Arbetet med att förverkliga FN:s barnkonvention i Sverige och andra barnfrågor

Fru talman! I detta ärende behandlas socialutskottets betänkande 5 om arbetet med att förverkliga FN:s barnkonvention i Sverige och andra barnfrågor. Betänkandet handlar om Riksrevisionens styrelse framställning angående arbetet med att förverkliga FN:s barnkonvention i Sverige. I betänkandet behandlas också elva motionsyrkanden som väckts med anledningen av framställningen samt ca 130 motionsyrkanden i olika barnfrågor från allmänna motionstiderna år 2003, 2004 och 2005. Sverige ratificerade FN:s barnkonvention år 1990. Barnkonventionen innehåller olika slag av rättigheter, dels medborgerliga och politiska rättigheter, dels ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Barnkonventionen tar också hänsyn till barnets utsatthet och sårbarhet, vilket kommer till uttryck i de rättigheter som syftar till att ge barnet skydd mot övergrepp och utnyttjande. Barnkonventionen utgår från fyra grundläggande principer. Det är principerna om icke-diskriminering, barnets bästa, rätten till liv och utveckling samt rätten att få komma till tals och bli respekterad. De stater som har ratificerat barnkonventionen är förpliktade att vidta alla lämpliga åtgärder för att genomföra konventionen. År 1999 godkände riksdagen en av regeringen föreslagen strategi för att förverkliga barnkonventionen i Sverige. Utgångspunkten för strategin är att barnkonventionens anda och intentioner ska beaktas i allt beslutsfattande som berör barn. Barnkonventionen ska i första hand nå beslutsfattare vilkas verksamhet påverkar barns vardag, vuxna som arbetar med barn och barn och ungdomar själva. Vidare ska statligt anställda få fortbildning om konventionen. Barnkonsekvensanalyser ska göras vid statliga beslut som rör barn. Barnperspektivet ska finnas med i statliga utredningsdirektiv. Barnstatistiken ska utvecklas, och inflytandet för barn och ungdomar i samhällsplaneringen ska öka. Kommuner och landsting ska också arbeta med att inrätta system för att ta hänsyn till barnkonventionen, och Barnombudsmannens arbete ska stärkas. Regeringen redovisade år 2004 hur man avser att arbeta vidare med konventionsarbetet. Som underlag för det betänkande vi diskuterar i dag ligger den granskning som Riksrevisionen gjort av regeringens och de statliga myndigheternas arbete med konventionen. I rapporten redovisar Riksrevisionen att regeringen vidtagit åtskilliga åtgärder för att förverkliga barnkonventionen men att det återstår åtaganden att infria. Regeringen, myndigheterna och kommunerna inom de granskade områdena har inte helt följt kraven och infriat målen i den nationella strategin, och det finns brister i informationen till riksdagen. Utskottets föreslår med anledning av Riksrevisionens styrelses framställning och tre motionsyrkanden ett tillkännagivande till regeringen med innebörd att regeringen ska dels återkomma till riksdagen med förslag till mer precisa mål knutna till strategin för förverkligande av barnkonventionen, dels förbättra sin redovisning av utfallet i förhållande till strategin. Övriga motionsyrkanden avstyrks. I samband med beredning av ärendet har information lämnats från Riksrevisionen och Barnombudsmannen. Det finns 24 reservationer och fem särskilda yttranden i ärendet. Fru talman! Med denna inledning överlämnar jag ärendet till debattörerna.

Fru talman! Arbetet med att förverkliga FN:s barnkonvention är ett viktigt arbete. Det handlar, precis som Martin Nilsson sade, om att ge barnen medborgerliga, politiska, ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Det handlar om att ge barnen skydd mot övergrepp och utnyttjande. Det handlar om rätten till icke-diskriminering, barnets bästa, rätten till liv och utveckling, och rätten att få komma till tals och bli respekterad. Visst har vi i Sverige kommit relativt långt när det gäller att förverkliga delar av barnkonventionen. Tittar vi i ett internationellt perspektiv har vi kommit en bit på väg. Samtidigt måste vi konstatera att vi har långt kvar innan alla barn i Sverige har de rättigheter som kommer till uttryck i barnkonventionen. Vi har kommit en bit på väg har en bit kvar att gå. År 1999 antog riksdagen en strategi för att förverkliga konventionen. Det var en strategi som vi i Vänsterpartiet står bakom. Nu har Riksrevisionen granskat hur vi i Sverige lyckats med arbetet att förverkliga den. Man pekar på att det finns brister. Det är sällsynt med barnkonsekvensanalyser, få kommuner och myndigheter har en strategi för sitt arbete med mera. Arbetet har inte varit framgångsrikt på alla punkter. Utskottet föreslår därför ett tillkännagivande utifrån riksrevisorns påpekande och några motioner bland annat från Vänsterpartiet. Där säger vi att regeringen bör återkomma med mer precisa mål som är knutna till strategin för att kunna förverkliga den konvention vi alla står bakom. Vi säger också att man bör förbättra sin redovisning av utfallet i förhållande till strategin. Det handlar alltså om att finslipa och förbättra metoderna för arbetet. Betänkandet behandlar också en rad andra motioner. Jag ska lyfta upp några som Vänsterpartiet har väckt. Vi har motionerat om att det saknas ett genusperspektiv i arbetet med barnkonventionen. Vi vet att pojkars och flickors verklighet ser olika ut. Det är också väl beforskat. Vi vet hur mycket tid och utrymme flickor får i skolan och hur mycket tid pojkar får. Vi vet hur flickors fritid ser hur, och vi vet var kommunerna lägger ned pengar när det gäller fritiden för pojkar och så vidare. Vi har väldigt mycket på fötterna när vi talar om att det kan behövas ett könsperspektiv. Vi menar att bemötandet och de insatser man använder för att förverkliga barnkonventionen måste utvecklas utifrån detta att verkligheterna ser olika ut och att det krävs ett genusperspektiv. Tyvärr avstyrker majoriteten detta något självklara förslag. Man är könsblind. Vi har motionerat om att man ska lämna en barnbilaga till budgeten varje år. Det innebär att varje budgetförslag ska analyseras ur ett barnperspektiv. Hur påverkas barn när det sparas inom vissa områden? Vad händer då? Hur påverkas barn av satsningar inom till exempel trafikområdet? Vad blir det för konsekvenser av detta? Tyvärr avstyrker majoriteten även detta, tycker vi, ganska självklara förslag. Andra partier har också väckt motioner. Jag ska kommentera en. Det är den om en barnbalk och lokala barnombudsmän. När det gäller barnbalk avser vi att återkomma till frågan inom ramen för lagutskottet. Där har vi en liknande motion. Vi menar att det kanske är där dessa lagstiftningsfrågor egentligen hör hemma. Jag vill ändå säga att vi delar uppfattningen att en barnbalk kan vara ett sätt att synliggöra och stärka barns rättigheter. Vi menar också att det nu är dags att inkorporera barnkonventionen i svensk lagstiftning. Det är ett krav som vi har drivit under många år, ända fram till barnskrivelsen år 1999 som vi stod bakom. Då var vi överens med regeringen om att vi i stället gå den vägen att vi skulle anpassa de befintliga lagarna till barnkonventionen. Vi menar att det kan vara en framkomlig väg, och vi ville pröva den. Men tänk efter själva, alla ni som lyssnar på den här debatten! Vad har hänt i lagstiftningsärenden sedan 1999? Det har inte hänt någonting. Något har hänt men inte i den utsträckning som är nödvändig. Vi menar att det är dags igen att lyfta fram diskussionen om att inkorporera barnkonventionen i sin helhet. Argumenten mot är välkända. Det är samma argument som drevs länge och försenade och försvårade inkorporationen av Europakonventionen. Det är en konvention som nu har varit inkorporerad i sin helhet i tio år, och där har inga särskilda problem uppkommit vid rättstillämpningen. Det är det man pekar på, att det inte skulle vara möjligt. Men vi har erfarenhet, och vi vet att detta inte har försvårats. Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 8. Jag vill också yrka bifall till reservation nr 23 som handlar om de utsatta barnen. Det handlar om barn som lever som hemlösa i Sverige. Det gäller fall där socialtjänsten inte alltid - ibland endast i undantagsfall - är närvarande vid en vräkning eller där det inte ens noteras att det finns barn med i bilden när en vräkning genomförs. Det handlar om de barn som lever med försörjningsstöd och som inte får del av de generella barnbidragshöjningarna, när de sker, eller av höjningar av underhållsstödet, eftersom försörjningsstödet räknas ned och sänks i motsvarande omfattning. Det vill säga: När vi gör satsningar i den generella välfärden, till exempel genom höjda barnbidrag, undantas de ekonomiskt sämst ställda barnen, de som lever i familjer med ekonomiskt försörjningsstöd. Regeringen brukar ibland i efterhand lappa genom att räkna upp riksnormen. Det har man gjort den här gången också. Det är bra, men det finns ingen automatik i detta. Det är ingen generell regel. Men vi försöker diskutera det här, och det gör vi med regeringspartiet och ibland också med högeralliansens partier. Då brukar argumenten vara att man ju inte kan öka marginaleffekterna, det vill säga det här med trappan när man går från försörjningsstöd till arbete. Eller så säger man, som Moderaterna skriver i sitt särskilda yttrande, att man i stället vill sänka skatten. Man talar och argumenterar alltså utifrån ett vuxenperspektiv samtidigt som de barn som framlever hela sin barndom i relativ fattigdom inte blir hjälpta. För vad hjälper det om Moderaterna sänker skatten om mamma eller pappa inte har en beskattningsbar inkomst? Och vad hjälper det att vi alla menar att rätten och möjligheten till jobb är det allra viktigaste när över hundratusentals barn hinner framleva stora delar av sin barndom under knapphetens stjärna? Det finns alltså ett vuxenperspektiv och en vuxendebatt. Det finns också ett barnperspektiv, och det säger att generella höjningar i välfärdssystemet också borde komma de allra fattigaste barnen till del. Tyvärr avslår en majoritet även detta förslag. Fru talman! I betänkandet har Vänsterpartiet även andra motioner, reservationer och särskilda yttranden. Vi står naturligtvis bakom också dessa. Men jag nöjer mig med att yrka bifall till reservationerna nr 8 och 23.

Fru talman! Vi moderater står bakom alla våra reservationer i det här betänkandet, men för tids vinnande yrkar jag bifall till reservation nr 3. I Sverige brukar vi vara väldigt stolta över vårt arbete med barn, många gånger med stor rätt. Men någonting som oroar när man får insikt i Riksrevisionens rapport är att ett stort antal av regeringens myndigheter inte följer fattade beslut - och det är 15 år sedan barnkonventionen antogs. Det är mycket som återstår. Ett ambitiöst mål om att barnperspektivet ska genomsyra verksamheterna har i många fall stannat vid vackra ord på papper, och ibland finns det inte ens ord. Barnombudsmannen är den som ska följa upp myndigheternas arbete med konventionen. Man rapporterar att det, i en undersökning av hur 88 myndigheter arbetar med barnkonventionen, bara var en - Vägverket - som hade fullgod dokumentation. Då kan man näppeligen vara varken stolt eller nöjd. Därför är det bra att det i dag kommer att bli en enig riksdag som ger regeringen till känna att det krävs mer precisa mål och en förbättrad redovisning på många plan. Omläxa, kan man säga. Men det här betänkandet handlar inte bara om Riksrevisionens rapport. Det är också andra frågor som är viktiga för barn som behandlas, och jag tänkte beröra några av dem. Det handlar om barn som har föräldrar med psykisk sjukdom eller missbruk och om barn till intagna inom kriminalvården. De blir inte tillräckligt uppmärksammade. De här barnen mår ofta illa eller far illa på olika sätt. Vi menar att det är ytterst viktigt att socialtjänsten tidigt får kontakt med de barn det gäller och att man också kan erbjuda dem hjälp. När det rör sig om vård av vuxna personer med psykisk sjukdom glöms deras barn ofta bort. Detta påpekades i ett annat betänkande som har behandlats här om stöd och vård till barn och ungdomar med psykiska problem. Där föreslog man då en bestämmelse i hälso- och sjukvårdslagen om att sjukvården ska uppmärksamma barns behov av både information och stöd när mamma eller pappa har ett allvarligt sjukdomstillstånd. Vi menar då att vuxenpsykiatrimottagningarna faktiskt får ta lite ansvar för de barn som inte finns i vuxenpsykiatrin utan utanför, barn till dem som vårdas där. Vi menar att de regelbundet ska ta reda på om en patient har barn som är under 18 år och om patienten har det ska de också ta kontakt med socialtjänsten så att de här barnen inte faller mellan stolarna, som så ofta sker i vårt land. Fru talman! Det finns över 200 000 barn som växer upp i familjer där en förälder eller båda föräldrarna missbrukar alkohol. I genomsnitt är det tre barn i varje klass som känner oro på grund av missbruk i familjen, för vad som väntar dem när de kommer hem. De här barnen är en försummad och utsatt grupp. Det finns en annan grupp, barn som har föräldrar som omhändertas inom rättspsykiatrin som man nog nästan kan betrakta som bortglömda. Svårigheterna för dem är dubbla. För det första är mamma eller pappa borta. För det andra gör bara det faktum att föräldern har en psykisk störning att barnet blir särskilt sårbart. Och för det tredje har dessutom mamma eller pappa gjort något kriminellt. Vi menar att rättspsykiatrin måste förbättra sina kunskaper om bemötandet av just de här barnen. Det handlar om att kunna bedöma om och på vilket sätt kontakt mellan barn och förälder ska ske och också om att se till att barnen kanske kan få kontakt med andra barn som är i samma situation, så att man inte tror att man är alldeles ensam i världen om man har det på det här sättet. Vi tycker att barn med en psykiskt sjuk förälder ska ha rätt till ett eget stöd. Alla de beslut som fattas om och för de här barnen ska utgå från barnkonventionen, men i dag finns det inget helhetsgrepp om omfattningen och behovet av stöd till barn med psykiskt sjuka föräldrar och hur det ska gå till. Vi menar att regeringen måste vidta åtgärder för att öka barnkompetensen inom rättspsykiatrin och också att Barnombudsmannen borde få ett uppdrag att analysera situationen för barn till psykiskt sjuka föräldrar. Det finns föräldrar som inte tar eller som inte förmår att ta ansvar för att säkerställa familjens behov av bostad. Det händer att det bostadsbidrag man fått inte används till att betala en del av hyran. Det händer också att en del av det ekonomiska bidraget, socialbidraget, som man fått som ska räcka till den andra hyresdelen inte används till det. Resultatet blir trist för alla men framför allt för barnen, som får vara med om en vräkning. Alldeles för många familjer blir vräkta för att de inte har betalt hyran. Socialtjänstlagen är inte bra i det här avseendet. Den bygger väldigt mycket på frivillighet, vilket är bra, men den ger inte möjlighet att agera. Vi menar att det vore rimligt att se till att hela familjens, alltså inklusive barnens, behov av bostad är viktigare och också ge socialtjänsten möjlighet att agera efter det. Vi tycker att socialtjänsten ska få möjlighet att betala ett ekonomiskt bistånd för hyran, alltså bostadsbidraget direkt. Bostadsbidraget ska kunna gå till socialtjänsten som sedan förmedlar det vidare. Den del av socialbidraget som gäller hyra ska också kunna gå direkt till hyresvärden för att underlätta för en skör och utsatt familj att bo kvar. Fru talman! Det finns många barn i Sverige som mår utmärkt. De går till förskolan och till skolan utan att fundera på vad som ska hända under dagen. De har en mamma och en pappa som visar dem att de är älskade. De har kamrater och lärare som ser och hör dem. Och de har en bra skolväg. Men det finns andra som inte har det så. Det finns alldeles för många unga människor som ringer till Bris och mår dåligt, unga flickor och pojkar som sitter på sängkanten och täljer i sina armar och ben. De mår inte bra, fru talman. Det är ett misslyckande att det finns så många barn och unga som går till skolan med en klump i magen, att det finns andra som tror att de inte räcker till hur bra de än presterar på löparbanan eller hur bra betyg de än har och som är övertygade om att ingen i hela världen älskar dem. Trygga föräldrar är den bästa förutsättningen för att få trygga barn. Ett samhälle som ger alla människor möjlighet att växa och kunna påverka sin framtid är den främsta förutsättningen för ett liv med framtidstro, hopp och livsglädje. Den förälder som är trygg kan också förmedla trygghet och glädje vidare till sina barn. Men vi är inte där. Alla har det inte så. De barn och unga som inte mår bra kan vi inte bara lämna där på sängkanten, skärande i armar och ben. Politiken kan inte ensam förändra - så är det ju - men det går att ge förutsättningar. Det är ett misslyckande när det finns barn och unga som får vänta ett år för att komma till barn- och ungdomspsykiatrin. Fru talman! Det borde finnas en nollvision för självskadebeteende. Vi borde alla arbeta för att vända dessa ungas hopplöshet till hopp.

Fru talman! I dag får vi äntligen diskutera barnfrågor. Det tycker jag att vi gör alldeles för lite i denna kammare. Mycket som vi diskuterar är viktigt, men jag tycker nog att barn är något av det allra viktigaste vi har. Därför gläder jag mig när vi får sådana här "barndagar" att starta med. Betänkandet, som vi ska diskutera, utgår från Riksrevisionens styrelses skrivelse om barnkonventionen och om den efterföljs på rätt sätt. Regeringen får i skrivelsen skarp kritik för sitt sätt att förverkliga barnkonventionen. Det finns få konkreta precisa mål, ingen strategi för hur barnkonventionen ska genomföras i kommuner och vid myndigheter, barnets perspektiv vägs inte in i beslut som rör barn, informationen om barnkonventionen har varit oplanerad, regeringen ger begränsad resultatåterföring och information tillbaka till riksdagen och så vidare. Detta har också redan sagts i kammaren. Revisionen ger även tydliga rekommendationer till regeringen, bland annat att formulera precisa mål knutna till strategin och att regeringen bör utvärdera genomförandet på statlig och kommunal nivå samt anpassa och precisera kraven på myndigheterna. Det ges alltså en mängd goda råd, som så ofta sagts i denna kammare, men de har inte blivit utförda. Det har från regeringens och Socialdemokraternas sida sagts många ord om att nu ska det bli bättre och nu ska vi satsa, men som i så mycket annat har det stannat vid ord och inte lett till någon konkret handling. Handlingsförlamning är kanske den diagnos som jag skulle vilja sätta på regeringen när det gäller barnfrågor. Det som vi nu är eniga om i detta betänkande är ett tillkännagivande om att regeringen ska återkomma med mer precisa mål om att förverkliga FN:s barnkonvention och förbättra redovisningen. Vi hoppas att det ska ske denna gång. Folkpartiet har föreslagit att man ska inrätta kommunala barnombud och att det skulle behövas ett stimulansbidrag för att få i gång en sådan verksamhet ute i kommunerna. Det fick vi avslag på, men vi tycker att det är viktigt att barnfrågorna, som ofta är uppdelade på flera verksamheter, lyfts fram. Därför tror vi att det skulle vara en bra lösning. Några kommuner har redan prövat det. Ibland har mindre kommuner slagit sig samman om ett gemensamt barnombud. Trots allt tal om barnkonventionen, barns bästa och barnperspektivet - ord som vi så ofta säger - saknas enligt Folkpartiet en samlad lagstiftning där barns rätt står ordentligt i fokus. Vi skulle vilja pröva att införa en barnbalk för att tydliggöra att den lagstiftning som rör barn ska utgå från barnkonventionen på ett riktigt sätt. Den skulle kunna innehålla delar av föräldrabalken, brottsbalken, socialtjänstlagen och lagen om särskilda bestämmelser för vård av unga. När jag hör att också Ingrid Burman nu verkar vilja vara med på detta tåg tycker jag att det vore jättebra om vi kunde enas om att det behövs en tydlig och samlad lagstiftning. Fru talman! Betänkandet handlar också om andra barnfrågor, bland annat barns hälsa. Här vill jag lyfta fram en särskild grupp barn, nämligen de alkoholfosterskadade barnen, vilket jag gjort flera gånger tidigare. I dag finns det mycket spridd kunskap om dessa barn. För att samla kunskapen behövs ett nationellt kunskapscentrum, vilket vi motionerat om. Det är ett behov som särskilt lyfts fram av föräldraföreningen för dessa barn, Fasföreningen. De har önskat detta. Kunskapsnivån är mycket ojämn ute i landet, och vi hörde i tisdags, när Mia var hos oss i socialutskottet, att de adopterade barn som kommer från de östeuropeiska staterna ofta har fosterskador av alkohol och droger. Jag har träffat 35 adopterade barn i Göteborgstrakten vilka har just dessa bekymmer. Det är förstås jättejobbigt för föräldrarna, och de vet inte vart de ska vända sig. En del motioner i detta betänkande handlar om andra utsatta barn. I flera motioner tar Folkpartiet upp vikten av det förebyggande arbetet för att stödja och hjälpa föräldrarna i deras roll. Jag tror att staten tillsammans med kommuner och landsting borde göra en översyn av hur det förebyggande arbetet bedrivs i dag. Jag tror nämligen att det är mycket spretigt. Enligt min mening har vi i dag alldeles för lite förebyggande verksamhet i kommunerna. När ekonomin blev sämre i kommunerna lades mycket sådan verksamhet ned. Dagis, skola och fritidsaktiviteter av olika slag är förstås bra, och MVC, BVC och socialtjänsten gör stora insatser, men mer borde göras. Vi har bland annat föreslagit vad vi kallar för Familjestödet. Det är en mellannivå dit föräldrar kan vända sig med sina bekymmer innan det gått så långt att socialtjänsten behöver träda in. Vi ställer oss också bakom flera av de förslag som Folkhälsoinstitutet föreslagit i rapporten Nya verktyg för föräldrar med till exempel telefonstödlinje för föräldrar, dvd och video om gott föräldraskap till nyblivna föräldrar samt Internetsida med råd och diskussionsgrupper. Det finns alltså en flora av verksamheter som skulle kunna vara bra i förebyggande syfte. År 2004 polisanmäldes över 8 000 fall av barnmisshandel. Sverige var först i världen med att förbjuda aga. Hur kan det då se ut som det gör i det svenska samhället i dag? Jag vet att Helena Bargholtz kommer att ta upp detta i sitt anförande. I andra motioner har vi tagit upp barn till missbrukare, kriminella och psykiskt sjuka. Detta var även Magdalena inne på. Det är fråga om stora grupper av barn. Till exempel finns i dag ca 250 000 barn till missbrukare, och många av dem får inte adekvat hjälp. I endast 70 av landets kommuner finns någon form av verksamhet som vänder sig till denna barngrupp. De barnen behöver få tala med och träffa andra som befinner sig i samma situation. Jag tror att alla partier är överens om att det måste tas krafttag när det gäller denna grupp av barn, det vill säga barn till missbrukare, kriminella och psykiskt sjuka. Varför händer det då så lite? Jag tror att vi egentligen vill att det ska hända något, men det görs väldigt lite. Självklart ska vi ta krafttag mot barns och ungdomars alkohol- och drogkonsumtion, men vi bör också titta på de vuxnas konsumtion av alkohol och droger. Andra utsatta barn är de som blivit hemlösa genom att föräldrarna blivit vräkta. Om dessa barn inte ska fara illa och bli offer för sina föräldrars och samhällets tillkortakommanden bör socialtjänsten få befogenheter att betala in beviljat ekonomiskt bistånd avseende hyra direkt till hyresvärden när det finns barn i familjen samt under en tidsperiod förvalta den enskildes inkomster av annat slag om erfarenheter visar att hyran inte betalas trots betalningsförmåga. Utredning har skett, men sedan har inte mycket hänt. Jag har egna erfarenheter av detta. Jag har inte blivit vräkt men varit hyresvärd för hyresfastigheter med familjer där föräldrarna haft mycket svårt att betala hyran eftersom de använt sina bostadsstödspengar till annat. Det har barnen så småningom fått lida för. Ekonomiskt utsatta barn, barn som under hela sin uppväxt varit utsatta, är också en grupp som har det jobbigt. En annan utsatt grupp är barn som har utsatts för sexuella övergrepp. Där har en del gjorts, men mycket återstår. På ett seminarium som vi hade i höstas med den tvärpolitiska barngruppen och Rädda Barnen så konstaterades också att brott mot barn sällan utreds på ett professionellt sätt. I genomsnitt leder bara 10 % av de polisanmälda fallen till åtal. Vi hoppas att försöken med barnahus med samverkan under gemensamt tak i likhet med det i Malmö kommer till i flera andra delar av landet. Vad som slår en när man läser det här är att det hela tiden görs nya utredningar och att åtgärder föreslås, men sedan händer väldigt lite. Och det som händer sker med en snigels hastighet. Men barn kan inte vänta. De går inte i repris. Jag yrkar bifall till reservation 5 under punkt 6 och reservation 17 under punkt 16. I övrigt står jag förstås bakom alla våra andra reservationer.

Fru talman! Alla vill barnen väl och att samhället på alla områden ska försöka flytta fram barnets rätt och ta till vara den. Socialutskottets betänkande och arbetet med att förverkliga FN:s barnkonvention i Sverige är förstås ändå angeläget. Trots att alla har denna goda vilja så vet vi exempelvis att endast en mycket liten del av de 200 000-250 000 barn som lever med missbrukande föräldrar får ett adekvat stöd. Det finns oerhört mycket kvar att göra när det gäller att ta till vara barnets rätt. Tillkännagivandet är ett bejakande av Riksrevisionens förslag om mer precisa mål och att förbättra sin redovisning. Förslagen stämmer väl överens med en rad motionsyrkanden från Kristdemokraterna och andra partier, varför vi hemskt gärna står bakom tillkännagivandet. Det är vanligt att vara allmänt välvillig, som sagt, till barnkonventionen. Men för att något som flyttar fram barnets rätt och position på djupet verkligen ska hända och åstadkommas så fordras mer. Därför är Riksrevisionens förslag mycket välkomna. Det fordras insatser på i stort sett alla samhällsområden, men mer precisa mål och bättre redovisning är grunden för att åstadkomma något och veta om något faktiskt har blivit av eller om man bara upplevelsemässigt och anekdotiskt känner till olika saker som har hänt. Jag har intryck av att tack vare den debatt som har pågått sedan Sverige skrev under barnkonventionen i början av 90-talet har fler blivit medvetna om barnkonventionens stadganden i Myndighets-Sverige, i politiska beslut och även ute bland allmänhet. Det är ungefär som agaförbudet från 70-talet; det har också påverkat attityder och därmed barnets rätt. Men mer precisa mål ger struktur åt påverkansarbetet. Som Magdalena också har varit inne på och visat i siffror är genomslaget för barnkonventionen rent praktiskt faktiskt mycket begränsat. Att notera är att även Socialdemokraterna ställer sig bakom tillkännagivandet trots att de egentligen inte vill, eller vill - det är frågan. Att de inte vill framgår av deras särskilda yttrande, där de som så ofta säger att arbetet har påbörjats av regeringen. Underförstått behövs därmed kanske inget tillkännagivande. Eller så behövs det - vi får se vad Socialdemokraterna utvecklar för syn under debatten. Kristdemokraterna tycker som sagt att detta är en mycket angelägen arbetsorder till regeringen. Fru talman! I de kristdemokratiska motionerna och reservationerna pekar vi på ett antal områden där barnets rätt enligt barnkonventionen borde och även kan erövra ny mark. I våra reservationer visar vi att om vi stöder familjen i lagstiftning, opinionsbildning och praktiskt socialt arbete så företräder vi också barnet. Det som barnet värderar som allra viktigast är tillgången till sina föräldrar. Det har bland andra Barnombudsmannen visat. Den här familjeinställningen innebär även att när familjerna inte har resurser att ta hand om sina barn så måste vi övriga konsekvent agera för barnet. I reservationerna 2 och 7 talar vi om att det görs mycket lite för att förebygga sexuella övergrepp mot barn. Enligt barnkonventionen ska staterna som har skrivit på konventionen skydda barn mot alla former av sexövergrepp. I ett skydd inbegrips att samhället inte bara ska agera när det har hänt, utan vi ska naturligtvis också försöka förhindra att det äger rum. Det finns goda exempel på skolprogram som via barnteater medvetandegör barn om att de har rätten att freda sig själva och att säga nej. Barnen står inte till förfogande för vuxenvärlden. Detta är projekt där även barn- och ungdomspsykiatrin har funnits med. De här projekten har fallit väl ut. Fler som har blivit utsatta för övergrepp har upptäckts, och barn har också definitivt blivit hjälpta så att de har orkat och vågat se att han eller hon visst kan stå upp för sin egen person. Men projekten uppträder alldeles för fragmentariskt. Vi behöver göra betydligt mer för att fylla barnkonventionens krav på att skydda barn mot sexövergrepp. I reservation 7 markerar vi att barnkonventionens krav på förebyggande arbete mot bland annat sexövergrepp borde införas även i svensk lag för att förtydliga detta. I reservation nr 19 talar vi om vikten av att professionell hjälp ges under lång tid när barn har utsatts för sexövergrepp. Vi vet i dag med säkerhet att mycket av symtom som uppkommer under tonåren eller ännu senare under vuxenlivet har sin grund i övergrepp som har begåtts i barndomen. Det är därför oerhört angeläget att barn- och ungdomspsykiatrin men även vuxenpsykiatrin under lång tid förmår se och stödja barnet som har blivit utsatt för dessa trauman. I allt tal om barnets rätt måste vi även blanda in alkohol- och droganvändningen. Den dramatiskt ökade alkoholkonsumtion som vi har sett under de senaste tio åren i Sverige har gett barnen en sämre position även sett ur barnkonventionens perspektiv. Barnen blir mer utsatta ju mer vuxenvärlden dricker. Det handlar om allt från en lättare salongsberusning - det kan vara tillräckligt för att allvarligt störa, förvirra och göra barnet otryggt när han eller hon ser att föräldrarna inte har kontroll över tillvaron - till det yttersta onda, som Kristdemokraterna tar upp i reservation nr 13. Jag yrkar bifall till den. Den handlar om det hundratal barn som föds varje år med mycket grava alkoholskador till följd av moderns drickande under graviditeten. Man kan gott kalla det för en neurosedynkatastrof per år. Här har den socialdemokratiska regeringen inte förmått formulera politik inom vare sig frivillig- eller tvångsvården som skulle bättre ta till vara barnets intressen. Kristdemokraterna anser att mödravården måste ge handfast information tillräckligt tidigt under graviditeten till de gravida. Det skulle räcka för att de allra flesta skulle sluta dricka under graviditeten. Det visar försök i Stockholm. Man kan uppnå oerhört goda resultat på det sättet. Men för ett litet antal, ett fåtal, alkoholberoende visar norska erfarenheter att ett inslag av tvångsvård skulle rädda ytterligare ett antal barn från alkoholskador. Men vi har fortfarande ingen formulering i något dokument som ordentligt flyttar fram positionerna på det här området. Här är den socialdemokratiska regeringen ansvarig för att detta sker. Den politiska debatten handlar i mycket stor utsträckning om vilket parti som kan tänkas vara bäst på att leverera störst materiell och annan välfärd. Det är naturligtvis oerhört viktigt. Det gäller det generella barnstödet på olika sätt och familjestödet. Men ännu viktigare än välfärd skulle man kunna säga är att färdas väl, det vill säga att känna den trygghet och lycka i tillvaron som kommer av att man klarar sin livsbas. Man klarar det närmaste, sina relationer till livskamrat och till släkt och vänner. Då har man uppnått oerhört mycket av livskvaliteten. Därför talar Kristdemokraterna jämt och ständigt om familj. I alla politiska beslut ska man fråga sig: Vilka konsekvenser har de här besluten för familjen och hur ställer sig därmed besluten för barnen? I reservation nr 10 talar vi om föräldrastöd. Jag ser det som en mycket stor framgång för Kristdemokraterna att vi i dag har familjerådgivning i alla kommuner. Det har dock visat sig att när föräldrapar kommer till familjerådgivning har det ofta gått för långt i söndring. Det finns ett behov av att ge stöd tidigare för att föräldrar ska kunna göra det som de alla vill, nämligen sitt yttersta och bästa för sina barn, och för att de ska kunna reda ut konflikter mellan sig så att skilsmässa kan undvikas. Helt i linje med barnkonventionen skulle det vara välgörande om det fanns föräldrautbildningar i alla kommuner för att förebygga. Därför talar vi i reservationen för att det ska finnas minst en familjecentral i varje kommun där socialtjänst och landsting samlat kan möta familjen. Det är inte minst viktigt för familjer med bara en förälder för att få till stånd ett stödjande nätverk. I linje med den här familjestödsreservationen har vi också reservation nr 16 om förebyggande arbete kring utsatta barn tillsammans med Folkpartiet. Reservation nr 17 om stöd till barn med föräldrar som lider av psykisk sjukdom eller missbruk eller som sitter i fängelse, som jag också yrkar bifall till, fru talman, har vi tillsammans med Moderaterna, Folkpartiet och Centern. Det händer fortfarande att psykiatrin inte har en aning om att det finns barn med i sammanhanget när man behandlar en vuxen patient och hur det barnet i så fall har det. Och när socialtjänsten behandlar en missbrukare händer det fortfarande att barnen används som en del i arbetet att få den vuxne på fötter. Det kan helt enkelt bli en förhandlingsbricka i spelet med att få i väg föräldrar till behandling av olika slag. Så får det naturligtvis inte vara. Reservationen är oerhört angelägen. Det görs även viktiga insatser av ideella organisationer, till exempel Bryggan i Stockholm, beträffande barn med föräldrar i fängelse. Men vi efterfrågar en samlad redovisning av vad som görs för att ta till vara barnens intresse för att därmed kunna gå vidare till hur ett adekvat stöd ska kunna byggas upp på dessa områden. Som flera talare redan har visat finns det oerhörda brister på detta helt vitala område för barnen. När det gäller vårt tillkännagivande om mer precisa mål tycker jag att dessa reservationer naturligtvis kan vara utomordentliga föremål för dessa mer precisa mål. I reservation nr 21 påtalar vi att det är fel när principer går före barnets rätt. När en familj hotas av vräkning kan vi se hur den riktiga principen att inte hantera någon annans ekonomi mot dennes vilja krockar med barnets intresse av att slippa utsättas för vräkning. Vi reservanter tycker alltså att det är rimligt att socialtjänsten tillåts lägga ett beviljat ekonomiskt bistånd direkt till hyresvärden för att barnet ska slippa detta trauma med en vräkning i de fall där det har visat sig att hyran inte betalas trots att man faktiskt har haft pengar till hyran. Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 13 och 17.

Fru talman! Arbetet med att förverkliga FN:s barnkonvention i Sverige och andra barnfrågor är det som vi debatterar här i dag. När barnkonventionen kom var det ett stort steg för att jobba med just attityder och förhållningssätt till barn. Även den lag som antogs där man förbjöd aga var ju en väldigt viktig lagstiftning. Jag tror att också dagens tillkännagivande kan vara ytterligare ett steg i arbetet med att förändra attityder till barn och till barndomen. Barn har ett alldeles eget människovärde. De har också behov som gör att de är extra utsatta eftersom de alltid är beroende av vuxna i sin omgivning. Jag tror att det tillkännagivande som vi gemensamt lägger fram till regeringen i dag, där man ska ge mer precisa mål, kan vara ett bra verktyg för att jobba vidare inom olika myndigheter och även lokalt, det vill säga i den kommunala och regionala debatten i respektive verksamheter. De kan bryta ned detta och fundera på vad detta innebär för dem. Jag tror att en av de viktigaste delarna i det här arbetet är att vi sätter mål som leder till processer, som i sin tur leder till attitydförändringar. Det är på det viset som vi kan förändra vardagen för våra barn. Jag står givetvis bakom de reservationer som Centerpartiet har i det här betänkandet, men jag yrkar bifall endast till reservation 17. I reservation 9 skriver vi bland annat om införlivandet av barnkonventionen i svensk lag. Där känner jag att vi delar lite grann av den kritik som Riksrevisionen framför när man kräver mer precisa mål. Vi tycker att den lagstiftning som finns behöver harmoniseras, fördjupas och förstärkas kopplat till barnkonventionen. Jag tror inte att någon är däremot. Det är snarare så att det handlar om en resurs eller en vilja att gå vidare och strategiskt lägga upp arbetet för att gå igenom de här olika bitarna. I reservation 11 pratar vi om makt över vardagen. Ingrid Burman tog tidigare upp stödet till de mest utsatta föräldrarna och ironiserade lite grann över detta med ekonomisk makt över den egna vardagen. Även om de familjer som har ett ekonomiskt bistånd i dagsläget kan behöva ha det biståndet, handlar en viktig del om att ge även dessa personer en möjlighet att ha makt över sin vardag, att ha ett jobb att gå till och kunna få behålla en större del av sin lön. Därför är det faktiskt ett viktigt förslag att sänka skatten för dem med de lägsta inkomsterna. Vi pratar också om föräldrautbildning. Vi säger att det är ett jätteviktigt uppdrag som man har runtomkring i landet att se till att föräldrar får stöd och hjälp. Tidigare år har det på ett sätt varit lättare att bli förälder. Ofta hade man ett socialt skyddsnät i sin nära omgivning som gjorde att det fanns någon att fråga om hjälp och stöd de där kvällarna eller morgnarna då kunde förtvivla över sin egen roll som förälder. Man var inte ensam i sin föräldraroll. Det har förändrats rätt kraftigt. Många är väldigt ensamma i sin föräldraroll. När det väl kommer till de riktigt tuffa åren, när vi börjar närma oss 13-, 14- och 15-årsåldern, har vi inte ett nätverk runtomkring oss som ett stöd. Det är enormt viktigt att vi bygger upp nätverk kring detta med föräldrautbildning och föräldrarådgivning. Jag vill däremot inte gå in och säga hur det ska organiseras. Det finns en mängd olika frivilliga organisationer och bildningsförbund som har bra upplägg på det här området. Jag tror att det är avgörande att man erbjuder möjligheten och ser till att det finns tillgängligt för att vi ska kunna stötta föräldrarna. I den reservation som jag yrkar bifall till, reservation nr 17, har vi tagit upp situationen för barn med missbrukande, kriminella eller psykiskt sjuka föräldrar, det vill säga de barn som kanske är de allra mest utsatta här i samhället. När det gäller dessa föräldrar, som antingen missbrukar, är kriminella eller har en psykisk sjukdom och som har hjälp för detta, är intagna för detta eller är föremål för andra åtgärder, har man ändå identifierat att det finns brister. Det skulle inte vara ett stort steg att också inse att man måste följa upp och stötta de barn som befinner sig i dessa utsatta situationer. Vi tycker att det händer för lite. I reservationen efterfrågar vi en samlad redovisning av vad som görs för att stödja de här barnen. Det skulle vara intressant att höra om Margareta Israelsson har något att lägga till på det området. Sedan är vi också med på den reservation som handlar om att stoppa vräkningar. Vi har i svensk lag inskrivet att alla har rätt till tak över huvudet. Vi är alla medvetna om att det tyvärr inte fungerar på det viset. Det är allvarligt, vem som än drabbas av det, men det är än allvarligare när det gäller barn. Könsstympning är också ett område som tagits upp här. Vi har från Centerkvinnorna jobbat med ett internationellt biståndsprojekt i Burkina Faso mot könsstympning. Det handlar om företrädare i de lokala byarna som informerar sina bymedlemmar om att inte könsstympa. Ibland tänker jag så här, att det arbete som vi gör i det här biståndsprojektet skulle vi faktiskt behöva använda här i Sverige också. Sverige har en riktigt skarp och bra lagstiftning på det här området, men vi har inte sett ett enda fall som har gått till åtal eller lyfts upp. Det är alltså en verkningslös lag, som det ser ut i dag, tyvärr. Rädda Barnen skickade över ett brev inför partiledardebatten. Jag tror tyvärr inte att någon av partiledarna lyfte upp detta, men jag tyckte att man hade en bra slutkläm, som jag vill ta upp här och koppla till vår reservation nr 17. Man skriver att det yttersta skyddsnätet för barn brister, och det politiska ansvaret har inte bara kommunpolitiker runtom i landet utan också regering och riksdag.

Fru talman! Det är inte så vanligt med stora replikomgångar när vi diskuterar barnkonventionen och dess införlivande, för vi brukar ju vara så rörande eniga om principen. Men när Annika Qarlsson tar upp detta med hur vi ska se till att de barn som lever i ekonomiskt utsatta miljöer ska få en bättre barndom och pekar igen på att de borgerliga partierna tycker att man ska göra detta genom att sänka skatten så funderar jag lite grann. En femtedel av hushållen lever med ekonomisk knapphet. Det finns över 100 000 barn som lever i ekonomiskt utsatta miljöer. Antalet barn har minskat de senaste åren, men de är fortfarande en bra bit över 100 000. När vi genomför generella åtgärder, vilket var min stora poäng, säger vi att vi undantar de här barnen. Jag har ett minne av att Centerpartiet tidigare har delat den uppfattningen att även generella bidragshöjningar, med vilka tanken är att utjämna mellan dem som har barn och inte, även ska omfatta dem som lever i de här ekonomiskt utsatta miljöerna, men nu pekar Annika Qarlsson på en annan linje. Min fråga blir då: Om nu inte de generella delarna ska omfatta dem som lever i de här miljöerna, och om ett barn nu har en mor och en far som inte har någon löneinkomst - jag menar att vi alla vill att alla ska ha rätt till jobb, det är ju självklart - hur ska då detta barn nås? Ska sådana barn få fortsätta framleva sitt liv så här? Tillväxten ökar i Sverige för alla utom för de här barnen. Är det så Centerpartiet tänker?

Fru talman! Om Ingrid Burman hade lyssnat noga på mitt anförande hade hon hört att jag inte sade att det inte skulle gälla alla generella bidrag. Självklart ska det vara så. Men det är bara just för tillfället. Ska vi förebygga det hela och få så många som möjligt att inte hamna i behov av socialbidrag eller ekonomiskt bistånd så måste vi se att det handlar om att både se till att det finns en arbetsmarknad, att det finns jobb att tillgå och att man kan försörja sig själv, men också att man får en möjlighet att behålla en större del av sin lön. Jag tror att Ingrid gick i gång på fel del av min fråga där. Det jag använde mig av från Ingrids anförande handlade om att raljera över att det var skattesänkningar som var svaret. Jag tror att när man är i den situationen så ska bidrag finnas att tillgå som en trygghet, men det handlar också om att förebygga och se till att man får en möjlighet att faktiskt själv ha makt över sin vardag, att ha ett jobb att gå till och att kunna få behålla en större del av sin lön.

Fru talman! Jag tackar Annika Qarlsson för svaret, som jag uppfattar som att Centerpartiet kommer att stödja den reservation som Vänsterpartiet har, nämligen att även de barn som lever i ekonomiskt utsatta miljöer ska få del av de generella bidragshöjningarna. Det är ju ändå där skillnaderna finns. När det gäller rätten till jobb tror jag att vi alla har det som huvudmål. Problemet är att under tiden som vi talar om vad vi ska göra med de vuxna lever barn år efter år i de här miljöerna. Rädda Barnen och andra visar på det här problemet. Men jag är glad för svaret att även Centerpartiet tycker att de generella bidragshöjningarna ska nå även de ekonomiskt utsatta barnen, och jag förväntar mig att Centern röstar på den reservation som leder i den riktningen. Jag har också suttit och lyssnat på detta med hur man vill hantera de barn som är med om vräkningar. Ett sätt för den borgerliga alliansen är att ge socialtjänsten utökade möjligheter att förfoga över bostadstillägg och annat. Men min fråga är: Vad tänker ni göra med de barn som är med om vräkningar av andra anledningar än att hyran inte är betald? Det är ett svar ni ger. Jag delar inte till fullo er uppfattning om inriktningen, men framför allt är jag kritisk till att ni inte ser helheten. Barnfamiljer vräks av även andra anledningar. Tänker ni sitta och se på då?

Fru talman! Jag ska bara förtydliga: Nej, vi kommer inte att rösta på Vänsterpartiets reservation. Däremot har regeringen en linje som gör att bidragshöjningen kommer fler till godo. När det gäller vräkningar finns det enormt många åtgärder att vidta. I det tror jag att det handlar om att också stärka barnfamiljers rätt till boende - att det ska bli svårare att vräka. Men det är ingenting som ingår i det här, utan det är den ekonomiska delen som lyfts upp i den här reservationen. Jag tror att det kan vara ett sätt. Det förslag vi har löser inga problem. Det kan kortsiktigt vara till hjälp för vissa familjer. Men jag kommer tillbaka till att jag tror att det är enormt viktigt att vi ser hur vi ska stärka de här personernas möjlighet att hantera sin egen situation. Återigen är vi tillbaka vid att jobb och egen försörjning är en viktig del. Det leder också tillbaka till hur det ser ut på bostadsmarknaden och varför man kanske vräks.

Fru talman! Förenta nationerna antog den 20 november 1989 konventionen om barnets rättigheter utan omröstning. Det betyder att inget land motsatte sig konventionen. När konventionen sedan öppnades för undertecknande den 26 januari 1990 skrev 62 länder under den samma dag. Ingen konvention om mänskliga rättigheter har fått en så snabb uppslutning. I dag är det bara USA och Somalia som inte har anslutit sig till konventionen, även om Bill Clinton hann skriva under den innan han avgick som president. Jag tror att det finns ungefär 198 länder på jorden, så det skulle alltså vara 196 länder som har anslutit sig i dag. Själva undertecknandet innebär inte att landet i fråga har blivit bundet till konventionen. Först krävs det att landet ratificerar eller ansluter sig till konventionen. Konventionen om barnets rättigheter trädde i kraft den 2 september 1990, när den hade ratificerats av 20 länder. Sverige var då alltså ett av dessa första 20. Det innebär att FN:s konvention om barnets rättigheter formellt har gällt i Sverige sedan den 2 september 1990. En internationell konvention kan göras till gällande rätt i Sverige på två sätt: dels genom transformering, dels genom inkorporering. Sverige har av tradition valt att använda sig av transformering, som innebär att den internationella överenskommelsen inte kan användas direkt av de svenska domstolarna utan först måste införlivas med svensk rätt genom att svenska lagar skapas, om de nu inte redan finns, med utgångspunkt i den internationella konventionen. Sverige reserverade sig inte på någon punkt när man ratificerade konventionen. Regeringen konstaterade i sin proposition 1989/90:107 att det inte krävdes några förändringar i då gällande svensk lag för att tillträda konventionen. Propositionen jämförde konventionen med gällande svenska förhållanden och konstaterade att den svenska lagstiftningen redan uppfyllde alla konventionens krav. Och med det trodde man att det skulle räcka. År 1994 använde sig Sverige för första gången av så kallad inkorporering som just vid det tillfället innebar att riksdagen beslöt att den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter som helhet skulle utgöra svensk lag. Så kan man också göra. Skillnaden mellan de här två metoderna och de här tillfällena är alltså att FN:s konvention om barnets rättigheter inte kan tillämpas i svenska domstolar, men det kan den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter. Ratificeringen innebär emellertid att FN:s konvention om barnens rätt kan användas när domstolarna ska tolka svensk lagstiftning. Ratificeringen innebär också att riksdagen har åtagit sig att följa konventionen när man stiftar nya lagar som på något sätt berör konventionens innehåll, det vill säga nya lagar som berör barns rättigheter. Det är den här skillnaden, fru talman, som är orsaken till att Miljöpartiet de gröna ända sedan konventionen antogs i FN 1989 har drivit frågan om att den i sin helhet ska bli svensk lag. Det faktum att FN kritiserar Sverige, nu senast när det gäller behandling av flyktingbarn, visar att det var ett misstag att anta att befintlig lag räcker. Att förändra i praktiken kräver mer av ett kulturskifte. Då kan en inkorporering av ny text vara en av många metoder. Barnkonventionen har inte den plats som den borde ha, vare sig hos statliga verk, kommuner eller landsting. Varje vecka möter vi nyheter om övergrepp mot barn eller om behandling av barn som inte skulle ha förekommit om barnkonventionen och barnets rätt hade satts i första rummet. Därför är kravet på att konventionen ska bli lag lika aktuellt i dag som det var 1990. Jag kan inte hela historien, men jag antar att många ansåg att barnets rätt inte fick så stort genomslag i svensk praxis under 1990-talet eftersom riksdagen 1999 antog en strategi för att förverkliga barnkonventionen i Sverige. Att det tog hela nio år från ratificeringen fram till att man antog en strategi för att genomföra det som man faktiskt hade åtagit sig att efterleva måste ha haft någon sorts egen historia. Kanske var det svårt att se bristerna, kanske var det svårt att inse att gällande lag var otillräcklig eller också insåg man inte att rutiner inte ändras av sig själva utan att det krävs mera handpåläggning. Någon vet säkert mer om varför det tog sådan tid. Regeringen har sedan vartannat år rapporterat till riksdagen om hur det går med genomförandet av strategin. Nu har även Riksrevisionens styrelse granskat hur det gått. Efter att de har pekat på en del olika brister mynnar det ut i att man vill att regeringen ska återkomma med mer precisa mål om hur genomförandet ska gå till. Nu är det mer än 15 år sedan konventionen ratificerades. Naturligtvis är det bra att regeringen inte avfärdar kritiken, att man tar den till sig och att utskottet föreslår bifall till förslaget från Riksrevisionens styrelse. Visst är det på samma sätt bra att det pågår ett arbete ute i statliga myndigheter, i verk, att det pågår ett arbete på regional och lokal nivå, men det har faktiskt gått mer än 15 år sedan konventionen ratificerades. Frågan om det är rätt strategi som har valts kanske borde ställas. Det är synd att Riksrevisionens styrelse inte föreslår att konventionen inkorporeras, det vill säga görs till lag. Vi anser att alla beslut, både politiska och beslut hos myndigheter, kommuner och landsting ska underställas en barnkonsekvensanalys. Vi anser att Regeringskansliet borde ha en särskild barnenhet som bevakar att barnperspektivet inte glöms bort. Vi anser också att kommunerna borde åläggas att erbjuda alla intresserade som så önskar en föräldrautbildning. Vi har även motionerat om att övergrepp, inte minst sexuella övergrepp, som barn blir utsatta för inte kan tolereras. Därför föreslår vi i en motion en särskild åtgärdsplan. Jag vill också påpeka att det är viktigt för barnets bästa att långsiktigt hållbara lösningar prioriteras. Rättigheter har ju litet värde om det inte i ett längre perspektiv finns så mycket att fördela. Därför är även ur det här perspektivet ett dubbelspår mellan Falun och Borlänge angeläget då det är nödvändigt för det svenska näringslivets utveckling både på kort och framför allt på lång sikt. Utan ett genomtänkt fungerande infrastruktursystem kommer vi även i vårt land att på sikt få svårt att leva upp till de internationella åtagandena. Neddragningar brukar alltid drabba barnen först. Fru talman! Miljöpartiet står självklart bakom samtliga sina reservationer och står självklart även fortfarande bakom kravet på att barnets rätt borde bli svensk lag. Men för tids vinnande yrkar jag bifall bara till reservationerna 4 och 8.

Fru talman! En barnkonvention kommer inte av sig själv. Det var en lång process som ledde fram till att Förenta nationernas generalförsamling den 20 november 1989 kunde anta konventionen om barnets rättigheter. Precis som nämndes tidigare var det ett antal år sedan nu, drygt 17 år. Man skulle naturligtvis önska att vi hade kommit betydligt längre när det gäller implementeringen i Sverige, alltså hur barnkonventionen genomsyrar frågor som rör barn och hur vi arbetar med dem. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att ingen annan konvention har fått så stort genomslag, inte minst internationellt. Några veckor efter att Sverige undertecknat konventionen fick Bengt Westerberg och jag var sin motion behandlad av dåvarande socialutskottet som avstyrkte dem. Vi föreslog båda ett tillkännagivande om att Sverige skulle godkänna konventionen. Avslaget var inte så dramatiskt som det kanske låter utan föranleddes snarast av att det, som det står i betänkandet, är tillgodosett. Det betyder med andra ord att riksdagen ställde sig bakom regeringens proposition och godkände, eller ratificerade, konventionen. Även om vi ibland förbluffas över okunnigheten på sina håll vet vi samtidigt att detta är en konvention som det ofta hänvisas till i den allmänna debatten. Uttrycket "barnets bästa" måste anses allmänt känt. Det var emellertid först efter Barnkommitténs arbete som behovet av en strategi för genomförandet tydliggjordes, som Jan Lindholm frågade efter tidigare. En avgörande faktor för hur barnkonventionens bestämmelser genomförs i alla delar av landet och på alla nivåer är vilka styr- och kontrollsystem som utvecklas, sade de. Staten måste ha styrinstrument och uppföljningssystem som säkerställer att alla barn i landet verkligen tillförsäkras sina rättigheter i enlighet med barnkonventionen, sade den parlamentariska Barnkommittén. Mot bakgrund av det lade statsrådet Maj-Inger Klingvall i juni 1998 en proposition på riksdagens bord med en strategi för att förverkliga FN:s konvention om barnets rättigheter i Sverige. Barnkonventionen skulle vara ett aktivt instrument och genomsyra allt statligt beslutsfattande som berör barn, föreslog regeringen. Riksdagen ställde sig bakom strategin i total enighet. Fru talman! Synpunkterna på regeringens sätt att lägga upp arbetet har egentligen på det sättet varit få. Den rent strategiska modellen har inte varit så omdiskuterad. Däremot finns det frågor med koppling till barnkonventionen som har varit ständigt återkommande i olika former och med olika politiska förtecken. Jag tänker då på frågan om inkorporering av konventionen i svensk lag, om en barnbilaga, om hur vi ska få fart på kommunerna och några till. Det har egentligen inte varit några meningsskiljaktigheter i sak, mer när det gäller form eller tid, förutom hur barnkonventionen ska synliggöras i lagstiftningen. Jag brukar alltid understryka att jag tycker att vi har en bra modell i Sverige där vi uppdaterar vår lagstiftning när det gäller barnet, dess rätt till skydd och att få sin åsikt lyssnad till. Barnkonventionen i Sverige är som ett barnahus. Vi bygger om och bygger till. Vartefter synen hos allmänheten eller den politiska debatten utvecklar kraven på barnets rätt modifierar vi, skärper eller tillför nytt innehåll i lagstiftningen. Fru talman! Så beslutade då Riksrevisionen att granska om regeringen och myndigheterna har följt den nationella strategin. Man beslutade sig också för att granska regeringens information till riksdagen om utvecklingen. Det är bra. Det är precis den typ av information som vi behöver, såväl i socialutskottet som i riksdagen som helhet, och som Riksrevisionen ska utföra. De har också lämnat ca 150 rapporter, tror jag att jag räknade till. Revisionen anser att regeringen bör utforma, som sagts här flera gånger, mer precisa mål och krav för att skynda på arbetet med att förverkliga konventionen. Detta har redan påbörjats i regleringsbreven. Revisionen anser också att rapporteringen till riksdagen bör förbättras. Detta får vi se ett första tecken på, förhoppningsvis, i den skrivelse som är planerad till våren och som blir det första tillfället att komma med en ny form av rapport. Inte heller synpunkten att regeringen bör vidta åtgärder för att förbättra uppföljningen av utvecklingen på kommunal nivå är kontroversiell. Barnombudsmannen har en central roll i implementeringsarbetet, och det blir extra tydligt när det gäller kommuner och landsting. Regeringen och vi socialdemokrater ser i stället Riksrevisionens rapport som ett stöd i arbetet med att trycka på myndigheter, kommuner och landsting, precis som det uttrycktes behov av i den första strategin. Det här tillkännagivandet, som vi också står bakom, är bland annat föranlett av revisionens rapport men också av den motion som Moderata samlingspartiet har skrivit där det står: "Det är således regeringen som skall garantera att alla offentliga myndigheter och organ inom sina ansvarsområden fullföljer de förpliktelser som Sverige har iklätt sig." Som jag nyss sade är detta inga konstigheter utan stämmer nästan ordagrant med vad regeringen sade i den första strategin 1998: "I regeringens ansvar ligger både att se till att statlig verksamhet bedrivs i enlighet med konventionen och att följa upp vad som händer på lokal nivå." Däremot, vill jag förtydliga, stämmer det mindre väl med den åsikt som Moderata samlingspartiet förfäktade för bara två år sedan. Då ansåg Moderaterna att regeringens strategi präglades av ett myndighetsperspektiv. Då skrev man en motion med den rakt motsatta åsikten: "Ändå är det dessa myndigheter och organisationer som enligt regeringens skrivelse ska tillgodose barnens behov av trygghet och uppfylla barnkonventionen. Vi anser att regeringen har uppvärderat myndigheter och organisationer på bekostnad av det civila samhället." Denna omsvängning tycker jag dock är väldigt bra. Det betyder att vi nu gemensamt och med kraft kan trycka på våra myndigheter i detta arbete och se strategin som en modell för hur vi ska förändra vårt samhälle. Fru talman! Varje gång vi har hanterat strategin eller regeringens skrivelse har vi samtidigt behandlat alla motioner på området barn, så även denna gång. Det är både bra och dåligt, tycker jag. Det är bra därför att vi får en samlad debatt om barn - en barndag, som Marita Aronson sade - och dåligt därför att denna stora diversehandel med motioner ibland tar fokus från mer strategiska frågor om barnets rätt. Vi har tidigare här hört om reservationer om föräldrastöd, alkohol- och narkotikarelaterade fosterskador, förebyggande arbete kring utsatta barn, barn med missbrukande, kriminella eller psykiskt sjuka föräldrar, barn som utsatts för sexualbrott och ekonomiskt utsatta barn. Tiden medger inte att jag går in på alla dessa reservationer, men jag vill gärna säga detta: En stund när jag lyssnade på inläggen här kändes det nästan - jag tror också att Marita Aronson sade det i ord - som att det bara är ord och att ingenting händer. Jag kunde inte ta med mig allting som jag hade på bordet, men i socialutskottets betänkande står en hel del om det som faktiskt sker just nu - områden där vi i enighet i utskottet och i kammaren har begärt insatser, områden där vi väntar på propositioner och områden där vi i andra funktioner i parlamentariska kommittéer har lagt fram förslag för att få förändringar som bättre ska gagna barnets rätt. Jag har läst i Läkartidningen om forskare som har tittat närmare på arbetet med föräldragrupper i barnhälsovården: Går det verkligen att få de ekonomiskt utsatta familjerna att komma dit? Finns det ett sätt att träffas? Jag har läst departementets lista över aktuella barnfrågor och konstaterar att väldigt mycket är på gång. Vi kan se på Junis rapport om insatserna för barn med missbrukande föräldrar, på Socionomen som tar upp alla insatser för barn och familjer i socialtjänsten, på det material som har tagits fram för att hantera könsstympning, detta svåra område, eller på Medierådet som har haft vårt uppdrag att titta på ungdomar och medier och vilken påverkan detta har när det gäller risken att utsättas för sexuella övergrepp. För den som lyssnar vill jag alltså bara understryka, fru talman, när jag nu slutar och i likhet med alla andra ställer mig bakom betänkandet och yrkar bifall till förslaget, att jag hoppas att vi kan vara överens om att vi i vårt land också gör en hel del insatser för barnets bästa.

Fru talman! Strategin är inte ifrågasatt, säger Margareta Israelsson, och det tycker jag stämmer. Det har varit en 15-årig verkstad av enighet där man har famlat, delvis, men också kommit till en del konkreta saker som har fört det hela framåt. Som jag sade i mitt anförande finns det också en hel del att vara glad över. Bara attitydpåverkan tror jag har gjort oerhört mycket för att man i många sammanhang ska se barnets rätt först. Men jag vill ändå ha lite klarhet om detta med tillkännagivandet, Margareta Israelsson, och reda ut det. Frågan är ju inte oviktig. Eftersom vi sitter med en socialdemokratisk regering är det inte oväsentligt vilken ton som sätts i riksdagen när vi ska anta ett tillkännagivande. Har vi alla med på båten och verkligen kan trycka på att detta tillkännagivande är från vårt hjärta och våra njurar ger det naturligtvis ett annat intryck och avtryck i regeringens arbete och vidare för barnets bästa än om, som det ofta är, företrädarna för regeringspartiet, i detta fall Socialdemokraterna, säger att allt pågår, allt är egentligen i vardande och finns det inte i utförandekön så pågår det i alla fall en utredning om det. Därför skulle jag i dag gärna vilja ha lite förstärkningsord från Margareta Israelsson om att socialdemokraterna i riksdagen verkligen står bakom vårt tillkännagivande till hundra procent.

Fru talman! Det finns bara två olika svar man kan ge. Antingen yrkar man bifall eller avslag, och vi har också yrkat bifall. Det är ju ett enigt utskott som lägger fram detta tillkännagivande, och däri tycker jag att Ulrik Lindgren har fått sitt svar. Vad vi har velat understryka är att när det gäller dessa 150 olika rapporter som har kommit väljer de flesta utskott att lägga dem till handlingarna. Detta är ju en rapport för regeringen, för att markera och visa hur man ska arbeta. Som vi har fått rapporter om - det har ju ställts interpellationer i kammaren kring detta - har också arbetet med dessa frågor påbörjats, och så ska det ju gå till. Men vi står helt bakom tillkännagivandet och menar att vi nu ska få se en annan typ av rapport när den nya skrivelsen kommer.

Fru talman! Det är naturligtvis helt rätt att det bara finns ett ja eller ett nej till ett tillkännagivande. Men det som föranleder misstanken är ju det särskilda yttrande från Socialdemokraterna som finns i betänkandet där man säger att allting i och för sig pågår men att man ändå säger ja - alltså underförstått att tillkännagivandet egentligen inte skulle ha behövts, enligt er mening, därför att regeringen ändå håller på och harvar så gott den kan. Det är bra om vi får det förtydligandet i dag att vi behöver den här påtryckningen. Vi behöver dela ut den här tydliga arbetsordern som en pekpinne till regeringen att tillkännagivandet om mer precisa mål är viktigt för att också komma till skott med en tydligare redovisning. Beträffande "allting klart", som man kan få intryck av när man hör på Margareta Israelsson i huvudanförandet, vill jag ändå ställa de frågor som jag tog upp i ett meningsutbyte med Margareta Israelsson i höstas angående graviditeten som alkoholfri zon. I höstas talade vi med varandra om att regeringen inte lägger fram förslag. Då aviserade Margareta Israelsson att det kommer en alkohol- och narkotikahandlingsplan. Den har vi nu sett, och vi ska under vårens lopp behandla den i annan ordning. Men inte heller i den kommer faktiskt några konkreta förslag om att bygga ut och vara betydligt tuffare och offensivare när det gäller att informera gravida i tid om riskerna med alkohol. Det finns över huvud taget inte ens en bisats om att man kanske skulle våga sig på tvångsinstrument för att rädda ytterligare ett antal barn. Kan Margareta Israelsson i dag säga någonting om att positionerna flyttats fram här, eller betraktas även det här området som "allting klart" från regeringens sida?

Fru talman! Jag vänder mig lite mot uttrycket "harvandet". Jag tycker att vi ska komma ifrån det. Vi försöker gå till beslut, agera och föra saker vidare. När det sedan gäller det särskilda yttrandet håller jag faktiskt inte räkning på hur många särskilda yttranden som Kristdemokraterna har lämnat till betänkanden genom tiderna, men jag tror mig aldrig i någon debatt särskilt ha tagit upp varför man har avgett yttrandet. Vi brukar låta partierna anmäla detta på sammanträdet. Det är någonting som man får göra utifrån ställningstaganden som man har gjort. Man kan ha väckt motioner tidigare. Det kan bygga på andra uppfattningar. Vi har också velat markera, för det tyckte vi var viktigt, att samtidigt som flera partier i utskottet har begärt att vi ska trycka på regeringen för att det också ska finnas en friare roll för exempelvis Barnombudsmannen, som vi har debatterat i denna kammare, har jag fått försvara linjerna när det gäller Barnombudsmannen som myndighet och utveckla att det också ska finnas en friare roll. När vi nu styr upp det här och ger raka myndighetsorder försvinner naturligtvis också mer av det egna handlingsutrymme som tidigare fanns. I alkoholhandlingsplanen, Ulrik Lindgren, finns särskilda pengar för utbildning av dem som arbetar i primärvården för att de ska finna en bra modell för att tala med sina patienter om alkoholanvändningen.

Fru talman! Ord och handling tog jag upp och det gjorde du också, Margareta, i ditt anförande. Jag kan ju se att det står väldigt många ord i betänkandet om vad ni gör. Det känns säkert bra att det är mycket på gång. Men vad jag saknar är implementerandet ute i samhället. Det står mängder av ord om saker som ni ska göra, som ni har tänkt göra och som ni förbereder. Men handlingen har inte skett ute i samhället. Det har inte implementerats där. Jag vill fråga dig, Margareta Israelsson: Tycker du att implementeringen ute i samhället sker på rätt sätt, att allt det ni säger att ni vill göra verkligen sker? Varför sker inte resultatåterföringen tillbaka till riksdagen, som revisionen nu har kritiserat er för?

Fru talman! Kritiken från revisionen handlar ju om på vilket sätt vi kan rapportera. Där har man påpekat att om vi har en tydligare målbeskrivning går det lättare att mäta. Det är genomgripande så när vi talar om hur vi följer upp i revision. Det tycker vi är väldigt bra. Om man tittar på strategin genom de här åren, på skärpningen av strategin och på de olika rapporterna ser man att behovet av att kunna vara så tydlig som möjligt återkommer. Vilka kommuner har gjort det, hur har man agerat i den frågan, precis som Marita Aronsson säger och som vi också försöker följa upp i utskottet. Hur arbetar man med de olika sakerna? En regering regerar via sina myndigheter. Så är ju vår konstitution. Det regeringen kan göra för att följa upp de beslut som riksdagen fattar, eller hur man kan leda vidare förslag som kommer från parlamentariska kommittéer, är ju att ge uppdrag till sina myndigheter. Ibland fungerar det bra, ibland fungerar det mindre bra. En sak som vi hade hoppats på att få behandla redan förra året var frågan om att titta igenom det beslut vi fattade om omskärelse av pojkar exempelvis. Där gav regeringen, precis som vi önskade, ett uppdrag till Socialstyrelsen att granska hur det hade varit och fick en rapport som regeringen inte kunde använda, vilket också föranlett att vi inte har kunnat agera på ett sätt som vi annars kan göra. Det kan man naturligtvis kritisera regeringen för på ett sätt, därför att vi skulle ha haft rapporten tidigare, men det är ju myndigheterna som har uppgiften att lägga fram det materialet. Det blir lite dubbelt. Jag hoppas att vi ska kunna skärpa upp det med de förslag som riksdagen nu kommer att anta.

Fru talman! Det är precis som alltid, nu ska det ske. Det är väl lite grann det som jag vänder mig mot. Jag kan ta ett konkret exempel, barn till missbrukande föräldrar. Den frågan har jag engagerat mig mycket i. Jag kan inte riktigt förstå att vi inte gör mer kraftfulla insatser där. I dag har vi i bara drygt 70 av landets 280 kommuner någon typ av verksamhet för de här barnen. Det görs nästan ingenting. Jag har inte hört något. Jag har haft den här frågan uppe flera gånger här i kammaren. Det görs väldigt lite. Margareta Israelsson! Vad kan vi hjälpa de här barnen med? Vad kan ni göra just nu i riksdagen när ert parti är i regeringsställning? Gör något!

Fru talman! Det är lite grann två olika frågor som Marita Aronson ställer. Den ena är mer den strategiska, hur ska vi se till att barnkonventionen blir synlig ute i arbetet? Då tror jag inte att man kan ta ett område och säga att nu ska vi genomsyra just det. Det måste vara mer som grenar på trädet, att få ut funktionen, att det här "tänket" ska finnas, att lagstiftningen ska styra upp det. Den andra frågan är mer sakinriktad på barn med missbrukande föräldrar. Det är mycket bredare. Om man tittar på den lilla rapport som Junis har tagit fram, som jag tycker är väldigt bra i sin enkelhet om vi nu ska belysa den fråga som Marita Aronson så ofta tar upp, ser vi att de tittar närmare på vilka kommuner det är som har tagit fram grupper till stöd för de här barnen. Bara genom den kan man se att inte alla har gjort det. Då är en viktig fråga, som Marita Aronson säger: Ska riksdagen säga att alla kommuner ska göra det här?

Fru talman! Jag hade förstås med mig rapporten från Riksrevisionen. Margareta Israelsson har funderingar på att Moderaterna tidigare har varit kritiska mot att regeringen har kramat myndigheterna så mycket och att vi har pratat om vikten av det civila samhället. Av den här rapporten framgår det att av 88 myndigheter som är granskare av Barnombudsmannen är det en enda som har gjort det man ska göra. Då är det väl ganska enkelt att hålla med om att det inte går att bara lita på att myndigheter ska ta över och göra allt som krävs. Det gör de uppenbarligen inte. Jag skulle vilja fråga om Margareta Israelsson är nöjd med resultatet. Regeringen ska via sina regleringsbrev tala om hur man har tänkt sig att myndigheterna ska arbeta. Det framgår här att i de regleringsbrev som regeringen har skrivit till 49 myndigheter finns ordet barn över huvud taget inte nämnt i hälften av dem. Det här gäller i hälften av de regleringsbrev som regeringen ger till myndigheterna. Integrationsverket har inte några uttryckliga krav på att beakta barnperspektivet. Hallå! Integrationsverket har det inte. Är Margareta Israelsson nöjd med detta?

Fru talman! Nej, det är vi inte. Det är därför som jag tidigare har sagt - och jag upprepar det igen - att vi är med på tillkännagivandet. Vi tycker att det är bra att vi får tydligare signaler till myndigheterna. Jag vill understryka att det är via myndigheterna som regeringen kan styra. Det har visat sig nu att den strategi som riksdagen helt enigt stod bakom, och som vi enigt följde upp, att sättet att formulera sig, där Barnombudsmannen gavs i uppgift att vara den som kommunicerade med kommuner och landsting, inte har räckt till. Vi kan inte vara nöjda med resultaten. Vi måste vara tydligare, och vi måste hitta en annan modell. Jag kan också fundera i nästa steg. Det finns alltfler tydliga krav från partiernas sida om vad som kan krävas av kommuner och landsting. Vad leder det till i förlängningen? Det måste vi fundera över när det gäller kommunalt självstyre och hur vi ska få implementeringen att fungera. När det gäller att ta ansvar för barn är naturligtvis ordet barn viktigt. Vi kan naturligtvis skoja över det. Jag tror att det var på skolområdet som det fanns exempel på att ordet inte fanns med. Samtidigt kan jag förstå när myndigheten säger att det är något självklart eftersom det är barnen man arbetar med. Men just den typen av påpekanden som kan komma fram i en revisionsrapport är bra när vi ska formulera hur vi ska gå vidare och göra det bättre.

Fru talman! Något som är väl så viktigt i det här resonemanget är vad de som är satta att leda myndigheten visar. Det är fråga om att de som är satta att leda myndigheten, det vill säga regeringen, inte visar i ord och handling att detta är viktigt genom att använda ordet barn i regleringsbrevet eller genom att, som revisionen visar på ett annat ställe, i propositioner till riksdagen inte ta upp barnperspektivet i tillräcklig grad. Det redovisas här att man har granskat 83 propositioner inom Finans-, Justitie-, Social- och Utbildningsdepartementen. Barnombudsmannen bedömde att 21 propositioner rör barn. Var tredje innehöll ett barnperspektiv. Två tredjedelar gjorde det inte. Då är det inte myndigheten utan regeringen som lägger fram de propositionerna. Det är inte bra. Det kan inte Margareta Israelsson vara nöjd med.

Fru talman! Jag kan konstatera att när det gäller den strategi vi har haft för att arbeta för en utveckling av barnkonventionen och de modeller vi har stått bakom har det också handlat om att, som jag nämnde tidigare, stimulera till olika former av synsätt. Ett exempel i raden var när regeringen bjöd in myndigheter, landstingsföreträdare på den politiska sidan och personal i vården för att diskutera hur det kan blir ett bättre barnperspektiv, hur barnet möts i vården. Det är ett exempel på implementeringen av barnkonventionen som inte bara handlar om vad det står i vissa dokument. Det handlar också om att mötas, att kommunicera, att resonera om hur det görs. Även om jag med all tydlighet i världen kan säga att det här är bra är inte detta en ensam åtgärd. Det är också tydligt i den första strategin att det måste handla om information och kommunikation på olika sätt. Ett bra exempel på det är också de kommuner som har gått in i ett partnersamarbete för att gemensamt sätta sig ned och resonera om vad de kan göra och samverka om för att få ett bättre barnperspektiv i arbetet, för att hitta bra modeller att jobba med - inte statligt styrda. Kommunerna går samman och jobbar själva fram modeller till gagn för andra kommuner. Låt oss inte stirra oss blinda på att det är nu med den nya modellen, med andra direktiv till myndigheterna, som hela implementeringsarbetet kommer att skötas. Det kommer också att fortsätta på många andra sätt.

Fru talman! Repliker kan vara olika. Jag måste ändå få reflektera över att det är ytterst sällan jag har varit med om att ett parti som står bakom ett tillkännagivande plötsligt ska stå till svars för detta. Men repliker är olika. Jag förutsätter att både Margareta Israelsson och jag är glada över att vi har en riksrevision som visar på brister. Vi stod båda bakom att inrätta Riksrevisionen. Där är vi eniga. Jag begärde replik eftersom Margareta Israelsson började sitt anförande med att säga att barnkonventionen ska genomsyra alla frågor som rör barn. I Vänsterpartiet är vi så naiva att vi tycker att nästan alla frågor som rör människor berör barn. Det kan till exempel vara fråga om att asfaltera en gata. Ja, barn cyklar. Är det bra? Kommer det att underlätta? Minskar trafikdöden bland barn? Just att vi tycker att bredden är så stor gör att vi gärna vill ha en barnbilaga till budgeten. Det vill vi gärna ha bland annat utifrån det Magdalena Andersson redovisade, nämligen att man inte tror att till exempel trafikfrågor kräver en sådan genomlysning. En barnbilaga ska analysera varje beslut som ska fattas. Ett beslut om att bygga motorvägar är kanske bra. Barndödligheten minskar. Eller så undandras pengar från den gemensamma kollektivtrafiken - som barn använder. Det gäller den typen av analys. Men tyvärr har regeringen hittills - här är det socialdemokratiska partiet vi har nöjet att samtala med - tackat nej till detta. Varför? Delar inte Margareta Israelsson uppfattningen att alla mänskliga frågor också är barns frågor?

Fru talman! Vi brukar säga att om vi ska göra ett samhälle bra ska det göras barnbra. Då blir det bra för alla. Det stämmer väl överens med det Ingrid Burman vill understryka. När det gäller att föra fram barnkonsekvensfrågan, barnbilagan, vad som satsas ekonomiskt för barn respektive konsekvenserna har vi hela tiden velat få det dithän att vi ska föra fram det när vi gör något nytt. När vi utreder förändringar i lagstiftningen, när vi vill förändra saker, ska vi utreda vad det får för konsekvenser för barn. Hur kan vi se till att det här också utformas på ett sådant sätt att det sker, som vi ofta har talat om, för barnets bästa? Jag brukar numera alltid understryka att det inte räcker att vi bara talar om barnets bästa. Nu måste Sverige ta nästa steg. Nu måste vi upp på nästa nivå, där det handlar om att barnets vilja får höras och tas hänsyn till. Om vi ska ha en bra strategi för hur vi arbetar med barnkonventionen i Sverige måste vi upp på en nivå till, och inte bara tala om vilka konsekvenser det här får och vad vi vuxna tycker. Det kräver lite förändring.

Fru talman! Jag tackar för svaret, även om det kanske inte riktigt var svar på min fråga. Jag skulle kunna raljera och säga att det väl inte är någon överraskning för Margareta Israelsson att budgeten är ny varje år. Då behöver man också titta på den genom barnkonsekvensanalyser eller, som vi säger, en barnbilaga. Jag kan dela Margareta Israelssons uppfattning att det också handlar om att höra barns vilja och så vidare. Men så länge vi inte ens har nått det första trappsteget, vad som är barns bästa, och analyserar våra beslut utifrån det kan vi inte hoppa över det och säga att nu ska vi bara syssla med barns vilja. Vi vet inte ens om besluten är för barnens bästa. Jag är verkligen inte polemisk, men jag tycker att det finns en problematik i att man så konsekvent inte vill belysa de här besluten, och särskilt budgeten som är så styrande för allting annat, ur ett barnperspektiv och med en barnbilaga. Jag är inte riktigt nöjd med svaret, även om jag gärna tar båda trappstegen tillsammans med Margareta Israelsson.

Fru talman! Jag tror inte att det faktum att vi har intagit den ställning som vi har när det gäller frågan om barnbilaga handlar enbart om att vi tycker att det här ska vi inte göra och det här är någonting dåligt. Det ligger också i den diskussion som vi har haft: Hur kan man lösa en sådan här sak tidsmässigt? Vi får ju numera en rapport, ungefär som den norska bilagan har sett ut, där vi i redovisningen ser vilka ekonomiska insatser vi gör på barnområdet. Om barnkonsekvenserna i övrigt ligger i förväg handlar det om ett annat tidsperspektiv. Jag hade någonting mer på tungan som tyvärr alldeles föll bort, så jag får stoppa där.

Fru talman! Det kan bli riktigt intressanta svar. Jag tänkte fortsätta lite grann där jag uppehöll mig i mitt anförande. Att jag väljer att inte tala så mycket om FN:s barnkonvention beror på att det känns som att vi är eniga och överens och att det ska bli ett bra arbete framöver med tydliga mål. Det är en spännande utmaning, hur man ska få den debatten att leva även i lokala beslutsforum - det är ju där som barnen möter vardagen. Det är ett jätteviktigt område. Det jag uppehöll mig mest kring i mitt anförande handlade om barn till föräldrar med psykisk sjukdom, med missbruk eller som är intagna inom kriminalvården. Vi har sett att det är alldeles för få av de barnen som får hjälp och stöd, trots att föräldrarna är identifierade, är inne i olika vårdinsatser eller till och med är dömda till kriminalvård och så vidare. Det känns som att man vet att det är ett problem och vet att de här barnen finns, men därifrån är det ett steg till att också göra någonting för barnen. Jag har tittat lite grann på utskottets ställningstagande, där man pekar på att det här är viktigt. Man har tittat på de sammanställningar som bland annat Socialstyrelsen har gjort. Man håller med om att det är självklart att det här är viktigt, att det är av stor betydelse att både förebygga och upptäcka problem och att se de här barnen. I utskottets ställningstagande tas det upp att man just inom kriminalvården har gjort ett stort arbete och har identifierat. Men i det här tillkommer också missbrukarvården och vuxenpsykiatrin, som jag inte hittar någonting om. Jag är lite intresserad av att höra hur Margareta Israelsson ser på det arbetet, som jag är övertygad om pågår.

Fru talman! De saker som rapporteras i utskottets betänkande finns i nyligen lämnade rapporter. Jag vill understryka det i det som Annika Qarlsson tog upp. Vi får inte heller tappa bort det. Det är ofta så att vi i utskottet eller här i kammaren begär att det ska utredas eller att vi ska få en rapport om det och det, och när den kommer måste vi också se vad vi gör med den nyinhämtade informationen. När det gäller psykiatrin är det en av de saker som tas upp särskilt, kring psykiatrisamordnarens arbetsuppgifter, vad gäller både de vuxna och barnen själva. Jag minns inte om det var Annika Qarlsson som tog upp just den grupp som hamnar i kläm åldersmässigt. När det gäller den gruppen barn handlar det också om, som nämndes här, att föräldrarna ska identifieras och att barnen ska kunna få hjälp. Där sker det mesta arbetet utifrån socialtjänsten och det material som Socialstyrelsen nu har tagit fram. Det är ett ganska brett material för olika grupper av utsatta barn.

Fru talman! Jag blir inte riktigt klok på svaret. Jag ska se om jag kan ställa en följdfråga, men jag skulle egentligen behöva gå tillbaka och be om svar på den första frågan igen. I utskottets ställningstagande beskrivs just att man inom kriminalvården har identifierat och lagt upp planer för hur man ska arbeta med det här. Det jag frågade efter var missbrukarvården och psykiatrin: Finns det något arbete som har kommit så långt att man där är klar att ta fram planer för hur man ska arbeta? Det finns utredningar där det framgår hur man har arbetat, och man tar till sig forskning och så vidare, men någonstans gäller det att få en sammanhållen bild. Ska varje enskild psykiatriavdelning räkna ut hur man ska agera och komma framåt går det åt mycket arbetskraft. Det är lite grann det här att man har en gemensam hållning: Det här behöver vi samla ihop, och det här behöver vi ge som verktyg till de enskilda som jobbar inom psykiatrin eller inom missbrukarvården. Min fråga är: Är det ett arbete som pågår? Har det som skett inom kriminalvården, som det rapporteras om i utskottets ställningstagande, också skett inom de andra två delarna?

Fru talman! Nej, det är väldigt fokuserat här. Det har vi understrukit flera gånger från riksdagens sida när det handlar just om barn som har sina föräldrar inom kriminalvården. Där kan man säga att vi har kommit väldigt långt. När det gäller psykiatrin ligger det en uppgift på psykiatrisamordnaren. När det generellt handlar om de barn som finns där ute är det socialtjänsten som har ett ansvar för att se barnen och se hur deras familjeförhållanden är. Utvecklingen kring hur man ska arbeta med de frågorna har Socialstyrelsen haft som uppdrag, och de har tagit fram ett utbildningsprogram för hur man ska jobba med det som på olika sätt finns belyst, hur man ska se vad barnen har för hemsituation och uppmärksamma den.

Fru talman! I arbetet med att förverkliga FN:s barnkonvention i Sverige ingår frågor om barns hälsa och utsatthet och behovet av föräldrastöd. Jag vill därför ta upp en fråga som gör mig mycket bekymrad. Enligt oroande uppgifter från Barnombudsmannen finns det tydliga tecken på att barnagan ökar i Sverige igen. Antalet anmälda fall av misshandel mot mindre barn har ökat under de senaste åren. Sannolikt är mörkertalet stort enligt Barnombudsmannen. I sina kontakter med polis, socialtjänst och åklagare får BO alltfler signaler om att alltfler barn än tidigare utsätts för fysisk bestraffning. Sverige var först i världen med att 1979 förbjuda barnaga. Då infördes en reglering enligt föräldrabalkens 6 kap. 1 § som framhåller att barn ska behandlas med aktning och inte får utsättas för fysisk bestraffning eller annan kränkande behandling. I förarbetena till föräldrabalken framgår vad som gäller. Med kroppslig bestraffning - aga - menas främst en handling som innebär att barnet skadas fysiskt eller känner smärta. Det gäller även om det är ett lindrigt slag eller en hastigt övergående smärta. Förarbetena till lagen är mycket tydliga och innebär att våld inte får användas i bestraffnings- eller uppfostringssyfte. Vi har i Sverige med rätta varit stolta över att vi har lyckats övertyga föräldrarna om att fysisk bestraffning är ett mycket olämpligt sätt att uppfostra barn. Inom ramen för mitt uppdrag som ledamot i Europarådet har jag särskilt engagerat mig i kampen för att förbjuda barnaga i hela Europa. I alltfler länder har man nu, förlitande sig på de goda svenska erfarenheterna av ett förbud mot barnaga, infört eller är på väga att införa förbud mot barnaga. Därför, fru talman, är det mycket tråkigt, och det känns rentav skamligt, att ta del av BO:s rapport om att fysisk bestraffning av barn i Sverige ökar. Kan vi i Sverige inte längre visa på den svenska modellen för kampen mot barnaga? När man lyfter fram de utsatta barnen är detta en fråga som måste få högsta prioritet. Att små människor kränks genom fysisk och psykisk aga just därför att de är små och försvarslösa får aldrig någonsin tolereras. Barn har precis samma rättigheter som vuxna att inte utsättas för våld. Och att våldet dessutom utövas av dem som står barnen närmast gör det än mer fruktansvärt. Det som en förälder anser som en liten dask upplever ett barn som ett hårt slag. Och det är omvittnat, inte minst av barn själva. Hur kan man som förälder anse att man kan uppfostra sitt barn genom kränkande fysiska tillrättavisningar? Fru talman! Det är dags att samhället återigen drar i gång en kraftfull kampanj mot barnaga. Låt oss kalla den Operation barnfrid i samma anda som Operation kvinnofrid. Vet föräldrar i Sverige i dag inte att det är förbjudet att aga sina barn? Man kan befara detta. Därför måste den kampanj som genomfördes i samband med att förbudet mot aga infördes 1979 och som blev så framgångsrik återupprepas. Här spelar mödravårdscentralerna och barnavårdscentralerna en oerhört viktig roll för att ge föräldrar stöd i hur man kan uppfostra barn utan att aga dem. Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 16 om förebyggande arbete kring utsatta barn.

Fru talman! Det är en mycket viktig diskussion som socialutskottets ledamöter har fört här i kammaren i dag. Jag vill också ställa mig bakom anförandet från Ingrid Burman. Det är viktigt att vi som är lagstiftare i Sveriges riksdag, vi som är förtroendevalda, ser till så att lagarna och även barnkonventionen gör en konkret skillnad för de barn som lever ute i landet i dag. Barnkonventionen måste kunna konkretiseras så tydligt som möjligt. Därför borde väl alla utskott åläggas att faktiskt göra barnkonsekvensanalyser i alla de ärenden och lagstiftningsfrågor som vi behandlar i denna kammare? Det är ett alldeles för stort arbete för socialutskottet att ensamt få ansvar för att så att säga fixa detta när man har ytterligare hundratals frågor att jobba med. Det är någonting som vi alla bör tänka på i samband med att regeringen presenterar sin skrivelse, alltså att alla utskott får ett åläggande att göra barnkonsekvensanalyser av alla de lagstiftningsärenden som läggs fram, så att det inte bara är regeringen som ska göra det utan att även vi får ta ett ansvar här. Fru talman! Det är många frågor som behandlas av många andra utskott och som handlar om tillämpningen av barnkonventionen och så vidare. Det är det som det ytterst handlar om. Vi har väldigt bra lagar. Men det är oftast i fråga om tillämpningen som det brister. Det har vi kunnat se i arbetet med vårdnadslagstiftningen, där vi till exempel i utvärderingar har kunnat se att både domstolarnas och socialtjänstens hantering just vad gäller barnets bästa i vissa avseenden har varit väldigt bristfällig. Man har helt enkelt bortsett från det. Jag vill avslutningsvis vädja till socialutskottet. Eftersom man nu har valt att lyfta fram frågan om könsstympning av pojkar i detta betänkande, trots att regeringen kommer med en skrivelse där man ska redovisa Socialstyrelsens rapport i frågan och förhoppningsvis också föreslå åtgärder, kommer jag väl att tvingas att återigen upprepa denna motion för att ni i socialutskottet ska hantera den igen. Det kommer jag att göra, så ni behöver inte oroa er för det. Men jag vill vädja till er att ni ska försöka se på frågan utifrån ett barnperspektiv. Det är ju det som ni har diskuterat i dag. Tänk på det utifrån dessa små pojkars perspektiv och inte utifrån att frågan ska hanteras när pojkarna blir vuxna och faktiskt själva kan besluta och bestämma vad de vill göra med sina kroppar. I den bemärkelsen handlar frågan om könsstympning av pojkar just om könsstympning och inte om omskärelse. Jag vill att lagen om könsstympning av flickor görs könsneutral, så att man ställer samma krav även vad gäller pojkar och framför allt när det gäller den handlingsplan som finns, eller det arbete som presenteras på Socialstyrelsens hemsida där det finns frågor som belyser könsstympning, och att även information om könsstympning av pojkar kommer in på den hemsidan. Fru talman! Återigen: Barnets bästa borde tas upp av alla utskott, och de borde åläggas att jobba med dessa frågor lika aktivt som socialutskottet gör. Vi återkommer till frågan om könsstympning när regeringen har lagt fram sin skrivelse.