att den här debatten även kommer att fortsätta senare, och det är bra. Senare tror jag att det kommer fram en betydligt mer nyanserad bild än den vi har hört från vänsteroppositionen här i dag. Vi har hört om den vrede och frustration som finns. Jag undrar var vänsteroppositionens vrede och frustration fanns under alla de år när vi fick alltfler arbetslösa, alltfler sjukskrivna och när antalet förtidspensionerade ökade med 175 personer varje dag. Var fanns vreden och frustrationen då? Var fanns demonstrationerna? Var fanns uppropen? Jag har inte hört talas om dem. Men det var detta som vi i Allians för Sverige såg och kände en vrede och frustration över och faktiskt gick till val på. Vi har sett alla dem som har stängts ute av den förra regeringens politik. Vad har vi då för skarpt förslag i dag? Det känns inte helt tydligt när man lyssnar på Patrik Björck, Josefin Brink och Ulf Holm. Det känns som om det är de stora förändringarnas tid. Vi sänker ersättningen efter 200 dagar, men det är samma ersättning de första 200 dagarna. Det handlar om ungefär nio månader. Sedan har vi ytterligare 100 dagar med 70 % innan vi går över i jobb- och utvecklingsgarantin som kommer under nästa år. Javisst, ersättningen är 65 %, men vi kopplar ihop den med rejäla åtgärder för att man faktiskt ska komma tillbaka till arbete. Man ska få en chans att komma tillbaka i stället för att förtidspensioneras, som skedde under den förra regeringen. Under debatten här i dag tror jag att det enda vi i kammaren är överens om är att vi inte är överens. Jag ska försöka förklara. Jag tror inte att vi kommer att vända här. Om vi återförvisar ärendet kommer det inte att vara ett förändrat förslag som kommer tillbaka eller en annan majoritet som lägger ett annat förslag. Jag ska i stället försöka förklara för dig som sitter hemma och lyssnar på den här debatten vad det är som ligger bakom. Vad är det vi grundar våra förslag till beslut på? Här slår man bara mot varandra och frågar vad det kommer att bli. Men vad grundar sig de olika förslag som vi har lagt fram på? Det finns en klar skiljelinje när det gäller hur man ser på hur det blir jobb. Hur blir det jobb i samhället? Den förra regeringen använde sig av den metod som de tror på och känner till. Man beslutade om plusjobb inne i Rosenbad. Man ökade medfinansieringsansvaret. Man gjorde det besvärligare att vara arbetsgivare, att anställa och att ta risken och möjligheten som det innebär att utvidga sitt företag. Man höll kvar ett mycket högt, ett av världens högsta, skattetryck på dem som har de lägsta inkomsterna. I flera undersökningar visade det sig att det faktiskt inte alltid lönade sig att gå upp i arbetstid. Vi har också sett det i valrörelsen där man använde sig av förslag som 200 000 nya jobb inom offentlig sektor. Det är samma syn. Man tror att jobben skapas i Rosenbad. Och en hel del jobb skapas i Rosenbad, framför allt för tjänstemän och nya statsråd. Det Rosenbad kan göra och det vi här i Sveriges parlament kan göra är att skapa förutsättningar och möjligheter att få jobb. Det är människor som skapar de nya jobben. Det är människor som driver företag. Det är människor finns i förmedlande organisationer, antingen det är bemanningsföretag eller arbetsförmedlingar, som kopplar ihop rätt person med rätt jobb. Det handlar också om villkoren för företagen. Jag tror inte att jag har varit på något enda ställe där man inte sagt: Jo, här finns precis hur mycket jobb som helst. Vi skulle ha användning för så många flera händer. Vare sig vi ser det inom vården eller industrin eller vi ser det på mitt gamla jobb på Ica i Sollebrunn finns det alltid behov av flera som är med och arbetar och delar på arbetet. Det finns alltid arbete som inte blir gjort, som hänger efter. Detta är en del i att vi har sjukskrivningar och höga tal på det området. Om synen är att det ska beslutas i Rosenbad, vad är det då som ligger till grund bland annat för det förslag om ändringar i arbetslöshetsförsäkringen som vi debatterar här i dag? Det här är nämligen bara en del av en helhet. Det handlar om synen att det faktiskt är människor som skapar jobb. Det handlar om dem som är arbetssökande och om företagarna men också om att se till att rigga en organisation som knyter ihop de här delarna, om att det finns någon som ser dig och kan hjälpa dig så att du kopplas ihop med rätt företag, någon som ser din kunskap och din erfarenhet och som vet att det här kommer att leda till ekonomisk vinst för företaget, att du kommer att få lön och att det här kommer att löna sig. När det gäller de här delarna kan vi se villkoren för de enskilda, villkoren för företagen men också villkoren för arbetsförmedlandet. Det är tre viktiga ingredienser. Alla tre behövs för att vi ska få det här att fungera. I villkoren för de enskilda ligger vårt jobbavdrag. Vi sänker skatten, allra mest för dem med de lägsta inkomsterna, för dem med de låga marginalerna. A-kassenivån är en del. Sett i ett vänsterperspektiv - där tror man ju att det är Rosenbad som bestämmer om antalet jobb - är det klart att slutsatsen blir att vi slår på de arbetslösa. Men jag vet att det handlar om incitament för människor att både söka jobb och kanske skapa sig utrymme - att tillsammans med en coach eller arbetsförmedlingen hitta det där företaget som har ett utrymme och där det behövs en till som fyller upp med två händer. Sedan har vi den andra delen, villkoren för företagen. Den 1 januari tar vi bort sjuklöneansvaret igen. Det förs tillbaka till Försäkringskassan. Detta är en viktig del för att det inte ska vara en risk att anställa. I stället ska det faktiskt öppna upp för möjligheter. Vi lägger också in nystartsjobben. Det blir en generell sänkning för dem som i dag står längst bort från arbetsmarknaden. Dem som den förra regeringen gärna ville låsa in i plusjobb, i jobben med de allra lägsta lönerna och med garantier om att det inte blir någon fortsättning, ger vi alltså en möjlighet att komma in på arbetsmarknaden med bibehållen lön - till sänkta kostnader eftersom vi sänker arbetsgivaravgiften. Den tredje delen handlar om att knyta ihop de två delarna. Vi ser att coachning och många flera aktörer måste in. Det handlar om flera försök - försök som pågår redan i dag och där vi ser att det här får effekt. Man går in i ett tidigare skede, kanske redan innan man blir arbetslös, och hittar nya vägar för att komma vidare. Det skapas också utrymme för nya tjänster. Bemanningsföretagen kommer där att vara en viktig del. Detta kommer också att ske via de traditionella arbetsförmedlingarna och andra aktörer som riktar in sig på de grupper som står längst bort från arbetsmarknaden och på utbildningar med inriktningen att faktiskt leda till jobb. Det kommer att prioriteras under nästa år. Med dessa tre delar ihop är det inte bara så att vi ska få de arbetslösa att söka de jobb som finns. Det finns också en enorm dynamik i att många olika aktörer ger sig på att faktiskt skapa jobb - nya jobb. Jag kan känna att det någonstans ligger till grund när man hamnar i det ena eller det andra resonemanget. Sett från en vänsteropposition som tror att det är i Rosenbad antalet jobb beslutas kan man komma till slutsatsen att det är cyniskt att göra den här förändringen. Men har man tron på att det handlar om en dynamik och att det handlar om människor som skapar jobb och om att vi kan ge förutsättningar, blir det här en logisk del. Vi kan också se - den debatten kommer vi tillbaka till - att vi har haft en regering som har påstått att det går bra för Sverige och som samtidigt utökat antalet arbetsmarknadsåtgärder. Man har inte sett att jobben kommer fram på annat sätt. Jag kan bara känna en frustration - den kan jag alltså dela med Vänsterpartiet - över att man från den förra regeringen och den nuvarande oppositionen inte har sett de människor som man varit en del i att låsa utanför arbetsmarknaden. (Applåder) I detta anförande instämde Jörgen Johansson och Sofia Larsen (båda c).

Herr talman! Visst låter det bra att vi ska skapa förutsättningar för jobb. Men fortfarande finns det inga förslag i den helhet som Annika Qarlsson pratar om. Läser man regeringens budgetproposition ser man att det fortfarande inte finns några konkreta förslag om att skapa förutsättningar för jobb. De förslag som tidigare fanns, till exempel om att stödja småföretagare och om att stimulera soloföretagare genom sänkt arbetsgivaravgift, tar den nya regeringen bort. Är det detta som är helheten? Nej, i stället pratar Annika Qarlsson om framtiden. Framtida förslag kan man mycket väl prata om, men samtidigt finns det inga förslag. Jag kan hålla med om att det kanske hade varit en lite annan diskussion om det samtidigt hade kommit andra förslag - förslag som faktiskt skulle ha skapat jobb. Då hade vi kanske haft en lite annan debatt. Men det finns, som sagt, inga andra förslag. Det är bara det aktuella förslaget och förslaget om skattesänkningar för dem som redan har ett arbete som finns. Det är de enda två förslag som finns. Du pratar också om problemen tidigare och tar upp till exempel medfinansieringen. Men snälla, Annika Qarlsson, var har du varit de senaste åren? Har du helt missat den ohälsodiskussion vi haft i Sverige? Kvinnor har ju blivit utbrända och mått dåligt på sina arbetsplatser därför att det har varit stressigt, mycket att göra och så vidare. Vi skapade medfinansieringen just för att sätta en press i det avseendet. Vi undantog framför allt småföretagen. De som särskilt drabbades var landstingen. Det är de som har fått betala mycket. Det kan inte ha varit ett problem. Nu vill ni ta bort detta, vilket kan få effekten att ohälsan återigen ökar därför att det inte finns någon drivkraft i företagen för att komma till rätta med detta. Om det är det här som är helheten, Annika Qarlsson, blir jag ännu mer förfärad.

Herr talman! Ulf Holm har nog inte läst igenom förslaget. Jag pratade både om jobbavdraget och om a-kassenivån. Jag pratade också om sjuklöneansvaret och om nystartsjobb. Vi har med alltihop det där. När det gäller coachningen lägger vi ett tydligare uppdrag på Ams att jobba med detta. Men vi återkommer och utvecklar också den delen mer. Jo, här finns det förslag. Här finns det en helhet. Vi kommer att fylla på med ännu mer. Det som är bekymmersamt är att se att man från Miljöpartiet inte kan se den här delen. Jag kan känna att Miljöpartiet i resonemangen ofta ändå kan se dynamiken i det hela. Friåret är ett exempel. Även om man inte tycker att man ska betala för att inte jobba fanns det en tanke på att de personer som kom in också kunde se till att få ett utrymme och få plats. Det fanns alltså tankar och idéer i närheten av de här resonemangen, så jag kan känna att dynamiken är en viktig drivkraft både för enskilda människor och för företag. När det gäller dynamiken för företag nonchalerar du medfinansieringen. Du säger att det var bara problem för kommuner och landsting. Ja, det kan jag hålla med om. Det är väl de som är våra stora syndabockar när det gäller att vara arbetsgivare. Där finns det mycket att göra. Det du då inte tar med är den risk som småföretagaren uppfattar det som. Det handlar inte om det faktiska utfallet utan om risken. Det är en del som också ingår som en dynamisk faktor och därför spelar roll.

Herr talman! När det gäller företagen förstår Annika Qarlsson tydligen att det kan finnas en risk. Men bara känslan att det skulle kunna drabba mitt företag är allvarligt nog, även om det i lagtexten finns ett undantag för småföretagare. Det är just det som är problemet, Annika Qarlsson. 3,8 miljoner arbetstagare känner att de skulle kunna bli arbetslösa och drabbas av försämringarna. Det skapar osäkerhet i samhället, och med osäkerhet i samhället får du inga dynamiska effekter. Om du inte gör något annat vågar ingen ta en ny anställning eller starta ett grönt företag för att pröva en ny marknad. Ni gör ju ingenting annat. Det är denna osäkerhet som är så allvarlig med förslaget, och den drabbar 3,8 miljoner arbetstagare. Det känns som om det kan drabba just mig. Osäkerhet i samhället är ingenting vi behöver. Det är ingenting vi behöver inför en stor avtalsrörelse under våren, och heller ingenting vi behöver för att klara den gröna omställningen. Därför känns det ännu mer allvarligt när den nya regeringen stoppar den gröna skatteväxlingen där det ingick sänkta arbetsgivaravgifter och där man stimulerade gröna företag att växa så att vi ska kunna leva miljövänligt. Det stoppas helt. Småföretagarundantaget vad gäller arbetsgivaravgifterna tas bort helt. Det finns inga förslag om nya jobb. Det enda ni gör är att slå på dem som redan blivit av med sina arbeten, på dem som är arbetslösa. De framtida förslagen ska komma någon gång senare, utan att detta preciseras närmare. Här ligger grundproblemet, Annika Qarlsson, och du måste hålla med om att det finns ett problem.

Herr talman! Problemet är att Ulf Holm just sade att det inte finns några förslag till nya jobb. Jag har stått i talarstolen och i nästan tio minuter talat om hur de nya jobben kommer. Det blir inte jobb inom Rosenbad, om det är det Ulf Holm efterlyser när han säger att de hade velat ha 10 000 jobb där och 10 000 där. Det är inte så jobb skapas. Det är det som är grundtanken och också skillnaden. Jag kan se, höra och förstå att människor kan vara oroliga, men det handlar också om att se den situation som fanns fram till dess att vi tog över efter valet i höst. Då fanns inte bara risken utan då blev man arbetslös, och när man väl blivit arbetslös fanns det ingen som ställde upp och hjälpte en tillbaka till arbetet. I möte efter möte fick man i stället höra att det kanske var dags att gå i förtidspension. 175 personer flyttades varenda dag över i ett utanförskap utan att få hjälp med rehabilitering för att kunna komma tillbaka till nytt jobb. Det har vi att hantera nu. Och ja, det finns ett stort hopp och en ljus framtid. Vi kommer att se till att jobben blir flera, men de skapas inte genom beslut i Rosenbad.

Herr talman! En sak är vi överens om, Annika, och det är när du säger att du är övertygad om att debatten kommer att fortsätta. Det är också det enda. Sedan är vi egentligen inte överens om någonting. Du undrar var vreden över att sjukskrivningarna ökade fanns hos oss. Jag kan säga att vreden över att ni kommer att slå sönder hela arbetslivsforskningen, arbetsmiljöarbetet och allt det som kommer att förstöra möjligheterna att arbeta är mycket stark hos oss. Men er förståelse för de problemen är lika med noll. Du sade att de förändringar som ni föreslår inte är så farliga. Samtidigt sköt ni upp ikraftträdandet med några veckor eftersom det väl förberedda förslaget inte fungerade. Då kostade det 300 miljoner. På några veckor får de arbetslösa 300 miljoner som de egentligen inte skulle ha fått. Det är en, mellan tummen och pekfingret, ganska tydlig markering av att det är fråga om oerhört kraftiga förändringar för den enskilde som drabbas. Annika Qarlsson pratar om att skapa förutsättningar för jobb. Där kan vi möjligen vara lite överens, om jag ska vara generös. Jag håller med dig om att vi genom politiken kan skapa förutsättningar för jobb, men vi kanske inte skapar jobben på det sättet. Hur gör man det? Jo, bland annat genom en lönebildning som fungerar, stabilitet i samhället, trygghet och liknande, allt det som gör att det nu kommer en mängd jobb beroende på den politik som den tidigare regeringen förde. Vad jag framför allt skulle vilja fråga dig om, Annika Qarlsson, gäller något som du inte nämner. Kvinnorna missgynnas konsekvent i era förslag, men det går du förbi. Jag kan förstå varför du gör det, men jag skulle ändå vilja ha en liten kommentar till hur du ser på det kvinnofientliga förslag som ni i dag lägger fram.

Herr talman! Jag skulle behöva be Patrik Björck förklara vad han menar med att förslaget är kvinnofientligt, för a-kasseförslaget i sig är inte det. Däremot har vi en situation i Sverige med en mycket ojämställd arbetsmarknad. Vi har en av Europas mest könssegregerade arbetsmarknader. På de områden där kvinnor mestadels finns har det, tills den nuvarande regeringen tillträdde, inte funnits några öppningar för att få alternativa arbetsgivare. Jag tog upp detta med Ulf Holm i ett tidigare replikskifte, alltså att det är de arbetsgivarna som ställer till det genom att ha den sämsta arbetsmiljön och de sämsta arbetsvillkoren. I den delen har det inte funnits några öppningar över huvud taget. Vi kan också se på arbetet i Regeringskansliet vad gäller jämställda löner; det togs upp av någon i ett tidigare anförande. Jens Orback lade fram en skrivelse som egentligen inte sade någonting. Där fanns inte ett enda skarpt förslag. Med tanke på den situation som råder på arbetsmarknaden känns det skönt att Patrik Björck har så stor tilltro till den nya regeringen att han tror att den snabbt ska kunna förändra den situation som rått under lång tid. Vi har inte hunnit komma så långt i det arbetet ännu. Återigen: Det som a-kassan gjort är att den täckt defekter på en mängd olika områden. När vi rengör detta kommer det fram en hel del som den förra regeringen valt att ha på det viset. Jag är helt övertygad om att det kräver att vi jobbar både tydligare och hårdare med de frågorna, men då blir de åtminstone synliga och klara. Det problemet finns dock inte i a-kasseförslaget.

Herr talman! Det var mycket prat men inget som helst svar på frågan. I och för sig hade jag kanske inte heller väntat mig att få något svar. Det här är en fråga där vi kommer att fortsätta att jaga er, och ni kommer inte att slippa undan. Det räcker faktiskt att läsa i ert eget betänkande. Där sägs nämligen att "som framhålls i propositionen kan vissa av förslagen, trots att de är neutralt utformade när de betraktas var för sig, medföra konsekvenser som inte är helt neutrala ur ett jämställdhets- eller diskrimineringsperspektiv". Det är visserligen en snäll formulering om mycket giftiga och skarpa förslag, men det visar på er egen insikt om att detta är ett kvinnofientligt förslag. Det är ni själva som skriver så. Jag kommer väl inte, som sagt, att få något som helst svar, men kritiken är väl känd sedan tidigare. Den har även framförts i dagens debatt. En annan sak som Annika Qarlsson var inne på i sitt anförande gällde skattesänkningar och att de gynnade låginkomsttagare. Då vill jag fråga: Hur resonerar du, Annika Qarlsson? Effekten av skattesänkningarna blir ju att 88 % av dem går till den halva av befolkningen som tjänar mest medan 12 % går till dem som tjänar minst. Det är så att säga fördelningsprofilen. Man får vara rätt vidlyftig med sanningen om man kan säga att det på något sätt gynnar låginkomsttagarna. Vi kommer inte att släppa vare sig den ena eller den andra konsekvensen av dessa förslag, utan vi kommer att jaga er vidare. Sedan får vi se. Verkligheten kommer väl att bli svar nog så småningom.

Herr talman! Slutrepliken kan jag faktiskt hålla med om. Det kommer att visa sig så småningom att mängden och helheten av de förslag vi nu lägger fram faktiskt kommer att spela roll och kommer att få effekter. Jag måste bara säga att med statistik kan man egentligen bevisa allting. Vi vet att det är de med de lägsta lönerna som får den procentuellt högsta delen, och de kommer också att få ett större utrymme. Det vi också kan se, och det har man pratat väldigt tyst om, handlar om att den förra regeringens arbetsmarknadspolitik ledde till att så många hamnade i utanförskap och stod utanför den reguljära arbetsmarknaden. Det gjorde att det blev arbetsgivarens marknad när det gällde att plocka in folk på olika villkor, med olika löner och så vidare. Självklart inom kollektivavtalets ram. Men det vi ser till exempel i södra delen av Sverige i dag är att det börjar bli ett tryck på arbetsmarknaden. Det är faktiskt svårt att få de arbetstagare som man behöver. Det handlar om både bussförare och andra. Det blir helt plötsligt ett tryck. Det blir arbetstagarens marknad, där arbetstagarna kan se till att både få bra anställningsförhållanden och även få upp sina löner. Det är det vi är på väg att åstadkomma. Vi kommer att stärka arbetstagarnas situation på arbetsmarknaden. Jag hoppas att vi tillsammans med facken kan se till att det blir bra och rimliga villkor och en bra arbetsmiljö som gör att man kan få ett hållbart arbetsliv i stället för att brännas ut och hamna vid sidan om.

Herr talman! Att ha ett jobb är en viktig del av livet för de allra flesta av oss. Att ha ett jobb innebär förutom möjligheten att få försörjning också att vi blir sedda och blir en del av en social gemenskap. Vårt jobb kan bland annat innebära att vi får nya vänner. Att få ett jobb innebär för de unga att de kan ta steget ut i vuxenlivet genom att få en egen inkomst med alla möjligheter det för med sig, som till exempel möjligheten att hyra sin egen lägenhet. Att ha ett jobb ger oss helt enkelt möjligheter till ett rikare och mer stimulerande liv, där vi på ett bättre sätt kan få möjlighet att ta till vara våra livschanser. Om detta är vi alla eniga här i kammaren. Debatten i dag är viktig, för den gäller hur vi ska utforma en arbetsmarknadspolitik så att alla ska få detta jobb. Jag är därför lite förvånad över oppositionens envisa försvar av en politik som i mångt och mycket har misslyckats i tolv år. Det har skapat mycket utanförskap, trots att det har varit högkonjunktur. Man får säga att vi i arbetsmarknadsutskottet nu har väldigt mycket att göra. Det kan vara ett tecken i tiden att vi nu har en ny regering som jobbar väldigt hårt med fokus på just de här frågorna som ska leda till nya och flera arbeten. Folkpartiets politik är inriktad på flera jobb, så att de som i dag är arbetslösa kan få 100 % av en lön, för det är ju det som det handlar om. Alla vi som finns här och utanför denna kammare vill ha 100 % av en lön. Politiken som vi för innebär att det ska löna sig att arbeta, och det ska bli billigare för företagen att anställa och ha anställda. Arbetsmarknadspolitiken ska fokusera på matchningsfunktionen genom bland annat de lärlingsutbildningar med hög träffsäkerhet som ofta leder till jobb för de arbetssökande. Det här uppskattas också av många som jobbar på arbetsförmedlingarna. De har själva sagt att det här är någonting de gillar och tycker är bra. Vi har lärlingsutbildningar som har en träffsäkerhet på åtta av tio. Åtta av tio som går dem får jobb. Sådana utbildningar ska det förstås jobbas med på våra förmedlingar. Herr talman! Jag vill också säga att i Folkpartiet finns en stor förståelse för den oro som många människor känner inför förändringarna i arbetslöshetsförsäkringen. Det är många siffror i omlopp liksom debattartiklar och insändare med olika avsändare. Det gör att många upplever att det har varit svårt att skapa sig en hel bild av hur det kommer att bli med förändringarna för den egna privata ekonomin. När arbetslöshetsförsäkringen diskuteras ges inte alltid hela bilden heller av vad förändringarna kommer att leda till. Det blir ganska vinklade åsikter som kommer från olika håll. Därför vill jag återigen säga att det är väldigt viktigt att se helheten i förslaget och också titta på bakgrunden till detsamma, att det i Sverige är för många som inte har ett arbete att gå till. Detta trots att vi har haft en lång högkonjunktur. Visst, jobben kommer, men i alltför långsam takt fortfarande. Regeringen har konstaterat, liksom vi i utskottet, att den hittillsvarande politiken har präglats av en övertro på arbetsmarknadspolitiska insatser och på en arbetslöshetsförsäkring på dagens nivå som ett sätt att bryta de arbetslösas utanförskap. Det har inte fungerat i den utsträckning som tidigare regeringar har hoppats på. Situationen på den svenska arbetsmarknaden har under det senaste decenniet präglats av ett växande utanförskap. Alltför många människor tvingas ut i arbetslöshet, i många fall också ut i förtidspension. Försäkringskassan har nyligen konstaterat att unga förtidspensionärer, de som är under 29 år, är tre gånger så många nu som för tio år sedan. Det är ju inte bra. Det är fruktansvärt. De här personerna har också en låg ersättning. Och de här personerna talar aldrig ni i oppositionen om faktiskt. Det är väldigt sällan man hör er nämna de här personerna. Men dem tänker vi på i den nya regeringen. Vi vill ha in även dessa människor, som i många fall ofrivilligt har hamnat i utanförskap som förtidspensionärer, i jobb. Därför satsar regeringen på de förutsättningar som saknats för nya arbeten. Vår politik ger förutsättningar för att flera kan erbjudas ett arbete samtidigt som det finns starka incitament att ta de lediga jobben. Det blir också ett sätt att bryta utanförskapet. Det var också detta budskap vi drev hela valrörelsen. Det var det vi fick en majoritet av väljarna att rösta på. Herr talman! Jag vill också säga att höjningen av a-kasseavgiften med som mest 300 kr i månaden kompenseras av den skattesänkning som kommer medborgarna till del genom jobbskatteavdraget som införs 2007. Nästan alla som arbetar kommer därmed att få mer pengar i plånboken efter årsskiftet. Framför allt kommer faktiskt de som inte jobbar heltid att få behålla mer av sin lön om de jobbar några timmar mer i veckan än de gör i dag. Det gynnar faktiskt även de kvinnor som jobbar deltid. Jag vill också säga att hela 75 % av de 40 miljarder kronor som jobbskatteavdraget kostar går till låg- och medelinkomsttagare. På så vis har det en hög träffsäkerhet när det gäller fördelningseffekten. Sedan vill jag också konstatera att forskningen visar att den trappa i arbetslöshetsförsäkringen, som vi och regeringen nu vill genomföra, leder till sänkt arbetslöshet. Det finns mycket internationell forskning som visar på det. Det är också i sammanhanget viktigt att ta hänsyn till det som man har talat om tidigare i debatten, att de medel som frigörs vid a-kasseförändringarna ska användas till att öka företagarnas möjligheter att anställa, bland annat genom att arbetsgivarnas medfinansiering av sjukförsäkringen tas bort. Den har gjort att arbetsgivarna har tvekat att anställa. De har känt att det har varit oroande att ta på sig ett långsiktigt ansvar för personer som kan bli långtidssjuka. Vi tar också bort företagens regelkrångel. Och vi inför den 1 januari nystartsjobb. Nystartsjobben innebär att den som anställer någon som har varit utan arbete i mer än ett år slipper betala arbetsgivaravgift. Ungdomar mellan 20 och 24 år som har varit arbetslösa i ett halvår omfattas också av nystartsjobben. Jag vill också säga att nystartsjobben till skillnad från plusjobben är helt reguljära jobb med avtalsenliga villkor. De omfattas också av reglerna i LAS, vilket inte plusjobben, som vi nu tar bort, har gjort. Nystartsjobben är faktiskt ett extra argument att anställa den som har varit långtidsarbetslös. Enligt en undersökning som Företagarna gjorde i november i år tror också de flesta av de tillfrågade företagarna att nystartsjobben kommer att leda till att viljan att anställa ökar. Detta nämns också av enskilda arbetsförmedlare som en bra sak som de tror mycket på. Vi inför också en jobb- och utvecklingsgaranti för långtidsarbetslösa 2007. Syftet är att med individuellt utformade åtgärder så snabbt som möjligt få in deltagarna på den reguljära arbetsmarknaden. Garantin ska säkerställa att ingen under lång tid förlorar kontakten med arbetslivet genom långvarigt utanförskap. Målet med vår politik är att a-kassan ska bli den omställningsförsäkring den är avsedd att vara - en omställningsförsäkring man behöver när man söker jobb och utbildar sig för ett nytt jobb. Sedan vill vi att man ska kunna få ett jobb med 100 % i lön. Jag vill också nämna att i dag på förmiddagen har Konjunkturinstitutet presenterat sin senaste prognos. Där skriver de bland annat att den starka konjunkturen samt den nya regeringens reformer gör att sysselsättningen väntas öka med 142 000 personer mellan 2006 och 2008. Den öppna arbetslösheten faller till 4,5 %, och den reguljära sysselsättningen ökar till 80,3 % år 2008. Analyser visar att reformerna på lång sikt sammantaget medför att den potentiella arbetskraften ökar med 1,3 %, att jämviktsarbetslösheten blir 0,2 % lägre och att den potentiella sysselsättningen ökar med 1,5 %. Redan nu syns det positiva effekter av den politik vi för. Och det är faktiskt någonting som man inte ska glömma. Det har framgått av en del repliker här att man inte har sett detta. Men så är faktum enligt dagens prognos från Konjunkturinstitutet. När det gäller lönenivåerna, som oppositionen oroar sig för i samband med förändringen av arbetslöshetsförsäkringen, vill jag återigen hänvisa till artikeln av professorn i nationalekonomi Lars Calmfors i Dagens Nyheter den 6 november. Han skriver följande: "När man bedömer effekterna av regeringens politik på de anställdas inkomster, måste man ta hänsyn till att lägre a-kassa bara är en åtgärd av många. Lägre arbetsgivaravgifter för ungdomar och senare förmodligen också i vissa tjänstesektorer, liksom avdrag för hushållsnära tjänster, kommer att verka i riktning mot högre löner. Jobbavdraget kan höja lönen efter skatt även om den skulle falla före skatt." Till sist vill jag säga att vi i Folkpartiet är övertygade om att vår politik med förändringar av a-kassan, tillsammans med jobbskapande åtgärder som nystartsjobb, kommer att leda till en arbetsmarknad med flera jobb och minskad arbetslöshet. Tecken på det finns redan i dag, som jag tidigare sade, enligt Konjunkturinstitutets presentation. Och när detta händer kan också skatteintäkterna öka i kommunerna, och behovet av försörjningsstöd kan på sikt minska. Jag yrkar bifall till förslaget i arbetsmarknadsutskottets betänkande 3. (Applåder) I detta anförande instämde Gunnar Andrén och Christer Nylander (båda fp).

Herr talman! Hans Backman inledde sitt anförande med att säga att den förra regeringen hade misslyckats under tolv år. Jag kan hålla med om det lite grann eftersom Miljöpartiet inte ingick i den regeringen, även om vi hade önskat att göra det. Det är märkligt att han talar om att utanförskapet är stort för att i slutklämmen säga att det är den här nya politiken som har minskat arbetslösheten. Ursäkta, men riksdagen har inte klubbat beslutet än. Vi diskuterar det. Det är den förra riksdagsmajoritetens - s, v och mp - politik som nu ger effekter. Detta började på allvar redan i somras, men nu har det accelererat, och nu skapas jobben. Om Annika Qarlsson från Centern har rätt så skapas det inte några jobb i Rosenbad, så er politik kan ju inte ha gjort någonting. Men jag hävdar att den förra majoriteten skapade förutsättningar för arbeten och skapade också en trygghet bland anställda, så att de vågade ta chanser i livet. Jag vill fråga dig, Hans Backman: Tror du verkligen att 3,8 miljoner arbetstagare känner en större trygghet i arbetslivet när de vet att om de blir arbetslösa kommer de inte att få mycket i ersättning, trots att de ska betala in mer till försäkringen? Tror du verkligen att det skapar en trygghet på arbetsmarknaden? Utanförskapet är det ju väldigt väsentligt för Folkpartiet att bekämpa. I stället för att minska utanförskapet vill jag bestämt hävda att man ökar andelen som känner utanförskap och som känner osäkerhet i samhället. Och det kan inte vara rätt politik, Hans Backman.

Herr talman! Man kan inte säga att vi ökar utanförskapet genom att genomföra reformer som leder till flera jobb. Det är sant att antalet jobb har börjat öka. Men samtidigt är det allmänt känt att antalet jobb har ökat alltför långsamt. Därför är det viktigt att de åtgärder som vi kommer att vidta kan spä på denna ökning. Vi har kunnat läsa att sannolikheten i dag är större än för några år sedan att hitta arbeten. Det gör att det är rätt tid att genomföra de reformer som kan spä på utvecklingen, så att vi kan få in alla de människor som trots en lång högkonjunktur inte har fått jobb. Jag tror att den stora tryggheten kommer när man som arbetstagare känner att man har ett jobb. Och om man skulle vara tvungen att sluta på sitt jobb, eller om man vill sluta på sitt jobb, vet man att det finns gott om jobb att söka. Det blir på något sätt arbetstagarens marknad, lite grann som det var på 80-talet, och man vet att det finns möjlighet att få ett nytt jobb om man förlorar det gamla. Och man kan också byta jobb om man inte trivs med det jobb som man har. Jag tror att det är där som tryggheten finns.

Herr talman! Nu var det inte fel på den svenska arbetsmarknaden, utan nu var felet i fråga om att skapa jobb att det går för långsamt. Det var det som var det stora problemet. Men då förstår jag inte varför man ska vända hela skutan när det gäller den svenska modellen och förstöra den svenska modellen. Jag ska inte säga att man förstör den, men man går i en sådan riktning att det blir ett slag mot den svenska modellen med starka avtalsparter och så vidare. Det är ju det som man de facto gör. Men det var ju inte där som problemet var enligt Hans Backman, utan problemet var bara att de nya jobben skapas för långsamt. Men i så fall måste ni fortsätta med de reformer som s, v och mp föreslog under den förra mandatperioden. Det handlar om grön skatteväxling, att stimulera den gröna näringen, att skapa arbetstillfällen vid den nya gröna omställningen och att sänka arbetsgivaravgifterna som en del i den gröna skatteväxlingen. Men det har ni helt tagit bort. Den enda sänkningen av arbetsgivaravgifter som ni talar om har ni tagit bort, nämligen den som stimulerar småföretagare att anställa en person. Dessa 5 % har ni tagit bort. På vilket sätt skapar detta nya arbetstillfällen, Hans Backman? Vilka förslag finns det i regeringens budget som skapar förutsättningar för småföretagare att våga anställa?

Herr talman! Jag ska börja med att säga att nystartsjobben kommer först i januari, och de kommer att ha en bra effekt. Det säger även arbetsförmedlare som jag själv känner. De visar stort intresse för dessa jobb och kommer direkt att besluta om att personer ska få tillgång till dem. Så här kommer det positiva effekter. Man kan väl ändå inte nonchalera, vilket jag tycker att Ulf Holm gör, att det i ökad takt kommer nya jobb nu. Men, som sagt, det sker alltför långsamt. Det har varit stora problem med den svenska arbetsmarknadspolitiken. Trots en jättelång högkonjunktur har man i åratal stängt människor ute. Under tolv år har man misslyckats med arbetsmarknadspolitiken. Först nu börjar det komma lite positiva effekter. Och det här är något som man måste spä på, så att vi inte under nästa lågkonjunktur drabbas av en riktig smäll igen och står där med ännu mer än en miljon arbetslösa som vi har haft under en högkonjunktur. Visst finns det stora problem när det gäller arbetsmarknadspolitiken, och det är därför som vi nu lägger om den, så att vi kan spä på den effekt som vi nu äntligen har lyckats uppnå efter en lång högkonjunktur.

Herr talman! Det är intressant att alliansens företrädare konsekvent talar om i princip allting annat än just förslaget om a-kassan eftersom det är precis det som vi diskuterar här. Det talas om skattesänkningar, bantad arbetsmarknadspolitik, skattesubventioner för hushållsnära tjänster och jag vet inte allt. Men nu är det faktiskt förslaget om a-kassan som vi diskuterar här. Jag undrar om Hans Backman kan tänka sig att svara på lite frågor om just a-kasseförslaget och på vilket sätt som det ska minska det stora utanförskapet. Han kanske kan förklara på vilket sätt utanförskapet minskar genom att färre kommer att omfattas av den trygghet som arbetslöshetsförsäkringen innebär. Han kanske kan förklara på vilket sätt utanförskapet minskar genom att färre personer får rätt till 80 % ersättning om de blir arbetslösa. Och han kanske kan förklara på vilket sätt utanförskapet minskar när stora grupper kommer att ställas helt utanför försäkringen och i stället vara hänvisade till socialbidrag. Om det vore så att det kommer att skapas så många jobb med alla de andra åtgärder som ni talar om, då vore det rimligare att ni faktiskt föreslog att man skulle höja ersättningen till a-kassan och göra den mer generös. Det skulle man ju ha råd med eftersom ingen ändå skulle behöva utnyttja den. Logiskt hänger det inte ihop någonstans. Varför måste ni sänka a-kassan när ni säger att jobben kommer att komma alldeles oavsett detta och att detta inte har någonting med saken att göra? Jag skulle gärna vilja höra hur sambandet egentligen ser ut.

Herr talman! Nu visar ändå forskning att utformningen av a-kassan har en effekt på hur jobben kommer. Bland annat OECD har visat att en sänkning av a-kassan leder till att flera kommer i arbete. Incitamenten tycks vara sådana. Jag måste också säga att man ändå måste ta in helheten. A-kasseförändringarna finansierar ju flera av de åtgärder som vi vidtar för att skapa nya jobb, exempelvis nystartsjobben. Sammantaget ger det här en positiv effekt, så att flera kommer in i innanförskap, kan man säga. Flera får jobb. Jag vänder mig också mot Vänsterpartiets och Josefin Brinks sätt att tala om bidrag och bidrag. Vi vill inte att folk ska gå på bidrag hela tiden. Vi vill att folk ska få en möjlighet att få jobb. Vi vill få bort det stora utanförskapet. Jag kände att Josefin Brink var inne på det här med att en del i dag inte når upp till arbetsvillkoret. Exempelvis kommuner och landsting kommer förstås att anpassa sig efter det system som råder, som nu kommer, och öka arbetstiden för en del personer som de har anställda. Jag är övertygad om att det kommer att bli så. Det kommer att gynna de här personerna, och antalet arbetade timmar i samhället kommer också att öka.

Herr talman! Det var ett lite märkligt svar. Det finns alltså ett samband mellan att man försämrar villkoren i a-kassan och sänker ersättningsnivån och att flera människor kommer i arbete. Är det då så, Hans Backman, att sambandet i er logik ser ut så som din partikamrat Carl B Hamilton sade, att det kommer att sätta en press nedåt på lönerna och urholka kollektivavtalsnivåerna, att priset på arbete kommer att sjunka och att det är det som är själva tanken? Det är det jag undrar. Och, återigen, på vilket sätt menar man att det i sin tur per automatik leder till flera jobb?

Herr talman! Jag vet inte var märkligheten i svaret låg. Jag sade ju att a-kasseförändringen är en del i att finansiera de jobbskapande åtgärder vi inför, exempelvis nystartsjobb. Detta ger pengar till satsningar som gör att personer kan få jobb och slipper vara arbetslösa. Där finns ett samband. När det gäller det här med lönenivåerna vill jag återigen hänvisa till det som jag sade i mitt anförande. Bland annat Lars Calmfors säger att det inte alls är säkert att det blir sådana förändringar av lönenivåerna. Han säger själv i sin DN-artikel - det kan jag upprepa: När man bedömer effekterna av regeringens politik på de anställdas inkomster måste man ta hänsyn till att lägre a-kassa bara är en åtgärd av många. Lägre arbetsgivaravgifter för ungdomar och senare förmodligen också i vissa tjänstesektorer, liksom avdrag för hushållsnära tjänster, kommer att verka i riktning mot högre löner. Jobbavdraget kan höja lönen efter skatt även om den skulle falla före skatt.

Herr talman! Då är vi tillbaka vid en artikel av Lars Calmfors som måste vara den här kammarens mest välciterade. Den här artikeln är ju spännande. Jag brukar börja med att läsa inledningen till artiklar, och inledningen till den här artikeln tycker jag är höjdpunkten på artikeln. Det står nämligen så här: Tung nationalekonom underkänner regeringens förslag. Så inleds Lars Calmfors väl citerade artikel, och just det hör man sällan någon från regeringens företrädare citera. Sedan kan man fortsätta att citera Calmfors. Han är precis lika tydlig i den här frågan som Backmans partikamrat Hamilton. Här är ett ordagrant citat av Calmfors: "Den viktigaste effekten är förmodligen på lönebildningen. Arbetslösa får anledning att ta arbeten med lägre lön än de annars skulle göra. Det är också rimligt att tro att lönerna i kollektivavtal på olika områden påverkas, så att det blir lönsamt för arbetsgivarna att skapa fler jobb." Det är det enda som man i forskningen faktiskt är helt överens om. Det finns forskning som stöder det påståendet. Det stöds inte bara av Calmfors utan också av andra. Men Hans Backman säger i en annan artikel i någon högertidning - jag kommer inte på vad den heter - att sänkt a-kassa ger flera jobb. Hans Backman yttrar sig i den här artikeln - jag vet inte om den är korrekt citerad - och säger så här: All forskning visar att sänkta ersättningsnivåer leder till att flera kommer i arbete. Det är och förblir en lögn. Det finns ingen forskning som visar på att sänkt a-kassa ger flera jobb på det sättet. Det enda man i forskningen är helt överens om är att det leder till sänkta löner. Det kan naturligtvis sedan indirekt skapa en låglönemarknad och eventuellt nya jobb. Det är den helheten i er politik som vi är så rädda för.

Herr talman! Ja, först gäller det lönenivåerna. När man har infört de förändringar som vi gör kommer det på sikt - det är jag övertygad om - att leda till en ökad efterfrågan på arbetskraft, som också Calmfors säger. Och vad innebär det? Jo, det innebär att lönerna pressas uppåt. Det är det som på sikt blir effekten av våra åtgärder. Herr talman! Jag har en starkare tilltro till framtiden än vad Patrik Björck visar. Jag tror att det när våra åtgärder får effekt blir flera jobb. Det kommer också att leda till att lönerna pressas uppåt. Då blir ju efterfrågan så stor på arbetskraften att man från arbetsgivarna måste ha gynnsamma villkor för dem man anställer. Det är också en poäng med vår politik, och det är en sak som vi i Folkpartiet tycker är mycket viktig. Vår bild är att de här åtgärderna har en positiv effekt på sysselsättningen, och det är grunden för hela det här förslaget.

Herr talman! Hans Backman var i sitt huvudanförande inne på det här med incitament. Den frågan har också varit uppe tidigare, men jag vill bara ställa frågan: Delar Hans Backman då den borgerliga regeringens uppfattning att de arbetslösa är lata? Det är en enkel fråga som man kan besvara med ja eller nej. Och sedan undrar jag: Hur många jobb tror ni att de här nystartsjobben kommer att ge? Vad är ditt svar på det? Det är också en enkel fråga att besvara. Då kanske vi kan få ett konkret svar och inte bara en massa ord.

Herr talman! När det gäller nystartsjobben och en konkret bedömning har vi bedömt att detta i ett ingångsskede ska ge 10 000 nya jobb. På sikt tror jag att det kommer att ge många flera med tanke på de positiva signaler som kommer från inte minst de arbetsförmedlare som ska jobba med det här. Den första frågan tycker jag snarast är kränkande. Självklart tycker vi inte att de arbetslösa är lata. Jag tycker att det är fruktansvärt att göra ett sådant påstående. Vi jobbar ju dag och natt här för att ge möjligheter för människor att få ett arbete. Vi vet att människorna tycker att det är viktigt att ha ett arbete. Som jag sade i min inledning är det en så viktig del av vårt liv, vår sociala gemenskap, att vi har ett arbete. Då kommer man och säger att vi skulle tro att folk skulle vara lata. Det är ju helt tvärtom. Vi tror att folk brinner av lust att få ett arbete, brinner av lust att komma i sysselsättning. Det är där som ni faktiskt har misslyckats i tolv år. Det måste man ändå konstatera. Ni har kört här i tolv år med en politik som ni fortfarande försvarar och vill fortsätta med. Vi säger: Vi måste lägga om det här nu. Vi måste göra nytt. Och det gör vi nu, precis som väljarna har bett oss att göra. Väljarna kan ha tilltro till att vi är övertygade om att människorna i Sverige är mycket ambitiösa och mycket inriktade på att få ett jobb. Det är svaret på din fråga. (Applåder)

Herr talman! Alliansen gick ju, som ni säkert har hört många gånger, till val på att få ned arbetslösheten. Syftet var att bryta utanförskapet, som drabbade alltfler under den förra regeringen Persson. Det förslag som vi nu behandlar avseende förändringar i arbetslöshetsförsäkringen ska ses i ett större sammanhang. Den nya majoritetens politik består av ett brett program för arbete och företagande. Målsättningen är att minimera antalet personer som ska behöva utnyttja försäkringen, och vi betonar att arbetslöshetsförsäkringen är en omställningsförsäkring, en försäkring när man går från jobb till ett annat jobb. Vårt mål är att korta den här omställningstiden. Varför gör vi då det som kan uppfattas som försämringar i goda tider? Ja, svaret finns när vi analyserar den tid som vi nu är inne i. Oppositionen har helt rätt när man säger att man inte kan kommendera fram jobb. Men vi kan skapa ett annat företagsklimat, och vi kan se till att människor matchas ihop med rätt jobb. Just nu går Sveriges ekonomi bra, och arbetslösheten sjunker dramatiskt. Det innebär att vi får en stor efterfrågan på arbetskraft. Då kan vi inte ha människor inlåsta i åtgärder, utan vi måste få ut arbetslösa i riktiga jobb, och vi måste se till att det lönar sig att gå från arbetslöshet till arbete. Så är inte alltid fallet i dag. Det ligger i vårt intresse som ansvariga för Sveriges ekonomi att göra de nödvändiga åtgärder som krävs för att skatteintäkterna ska öka så att vi kan finansiera vård, skola och omsorg. Men finns det verkligen jobb, eller är det bara något som alliansen hittar på? I en artikel i Svenska Dagbladet den 8 december kan man läsa: "Bemanningsföretag värvar företag vid pendeltågen." Och i en TT-nyhet från den 5 december säger Amschefen Bo Bylund att sysselsättningsökningen i år och nästa år på ungefär 175 000 personer bara har överträffats två gånger de senaste 50 åren. Vad säger Företagarna om läget i dag? Herr talman! På den hearing som vi hade nyligen i arbetsmarknadsutskottet om arbetslöshetsförsäkringen sade Johan Kreicbergs från Företagarna: "Från vår utgångspunkt är det väldigt viktigt att flera av de här åtgärderna genomförs så fort som möjligt. Vi tycker att det är viktigt att man ökar intensiteten i jobbsökandet på arbetsmarknaden. Vi har redan nu ett väldigt prekärt läge där många av våra medlemmar har svårt att hitta arbetskraft. Många gånger är det för att det är kompetensbrist, men det är också så att av dem som har sökt nya medarbetare under det senaste halvåret är det en femtedel som inte har fått några sökande alls." Med detta i minne kan väl ändå inte oppositionen anse att det nu är viktigast att höja taket i arbetslöshetsförsäkringen, att ha högre ersättningsnivåer, att ha längre ersättningsperioder och att inte dra ned på arbetsmarknadsåtgärder. Herr talman! Påverkar då arbetslöshetsförsäkringen arbetsmarknaden? Det har pågått en ganska omfattande debatt på olika tidningars debattsidor om förändringarna i a-kassan. TCO:s samhällspolitiska chef Roger Mörtvik hade en artikel inne på DN Debatt senast i fredags där han menade att det är en stor omvandling på gång på arbetsmarknaden och en globalisering som nu sker, där människor går ut och in i arbete, och därför är försäkringen en viktig trygghet inför omställningsperioder. Det är just det vi menar. Vi vill betona att det är en omställningsförsäkring, där vi har kvar 80-procentsnivån de 200 första dagarna. Mediantiden för arbetslöshet var 74 dagar för kvinnor och 78 dagar för män under 2005. Det innebär att vi täcker in det stora flertalet i den högre nivån. Utformningen av arbetslöshetsförsäkringen påverkar arbetsmarknaden. Det visar flera forskningsresultat. Men det väljer vänsterkartellen att bortse från. Vi lägger i budgeten för 2007 över 62 miljarder på arbetsmarknadspolitik - 62 miljarder. Av det går 38 miljarder till utbetalningar i arbetslöshetsförsäkringen och till aktivitetsstöd. 12 miljarder går till Samhall och lönebidragsutbetalningar. 3 ½ miljard köper vi arbetsmarknadsutbildningar och andra åtgärder för. Det är ingen liten andel av budgeten, herr talman. En viktig målsättning är naturligtvis att minska den här budgetposten. Det gör vi genom att se till att vi får i gång jobben och att människor kan försörja sig på egen hand. När man talar om höjningen av a-kassan måste man ta med att vi också inför ett jobbavdrag. Det innebär att flertalet får mer kvar i plånboken under nästkommande år. Vi kristdemokrater anser ändå att det är viktigt att vi nu följer hur den nya jobbpolitiken slår mot olika grupper. Det är en politik med jobblinjen i fokus. Det innebär att de som tjänar mest på den är de som har ett jobb. Det är viktigt att betona i det här sammanhanget att vi i betänkandet har sagt att vi ska följa vilken effekt förslagen får på olika grupper. Det handlar om långtidssjukskrivna, deltidsarbetande och långtidsarbetslösa. Det handlar också om effekten på kulturarbetarna. De har inte en helt vanlig arbetsmarknad. Vi får följa hur det här slår. I debatten har jämställdhetsargument också använts. Ibland har det för mig som kristdemokrat känts lite som uppochnedvända världen att socialdemokrater och vänsterpartister står och försvarar att kvinnor förutsätts fortsätta arbeta deltid och helst kort deltid, det vill säga mindre än 50 %. Vart har alla era röster för att kvinnor ska gå upp i arbetstid tagit vägen? Här får ni ju viktiga påtryckningsmedel gentemot arbetsgivarna för att trycka på om att öka arbetstiden och att få åtminstone 50-procentsnivån. Gäller inte arbetslinjen längre för oppositionen? Herr talman! Sammanfattningsvis vill vi öka arbetskraftsutbudet, vilket är viktigt i de här tiderna när ekonomin går bra. Vi vill öka incitamenten att bryta en a-kasseperiod och öka viljan att ta ett jobb. Vi vill öka egenavgiften till a-kassan så att statens subvention minskar. Den är i dag 90 %, vilket är en ganska hög nivå, och det får staten skjuta till a-kassan. I jobbpolitiken ingår också att sänka skatterna för alla arbetstagare. Vi återför 15 miljarder till hushållen, vilket kommer att sätta ytterligare fart på Sverige men också ge människor mer pengar kvar i plånboken. Även med ökade kostnader för a-kassan får man mer kvar i plånboken. Fackförbunden känner en oro för vad de här förslagen ska innebära och är rädda för att de ska minska deras makt. Det är förståeligt. Men jag tycker att det är obehagligt när man använder skrämselpropaganda som gör att enskilda medlemmar känner en stor oro. Vi minns åren med den borgerliga regeringen då facken ställde upp och demonstrerade mot sänkningar i ersättningsnivåer. Sedan kom den socialdemokratiska regeringen och sänkte mer än vad den borgerliga regeringen hade gjort. Men då är man i allians med Socialdemokraterna, och då blev det tyst hos facken. Herr talman! Den tidigare regeringen förmådde inte bryta utanförskapet och ge människor riktiga jobb. Vi har mött många besvikna människor i valrörelsen, de som undrade vad Socialdemokraterna menade med "Alla ska med". Vi vill nu försöka med andra vägar att klara framtiden. I det ingår förändringen i den i dag debatterade arbetslöshetsförsäkringen. Alliansen har en politik för jobb, medan oppositionen klamrar sig fast vid en hopplös politik som betyder ökad arbetslöshet och ökat utanförskap. (Applåder)

Herr talman! Désirée Pethrus Engström avslutade med att hon hade mött många besvikna väljare i valrörelsen. Jag kan hålla med om att det var många besvikna i valrörelsen som hade åsikter. Men jag måste ändå säga att det finns ännu flera besvikna väljare efter valet, de senaste månaderna, när de har fått reda på vad förändringarna konkret kommer att innebära när det gäller till exempel a-kassan. Det är egentligen det enda skarpa beslut som finns i budgeten, förutom skattesänkningarna. Några andra skarpa förslag finns ju inte i budgeten. Då kommer vi tillbaka till det som jag har ställt frågor om tidigare till dina kolleger i alliansen, nämligen hur detta slår mot olika grupper och den otrygghet som väldigt många känner nu. Om de förlorar jobbet kommer de att få lägre ersättningar. Det är en otrygg arbetsmarknad som din politik kommer att leda till. Du nämnde också att ni skulle följa hur detta slår mot olika grupper. Just ordvalet "slår" är ju ganska talande. Det är just det som det innebär. Det innebär att det slår mot olika grupper. Ni erkänner detta, men drar inte några konsekvenser av det. Ni erkänner till exempel att jämställdheten kan drabbas, och kulturarbetare. Men varför lägger ni då inte fram några förslag för att undvika de fällorna? Ni ska följa och se hur hårt det slog mot dem, och sedan får ni göra en bedömning. Det viktigaste tycks vara sänkta skatter för dem som redan har jobb. Ni bryr er inte om dem som tyvärr har mist ett jobb och är arbetslösa. Var är de konkreta åtgärderna för att skapa arbetstillfällen?

Herr talman! Jag glömde att yrka bifall till förslaget i betänkandet, vilket jag naturligtvis skulle ha gjort. Det valet handlade om, Ulf Holm, var vilken vision vi ska ha för framtiden och vilken målsättning vi har. Den vision som vi förmedlade och som vi står för är att människor ska gå från utanförskap till arbete. Vår målsättning är inte att människor ska använda arbetslöshetsförsäkringen. Vår målsättning är att människor ska ha ett jobb, och det var det vi fick vårt mandat på. Nu ser vi att jobben kommer. Du sade tidigare att det handlar om att ni faktiskt har haft en jättebra politik innan. Jag tror i stället att det handlar väldigt mycket om psykologi. Nu vågar företagen börja anställa. Man vet att det är en ny politik på gång, och man ser med framtidstro och framtidshopp på att vi ska kunna lösa deras situation för att kunna nyanställa. Väldigt många företagare har velat nyanställa men har inte vågat. Det ni gjorde var att satsa alla resurser på arbetsmarknadsåtgärder och därmed hindra de riktiga jobben från att komma. Det är ju det som har varit det stora problemet och som jag försökte ta upp i mitt anförande. Trots att ekonomin under 2005 gick upp satsade ni på ännu flera arbetsmarknadsåtgärder i stället för att se till att skaffa riktiga jobb. Det är det vi nu kommer att göra med nystartsjobben, där människor kan gå till riktiga jobb och erbjuda arbetsgivaren en skatterabatt. Nu kommer jobben. Det kan du vara ganska säker på.

Herr talman! En vision om att skapa arbetstillfällen har nog alla partier i den här riksdagen. Det är inget speciellt för Kristdemokraterna. Jag blir dock förvånad över att du i ditt inledningsanförande plötsligt pratade väldigt mycket om kompetensbristen, att det saknas arbetskraft och så vidare. Det kan jag hålla med om, men det hör inte riktigt ihop med a-kassan. Det slår ju mot dem som inte kan få ett jobb. Därför satsade vi tidigare mycket på arbetsmarknadsutbildning för att bidra till att höja kompetensen och skaffa rätt kompetens till den arbetskraft som behövs i Sverige. Det drar ni nu ned på väldigt kraftigt, senast i förra veckan när ni skulle skjuta upp ert förslag i två månader därför att ni hade kommit på att det inte gick att genomföra tekniskt. Då tog ni plötsligt 285 miljoner från just arbetsmarknadsutbildningarna utan att veta exakt vad det drabbar. Det är ju just kompetenshöjande åtgärder för att arbetslösa ska kunna matchas in och få de rätta jobben som behövs! Nu kommer i stället personer som inte har chansen att få en arbetsmarknadsutbildning inte att få den rätta kompetensen och heller inget arbete. Då kan vi börja prata om att man slår mot en grupp som redan är utsatt i samhället. Den slår du hårdare mot. Det är möjligt att det är Kristdemokraternas politik att slå på de svaga i samhället, men jag tror inte att dina väljare har uppfattat det budskapet.

Herr talman! Det våra väljare har sagt att de vill att vi ska genomföra är att öka antalet jobb i samhället. Man vill inte gå på bidrag. Man vill inte vara utanför arbetsgemenskapen. Det märkliga är att Miljöpartiet här tar upp frågan om arbetsmarknadsutbildning. Vad jag kan se har ni ju inte mer pengar än vad vi har att lägga på till exempel arbetsmarknadsutbildningar. Jag förstår alltså inte varför Ulf Holm tar upp just den delen. Ni har ju inte mer pengar. Vi har fortfarande ganska många miljarder - trots att vi är inne i en högkonjunktur där vi måste få människor att gå ut och söka de riktiga jobben i stället för att fastna i arbetsmarknadsåtgärder. Är man i arbetsmarknadsåtgärder minskar sökaktiviteten för de riktiga jobben. Det vet vi enligt forskning. Nu ger vi dem en möjlighet att, i stället för att sitta på arbetsförmedlingen och vänta på att få en åtgärd, ta med sig sin skatterabatt till arbetsgivaren och säga: Jag har varit arbetslös. Du får en skatterabatt om du anställer mig. Vi ger den enskilde ett ökat handlingsutrymme och en ökad möjlighet att själv styra över sitt liv. Är det inte bra, Ulf Holm?

Herr talman! När det gäller jämställdhetsaspekten av det här förslaget tycker jag att det är egendomligt att Désirée Pethrus Engström hävdar att vi förutsätter att kvinnor ska fortsätta att jobba deltid i otrygga anställningar. Det är ju precis tvärtom! Det är ju vi i Vänsterpartiet som har tjatat oss blå om att vi ska lagstifta om rätt till heltid, eftersom vi vet att minst 250 000 personer på arbetsmarknaden i dag jobbar deltid därför att arbetsgivaren vägrar att bevilja dem heltid. Det finns varken incitamentsstrukturer eller något annat bakom det. Det handlar bara om arbetsgivarnas ovilja. Det är vi i Vänsterpartiet som har velat driva på för kraftiga begränsningar i de tillfälliga och otrygga anställningarna som ytterst mest drabbar kvinnor, framför allt kvinnor i låglöneyrken. Det är vi som vill satsa mer pengar på arbetsmiljöarbete, på arbetstidsförkortning och på flera anställda i välfärdssektorn, där väldigt många kvinnor arbetar och upplever en alldeles för hög belastning. Det är vi i Vänsterpartiet som har lagt fram alla konstruktiva förslag som över huvud taget har tagits upp här i kammaren - förslag som faktiskt skulle leda till att kvinnor kan utöka sin arbetstid, orka jobba heltid och dessutom ha rätt att kräva att få jobba heltid även om arbetsgivaren vägrar det. Alla de här förslagen avfärdas av alliansen. Icke ett enda av de här förslagen ställer man upp på. Man vill utöka rätten att anställa folk i korta visstidsanställningar. Man vill inte lagstifta om rätt till heltid. Man vill skära ned på arbetsmiljöarbetet, och man vill definitivt inte anställa flera i den offentliga sektorn. Då undrar jag: På vilket sätt rättfärdigar då ni i alliansen att ni vill slänga på dessa kvinnor, som även fortsättningsvis kommer att ha en mer utsatt position på arbetsmarknaden, ett sämre skydd i arbetslöshetsförsäkringen?

Herr talman! Argumentationen här faller i hög grad tillbaka på frågeställaren. Som jag har förstått det har ju Vänsterpartiet varit med under förra mandatperioden. Varför införde ni då inte rätten till heltid under den perioden? Den frågan tycker jag ändå att man måste ställa sig. Vad jag har förstått har de fackliga organisationerna sagt nej till det förslaget. Jag tror att många av dem som jobbar till exempel kort deltid i dag finns i vård- och omsorgssektorn, och det tycker jag är fel. Jag tycker att man ska förändra det. Men jag tycker att det är landsting och kommuner som nu ska agera. Den nya arbetslöshetsförsäkringen fungerar som ett argument för att vi nu måste få slut på de här korta deltiderna som många kvinnor inte vill ha. Jag är helt med Josefin Brink på att det är något som bör försvinna. Men frågan är om det är rätt att gå lagstiftningsvägen. Sedan undrar jag än en gång varför inte Josefin Brinks parti införde detta under den förra mandatperioden.

Herr talman! Till skillnad från hos alliansen fanns det i den förra majoriteten ett visst intresse av att utreda konsekvenserna och ta reda på hur landet låg innan man lade fram olika förslag. Därför hann vi inte genomföra förslaget om rätt till heltid innan alliansen vann valet. Men det fanns faktiskt en färdig utredning och ett förslag om rätt till heltid som alliansen mycket väl hade kunnat lyfta fram och driva igenom här i kammaren. Den frågan tycker jag definitivt studsar tillbaka på frågeställaren själv. Det man inte har genomfört behöver inte vara någonting som man har struntat i, utan det kan ju vara något som har varit på väg. När det gäller just rätten till heltid har det definitivt varit det, och det vet Désirée Pethrus Engström mycket väl. Det intressanta i sammanhanget är ändå detta: Om man inte vill vidta några åtgärder som kan utöka rätten för kvinnor, som vi vet i dag är systematiskt missgynnade på arbetsmarknaden, att öka sin arbetstid, om man inte vill att de ska ha rätt till fasta jobb på heltid och heller inte vill ge dem möjlighet att orka jobba heltid med hjälp av ett systematiskt arbetsmiljöarbete och genom mer personal i hårt belastade verksamheter - om man inte vill genomföra några sådana åtgärder, Désirée Pethrus Engström, måste man ju också se att det är väldigt orättvist att i stället säga till dessa kvinnor att de åtminstone ska få betala riktigt dyrt för a-kassan och inte kunna få en ordentlig ersättning. Ni fördjupar ju orättvisorna på det här sättet, men erbjuder inga lösningar.

Herr talman! Jag kan garantera Josefin Brink att vi i alliansgruppen i utskottet har tittat på de olika förslagen. Vi har bett om olika beräkningar för hur den nya politiken slår. Vi kan konstatera att majoriteten får mer pengar kvar i plånboken, trots höjningar i a-kassan. De som möjligtvis inte får så mycket är de som inte jobbar så mycket. Det är den jobbpolitik vi har, det vill säga att gynna att människor går upp i arbetstid. Det är vår politik. Jag trodde att vi delade den politiken med oppositionen, det vill säga att människor ska jobba mer. Det ligger i hela EU:s arbete just nu. Hela Lissabonstrategin går ut på att vi ska öka andelen arbetade timmar i samhället. Vi kompenserar den höjda a-kasseavgiften med jobbavdraget. Många förslag ligger på departementen. De verkar ha varit obehagliga att ta i för den förra regeringen och stödpartierna. Där ligger bland annat rätten till heltid. Frågan kvarstår. Den frågan har drivits under lång tid. Att det skulle vara en ny idé som har kommit under de senaste åren - "Vi hann inte fatta beslut." - är en bortförklaring, herr talman.

Herr talman! Désirée Pethrus Engström undrade i sitt anförande varför vi socialdemokrater är så upprörda över de kvinnofientliga inslagen i betänkandet. Det gjorde mig lite förvånad. Jag var lite mer beredd på hur övriga talare från alliansen har hanterat problemet. Med någon sorts tystnadens förskräckta rodnad har man försökt att gå förbi den delen och undvikit att prata om problemet. Jag kan förstå det. Det är naturligtvis ett av de många svåra problemen i förslaget. Återigen undrar jag hur man från alliansens sida ser på de uppenbart kvinnofientliga inslagen i a-kasseförslaget? Ni har till och med erkänt själva, om än mycket modest, i både proposition och betänkande att det är precis så det kommer att bli. Tidigare replikant Josefin Brink argumenterade på ett bra sätt i frågan. Men svaret återstår. Vi kommer naturligtvis inte att få svar här heller. Men jag vill ändå förklara att vi är upprörda, och vi kommer fortsättningsvis att vara upprörda, över dessa aspekter på förslaget. Vi kommer att fortsätta att jaga er i frågan.

Herr talman! Frågeställaren tar upp hur vi ska lösa situationen för en stor grupp. Det är 3,8 miljoner som berörs av förslaget. Låt oss se på konstruktionen. Tanken är att det ska löna sig att gå upp i arbetstid. Patrik Björck kan naturligtvis undra hur många som befinner sig i kort deltid. Ja, det är ett antal kvinnor som är där. Men ska vi då konservera det hela? Ska vi säga att vi inte vill göra förändringar eftersom det är en grupp som vi tycker ska vara kvar i kort deltid? Ska vi fortsätta att driva att det skulle vara ett bra förslag? Vi måste titta på vad som är fokus. Fokus är arbetslinjen. Det är det som jag har trott att vi har varit överens om med oppositionen. Hur ska vi gynna dem som jobbar lite? Nej, förslaget gör inte det. Det ska vi vara ärliga med. Det gynnar inte dem som jobbar lite. Förslaget gynnar att man går upp i arbetstid. Det är så förslaget ser ut. Det har varit uppenbart.

Herr talman! Om jag förstår Désirée Pethrus Engström rätt innebär hennes förslag i så fall att det inte bara är arbetslösa i allmänhet som är lata utan att framför allt kvinnor är lata. Det blir konsekvensen av Désirée Engströms resonemang. På något annat sätt kan man inte förstå det. Du kommer undan med att säga att det inte rör sig om så många. Det är en försumbar mängd, 10 000 eller 100 000 personer. Men för den det drabbar - det är oerhört viktigt att komma ihåg - är det alltid 100 %. För den som drabbas av arbetslöshet och som drabbas av förslagen och den förhöjda finansieringsavgiften är det fråga om 100 %. Det är den ensamstående kvinnan i deltidsarbetslöshet som får de förhöjda finansieringsavgifterna och den försämrade ersättningen. För henne är det 100 %.

Herr talman! Det var tur att jag hade en replik kvar. Det är högst anmärkningsvärt att över huvud taget påstå att det här skulle innebära att vi tycker att kvinnor är lata. Hela jämställdhetsdebatten handlar om att det inte är kvinnor som ska ta ut hela deltiden, att det inte är kvinnor som ska vara ensamma hemma och sköta barnen. De ska öka sin andel på arbetsmarknaden. I stället kanske männen måste dra ned på sin arbetstid. Är det inte det som är målsättningen? Är målsättningen att konservera kvinnorna i de korta deltiderna? Det är det frågan handlar om. Jämställdhetsarbetet har aldrig handlat om att konservera kvinnor i korta deltider. Vi ska följa kvinnorna och se hur detta slår. Vi ska se till att kvinnor får en bättre arbetsmarknad, och vi ska erbjuda kvinnor riktiga jobb. Det är en ny politik som ska öka möjligheterna för kvinnor till eget företagande och till flera riktiga jobb än vad ni har kunnat erbjuda. Det ni föreslår - som, herr talman, inte går att utläsa eftersom Socialdemokraterna inte har några egna förslag i fråga om ekonomin på den utskottsdelen - är att vi ska säga nej till alla förändringar och att vi ska ligga kvar där vi har legat. Det är en gammal arbetsmarknadspolitik, och den innebär inga förändringar för kvinnorna. Vad vill ni egentligen?

Herr talman! Nästan en miljon svenskar i vuxen ålder står utanför den reguljära arbetsmarknaden eller arbetar mindre än han eller hon skulle vilja. 52 000 personer är långtidsarbetslösa. 100 000 ungdomar under 24 års ålder är utan ett reguljärt arbete. Hade arbetskraftsdeltagandet varit detsamma bland invandrare som bland infödda svenskar hade vi haft ytterligare 100 000 flera sysselsatta. Jobben kommer, säger Socialdemokraterna. Men arbetskraftsdeltagandet i oktober 2006 var lika stort, eller litet, som i oktober 2005. Det är lika många utanför. Allt detta sker mitt i en brinnande högkonjunktur. Det duger inte. Vi måste återupprätta arbetslinjen i svensk politik. Sverige har nu en regering som tar jobben på allvar. Patrik Björck menade i sitt inlägg att politiken är både hjärndöd och hjärtdöd. Jag skulle säga att det är socialdemokratin som är tondöv för utanförskapet. Denna tondövhet ledde till det sämsta valresultatet för Socialdemokraterna sedan 1914. Tondövheten har uppenbarligen fortsatt efter valet. Det är samma politik som ledde till massarbetslösheten som också ska gälla för den mandatperiod vi nu är i, om Socialdemokraterna hade fått välja. Regeringens mål är full sysselsättning. Alla som vill och kan arbeta ska ha möjlighet att vara med på arbetsmarknaden. För att det ska fungera måste hela den ekonomiska politiken vara inställd på arbetslinjen. Politiken bygger, som jag har sagt så många gånger förr, på tre tydliga ben. För det första måste det löna sig att arbeta. Pomperipossa som spökade i skattedebatten för 30 år sedan befann sig då bland de högsta inkomsttagarna. I dag återfinns hon längst ned. Bland de sämst betalda på den svenska arbetsmarknaden finns i dag en alldeles för liten ekonomisk vinst i att röra sig från utanförskap och in på arbetsmarknaden. Trams, säger Josefin Brink, när nio av tio kvinnor i vården förlorar ekonomiskt på att jobba jämfört med att inte jobba. Det tycker jag är cyniskt. Vi föreslår därför ett jobbavdrag som procentuellt sett mest gynnar de sämst betalda. Att alla, oavsett inkomst, från årsskiftet kan tjäna de första 31 800 kronorna utan att betala skatt kommer att betyda mest för dem med små löner, framför allt lågavlönade kvinnor. För det andra måste det bli enklare och billigare att starta och driva företag, anställa och ha anställda. Här har regeringen, Ulf Holm, levererat en lång rad förslag för att underlätta för företagsamheten i Sverige. Det handlar om såväl sänkta eller avskaffade arbetsgivaravgifter som enklare regler, lättare tillgång till riskkapital och andra liknande förslag för att underlätta såväl företagande som anställningar. För det tredje måste arbetsmarknadspolitiken i övrigt stödja arbetslinjen. Det sker dels genom att vi återupprättar arbetslinjen i a-kassan, dels genom att åtgärderna i till exempel Ams fokuserar på den helt avgörande matchningsfunktionen och på dem som befinner sig längst bort från arbetsmarknaden: de långtidsarbetslösa, människor med funktionshinder och de med invandrarbakgrund. I varenda debatt och vid vartenda arbetsplatsbesök jag var på i valrörelsen togs frågan om a-kassan upp. Jag debatterade den med Wanja Lundby-Wedin i Haparanda, med Marita Ulvskog i Umeå och med flera av kammarens ledamöter runt landet under hela valrörelsen. Förslaget var inget vi hymlade om eller mörkade med. Vi var tydliga med att prata om såväl förändringar i a-kassan som jobbavdraget. I varje debatt menade mina meningsmotståndare att vi inte skulle kalla a-kassan bidrag när det är en försäkring, och jag kan bara hålla med. Men a-kassan är tänkt att vara en omställningsförsäkring. I ordet finns två led: omställning, det vill säga att a-kassan inte ska vara en permanent försörjningskälla, och försäkring, det vill säga att det rimligen ska finnas något samband mellan premie, ersättningsnivå och arbetslöshet. I dag är försäkringsmässigheten nästan totalt borta ur systemet. Som Désirée sade täcks 90 % av arbetslöshetsersättningen av skattemedel som till ingen del är öronmärkta i några arbetsgivaravgifter, som ibland antyds i debatten. Bara 10 % täcks av medlemsavgifter. Arbetslösheten inom den egna kassans verksamhetsområde påverkar i dag i stort sett inte den enskilde medlemmens avgift alls. Genom förslaget ser vi till att försäkringsmässigheten ökar. Herr talman! Som jag har sagt många gånger förut: Jag vill självklart inte att någon ska behöva leva på vare sig 80 %, 70 % eller 65 % ersättning utan på 100 % av en lön. Det är självklart - det inser jag också - en uppfattning som jag tror att jag delar med både oppositionen och parterna på arbetsmarknaden. Men att det i politiken och på andra håll i samhällsdebatten verkar finnas en total omedvetenhet om att ersättningsnivåerna påverkar arbetslösheten är förvånande, eller för att citera Lars Calmfors i DN: "En sådan bristande insikt om att försäkringsförmåner har effekter på försäkringstagarnas beteende måste vara helt unik i försäkringsverksamhet." För att återupprätta arbetslinjen också i arbetslöshetsförsäkringen behöver vi minska ersättningsnivåerna, skärpa kvalifikationskraven och höja egenavgifterna. Det är tuffa besked, men helt nödvändiga om vi vill göra vad vi kan för att få människor tillbaka i arbete. Låt mig konstatera, som jag gjort så många gånger förr, att för den enskilde med ett arbete innebär våra samlade förslag ett kraftigt positivt netto i plånboken. För den enskilde utan arbete innebär den samlade politiken att vi tar krafttag för flera jobb och minskat utanförskap. Herr talman! Låt mig slå fast två saker. För det första: Vi föreslår inte dessa förändringar i arbetslöshetsförsäkringen därför att vi vill jäklas med folk - ursäkta språket - utan därför att vi är helt övertygade om att det är en viktig pusselbit i vårt totala jobbprogram. För det andra: Vi tror inte att folk är arbetslösa för att de vill det eller för att de skulle vara lata eller någonting sådant som vi har hört i debatten. Tvärtom. Men jag ber att åter få citera Lars Calmfors i DN: "Självklart skulle det bästa vara om det gick att öka sysselsättningen kraftigt utan att minska förmånerna i arbetslöshetsförsäkringen. Men det är vad socialdemokratiska regeringar försökt göra i ett drygt decennium utan att lyckas." Så är det. Den socialdemokratiska vägen till full sysselsättning är prövad och i allmänna val funnen misslyckad. Var femte står utanför. Det duger inte. Det är ett hån mot de arbetslösa att tro att mer av den politik som ledde till massarbetslösheten skulle vara bättre på att lösa problemet än den politik som erfarenhetsmässigt visat sig bättre på att få människor tillbaka i arbete. Eller för att återigen citera Lars Calmfors: Det är "helt klart att åtgärderna .", det vill säga regeringens politik, ". sammantaget kommer att ha positiva sysselsättningseffekter." Herr talman! Under hösten har rests frågor om hur den förändrade arbetslöshetsförsäkringen kan skapa nya jobb och i så fall var de kommer. Det har också rests frågor, också här i kammaren nu, om det inte egentligen är regeringens avsikt att skapa en låglönesektor i ekonomin som ett resultat av dessa förändringar. Låt mig först konstatera att höga skattekilar på arbete och höga marginaleffekter på arbete naturligtvis först tränger ut arbetstillfällen i de branscher där personalintensiteten är som högst. Det är också omvänt så att det förmodligen är där jobben kommer först. Det handlar alltså om tjänstebranscher och tjänstejobb i ett brett perspektiv. Det handlar också förmodligen om jobb i mindre företag. De större konkurrensutsatta företagen har varit extremt bra på produktivitetsförbättringar de senaste decennierna. Det är viktigt och bra för att de ska kunna konkurrera internationellt. Men dessa företag har inte ökat antalet anställda och kommer sannolikt inte heller att göra det framöver. Det är de mindre och medelstora företagen som är räddningen när det gäller jobben, och det är bra. När jag läste ekonomi trodde många av oss att forskningsfronten bestod av tusen ingenjörer i vita rockar som marscherade fram med bunsenbrännare och provrör i händerna. Men i dag vet vi mer. Vart tredje läkemedel som når marknaden lär vara framforskat i mikroföretag med färre än fem anställda. Mindre företag tenderar också att vara bättre på att hantera förändringar i ekonomin. Man är snabbare på att ställa om affärsidéer och prismodeller än större företag, vilket i sin tur leder till att man är mindre snabb på att säga upp när ekonomin förändras. En samhällsekonomi med många mindre företag är dessutom mindre sårbar av den anledningen att konjunkturcyklerna för olika branscher ser olika ut, vilket gör att konjunktursvängningarna ur arbetsmarknadssynpunkt blir mindre problematiska. Ur detta perspektiv: Vad betyder då arbetslöshetsförsäkringen för jobbskapande? Ja, det första vi vet är resultatet av de senaste två decenniernas forskning på det här området. I OECD:s jobbstudie från tidigare i år sammanfattas erfarenheterna, och med alla de reservationer som förstås följer på sammanvägda forskningsresultat visar OECD att 10 % sänkning av ersättningsnivåerna leder till en sänkning av arbetslösheten med 1,2 procentenheter. Men vad är det då för mekanismer som leder till detta resultat? Fackföreningsrörelsen liksom en del här i kammaren varnar för en utveckling av en låglönemarknad, en oro som jag inte delar av tre skäl. För det första täcks 94 % av löntagarna på svensk arbetsmarknad av kollektivavtal. Det är bra, och det är viktigt, och jag är övertygad om att facket aldrig kommer att gå med på en utveckling åt det håll som man nu varnar för. Det är också därför jag så starkt försvarar kollektivavtal och svensk arbetsrätt. För det andra: Redan i dag måste man ju ta ett jobb till 90 % av ersättningen. Har man då en lön som är ganska hög jämfört med många andra, säg på 18 000 kr, så får man en ersättning på 14 400 kr. Då måste man alltså redan i dag ta ett jobb med 12 960 kr i månaden. Den typen av jobb finns inte i Sverige, och det är bra att det är på det sättet. För det tredje: När Socialdemokraterna sänkte ersättningsnivåerna 1996 från 80 % till 75 % såg vi inte en löneutveckling av det slag som LO, Patrik Björck, Josefin Brink med flera nu varnar för. Det blev inte en låglönemarknad, utan tvärtom steg reallönerna. Det är inte ersättningsnivåerna i a-kassan som avgör löneutvecklingen, utan de makroekonomiska förutsättningarna i ekonomin - i huvudsak produktivitet och konkurrenskraft. Att vi nu återupprättar arbetslinjen i a-kassan påverkar inte lönerna annat än möjligen den totala löneökningstakten, på marginalen och över tiden. Här vill jag poängtera att det inte handlar om ett inlägg i avtalsrörelsen utan ett påpekande som bygger på internationella erfarenheter. Med jobbavdraget kommer dessutom resultatet för den enskilde att bli mycket gott. Jobbavdraget ger mer än två genomsnittliga avtalsrörelser - bara som en liten jämförelse. Ett annat argument man ofta hör är att omställningen skulle försvåras av regeringens förslag. Jag håller inte alls med om det. Arbetslöshetsperiodens mediantid är, som Désirée Pethrus Engström sade, ungefär 75 dagar. Då ligger nivån kvar på 80 %. Problemet är inte omställningarna utan massarbetslösheten. Vi har haft tolv år av misslyckad politik som har lett oss till den situation vi nu befinner oss i. Då kan vi inte bara stå vid sidan av och låtsas som ingenting och driva mer av samma politik som har lett till de problem som finns. Dessutom är det så att när vi ser en politik som leder till att flera arbetstillfällen växer fram, ja, då underlättas ju samma omställning. När det finns många lediga jobb i kombination med en väl fungerande matchning, då fungerar också omställningen smidigare. Herr talman! Det har under beredningsprocessen förekommit kritik mot att det har gått för fort och att förslaget skulle vara omöjligt att genomföra. Ja, den som märker att kritiken i sak inte biter kommer naturligtvis att anföra formmässig kritik i stället: Det håller inte, det går för snabbt eller det är hafsigt gjort. Men det är inte sant. Som jag konstaterat har förslagen i sig debatterats, diskuterats, stötts och blötts i två och ett halvt års tid och var huvudfrågan i årets valrörelse. Vi har haft två hearingar och en remissrunda, även om den var kort. Vi har haft en hearing i arbetsmarknadsutskottet. Alla har kommit till tals. Jag konstaterar att Lagrådet i sitt remissyttrande kallar beredningsprocessen godtagbar mot bakgrund av den korta tid en nytillträdd regering har på sig för att lägga fram en ny statsbudget. Jag konstaterar också att oppositionen inte har en egen samlad budgetpolitik. Den kritikpunkt som handlar om att förslagen är tekniskt komplicerade att genomföra har jag respekt för, men att systemet skulle braka ihop den 1 januari är naturligtvis inte sant. Vi har haft ett gott samarbete med Arbetslöshetskassornas samorganisation, Försäkringskassan och andra myndigheter under arbetets gång. En och annan kanske inte har gillat våra förslag eller arbetstakten men har ändå förstått syftet och riktningen. Arbetsmarknadsutskottet har också i sitt betänkande skjutit upp nedtrappningen i ersättningsnivåerna till den 5 mars nästa år för att säkerställa rättssäkerhet i betalningarna, och det är bra. Herr talman! Närmare 250 000 namnunderskrifter har via LO samlats in som protest mot förslaget. Även andra fackförbund har engagerat sig mer eller mindre ljudligt. Jag har respekt för dem som engagerat sig och som vill göra sin röst hörd. Och tagen ur sitt sammanhang kan jag förstås förstå kritiken. Vem vill ha höjd premie och sänkt ersättningsnivå om man kan slippa det? Men den som har ett arbete får också jobbavdraget och går netto med plus i plånboken, som LO-tidningen i sitt senaste nummer så tydligt visar. Den som inte har ett arbete slipper avgiftshöjningen, och därtill kommer nedtrappningen först efter 200 dagar. För den som är långtidsarbetslös kommer nystartsjobben från den 1 januari och under nästa år jobb- och utvecklingsgarantin, som kommer att ersätta aktivitetsgarantin, liksom förstärkta insatser inom ramen för Ams verksamhet för dem som har varit borta länge från arbetsmarknaden. Därtill ställs som sagt alla ekonomiska system in på samma mål: att skapa förutsättningar för nya jobb. Herr talman! Jag har i debatten en hel del gånger fått höra att våra förändringar i arbetslöshetsförsäkringen skulle vara ett systemskifte i den svenska arbetsmarknadspolitiken. Så är det naturligtvis inte. Vi går ned till de nivåer som i grund och botten gällde 1997. Det stora systemskiftet i svensk politik stod Socialdemokraterna för när de gav upp arbetslinjen. Med var femte svensk i arbetsför ålder utanför måste vi få arbetslösa tillbaka i arbete. Det är där den stora skillnaden ligger mellan dem som har och dem som inte har ett arbete. En politik för arbete innebär att flera kan känna arbetsgemenskap, känna hopp för framtiden, känna sig behövda och delaktiga och genom en arbetsinkomst, eller åtminstone ett hopp om en inkomst, känna oberoende, trygghet och framtidstro. Men mer av samma medicin som ledde oss in i massarbetslösheten, en politik som accepterar utanförskapet och som så effektivt visat sig verkningslöst för att öka sysselsättningen och minska arbetslösheten, är fel väg att gå. Varför är oppositionen så förälskad i en politik som har lett till att över en miljon svenskar saknar ett jobb att gå till? För mig är det obegripligt. Vad är då oppositionens förslag? Jo, att det ska vara samma som förut. Men låt mig påpeka att gör man som man har gjort, kommer det också att gå som det har gått. Herr talman! Allians för Sverige gick till val på en politik för arbete. De förändringar i arbetslöshetsförsäkringen som vi nu debatterar är en viktig del för att återupprätta arbetslinjen och få flera i arbete. Vi sade före valet vad vi skulle göra, och nu gör vi det som vi har sagt. Slutligen, herr talman, är att ta politiskt ansvar att leva upp till väljarnas förväntningar - trots mediestormar, debatter och mothugg - inte blind för problemen utan tvärtom med vidöppna ögon därför att stora samhällsproblem ibland också kan kräva besvärliga beslut. Vi som har det ansvaret får inte backa utan göra det som vi måste göra för att lösa de problem väljarna bad oss att lösa. (Applåder) I detta anförande instämde Annicka Engblom (m).

Herr talman! Det stämmer att jag sade i mitt inledningsanförande att det redan i dag lönar sig att arbeta och att allt annat bara är retoriskt trams. På det svarar arbetsmarknadsministern, häpnadsväckande, att för nio av tio kvinnor i den svenska vården lönar det sig bättre att inte arbeta än att arbeta. Herr talman! Jag tror att det är flera än jag som faktiskt vill ha en förklaring på detta mycket egendomliga påstående. Jag tror att det blir svårt för arbetsmarknadsministern att hävda att det stämmer. Men det säger något om det resonemang som ligger bakom förslagen i a-kassan, det som föregående talare, Désirée Pethrus Engström, var inne på, att det är för generösa ersättningsnivåer i a-kassan som gör att kvinnor jobbar deltid och att folk väljer att vara arbetslösa i stället för att arbeta. Jag undrar om det är arbetsmarknadsministerns mening att det ligger till på det sättet. Det vore bra att få höra det. När det sedan gäller kollektivavtalen, som arbetsmarknadsministern säger sig värna, hävdar han att det inte alls finns någon tanke på att lönerna ska pressas ned och att kollektivavtalen minsann kommer att se till att lönerna hålls uppe. Ja, men avtalen tecknas ju inte i ett vakuum. Nivåerna i avtalen avgörs av styrkeförhållandena på arbetsmarknaden. Och det handlar om antalet medlemmar i facket, om antalet arbetslösa och om hur många som faktiskt konkurrerar om varje jobb. Det är i det sammanhanget som vi menar att era förslag om försämringar i a-kassan och dyrare medlemsavgift riskerar att försvaga fackföreningarna och göra det svårare att teckna bra kollektivavtal.

Herr talman! Det här med att nio av tio kvinnor i vården förlorar på att arbeta kommer från en rapport, publicerad i februari 2005, som det skrevs om på DN Debatt i samma veva. Man vägde samman skatter, bidrag, löner och ersättningar och konstaterade att det är på det sättet. Om man inte tror att det sammanvägda ekonomiska utfallet för varje hushåll spelar någon roll är det klart att man kan ha vilken politik som helst utan att det leder till något resultat. Det är därför som vi lägger fram jobbavdraget, just för att de med låga inkomster, framför allt kvinnor, ska få mer pengar över i plånboken. Jag undrar lite grann hur Josefin Brink kan tycka att det är en dålig idé att man ska få mer över i plånboken och att det ska löna sig bättre att arbeta. Det har vi lite ett svar på. När det gäller kollektivavtalsdiskussionerna är det naturligtvis så att det vi har sett i den ekonomiska utvecklingen under de senaste decennierna är att när vi har ungefär samma vakansgrader i ekonomin, vilket har hänt några gånger, år 2000, 2002 och nu, har vi varje gång haft en högre arbetslöshet. Det betyder att matchningen på arbetsmarknaden fungerar sämre. Det är allvarligt att det är på det sättet. Det är därför vi försöker se till att göra arbetsmarknadspolitiken i övrigt bättre, för att få denna matchning att fungera. Jag ska träffa LO den 12 januari för att just diskutera detta och se hur vi inom ramen för Ams till exempel kan få matchningsfunktionen att fungera bättre. Låt mig knyta an till Josefin Brinks sista diskussionspunkt om vad som händer i kollektivavtalsförhandlingarna. Får vi färre arbetslösa blir det ett tryck uppåt på löneläget, precis som Calmfors har resonerat i sina debattartiklar. Det är bara att konstatera att det är på det sättet. Därmed tycker jag att de farhågor som Josefin Brink ger uttryck för känns hanterade.

Herr talman! Sanningen är att fler kommer att bli öppet arbetslösa med regeringens politik. Det säger ni själva i budgetpropositionen. I storleksordningen 55 000 platser i arbetsmarknadspolitiska åtgärder kommer att försvinna i och med årsskiftet. Det innebär att betydligt fler personer kommer att vara öppet arbetslösa och konkurrera om jobben i stället för att exempelvis genomgå utbildningar för att höja sin kompetens eller skaffa sig ny och aktuell arbetslivserfarenhet för att ha större chans att komma tillbaka. Att arbetslösheten skulle minska genom era åtgärder är helt enkelt fel. Jag skulle dessutom vilja ha svar på en fråga som arbetsmarknadsministern nästan aldrig vill ta i. Vad menar regeringen med att ni vill ha en politik för full sysselsättning? Så vitt jag har sett tänker regeringen inte prioritera full sysselsättning framför inflationsbekämpning, vilket betyder att vi framöver kommer att ha en fortsatt hög arbetslöshetsnivå. I den OECD-rapport som det refereras till är utgångspunkten att sänkta löner kan medge utrymme för något lägre jämviktsarbetslöshet givet att man håller ett konstant inflationsmål. Vilken nivå menar arbetsmarknadsministern och alliansen att jämviktsarbetslösheten ska ligga på? Är det den nivån som regeringen menar med full sysselsättning?

Herr talman! Det blir flera öppet arbetslösa, säger Josefin Brink. Ams senaste prognos som kom för två veckor sedan säger inte det. Den säger att det blir oförändrad öppen arbetslöshet under det år som kommer trots att vi gör neddragningar i programåtgärderna. Poängen är att för den som är arbetslös och utanför spelar det ju ingen roll vilken kolumn i statistiken man står i. Man vill ha ett jobb att gå till. Den politik som Josefin Brink har medverkat till har varit totalt verkningslös i den delen. Det vi ser både i prognoserna och i budgeten är att det totala antalet arbetslösa sjunker med minst en procentenhet under det år som kommer. Det är ett bra betyg. När det gäller diskussionen om full sysselsättning och inflationsbekämpning skulle det vara intressant att höra Socialdemokraterna fundera över om man vill ha stöd från ett parti som tycker att det är okej att kissa i sängen. Det är så det är när man säger att inflationsbekämpningen inte ska vara aktuellt. Det är i höginflationsekonomier som vi ser att reallöneutvecklingen sjunker. Full sysselsättning innebär för mig att alla som vill och kan vara med på arbetsmarknaden ska ha möjlighet att vara det. Om jag satte upp ett mål för sysselsättningen - 4 eller 80 % i arbetskraftsdeltagande - skulle man naturligtvis omedelbart ställa frågan: Är det okej att 4 % står utanför? Av politiska skäl tycker jag inte att det är okej. Målet måste vara full sysselsättning. Kommer vi att nå dit? Nej. Jag är ärlig nog att erkänna att jag inte tror det. Men vi måste ha alla de ekonomisk-politiska systemen inställda på att det är i den riktningen vi ska vandra. Vi ska mäta denna utveckling noga. Därför kommer vi att skrota öppen arbetslöshet som mått. Sverige är, förutom Kanada, det enda land som använder sig av det begreppet. Vi kommer i stället att använda samma begrepp som man använder i alla andra länder i Europa, nämligen harmoniserad arbetslöshet, ILO-måttet på arbetslöshet. Det är ett sätt att försöka jämföra på ett bättre sätt. Vi kommer dessutom att ha tillsatt en statssekreterargrupp för att ta fram ytterligare mätinstrument för att kunna följa upp regeringens ekonomiska politik. Det kommer naturligtvis också Josefin Brink att dra fördel av.

Herr talman! Arbetsmarknadsministern sade många saker. Jag ska kommentera några av dem. Arbetsmarknadsministern sade framför allt att det ska löna sig att gå upp i arbetstid. Det är klart att man kan hålla med om det. Jag tycker att det än en gång bevisar att arbetsmarknadsministern inte har förstått den svenska arbetsmarknaden. Kvinnor i vården är inte deltidsanställda för skojs skull, utan för att deras arbetsgivare inte tillåter dem att arbeta mer. Det finns mängder av företag där arbetsgivaren bestämmer hur många timmar en person får jobba och som anställer på deltid. Ditt recept är att de ska gå upp några timmar. De har kanske inte chansen. Det var det som lagförslaget om rätten att gå upp till heltid handlade om. Det krävdes ett skarpt beslut om detta för att man skulle få den möjligheten. Arbetsmarknadsministern verkar ha glömt det fullständigt. Detta drabbar särskilt kvinnor eftersom de många gånger är deltidsarbetande. Ni skärper dessutom arbetsvillkoret ganska ordentligt. Det kommer att drabba den gruppen ännu mer. Ta jobben på allvar. Du pratar om småföretagarpolitik och riskkapital. Problemet är att det inte är några skarpa förslag. Det är tankar ni har om sådant som ni skulle vilja genomföra. Men det är inga skarpa förslag från den 1 januari 2007. När det gäller a-kassan är det däremot pang på meddetsamma, samtidigt som man ska sänka skatten för dem som redan har ett jobb och tjänar väldigt mycket. Slutligen har vi beskedet till studenterna gällande studerandevillkoret. Jag kan förstå att man vill ta bort det och göra något annat, men vad är alternativet för studenter innan de får ett jobb?

Herr talman! Ulf Holm pratar om deltidare och tar upp kravet på lagstadgad rätt till heltid. Låt oss konstatera att 24 remissinstanser av 30 sade nej till detta, bland annat TCO, Saco och Ams. Lag på rätt till heltid leder varken till heltid eller deltid, utan till nolltid. Det är huvudargumentet mot det. Det blir inte flera jobb. Tvärtom. Företagen avstår från att anställa. Den mörka bild som man tecknar är inte alltid rätt. På Pågen i Skåne till exempel har företagsledningen erbjudit alla en heltidsanställning, men där sade facket nej. Jag bara konstaterar att det också finns andra verklighetsbilder än den som Ulf Holm ger uttryck för. När det gäller förutsättningar för jobb i övrigt ska jag nämna några som kommer. Det är sänkt arbetsgivaravgift för ungdomar från den 1 juli, nystartsjobb den 1 januari, sänkt arbetsgivaravgift i tjänstesektorn förhoppningsvis den 1 januari 2008, avskaffad förmögenhetsskatt, uppskjuten reavinstskatt, förbättrade fåmansbolagsregler, garantilånesystem, regelförenklingar - 25 % bort under mandatperioden - avskaffad revisionsplikt för de allra minsta företagen utreds, ny konkurslagstiftning, förbättrad konkurrenslagstiftning, lärlingsutbildning, 1 miljard kronor mer till forskning och utveckling, förbättrade incitament för kommersialisering av forskningsresultat, entreprenörskapsutbildning, 37 miljarder i jobbavdrag, 14 miljarder i lägre skatter för företagen till riktade åtgärder för att få flera i arbete. Med all respekt - men det är faktiskt ett jobbprogram till skillnad från den majoritet som Ulf Holm tidigare tillhörde. När det gäller studenterna tycker jag att man ska utbilda sig för ett arbete och inte för a-kassa. Vi sänker arbetsgivaravgifterna för ungdomar för att man snabbare ska komma in i ett arbete och inte fastna i en programåtgärd.

Herr talman! Listan blev lång. Jag noterade att det var datum från den 1 januari 2008 och att frågor skulle utredas. Min fråga var varför inte förslagen kommer den 1 januari, samtidigt som man gör förändringarna i a-kassan. Det är ju det som är problemet. Ni skapar inga nya arbetstillfällen. Ni slår bara mot dem som är svaga i samhället. Det är dem ni slår på mest för att få pengar till finansministern så att han kan sänka skatten för dem som tjänar mycket redan i dag. Det är grundproblemet. Det skapar osäkerhet på arbetsmarknaden. Det är inte så att många kvinnor väljer deltidsarbete för skojs skull. Det är för att de inte har möjlighet att få flera timmar på den arbetsplats där de är. Till de kvinnorna säger du att de ska fråga efter flera timmar. Tror du inte att de har gjort det? Har du varit ute på de här arbetsplatserna? Det kanske går att hitta exempel i något speciellt företag. Men vi pratar om den generella arbetsmarknaden där kvinnor tyvärr är mer utsatta. Det var därför vi funderade på ett lagförslag. Det var inte det bäst utformade, men vi hade en beredning med lång remisstid och seminarier där synpunkterna samlades in. Vi tog dem till oss och lade inte fram något förslag. När ni bereder ärenden gör ni det på så kort tid som möjligt och ändrar i smådetaljer och går vidare snabbt som tusan så att ingen förstår vad som egentligen händer - allra minst ni själva. Ni fick dra tillbaka förslaget och föra över ytterligare 285 miljoner och skjuta fram ikraftträdandet till den 5 mars. Det är en dålig beredningsprocess i ett så här stort och viktigt besked som gäller 3,8 miljoner arbetstagare. Det skapar osäkerhet på arbetsmarknaden. Det är ett dåligt förslag. Ni borde dra tillbaka det meddetsamma.

Herr talman! Jobbavdraget och nystartsjobben kommer den 1 januari samtidigt som denna förändring genomförs. Det omfattar väldigt många och stora belopp. Ams reviderar ju upp sin prognos för jobb som kommer. Det är klart att det finns en orsak till att man gör det. Politiken spelar naturligtvis en roll för om de nya jobben kommer i de prognoser som finns. Frågan om deltid är en intressant och viktig diskussion. De som tjänar mest på jobbavdraget är de som har de lägsta inkomsterna, procentuellt sett. Frågan är om lagstiftning är rätt väg att gå för att se till att flera har möjlighet att arbeta heltid. Jag tycker ju inte det av de skäl som jag förut anförde. Jag tar gärna en fortsatt debatt om detta och en konstruktiv diskussion om hur vi ska bereda flera möjlighet att arbeta heltid. Jag tror att ekonomiska incitament spelar roll. Det är viktigt att man ser att kostnaderna för att anställa sjunker. Då har man möjlighet att erbjuda flera heltid.

Herr talman! Då har vi fått ännu ett besked om en grupp i samhället. Det är inte bara de arbetslösa och kvinnorna som är lata, nu är det även studenterna som är lata och utbildar sig för arbetslöshet. Det är ett ganska häpnadsväckande påstående. De kontakter vi har haft med studerande och deras organisationer uttrycker en genuin oro för de här försämringarna. Det är ett mycket knepigt uttalande, tycker jag. När det gäller anförandet från arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin är det mycket dimridåer, mycket inkonsekvenser och mycket som blir väldigt ologiskt. Det blir väldigt svårt att förstå. Man skriver mångordigt i både proposition och betänkande att man måste sänka arbetslöshetsersättningen för att få ut folk på arbetsmarknaden - den är för generös i dag. Det står klart och tydligt, svart på vitt. Det är bara att läsa. Då kommer man ofrånkomligen till slutsatsen att de arbetslösa väljer att vara arbetslösa och att inte söka de jobb som finns, för de stannar kvar i försäkringen. Om det är så att arbetsmarknadsministern inte har läst propositionen eller betänkandet är det anmärkningsvärt. Om det är så att arbetsmarknadsministern har läst propositionen och betänkandet och fortfarande kan säga sådana saker från riksdagens talarstol är det också anmärkningsvärt. Jag vet inte riktigt vilket som är värst. Sedan till frågan om forskning, som vi har diskuterat förut. Det enda forskningen är absolut entydig på är att sänkt a-kasseersättning påverkar lönerna nedåt. Det är klart och tydligt, och det är det enda man är överens om. Det finns ingen som säger att nivån på a-kasseersättningen skapar flera jobb i någon annan betydelse än att den skulle kunna skapa en låglönearbetsmarknad. Det är det enda sättet som den effekten skulle kunna uppstå på. Min fråga blir i så fall till arbetsmarknadsministern: Vilken nivå tycker arbetsmarknadsministern att vi ska ha på a-kassan? Är det möjligen så att vi ska lämna över makten över a-kassenivån till Riksbanken i fortsättningen?

Herr talman! Nej, jag återupprepar det som jag sade i mitt huvudanförande: Det handlar inte om att någon är lat eller om att skuldbelägga någon. Men om man gör som man har gjort kommer det att gå som det har gått. Om vi fortsätter med den politik som Patrik Björck och hans partikamrater står för kommer vi att cementera det utanförskap vi har på arbetsmarknaden. Problemet som jag ser det är att socialdemokratin är lika tondöv nu som före valet. Det är samma gamla visa återigen: Ingenting handlar om hur man ska komma till rätta med utanförskapet. Jag konstaterar, liksom OECD:s jobbrapport, att 19 av de senaste 20 akademiska studierna på det här området visar ett entydigt samband mellan försäkringsnivå och arbetslöshet och sysselsättningsgrad. Man kan inte vara alldeles döv för den samlade forskningen på detta område. Slutsatsen är att vi måste göra någonting, att vi måste göra någonting ganska ordentligt. Då frågar Patrik Björck mig vilken nivå på a-kassan som är rimlig. Ja, det är den nivå som finns i propositionen. Det är det vi föreslår. Det motsvarar ungefär 1997 års nivåer. Då hette statsministern Göran Persson. Då hade vi inte en låglönemarknad. Då hade vi inte en politik för utanförskap, säger säkert Patrik Björck. Nej. Låt oss bara konstatera att det systemskifte som man nu försöker måla upp, de hemska resultat som vi har hört om från talarstolen under den här debatten och de hemskheter som detta ska leda till - det är sannerligen att måla på egen dörr.

Herr talman! Då kan jag bara citera direkt ur betänkandet, där man säger att "dagens generösa system med långa ersättningsperioder och hög ersättningsgrad medför att tiden för att hitta ett nytt arbete kan bli onödigt lång". Det står svart på vitt. Det innebär alltså att människor självmant stannar kvar i arbetslöshet. Det är det ni påstår, ingenting annat. Sedan tillbaka till det här att nivån på arbetslöshetsförsäkringen minskar arbetslösheten. Det fanns någon procentsiffra med i sammanhanget, att om man sänkte nivån med 10 % skulle arbetslösheten gå ned med ca 1 %. Just i dagarna har Riksbanken ett resonemang om att vi har en överhettning i ekonomin, och man går in och höjer räntan. Då är funderingen återigen: Skulle man ha någon sorts logisk konsekvens av arbetsmarknadsministerns resonemang borde man rimligen höja nivån i arbetslöshetsförsäkringen i dagens ekonomiska situation. Annars blir frågan: Hur ska man göra när man har hamnat i en lågkonjunktur, och vilken nivå är det då man vill ha på a-kassan? - om man nu vill arbeta med a-kassan, med ett sådant instrument. Vi tror inte att det är det som är tanken med en a-kassa. Vi tror att tanken med en a-kassa som fungerar och upplevs som rimlig av de flesta är att vi ska kunna upprätthålla en situation där vi har en god lönebildning och där vi har en stark omställningsbenägenhet i samhället. Vi har en utveckling som gör att Sverige i dag är ett land som går väldigt bra ekonomiskt, där jobben kommer inte beroende på de förslag som vi eventuellt kommer att ta i kammaren i dag utan beroende på den politik som regeringen har fört under de år som har varit och som nu får effekt. Där har arbetslöshetsförsäkringen en väldigt viktig funktion i att upprätthålla de här goda krafterna för att skapa arbete. Det är det som vi är så rädda för att ni ska slå sönder. Ni brukar alltid säga att man ska se till helheten. Helheten är att era partikamrater är ute och jagar kollektivavtalen och fackens rätt att teckna kollektivavtal.

Herr talman! Tror Patrik Björck att det inte finns ett samband mellan ersättningsnivå, premie och arbetslöshet? Det är det som antyds i Patrik Björcks inlägg. Ja, men varför då inte ha 100 % ersättningsnivå i a-kassan? Det blir naturligtvis den logiska följden. Är det detta Socialdemokraterna föreslår, kan man fråga sig. Nej, jag lyssnar hellre på en socialdemokratisk debattör av Widar Anderssons snitt, som i en krönika i Folkbladet skrev någonting i stil med detta - jag har inte det exakta citatet: Man kan naturligtvis diskutera procentsatser, ersättningsnivåer, beredningstider och processer, men att det är rätt riktning är ändå rimligt att säga. Slutligen vill jag tacka för en bra debatt och diskussion. De debattörer som jag har mött här möter jag ofta i olika typer av debatter, interpellationsdebatter och annat, och det blir väldigt trevliga, intressanta, roliga och livfulla debatter. Jag tackar för det. Jag ber samtidigt att få passa på att önska alla en god jul och ett gott nytt år. Jag ser fram mot fortsatta debatter i denna och andra frågor framöver. (Applåder)

Herr talman! Jag hoppas att det här a-kasseförslaget slängs i papperskorgen. För oss socialdemokrater är det inte bara siffror i arbetslöshetsstatistiken. För oss är det människor, människor som ofrivilligt är arbetslösa och som inget annat vill än att ha ett jobb. Under den tid som de är arbetslösa tycker vi att de ska ha rätt till en bra a-kassa. Den nya regeringen har lagt fram ett förslag om en mycket stor förändring i a-kassan, ett förslag som vi socialdemokrater avstyrker, ett förslag som gör det mycket dyrare, som gör att det blir lägre ersättningsnivåer och som gör det svårare att komma in i försäkringen. I alla de här tre delarna kommer det att slå hårdare mot kvinnor än mot män. Det är särskilt allvarligt att förslaget inte är neutralt från jämställdhetssynpunkt. Det är inte ens analyserat ur ett jämställdhetsperspektiv, som alltid ska finnas med i ett beslutsunderlag. Regeringen medger i och för sig detta, men trots det vill man genomföra förslaget. Det visar vad jämställdhetspolitiken är för den nya regeringen. Flera regeländringar slår hårdare mot grupper av kvinnor, eftersom kvinnor oftare än män är hänvisade till tillfälliga anställningar, deltidsanställningar och låga löner. Även pressen nedåt på lägstalönerna drabbar främst kvinnor. Den strukturella löneskillnad som redan finns blir större. Inte bara kvinnor utan även andra med svag ställning på arbetsmarknaden kommer att drabbas. Det gäller bland annat invandrare, funktionshindrade och unga personer. Den sammantagna effekten är att kvinnor kommer att drabbas betydligt hårdare än män. Några exempel på regeländringar som drabbar kvinnor extra hårt är arbetsvillkoret, som innebär att kravet ökar från 70 till 80 timmars arbete per månad. Det är ett exempel på hur förslaget särskilt drabbar kvinnor, som i högre grad än män har deltidsarbete. Det innebär att till exempel ett vårdbiträde som jobbar natt och har nattjänst eller någon som jobbar deltid i vården med oregelbundna arbetstider inte kommer att kunna kvalificera sig till försäkringen. Eller om man har en deltidstjänst och tvingas att vara hemma på grund av att man har ett sjukt barn eller att man själv råkar bli sjuk. Då kommer man också att få problem att kvalificera sig till försäkringen. Och tidsbegränsat anställda får generellt en ännu mer osäker ställning. Regeln om överhoppningsbar tid är en annan viktig del av försäkringen. Att den nu ska förkortas missgynnar kvinnor som kombinerar utbildning med att bilda familj, liksom personer med rehabiliteringsbehov. Det faktum att kvinnor tar ut den absolut största delen av föräldraledigheten leder också till att de drabbas i högre grad än män av en förkortad överhoppningsbar tid. Den överhoppningsbara tiden försvårar också för den individ som har varit frånvarande länge på grund av sjukdom att söka sig tillbaka till arbetsmarknaden. Extra knasigt är att försämringen knappast innebär någon större besparing men betyder mycket för den som berörs. Regeringen föreslår också att ändra på normalarbetstiden från sex månader till tolv månader. Det betyder att tiden för att kvalificera sig för full inkomstbortfallsförsäkring fördubblas. De som arbetar i sex månader, som säsongsanställda gör, får bara hälften så hög ersättning som i dag. Jag kan ta ett annat exempel som LO har räknat fram. Den som får ett jobb på 50 % i ett halvår och resterande delen av året arbetar heltid och som har en heltidslön på 17 000 kr - en lön som är ganska vanlig inom LO-kollektivet - får enligt dagens system 13 600 kr i a-kasseersättning. Men med det nya förslaget blir beloppet 10 200 kr bara för att det räknas på tolv månader. Det är en minskning med 3 400 kr per månad i a-kasseersättning. Och det är en minskning med 6 800 kr jämfört med tidigare lön. Det drabbar många som arbetar inom Kommunals, Handels och Hotell och restaurangs områden, eftersom man ofta får börja arbeta på så kallade timanställningar som senare kanske övergår i vikariat. I första hand är det unga människor och självklart kvinnor som drabbas. Vi kan ju bara se oss omkring. Nu i jultid ser man många som har så kallade timanställningar eller säsongsanställningar i affärer och på restauranger. Inom vård och omsorg ser man dem ofta hela året. Som om inte allt detta var nog så får dessa deltidsarbetande betala full a-kasseavgift enligt det nya förslaget som ger en försämrad arbetslöshetsförsäkring med sänkta ersättningsnivåer. Det drabbar personer med låg inkomst särskilt hårt. Ett annat exempel på hur de sänkta ersättningsnivåerna slår är en undersköterska eller en vaktmästare som jobbar heltid och som tjänar ca 20 000 kr - för en undersköterska är det inklusive ob-ersättning, alltså att man jobbar på obekväm arbetstid. Regeringens förslag innebär att ersättningen sänks till 14 929 kr i månaden, och det är endast under de 100 första dagarna. Efter 200 dagar sjunker ersättningen från 80 till 70 %. Då blir ersättningen 14 000 kr i månaden, och efter ytterligare 100 dagar sänks den till 13 000 kr i månaden. Enligt a-kassereglerna ska hon eller han vara beredd att ta ett arbete med en lön som ligger 10 % under ersättningen från arbetslöshetsförsäkringen, det vill säga 11 700 kr. Det är nästan en halvering av hennes eller hans tidigare inkomst. Observera att detta exempel var räknat på en heltid och på en lön som inte var den lägsta. Syftet står därmed klart: Den moderatledda regeringen vill skapa en ny låglönemarknad. Nästa år, kan det meddelas, kommer bara de som tjänar upp till 18 700 kr i månaden att ha ett 80-procentigt inkomstskydd i 100 dagar. Herr talman! Om några dagar är det julafton. Det är en tid för julefrid. Så önskar jag att det ska vara för alla. Men med den moderatledda regeringen är det i år många flera som får en jul med stor oro för vad som kommer att hända efter nyår, speciellt de som riskerar att bli arbetslösa eller är arbetslösa. I går pratade jag med en ung ensamstående mamma som heter Therese. Hon är ofrivilligt arbetslös och vill inget hellre än att ha ett jobb. Men som ensamstående mamma är det inte så lätt att få ett jobb. Hon är inte så attraktiv att anställa för arbetsgivaren. Det kan ju hända att hon blir hemma för att vårda sjukt barn eller får flera barn. Det gör att regelförändringarna i a-kassan slår extra hårt mot henne och mot dem som har en liknande situation. Redan i dag, trots de regler som gäller, har hon svårt att få ekonomin att gå ihop. Hon har som många andra kvinnor fått finna sig i att ta den deltid och den lön som erbjuds. För upplysningens skull, Sven Otto Littorin, har hon inte ens 680 kr per dag att leva på - en summa som du i medierna har sagt att det vore skit att leva på. Med de nya förslagen blir hon än mer drabbad. Ersättningen blir lägre och a-kassan blir dyrare. Och några jobbavdrag kommer inte att komma henne till del. För Therese och hennes fyraårige son Linus blir julen inte vad den borde vara. I stället för funderingar på julklappar och andra julförberedelser blir det många oroliga funderingar: Hur ska vi göra för att klara oss nästa år? Kommer vi att kunna bo kvar i vår lägenhet? Måste vi flytta, eller vad kan vi göra för att få pengarna att räcka om det nya a-kasseförslaget går igenom? Herr talman! Det minsta man kan begära är väl ändå ett svar från arbetsmarknadsministern. Sven Otto Littorin, kan du tala om för Therese och de kvinnor som har det som hon: Vilka jobb är det som hon och de andra ska få, och till vilken lön? I detta anförande instämde Laila Bjurling, Patrik Björck, Lars U Granberg, Monica Green, Anders Karlsson, Lars Lilja, Sylvia Lindgren, Jennie Nilsson, Nikos Papadopoulos, Christina Zedell, Maria Öberg och Sven-Erik Österberg (alla s).

Herr talman! Jag vill börja med att korrigera två faktafel. Det talades om att man vurmar för säsongsarbete - det är faktiskt alliansregeringen som ser till att rädda de jobben. Och det är under 200 dagar som man har 80 % - inte 100 dagar som Ann-Christin Ahlberg sade. Nu i juletid tror jag att de allra flesta ser fram emot de ca 175 000 nya jobb som kommer och ytterligare inväntar och ser vad reformerna kommer att innebära. På oppositionen låter det ungefär som att alla i dag har en möjlighet att kvalificera sig för att omfattas av arbetslöshetsförsäkringen. Så är det inte. Många tim- och deltidsanställda kvalificerar sig inte heller i dag för arbetslöshetsförsäkringen. Det skulle vara intressant att få besked om du vill ta bort de villkoren. Ann-Christin Ahlberg talar mycket om den så kallade låglönemarknaden som man säger att alliansregeringen vill skapa. I detta ligger väl en form av erkännande av att det kommer att skapas nya jobb med den här regeringen. Jag tror inte att det kommer att vara låglönejobb. Jag tror att vi kommer att fortsätta se en bra lönebildning i Sverige. Nu kommer ersättningsnivåerna att hamna i linje med det som gällde 1997-1998. Anser du att Göran Persson då sparkade på de arbetslösa? Det är ju samma nivåer som kommer att gälla nu.

Herr talman! Jag vill till Tomas Tobé säga att förslaget om förändring av a-kassan drabbar kvinnor mycket mer än män. I ditt tidigare anförande nämnde du något om att kvinnor, och speciellt de som var lågavlönade, skulle få väldigt stor fördel av er politik. Man kan titta på jobbavdragen och en rimlig lön som kvinnor har. Det faktiska är att de har en deltid eller en visstidsanställning. Det går aldrig att frångå det. Så ser verkligheten ut. Det förslag ni har lagt här i dag kommer med största sannolikhet att beslutas av er, antar jag. De som tjänar ungefär 15 500 kr, som är en väldigt vanlig deltidslön och även en vanlig lön för den som jobbar heltid och är kvinna, kommer inte att få mer än möjligtvis några tior kvar i plånboken när de får jobbavdraget. Vi här i kammaren och de som tjänar ungefär 35 000 kr kommer att få ungefär en tusenlapp kvar efter jobbavdraget. Att säga att det är lönsamt för kvinnor i den verklighet de befinner sig i dag är ren lögn.

Herr talman! Jag fick inget svar på min huvudfråga, så jag ställer den igen till att börja med. Ersättningsnivåerna hamnar nu i linje med det som gällde 1997 och 1998. Anser du att den regeringen då sparkade på de arbetslösa? Vad är skillnaden mellan det som gäller nu med alliansregeringen och det som gällde med den regering som Göran Persson ledde då? Skapades det då någon låglönemarknad under den perioden, anser du, eftersom ni nu är så bombsäkra på att det är precis det som kommer att bli utfallet av förslagen? Herr talman! Jag var väldigt noga med i mitt anförande att de lågavlönade är de som framför allt får del av förändringen. Det är dit jobbavdraget också riktar sig. Vi ser nu till att börja ta bort marginaleffekterna som framför allt kvinnor blir drabbade av. Vi gör det otroligt mycket mer lönsamt att gå från deltid till heltid. Därför har vi totalt sett en mycket bra politik för att bryta det utanförskap som många kvinnor har i dag. Det gäller dem som har hundra procent arbetslöshet men framför allt alla de kvinnor som i dag har deltider. Det kan också vara värt att nämna att många kvinnor arbetar inom offentlig sektor. Tack vare den politik som vi nu genomför behöver inte längre satsningar på viktiga välfärdsverksamheter stå tillbaka till förmån för höga kostnader i socialförsäkringssystem. Det är den stora skiljelinjen. Jag vill framför allt ha svar på frågan: Hur skapar detta en låglönemarknad, eftersom det inte gjorde det under perioden 1997-1998?

Herr talman! Det har inte varit så enkelt för alla som har jobbat deltid och haft visstidsanställningar att kvalificera sig till a-kassan. Men bara för den sakens skull behöver man inte förändra det ytterligare till det sämre. Det hade väl varit bättre att man hade förändrat det till det bättre så att alla hade haft bättre förutsättningar att komma in i a-kassan. Det talas om den privata och den offentliga sektorn. Om man tittar på deltider och heltider märker man att det ser precis lika bedrövligt ut även på den privata sektorn med deltider och visstidsanställningar. Man ska ändå veta det när man talar om att det blir kvinnor som gynnas av er politik, vilket jag absolut inte tror. Av alla anställningar är 18 % en visstidsanställning. Vi vet att det i huvudsak är kvinnor som har det. Av den a-kasseersättning som utbetalas på årsbasis går 40 % till tim- och deltidsarbetslösa. Verkligheten för kvinnor ser inte ut som den för män. A-kasseförslaget är väldigt bedrövligt ur ett jämställdhetsperspektiv. Det är bedrövligt helt och hållet. Men ur ett jämställdhetsperspektiv slår det ännu hårdare mot kvinnor.

Herr talman! Jag fick inget svar på min huvudfråga, så jag ställer den igen till att börja med. Ersättningsnivåerna hamnar nu i linje med det som gällde 1997 och 1998. Anser du att den regeringen då sparkade på de arbetslösa? Vad är skillnaden mellan det som gäller nu med alliansregeringen och det som gällde med den regering som Göran Persson ledde då? Skapades det då någon låglönemarknad under den perioden, anser du, eftersom ni nu är så bombsäkra på att det är precis det som kommer att bli utfallet av förslagen? Herr talman! Jag var väldigt noga med i mitt anförande att de lågavlönade är de som framför allt får del av förändringen. Det är dit jobbavdraget också riktar sig. Vi ser nu till att börja ta bort marginaleffekterna som framför allt kvinnor blir drabbade av. Vi gör det otroligt mycket mer lönsamt att gå från deltid till heltid. Därför har vi totalt sett en mycket bra politik för att bryta det utanförskap som många kvinnor har i dag. Det gäller dem som har hundra procent arbetslöshet men framför allt alla de kvinnor som i dag har deltider. Det kan också vara värt att nämna att många kvinnor arbetar inom offentlig sektor. Tack vare den politik som vi nu genomför behöver inte längre satsningar på viktiga välfärdsverksamheter stå tillbaka till förmån för höga kostnader i socialförsäkringssystem. Det är den stora skiljelinjen. Jag vill framför allt ha svar på frågan: Hur skapar detta en låglönemarknad, eftersom det inte gjorde det under perioden 1997-1998?

Herr talman! Det har inte varit så enkelt för alla som har jobbat deltid och haft visstidsanställningar att kvalificera sig till a-kassan. Men bara för den sakens skull behöver man inte förändra det ytterligare till det sämre. Det hade väl varit bättre att man hade förändrat det till det bättre så att alla hade haft bättre förutsättningar att komma in i a-kassan. Det talas om den privata och den offentliga sektorn. Om man tittar på deltider och heltider märker man att det ser precis lika bedrövligt ut även på den privata sektorn med deltider och visstidsanställningar. Man ska ändå veta det när man talar om att det blir kvinnor som gynnas av er politik, vilket jag absolut inte tror. Av alla anställningar är 18 % en visstidsanställning. Vi vet att det i huvudsak är kvinnor som har det. Av den a-kasseersättning som utbetalas på årsbasis går 40 % till tim- och deltidsarbetslösa. Verkligheten för kvinnor ser inte ut som den för män. A-kasseförslaget är väldigt bedrövligt ur ett jämställdhetsperspektiv. Det är bedrövligt helt och hållet. Men ur ett jämställdhetsperspektiv slår det ännu hårdare mot kvinnor.

Herr talman! Jag ska försöka att fatta mig lite kortare. Klockan är mycket, talarlistan har blivit längre och många är hungriga. Jag tänker börja med att yrka bifall till reservation 1, så att jag inte glömmer bort det. Jag tänker lyfta upp en speciell arbetsbransch som på många sätt drabbas extremt hårt av förslaget. Det handlar om våra kulturarbetare. De kommer att hamna i en situation som blir väldigt tuff. Med regeringens försämringar i arbetslöshetsförsäkringen är det stor risk att den arbetsmarknad man har i kulturbranschen slås sönder helt och hållet. Den slås helt enkelt i bitar. Höjda avgifter, sänkta ersättningar och förändrade villkor för att över huvud taget kvalificera sig till a-kassan slår hårt mot kulturarbetarna. Därmed slår det också hårt mot Sveriges kulturliv. Det är anmärkningsvärt att kulturutskottet fick chansen att yttra sig om det men inte gjorde det, utan man avvisade det från majoritetens sida. Vi borde få en kommentar från kulturutskottet om de bitarna. Kulturarbetsmarknaden utgörs i dag väldigt mycket av tidsbegränsade anställningar, kortare uppdrag och deltidsanställningar. Det innebär återkommande perioder av arbetslöshet, undersysselsättning eller inkomstlöshet. Försämring av a-kassan ger katastrofalt mindre pengar att leva på för många i den här branschen. Många kulturarbetare är beroende av a-kassan kortare eller längre perioder. Åsikterna om detta är bra eller inte går isär. Men så ser det ut i dag. Det är den faktiska situationen, och det går inte att säga så mycket om det. Nu vill man alltså från regeringens sida försämra a-kassan väldigt mycket för dessa grupper. Nivåerna ska sänkas, och rätten till ersättning ska inskränkas. Reglerna försämras på ett sådant sätt att många kulturarbetare kommer att falla ur systemet eller få kraftigt sänkta ersättningar och drabbas väldigt hårt. Den speciella profil som arbetsmarknaden för kulturarbetare har med osäkra anställningar aktualiserar också behovet av en generell och generös arbetslöshetsförsäkring för att se till att de får en trygg arbetsmarknad. Vi i Vänsterpartiet vill höja taket och golvet i arbetslöshetsförsäkringen och också i aktivitetsstödet och se till att människor får en ordentlig ersättning att leva på och en trygghet. Det är bara genom att höja kvaliteten som vi kan försvara den solidariskt finansierade arbetslöshetsförsäkringen. Det är vad det handlar om. Den är solidariskt finansierad. Det är poängen med den. Högerregeringens försämringar i a-kassan slår generellt hårt mot de arbetslösa i dag. Men även de som jobbar får försämringar, det vill säga löntagarna. Det handlar inte bara om kulturarbetarna. Det handlar om alla som jobbar i dag. När ersättningen i a-kassan sänks pressas lönerna ned. Det har visats förut här från talarstolen och i kammaren. Det minskar tryggheten för alla som har jobb. Ovissheten ökar också om framtida inkomster, det man ska leva på i framtiden. Alla löntagare riskerar en rejäl standardsänkning om de en dag står utan arbete. För dem som med jämna mellanrum är tvungna att gå ut i arbetslöshet kan det bli en katastrof. Det handlar framför allt om kulturarbetarna som grupp. Med regeringens politik kommer färre våga ta risken att jobba med kultur och flera får problem att kunna jobba på något så när hel tid med kultur. Då blir Sverige tystare, blekare och mycket tråkigare som land. Men jag tror inte att regeringen tänker på det i sin iver att jaga arbetslösa i stället för att bekämpa arbetslöshet. Regeringens politik kommer sammantaget att leda till en sämre, dyrare och mer orättvis arbetslöshetsförsäkring. Redan nästa år införs chockhöjda avgifter för medlemskap i fackförening och a-kassa. Dessutom slopas avdragsrätten för dessa avgifter. Avgiftshöjningarna ska hjälpa till att inbringa ungefär 10 miljarder till statskassan år 2007. Det är pengar som ska finansiera en skattesänkning för de mest välbärgade. I kronor räknat får de mest. Det har talats om procentsatser här. Men talar man i kronor är det de mest välbärgade som får mest pengar kvar. Man ska komma ihåg det. De höjda avgifterna slår hårt mot kulturarbetarna. Jag har exempel på att medlemmarna i Teaterförbundets a-kassa får en avgiftshöjning från 99 kr per månad till 422 kr per månad. Det är en oerhört kraftig höjning. Musikerna får en avgiftshöjning från 115 kr per månad till 476 kr per månad. Dessutom är det så att deltidsarbetslösa ska betala den förhöjda avgiften. Det innebär att en person som jobbar inom kultursektorn som får en dags jobb i månaden får betala den höjda avgiften. Det slår hårdast mot dem som har tidsbegränsade anställningar och deltidsanställningar. Kulturarbetarna tillhör väldigt ofta den gruppen. I dag läste jag en artikel i Svenska Dagbladet där vår kulturminister uttalade sig om vad a-kasseförändringen kommer att innebära för kulturarbetarna. Hon säger så här: "Vi vet inte vad det kommer att innebära, det har att göra med hur arbetsmarknadssektorn utvecklas. Jag vet att de är oroliga, men ingen kan säga exakt hur det kommer att slå, förhoppningsvis blir det inte så illa." Så säger vår kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Regeringen vet alltså inte hur detta kommer att slå. Det är anmärkningsvärt att man satsar på en hoppas-politik och hoppas att det blir bra. En annan sak som ofta förordas av högerregeringen är att man som arbetare i kultursektorn skaffar F-skattsedel. Man uppmanas att göra det; man ska bli egenföretagare. Det är en lösning som tilltalar dem som är emot facket. En sådan lösning skulle relativt snabbt slå sönder hela den fackliga kampen för rättvisa villkor som finns även hos kulturarbetarna. Kärnan i de fackliga sammanslutningarna är att man ska vara enad, stå stark och få en maktposition på arbetsmarknaden mot arbetsgivaren. Det är hela kärnan i tanken bakom fackföreningsrörelsen. Så är det även på arbetsgivarsidan; man går ihop för att vara stark mot sin motpart. Många arbetsgivare tycker i dag att det är viktigt med kollektivavtal för att man ska få konkurrens på lika villkor. Vi har exempel på salladsbarer och sådant där man går ifrån detta. Andra restauranger tycker att det är skit - ursäkta språkbruket. Man får en konkurrens som inte är på lika villkor även från arbetsgivarsidan. Att göra alla kulturarbetare till egna företagare under hejarop på att det ska finnas många entreprenörer slår sönder grunden för de gemensamma aktiviteter som ger många bättre möjligheter till ett drägligt arbetsliv och en viss maktposition gentemot arbetsgivarna. Det är viktigt att ha en sådan position för att kunna stå stark och för att man ska kunna få en balans på arbetsmarknaden. Det är kanske det viktigaste av allt när det gäller fackligt arbete. I stället ska man nu konkurrera med varandra om jobben på en så kallad fri marknad som kulturarbetare. Det kommer ofelbart att resultera i att man konkurrerar om lägre ersättningar och lägre löner. Man skapar en låglönemarknad. Detta har vi varit inne på förut här. Det kommer att utarma svenskt kulturliv. I och med regeringens försämring av a-kassan kommer färre att våga och ha möjlighet att jobba med kultur som bransch. Det är allvarligt för kulturlivet och det är allvarligt för demokratin. Alla ni som värnar det svenska kulturlivet borde rösta mot regeringens förslag. Den uppmaningen går också till alla borgerliga ledamöter. I detta anförande instämde Marianne Berg och Josefin Brink (båda v).

Herr talman! Det har talats en hel del om kulturarbetarna i debatten om a-kassan. Jag tycker att det finns lite grann av samma struktur både när det gäller kvinnors arbetsmarknad, kulturarbetarna, deltidsarbetslösheten, säsongsanställningarna och så vidare. Där har det funnits problem på en massa områden, men de har dolts av att vi ersätter via a-kassan. Torbjörn Björlund framför att det handlar om vad som slår hårdast och att det skulle vara sänkningen. Jag ifrågasätter detta och menar i stället att det handlar om att få ett riktigt jobb. Om vi specifikt går in på kulturarbetarna ser vi att vi har haft ett system som godkänner att det inte finns medel och resurser avsatta. Det finns ett flertal ställen där man använder a-kassan under repetitioner för att först vid föreställningar ha arvoden eller lön. Det blir jättekonstigt för mig. Jag känner så här: Tycker Vänstern inte att det här är riktiga jobb? Är det via a-kassan och via arbetslöshetsersättningen som vi ska subventionera eller finansiera vårt kulturliv i Sverige? För mig är det en verkligt märklig syn. Det innebär att du inte tycker att det här är riktiga jobb.

Herr talman! Det är lite märkligt att höra en sådan kommentar - att det inte skulle vara riktiga jobb. I mitt anförande säger jag att de speciella förutsättningar man har som kulturarbetare innebär just detta. Du har ett riktigt jobb men du kan inte leva på det eftersom din anställning har så speciella förutsättningar. Poängen med att kulturutskottets majoritet inte vill uttala sig om det här är just detta. Man vill inte ta i frågan därför att man vet att det är en het fråga. Frågan är egentligen vad alliansen och regeringen menar med ett riktigt jobb. Ska vi ha riktiga jobb till bra villkor eller är man som kulturarbetare tvungen att jobba på McDonalds emellanåt? Ett riktigt jobb ska man kunna leva på med de förutsättningar som finns på arbetsmarknaden. Det är det det handlar om. Ska man ställa speciella krav på folk som innebär att de ska kunna vända hamburgare i stället för att jobba med kultur? Det är en annan fråga, som handlar om hur man för till medel till kultursektorn. A-kassan är som generell försäkring mellan arbete lika mycket till för kulturarbetare, med de speciella förutsättningar de har, som för alla andra. Detta slår lika hårt mot dem, med de speciella förutsättningar de har, just därför att försämringarna slår mot dem som är deltidsarbetslösa, kvinnor och dem som jag har varit inne på förut. Kulturlivet är beroende av att det finns en trygghet i det här som samhället står för. Det är en speciell sektor som inte kan verka på samma sätt på den fria marknaden som många andra kan.

Herr talman! Jag hör vad Torbjörn säger. Han tycker att det är rätt och riktigt att Sveriges kulturliv ska finansieras via a-kasseersättningen. Jag anser att Torbjörn Björlund därmed också säger att det här inte är riktiga jobb. Jag tycker att Sveriges kulturliv ska finansieras via kulturbudgeten eller via andra vägar, men inte via a-kassan. I hela paketet finns en mängd sådana frågor som nu kommer upp till ytan när vi gör förändringar och justeringar i a-kassan. Men det handlar inte om förslaget om förändrad a-kassa, utan det handlar om en mängd andra problem som har gömts och dolts av den tidigare regeringen. Torbjörn Björlund pratade om att vi skulle vara generösare - höja både golv och tak och skapa betydligt generösare förutsättningar. Vi hörde också talas i valrörelsen om de utlovade 200 000 jobben, som blivit 150 000 i budgeten. Varför man begränsar sig vet jag inte. Men det är rätt spännande att fundera på hur det ska finansieras. Är det med höjda skatter? Eller ska man spräcka utgiftstaken? Det i sin tur spelar också roll för om människor kommer att ha pengar över för att konsumera kultur i Sverige.

Herr talman! Det som är spännande är att detta avslöjar att man ser på generella välfärdssystem på ett annat sätt i alliansen. De är inte till för att vanligt folk ska ha trygghet i samhället och i sitt vardagsliv, menar alliansen, utan man ska jagas att hela tiden jobba och skaffa sig egen försörjning. Det är jättebra; det ska man göra. Men någonstans finns det en generell välfärd, en solidarisk finansiering av hur människor har det och vilka jobb man kan tillåta. Ska man jobba för 10 000 i månaden och slita ut sig på ett låglönejobb? Det kan bli resultatet. Eller ska det finnas en generell solidarisk inställning i samhället? Det är det som det handlar om. Vi sänker inga skatter för dem som har det bäst. Vi ser till att de som har det tufft får hjälp, oavsett om de är sjuka eller arbetslösa eller har andra problem. Det är det som det generella välfärdssystemet är till för. Det finns i dag pengar i samhället. Jag vet inte hur många miljarder man delar ut inom energibolagens styrelser och till aktieägare. Men det finns ett antal miljarder kronor, som vi kan använda på ett bättre sätt. Det är Vänsterpartiets lösning. Vi sänker inte skatter. Vi håller skatterna höga, för de ska omfördela i samhället till det generella välfärdssystemet. Där ingår a-kassan. Människor som har problem mellan olika anställningsperioder måste ha en trygghet. Det ger ett bättre samhällsklimat, en mycket bättre samhällsekonomi över huvud taget och ett mycket bättre klimat för dem som har problem. Det är det a-kassan är till för.

Herr talman! För mig handlar politik om att beskriva verkligheten så att människor känner igen sig. När jag har lyssnat på oppositionen denna förmiddag har jag haft en känsla av att många som har följt debatten inte riktigt känner igen verklighetsbeskrivningen. Det är faktiskt så att oppositionen bär ansvaret för att Sverige har den kanske högsta arbetslösheten någonsin mitt i en högkonjunktur. I det här lilla bladet som vi har fått finns siffrorna. Där kan man läsa hur många människor som finns i utanförskap i olika åtgärder. Ändå har oppositionen i dagens debatt bara ett enda budskap: Om allt bara fortsätter precis som förut kommer allting att bli bra. Det är inte trovärdigt. Som bekant ville faktiskt väljarna någonting helt annat. Under valrörelsen träffade jag väldigt många arbetslösa. Ett möte har berört mig särskilt. Det var en kvinna i övre medelåldern som berättade att hon hade varit arbetslös i stort sett oavbrutet i nio år. Under den här tiden hade hon gått sju söka-jobb-kurser. Hon upplevde att hon aldrig hade haft en chans att konkurrera med andra om de lediga jobb som fanns. För varje år som hon var arbetslös blev det svårare och svårare att vara med i konkurrensen, och nu var hon helt uppgiven. Hon sade till mig att hon tänkte rösta på alliansen för att vi för första gången på många år gav henne lite hopp. Så tror jag att det har varit för många av väljarna. Den här kvinnan såg att nystartsjobben kanske äntligen kunde ge henne den lilla konkurrensfördel som hon behövde när hon sökte jobb. Tydligen insåg den här kvinnan det som oppositionen i dag inte vill förstå, nämligen att otrygghet inte bara handlar om pengar. Det handlar om att se att det inte finns något ljus och inte något hopp om en förändring. Det är det vi vill bryta. Jag hörde LO-ordföranden i ett tv-inslag häromdagen. Hon sade att LO:s medlemmar är oroliga. Ja, tacka sjutton för det. LO-ledningen har ju gjort allt den här hösten för att skrämma upp dem. När två olika LO-utredningar och även LO-tidningen, som ministern berättade tidigare i dag, har visat tydligt att LO:s medlemmar inte förlorar på regeringens samlade politik, tycker man att åtminstone LO:s ledning borde lyssna på detta, men det gör man inte. A-kassan ska vara en försäkring för inkomstbortfall för de personer som arbetar i en viss omfattning. Den ska vara ett sätt att klara av en omställning mellan olika jobb. Den ska självfallet inte vara ett alternativ till studiemedel eller ett alternativ till försörjningsstöd. Den ska inte finansiera kulturen, och den ska inte subventionera arbetsgivare som bara vill anställa människor på deltid. Det är inte syftet med a-kassan. Det finns väldigt många detaljer som jag skulle kunna gräva ned mig i här nu. Det har varit väldigt många konstiga argument i luften. Jag ska ta upp ett par tre saker. Den första är den kritik som fanns, och som säker kommer upp i nästa debatt också, om volymerna på åtgärder. Visst minskar regeringen antalet personer i Amsåtgärder något, och det är normalt i en högkonjunktur. Samtidigt satsar vi pengar på de här nystartsjobben. Lägger man ihop de åtgärder som vi behåller och nystartsjobben, satsar faktiskt den här regeringen mer på åtgärder för de arbetslösa än vad den tidigare regeringen har gjort. Nu handlar det om nystartsjobb, riktiga jobb med avtalsenliga löner och anställningsskydd i stället för lågavlönade plusjobb som inte heller har gett någon anställningstrygghet. Jag kan inte heller förstå diskussionen om lönedumpning. Det finns ingenting i det här lagförslaget som tvingar människor att ta jobb under avtalsenlig minimilön. Det finns inget sådant krav i lagstiftningen. Det finns inte heller några instruktioner till a-kassorna att kräva detta av de arbetslösa. Redan i dag - det har vi hört i debatten här - finns det människor som i så fall skulle ha varit tvungna att ta arbeten med löner under minimilön enligt kollektivavtalen. Detta har man inte krävt, och detta kommer man inte att kräva sedan heller. De som för fram de här argumenten i debatten har bara ett syfte och det är att skrämma de arbetslösa, precis som Ann-Christin Ahlberg sade förut. Man skrämmer människor så att de mår dåligt och oroar sig för hur det här ska sluta. Jag tycker att det är ett väldigt fult sätt att argumentera att använda enskilda människor i debatten. Den tredje saken som jag vill lyfta upp är detta med deltider. Som vi hörde av replikväxlingen förut finns det i dag ett antal personer som står utanför rätten till a-kassa. Det är människor som inte uppfyller kravet på 70 timmar som finns i dag. Vi verkar vara överens här i kammaren om att det måste finnas en gräns någonstans för hur lågt ned i anställningsgrad som man kan komma och fortfarande ha rätt till a-kassa. Vi är överens om den saken. Frågan är bara var den gränsen ska gå. Vi sätter gränsen vid 80 timmar. Oppositionen säger 70 timmar. Skillnaden är 2 ½ timme i veckan. Det är det diskussionen handlar om. Ibland måste man kanske lyfta blicken lite och se vad det är vi pratar om. Jag tror fortfarande att det viktigaste för dem som jobbar deltid inte är att garanteras en a-kasseersättning hur långt ned i anställningsgrad man än kommer utan att se till att människor kan höja sin deltidsgrad, och det kommer att finnas utrymme för det med de skatteinkomstökningar som man framför allt ser i kommuner och landsting nu. Majoriteten i utskottet är tydlig med att alla förändringar måste följas upp. Det är vår skyldighet som politiker. Vi är överens om att noga följa effekten av våra beslut både när det gäller effekterna för olika grupper och när det gäller effekterna på arbetslösheten i stort. Under nästa år kommer det flera förslag från regeringen för att minska utanförskapet ytterligare. Det gäller att se helheten i politiken. Våra förslag ger många arbetslösa ett hopp om en förändring. För många är det första gången man känner det här hoppet. Jag yrkar givetvis bifall till utskottets förslag. (Applåder)

Herr talman! Jan Ericson sade att oppositionen bara har haft ett enda budskap här i dag. Jag tycker att det har funnits väldigt många budskap och väldigt mycket hopp. Framför allt har det talats om en trygghet i samhället. Det är den otrygghet som Jan Ericson och kompani nu trumpetar ut som jag anser vara den stora förändringen. Vi vet att vi har ett samhälle i förändring. Det är globalisering och annat, och vi har bejakat detta i stor utsträckning i Sverige. Vi har låtit företag gå i konkurs för att nya ska växa upp. Det är en del av samhällsutvecklingen. Det har vi kunnat göra tack vare att vi har kunnat ha en ganska hög och trygg omställningsförsäkring via a-kassan, som vi har höjt allteftersom. Jag erkänner att jag framför allt inte är ute efter att höja taket, utan jag tycker att det är viktigare att höja golvet för dem som har det sämst ställt i samhället - en finputsning av systemet. Det ni nu gör - och det menar jag är allvarligt - är att ni raserar en utveckling mot ett tryggare samhälle och skapar ett otryggare samhälle. Jan Ericson vill också måla upp bilden av att allting är så positivt med dessa förändringar. För dem som redan har ett jobb är det alltid bra att få lite mer i plånboken. Men det är också väldigt många människor som kommer att få mindre i plånboken genom att nivåerna sänks. Vad är budskapet till dem som redan har svårt att få ett arbete och som inte delar den fina verklighetsuppfattning du tycks ha av Sverige? Det är inte så positivt på alla ställen. Vi har jobbat väldigt intensivt i många år för att förbättra denna bild och skapa arbetstillfällen. Jag poängterar att det inte finns några skarpa förslag om att skapa nya jobb. Det finns bara förslag om att sänka nivåerna och sänka skatten för höginkomsttagare.

Herr talman! Ulf Holm säger att vi behöver mer trygghet. Men vad är trygghet? Jag berörde det förut. Trygghet handlar om att du ska kunna se ett hopp om en förändring i livet. Det måste handla om att du som arbetslös måste känna att det finns en chans för dig också. I dag känner inte alla människor detta. Väldigt många känner det inte. Ulf Holm säger att den tidigare regeringen har jobbat intensivt för detta under många år. Då kan man bara konstatera att resultaten har låtit vänta på sig. Vi ser inga resultat av det. Det hjälper inte att jobba intensivt om man jobbar på fel sätt. Herr talman! I diskussionen framförs ofta att vi raserar a-kassan och att det här skulle vara en ekonomisk katastrof. Vi har hört flera gånger i debatten att vi återställer a-kassan till ungefär den nivå som gällde 1997-1998. Det kan väl knappast anses vara att rasera systemet. Vi har fortfarande världens kanske mest generösa a-kassa, i alla fall ett av de mer generösa systemen. Detta borde räcka för att klara av den omställning som globaliseringen leder till. Jag kan inte se att det problemet skulle bli värre genom att vi gör de här förändringarna av a-kassan. Det är snarare tvärtom, eftersom vi använder de pengar som de här förändringarna leder till till andra åtgärder som ger positivare effekter. Sedan undrar jag lite. Vad är egentligen alternativet till alliansens politik? Ulf Holm säger att det viktigaste för Miljöpartiet inte är att höja taket, utan det viktigaste är att sänka golvet. Samtidigt säger Socialdemokraterna och Vänsterpartiet att det viktigaste är att höja taket. Det låter som att det blir väldigt dyrt om vi ska göra allt det samtidigt.

Herr talman! Jag är rädd att detta förslag är ett första steg, att det kommer mer. Du säger att det som regeringen nu tjänar in på sänkta ersättningsnivåer ska satsas på annat. Men vad satsar man på? Jo, man satsar på att sänka skatten för dig och mig som höginkomsttagare. Det är det som de pengar som ni drar in genom sänkta ersättningsnivåer i a-kassan går till. Pengarna går inte till de grupper i samhället som behöver mest stöd av samhället, utan pengarna går till grupper som redan är etablerade och som redan är starka på den svenska arbetsmarknaden. Många av oss som sitter i riksdagen har det redan ganska väl ställt. Det är i allt väsentligt vi som får del av de här skattesänkningarna. Men vad är då budskapet till exempel till deltidsarbetande kvinnor? Ni skriver själva i propositionen att det finns betydande problem med detta och att ni noga ska följa hur det här kommer att slå. Därmed har ni erkänt att det finns ett problem från jämställdhetsaspekten, till exempel när det gäller deltidsarbetande kvinnor. Ni skärper kraven på arbetsvillkor och så vidare. Vad är alltså budskapet till de här människorna och var finns genusanalysen när det gäller att förslagen inte ska slå hårdare mot det ena könet än mot det andra? Det där har ni helt missat. Inte heller har ni kunnat ge något besked till alla de studenter som tidigare omfattades av studerandevillkoret som en säkerhet. Om man ska ha studerandevillkoret kan diskuteras. Men ska det tas bort måste det finnas någonting annat som ger en garanti. Ni levererar dock inte någonting annat. Ni levererar bara sänkt skatt till oss höginkomsttagare. Det tycker jag är fel politik.

Fru talman! Ulf Holm undrar om det kommer mer. Ja, det gör det - det kommer mycket mer. Den här mandatperioden har bara börjat. Det kommer att hända mycket på hela det här området. Om du tittar på hur en skattesänkning proportionellt slår för olika grupper ser du att det för dem som arbetar deltid och som har låga inkomster får större betydelse än det får för dig och mig. Detta är det viktigt att ha med sig i diskussionen. Detta med studerandevillkoret är ytterligare någonting som man har spritt. Jag har fått ett mejl från en student som tyckte att det kändes väldigt hårt att inte ha chansen att få a-kassa direkt efter det att man avslutat studierna och inte fått jobb. Jag svarade den här mannen att han inte heller i dag får a-kassa, utan han får vänta i ungefär 4,3 månader innan han kvalificerat sig för a-kassa efter att ha varit student. Då tyckte han inte att det här var något att över huvud taget diskutera. Han sade: Så länge vill jag inte gå och vänta på att få a-kassa. Då tar jag hellre ett annat jobb. Så har studenterna det i dag. (ULF HOLM (mp): Ett "annat" jobb?) Alla studenter får faktiskt inte direkt efter att ha gått ut skolan ett jobb som passar perfekt till den utbildning de gått. Ibland får man ta ett annat arbete medan man söker jobb. Så har jag gjort, och så har många andra gjort. Studerandevillkoret bygger på att man före studierna har kvalificerat sig för a-kassa och på att man avslutar sina studier inom fem år. Då får man a-kassa. Men den som aldrig har arbetat och därmed inte kvalificerat sig får börja kvalificera sig för en a-kasseperiod - precis som alla andra som till exempel har gått ut grundskolan eller gymnasiet. Det är inget konstigt med det.

Fru talman! Jag blir väldigt upprörd när jag hör Jan Ericson prata och speciellt efter att ha läst hans debattartiklar där det står att han är fackligt aktiv. Jag hoppas att du, Jan Ericson, går tillbaka till den kvinna som du pratat om och frågar henne om hon tycker att er politik blev så mycket bättre. Du kan ju vänta tills förslagen eventuellt gått igenom och slagit igenom. Angående den skrämselpropaganda som du pratar om vill jag säga att det vi pratat om under hela valrörelsen är fakta. Just nu ser vi ju resultatet. Sedan gäller det din åsikt om att jag exemplifierade med en person som befinner sig i situationen att hon är ofrivilligt arbetslös. Den personen heter Terés. Denna unga tjej, som är ensamstående, är mycket klok. Hon kan både läsa och räkna, så det går inte att underskatta hennes förmåga att själv förstå hur hon kommer att drabbas efter nyår om nu det här förslaget går igenom. Det är inte så att hon bara för att hon är kvinna är mindre begåvad. Riksdagens utredningstjänst har kollat de här sakerna. Om du inte har läst materialet kan du få titta på det. Om man tjänar ungefär 15 500 kr i månaden, vilket är väldigt vanligt bland kvinnor, kommer man inte att gynnas av jobbavdraget utom möjligtvis med några tior. Om man däremot tjänar ungefär 35 000 kr kommer man att gynnas med flera hundralappar, ja, kanske till och med en tusenlapp per månad.

Fru talman! Redan i dag har vi ett skattesystem där grundavdraget varierar lite med inkomsten. Det gör att det går att plocka fram personer med en speciell inkomstsituation som gör att det i dag i just det inkomstläget är ett högre grundavdrag. Vi har ju en skatteskala där det hoppar ganska mycket både uppåt och nedåt. Från oppositionens sida jobbar man i dag på att plocka fram människor som ligger precis rätt och som har precis rätta förutsättningarna för att man ska kunna visa att vår politik inte ger den effekt som vi säger att den ger. Men faktum är att det rör sig om konstruerade exempel. Det finns två olika LO-utredningar där LO:s egna ekonomer säger att LO:s medlemmar inte förlorar på regeringens politik. Jag kan därför inte riktigt förstå att man från oppositionens sida samtidigt säger att detta är fel, att LO:s utredning och LO:s ekonomer har fel, och att oppositionen har rätt. Om man arbetar på det sättet är det väl inte konstigt om Terés går omkring och är orolig. Hon hör ju bara ett argument, från en sida. Hon hör inte de andra argumenten. När hon inser att hon kanske har en chans att få ett jobb, att hon kanske kan använda sig av nystartsjobben och ta del av de andra saker som kommer under nästa år, får hon - det är jag övertygad om - en helt annan bild av detta än den hon fått i dag.

Fru talman! Den unga kvinna som heter Terés har mycket väl tagit reda på hur hon kommer att drabbas. Hon kommer inte att få någon som helst del av jobbavdraget även om hon får ett jobb. Sannolikheten för att hon kommer att tjäna så pass mycket som ändå behövs för jobbavdraget - också med tanke på den förhöjda a-kasseersättningen - är väldigt liten. Men visst ska hon hoppas på att få ett heltidsjobb. Det är det som hon absolut vill. Jag vet också att det för hennes eget bästa vore jättebra om hon kunde få ett heltidsjobb. Men så ser det inte ut i verkligheten, Jan Ericson! Alltför många kvinnor har ofrivillig deltids- eller visstidsanställning. Det är bara att du ser dig om i din hemkommun och runtomkring dig. Då ser du det.

Fru talman! Jag kan bara fråga: Vad är den här kvinnans alternativ? Jo, det är att hon för alltid, att hon resten av livet, ska leva på a-kassa. Är detta det mål som oppositionen har? Ska hon ha med sig bilden att det inte finns något hopp - att det inte finns något att göra - utan att det viktigaste är att veta exakt var a-kassenivån ligger? Det tycker jag känns som en väldigt omänsklig målsättning.

Fru talman! Jan Ericson talar vackert om olika saker som på något sätt ska rätta till allt det som tidigare gått fel. När man sänker a-kassan ska man ersätta den med helt andra saker. Det ska vara hundra procent av en lön och ingen ska gå arbetslös över huvud taget. Det ska vara nystartsjobb och annat. Frånvaron av en aktiv arbetsmarknadspolitik kommer att skapa problem eftersom vi inte får det som Jan Ericson själv var inne på, nämligen en matchning på arbetsmarknaden så att det finns rätt utbildning för rätt jobb. Särskilt om man ska starta nya branscher måste man se till att det finns en aktiv arbetsmarknadspolitik, just för att kunna göra sådana matchningar. Jag vet inte hur man med nystartsjobb och liknande ska kunna få en sådan matchning. I så fall handlar det om enklare jobb. De man då når är de som befinner sig längst från arbetsmarknaden. Det är alltså vad man hoppas. Det i sin tur kommer att skapa låglönejobb. Över huvud taget är den vi-hoppas-politik som regeringen hela tiden talar om anmärkningsvärd. Det är svårt att se något mönster när man hela tiden säger att man hoppas att det ska bli på ett visst sätt. Frågan är hur man genom att skära ned volymerna på arbetsmarknadsutbildningen, vilket man faktiskt gör, kan tro att arbetsmarknaden därmed ska matchas. Det finns ingen logik i det. Vad gäller uppföljning vill jag fråga: Hur ska ni se till att uppföljningen blir relevant, så att man ser vilka resultat a-kassans neddragning ger? Kommer det att ge flera jobb, och på vilket sätt i så fall? Och vågar ni, om vi får en låglönemarknad, redovisa det? Det är relevanta frågor.

Fru talman! Nu är vi lite grann inne på nästa debatt som gäller arbetsmarknadspolitik, volymer och liknande, men det kan väl inte helt undvikas. Jag sade tidigare att vi totalt minskar mängden arbetsmarknadsutbildningar jämfört med förra året och i år. Samtidigt ska man ha klart för sig att vi sänker dem till den nivå som gällde omkring 2003. Det är sedan 2003-2004 som den tidigare regeringen blåst upp dessa utbildningar till en mycket stor volym. Det har skett medvetet för att därigenom dölja arbetslösheten. Det är där man stoppat in människor. Jag har själv suttit i en arbetsförmedlingsnämnd som fackligt aktiv och sett hur det fungerar i praktiken. Det har gått ut direkta instruktioner till arbetsförmedlingarna om att de ska använda åtgärder som är så billiga som möjligt för att på så sätt få in så många människor som möjligt. Det finns alltså brev och instruktioner om det från Arbetsmarknadsstyrelsen. Det är så man har jobbat. Vi vill byta fokus och i stället satsa pengarna på sådana utbildningar och åtgärder som leder till riktiga jobb, inte på sju söka-jobb-kurser utan på något som kan förankra en på arbetsmarknaden. Det är syftet. Som jag sade förut kommer man, om man lägger ihop arbetsmarknadsåtgärderna och nystartsjobben, fram till att den nuvarande regeringen totalt sett gör en större satsning än den förra. Det är positivt. På så sätt blir det bättre.

Fru talman! Jag tycker att logiken fortfarande brister. Arbetsmarknadsnivåerna 2003-2004 kan ha haft relevans då, men i och med den utökning vi haft av arbetsmarknaden kanske man måste matcha mer. Man måste ha en aktiv arbetsmarknadspolitik, vilket alliansen inte har, utan de överlåter den till andra aktörer. De hoppas att arbetsgivarna tar sitt ansvar, men det borde faktiskt finnas någon som tar det ansvaret från regeringens sida. Det som kommer att bli ett problem är när uppföljningen görs, om ni nu vågar göra den. Nu ska vi naturligtvis inte gå in på den andra debatten, men det kommer att visa sig att just sänkningen i a-kassan, och den kopplingen, i så fall skapar låglönejobb. Och då får man inte den matchning för riktiga jobb som ni kallar dem. Där ligger problematiken i ert ologiska resonemang. Kan Jan Ericson förklara logiken i detta?

Fru talman! När det gäller matchning är det en av delarna i politiken, alltså att matchningen ska bli bättre. Vi vet att det i dag finns arbetsgivare som inte får tag på folk samtidigt som det finns människor som inte får tag på ett jobb. Då är något fel någonstans. Vad beträffar utbildning är det lite sent att nu, mitt i en högkonjunktur, sätta i gång med fleråriga arbetsmarknadsutbildningar eftersom det är just i dag som arbetskraften behövs. Det går inte ihop. De människorna kommer att vara färdigutbildade när konjunkturen kanske vänder nedåt igen. Det skulle man ha gjort för flera år sedan, men då lade man i stället pengarna på volymåtgärderna och stoppade in människor i förvaring. Det är därför vi har det läge vi har i dag. Vi måste givetvis följa upp alla typer av åtgärder. Det kommer vi att göra i vårt utskott, och jag kommer själv att bevaka det. Vi följer upp detta för att se vad som är det bästa sättet att jobba och vad vi får för resultat av olika åtgärder. Vi tar bort sådana åtgärder som är dåliga och lägger till sådana som är bättre. Vi ser till att arbetsförmedlingarna verkligen får jobba med arbetsförmedling och matchning i stället för med administrering av friår och plusjobb. Framför allt ska vi släppa in flera aktörer. Jag vet att de fackliga organisationerna är jätteduktiga på att förmedla arbeten till sina egna medlemmar. De kan arbetsmarknaden. De vet hur den fungerar. Genom att släppa in nya aktörer och utvärdera det vi håller på med kommer vi att göra något riktigt bra av det här.

Fru talman! Vi har i dag fått höra många bra argument för att stoppa detta vansinniga betänkande i papperskorgen. Men vi har av debatten förstått att det inte finns någon vilja från majoritetens sida att ändra sig vad gäller förslagen i betänkandet. Under valrörelsen var jag ofta ute på arbetsplatsbesök. Det var bra besök med många givande samtal. Många av dem jag träffade var något osäkra och svajade lite grann om hur de skulle rösta när de gick till valurnorna. Några få sade att de den här gången nog skulle rösta borgerligt just för att det kanske behövdes lite av den politiken också. Jag försökte föra en dialog, och i den dialogen sade de tydligt att det är fyra partier som bildat allians, att det inte bara är moderat politik som ska gälla. Även Folkpartiet, Kristdemokraterna och Centerpartiet får väl något att säga till om i debatten och förslagen. I dag kan vi se resultatet. Vi kan se att det är en moderat politik som styr landet. Det är en moderat regering som lägger fram förslagen. Att Centerpartiet blivit ett väldigt blått parti har vi sett och hört tidigare; detta kunde de även konstatera på arbetsplatserna. De var dock inte helt övertygade om att också Folkpartiet var det, och definitivt inte när det gällde förslag om att slå på dem som redan har det svårt. Däremot trodde de på Kristdemokraternas sociala engagemang. De trodde på Kristdemokraternas möjligheter att på något sätt ta till vara dem som är utsatta i samhället. Därför måste jag i debatten om detta betänkande vända mig till Kristdemokraterna. Helt klart är det den moderata politiken som dominerar, och det är en moderat regering som styr vårt land. Vi kommer snart att fira jul. Julfirandet kan ta sig många olika uttryck. Jag möter i dag människor som är mycket oroliga för sin jul och för det som ska hända på det nya året då vi vet att marginalerna kommer att bli ännu tuffare. Ännu flera kommer att gå ut i öppen arbetslöshet. Det har regeringen själv slagit fast. De har sagt att det kommer att bli ännu flera som går ut i öppen arbetslöshet beroende på att de arbetsmarknadspolitiska utbildningarna tas bort. När jag jobbade på dagis var det en given sak att gå till kyrkan och titta på Jesusbarnet i krubban. Det var, och är, en del av julen. Evangelisten väljer att skildra Jesusbarnets ankomst till världen med barnet i krubban vars föräldrar inte fick plats på härbärget. Visst är det så att Jesus inte föddes till världen som politiker. Han föddes bland de mest utsatta. Det är också på deras sida han konsekvent ställer sig. Det är min tolkning av Nya testamentet, och därför är jag nyfiken på hur Kristdemokraterna tolkar det. Nya testamentets budskap är inte partipolitiskt på något sätt men det är konsekvent och det är tydligt rätt igenom. Den kristne har alltid skyldighet att företräda de utsatta. De utsatta i dag är väl ändå de som får det väldigt mycket tuffare av en moderat politik. Den kristne har alltid skyldighet att företräda de utsatta. "Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag", skriver aposteln i Galaterbrevets sjätte kapitel. Bibelns budskap inklusive julevangeliets är glasklart. Det står för solidaritet och rättvisa. Därför, fru talman, är det för mig ytterst märkligt att Kristdemokraterna ställer upp på de förslag som riksdagen nu ska ta ställning till, en politik som konsekvent tar från dem som har det väldigt svårt, dem som har lite i dag, dem som har det svårt på arbetsmarknaden, och fördelar de ekonomiska resurserna till bland annat mig eller till den lilla exklusiva grupp av överklass som har det allra bäst. De ska få det ännu bättre. Det stämmer inte för mig hur man med kristna värderingar kan göra en sådan fördelning. Moderat politik försämrar kraftigt för de arbetslösa och långtidsarbetslösa under föreställningen att det ska skapa flera jobb. Det är de argumenten vi har hört genomgående i dag. Det ska skapa flera jobb om vi bara sänker ersättningsnivåerna. Men på vilket sätt jobben ska komma till är det ingen från den borgerliga sidan som har klargjort. Hur skapas det flera jobb? Det enda bevis vi har fått är att det har skapats otroligt många nya jobb det här året, och det vill jag stryka under, fru talman, beror inte på att det är en borgerlig regering i dag utan det beror på att vi har haft en väldigt bra, expansiv politik som har skapat arbetstillfällen, en trygghet på arbetsplatserna och en trygghet i samhället. Det är det som skapar arbete. Den öppna arbetslösheten ökar. Ytterligare anslag på 285 miljoner kronor dras bort från utbildningarna. Arbetsmarknadspolitiken och arbetslinjen urholkas ytterligare. Och det är en redan utsatt grupp som får betala. Fru talman! Det handlar ytterst om en samhällssyn. Man vill att samhällets utveckling ska drivas framåt av en liten elit som ska ha ännu högre ersättningsnivåer. Då pratar jag om ordförande i bolag till exempel, alltså den lilla eliten. Sedan får den andra gruppen, som har det sämst, försöka springa efter så gott de kan. Samhället ska bändas isär, olika grupper ska ställas mot varandra. Den politik som ni kristdemokrater har att ta ställning till i dag slår hårt mot dem som har det tuffast i samhället, mot sjukpensionärer, mot arbetslösa. För mig stämmer inte er politik med det som jag ser att Jesus stod för. Vi människor kan inte skapa himmelriket på jorden. Det är vi överens om. Men vi har en skyldighet att göra precis vad vi kan för att göra den här världen mer rättvis, mer solidarisk och fördela enligt det som Jesus sade. Därför uppmanar jag er kristdemokrater att fundera över barnet i krubban och Nya testamentets budskap. (Applåder) I detta anförande instämde Ann-Christin Ahlberg, Patrik Björck, Lars U Granberg, Michael Hagberg, Lars Lilja, Sylvia Lindgren, Jennie Nilsson, Nikos Papadopoulos, Göran Persson i Simrishamn, Marina Pettersson och Kristina Zakrisson (alla s).

Fru talman! Det var brösttoner från Agneta Gille från finansutskottet. Ord och inga visor om alla dessa utsatta så här i julens tid som skulle få det så bedrövligt. Jag tänker tillbaka på resultatet av tidigare regeringsår. Vi kan se att vi har över en miljon människor i permanent utanförskap. De har haft långt till arbetsmarknaden, men i stället för att få rehabilitering och hjälp tillbaka in på arbetsmarknaden har de förtidspensionerats till en nivå av 65 %. När man dessutom går in i Socialdemokraternas budget och försöker se hur man tänker fördela årets anslag i den här budgeten går det inte att utläsa. Du tog upp att det är många som ska bli öppet arbetslösa nästa år. Vi sade att i en högkonjunktur ska inte människor vara inlåsta i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. De ska in i riktiga jobb. Jag kan ge en glad hälsning till Agneta Gille: Det är faktiskt precis vad som sker. De prognoser som kommer nu säger att det vi prognostiserade i oktober, att det skulle bli fler öppet arbetslösa, i stället kommer att sugas upp av en arbetsmarknad därför att det finns fler jobb. Hur blir det nya jobb? frågar Agneta Gille. Jag har inte 15 minuter på mig nu så jag hänvisar till det anförande jag höll inledningsvis där jag förklarade skillnaden i syn på hur jobb blir till. Det handlar om människor och människors skapandekraft som faktiskt skapar arbete, inte beslut inne i Rosenbad. Avslutningsvis skulle jag vilja ställa en fråga utifrån att Agneta Gille sitter just i finansutskottet. Vi har pratat väldigt mycket om mikronivåer i debatten i dag, alltså en mängd olika enskilda fall. Det är jätteviktigt att se hur förslag påverkar enskilda människor. Men det är också viktigt att se att totalen, alltså helheten i ekonomin, är enormt viktig för den privata ekonomin. Jag undrar om Agneta Gille håller med mig i det resonemanget.

Fru talman! När vi tittar på den öppna arbetslösheten, som Annika Qarlsson nämner, ser vi att den ökar. Men det har varit en väldigt bra socialdemokratisk politik som har verkat för att få till flera arbetstillfällen. De kommer. Det har visat sig nu. De ökar hela tiden. Det kommer att vara en väldig uppgång på arbetsmarknaden. Visst är det så. Men det är inte tack vare att man sänker a-kassan, sänker ersättningsnivåerna och låter de sjukförsäkrade drabbas. Det är inte så. Det är en expansiv politik som gör att man kan ha en finanspolitik, en trygghet i hela samhället. När vi tittar på arbetsmarknadsutbildningen för dem som är arbetslösa, som drabbas av neddragningar i a-kassan, kan jag säga att jag har en god vän som också går en Amsutbildning för att stå mer rustad för att få möjlighet att få ett arbete. Han är oerhört olycklig, för han vet att från den 1 januari har han ingenting att luta sig tillbaka på. Svaret från Sven Otto Littorin och er är att han ska ha ett arbete. Men han känner sig inte rustad. Han har svårighet att nå in på arbetsmarknaden. Vad finns det kvar för honom? Arbetslöshet, med en sänkning av a-kassan? Det är det han står inför med en borgerlig politik. Det vi socialdemokrater står för är att det ska finnas en trygghet i samhället, en trygghet i ekonomin. Det ska vara en ekonomisk politik som gör att hela Sverige ska leva och alla ska känna att det finns trygghet för den som är anställd, för den som har ett företag, för den som har banker och annat. Det ska finnas en politik där alla finns med, där alla kan ha den tryggheten, och det blir det inte med den borgerliga politiken.

Fru talman! Jag kan inleda med att säga att jag inte håller med Agneta Gille i det resonemanget. Och jag fick inte svar på min fråga, huruvida makroekonomiska villkor faktiskt påverkar människors individuella livsvillkor. När man pratar om trygghet kan jag känna att 80 % i arbetslöshetsförsäkring väl är en bra trygghet. Dessutom kommer vi att prioritera. För dem som står långt från arbetsmarknaden kommer vi att ha åtgärder för att se till att hjälpa dem in på arbetsmarknaden. Utbildningar som leder till jobb kommer också att vara prioriterade. Det är bara att gratulera. Han kommer att få det stöd och den hjälp han behöver för att komma tillbaka till arbetsmarknaden. Dessutom kommer det att finnas jobb att få. Med anledning av det jag försökte få ett svar på i min inledning, vilken betydelsen hela det ekonomiska utfallet faktiskt har för varje enskild människa, skulle jag vilja göra kommentaren att det i dag har kommit ett pressmeddelande där den nya regeringens politik får högt betyg av Konjunkturinstitutet. Den ekonomiska tillväxten blir högre, arbetslösheten blir lägre, sysselsättningen högre, och inflationshotet blir mindre jämfört med om den nya ekonomiska politiken inte hade genomförts. Det som Konjunkturinstitutet analyserar är i första hand effekterna av jobbavdraget, de sänkta nivåerna i a-kassan och färre Amsprogram. Dessa faktorer tillsammans gör att arbetskraftsutbudet ökar på lång sikt. Det i sin tur gör att sysselsättningen stiger med 55 000 personer flera än vad den annars skulle ha gjort. Man visar också att bnp kommer att öka med 1,1 % mer fram till 2010 än vad som annars skulle ha blivit fallet. Ett ökat utbud av arbetskraft gör också att inflationstrycket i ekonomin blir mindre trots högkonjunkturen, vilket innebär att Riksbanken inte behöver höja styrräntan lika mycket som den annars hade flaggat för. Detta innebär väldigt goda betyg för den förda politiken.

Fru talman! Dessvärre har jag inte förberett mig med alla goda betyg som den förra regeringen fick. Men i debatterna som vi har haft i finansutskottet har åtskilliga sådana bedyranden framkommit om det som har skett i Sverige, om det som man har byggt upp i Sverige med den ekonomiska tillväxt som i dag finns. Det beror på att vi har haft en socialdemokratisk regering som har haft greppet om ekonomin och inte så att säga släppt i väg den. Man har inte gjort stora skattesänkningar som man inte har någon buffert för. Man har inte dragit i väg med saker som hade kunnat få ekonomin att skena i väg. Det är det som är det viktiga för individen. Och det är det som är svaret på din första fråga, Annika Qarlsson - makroekonomiska termer - när vi tittar på hela Sverige och på hela Sveriges ekonomi. Det är det som avgör hur individen får det. Det är därför som det har varit så väldigt bra i det långa loppet. En socialdemokratisk politik har fört Sverige till toppen i väldigt många avseenden. Och det är det som är väldigt viktigt. Ni lovade i valet att ni inte på något vis skulle ta något från välfärden utan att det skulle satsas på välfärden. Men arbetsmarknadspolitik är väl i allra högsta grad välfärd för individen? Att då försämra så katastrofalt som ni föredrar att göra är väl ändå att göra ett riktigt påhopp på välfärden?

Fru talman! Agneta Gille ser Kristdemokraterna som ett parti med socialt patos och ansvarstagande. Och det är helt rätt. Det var en väldigt bra beskrivning. Jag får tacka för den. Vi ska bära varandras bördor. Det är också helt rätt. Därför gjorde vi inför detta val en skärskådning av människors vardag i det socialdemokratiska samhället. Och det som vi såg var inte gott. Vi har granskat politiken. Vi har tittat på hur ni under den förra mandatperioden förtidspensionerade människor på löpande band där ersättningen låg på 64-procentsnivån. Är det kristet? Ni har placerat människor i arbetsmarknadsåtgärder i stället för att ge dem riktiga jobb. Är det kristet? Vi har förstått att människor har lidit i ert samhälle. Vi har därför gått med i en allians för jobb som ska inkludera människor i samhället. Och om flera får jobb får vi också mer pengar till vård, skola och omsorg, det som vi kallar för ett socialt ansvarstagande. Agneta Gille sitter såvitt jag vet i finansutskottet och jobbar med de stora dragen och den ekonomiska politiken. Det som Agneta Gille inte berättar här är att det större flertalet förlorar ekonomiskt på den socialdemokratiska politiken jämfört med alliansens politik. Precis som Annika Qarlsson sade kommer Konjunkturinstitutet nu med rapporter där det sägs att vi får en högre tillväxt, en lägre arbetslöshet och en ökad sysselsättning och att inflationshotet blir mindre tack vare att en ny ekonomisk politik förs av den nya regeringen. Och det är bland annat effekten av jobbavdraget. Många människor har med er politik inte kommit igenom nålsögat. Ni har gått förbi den slagne mannen. Vi vill försöka göra en förändring av detta. Agneta Gille är svaret skyldig.

Fru talman! Désirée Pethrus Engström talar just om Kristdemokraterna som det socialt ansvarstagande partiet. Och jag trodde lite grann att det var så trots allt. Det är därför som jag har valt att vända mig till er kristdemokrater i dagens debatt för att på något sätt försöka förstå hur ni har svarat på de många brev som har kommit från dem som nu ser att de kommer att få en förfärlig situation efter nyår. Det är en situation som de inte riktigt kan förstå eftersom det inte var någonting som ni på något sätt hade framfört i valrörelsen. Det finns de som i dag känner att de inte har någon möjlighet att gå tillbaka ut i arbetslivet. De har ingen chans. De har gjort vad de har kunnat. De har arbetat och slitit ut sina kroppar. Och det finns de som är väldigt hårt drabbade. Ni vill ställa dem utanför. Det är det som inte stämmer överens med den tro som jag har på Jesus och på Nya testamentet, alltså att man fördelar mer rättvist, att man försöker se till att alla får en dräglig situation, att alla får vara med i samhället och att alla får en situation så att de kan överleva, så att det inte blir som vi hör från Sveriges Kommuner och Landsting som säger att dessa människor kommer att få det mycket tuffare på grund av att det blir betydligt flera socialbidragstagare. Var det detta som var er tanke från Kristdemokraternas sida, att se till att det blir ännu flera socialbidragstagare bland dem som redan har det himla tufft? Det är min fråga till Désirée.

Fru talman! Det som förvånar mig i hela den här debatten i dag är att Socialdemokraterna fortfarande inte, trots ett valnederlag, har startat sin självkritiska bana. Hur ser ni på framtiden? Var det ingenting som var dåligt i den tidigare förda politiken? Var det bra att en halv miljon personer var förtidspensionerade? Var det bra? Många tvingades till förtidspension. Jag känner flera kvinnor som var långtidssjuka och som mer eller mindre tvingades ut i förtidspension. Och jag tycker inte att det är solidariskt. Ni har inget alternativ till vår politik. Nu ser vi hur rapporter kommer om hur människor kommer att inkluderas därför att de får ett jobb. Är inte det bra? Har det inte varit socialdemokratisk politik under lång tid? När det gäller de mest utsatta lägger vi 1 miljard mer på framför allt dem som är funktionshindrade och som har det svårt på arbetsmarknaden, nämligen till lönebidrag och till Samhall. Det är för att stödja dem som befinner sig allra längst från arbetsmarknaden. Vi lägger alltså en hel miljard på den gruppen. Det är oerhört svårt att titta på den socialdemokratiska budgeten eftersom ni inte har några budgetposter som vi kan jämföra med. Det kan jag bara tolka som att ni tycker att allt ska fortgå som tidigare. Vi kristdemokrater menar att människor inte hade det bra. Och vi i alliansen har tillsammans fått ett uppdrag att göra en förändring av detta - en ny politik där människor ska inkluderas i stället för en politik som exkluderar människor.

Fru talman! På en punkt kan vi vara helt överens, Désirée Pethrus Engström, och det är att det finns människor som inte har det bra. Det är vi överens om. Och det är det som skiljer oss åt i nästa steg, när det gäller hur vi ska hantera de människor som inte har det bra. När vi tittar på våra respektive budgetar är det en avsevärd skillnad. När vi tittar på de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna är det en väldigt stor skillnad. När vi tittar på tryggheten i samhället för dem som är utsatta är det en väldigt stor skillnad. Naturligtvis har vi hela tiden jobbat för att få in flera i arbete, i åtgärder och i utbildning för att de ska bli mer anställningsbara. Det är en politik som vi jobbar för och som vi kommer att driva hårt framöver också. Naturligtvis är det så. Men skillnaden mellan oss gäller de människor som har det sämre i dag, som befinner sig i ett utanförskap, som har det dåligt och som kanske har arbetat men inte längre har en möjlighet att ta ett jobb. Som jag ser det är det där som fördelningen är fel. Du vill sänka deras inkomster och försämra deras möjligheter att komma in på arbetsmarknaden genom att ta bort arbetsmarknadspolitiska utbildningar. Det är det som jag sätter mig emot. Och det är det som inte stämmer överens med min syn på att fördela till alla, enligt det som Jesus tyckte, och att inte slå på dem som redan har det tufft. Det är det ni gör. Det är den lilla gruppen som ni kommer att slå så hårt mot. Det är därför som jag står här i dag och tycker att det är fel. Och det är därför som jag vädjar till er kristdemokrater att ni ska försöka ta ert förnuft till fånga. Sänkta a-kassenivåer skapar inga nya jobb. Det skapar inte ett enda nytt jobb att bara sänka ersättningsnivåer. Det måste till flera resurser för det. Det här skapar en viss låglönemarknad men ingenting annat. Det är det som är så tokigt.

Fru talman! Även jag är tacksam för att Agneta Gille talar i positiva ordalag om Folkpartiet och om att vi tar ett socialt ansvar. Det gör vi verkligen. Vi är en garant för en socialliberal politik i alliansregeringen. Däremot har vi olika lösningar för att uppnå det mål som vi delar, nämligen att få in alla i värmen, så att säga, få in alla i gemenskapen och att fördela till alla. Och vi tycker att det här med att skapa förutsättningar för jobb är det viktigaste. Därför har vi lagt om politiken i den riktning som väljarna också gav oss mandat att göra under valrörelsen. Sedan pratar Agneta Gille om att vi skulle gynna en liten exklusiv grupp av överklass, men det stämmer inte. Om man tittar på vårt jobbskatteavdrag ser man att det också ger skattesänkningar av betydande art för både låg- och medelinkomsttagare. RUT:s undersökning visar att genom att Socialdemokraterna avvisar regeringens jobbskatteavdrag får en städare höjd skatt med 600 kr varje månad. En förskollärare får höjd skatt med 700 kr i månaden. En sjuksköterska får höjd skatt med 860 kr. En metallarbetare får höjd skatt med nästan 800 kr. Och ett LO-hushåll får betala hela 1 600 kr mer i skatt varje månad. Då måste jag fråga: Tycker du, Agneta Gille, att det är fel att sänka skatten för LO-hushållen, eller tycker du att det är en exklusiv överklass?

Fru talman! Tack för frågan! Jag är barnskötare och har kvar mina jobbarkompisar på dagis. Några av dem jobbar deltid och har svårt att få möjlighet att få sin ekonomi att gå ihop. Jag har haft förmånen att komma vidare i mitt yrkesliv och står här i dag som deras representant. Vi, de och jag, jämförde det här skatteavdraget, som du talar så varmt om. Min ena före detta kollega skulle få 40-60 kr mer i månaden med det skatteavdrag som ni föreslår medan jag skulle få över 1 100 i skatteavdrag. Då har jag i dag en lön på 49 000, och hon tjänar väldigt dåligt som barnskötare på dagis. Det visar sig att jag för drygt 1 100 kr kan göra betydligt flottare saker. Jag kan få en utlandsresa till per år, om jag har ledigt i sommar. Men min före detta kollega har, med sina 50 kr i månaden, eller däromkring, inte den möjligheten. Det här räcker inte ens till att betala hennes a-kasseavgift, som ni också höjer, som också ingår i detta. Det är det som jag tycker är så fel. Och det förvånar mig att Folkpartiet säger att man har gått till val på de här frågorna. Det var inte mina arbetskamraters uppfattning, på arbetsplatsen, att ni gick till val på detta. Det var inte det. De känner sig lite lurade av Folkpartiet.

Fru talman! Det tycker jag inte att man ska vara - lurad. Det är klart att vi har en progressiv skatteskala i Sverige. Det innebär att det i krontal blir större effekt ju mer man tjänar. Det är möjligt att Socialdemokraterna vill avskaffa den skatteskalan - det vet jag inte. Men om man accepterar den blir det effekten. Procentuellt sett är det ändå de som tjänar minst som tjänar mest på detta, om man tittar på de flesta lönenivåer. Man kan exempelvis se på en städare som efter jobbavdraget får 625 kr mer i plånboken, efter en månads arbete. Och efter avdrag och a-kassa med mera blir det ändå 278 kr mer i månaden i lönekuvertet. Okej, det är ingen jättestor summa, men det är ändå en ökning av pengarna. Och varje krona som går över en hundralapp är åtminstone för de flesta värdefull, inte minst i de lägre inkomstklasserna. Själv har jag en bakgrund som brevbärare, och jag vet att med de lönerna är varje hundralapp viktig. Och jag ser ändå att det här kommer att ha en positiv effekt, inte minst för dem inom de lägre inkomstklasserna. Jag fick inget svar. Tycker du att det är bra att ha en politik som faktiskt i praktiken innebär höjningar av skatterna för städare, lokalvårdare, lärare? Är svaret att du tycker att det är en bra politik att man ska höja skatterna för dem? Vi sänker dem, även om det inte är så mycket i krontal för varje enskild individ. Men vi sänker ändå skatterna. Ni vill höja. Är det bra?

Fru talman! Nej, jag kan verkligen bedyra för Hans Backman att vi socialdemokrater inte på något sätt gick till val med skattehöjningar. Det var inte någonting som vi avsåg att göra. Du pratar om att det är väldigt viktigt för alla låginkomsttagare, för LO-kollektivet, att få några hundra till i plånboken. Avtalsrörelsen, som vi nu står inför, är väldigt viktig. Men där har ju Svenskt Näringsliv en helt annan ställning. Och de står väl ändå väldigt nära er i den moderatledda regeringen? De driver på att det ska till bonusar för direktörer. Det handlar om högre arvoden till ordförande och så vidare. Svågern min är brevbärare, ett fint yrke, och han kommer att få någon hundralapp till efter avdraget. Visst är det så. Men han kommer att få betala 200 kr till en höjd a-kassa, eftersom han har valt att vara med i facket och vara med i a-kassan. Där försvinner hans pengar, så han får ingenting där. De som har stora villor ute i Stockholms förorter, med vackra havsutsikter, slipper förmögenhetsskatten. De får en förbättrad fastighetsskatt, och de får ett fantastiskt mycket större avdrag på skatten än vad brevbäraren får. Och det är här som jag tror att väljarna känner sig lurade av Folkpartiet. Ni har släppt iväg Moderaterna att styra politiken dithän vi är. Jag är mörkrädd när det gäller vad de här fyra åren kommer att innebära. Ni har ju också sagt att det här bara är början. Och då, fru talman, har vi mycket att återställa - igen - när vi tar över, vilket jag hoppas att vi har möjlighet att göra 2010. Och jag hoppas att det då inte ser ut som det gjorde 1993.

Fru talman! Jag tycker att det är lite tragiskt. Jag hade till att börja med hoppats på att mina meningsmotståndare från Kalmar län skulle ha varit här. Men det såg jag, när jag kom hit, att de inte var. Nu ser jag att det knappt finns kvar någon från majoriteten i utskottet, så snart pratar jag väl bara för dem som jag tror har en stor förståelse för det som jag ändå hade tänkt väcka. Jo, till protokollet, det finns två stycken här borta på höger sida. Nej, det finns tre. Det blir snart flera, hoppas jag. Men jag ska försöka att hålla det tal som jag hade för avsikt att göra, så att det kommer med i protokollet. När man har hört företrädarna för de borgerliga partierna, med statsrådet Sven Otto Littorin i spetsen, tala sig varma för de förändringar som vi debatterar i kammaren i dag undrar jag om vi lever i samma land. Det här är inget tal som jag har skrivit för länge sedan, utan det skrev jag för ungefär en halvtimme, trekvart sedan, precis innan jag kom hit. Jag hade då hört Sven O Littorin i tv - så att ni inte tror att jag skrev det här i går eller någonting i den stilen. Att vi inte har kontakt med samma personer eller företräder samma väljargrupper visste jag sedan tidigare. Dagens fientliga förslag från den borgerliga alliansen mot de svaga grupperna i samhället understryker detta faktum. Fru talman! Som jag tidigare nämnde hade jag hoppats på att få se de borgerliga företrädarna från Kalmar län delta i den här debatten. Jag skulle nämligen vilja veta hur de och deras borgerliga kamrater i denna kammare ställer sig till den situation som de kommer att försätta många människor i Kalmar län i med sitt agerande i detta kommande beslut. Ingen av dem eller någon av er kan ha undgått att få reda på hur detta beslut kommer att slå mot de personer som är eller kommer att vara i behov av att använda arbetslöshetsförsäkringen i framtiden. Fru talman! Jag vill redovisa några av de hundratals olika exempel som har redovisats för mig från människor som bor i Kalmar län. Det första exemplet som jag har är en städerska som tjänar 19 000 kr. Hon får de första 200 dagarna 680 kr. Efter 300 dagar blir det 561 kr. Det är en minskad inkomst på 5 658 kr i månaden. Det är ett stort ekonomiskt avbräck för henne, men hon är ändå lyckligt lottad jämfört med mina andra exempel. Det andra exemplet som jag har är en städerska som arbetar halvtid. Hon har ett barn som är fyra år. Hon har varit hemma för vård av sjukt barn tre dagar varje månad, så hon kommer inte upp till 80 timmar i månaden och är därför inte berättigad till någon ersättning alls. Det tredje exemplet är en anläggningsarbetare som är säsongsarbetslös. Han sägs upp vid årsskiftet. Han får tillbaka jobbet på försommaren och arbetar ett halvt år med en timlön på 135 kr. Han får 518 kr om dagen de första 200 dagarna. Efter 300 dagar blir det 421 kr. Med den gamla a-kassan skulle det ha blivit 680 kr. Det fjärde exemplet som har redovisats för mig om hur fel det nya förslaget kommer att kunna slå gäller dem som inte har kvalificerat sig för a-kassan. Det exempel som jag har fått är en kille som går på bygglinjen på gymnasiet. Efter skolan får han en lärlingsplats. Han får en lön på 88 kr i timmen. Företaget går i konkurs efter fem månader, och då blir han arbetslös. Eftersom han inte kan kvalificera sig för a-kassan när han studerar, enligt de nya reglerna, uppfyller han inte villkoren för att få a-kassa. Med den gamla a-kassan hade han fått 320 kr. Fru talman! Jag säger inte att den gamla a-kassan var perfekt, men det förslag som vi diskuterar här i dag är enligt min åsikt dåligt. Lägre ersättningsnivåer och hårdare kvalifikationskrav gör inte att arbetslöshetsförsäkringen blir bättre. Jag har genom några praktiska exempel från Kalmar län visat att resultatet och därmed livet blir sämre för medborgarna i Sverige. Jag kan inte förstå att ledamöterna i den borgerliga alliansen kan blunda för detta faktum. I detta anförande instämde Ann-Christin Ahlberg, Patrik Björck, Michael Hagberg, Lars Lilja, Sylvia Lindgren, Nikos Papadopoulos, Marina Pettersson, Kristina Zakrisson, Maria Öberg och Sven-Erik Österberg (alla s).

Fru talman! Regeringens försämringar i a-kassan bör avslås. Det har flera argumenterat både länge och väl för. I vår motion A5 lyfter vi fram vilka effekter försämringarna av a-kassan får för landets kulturarbetare. Samma sak tas upp i motionerna A8 och A17. Det här har blivit en stor diskussion. Kulturarbetarnas fackföreningar har varit väldigt aktiva, och enskilda kulturarbetare har också protesterat. Det är inte så konstigt. Regeringens förslag kommer att få förödande konsekvenser för kulturen. Låt mig förklara varför. Kulturarbetsmarknaden ser väldigt speciell ut. Även en etablerad skådespelare eller musiker befinner sig i en utsatt position. Antalet fasta tjänster är litet. Att frilansa är för många det normala. Av Sveriges 2 300 skådespelare är det bara 300 som har tillsvidareanställning. Då kan man se vilken marknad de lever på. Fru talman! I stor utsträckning har det att göra med kulturarbetsmarknadens natur. Inom scenkonstens område anställs du för en viss produktion för att sedan förväntas ta ett nytt jobb när den produktionen är över. Att det uppstår en tids deltidsarbetslöshet i glappet mellan två engagemang är inget ovanligt eller uppseendeväckande. Det gör att för kulturarbetare är det inget undantag att man stundtals befinner sig i arbetslöshet. Det är snarare en regel att mellan olika engagemang finns den risken. Det är heller inte så lätt som att säga att exempelvis en dansare kan ta ett annat jobb under dessa perioder. Dels vet man inte hur lång arbetslöshetsperiod det blir, dels måste man kanske som i dansarens fall lägga mycket tid på träning för att längre fram kunna ta en ny anställning. Att kulturarbetsmarknaden ser ut på det sättet är ingen hemlighet och ingen nyhet. Statsrådet Sven-Otto Littorin har talat i TV 4 angående kulturarbetarnas situation. Jag vill citera honom. Då sade han "att det naturligtvis är rimligt att lösa problemen inom det här lilla och speciella området". Även vår kulturminister känner naturligtvis till att det är så. När vi hade en interpellationsdebatt här tidigare i vintras erkände hon att situationen var speciell. Hon har också vid ett flertal tillfällen lovat att komma tillbaka med förslag till lösningar. Än så länge har vi inte sett några sådana lösningar. Fru talman! Jag frågar mig därför hur ärligt alliansens engagemang är för denna grupp. Arbetsmarknadsutskottet erbjöd kulturutskottet att yttra sig över den föreliggande propositionen. Det hade varit ett bra tillfälle att ytterligare belysa frågan. Men den borgerliga majoriteten i utskottet avböjde. I stället för en mer demokratisk beredning av denna fråga, valde den borgerliga majoriteten en mindre demokratisk beredning där färre perspektiv fick komma fram. Fru talman! Varför drabbar försämringarna i arbetslöshetskassan dessa kulturarbetare värre? Det är framför allt av tre skäl. 1. Kulturarbetarna drabbas hårt när det blir svårare att kvalificera sig till a-kassan. 2. Kulturarbetarna drabbas hårt när beräkningsgrunden för arbetslöshetskassan förändras. 3. Kulturarbetarna drabbas hårt när ersättningsnivåerna sänks. Om man har hög lön och fast anställning tjänar man på den moderata politiken. Kulturarbetare har ofta varken det ena eller det andra. De straffas därför, vilket också drabbar kulturen som sådan. Fru talman! Jag vill här betona att kulturarbetarna inte är unika. Alla andra löntagare som lever på en otrygg arbetsmarknad drabbas lika hårt. Det är alltså inte särregler för kulturarbetare i arbetslöshetsförsäkringen jag är ute efter. För dessa försämringar drabbar naturligtvis även kvinnor, funktionshindrade, invandrare, studerande och alla andra som har en svag förankring på arbetsmarknaden. Däremot blir konsekvenserna för kulturarbetarna så stora att det inte går att blunda för dem. Förutom den rent mänskliga effekten drabbas hela den svenska kulturen. Utan kulturarbetare finns det ingen kultur. Att regeringen fortsätter att forcera igenom dessa försämringar utan att ta hänsyn till vilka konsekvenser det får för kulturen och utan att presentera några alternativa lösningar för landets kulturarbetare tyder på nonchalans. Om kammaren röstar för dessa förslag gör vi oss skyldiga till samma sak. Fru talman! Regeringens förslag till försämringar av arbetslöshetsförsäkringen bör avslås, framför allt därför att det är en dålig politik. En försämrad a-kassa minskar rörligheten på arbetsmarknaden och pressar lönerna nedåt. När medlemskap i fack och a-kassa blir dyrare, vilket det väldigt påtagligt blir när det gäller avgifterna till kulturarbetarnas a-kassor, minskar den fackliga organisationsgraden och löntagarnas styrka på arbetsmarknaden pressas tillbaka. På det sättet ökar klyftorna i samhället, och ekonomin fungerar sämre. Men det förslag som här föreligger får också förödande konsekvenser för landets kultur. Sverige behöver inte mer otrygghet och mindre kultur, men det är vad vi får med regeringens politik. Fru talman! Jag upprepar mitt avslagsyrkande på regeringens proposition. I detta anförande instämde Ann-Christin Ahlberg, Patrik Björck, Lars U Granberg, Michael Hagberg, Sylvia Lindgren, Jennie Nilsson, Karin Åström, Maria Öberg och Sven-Erik Österberg (alla s).

Fru talman! Det mesta jag skulle vilja säga här i dag har egentligen redan blivit sagt, men jag tänker ändå upprepa det. Det känns viktigt för mig att få säga det. Jag ska börja med det som Annika Qarlsson eller någon annan tidigare sade om att även Socialdemokraterna sänkte ersättningen i a-kassan. Ja, det gjorde vi 1996 när vi hade ett ekonomiskt läge som var fullständigt katastrofalt. Vi lånade var fjärde krona till driften. Jag var då ganska nybliven riksdagsledamot och kommer mycket väl ihåg när vi tog det beslutet. Vi gjorde det därför att ekonomin inte tillät någonting annat. I september 1997, när ekonomin hade stabiliserats, återställde vi nivån. Vi gjorde inte detta därför att vi tror att folk är arbetslösa på grund av att de inte ids jobba. Vi gjorde det därför att det inte fanns pengar till alla utgifter. Nu när ekonomin går bra och jobben kommer - och det kan väl ändå inte den nuvarande regeringen ta åt sig äran för efter denna korta tid - förstår jag inte varför man ska slå mot dem som redan har det svårt. Varför sänker man a-kassan nu när det finns pengar? Varför sänker man a-kassan och sänker skatter? Vad är det för logik i det? Och hur blir det flera jobb för att man sänker a-kassan, för att man höjer avgiften till a-kassan och för att man försämrar regelverket? Jag anser att detta förslag slår hårt mot dem som redan har det ekonomiskt svårt. Det är också min övertygelse - fast jag har naturligtvis hört att många här har en helt annan - att detta kommer att pressa lönerna nedåt. Om man får 65 % eller 70 % av sin tidigare lön i a-kassa - om man nu inte har slagit i taket förstås, för då får man ännu mindre - och sedan kan tvingas ta ett jobb vars lön ligger 20 % under a-kassenivån, hur skulle det kunna pressa lönerna uppåt? Jag är väldigt rädd att detta blir en låglönespiral. Jag är faktiskt också rädd att det är avsikten. Jag hoppas att det inte är det. Jag hoppas att det är en effekt som man inte har räknat med, men jag är rädd att det är något annat. Någon citerade Calmfors uttalande om att försäkringsnivåer har inverkan på beteendet. Det tror vi också. Vi tror att med rimliga nivåer vågar folk prova andra jobb, ta en utbildning och försöka sig på någonting annat. Med låga nivåer i a-kassan är man jätterädd om det jobb man har. Jag tror också att det blir svårt för facket att förhandla om turordningsreglerna. Hur ska man våga tvinga ut någon i arbetslöshet om denne knappt kan försörja sig? Jag ser många negativa effekter av det här förslaget. Jag är också rädd att det drabbar mitt län väldligt hårt - inte därför att jag tycker att norrbottningar ska leva på a-kassa utan därför att jag ser att väldigt många i Norrbotten i dag jobbar i säsongsanställningar. Många kommuner, privata näringsidkare och andra försöker göra det möjligt att kombinera dessa anställningar, men tills vi lyckas med det kommer vi att ha säsongsanställda. Detta kommer att slå väldigt hårt mot dem. Jag skulle vilja vädja, såsom andra här tidigare har gjort: Rösta inte igenom det här förslaget! Tänk igenom det en gång till, och gör det som ni säger: Försök skapa flera arbetstillfällen så att färre behöver bli arbetslösa! Jag tror inte att höjd avgift till a-kassan, sänkt ersättning och ett hårdare regelverk skapar flera jobb. I detta anförande instämde Ann-Christin Ahlberg, Patrik Björck, Lars U Granberg, Michael Hagberg, Sylvia Lindgren, Jennie Nilsson, Nikos Papadopoulos, Björn von Sydow, Karin Åström, Maria Öberg, Krister Örnfjäder och Sven-Erik Österberg (alla s).

Fru talman! Jag har bett om ordet för att påminna om den verklighet som alliansregeringen vill förändra - som vi måste förändra för att få ett bättre Sverige. Det är i den verkligheten de stora förlorarna på den socialdemokratiska regeringsinnehavet finns, de människor som befinner sig i ett mycket djupt utanförskap. Jag pratar om de människor som inte är födda här i Sverige, de flyktingar som har kommit till oss med hopp om ett bättre liv och i stället fått ett utanförskap som är otroligt djupt och allvarligt. Jag pratar om de människor som är födda i Afrika och bor i Sverige av vilka 70 % av dem som borde jobba inte jobbar i dag. Jag pratar om de flyktingar från Irak, Iran och Mellanöstern av vilka en majoritet inte jobbar i dag. Här gjorde ni socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister egentligen ingenting för att hjälpa till när ni regerade. Deras utanförskap har nämligen aldrig varit så djupt som det är nu när ni har lämnat över regeringen till oss. Jag vill påminna om Rosengård, om Rinkeby, om Tensta och om Hammarkullen. Den verkligheten dömer er, och därför valde väljarna också bort den socialdemokratiska regeringen. Jag vill påminna om Landskrona och om Sverigedemokraternas framgångar. Vad tror ni är orsaken till dessa? Har ni inte något ansvar? Det har ni. Vi vill förändra grunderna för detta sammanbrott för många grupper i Sverige. Vi vill förändra detta i grunden. Det är det absolut viktigaste för att få ett Sverige som fungerar bättre och för att vi inte om fyra år ska behöva se en massa sverigedemokrater sitta här i riksdagen. Det är därför vi lägger fram de förslag vi lägger fram. Det är därför vi måste förändra a-kassan och mycket mer. Vi är inte nöjda. Ni borde inte vara stolta. Det Sverige vi har i dag är inte bra. Varför har vi detta? Jo, därför att i Sverige har vi haft en långsiktig utveckling som inte har skapat jobb. Jag använde nyss datorerna härutanför lite grann och tittade på Statistiska centralbyråns statistik. För 20 år sedan hade vi lika många jobb som vi har i dag, men vi har nu en halv miljon människor till i arbetsför ålder. Vi har med andra ord ett jobbunderskott som är otroligt stort. Av den halva miljon som inte fick plats i ert Sverige är väldigt många utlandsfödda. Det är givetvis lika illa om de är födda i Sverige, men det skapar ännu mer motsättningar om människorna är utlandsfödda, har en annan kultur och dessutom blir segregerade på det sätt som de blir när de inte har jobb. Vi vill givetvis bryta utanförskapet. För att göra det finns det bara en lösning som håller långsiktigt, nämligen att skapa många flera jobb. Det är därför vi har fått ansvaret att regera, och därför ska vi regera. I dag finns 374 000 utlandsfödda som inte har ett jobb eller som är undersysselsatta. Det är för mig 374 000 goda orsaker att få en ny regering. Vi ska se till att många fler får jobb. I detta anförande instämde Hans Backman (fp) samt Catharina Elmsäter-Svärd, Sven Yngve Persson, Elisabeth Svantesson och Tomas Tobé (alla m).

Fru talman! Jag kan i mångt och mycket känna en stark sympati för Mauricio Rojas inlägg när det gäller analysen. Vi socialdemokrater har ett stort ansvar, och det är ett ansvar vi tar på allvar. Jag skulle inte ha valt att göra beskrivningen och analysen av de samhällsproblem som finns i Sverige på annat sätt. Det som gör mig lite konfunderad är möjligen konklusionen om hur man ska hantera detta. Vi har stora bekymmer. Yes , jag ställer upp på det. Vi har ett stort ansvar. Sedan är frågan vad som ska göras åt detta. Det är då jag blir lite konfunderad. På något sätt fintar Mauricio med vänstern för att sedan klappa till de arbetslösa rejält med högern. Det är det som är bekymret med denna typ av debatt, det vill säga när man försöker angripa oss från vänster och sedan anföra högerpolitik. Inga av flyktingarna från Irak, som gavs som ett exempel, kommer att få några jobb därför att a-kassan sänks. Vi står här i dag och diskuterar ett betänkande som rör hur a-kassan ska vara utformad framöver. Det finns ingenting i det förslaget som kommer att minska någonting av det utanförskap som Mauricio, med rätta, är upprörd över. Det är där som det stora bekymret finns. Om vi däremot skulle ha fått tillfälle att arbeta vidare med vår politik hade vi haft större möjligheter att arbeta bort utanförskapet. Det enda som händer nu är att du klappar till dem som redan har det svårt.

Fru talman! Patrik Björck glömde det allra viktigaste för alla dessa människor som lever i utanförskap, nämligen att få ett jobb. De längtar inte till bidrag. De längtar inte till ett socialdemokratiskt Sverige där man i stället för att vara med får nöja sig med att vara utanför med ett visst bidrag. Vi är inte heller nöjda med lösningen. Vi vill skapa jobb. Ni lämnar ett Sverige med en halv miljon jobb i underskott. Det är mycket vi måste göra för att hämta tillbaka detta. Dessutom pratar du om en verklighet som inte är den verklighet jag pratar om. Jag pratar framför allt om människor som inte ens finns i arbetskraften i dag. De har ingen a-kassa. De har ingenting. De har bara socialbidraget. I området Herrgården i Malmö, i det mycket segregerade Rosengård, står 75 % av dem som är i arbetsför ålder utanför arbetskraften. Ni har aldrig haft en politik för dessa människor. Ni har aldrig sett dessa människor. Det är klart att ni är jättebekymrade över fackföreningarna. Det är bra, och det måste ni också diskutera. Men vi måste se helheten. I den helheten finns flera hundratusen människor som ni aldrig har tänkt på, som ni aldrig har haft en politik för och som ni aldrig har brytt er om - bara retoriskt när ni pratar om solidaritet. Dessa människor skriker efter möjligheter och jobb. Dessa människor ska vi se. Vi ska satsa mycket på dessa människor. Hela vår integrationspolitik och arbetsmarknadspolitik är det viktigaste redskapet. Den syftar till att få människorna tillbaka till arbetsmarknaden och till ett jobb. Det är dags att se dessa människor och inte blunda som ni har gjort i så många år.

Fru talman! Det var detta med siffror. I den borgerliga alliansen pratar man ibland om en och en halv miljon. Ibland pratar man om en miljon. Nu pratar Mauricio Rojas om en halv miljon arbetslösa. Oavsett vilket för mig, är det illa nog och ett misslyckande om en person är arbetslös. Så långt är vi helt överens. Det är inga bekymmer. Jobb är i slutändan det enda som är lösningen, både för samhället och för individen. Där är vi också överens. Men förklara för mig hur den försämrade a-kassan kan hjälpa en bidragsberoende i Rosengård. Det är där som din i och för sig inledningsvis intressanta analys - som vi kan enas om - fullständigt havererar. Du kommer inte med något som helst förslag till förändring av den situation som gör dig så upprörd. Man skulle kunna ställa krav på dig att du här i kammaren redogör för hur problemet ska lösas. Ska en försämrad situation för en viss grupp göra det lättare för en annan grupp som har det dåligt? Jag vet inte om det är så du resonerar. Men 88 % av era skattesänkningar går till dem som har det bäst, det vill säga den halva av samhället som tjänar mest. Det kan inte hjälpa den som lever på socialbidrag i Rosengård. Du är svaret skyldig på punkt efter punkt när det gäller den praktiska politiken. Det är det som är bekymret för dig. Återigen fintar du med vänstern och klappar till de arbetslösa med högern. Det hjälper inte någon människa i det här landet. Det skapar inte ett enda nytt jobb.

Fru talman! Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin har en mycket lång lista, som någon blev nästan överväldigad av, på de saker som vi börjar göra nu och som vi kommer att göra. Vi kommer att återkomma med ett förslag om en jobbutvecklingsgaranti. Det är otroligt viktigt för just de grupper som ni inte har sett. Det gäller alla dessa hundratusentals människor som ni inte har sett någon gång. Det här måste finansieras och gå ihop. Vi har sagt att vi ska fokusera på att få människorna tillbaka till jobb, inte till bidrag. Vi måste lyfta upp dem från bidrag. Det är det som är hela vår politik. Det är det som de olika åtgärderna vi presenterar syftar till. Jag har inte hört någon av er föreslå någonting som kan hjälpa dessa människor. Vi har tänkt på dem. Vi försöker få ihop något som hjälper de mest utsatta människorna i vårt samhälle. Det har ni inte gjort. Jag förstår att du känner dig touché från vänster, som du säger. Det är inte från vänster utan det är från människorna. Det är de som aldrig har fått en chans i Sverige som du borde tänka på och som jag tänker på. Vi har fått en ny regering som ska ordna situationen.

Fru talman! Jag gör ingen skillnad i varifrån människor kommer eller vilken bakgrund de har när det gäller denna fråga. Mitt perspektiv är att alla människor ska ha rätt till sin egen försörjning och till ett arbete. Jag förutsätter att man, oavsett om man har en lång bakgrund i Sverige eller har en ny bakgrund i Sverige, längtar efter att vara med och arbeta ihop till de gemensamma resurser som samhället behöver för att utvecklas. Men jag blir lite förvånad när jag får höra den här typen av argument, det vill säga att vi inte har gjort något åt situationen och därför är det som här föreslås en lösning på problemet. Jag får inte ihop resonemanget att då säga att det är bättre med lägre ersättningsnivåer och hårdare kvalifikationskrav så att situationen ska förbättras för dem är nyinflyttade till Sverige och inte har några arbeten. Jag kan inte se den lösningen. Det framskymtade lite grann i det andra inlägget i den förra debatten att "det här måste gå ihop". Det innebär alltså att man måste börja spara på dem som redan har det dåligt för att skaffa sig resurser till att göra det som ska genomföras om två år. Borde det inte ha varit tvärtom? Borde det inte vara på det sättet att man startar med resurserna nu, alltså att man struntar i att sänka skatten och använder de pengarna i stället, sätter in resurser så att folk kommer i arbete för att få mindre utgifter till a-kassan för att kunna få ännu mer resurser. Borde inte det vara en bättre väg?

Fru talman! De personer som har kommit hit som flyktingar och invandrare har fungerat som ett slags buffert på den socialdemokratiska arbetsmarknaden. De har sedan kommit in - om de har kommit in över huvud taget - när konjunkturen är väldigt bra. Så fort konjunkturen inte är bra längre har de gått tillbaka till arbetslöshet och utanförskap. Det här beror på att vi saknar minst en halv miljon jobb. Det är det som är det långsiktigt viktiga. Det är det som måste åtgärdas. Det är det som alla våra förslag syftar till: att förbättra för företagare, att förbättra möjligheten att nyanställa, att också förbättra för människorna, att göra att de kan lyfta sig från bidrag genom att de kan behålla lite mer av vad de får i lön - saker och ting som har varit mycket svåra i det socialdemokratiska Sverige. Och jag vill gärna att regeringen gör mer för de här grupperna, för här har vi verkligen en social bomb, som ni har lämnat i arv. Den måste vi ta tag i. Besök Landskrona! Man kan besöka 150 andra platser också, där det finns ett djupt utanförskap. Detta Sverige håller inte. Vi har inte så mycket tid på oss, varken politiskt eller socialt. Det är det Sverige som vi måste hjälpa till med på något sätt, och det är det vi ska göra också.

Fru talman! Ja, men då vore det väl bra, Mauricio Rojas, om du kunde svara på min fråga. Vore det då inte bättre att i stället för att sänka skatten nästa år använda det utrymmet för att skapa nya arbeten i stället för att vänta på den lista som Littorin pratade om, där de flesta åtgärderna skulle komma om två år - om det nu är så bråttom? Skulle vi inte börja i den änden då? Tänk om vi skulle använda det här sättet att resonera inom andra områden. Vi kan exempelvis ta sjukvården. Då kanske man kan förstå att det här är fullständigt åt skogen. Om vi i dag inte har möjlighet att lösa gåtan och bota människor från cancer, ska vi då sluta upp att vårda dem som har den sjukdomen i dag för att skaffa oss resurser för att i framtiden kunna bota dem från den sjukdomen? Jag tycker inte det. Jag tycker att vi har en skyldighet att försöka se till att situationen är så bra som möjligt för de människor som befinner sig i en behovssituation i dag. Samtidigt ska vi naturligtvis försöka se till att vi löser det grundläggande problemet. Jag ser ingen skillnad i vilken bakgrund de människor har som råkar befinna sig i arbetslöshetssituationen. Alla ska naturligtvis ha den hjälp som de behöver. Men då tycker jag att man ska prioritera hur man ska använda sina resurser, och då vill jag ha svar på frågan: Vore det inte bättre att strunta i att sänka skatten och använda de resurserna till att satsa på jobb i dag i stället för att vänta till 2008-2009?

Fru talman! Om diagnosen är vi överens, Krister Örnfjäder. Ni har lämnat efter er ett land där det finns cancer. Ingen har sagt det så bra och så starkt som du har gjort. Det är så, trist nog. Efter tolv års regeringsinnehav har ni lämnat efter er sociala problem i det här landet som du kan beskriva som cancer, eller på något sätt komma på tanken att det här är som cancer. Det är otroligt allvarligt. Ni förtjänar att förlora valet många gånger om, om det är så, och jag tror att det faktiskt är så. Lösningen på det cancerproblem som ni har lämnat till oss att göra något åt är inte ett annat bidrag i stället för det bidrag som finns i dag - det är jobb. Det är företag som anställer. Det är människor som tror på framtiden. Det är billigare att anställa med det vi kan åstadkomma som börjar den 1 januari, nystartsjobb. Det är jobbutvecklingsgaranti för att lyfta människor ur utanförskap till delaktighet. Allt detta måste göras och mycket därutöver, tror jag, och jag hoppas att det blir mycket mer. Men vi måste börja, och vi måste börja mycket starkt. Vi måste fokusera på uppgiften. Och uppgiften är att bota den cancer som ni har lämnat över. Det är inte lite att göra, men vi ska göra det. (Applåder)

Fru talman! Ja, Rojas, att använda retorik är inte alltid bra. När Demosthenes använde retoriken hade han ett speciellt mål. Du pratar i dag om integrationsfrågor, och vi pratar naturligtvis om a-kassan. Var var du, Rojas, när Sverige självt 1952 frågade efter arbetskraft? Det har utvecklats. Du pratar i dag om de nya invandrarna, nya svenskar som kommer från Irak och Iran och som inte har arbete. Har de då socialbidrag också? Vet du, Rojas, något land som har människor som inte tar socialhjälp? Jag har varit i Rinkeby, Tensta och Malmö. Jag håller självklart med dig om en sak: Det finns naturligtvis nya svenskar som har det svårt. Andra har det mindre svårt. Vi socialdemokrater har haft ett fantastiskt bra socialt program för invandrare och en fantastiskt humanistisk invandrarpolitik, men nu står du och säger att det är ni som har ett bra program för att skaffa arbete. Självklart är det så: Det saknas 500 000 arbeten, som du säger. Det har alltid varit så att det är några som saknar arbete. Men tror du att det bara är invandrare som inte har arbete? Tror du att det bara är invandrare som får socialhjälp? Finns det ingen i den inhemska befolkningen som gör samma sak? Vad är det som gör att du direkt går på invandrare och antyder att negativitet och den cancer du talar om bara drabbar invandrare? Jag kan säga dig en sak utifrån min erfarenhet: Socialdemokratin har haft en fantastisk social invandrarpolitik som är berömd, inte i Sverige och inte i Skandinavien men i Europa och i hela världen.

Fru talman! Det har varit så fantastiskt, så fantastiskt att vi kan åka runt i Sverige och se Rinkeby, Tensta och Rosengård, där 75 % av människorna inte ens räknas in i arbetskraften, och det är så otroligt bra. Ja, med den verklighetsbeskrivning som min kollega gör kan man fråga sig vilket land vi ska få. Det fanns en annan grek, en svensk grek, som en gång sade någonting som var väldigt intressant. Det var Theodor Kallifatides. Han sade: De av mina vänner som åkte till USA blev miljonärer. De som kom till Sverige blev pensionärer. Det ligger mycket i det - möjligheter som vi har förnekat människor. Det är många, alldeles för många, födda i Sverige eller födda någon annanstans, som har hamnat i förtidspensionering eller har socialbidrag, som du mycket väl vet. Den här retoriken: Vad syftar den till, och vad handlar den om? Den handlar om de områden du känner till, om Tensta och Rinkeby. Där arbetar inte ens hälften av de människor som är i arbetsför ålder. Är det helt bra och fantastiskt? Har det ingen koppling till a-kassan och arbetsmarknadspolitiken? Har det ingen koppling till den regeringsmakt som ditt parti har haft under så lång tid? Har det ingen koppling till att ni bara fokuserar på de grupper som finns på arbetsmarknaden eller väldigt nära, men aldrig har fokuserat på de andra grupperna? Nämn bara en åtgärd som har försökt hjälpa de grupper som i dag inte räknas in i arbetskraften! Säg något som ni har föreslagit nu som skulle kunna hjälpa dessa grupper! Jag vet att ni tänker på dem som redan har a-kassa, trygghet och jobb, men det finns andra människor i Sverige också, och det vet ni mycket väl.

Fru talman! Kallifatides kanske sade så, men jag tror att många som åkte till Sverige blev rika. Alla blev inte fattiga. Ett mynt har två sidor. Du ser alltid den svarta sidan, Rojas. Det finns två sidor, både den ena och den andra. Självklart vet jag att det finns några i Rinkeby som inte mår bra. De har kanske svårt att tjäna sitt uppehälle och får då socialhjälp. Men det finns många som vi är stolta över, som har byggt upp Sverige. Det är många som Sverige kan vara stolt över. Man behöver inte alltid välja att se den svarta sidan av myntet. Visst har vi gjort mycket och visst kan vi göra mer. Jag hoppas att ni också kan göra något bra. Men hur ska ni göra det? Ni ställde frågor och satte upp gränser, till exempel för hur man skulle få sin identitet och stolthet. För den som kom till Sverige var er politik så hård, Rojas. Ni krävde att man skulle kunna svenska för att bli det ena och det andra. Det blandade ni in i integrationspolitiken. Hur i all världen kan ni då säga att ni ger uppskattning till de nya svenskar som kommer hit? Det som du nämner som negativt för nya svenskar finns i alla grupper. Jag vill säga en sak till. Vi skapade väldigt många arbeten. Vi har tagit emot 1,2 miljoner invandrare, mer än något annat land. Sverige är ett land som har tagit emot många. Jag ska sluta nu för jag vet att tiden är slut. Men jag vill ställa samma fråga som många gånger har ställts i kammaren, Rojas. Hur kommer du att skapa nya jobb när du sänker a-kassan som är den trygghet som dessa människor har?

Fru talman! Jag kommer inte att skapa några jobb, Nikos. Det är företagare och till viss del den offentliga sektorn som gör det. Vi skapar möjligheter. Vi ska skapa en arbetsmarknad som ger incitament att anställa och att bli anställd, som skapar incitament för människor att ta sig från bidrag till arbete och som skapar möjligheter. Vi ska fokusera på de människor som står längst ifrån arbetsmarknaden. Det är en riktig fokusering. Vi måste få resurserna dit. Där har ni aldrig gjort någonting. Det är de grupperna som ni hela tiden har missat. Ni har ingen politik och har aldrig haft någon politik för dessa grupper, utom bidragspolitiken. Men den politiken duger inte, den räcker inte. Du talar om min negativitet. Man jag känner till stora invandrargrupper där 80 av 100 kvinnor inte jobbar. Hur ska jag beskriva det? Ska jag lura människor i Sverige och säga att det är jättebra att 80 % inte jobbar? Hur ska jag beskriva afrikanernas verklighet i Sverige på något annat sätt? Hur ska jag beskriva Landskrona och Rosengård utan att vara kritisk? Det som bekymrar mig är att när du säger så - kanske representerar du ditt parti i din inställning - ser du inte de problem som är mycket allvarliga och som kan bli ännu allvarligare för Sverige och för oss alla. Det vet du. Du vet att det kan hända saker som aldrig borde få hända i dessa mycket utsatta områden. Du ser också den politiska reaktionen, Sverigedemokraternas framväxt. Ingenting av detta är bra. Det måste vi förändra.

Herr talman! Jag hade hoppats att alliansföreträdarna från Sörmland skulle vara i kammaren, så att vi kunde ta en diskussion om utvecklingen när det gäller a-kassan i mitt hemlän. Men de saknas här, så vi får väl ta den debatten vid ett annat tillfälle. Regeringens förslag om att höja avgifterna till a-kassan och samtidigt både försämra ersättningen och begränsa möjligheterna att få ersättning är ogenomtänkt och orättvist. Det slår hårt mot dem som redan i dag har en besvärlig situation. Framför allt leder det inte till nya jobb. Sättet som regeringen driver igenom de sänkta ersättningarna på är ett hot mot rättssäkerheten, ett hafsverk som saknar ekonomiska analyser och konsekvensbeskrivningar, och det kommer inte att leda till några nya jobb. Det kommer bara att ställa till bekymmer för dem som är arbetslösa. Färre kommer att få rätt till a-kassa över huvud taget eftersom arbetsvillkoren skärps. Det drabbar deltidsarbetande särskilt hårt. De stora förlorarna på regeringens politik är deltidsarbetande, studerande och de som är borta från arbetet för vård av barn, som tyvärr oftast är kvinnor. Det är ett steg tillbaka i jämställdhetsarbetet. En deltidsarbetande kommer att få betala ökad avgift men kommer att få svårt att över huvud taget kvalificera sig för a-kassa. Är det en rättvis politik, och vilka jobb skapar den? I valrörelsen besökte jag många olika arbetsplatser, bland annat en butik som säljer barnkläder i Eskilstuna. Där var 25 personer anställda. En var heltidsanställd, resten var deltidsarbetande. Det innebär att alla i butiken kommer att få problem att både kvalificera sig och att nå upp till nivåerna. Regeringens omstöpning av a-kassan är djupt orättvis och leder till ökad otrygghet. Under hela valrörelsen och under hösten har kritiken varit stark mot försämringarna. De enda som har uttryckt sig positivt är företagarna och näringslivets organisationer. Jag måste ställa mig frågan varför just dessa organisationer är så positiva till det här? Finns det något samband? Vad kommer sedan? Att sänkta ersättningar skulle leda till sänkta löner har regeringen och alla borgerliga riksdagsledamöter förnekat. Men nu har även professor Lars Calmfors, som regeringen ofta lutar sig mot, medgett att sänkta ersättningar leder till en försvagning av löneutvecklingen och en lönepress nedåt särskilt när det gäller lägstalönerna. Det är i det segmentet som de nya arbetstillfällena ska skapas enligt den nya regeringens förslag. Den borgerliga regeringen med Sven Otto Littorin och Anders Borg i spetsen har väl bestämt, men det är Littorin som får ta debatten. Han är inte här. Jag minns från förra mandatperioden att om det saknades någon minister under den här typen av debatter var det vissa som tittade långt efter dem. Men det var sällan som de inte var här, utan de var oftast här. Den nedrustning av den aktiva arbetsmarknadspolitiken och även av vuxenutbildningen som regeringen genomför innebär att färre arbetslösa kommer att rustas för omställning. I ett första steg försvinner 50 000 platser i arbetsmarknadspolitiska program, arbetsmarknadspolitiska program som gör att folk ska kunna komma in i arbete. På Volvo i Eskilstuna sökte man åtta truckförare. De fick en utbildning genom Arbetsmarknadsstyrelsens försorg som sedan ledde till fast jobb för dem på Volvo. Värderingarna som den nu förda politiken grundar sig på är klassiska högervärderingar, att hungriga vargar jagar bäst. I detta anförande instämde Ann-Christin Ahlberg, Patrik Björck, Lars U Granberg, Sylvia Lindgren, Jennie Nilsson, Kristina Zakrisson, Karin Åström, Maria Öberg, Krister Örnfjäder och Sven-Erik Österberg (alla s).

Fru talman! Jag hade inte tänkt gå in i något ytterligare replikskifte, för det mesta har redan varit uppe i debatten. Men Michael Hagberg slänger upp ett antal ballonger, bland annat ett klagomål över saknade alliansföreträdare från sörmlandsbänken. Det skulle vara intressant att veta om Michael Hagberg själv deltar i varenda debatt här i kammaren och säkerställer att det alltid finns representation för Socialdemokraterna i bänken. När det gäller ditt klagomål över att inte arbetsmarknadsministern är här kan jag tala om att om du hade varit här tidigare hade du vetat att han har varit med i debatten och mycket tydligt klargjort regeringens ståndpunkt. Du slängde upp en ballong om att det här handlar om att skapa en låglönemarknad. Jag vill ställa en rak fråga: Tror du inte att sänkta arbetsgivaravgifter eller jobbavdrag just motverkar effekten låga löner? Tror du inte heller att den efterfrågan på arbetskraft som vi skapar snarare får motsatt effekt, det vill säga en positiv lönebildning?

Fru talman! Tack för replikskiftet. Anledningen till att jag saknar alliansbröderna från Sörmland är att LO-distriktet i Sörmland hade bjudit in dem för att informera om sin syn på nivåerna på a-kassan. De kom på det mötet. De diskuterade och fackföreningsföreträdarna fick framföra sina åsikter. Svaret de fick var: Vi får vänta och se. Det var ungefär samma argument som Per Ahlmark, arbetsmarknadsminister under Fälldinregeringen, använde i Karlskrona på 70-talet. Lycka till, sade han. Vänta och se, sade dina partikompisar i Sörmland. Jag tycker att det är märkligt att man inte har läst på läxan ordentligt innan man kommer med ett sådant här förslag. Det visar bara att det är ett hafsverk som inte är ordentligt grundat, granskat och genomgånget. Jag är orolig för att man när man sänker nivåerna kommer att öppna för en låglönemarknad som folk blir tvungna att gå till för sin försörjning. Det kommer att kunna få den utvecklingen att människor kommer att vara tvungna att ha två arbeten. Så är det i många länder. Det är väldigt vanligt till exempel i USA.

Fru talman! Jag deltog inte på mötet i Sörmland, men det jag tror att ledamöterna från alliansen sade är att den stora utvärderingen av den politik som alliansens regering presenterar, och som vi ivrigt understöder från arbetsmarknadsutskottet, innebär att man inför valet 2010 kommer att kunna konstatera om vi har lyckats få flera från utanförskap in i arbete och om vi har sett stora negativa konsekvenser med anledning av förändringen i arbetslöshetsförsäkringen. Du tog i ditt anförande upp att rättssäkerheten är hotad. Om du hade känt till processen hade du vetat att vi från utskottets sida har valt att lyssna på kritiken från Arbetslöshetskassornas samorganisation. Vi har nu skjutit fram ikraftträdandet till den 5 mars. Det är ett bevis på att vi vill att det här ska fungera så bra som möjligt redan från start. Så till det ni slänger ur er när det gäller låglönemarknaden. Jag tror absolut inte att vi kommer att få den utvecklingen. Med sänkta arbetsgivarkostnader, jobbavdrag och ökad efterfrågan på arbetskraft kommer vi att få motsatt effekt. Jag skulle vilja se den lönerörelse som går ut med sänkta lönekrav med anledning av förändringarna i arbetslöshetsförsäkringen. Det är inte särskilt realistiskt.

Fru talman! Den politik som ni bedriver och de förslag som ni lägger på kammarens bord kommer att få genomslag nästa år. Visst kommer den att kunna granskas. Under hösten har ni sagt att ni bara har haft si eller så lång tid på er för att få genomslag. Jag förstår att det kommer en herrans massa förslag under våren. Dem ska vi naturligtvis debattera och granska. Ni talar om att vi har en massarbetslöshet. Ni använder ofta fixerade siffror, där vård av sjukt barn, vuxenstuderande och studieledighet finns med. Vi kommer att granska de siffrorna utifrån de nivåer på massarbetslöshet som ni pratar om. Vad ska man kalla det om arbetslösheten stiger, vilket jag tror att den kommer att göra? Det har regeringen också sagt att den kommer att göra under våren. Vad är det för benämning då? Vad är graden ovanför massarbetslöshet? Jag vill återkomma till det jag sade om att alliansbröderna från Sörmland kom på mötet utan att ha läst på läxan ordentligt. Du påstår att ni har gett dem utbildning. Claes Bloch som är LO-distriktets ordförande i Skåne ringde till mig och sade att de hade ett motsvarande möte i Skåne som är ett stort distrikt. Dit kom ingen.

Fru talman! Anledningen till att jag har begärt ordet är att jag tidigare användes som något slags basebollträ i attacker på Hans Backman. Det är två saker som har slagit mig under debatten. Socialdemokraterna har i denna fråga fjärmat sig från att vara ett kunskaps- och forskningsbaserat politiskt parti. Det har ändå varit en ganska stark tradition. Vid den socialdemokratiska partikongressen hade man en lång diskussion och samlade sig till slut kring formuleringen: Full sysselsättning är socialdemokratins allt överskuggande mål. Det var den 31 oktober 2005. I dag är det inte det som är temat. Det är ersättningen i a-kassan som är socialdemokratins allt överskuggande mål. Det är skillnad. Om ni hade hållit fast vid ert kongressbeslut hade ni, enligt min mening, drivit ungefär den politik som regeringen gör. Ju starkare förväntningarna är på att regeringsförslagen innebär stora inkomstförsämringar desto snabbare och effektivare blir regeringspolitiken. Mer protester ger flera nya jobb och en flexiblare arbetsmarknad. Det är en paradox att protesterna har den effekten. Facket, och många här i kammaren, ignorerar regelmässigt en kompenserad inkomstskattesänkning, ett jobbavdrag. Det avdraget innebär att även om fackavgiften efter skatt och egenavgifter ökar och om lönen ökar långsammare än den annars skulle göra på grund av sänkt a-kassas makroeffekt på lönebildningen blir inkomsten - lönen efter skatt - för den enskilde i normalfallet oförändrad eller i dagens konjunkturläge högre. Genom att i det här läget utmåla regeringens politik som stora försämringar driver Socialdemokraterna, facket och Vänsterpartiet snabbare och effektivare fram de förändringar som leder till minskat utanförskap. Arbetslösa söker jobb mer intensivt och sänker sina anspråk på lön och arbetsuppgifter. De bestämmer sig för att omskola sig, flytta till regioner med bättre arbetsmarknad och så vidare. Det är resultatet av i stort sett all forskning. Slutsatsen blir att den typ av åtgärder som riksdagen i morgon står i begrepp att fatta beslut om leder till lägre arbetslöshet. Lägre a-kasseersättning leder nästan utan undantag till att arbetslösa snabbare kommer i arbete. Det innebär lägre arbetslöshet. Det gäller även studier i Sverige. Man har gjort studier i många länder, i olika situationer och vid olika tidpunkter. Resultatet är i stort sett gemensamt. Det är det jag menar när jag säger att socialdemokratin inte följer den kunskap och vetenskapliga erfarenhet som har byggts upp på det här området under ganska lång tid. Man kan säga att regeringen har stor tur. De negativa verkningarna för fortsatt arbetslösa mildras av att reformen sätts i sjön i ett läge med snabbt ökad efterfrågan på arbetskraft i en mycket stark högkonjunktur på arbetsmarknaden. Det är naturligtvis inte resultatet av de beslut som ännu inte är fattade. Det är ett arv från tidigare. Vad blir slutresultatet av lönebildningen som har diskuterats här, inklusive effekten på kollektivavtalen? Med den här utvecklingen kommer flera människor i arbete och sysselsättningen ökar. När arbetslösheten minskar, sysselsättningen ökar och det blir knappt om arbetskraft gynnas arbetstagarna. Det medför löneglidning. Ju starkare de positiva effekterna av regeringens politik blir desto starkare blir löneglidningen. I nästa steg stiger även nivån i kollektivavtalen. Dagens debatt och protester medför alltså snabbare omställning till lägre arbetslöshet, ökad sysselsättning och löneglidning allteftersom. I detta anförande instämde Mauricio Rojas (fp).

Fru talman! Det var ju trevligt att Carl B Hamilton kom upp i debatten eftersom Carl B Hamilton är den ende från högersidan som har erkänt vad som är motivet med den här politiken, nämligen att försöka påverka lönerna nedåt och därmed skapa en låglönemarknad. Det är egentligen inte vi som försöker hävda det ena eller det andra. Vi försöker bara få någon sorts logik i det som sägs från regeringshåll. Om man då hävdar att sänkt a-kassa ska ge flera jobb, vilket Carl B Hamilton gjorde alldeles nyss i sitt anförande, finns det bara ett sätt som man kan göra det på. Där är forskningen tämligen enig. Det är om man kan pressa fram en låglönemarknad, alltså få sänkta löner. Det skulle möjligen kunna ge flera jobb. I övrigt finns det ingen forskning som säger att själva nivån på a-kassan i sig påverkar detta. Om Carl B Hamilton hävdar det skulle det vara spännande att få ta del av den forskningen. Vi har haft några hearingar och debatter om detta, och ingenstans har man lyckats med konststycket att presentera sådan forskning. Det är rätt spännande om man väntar till sista sekunden i den här debatten, som har pågått ett tag, med att ta fram det här paketet under julgranen, packa upp det och visa det. Det skulle vara oerhört spännande att få se det. Vilken nivå säger forskningen är den optimala när det gäller arbetslöshetskassan och arbetslösheten? Det är en väldigt konkret fråga. Vilken forskning är det Carl B Hamilton stöder sig på? Inte ens Calmfors lyckades förklara det när vi hade en träff här i Riksdagshuset i november.

Fru talman! Erkänna motivet, säger Patrik Björck. Motivet är alltså att få full sysselsättning och lägre arbetslöshet. Vi behöver ju inte misstro varandra om motivet. Jag tror i och för sig att Patrik Björck och alla andra socialdemokrater har som syfte att få ned arbetslösheten och öka sysselsättningen. Vi har samma motiv. Men sedan kommer det som är problemet med Patrik Björcks och många andras inlägg. Det är egentligen ganska enkelt. Man måste lära sig att skilja på två saker: Lön är en sak, och inkomst är en annan. Inkomsten är lönen plus bidrag minus skatter. I alliansens förslag minskar man skatten för låg- och medelinkomsttagare. Även om man skulle få en mindre god löneutveckling kan man få en bättre inkomstutveckling. Det var det jag försökte säga på slutet, att eftersom arbetsmarknaden totalt sett kommer att bli mer tajt, att det kommer att bli en större efterfrågan totalt sett på arbetskraft, kommer löneglidningen att sätta i gång. Det kommer att påverka löneutvecklingen. Framför allt inom tjänstesektorn kommer de nya jobben. Det är ganska välbekant. Det är väl bara att anbefalla en kurs i att lära sig skilja på inkomst och lön som två olika begrepp.

Fru talman! Det är inte bara lönen som glider. Carl B Hamilton glider väldigt mycket i sina resonemang här. Carl B Hamilton var betydligt tydligare när det gällde effekterna i en annan debatt, när han erkände både motiv för och konsekvenser av den politik som högern vill driva igenom. Nu låter det snarare som att den här sänkningen av a-kassan på något sätt ökar lönerna i Carl B Hamiltons värld. Jag vet inte riktigt, men jag misstänker att det har varit något slags räfst- och rättarting inom den borgerliga sfären, där Carl B Hamilton har blivit tillsagd av sina regeringskamrater att han inte får gå ut och berätta sanningar för det kan vara någon som lyssnar. Särskilt illa skulle det naturligtvis vara om det fanns åhörare, radiolyssnare eller riksdagsledamöter som förstod vad Carl B Hamilton sade, för det förstör ju argumentationen för alla andra. Vi tar naturligtvis tacksamt emot sanningssägare, men det är lite synd att Carl B Hamilton nu glider och inte längre står för det han har sagt förut. Det finns faktiskt en ganska entydig forskning som påvisar den här effekten. I övrigt finns det, som sagt, ingen forskning. Jag ställde frågan konkret: Vilken forskning är det som säger att det här sambandet finns om man inte tar en låglönemarknad som effekt av detta? Vilken forskning är det som säger att en viss nivå på arbetslöshetskassan ger en viss nivå på arbetslösheten?

Fru talman! Jag sade i mitt anförande att lönen ökar långsammare än den annars skulle göra. Det innebär varken att lönen behöver sjunka eller att man skapar en låglönemarknad. Sedan drog jag ut resonemanget lite och sade hur det kommer att bli successivt när politiken har effekt, när det blir ökad efterfrågan på arbetskraft och sysselsättningen ökar. Då får man den här löneglidningen. Man ska alltså inte bara skilja på lön och inkomst, utan man ska också skilja på kort och medellång sikt. På kort sikt får man en löneutveckling som är sämre än den eljest skulle vara. På lite längre sikt, eftersom arbetsmarknaden blir tajtare och det blir större total efterfrågan på arbetskraft, kommer löneglidningen att bli starkare än den eljest skulle vara. Detta kommer successivt också att slå igenom i kollektivavtalsnivåerna. Så är det. Så ligger det till.

Fru talman! Jag begärde ordet när jag hörde resonemangen om att de lägre ersättningarna inom a-kassan skulle, som de borgerliga säger, innebära att flera människor kommer i arbete. I andra sammanhang brukar man tala om helheten i politiken, att olika saker, framför allt inom arbetsmarknads- och utbildningspolitik etcetera, hänger ihop för att samhället solidariskt ska fungera på ett bra sätt. Då glömmer man väldigt lätt att det är fråga om att inte bara sänka a-kassenivån utan också ta bort många andra saker som arbetsmarknadspolitiken handlar om. Att sänka ersättningar är en sak, och att ta bort möjligheterna för vuxenutbildningen en annan sak, aktivitetsstöd och så vidare. Jag tycker att den helheten glömdes bort lite grann i de senaste inläggen. Dessutom finns det, precis som Patrik Björck säger, inga vetenskapliga studier i Sverige som visar att lägre ersättningsnivåer i a-kassan skapar flera jobb. Det är väldigt viktigt att konstatera att det är på det viset. Man måste se på vilket välfärdssamhälle vi hitintills har haft i Sverige och vilka övriga trygghetssystem som finns i Sverige. Om ersättningsnivån blir för låg och om lönerna blir för låga finns det ett annat försörjningssystem, socialbidragssystemet, som träder in - om nu inte den borgerliga regeringen också vill sänka försörjningsstödet för de människor som inte har någon annan inkomst över huvud taget. Då är det klart att man kommer att kunna pressa lönerna ännu längre ned. Men det har ännu inte aviserats något sådant, och då utgår jag från att nuvarande försörjningsnivå ska gälla inom socialtjänsten. Vi kan titta på det jag gjorde under valrörelsen. Jag besökte många olika aktivitetscentrum i Göteborg, och jag kunde då konstatera att för att människor ska komma ur ett långvarigt socialbidragsberoende, inte minst människor som kommer från andra länder som har hamnat i utanförskap, krävs det aktiva åtgärder genom olika aktivitetscentrum där man samverkar med socialtjänstfolk och människor från arbetsförmedlingarna med de olika åtgärdspaket som för närvarande har funnits för att få människor i arbete eller i utbildning. Det är de åtgärderna som ni nu delvis tar bort. Därmed kommer de människor som har det svårast att komma in på arbetsmarknaden att få det ännu svårare att komma in på arbetsmarknaden, även om vi har en högkonjunktur - med den hittills förda ekonomiska politiken, ska vi komma ihåg. När den nya politiken ska träda i kraft vet vi ännu inte vad som kommer att hända. Vi kan bara ha uppfattningar om vad vi tror kommer att hända. Vi socialdemokrater kan faktiskt luta oss lite grann tillbaka i den meningen, med den förda politiken, och peka på att genom aktiva insatser för människor som har svårast att komma ut på arbetsmarknaden kommer de lättare ut på arbetsmarknaden än om det inte finns några sådana åtgärder över huvud taget. Tittar vi på industrin i Västsverige till exempel ser vi att de kräver mer och mer av utbildning för att man ska kunna ta de jobb som erbjuds, inte minst inom fordonsindustrin. Volvo kräver gymnasieutbildning för att man ska jobba i de arbeten som finns inom den branschen, för att ta ett exempel. På andra områden är det likadant. Därför måste man ha ett paket som omfattar både aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder och trygghet för människor så att de är beredda att delta i den fortsatta strukturomvandling som vi kommer att ha framöver också i Sverige. Mot den här bakgrunden yrkar jag att de socialdemokratiska förslagen ska bifallas, även om det är svårt i denna kammare. I detta anförande instämde Lars U Granberg, Lars Lilja, Sylvia Lindgren, Jennie Nilsson, Kristina Zakrisson, Karin Åström, Maria Öberg, Krister Örnfjäder och Sven-Erik Österberg (alla s).