Assisterad befruktning och föräldraskap

Herr talman! I lagutskottets betänkande LU25 som ska debatteras i dag behandlar utskottet regeringens proposition Assisterad befruktning och föräldraskap . Propositionen bygger på en överenskommelse mellan den socialdemokratiska regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. De människor som längtar efter att föda barn men har drabbats av ofrivillig barnlöshet får hjälp i enlighet med lagen från 1984 om insemination och lagen från 1988 om befruktning utanför kroppen. I dag får en insemination med sperma eller befruktning utanför kroppen utföras endast om en kvinna är gift eller är sambo med en man. Det krävs skriftligt samtycke av mannen, och behandlingen får utföras endast vid offentligt finansierade sjukhus. Ett barn som har kommit till genom assisterad befruktning har rätt att, om det har uppnått tillräcklig mognad, få kunskap om sitt biologiska ursprung. Både regeringen och majoriteten i lagutskottet anser det diskriminerande att lesbiska par inte har tillgång till behandlingar enligt 1984 och 1988 års lagar. Regeringen föreslår lagändringar som ger även de lesbiska par som lever i registrerat partnerskap och samboförhållanden samma behandlingar som heterosexuella par, gifta eller sambo. Föräldraskapet ska fastställas genom dom eller bekräftelse. Lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 2005. I betänkandet finns en reservation från Moderaterna och två reservationer från Folkpartiet samt yrkanden från Kristdemokraterna och Vänsterpartiet. En spännande debatt väntar oss. Jag lämnar över ärendet till debattörerna.

Herr talman! Ärade kolleger och ärade åhörare som lyssnar på denna debatt! Det här är en glädjens dag för Sveriges barn, för Sveriges föräldrar och för Sveriges familjer. Genom den lagändring som riksdagen nu ska ta ställning till kommer vi att ta vårt ansvar som lagstiftare för att också på det område som vi behandlar i dag se till att barn får en så bra start i livet som möjligt och får möjlighet att komma till världen under så trygga förhållanden som möjligt, oavsett om barnen har föräldrar av ena eller andra sexuella läggningen. Innan jag kommer in på de skäl som vi från Folkpartiet liberalerna vill presentera vill jag passa på att välkomna att det faktiskt är en stor enighet i principfrågorna i denna debatt. Vi ser att partier tillhörande såväl den liberala idétraditionen som den konservativa idétraditionen och den socialistiska idétraditionen från sina olika utgångspunkter kan se att det här handlar om att trygga barnens möjlighet till en bra början på livet. Det är ju så, herr talman, att barn kommer till världen under olika omständigheter. Familjer ser olika ut. Kärnfamiljen där den biologiska mamman och den biologiska pappan tillsammans uppfostrar sina biologiska barn är den traditionellt dominerande men långtifrån enda familjeformen. Kvinnor som lever med kvinnor har i alla tider uppfostrat, vårdat och gett omsorg till barn. Det vi nu ska ta ställning till är ifall barn till samkönade par ska ges en likvärdig behandling i lagstiftningen som barn till heterosexuella. Den här lagstiftningen om assisterad befruktning rör på så sätt vid två områden som båda är grundläggande. Det ena handlar om att se till att trygga barnens möjligheter till en god uppväxt. Vi har en intensiv debatt om barns uppväxtvillkor och om vilka regler som ska gälla vid vårdnad och hur man på olika sätt ska trygga barnens uppväxtförhållanden både i de traditionella familjebildningarna och när man lever på annat sätt. Det andra handlar om synen på relationer, synen på familjebildningar och synen på om sexuell läggning är en relevant faktor, om människors sexuella läggning är någonting som gör att lagstiftningen ska sortera människor i olika fack och olika former av lagstiftning. I princip tar denna lagstiftning ett steg i riktning mot fullständigt likställande av alla människor oavsett sexuell läggning. Vi välkomnar detta. Vi tycker att det är beklagligt att man inte nådde hela vägen fram. Det kommer jag att återkomma till. Den här lagstiftningen diskuteras ibland som om det handlar om att konstruera nya familjebildningar, som om det handlar om att staten aktivt skulle uppfinna familjer - barnfamiljer - som annars inte finns. För mig, och oss i Folkpartiet, är det en märklig syn. Det är ett synsätt som närmast är nedvärderande mot alla de samkönade familjer som i dag finns i vårt land och i alla andra länder och ger barnen en kärleksfull uppväxt. Oavsett vad lagstiftningen säger kommer det att finnas barn som kommer till världen genom assisterad befruktning av en kvinna som lever ihop med en annan kvinna. Det sker i dag över hela landet. Det sker också genom att svenska kvinnor söker sig utomlands på grund av att den svenska lagstiftningen osynliggör dem och deras relationer. Bara för att en företeelse finns måste man naturligtvis inte automatiskt likställa den med andra. Olika familjebildningar skulle ju kunna vara bättre eller sämre på att ge barnen goda uppväxtförhållanden. Om det vore så att en uppväxt i en homosexuell familj faktiskt ger barnen en sämre start i livet vore det naturligtvis något som vi lagstiftare hade att ta hänsyn till. Sanningen är ju att all forskning, all mänsklig erfarenhet, visar att det inte finns någon skillnad på föräldrars möjlighet att ge barnen en trygg och kärleksfull uppväxt beroende på sexuell läggning. Det är egentligen ganska självklart. Det är inte i den sexuella läggningen som de goda föräldraegenskaperna sitter utan i den vuxnes förmåga att vara ett stöd och en trygghet, att ge barnet bekräftelse, att våga sätta gränser för barnet när det behövs och finnas där under barnets uppväxt. Den förmågan, herr talman, sitter inte i den sexuella läggningen. Ett argument som dyker upp ibland är barnkonventionen som har undertecknats av så gott som alla länder på jorden, inklusive ett stort antal länder som redan har den lagstiftning som vi i dag ska ta ställning till. En del motståndare argumenterar som om denna lagstiftning på något sätt skulle stå i strid med FN:s barnkonvention, närmare bestämt rätten till sitt biologiska ursprung. Jag är mycket förvånad över det argumentet som tyvärr dyker upp alldeles för ofta. I själva verket är det ju tvärtom. De barn som i dag kommer till världen i samkönade familjer där föräldrar, på grund av den nuvarande svenska lagstiftningen, söker sig utomlands kommer till genom assisterad befruktning i länder där man inte i efterhand har möjlighet att få reda på namnet på den som har donerat spermierna. Sverige är, om inte unikt, så nära nog unikt med att ha en lagstiftning som tydligt slår fast barnets rätt att, om det har kommit till världen genom assisterad befruktning, få reda på sitt biologiska ursprung om barnet självt så önskar när det har nått mogen ålder. Genom att öppna den svenska lagstiftningen också för barn i samkönade familjer tryggar man dessa barns möjlighet att få vetskap om sitt biologiska ursprung, om de så önskar. Herr talman! Det är, som sagt, lite beklagligt att den lagstiftning vi nu ska ta ställning till inte fullt ut jämställer människor oavsett sexuell läggning. Det är trist att regeringen samtidigt som den avskaffar förbudet mot assisterad befruktning inför nya och onödiga regler som särbehandlar lesbiska. Det gäller reglerna om föräldraskap. Dagens regler för assisterad befruktning innebär att en gift kvinnas man automatiskt erkänns som barnets andra förälder, även vid assisterad befruktning med donerade spermier, förutsatt att han samtyckt till den assisterade befruktningen i förväg. Den människa som tillsammans med barnets biologiska mor ska ta ansvar under barnets uppväxt erkänns alltså. Reglerna för samkönade familjer är däremot tvärtom. En lesbisk eller bisexuell mammas registrerade partner föreslås göra bekräftelse två gånger, dels samtycka i förväg, dels bekräfta föräldraskapet efteråt. Det blir bara en onödig krångelparagraf för samkönade familjer. Den hade lika gärna kunnat strykas. Regeringen anser tydligen att medmammor i samkönade familjer extra mycket måste bevisa att de vill ta sitt föräldraansvar, jämfört med makar i heterosexuella familjer. Det är beklagligt, därför yrkar jag bifall till reservation 2 från Folkpartiet där vi begär en lagändring på denna punkt. Trots allt, den 3 juni kom att bli en glädjens dag när en efterlängtad reform förhoppningsvis röstas igenom. Det är synd att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet missade chansen till en helt jämlik lagstiftning. Jag hoppas därför att ett utredningsarbete så snart som möjligt kommer i gång också på de punkter som återstår. I detta anförande instämde Jan Ertsborn och Mia Franzén (båda fp).

Herr talman, ledamöter och åhörare via tv! Om jag inte hörde fel tror jag att det uppgavs lite felaktigt vem som hade reserverat sig i det här betänkandet. Kristdemokraterna har reserverat sig tillsammans med Folkpartiet. Vi kristdemokrater har en helt diametralt motsatt uppfattning mot den som Martin Andreasson från Folkpartiet redovisade. Jag vill börja med att säga välkommen till justitieminister Thomas Bodström. Det är väldigt roligt att ha dig här i den här debatten. Som rubrik på mitt anförande, herr talman, har jag valt uppmaningen: Lagstifta inte bort pappa! Även om inte undrens tid är förbi tyder ändå det mesta på att riksdagen i eftermiddag kommer att fatta ett beslut som lagstiftar bort pappa. Det blir effekten av att lagutskottet föreslår att riksdagen antar regeringens förslag i propositionen Assisterad befruktning där lesbiska kvinnor ges rätt till insemination. Vissa barn kommer då att diskrimineras genom att berövas rätten att få växa upp med sin pappa. Förslaget är otillräckligt utrett och har som utgångspunkt vuxnas rätt till föräldraskap och inte primärt barnets bästa. Det hävdar en stor del av remissinstanserna, som vill avslå förslaget. Även vi kristdemokrater vill avslå förslaget, och därför passar jag redan nu på att yrka bifall till reservation 1. Sverige har ratificerat FN:s konvention om barnets rättigheter. I den inledande delen av konventionen - artikel 3, del 1 - slås fast att "vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet". Barnets bästa i främsta rummet, var det ja. Men vad gör justitieministern? Jo, han kör över barnperspektivet för att sedan köra fast på temat vuxna människors lika rättigheter. Justitieminister Thomas Bodström måste därför svara på frågan: På vilket sätt är det av hänsyn till barnets bästa som man berövar barnet möjligheten att växa upp med sin pappa? Herr talman! I frågan om lesbiska par ska få rätt till insemination gör regeringen inga överväganden när det gäller barnets bästa, och FN:s barnkonvention nämns över huvud taget inte. Det är remarkabelt. Jag lät från Regeringskansliet i förrgår beställa hem en sammanställning av remissyttrandena över betänkandet Barn i homosexuella familjer , SOU 2001:10, vilket ligger till grund för regeringens förslag. Kan verkligen justitieministern ha tagit del av alla remissyttranden? Man häpnar över regeringens nonchalanta beredning av det här ärendet, att man över huvud taget inte lyssnar till alla kritiska remissinstanser som till exempel Socialstyrelsen, Barnombudsmannen, Riksförbundet Barnens rätt i samhället, Bris, Svenska Läkaresällskapet, Familjerättssocionomernas förening, Riksdagens ombudsmän, JO, Hovrätten över Skåne och Blekinge, Kammarrätten i Göteborg, Umeå tingsrätt, Riksskatteverket, Länsstyrelsen i Norrbottens län, Uppsala universitet och Lunds universitet. Visst finns det en del positiva remissyttranden. Men varför inte, justitieministern, lyfta fram den så kallade försiktighetsprincipen eftersom remissutfallet var så splittrat, för att använda regeringens egna ord, och när det nu inte ens finns tillräcklig forskning att luta sig mot? Regeringen anför i propositionen: "När inseminationslagen infördes" - alltså 1984 - "gjordes bedömningen att lagen inte borde omfatta lesbiska par. Som skäl angavs att det inte fanns tillräcklig forskning om situationen för barn som kommer till genom insemination." Där fick försiktighetsprincipen råda. Nu har man slängt denna princip överbord genom att skriva: "Den forskning som kommittén presenterar om barn som kommit till genom givarinsemination . är i och för sig begränsad," - och lyssna nu noga på fortsättningen "och kommittén lägger inte fram någon forskning som särskilt tar sikte på barn som kommit till genom befruktning utanför kroppen." Forskningsläget är alltså i stort sett oförändrat. Det är då inte konstigt att den tunga remissinstansen Socialstyrelsens kritik är smått dräpande. Socialstyrelsen menar att kommittén drar generaliserande slutsatser av forskningsunderlaget trots att kommittén vet att detta inte är representativt. Socialstyrelsen, och Svenska Läkaresällskapet är inne på samma spår, hävdar att det skulle kunna innebära en belastning för ett barn att växa upp i en lesbisk familjebildning och att samhället därför i dessa fall inte aktivt bör bidra till att barn kommer till. Hovrätten över Skåne och Blekinge är också skarp i kritiken. Hovrätten anser det oklart hur man vid insemination ska anlägga det i direktiven anbefallda barnperspektivet. Vid insemination är utgångspunkten att samhället ställer ett förfarande till förfogande genom vilket barn skapas. Hela institutet insemination tycks därmed vila på ett föräldraperspektiv genom att det tillgodoser önskemål om "biologiskt barn" samtidigt som den biologiske fadern kan "trollas bort". Hovrätten menar också att det är ett stort steg etiskt sett att utvidga möjligheten till kvinnor som lever i en relation där barn inte kan alstras. Öppnas denna möjlighet är det också svårt att motivera varför ensamstående kvinnor ska vägras insemination. Så långt Hovrätten över Skåne och Blekinge. Även Familjerättssocionomernas Riksförening är mycket kritisk. Man skriver: "I detta förslag förefaller större hänsyn ha tagits till de vuxnas behov än till vad som är bäst för barnet. Det är . ingen rättighet för vuxna att få barn. Reglerna kring insemination är redan idag ibland problematiska, och med den utformning det nu aktuella förslaget fått, skulle de juridiska och praktiska konsekvenserna för barnet kunna bli mycket negativa. Förslaget framstår varken som tillräckligt utrett eller genomtänkt." Så avslutar Familjerättssocionomernas Riksförening sitt remissvar. Herr talman! Det finns mycket mer att ta upp när det gäller de kritiska rösterna mot förslaget, men de jag här citerat borde räcka för att riksdagen med hänvisning till tidigare nämnda försiktighetsprincip skulle avslå det förslag som nu berövar barnet dess far. Det är ingen tvekan om att ett framgångsrikt lobbyarbete från homosexuellas organisationer har banat väg för lagförslaget. Det är märkligt att alla andra partier utom Kristdemokraterna väljer att bortse från den tunga remisskritiken och i stället har lagt sig platt inför den relativt lilla lobbygruppen. De borde förklara hur de kan stödja en proposition där barnperspektivet inte övervägs och där FN:s barnkonvention inte nämns. Om det här förslaget antas ger det signaler om en helt ny inställning från samhället i familjefrågor, nämligen den att ett barn inte behöver någon pappa. Det kan på sikt bli äventyrligt eftersom beprövad erfarenhet visar att frånvaron av en pappa under uppväxten ej sällan medför negativa effekter för den unge. Redan i en riksdagsdebatt i februari med motioner från allmänna motionstiden i höstas där bland annat yrkandet om lesbiska kvinnors rätt till insemination fanns med framgick att inga partier utom Kristdemokraterna ser några bekymmer med att lagen för vissa barn exkluderar pappan. Vuxnas så kallade rättigheter fick gå före hänsynen till barnets bästa. Att vuxna människor vill ha barn är fullt naturligt. De flesta som bildar familj får barn. Men vissa får inte det. Oavsett längtan efter barn finns det ingen rättighet för någon att få - eller som det ofta numera heter i vår materiella värld: skaffa sig - barn. Däremot är det den naturligaste rättigheten i världen för ett litet barn att få växa upp med båda sina föräldrar, med sin mamma och sin pappa, och ha en manlig och en kvinnlig förebild att identifiera sig med. Denna naturliga rättighet vill nu regeringen i lag inskränka för vissa barn, de barn som tillkommer genom insemination av lesbiska kvinnor. Att driva igenom lagstiftning där vi redan innan barnet är fött fråntar det dess rätt till både mamma och pappa rimmar dåligt med principen om hänsyn till barnets bästa. Att sedan homosexuella kan visa kärlek och vara goda uppfostrare av ett barn förändrar inte den grundläggande problematiken. Det är mycket märkligt och framstår som inkonsekvent att de som nu vill ha en lag vars effekt blir att vissa barn förmenas sina fäder är de som i ett annat forum står upp och talar sig varma för hur mycket pappan betyder och som vill lagstifta om att pappan ska ta större ansvar. Jag tänker då på allehanda ansträngningar att få papporna att öka sitt uttag av föräldraförsäkringen. Vänsterpartiet vill till och med kvotera föräldraförsäkringen för att på så vis tvinga papporna att ta ut föräldradagar för att de ska få mer tid till sina barn. Då är man snar till att prata om barnets bästa. Herr talman! I slutet av januari var socialminister Berit Andnor i riksdagen med anledning av en interpellationsdebatt om just föräldraförsäkringen. Hon inledde sitt anförande på följande sätt: "Det finns en bred samsyn om vikten av att öka pappornas uttag av föräldraförsäkringen. Varför det? Jo, helt enkelt därför att det också finns en bred kunskap om vikten av att papporna deltar i vården av barnen. Det är också utifrån barnets bästa som den bedömningen görs. Barnen har rätt att få ha tid med båda sina föräldrar." I alla sina tre inlägg tryckte socialministern hårt på att utifrån barnperspektivet har barn rätt till båda sina föräldrar. I socialministerns tredje anförande hittar man följande: "Det finns så stora vinster med att få papporna att öka sitt uttag av föräldraförsäkringen. Det handlar om att barnen väldigt tidigt kan knyta en nära och bra kontakt med båda sina föräldrar. Det har också betydelse för hela livet, i vad som händer framöver. I samband med skilsmässor, vilket tyvärr händer, vet vi att en tidig, nära anknytning till pappan också har betydelse för i vilken utsträckning man har möjlighet att upprätthålla en god relation framöver. Det finns mycket bra forskning kring detta." Så långt socialministern. Herr talman! En kristdemokrat skulle inte kunna uttrycka detta bättre. Mot bakgrund av den breda samsyn som tydligen råder över hur viktigt det är att få papporna att öka sitt uttag av föräldraförsäkringen, eftersom barn har rätt till inte bara sin mamma utan även sin pappa, framstår lagstiftning om rätt till insemination av lesbiska kvinnor, som berövar barnen deras fäder, som rent diskriminerande för dessa barn. (Applåder) I detta anförande instämde Else-Marie Lindgren, Ulrik Lindgren, Mikael Oscarsson, Chatrine Pålsson, Tuve Skånberg och Erling Wälivaara (alla kd).

Herr talman! Jag har bara några korta tillrättalägganden, för de resonemang vi för på det här området får konsekvenser också på andra områden. Om man menar att det är ett brott mot barnkonventionen att barn inte får växa upp med sina biologiska föräldrar borde man exempelvis föreslå att givarinsemination för heterosexuella föräldrar förbjuds. Såvitt jag vet har inte Kristdemokraterna gjort det. De resonemang som framfördes pekar också mot att man borde förbjuda ensamstående att adoptera barn. Såvitt jag vet har Kristdemokraterna inte väckt någon sådan motion. Slutligen åberopas remissvaren på den statliga utredning, Barn i homosexuella familjer , som klarlade situationen för barn som växer upp med föräldrar av samma kön. Remissvaren på den utredningen var mycket samlade kring att ett rättsligt erkännande av dessa familjer bör göras. Diskussionen gällde på vilket sätt och vilka åtgärder man ville ställa sig bakom. Men så gott som alla remissinstanser var helt för att erkänna den samkönade familjen i svensk lagstiftning. Därför vill jag påyrka en viss försiktighet från Kristdemokraterna, som ställer sig utanför hela den mittfåran, när man stöder sig på remissyttrandena för att argumentera för sina ståndpunkter.

Herr talman! Jag vill bara säga att det är allmänt bekant att Kristdemokraterna och Folkpartiet har skilda uppfattningar i den här frågan. Som jag sade tidigare vill vi kristdemokrater inte att lagstiftaren ska gå in på ett sådant sätt att vissa barn i framtiden kan växa upp utan sin pappa. Det är det som det handlar om. Vi tänker på barnperspektivet och inte i första hand på vuxna gruppers så kallade rättigheter.

Herr talman! Dagens ärende är en samarbetsproposition mellan Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet. Jag vill börja med att säga att om inte Martin Andreasson hade haft sin reservation hade jag instämt i hans anförande, för vi har väldigt lika åsikter i allt övrigt. Att få barn är en naturlig längtan hos de flesta människor, oavsett sexuell läggning. En viktig fråga är hur vi skapar ett samhälle som gör att varje litet barn och varje familj kan leva trygga och harmoniska liv. Som lagstiftare måste vi politiker alltid prioritera barnens behov. Lagarna ska vara en stabil grund som skyddar våra barn både emotionellt, socialt och ekonomiskt. I dag är det redan möjligt med assisterad befruktning, men bara för en kvinna som är gift eller sambo med en man. Nu kommer möjligheten också för homosexuella. Insemination och befruktning utanför kroppen ska få utföras också när en kvinna är registrerad partner eller sambo med en annan kvinna. Utgångspunkterna är människors lika värde och att barnens bästa ska vara ledande vid alla beslut som rör barn. Hur tillgodoser man barns bästa? Det kan verka enkelt, men det kräver eftertanke och reflexion. Barns bästa ska utgå från det individuella barnet och dess situation. Varje barn är unikt och har unika och olika förutsättningar. För barnens bästa är det viktigt att det finns regler för föräldraskapet. Barn behöver trygghet och tydlighet. Nu vill vi ge barn som växer upp i homosexuella familjer rätten att få kunskap om sitt biologiska ursprung. För redan i dag skaffar ju lesbiska par barn genom insemination i egen regi. Redan i dag vänder sig lesbiska par till sjukhus utomlands för att insemineras. På kliniker utomlands är givaren i regel anonym, och barnen har då ingen rättslig möjlighet att få reda på sitt ursprung, men det har man ju enligt FN:s barnkonvention. Det är en av anledningarna till att detta är en väldigt bra reform. Barn som kommit till genom assisterad befruktning i Sverige har däremot, när de uppnått tillräcklig mognad, rätt att få ta del av de uppgifter som finns antecknade om givaren. Denna rätt kommer nu också att finnas för barn i homosexuella familjer. I kd:s reservation står det att propositionen ska avslås i sin helhet med samma argument som i alla liknande debatter i detta ämne. I majoriteten har vi en annan uppfattning. Familjer i dag är ett spännande och mångfasetterat spektrum av olikheter: gemensamma barn, hennes barn, hans barn, extramormor, mormor, låtsasfarfar, ensamhushåll, heterosexuella familjer och homosexuella familjer. Om detta kan vi ha många åsikter, men det är så här verkligheten ser ut. Det gäller att öppna ögonen och se var man befinner sig. Människor är i dag friare att leva i olika former, och ofta fungerar detta bra. Det brukar det göra när människor tillåts att leva på det sätt som de tycker passar dem bäst, utan att de skuldbeläggs därför att de inte vill leva efter en viss schablon. Barn behöver trygga och goda föräldrar, men barns familjer kan se olika ut. Jag tycker att det känns väldigt svårt när kd vill ta monopol på barnens bästa. Det kan inte vara rätt. Jag förstår inte riktigt de här argumenten. Det är som Martin Andreasson sade, nämligen att även kd läser remissvar och gör sina egna tolkningar. Så var det vid den stora debatt vi hade här för tre år sedan. Då var kd de enda som inte tyckte att styvbarnsadoption eller närståendeadoption var okej. Det tyckte alla remissinstanser. Vi måste vara lite ärliga: Vi är politiker. Vi läser remissvar. Sedan gör vi våra politiska bedömningar. Sedan var det papporna. Jag tycker att det är självklart att föräldraförsäkringen ska delas. Det skulle ha varit färre problem om vi hade gjort detta på ett bättre sätt. Personligen tillhör jag dem som inte skulle ha något emot en kvotering. Men de barn vi pratar om lever i familjer. Det är något vi har missat. Det är familjer som får inseminera. Det är inte ensamstående. Det finns två föräldrar. Det är fråga om vuxenförebilder. Det är inte bara fråga om papporna. Vi kunde höra på radion i morse en debatt mellan en kd-representant och en forskare. Han sade att det inte är fråga om papporna utan om vuxenförebilder. Människor skiljer sig, dör, och det finns de som inte är lämpliga som föräldrar. Då får man skaffa sig en ersättare. Vår uppgift som politiker är att se till att det finns ett bra skyddsnät. Jag yrkar avslag på Kristdemokraternas reservation. Sedan har vi reservationen om fastställande av föräldraskap. Regeringen ska återkomma i frågan. Det blir en utredning. Då kommer problemet upp. Då får vi möjlighet att diskutera denna fråga i kammaren igen. Jag yrkar avslag även på den reservationen. Sedan har vi den tredje reservationen, Utredningar om föräldraskap. Den har vi haft uppe i lagutskottet och i kammaren till behandling. Vi i majoriteten tycker inte att det finns något skäl att frångå den tidigare inställningen. Herr talman! Jag yrkar avslag på samtliga reservationer och bifall till förslaget i betänkandet. I detta anförande instämde Kerstin Engle, Maria Hassan, Hillevi Larsson, Johan Löfstrand, Christina Nenes och Raimo Pärssinen (alla s).

Herr talman! Jag blir något häpen när Marianne Carlström säger att vi kristdemokrater tar monopol på barnets bästa. Det verkar som om Marianne Carlström inte lyssnade på mitt anförande. Jag läste där upp alla dessa remissinstanser som tänker på barnets bästa. Vi är i mycket gott sällskap om vi skulle ta så kallat monopol på barnen. Jag har svårt att förstå hur man kan göra det. Sedan sade Marianne Carlström att vi gör egna tolkningar. Det jag läste upp, Marianne Carlström, var ordagrant citerat från remissutfallet. Det var inga egna tolkningar. Det var remissinstansernas ord rätt ut i kammaren. Sedan skulle jag vilja fråga Marianne Carlström. Marianne Carlström hörde säkert att jag i mitt anförande citerade hennes partikollega socialminister Berit Andnor, som talar sig varm för att det är så viktigt att papporna är hemma med sina små barn. Det är bra. Det ställer vi alla upp på. Sedan i ett annat sammanhang kan Marianne Carlström tänka sig att lagstifta om att vissa barn aldrig kommer att få ha en pappa som tar föräldradagar och deltar i omvårdnaden av barnen. Hur går detta ihop?

Herr talman! Jag börjar från slutet. Jag skulle kunna hålla samma anförande som Berit Andnor och ändå stå och säga det jag har sagt i dag. Det handlar om homosexuella familjer. Det finns alltså två föräldrar i dessa familjer. Då är det lika viktigt att inte den ena parten tar ut all föräldraförsäkring. Den ska delas mellan båda parter. Det är det som är viktigt. Det handlar om barnets anknytning till vuxna. När Berit Andnor pratar om föräldraförsäkringen är det självklart att man pratar om papporna. Nästa gång kan vi se till att hon pratar om båda vuxna. Jag kommer i alla fall att göra det. För mig är det samma sak. Sedan var det frågan om monopol. Jag menar att det är precis som om vi inte kan tänka på barnets bästa. Kristdemokraterna gör hela tiden sina tolkningar, precis som vi gör våra tolkningar. Jag pratade om den debatt som var för tre år sedan. Kristdemokraterna var de enda som inte lyssnade på remissvaren. Man gjorde en egen tolkning. Nu gör man en tolkning här. Ingemar Vänerlöv har dragit ut vissa citat. Men det finns också andra citat. Det finns inte forskning när det gäller barn som har kommit till vid befruktning utanför kroppen. Men det finns mycket forskning om barn i homosexuella familjer. Där visar all forskning att det finns ingenting som säger att de skulle vara sämre föräldrar. Det är avgörande för vår inställning.

Herr talman! Jag slås av detta lite obehagliga faktum att Marianne Carlström har, precis som justitieministern, kört över barnperspektivet och kört fast i vuxnas så kallade rättigheter. Marianne Carlström pratar om att i homosexuella familjer finns två föräldrar. Två föräldrar i en homosexuell familj betyder kanske mamma-mamma eller pappa-pappa. Men i den här diskussionen pratar vi om assisterad befruktning. Då handlar det om insemination av lesbiska kvinnor. Det är det vi borde förhålla oss till, alltså två föräldrar mamma-mamma. Hur går den syn jag redovisade i min första fråga ihop med att man i ena stunden tycker att det är så otroligt viktigt att en pappa finns med vid uppfostran av ett barn, att en pappa finns med när barnets första eller andra år ska löpa? Så kommer det inte att bli för de barn som växer upp efter en insemination. Där blir det två mammor. Var kommer pappan in? Var finns den manliga förebilden som samtliga experter är så eniga om är viktig? Som jag nämnde i mitt anförande - och det vet Marianne Carlström - visar beprövad erfarenhet att frånvaron av en pappa under barnets uppväxtår kan vara äventyrlig för den unge.

Herr talman! Jag kan bara upprepa vad jag sade förut. Det handlar om att föräldraförsäkringen ska delas i familjen. I den ena familjen, som Berit Andnor har pratat om här, är det fråga om en traditionell kärnfamilj med mamma och pappa. Så är det ofta när barnen är små. Sedan händer en hel del. Men vi som håller på med vårdnadsfrågor ser att när föräldraförsäkringen har delats har barnen en anknytning till båda föräldrarna. Då blir det lättare att komma överens om delad vårdnad och framför allt om att dela ansvaret för barnen och ge barnen en trygghet. Det är det det handlar om. Nu har vi dessa familjer som är samkönade. Det är lika viktigt där att dela föräldraförsäkringen och ta ett gemensamt ansvar. I alla familjer, i alla människors sociala liv, finns det väl män eller kvinnor så att barn kan skaffa sig andra förebilder än just de två man lever med. I många kärnfamiljer finns det också pappor som inte tar sitt ansvar - vad gör de mammorna då? Jo, de söker naturligtvis kontakter och förebilder. Det kan vara en bror eller en manlig bekant, och i andra fall en kvinnlig bekant. Det är inte så märkvärdigt. Jag har i alla fall inte sett någon forskning som visar att det är just den biologiske pappans frånvaro som är viktig. Det viktiga är att man har en bra familj som ger en trygghet och en bra uppväxt. Vad behöver barn mest av allt? Jo, det är kärlek.

Herr talman! Jag vill gärna börja med att hälsa justitieministern välkommen hit till vår debatt. Jag hoppas att detta blir en vana, så att vi ses också den 13 juni, när vi ska diskutera aktiebolagslagen. Välkommen då också! Jag vill börja med att citera ingressen i det moderata partiprogrammet, herr talman. Där står det så här: "Den goda idén om hur land ska byggas utgår från att alla människor är unika och har lika värde. Det är ur detta friheten härleds, varje människas rätt att med hänsynstagande till andra bygga framtiden efter egen vilja, liksom varje människas rätt att utveckla sina personliga egenskaper. Kampen för dessa värden, för det värdiga och personligt formade livet, måste vara kompromisslös." Detta synsätt genomsyrar naturligen vårt ställningstagande när det gäller också denna fråga om barn och lesbiska kvinnors möjlighet till assisterad befruktning. Herr talman! Vi har i dag en lagstiftning som ger samkönade par rätt att ansöka om adoption. Då har vi med stöd av ett mycket omfattande forskningsunderlag accepterat att barn som växer upp i homosexuella förhållanden får likvärdiga uppväxtvillkor som barn som växer upp i heterosexuella förhållanden. En diskussion som vi hade när vi beslöt om den lagstiftningen handlade bland annat om den särskilda belastning som adoptivbarn har eftersom de i allmänhet inte har möjlighet att efterfråga sitt ursprung. Den lagändring som vi nu är på väg att göra kommer att ge barn eller ungdomar den möjligheten. Jag tycker att det är en av de positiva delar som mitt ställningstagande när det gäller den här lagstiftningen vilar på. Vi moderater har alltså efter noggrant övervägande beslutat oss för att stödja förslaget att ge lesbiska par rätten att insemineras på allmänna sjukhus. Detta ärende skiljer sig från många andra som vi riksdagsledamöter har att ta ställning till, i det att det rör livets stora och mycket svåra frågor. Våra möjligheter att agera vid livets tillblivelse och betydelsen av föräldraskapet är stora, genomgripande mänskliga frågor. Den frågan är bortom politiken, anser jag, och den berör våra allra innersta värderingar. I denna diskussion kan vi inte undgå frågan om biologin. Mänskligheten består av män och kvinnor, och vårt syfte är att fortplanta oss. Det är inte en enkel sak att bortse från denna dimension, eftersom vi alla är delaktiga i den. Naturen ser ut på detta sätt. Vi måste respektera dem som utgår från denna ordning i sin argumentation. Frågan är vad vi kan och vill göra för att bistå naturen, där den inte skapar liv på naturlig väg. Världen ser annorlunda ut i dag än vad den gjorde för bara 50-100 år sedan. Familjer ser annorlunda ut, som vi hörde Marianne Carlström beskriva. Att ha en far och en mor må vara naturens ursprungliga plan, men för inte så länge sedan rynkade man på näsan åt ensamma mammor. Nu gör vi allt vad vi kan för att underlätta för dem och respekterar det tunga jobb som de har att uppfostra sina barn. Vi har, som jag sade, nyligen givit homosexuella rätten att ansöka om adoption. Familjebilden förändras, men det väsentliga är att vi skapar en stark ram för våra barn. Barnen ska vara utgångspunkt i våra resonemang, inte de vuxna. Mitt ställningstagande handlar inte om frågor om diskriminering, utan mitt och vårt moderata ställningstagande handlar om det som är bäst för barnen. Om jag ska anmärka på någonting i den proposition som vi har fått är det att jag inte tycker att barnperspektivet genomsyrar propositionen i den utsträckning som jag gärna hade sett. Vi har varit överens om att en människas sexuella läggning inte påverkar personens lämplighet som förälder. Den som längtar efter barn, som är beredd att anstränga sig för att komma över eventuella hinder för att få barn, som vill ta ansvar för barnets välmående och som vill ge barnet kärlek och uppfostra det efter bästa förmåga kommer med all sannolikhet att bli en bra förälder. Att skapa ett skydd kring barnet är det väsentliga i lagen. Att lesbiska kvinnor får barn förekommer redan, men barnen hamnar då utanför lagens ram - när man får barn genom att åka till sjukhus i Danmark eller ser till att bli gravid på annat sätt på hemmaplan. Lesbiska kvinnor är alltså i dag fråntagna möjligheten att använda svensk sjukvård för insemination. Det gör att barn som tillkommer i dessa lesbiska förhållanden exkluderas ur den svenska lagstiftningen. Genom denna lagstiftning som vi nu håller på att skapa ger vi de här barnen ett juridiskt skydd med barnets bästa som utgångspunkt. Barnet får rätt till information om sitt biologiska ursprung, som jag sade tidigare. Barnet får rätt till två föräldrar, och barnets tillkomst sker under medicinsk och psykologisk kontroll. På det sättet tycker jag att vi uppfyller de krav som ställs på oss som lagstiftare. I det här fallet bidrar staten till att ge möjligheter att skapa barn i situationer då barn av naturliga skäl annars inte skulle ha kommit till. I samtliga fall då människor genom lagstiftning skapar familjer måste stort ansvar tas för att barnen ska få det bra. Detta gäller oavsett vilka de tilltänkta föräldrarna är. Detta har också varit vår utgångspunkt när det gäller frågor om familjen i allmänhet, till exempel adoption för några år sedan, eller vårdnad och umgänge som vi kommer att behandla nästa år. Det måste naturligtvis också gälla alldeles särskilt då vi genom modern teknik hjälper till att skapa barn, fast det annars hade varit omöjligt. Till slut: Regeringen skriver i sin proposition att den forskning som kommittén - den parlamentariska kommitté som kom med betänkandet Barn i homosexuella familjer 2001 - presenterar om barn som kommit till genom givarinsemination i homosexuella relationer i och för sig är begränsad. Därför har vi ett särskilt yttrande där vi menar att regeringen har ett ansvar att initiera och följa forskningen på detta område och komma tillbaka till riksdagen om det upptäcks att vi behöver förändra någonting. Sammanfattningsvis, herr talman: Önskan att få barn är så stark hos de flesta av oss. Barn kommer att komma till också i lesbiska förhållanden, och barn finns i dag i lesbiska förhållanden. Ska man då ha ett barnperspektiv ligger det ett ansvar på oss som lagstiftare att stifta en lag som ger de bästa möjligheterna också för dessa barn. Det menar jag att vi gör i och med att vi bifaller förslaget i detta betänkande, som jag yrkar bifall till.

Herr talman! Det är en glädjens dag i dag. Den 1 juli kommer den här lagen att träda i kraft. Samtidigt finns det ledamöter i kammaren som gör att den här dagen också känns rätt tung. Jag vill börja mitt anförande med att citera några rader ur ett mejl som jag fick för en månad sedan. "För att tillfredsställa två kvinnor, som uppvisar ett psykiskt sjukligt beteende, skall barn försättas i en tvångssituation som bevisligen kommer att påverka dem i en icke naturlig utveckling. Vi vet ju att lesbiskhet inte är en medfödd läggning utan ett beteende som förvärvats på grund av omständigheter i en människas barndom och uppväxt. Det kommer alltid helt tydligt fram vid förbön för de personer som vill ha befrielse från lesbiskt intresse." Det här citatet är mycket talande, herr talman. Det visar nämligen precis vad det stora problemet är för alla kritiker till det lagförslag som vi debatterar här i dag, lesbiska kvinnors rätt till assisterad befruktning. Problemet är nämligen inte barnets rätt till sin pappa, Ingemar Vänerlöv, som man så ofta väljer att uttrycka det. Nej, det största skälet till att man inte kan acceptera lagar som inte diskriminerar på grund av sexuell läggning är att man ser homo- och bisexualitet som en psykisk sjukdom, något perverst. Och detta sker alltså fortfarande år 2005, trots att det är över 20 år sedan sjukdomsstämpeln togs bort. I vissa kretsar är man fortfarande övertygad om att homosexualitet kan botas genom förbön. Herr talman! Jag närvarade i höstas vid ett seminarium i andrakammarsalen som arrangerades av en av riksdagens föreningar, där en av Sveriges imamer oemotsagd tilläts mässa om Sodom och Gomorra och om de fruktansvärda saker som homosexuella ägnar sig åt i sängkammaren. Detta, herr talman, är helt oacceptabelt! Det är sådana här uttalanden, sådana här mejl och inte minst kd:s olika uttalanden som ställer allting på sin spets och som får mig att inse vad det är jag egentligen kämpar för och varför det är så viktigt att vi kämpar tillsammans mot dessa mörka, bakåtsträvande krafter. Jag vill instämma i mycket av det som Marianne Carlström, Martin Andreasson och även Inger René har sagt i sina anföranden. I dag har bara kvinnor som lever i heterosexuella relationer rätt att få hjälp med assisterad befruktning inom den svenska sjukvården. Lagstiftningen innebär att kvinnans sambo eller make anses som rättslig far till barnet om han har meddelat samtycke till behandlingen. Vänsterpartiet anser att ett lesbiskt par ska få tillgång till assisterad befruktning på samma villkor som heterosexuella par. Det har också varit vår absoluta utgångspunkt i förhandlingarna med regeringen. Det framlagda förslaget innebär att lesbiska kvinnor som lever i en relation får rätt till behandling, så kallad givarinsemination och även mikroinjektion, och att den befruktade kvinnans partner eller sambo anses som förälder till barnet om hon samtyckt till behandlingen. Men det kommer dessutom att krävas att hon bekräftar föräldraskapet. När det handlar om heterosexuella relationer, herr talman, krävs ingen bekräftelse av pappan; där presumeras faderskapet. Den nya lagstiftningen gäller heller inte för de barn som tillkommer genom inseminationer som utförs privat eller utomlands. Vi tycker ändå att det är bra att den här lagstiftningen nu kommer. Den ger barnen som föds i lesbiska relationer juridiska rättigheter, synliggörande, och framför allt i de här fallen även två föräldrar. I dag saknas den rätten helt för alla de barnen - alla dessa barn som redan finns, Ingemar Vänerlöv. Men jag vill poängtera att vi ser den här lagändringen som ett första steg på vägen, för det är enbart ett första steg, men ett mycket viktigt steg. Jag är glad att vi som samarbetat kring den här propositionen är överens om att vi väldigt snart ska ta ett nästa steg. Målet för Vänsterpartiet är en lagstiftning där alla barn ges samma lagstadgade rättigheter oavsett om deras föräldrar är homo-, bi- eller heterosexuella. För redan i dag föds det barn i lesbiska relationer. Det är fråga om en babyboom bland lesbiska kvinnor, som åker utomlands för att få hjälp med assisterad befruktning eller utför inseminationer hemma. Det är för dessa barns skull som vi vill att regeringen så fort som möjligt ska utreda alla de frågor som kvarstår efter den 1 juli. Frågan om spermadonatorns rättsliga ställning ska utredas. Vi anser att det bör finnas en valmöjlighet, antingen blir den befruktade kvinnans partner rättslig förälder eller så blir spermadonatorn det. Det här gäller även heterosexuella relationer. Jag tycker också att det är viktigt att öppna möjligheter för att insemination ska kunna ske hos privata vårdgivare, till exempel på barnmorskekliniker, som i Danmark. Förslaget öppnar även för ensamstående kvinnors rätt till assisterad befruktning, en fråga som vi i Vänsterpartiet driver och tycker är väldigt viktig. Redan i dag åker ensamstående kvinnor utomlands och får behandling. Konsekvensen blir att barnet inte har någon rätt till och ofta saknar möjlighet att få vetskap om sitt ursprung. Enligt det framlagda förslaget har alla barn som tillkommer genom assisterad befruktning här i Sverige lagstadgad rätt till kunskap om sitt biologiska ursprung. Alla, Ingemar Vänerlöv, som värnar om biologin borde i själva verket applådera förslaget. Ett argument som ofta hörs är att endast heterosexuella kvinnor ska ha rätt till behandling, eftersom en lesbisk relation av naturen är steril. Sjukvården ska vara till för sjuka, påstår man. "Sjukvårdens begränsade resurser ska inte användas till assisterad befruktning i en enkönad, principiellt steril relation" - för att citera ur en artikel i gårdagens nummer av Nya Dagen. Vad händer med alla infertila lesbiska kvinnor? Vad händer med det heterosexuella paret där både mannen och kvinnan är infertila, även det "en av naturen" steril relation? Vad händer med den bisexuella kvinna som först lever med en man som hon sedan lämnat för en kvinna? Ska hon också nekas behandling? Det kommer att vara upp till respektive landsting att bestämma hur resurserna ska fördelas när det gäller fall med barnlösa par, precis som det är nu. Men jag vill lyfta fram att det inte kommer att finnas utrymme för något landsting att diskriminera lesbiska par, eftersom diskriminering på grund av sexuell läggning är förbjuden inom hälso- och sjukvården sedan den 1 januari i år. Det kommer att gälla även inom detta område från den 1 juli. Så till infertila kvinnor, herr talman. Det är otroligt viktigt att även lesbiska kvinnor som är infertila i framtiden kommer att kunna få hjälp av sjukvården. Det är därför som vi i Vänsterpartiet också har krävt att man måste se över lagstiftningen för att göra förändringar där både ett donerat ägg och donerad sperma samtidigt ska kunna tas emot, vilket inte är möjligt i dag. I dag krävs i fråga om ägg- och spermadonationer att antingen ägget eller sperman ska komma från det par som genomgår inseminationen. Det är oerhört viktigt att också den här frågan blir löst. Vad händer med spermadonatorerna? Jag skulle förresten vilja passa på att uppmana alla er som lyssnar på debatten både här och på tv att ni tänker igenom behovet av spermadonatorer och så snabbt som möjligt tar kontakt med sjukvården och anmäler er som villiga spermadonatorer. Det finns brist på spermadonatorer. Tveka inte! Det man har gjort i medierna och framför allt av de universitetssjukhus som i dag genomför assisterad befuktning är att man har uttalat sig om att man ska gå ut och fråga spermadonatorerna om de skulle kunna tänka sig att deras donation även skulle kunna användas för lesbiska par. Det här tycker jag är otroligt allvarligt. Hur skulle det se ut, herr talman, om vi frågade donatorerna: Vill ni att er sperma ska doneras till svarta eller till judiska kvinnor? Är det okej? Jag tror aldrig att man inom sjukvården skulle ställa dessa frågor om det hade gällt dessa grupper. Det är därför jag åter säger: Diskrimineringslagstiftningen utvidgas och kommer att gälla även det här området från den 1 juli. Det finns inga utrymmen till diskriminering. Såsom landstingen behandlar heterosexuella par ska de också behandla homosexuella par. Herr talman! Vi i Vänsterpartiet vill att föräldraskapet ska presumeras på samma sätt i lesbiska relationer som i heterosexuella. I dag faller det barn som föds i ett heteroäktenskap under den så kallade faderskapspresumtionen. Mannen i äktenskapet förutsätts alltså att vara den biologiska fadern även om han inte är det. Jag skulle vilja veta vad ni som kritiserar förslaget har att säga om det. Är det verkligen etiskt och moraliskt försvarbart i era ögon, kd? För mig är det märkligt att ni till varje pris vill framhäva det biologiska faderskapets ställning, men bara i de relationer där det saknas en man. För mig är detta inget annat än rent hyckleri. Herr talman! Jag är övertygad om att det biologiska könet saknar betydelse för en förälders förmåga att ta hand om sitt barn. Det är därför som den här debatten inte bara handlar om lesbiskas rätt till assisterad befruktning utan i förlängningen om jämställdheten mellan kvinnor och män. I allra högsta grad handlar debatten om vad det är för samhälle som vi vill leva i. Ja, vad är det för ett samhälle som vi vill se? Vill vi se ett samhälle präglat av utanförskap och diskriminering? I så fall bör vi nog rösta för reservation 1. Herr talman! Jag vill motsatsen. Och jag vill uppmana Ingemar Vänerlöv och hans partikamrater att samma dag som den här lagen träder i kraft köpa ett exemplar av den då nyutkomma boken Queerkids som Annika Hamrud har skrivit. Där finns otroligt mycket fakta och upplysningar som ni skulle behöva. Vad är det för lobby, Ingemar Vänerlöv, som Kristdemokraterna pratar om, homolobbyn? Om jag inte missminner mig är det precis samma argumentation som man använde i 30-talets och det tidiga 40-talets Tyskland när man pratade om judelobbyn som höll på att ta över världen och dess rikedomar. Varför använder ni er av samma termer? Vad är det för homolobby som du är rädd för, Ingemar Vänerlöv? Och beträffande barnens tillkomst: Om ni nu på riktigt hade värnat om alla barns rättigheter skulle även ni i Kristdemokraterna inse att det är säkrare både för barnet och för kvinnan att genomgå insemination inom sjukvården än att - som fallet är i dag - många anser sig nödgade att göra det hemma, vilket egentligen inte är något problem. Insemination är ett väldigt enkelt ingrepp. Återigen tycker jag att Kristdemokraterna hycklar i den här frågan. Det här handlar om barns säkerhet vid deras tillblivelse. Herr talman! Med detta vill jag yrka bifall till förslagen i propositionen och i utskottets betänkande. Jag vill återigen poängtera att det här är ett första steg, och jag önskar att vi snart kommer tillbaka med steg 2. I detta anförande instämde Marianne Carlström, Kerstin Engle, Maria Hassan, Hillevi Larsson, Johan Löfstrand, Elisebeht Markström, Christina Nenes, Marie Nordén och Rezene Tesfazion (alla s) samt Ulf Holm (mp).

Herr talman! Det här är spännande diskussioner eftersom de berör så djupa värderingar som ligger hos oss alla. Jag satt på min kammare och funderade på ingångar och utgångar i en sådan här diskussion, på likheter och olikheter mellan kvinnor och män. Rent fysiskt vet vi alla att det finns yttre saker och en del inre egenskaper som är olika mellan kvinnor och män. När vi behandlar det här betänkandet är det intressant att diskutera egenskaper som hör ihop med föräldraskap. Är det några skillnader i det fallet? Förmågan att amma är en skillnad som är svår att komma ifrån. Men i övrigt finns det egentligen inte några skillnader. Det beror mer på vad vi har uppfostrats till eller vad vi har lärt oss. När det gäller att ta ansvar för barn, sköta om dem, vara uppe på nätterna, söka vård för öroninflammationer och allt vad det handlar om är det ingen skillnad mellan kvinnor och män. När man diskuterar föräldraskap i heterosexuella förhållanden har man redan gått ifrån den fysiska betydelsen. Även om det finns kvinnor och män som rent fysiskt inte kan bli biologiska föräldrar har de andra egenskaper som vi välkomnar, så vi ger dem möjlighet att bli föräldrar. I det här fallet gäller det att göra det ställningstagandet även i fråga om homosexuella relationer. Även där har man sådana egenskaper som krävs för att bli en god förälder, egenskaper som inte hänger ihop med det fysiska utan med hur man är som person, om man kan uppfostra barn, ta ansvar, ställa krav och sitta uppe och vänta till kl. 2 på natten när tonåringen äntligen kommer hem. Det är så här verkligheten ser ut i dag. Det finns en mängd olika familjerelationer. Vi har sagt att det är okej för heterosexuella att bli föräldrar med samhällets stöd, även om de fysiskt inte kan det. Därför tycker jag att det känns väldigt bra och helt rimligt med det förslag som vi antar här i dag, även om det fortfarande finns fler steg att ta på det här området. Det handlar också om att skapa tydliga spelregler där man klargör vem som har ansvaret och barnens rättigheter. Men vad är det för väg som Kristdemokraterna i sin reservation väljer egentligen? Betänkandet går en väg, att det ska vara lika mellan de olika grupperna. Vi tycker att det är föräldraegenskaperna som är det viktiga. Det alternativ som Kristdemokraterna väljer i sin reservation är mera av ser-inte-hör-inte-vill-inte-veta-spåret. Man ser inte hur verkligheten ser ut i dag. Man ser inte till att det blir regler som gäller för de barn som ska växa upp i dessa relationer. Det enda som hade varit rimligt att föreslå i den reservationen hade varit att kriminalisera homosexuella som skaffar barn. Men det väljer man inte att göra. Nej, man håller för öronen och ögonen och vill inget veta. I reservationen tar man också upp att vi som tillstyrker förslagen i betänkandet inte ser till barnens bästa. Då satt jag också på min kammare och funderade: Om man nu ser till de barn som växer upp i dessa relationer, vad är egentligen problemet? För en del barn blir det problem om man inte har en bra och trygg föräldrarelation, när det inte finns föräldrar som ställer upp, ställer krav, stöttar, vårdar och skäller lite ibland - det hör ju till, det också. För många barn har det varit jobbigt att växa upp utan en närvarande förälder, men problemet har då varit att föräldern inte har varit närvarande, inte vilket kön den icke närvarande föräldern har haft. Det som kan ses som problem för de här barnen, de möjliga problemen, handlar om omgivningens inställning. Hur går diskussionerna kring klasskompisarnas föräldrars bord vid frukosten? Vad säger man? I det här finns det olika, gradvisa steg. Det kan handla om mobbning, det kan handla om diskriminering, och det kan handla om det som till slut leder även till hatbrott. Vad är problemet när det här sker? Är det att det finns två mammor eller två pappor? Eller är det att det finns en omgivning, som Ingemar Vänerlöv med flera, som skapar den här situationen som till slut leder så långt att man kan tycka att det är okej att gå ut och knacka en bög? Det är det som det leder till i förlängningen. Därför är det ett mycket allvarligt ämne som vi diskuterar här i dag.

Herr talman! Det här är ett steg mot en bättre värld för framtiden. Så skulle jag vilja sammanfatta det här betänkandet och den här propositionen. Det är glädjande att se att enigheten är så stor i riksdagen kring detta förslag. Propositionen baseras på ett samarbete mellan Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet, vilket betyder att vi från Miljöpartiet helt och hållet står bakom betänkandet och yrkar bifall till utskottets förslag i dess helhet. Förslaget innebär i korthet att lesbiska kvinnor som lever i samboförhållanden eller registrerat partnerskap får rätt till insemination på svenska sjukhus. Det är en diskrimineringsfråga i den meningen, herr talman, att lagstiftningen i dag gör skillnad på föräldrar utifrån sexuell läggning. I dagsläget får de kvinnor som är gifta eller sammanboende med en man insemineras, andra kvinnor får det inte, vare sig de är lesbiska och lever i parrelation eller ensamstående hetero-, bi- eller homosexuella. Det är ett exempel på en lagstiftning som tydligt är heteronormativ och därför måste förändras. Det är därför vi från Miljöpartiet välkomnar denna förändring. Den innebär ett erkännande av samkönade familjer, vilket vi från Miljöpartiet har motionerat om vid ett flertal tillfällen de senaste mandatperioderna. Verkligheten - och nu vänder jag mig framför allt till Kristdemokraternas Ingemar Vänerlöv - är den att lesbiska kvinnor redan i dag skaffar barn. Men de gör det inte i Sverige på grund av den lagstiftning vi har, utan de åker utomlands. Frågan är då vilket rättsligt skydd dessa barn har under uppväxten. Det som är den stora förändringen i denna lagändring är att vi också ger de barnen en rättstrygghet i Sverige. Det är den viktiga förändringen. Man kan blunda för verkligheten och säga att det här inte existerar. Men det existerar, har funnits länge och kommer att fortsätta. Det blir därför en enkel justering till verkligheten, just för att ge barnen en trygghet för framtiden. Det är ett stort framsteg att barn vid assisterad befruktning kan få denna trygghet. Lagen från 1984 och 1988 säger att barn som kommit till genom donerad sperma när de har uppnått tillräcklig mognad har rätt att få del av uppgifter om givaren. Men om man åker utomlands har inte barnen denna rätt. Det är en bra förändring att barnen nu får denna rätt att få veta sitt ursprung. Det är också för barnets bästa i dessa situationer. Jag förstår inte, herr talman, hur man kan motsätta sig denna ändring av lagstiftningen till det bättre. Det här förslaget är ingenting nytt. Det har utretts flera gånger. Det plockades bort från utredningen som var för många år sedan. Där aviserade man att en förändring skulle komma, som tyvärr har dragit ut på tiden. Vi ska inte stå och diskutera i dag varför det drog ut på tiden, utan vi ska glädjas åt att det nu finns ett bra förslag kring detta. Ibland får man frågan - oftast via mejl, för det är väldigt få som ringer, och man kan ana var de kommer ifrån - om inte detta är ett sätt att gå för långt, att det skulle vara sexualpolitiskt revolutionerande för omvärlden. Men ingenting kan vara mer fel. Det är tvärtom så att det är Sverige som ligger väldigt långt efter inom detta område. Insemination för lesbiska och bisexuella kvinnor tillåts inte bara i välkända progressiva länder som Holland utan också i länder som Irland och Ryssland. Det borde inte vara för mycket begärt att Sverige ska vara åtminstone lika vidsynt som de katolska länderna Irland och Ryssland med sina utbredda uppfattningar i HBT-frågor. Ingemar Vänerlöv vänder sig väldigt mycket mot just homolobbningen. Men jag undrar om den egentligen är så stark. Jag tror att tron sprids mer och mer i det svenska samhället att människor är lika och att föräldraskap inte har någonting med sexuell läggning att göra. Barn kan växa upp i väldigt trygga parförhållanden om det är en mamma och en mamma eller en pappa och en pappa, och det tror jag är bra för framtiden. Herr talman! Man får också frågor om kostnaderna och om nu detta ska prioriteras hos landstingen. Svaret är helt enkelt: Nej, det ska det inte. Det är upp till landstingen att bestämma om avgifter och om hur detta ska ske inom den befintliga verksamheten. Den viktiga förändringen är att landstingen inte ska kunna diskriminera mer, utan det ska vara tillåtet med insemination också i svenska landsting - också en mycket bra framgång. Från Miljöpartiets sida har vi en invändning som är väl känd. Det är naturligtvis att vi tycker att detta förslag inte ger svar på riktigt alla frågor. Vi vill därför att en utredning ska tillsättas för att utreda frågan om föräldraskapet ytterligare. Det har regeringen lovat, eller jag hoppas att justitieministern nu kommer att lova att det kommer en utredning som ska snabbutreda frågan ordentligt så att vi får klarhet i den. Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut i betänkandet. I detta anförande instämde, Marianne Carlström, Kerstin Engle, Maria Hassan, Elisebeht Markström, Christina Nenes, Marie Nordén och Rezene Tesfazion (alla s) samt Tasso Stafilidis (v).

Herr talman! Ärade ledamöter och åhörare! Vi måste faktiskt värna alla människors lika rättigheter och möjligheter. Vi måste också värna alla barns lika rättigheter. Med den utgångspunkten är det inte konstigt att vi har en så stor och bred majoritet över blockgränsen när vi nu diskuterar det här och att det bara finns ett enda parti som avviker från de sju partier som är representerade. Vi har under de senaste decennierna sett att synen på homosexuella har förändrats. Vi har fått en mer öppen, mer liberal och modern syn. De krafter som fanns tidigare har begränsats men finns fortfarande kvar. Inte minst lagstiftningen har en viktig roll i det här, och där har det ju skett en rad olika insatser. Sedan möjligheten att ingå partnerskap infördes 1994 har partner fått samma möjlighet som gifta par att prövas som adoptionsföräldrar. Vi har också fått en ny sambolag. Vi vet också att homosexuella på grund av dessa mörka krafter faktiskt till och med har fått betala med sina liv för sin sexuella läggning. De har dessutom diskriminerats på andra sätt. Därför har också en ny lag införts om förbud mot diskriminering på grund av sexuell läggning, och hets mot folkgrupp avseende sexuell läggning har kriminaliserats. Tidigare i år tillsatte också regeringen en utredning med uppdrag att ta ställning till om par av samma kön ska kunna ingå äktenskap. Med det förslag vi nu ska ta ställning till, om assisterad befruktning och föräldraskap, tar regeringen ytterligare ett steg. Nu handlar det om barnen. Man kan ju ha en principiell utgångspunkt, och man kan ha en praktisk utgångspunkt. Om jag börjar med den principiella är det min fasta övertygelse att homosexuella föräldrar är precis lika bra som heterosexuella. Det är väl egentligen självklart, men det verkar ändå inte riktigt vara det. Jag tror dock egentligen att vi alla är överens, även representanter från Kristdemokraterna, om att det är fullkomligt ointressant vilken sexuell läggning man har när man ger kärlek, omtanke och trygghet till sina barn och att det är fullkomligt ointressant vilken sexuell läggning man har när man tröstar ett barn som är ledset, när man läser läxor med ett barn, när man kör till fotbollsträning, när man uppfostrar ett barn och när man lär ett barn vad som är rätt och fel. Då spelar den sexuella läggningen ingen som helst roll. Om vi inte är överens om det blir jag riktigt orolig. Med den bestämmelse om föräldraskapet som vi nu har föreslagit handlar det om att assisterad befruktning i dag bara får utföras i svensk sjukvård när kvinnan är gift eller sambo med en man. Nu föreslår vi att behandlingarna ska få utföras också när kvinnan är registrerad partner eller sambo med en annan kvinna. Den föreslagna bestämmelsen om föräldraskapet är på samma sätt som reglerna om faderskap vid assisterad befruktning knuten till samtycke till befruktningen. Barnet garanteras på så sätt två rättsliga föräldrar. Föräldraskapet blir alltså inte på samma sätt som i dag beroende av en adoption. Att ha två föräldrar ger barnet trygghet ekonomiskt, socialt och rättsligt inte bara under den tid då familjen lever tillsammans utan också om föräldrarna skulle separera eller om någon av dem skulle dö. Barnet har rätt till underhåll från sina föräldrar och arvsrätt efter dem och deras släktingar, och reglerna om vårdnad, boende och umgänge är knutna till föräldraskapet. Det är mycket tydliga och klara fördelar. Då vill jag slutligen övergå till det som är den praktiska frågan, det som är praktiken. Vi vet ju att dessa familjer finns i dag. Man kan inte stoppa huvudet i sanden och säga att de inte finns. De barnen finns i dag. Med tanke på det vore det väldigt märkligt att inte ge dessa barn samma rättigheter som andra barn. Det vore faktiskt att diskriminera de här barnen. Man kan inte blunda för verkligheten på det sätt som Kristdemokraterna gör. Vi kommer nog aldrig - jag tror faktiskt inte det - att ha samma syn när det gäller att heterosexuella och homosexuella föräldrar kan ge samma trygghet. Men vi måste väl ändå utgå från samma verklighet, de barn som växer upp i dessa familjer. Nu tvingas föräldrarna utomlands eller göra det på egen hand. Ska verkligen dessa barn få ett sämre skydd än andra barn? I detta anförande instämde Marianne Carlström, Kerstin Engle, Maria Hassan, Hillevi Larsson, Johan Löfstrand, Elisebeht Markström, Christina Nenes, Marie Nordén och Rezene Tesfazion (alla s), Tasso Stafilidis (v) samt Ulf Holm (mp).

Herr talman! Först och främst vill jag hälsa justitieministern välkommen till debatten. Det är mycket roligt att justitieministern är här i dag. Den lagändring som vi tar ställning till är ju efterlängtad av många, och justitieministern är väl medveten om att vi från Folkpartiets sida vid ett flertal tillfällen har pekat på hur viktigt det är att man kommer fram med ett färdigt lagförslag i denna fråga. Justitieministern och jag har ju själva debatterat detta vid ett antal tillfällen. Så vi välkomnar att lagstiftningen nu kommer. Men när det gäller den fråga som Folkpartiet har en reservation om, fastställande av föräldraskap, vill jag ändå fråga justitieministern varför man inte tog upp den frågan i samband med att propositionen utarbetades utan i stället skjuter det på framtiden tillsammans med ett antal andra frågor som man säger att man ska fortsätta utreda. Den här frågan, om hur föräldraskapet ska fastställas, är ju inte på något sätt ny. Det är inte så att den inte har uppmärksammats tidigare. Redan i remissbehandlingen av den departementspromemoria som ligger till grund för lagförslaget var det ju flera remissinstanser som pekade på det orimliga i att man har olika regler för registrerade partner och heterosexuella makar när det gäller hur föräldraskapet ska fastställas. Det är därför väldigt tråkigt att man lägger fram en krångelparagraf för samkönade familjer på denna punkt när man i praktiken begär att medförälder ska bekräfta föräldraskapet genom att både samtycka före och bekräfta efteråt. För heterosexuella föräldrar räcker det däremot med att samtycka på förhand. Jag vill fråga justitieministern: Varför tog man inte upp denna aspekt när den så tydligt uppmärksammades i remissbehandlingen?

Herr talman! Jag ska först säga att när man kommer med en ny lagstiftning, som det ändå är på det här området, ska man ha en ganska ödmjuk inställning. Det vill jag ha här på så sätt att jag inte anser att det här är hugget i sten för all framtid. Den fråga som Martin Andreasson tar upp är en fråga. Möjligheten att det också ska gälla utländska sjukhus är en annan fråga. Den fråga som Martin Andreasson tar upp är inte ny, tvärtom. Den har diskuterats många gånger. Martin Andreasson har sin uppfattning klar. Jag är inte lika säker. Jag anser att det finns för- och nackdelar med det här. Nackdelen är helt enkelt att det faktiskt kan finnas andra situationer, det vill säga att det är en man som är med och som i så fall fråntas hela möjligheten att bli vårdnadshavare om han faktiskt hade velat bli det. Det är det som också har funnits med i diskussionen. Sedan tycker jag inte det är något att säga om att det är klart att det blir ett extra steg med en ytterligare bekräftelse. Det är nackdelen. Innan den här frågan är helt löst tycker jag att det är bättre att vi inte försinkar den här lagstiftningen utan fortsätter diskutera den. Det finns ju också med i propositionen. Detta är en av de frågor som vi ska diskutera. Jag anser som sagt att det finns för- och nackdelar, men jag anser inte, trots att frågan har diskuterats under en tid, att det är så enkelt att det bara är att ta ställning till det ena eller det andra. Jag anser att man måste väga det här noga - för och emot - innan man tar ställning. Jag anser i vart fall inte att det inte finns skäl att gå fram med den här lagstiftningen för den sakens skull.

Herr talman! Ja, visst finns det för- och nackdelar här. Men har detta något med den sexuella läggningen hos de inblandade föräldrarna att göra? Det är den frågan jag tycker att man ska ställa sig, för när det gäller heterosexuella makar har man tydligen ansett det vara rimligt att man har en föräldraskapspresumtion som gäller även vid insemination eller annan assisterad befruktning med donerade spermier, det vill säga i sådana situationer där man faktiskt redan på förhand vet att det i vart fall inte är det biologiska föräldraskapet som ligger till grund för att medföräldern också blir rättslig förälder. Det är denna aspekt som det är så beklagligt att man inte uppmärksammar när man nu äntligen justerar lagstiftningen så att det blir möjligt med assisterad befruktning för kvinnor som lever i samkönade relationer. De för- och nackdelar som justitieministern beskriver är giltiga, men detta borde i varje fall tillämpas enhetligt på de inblandade föräldrarna oavsett deras sexuella läggning.

Herr talman! Nej, det är inte fråga om sexuell läggning, utan det är fråga om den praktiska situation som uppstår där vi ser för- och nackdelar på ett annat sätt än när det gäller heterosexuella. Just med tanke på att det är för- och nackdelar och just med tanke på att det finns människor som tjänar eller förlorar på det ena eller det andra ställningstagandet, så tycker i alla fall jag att den här frågan inte är lika klar som de övriga frågorna. Men jag vill också säga att jag har full förståelse för dessa synpunkter. Och som jag säger finns det å ena sidan en stark bärkraft i det resonemang som Martin Andreasson för på samma sätt som det finns starka skäl å andra sidan. Men det är just därför som vi ska fortsätta att diskutera detta tillsammans med bland annat frågan om möjligheten att få assisterad befruktning också vid utländska sjukhus. Jag anser att detta arbete ska påbörjas nu direkt. Detta är ett väldigt viktigt och stort steg. Och det är klart att frågan, som närmast är rent byråkratisk, om man ska få bekräfta detta en gång till, är nog så viktig, inte minst ur principiell synvinkel. Men jag anser inte att den på något sätt ska försinka detta. Nu ska vi ta detta steg, och sedan ska vi i positiv anda försöka lösa den och andra frågor som naturligtvis kan dyka upp när det är fråga om en ny lagstiftning. Det är ingenting som är unikt för detta på något sätt.

Herr talman! Jag ska fortsätta lite grann på Martin Andreassons resonemang. Vi har valt att inte reservera oss eftersom vi tycker att det är ett bra betänkande, även om det, enligt Martin Andreassons resonemang, kan behövas lite till. Och vi har fått de olika delarna i detta sammanhang förklarade. Det vore intressant att få höra lite grann om tidsperspektivet. Hur lång tid handlar det om innan det kan komma fram kompletteringar till detta? Även frågan om könsneutral äktenskapslagstiftning hänger ihop med detta. Det som vi ser i lagstiftningen handlar mycket om att det är registrerade partner eller äkta makar. Jag tycker att den frågan också är viktig för att underlätta i fråga om detta och inte särskilja. Det vore därför intressant att få höra vilket tidsperspektiv som gäller även beträffande den utredning som inte blev riktigt som ett nästan enigt lagutskott föreslog.

Herr talman! Man ska vara försiktig med tidsaspekter innan man är säker. Men det finns ingen som helst anledning att inte påbörja arbetet direkt. Och det har redan påbörjats på Justitiedepartementet på det sättet att man tittar på vilka frågor som är aktuella. Det är klart att det är svårt att säga en exakt tid när det handlar om frågor där man inte vet hur man ska kunna ta ställning. Men låt oss vara helt överens om att arbetet med dessa frågor ska påbörjas, utöver det arbete som redan nu pågår. Men jag är inte lika säker på att jag vill lägga in detta tillsammans med frågan om könsneutrala äktenskap. Då kan det bli så att de frågor som tar lite längre tid medför att de övriga frågorna tar onödigt lång tid. Det finns nog därför skäl att se dessa frågor som mer praktiska och att man arbetar parallellt med dessa saker för att inte förlora någon tid.

Herr talman! Jag vill bara höra något om tidsperspektivet när det gäller den könsneutrala äktenskapslagstiftningen så är jag nöjd.

Herr talman! Jag vågar inte säga något exakt. Jag får med viss försiktighet säga att jag tror att den ska vara klar våren 2007. Men det är med viss försiktighet jag säger det. Jag vill understryka det. Men jag kan naturligtvis kontrollera uppgifterna och återkomma senare.

Herr talman! Jag ställde en fråga till Thomas Bodström i mitt anförande som jag inte uppfattade att han svarade på. Jag kan upprepa den här direkt. På vilket sätt är det av hänsyn till barnets bästa som man berövar barnet möjligheten att växa upp med sin pappa? Det vill jag ha svar på. När inseminationslagstiftningen genomfördes 1984 gjordes bedömningen att den lagen inte skulle omfatta lesbiska par. Som skäl angavs att det inte fanns tillräcklig forskning om barn som kommer till genom insemination. Då gick man efter den så kallade försiktighetsprincipen. Men nu visar det sig, vilket även regeringen skriver i propositionen, att det egentligen inte har hänt någonting när det gäller forskningsläget. Man har ungefär samma bristfälliga kunskap. Det står så i propositionen. Men man är nu ändå beredd att släppa igenom detta lagförslag. Jag framförde i mitt anförande att det har varit en väldigt tung remisskritik mot detta. Jag undrar: Hur resonerar justitieministern när han väljer att inte ta hänsyn till den kraftiga kritiken som kommer bland annat från Socialstyrelsen och Bris?

Herr talman! Det är riktigt att det är flera remissinstanser som har invänt mot förslaget om assisterad befruktning. Men majoriteten har faktiskt tillstyrkt. Det ska vi komma ihåg. Det är alltså ett fullt demokratiskt och legitimt förslag. Jag vill också säga att vi under de tio år som har gått, i alla fall inom de flesta partierna, gått mot en mer modern och öppen syn. Vi har också fått denna typ av familjekonstellationer, och vi har kunnat se och konstatera att det inte på något sätt finns skäl att tro att dessa familjer inte skulle kunna ge samma trygghet och kärlek till sina barn. Men det som vi nu också ska ta ställning till är vad som händer med de barn som nu ändå finns, Ingemar Vänerlöv. De finns ju här och nu när du och jag står och diskuterar dem. Ska dessa barn verkligen få ett sämre skydd än de barn som kommer till genom assisterad befruktning för heterosexuella och än de barn som kommer till i övriga familjer? Ska dessa barn verkligen få ett sämre skydd? De finns ju här och nu. Jag tycker att det är väldigt märkligt att man kan komma fram till den ståndpunkten, därför att det inte bara är en principiell ståndpunkt. Det kan vi diskutera hur länge som helst, och där har vi olika uppfattningar. Det är faktiskt så att vi måste utgå från verkligheten. Och det är det som Kristdemokraterna inte gör.

Herr talman! Ja, Thomas Bodström, jag undrar hur det förhåller sig just med majoriteten av remissinstanserna. Jag vill minnas att när jag räknade på det var det 13 remissinstanser som var emot och 13 som var för, om jag räknade rätt. Och, märk väl, att av de remissinstanser som var för var det flera som hade homosexuella förtecken. Så det var ju självklart att de skulle vara för. Om man lite grann tänker bort dem är det nog så att remisskritiken överväger. Jag vill absolut påstå detta. Eftersom justitieministern är landets högste när det gäller ansvar för våra lagar och så vidare skulle jag vilja ha hans syn på följande. Om detta förslag nu antas ger det ju signaler om en helt ny inställning från samhället när det gäller familjefrågor, nämligen den att ett barn inte behöver någon pappa. Det menar vi kristdemokrater på sikt kan bli äventyrligt eftersom beprövad erfarenhet visar att frånvaron av en pappa under uppväxten ej sällan medför negativa effekter för den unge. Hur ser justitieministern på detta?

Herr talman! Jag tycker att det vore lämpligt om även Ingemar Vänerlöv svarar på frågor på samma sätt som jag försöker göra det. Jag har nu försökt ställa den frågan dels i mitt inledningsanförande, dels i min replik. Varför ska man diskriminera dessa barn som finns i verkligheten? Jag finner att Ingemar Vänerlöv värjer sig för svaret. Och det finns bara ett svar på det, nämligen att det inte finns någon som helst rimlig förklaring till att dessa barn ska ha ett sämre skydd när det gäller att få reda på sitt biologiska ursprung, att de ska ha ett sämre skydd när det gäller arv och att de ska ha ett sämre skydd när det gäller vårdnadshavare om det inte är så att det finns grundläggande ideologiska skillnader. Och det är väl det som egentligen är svaret. Stå inte och tala om att det ska vara ett skydd för alla barn. Det är inte det som det är fråga om. Och jag har flera gånger konstaterat att jag inte får något svar på detta. Av ett 30-tal remissinstanser var det, enligt de uppgifter som jag har fått, en majoritet för detta. Jag sade också att det var flera som var emot. Låt oss därför räkna detta efteråt, så kan vi se vilket som stämmer. Det är också så att vi har olika familjebildningar i dag. Vi har familjer med en mamma och en pappa. Vi har familjer med en mamma som tar hand om flera barn. Vi har familjer med en pappa som uppfostrar flera barn. Och vi har familjer med två mammor och med två pappor. Det får inte bli på det sättet att de barn som växer upp i en familjebildning som inte passar Kristdemokraternas ideologiska inställning till homosexuella människor i allmänhet ska få ett sämre skydd, men det är det som det faktiskt är fråga om här. Sedan är det väldigt intressant - det hoppas jag att Kristdemokraterna och de andra borgerliga partierna ordentligt tar ställning till före valet - hur man ska behandla alla de frågor som faktiskt väntar, till exempel frågor om assisterad befruktning vid utländska sjukhus, frågor om föräldraskap men också frågor om könsneutrala äktenskap, som vi kommer att ta ställning till inom ett par tre år. Ni bör i god tid före valet säga hur ni ska kunna hantera de här frågorna. Då räcker det nog inte med att bada i Maud Olofssons tunna, för då kommer ni att bli skrynkliga som russin. Det har motsättningarna inom det borgerliga blocket visat här med all önskvärd tydlighet. (Applåder)

Herr talman! Jag har följt debatten under morgonen, och jag delar många av de åsikter som majoriteten har framfört här. Men jag har också en del invändningar mot majoritetstexten. Därför yrkar jag bifall till min motion L31 yrkande 1 under punkt 1 om att regeringen ska återkomma med lagförslag. Jag yrkar också bifall till motion L31 yrkande 2 under punkt 3. Mina yrkanden grundar sig på min syn på hänsynstagande till barnets bästa, helt enligt FN:s barnkonvention som uttryckligen slår fast att barnets bästa ska komma i främsta rummet och ska vara en utgångspunkt i lagstiftningsarbetet. När jag har tagit del av propositionen och betänkandet får jag en känsla av att de kanske mer tar ställning till den vuxnes intresse av föräldraskap än omsorg om barnets bästa. Jag grundar även mitt ställningstagande på frågan om lämpligheten att vara förälder. För mig finns det inget som säger att en människas sexuella läggning påverkar den personens fallenhet som förälder. En lesbisk kvinna kan självklart vara en kärleksfull, omvårdande moder och skiljer sig inte nödvändigtvis från andra kvinnor vad gäller förmåga att uppfostra ett barn. Däremot finner jag svaga skäl för att det vid ett lesbiskt partnerskap eller samboförhållande ska vara självklart att den biologiska moderns partner eller sambo automatiskt ska bli förälder. Herr talman! I dag löser många lesbiska kvinnor sin befruktning genom att söka upp utländska sjukhus eller genom att ta andra initiativ. Det får bland annat till följd att kvinnans barn inte kan härleda sitt ursprung, och i många fall är kanske även den medicinska tryggheten tveksam vid sådan befruktning. Jag tänker då speciellt på den stora utbredningen av aids här i världen. Då befruktningar utanför den svenska sjukvården redan i dag sker och tillgängligheten utomlands är stor anser jag att det är bättre att lesbiska kvinnor får möjlighet till behandling på svenska sjukhus. Barnet får då bland annat möjlighet att i mogen ålder härleda sitt ursprung, en åtgärd som enligt uppgift är väsentlig för barnen. Om behandlingen sker på svenska sjukhus blir det även en garanti för medicinsk trygghet, en trygghet som minskar risken för att barnet föds med smitta eller okända genetiska defekter. Herr talman! Tyvärr är forskningen rörande barn födda genom assisterad befruktning begränsad. Det hade kanske varit bättre att vänta med ett ställningstagande med detta betänkande tills mer forskning genomförts, särskilt när det finns uppgifter om att dessa barn är extra utsatta. Nu har dock regeringen valt att lägga fram en proposition i ämnet, till vilken vi har att ta ställning. I betänkandet säger majoriteten att den registrerade partnern eller sambon till den behandlade kvinnan också ska anses som barnets förälder, ett föräldraskap som ska säkerställas genom bekräftelse eller dom. Men om en kvinna blir behandlad utomlands eller löser moderskapet på annat sätt utanför den svenska sjukvården ska partnern enligt betänkandet anhålla om adoption. Jag anser att den behandlade kvinnans partner på samma sätt bör ansöka om sitt föräldraskap även när behandling har skett inom svensk sjukvård, det vill säga att föräldraskapet ska fastställas genom närståendeadoption. Det är en något omständligare procedur än regeringsförslaget men ger enligt min åsikt barnet en tryggare situation. Att sedan regeringen lägger fram ett förslag där behandling kan ske endast på offentligt finansierade sjukhus får väl tillskrivas den socialistiska privatiseringsfobin. Självklart borde behandlingar ske på samtliga svenska sjukhus där det finns tillgänglig kompetens, något jag tycker att den borgerliga alliansen får rätta till efter valseger nästa år. Herr talman! Vad gäller kostnaden kan det tyckas att det är upp till de enskilda landstingen att besluta om denna ska bäras av skattekollektivet eller av kvinnan. Men det är en orimlig hållning eftersom det sätter enskilda landsting under stark press. Då det knappast kan vara en rättighet att föda barn eller att behandlingen skulle vara betingad av medicinska skäl är det för mig helt självklart att den behandlade kvinnan ska stå för kostnaden, en syn som även Stockholms läns landsting har. Regeringen bör handla med detta som utgångspunkt. Jag har sett uppgifter som talar för att en behandling kostar i storleksordningen 30 000 kr per försök, och då ska man vara medveten om att det kan krävas fler försök för att bli gravid. Herr talman! Som jag tidigare anförde tycker jag att denna lagstiftning hade kunnat anstå tills mer forskning fanns inom området, helt enligt försiktighetsprincipen. Det positiva i förslaget är dock att barnet kan härleda sitt ursprung, och med mitt tillägg får det en starkare ställning än om befruktning sker utomlands eller på annat sätt. Därför kan jag i dagsläget acceptera att assisterade befruktningar sker på svenska sjukhus med de förändringar som jag fört fram i motionen om närståendeadoption för partnern och betalning av behandlingen. Det är barnets bästa som står i främsta rummet.

Herr talman! Jag har lyssnat på Patrik Norinders inlägg och har några frågor. Jag uppfattade inte riktigt hur det var beträffande närståendeadoption efter assisterad befruktning. Var det så att Patrik Norinder tyckte att både heterosexuella och homosexuella par skulle få genomgå närståendeadoption efter en assisterad befruktning, eller hörde jag rätt att det enbart ska gälla lesbiska kvinnor men inte heterosexuella? Om det är så: Hur motiverar Patrik Norinder det ställningstagandet? Vad gäller kostnadsfrågorna kan vi bara konstatera att kostnaderna är olika i olika landsting för de enskilda. Men vad gäller de faktiska kostnaderna är det så här: När det handlar om en insemination, då man alltså injicerar sperma i livmodern, kostar ingreppet ungefär 3 000 kr. Men det som de flesta heterosexuella par i dag åtnjuter är mikroinjektioner för att man på alla sätt och vis försöker använda sig av de biologiska föräldrarnas könsceller. De injektionerna kostar mellan 20 000 och 30 000 kr. Jag kan bara upprepa det jag sade i mitt anförande eftersom jag tillhör vänsterblocket: Jag förutsätter att den utvecklingen kommer att ske att både heterosexuella och homosexuella par ska kunna få den här hjälpen just var gäller inseminationer - kanske inte mikroinjektionerna eftersom de är mer komplicerade rent medicinskt - även på mödravårdskliniker och andra sjukhus, även privata.

Herr talman! Om vi börjar med den sista delen vad gäller kostnaden så säger betänkandet att det här ska ske på allmänna sjukhus och inte på några andra ställen. De kostnadsuppgifter jag har sett - det finns säkert andra kostnadsberäkningar också - är i den här storleksordningen, och det bekräftas ju också av Tassos egna ord här. Jag tror inte att landstingen kommer att kunna låta skattebetalarna betala, för det här är ingen prioriterad åtgärd. De åtgärder som vidtas på sjukhusen ska ju prioriteras, och eftersom detta inte är en prioriterad åtgärd kommer det nog inte att kunna betalas med skattemedel. Jag tycker att det är att sätta onödig press på landstingen att säga att detta ska åtgärdas med skattebetalarnas pengar. Som jag sade i mitt huvudanförande är det inte fråga om någon medicinsk åtgärd. Det skulle också leda oss in på andra val om vad som gäller. Vad ska bekostas via skattemedel? Ska skönhetsoperationer bekostas via skattemedel? Det ska alltså finnas en medicinsk deklaration. Frågan om närståendeadoptioner ska jag också svara på. Vi behandlar i dag frågan om assisterad befruktning vid lesbiska förhållanden, vilket mitt anförande handlat om. Jag har dragit parallellen att om en kvinna får hjälp någon annanstans, utomlands eller om hon hittar på något annat sätt, då är det adoption som gäller för partnern. Jag tycker att det här kan jämställas med om assisterad befruktning sker på svenska sjukhus. Jag inser att det är ett lite krångligare förfarande, men det ger större säkerhet för barnet, och min utgångspunkt är att barnets säkerhet ska stå i främsta rummet. Därför tycker jag att man kan ta den lite krångligare proceduren med närståendeadoption, i stället för som nu genom dom eller bekräftelse.

Fru talman! Då hörde jag alltså rätt, och jag beklagar det. I övrigt har jag full respekt för de synpunkter som Patrik Norinder för fram. Den ordning vi har i dag med faderskapspresumtion innebär att mannen automatiskt blir barnets far om han är gift med den kvinna som blir inseminerad eller som genomgår assisterad befruktning. Många av oss har i dagens debatt beklagat att vi inte får samma ordning för lesbiska par. Många heterosexuella par åker utomlands och genomgår insemination eller assisterad befruktning. När paret sedan kommer hem till Sverige och kvinnan föder barnet träder faderskapspresumtionen i kraft, vilket innebär att kvinnans make automatiskt blir barnets far. Det jag inte kan förstå är varför Patrik Norinder i så fall inte vill ha samma ordning i de fallen och öka barnens säkerhet genom närståendeadoption, som alltså är en lite krångligare procedur. Ser Patrik Norinder olika på de barn som föds av en kvinna som är gift med en man och på de fall där en kvinna är gift med en annan kvinna? Jag får inte detta att gå ihop i Patrik Norinders resonemang, när han i övrigt instämmer i det som är grunden för förslaget. Det vore olyckligt om vi återigen skulle få en ordning där vi fortsätter att särbehandla personer på grund av deras sexuella läggning, vilket jag hör Patrik Norinder uttala sig för.

Fru talman! Jag har, som jag också sade i mitt huvudanförande, barnets perspektiv som ledtråd för mitt ställningstagande och Tasso vuxenperspektivet för sitt. Där skiljer vi oss helt enkelt. Vi har inte samma grund för våra ställningstaganden. Jag ser hela tiden till barnets bästa, och då får den vuxne komma i andra hand. Det är självklart skillnad mellan ett biologiskt faderskap och ett, som i det här fallet, juridiskt föräldraskap. Därför tycker jag att det bör göras en grundlig genomgång, vilket blir fallet i en närståendeadoption. Det är den trygghet jag kan ge det barn som befinner sig i den situationen. Vi har inte tillräcklig forskning om assisterad befruktning, om de barn som lever i dessa förhållanden. Det är i den lilla delen jag tycker att man borde kunna säkerställa barnets bästa, att ge det ytterligare en liten säkerhetsventil genom närståendeadoption. Men som sagt, vi har olika perspektiv. Tasso har ett vuxenperspektiv. Jag har ett barnperspektiv. Vi kommer troligen att fortsätta ha skilda åsikter om detta, men i övrigt bejakar jag förslaget i stora delar. Jag tror att det är bra att vi genomför det. Det ger större säkerhet för både barn och vuxna.

Fru talman! Kära vänner! Den 3 juni är en viktig dag i Sveriges riksdag. Jag känner mig djupt oroad för att beslutet i dag ska leda till att ännu fler barn fråntas rätten att växa upp med sin biologiska pappa. Vi behöver bara se på alla fängelser vi har i det här landet. Vi kan göra intervjuer. Vi kan prata med personalen - med psykologer och andra. Då kommer det många gånger fram att frånvaron av en pappa under uppväxttiden lett till att det senare gått snett i livet. Jag säger naturligtvis inte att det är enda orsaken, men det är en viktig orsak. Alltså har den så kallade beprövade erfarenheten visat att det får negativa konsekvenser om barnet inte får växa upp med sina biologiska föräldrar. Det vill inte jag och Kristdemokraterna vara med om. Jag vill fråga dem som antytt att vi är omoderna: Är det omodernt att hävda barnets rätt till sin pappa? Det är faktiskt inte Kristdemokraterna som kommit på att det behövs en man och kvinna för att få barn. Majoriteten kan naturligtvis beskylla oss för det, men så är det inte. Jag är övertygad om att det som naturen lagt ned som fundament också är det optimala och det bästa. Jag vill säga något om sättet att fatta beslut i den här kammaren. I dag gör man nämligen helt om ifall man röstar för de förslag som majoriteten lagt fram. Det man säger är alltså att papporna plötsligt inte behövs. Plötsligt är det inte lika viktigt med delad vårdnad som det varit tidigare. Och plötsligt har man fråntagit ett barn den viktigaste rättigheten det kan ha, nämligen att få växa upp och vårdas av sina biologiska föräldrar - och ha vetskap om dem. Detta sägs i FN:s barnkonvention. Det kändes därför mycket sorgligt när jag fick propositionen och såg att barnkonventionen inte ens är omnämnd där. Var finns barnperspektivet? Enligt det ratificeringsbeslut vi tagit ska vi ha med barnperspektivet i alla lagar och förordningar. Men när vi får en proposition om assisterad befruktning och föräldraskap finns där endast vuxenperspektivet. Jag tycker att det är skamligt! Jag kan gott säga att jag är besviken på mina kamrater i alliansen. Det vill jag säga. Det är bekymmersamt att barnperspektivet inte får ta över, för det handlar faktiskt om barnen. Som jag gett uttryck för i olika sammanhang är det barnen som diskrimineras. Vi talar om att vissa barn inte får möjlighet att växa upp med sina föräldrar. Sedan vet vi att livet ser ut som det gör. Det är tyvärr inte alla barn som får den dagliga kontakten med sina biologiska föräldrar, men jag vill aldrig vara med och stifta en lag som utesluter detta, vilket vi gör i dag. När det gäller remissinstanserna är det en mycket spännande läsning. Om jag tillhörde majoriteten skulle jag vara generad över att gå emot Socialstyrelsen, som i alla andra sammanhang, som jag känner till, har mycket hög kompetens i fråga om forskning, barns behov och på många andra områden. Och nu säger man att nej, Socialstyrelsen begriper ingenting. Man går emot Barnombudsmannen. Vad är det för barnombudsman man har tillsatt om man går emot Barnombudsmannen i en fråga som verkligen gäller barn? Man går också emot Barnens rätt i samhället, Bris. Man går emot Svenska läkarsällskapet. Jag räknar upp alla dessa remissinstanser för er som anser att det är vi kristdemokrater som är anledningen till att vissa homosexuella trakasseras. Varför anser ni inte att dessa instanser har ansvar för detta? Jag ska frejdigt, ärligt och rakt tala om en sak för er alla: Jag kommer aldrig att skämmas för att jag tar barnens parti! Det handlar inte om monopol, men jag välkomnar att man tar parti för barnen, framför de vuxna. Jag yrkar bifall till reservation 1. (Applåder) I detta anförande instämde Annelie Enochson, Lars Gustafsson, Dan Kihlström, Kenneth Lantz, Lars Lindén, Else-Marie Lindgren, Torsten Lindström, Mikael Oscarsson, Sven Gunnar Persson, Tuve Skånberg, Gunilla Tjernberg, Ingemar Vänerlöv och Erling Wälivaara (alla kd).

Fru talman! Jag hade inte tänkt begära fler repliker - jag tyckte att det räckte med den debatt vi hade förut - men det går inte att låta bli. Nu handlar det om monopol igen. Är det bara kd som har barnperspektiv medan alla vi andra har enbart vuxenperspektiv? Är det så illa, Chatrine Pålsson? Stämmer det att all forskning och all beprövad erfarenhet pekar på att alla fall då människor blir kriminella, gör något brottsligt eller får problem beror på frånvarande fäder? Är det så? I så fall har vi läst olika saker. Då har vi inte följt forskningen på samma sätt. Självklart har barnen rätt till en pappa. Men här handlar det om rätt till två föräldrar. Det handlar också om rätten att få vetskap om vem den biologiska pappan är. Varför har vi denna diskussion nu? Kd har ju varit med förut och antagit propositioner om äggdonation och om assisterad befruktning för heterosexuella. Nu har vi den när det gäller diskriminering av homosexuella. Är det inte dags att öppna ögonen och se de barn som finns i samhället? Vad behöver barn? De behöver en bra uppväxt. De behöver kärlek. De behöver någon som bryr sig om dem. Ingenting talar för att förmågan att älska och vägleda ett barn ska ha att göra med den sexuella läggningen. Och Sverige behöver faktiskt fler barn. Det är inte vår uppgift att använda lagen för att upprätthålla ålderdomliga värderingar. Som medmänniskor och politiker måste vi se verkligheten. Det handlar om att bejaka och uppmuntra kärleksfulla och trygga familjebildningar. På det sättet kan vi bygga ett bra samhälle för våra barn.

Fru talman! Apropå frågan om huruvida ni har haft ett barnperspektiv eller inte kan jag bara konstatera att det inte finns med i propositionen. FN:s barnkonvention finns inte nämnd. Det kanske Marianne Carlström ångrar i dag, men säg då det i så fall. Jag ger mig inte ut för att ha monopol, men jag kommer att fortsätta att hävda att barnperspektivet är det överordnade, det som väger tyngst i sådana här fall. Det hävdar också alla dessa 13 tunga remissinstanser som avstyrker förslaget. Propositionen om äggdonation sade vi nej till av precis samma skäl. I vårt medicinsk-etiska program, som har varit underlag för många motioner här, vill vi också att spermadonationer på sikt ska upphöra också bland heterosexuella, av precis samma skäl. Tekniken och den medicinska utvecklingen har gjort att man alltid hittar någon liten sperma i pappans bitestikel som fungerar. Så till detta om att få veta sitt ursprung. Om jag har läst rätt innebär förslaget att barnen inte får det förrän de nästan är vuxna. Anser Marianne Carlström att det är detta som är garanten? Alla barn letar efter sitt biologiska ursprung. Det fick vi veta inte minst när vi satt i den gemensamma utredningen. Alla barn som är adopterade söker sina rötter. Gör de det inte i en viss tid så gör de det senare. Det är min fasta övertygelse - och jag stärks i detta ju mer vi diskuterar - att vi kristdemokrater har gjort ett riktigt ställningstagande.

Fru talman! Att alla barn skulle vilja veta sitt ursprung är jag inte säker på, men alla barn ska ha möjlighet att söka efter sitt ursprung. Det är jag helt övertygad om. Det står i FN:s barnkonvention, och det uppfyller vi med denna proposition och med detta betänkande. Det finns alltså med. Det står att barnet har rätt att få veta detta "när det har uppnått tillräcklig mognad". Vi anser att detta är en fråga som är så viktig att den ska utredas vidare. Vi kommer att återkomma till den. Jag vill gärna ta upp något som jag inte hann med i förra inlägget, nämligen de eviga remissinstanserna. För tre år sedan stod vi här och diskuterade om homosexuella skulle ha möjlighet att adoptera. Då var alla remissinstanser i utredningen överens om att vi skulle tillåta styvbarns- och närståendeadoptioner. Det var bara Kristdemokraterna som inte ville tillåta vare sig internationella adoptioner eller närståendeadoptioner. Ändå har man mage att nu säga att vi inte följer remissinstanserna. Ni är ju precis lika goda. Man läser remissinstansernas yttranden och man gör sina bedömningar. Är det inte därför vi är politiker - för att göra de bedömningarna? Det finns inga experter på barn i homosexuella familjer. Det finns en massa barnexperter, men det finns inga som enbart är experter på barn i homosexuella familjer.

Fru talman! Marianne Carlström säger att ni uppfyller barnkonventionen. Det tycker inte jag. Det låter hemskt att säga det, men ni berövar ju vissa barn rätten till en pappa. Då tycker jag inte att man följer FN:s barnkonvention. Man kan ju inte åberopa FN:s barnkonvention i ena inlägget och sedan negligera den i nästa inlägg. I § 7 står det att barnet har rätt att få omsorg av sina biologiska föräldrar och få vetskap om dem. Det är oerhört maktpåliggande att ha FN:s barnkonvention i fokus. Det tycker jag att regeringen har missat. Om Marianne Carlström skulle vara ärlig så tror jag att hon skulle hålla med om att det borde vara mer av barnperspektiv i propositionen. Här handlar det enbart om vuxna - vuxnas rättigheter till barn. Jag vet och förstår att alla vuxna längtar efter barn. Och vare sig vi är homosexuella eller vi är heterosexuella är vi lika dåliga eller goda föräldrar allihop. Men det handlar inte om det. Det handlar om barnets rätt att ha en mamma och en pappa. Det handlar inte på något sätt om att diskriminera homosexuella. Det vill vi inte göra. Vi tycker ändå att diskriminering av barn är minst lika illa. Det upplever jag att den här propositionen har gjort.

Fru talman! Vi hör hur Chatrine Pålsson och Kristdemokraterna gång på gång säger: Vi vill inte diskriminera homosexuella. Vi vill inte det. Vi vill bara barnets bästa. Samtidigt ser en majoritet i den här kammaren hur ensamma Kristdemokraterna står. Vi ser att det ni talar om hela tiden är diskriminering. Vi bortser från det och tänker inte för en stund på den diskriminering som vi alla andra ser att Kristdemokraterna står för vad gäller vuxna personer och homosexuella utan talar i stället om barnen. Där kan jag inte heller förstå hur Chatrine Pålsson kan stå i talarstolen och säga att hon både är stolt och att hon inte skäms över sin inställning när det hon i själva verket gör, fru talman, är att diskriminera just de barn som Chatrine Pålsson säger sig värna om. Vi som har samarbetat och lagt fram förslaget, majoriteten i kammaren och majoriteten i lagutskottet som står bakom förslaget, ser just vilka fördelar förslaget har för barnen. Det gäller de barn som tillkommer på det här sättet. Det är de barn som oavsett vad jag eller Chatrine Pålsson tycker, och oavsett vad Kristdemokraterna yrkar i talarstolen, tillkommer ändå. Vi ser just till de barnens sociala och juridiska trygghet. Det kommer de att få med det här förslaget. Om vi hade gjort som Kristdemokraterna hade sagt hade vi fortsatt att utsätta barn för fara genom att de får tillkomma med de risker som bland annat Patrik Norinder tog upp här innan där man kan faktiskt överföra smittsamma sjukdomar och annat. Är Chatrine Pålsson beredd att stå fast vid sitt ställningstagande?

Fru talman! Vi har debatterat många gånger, Tasso Stafilidis, och har en god känsla i våra debatter. Men jag kommer att stå fast vid det. Jag är också övertygad om att det är rätt. Det är riktigt att Kristdemokraterna är den partigrupp i riksdagen som är den enda partigrupp som står upp för det. Men jag vet att det inom de flesta andra partier finns tveksamhet. Jag hade nästan önskat att det här hade varit en fråga där det hade varit fri röstning som det var förr i riksdagen. Det är på många sätt en så grundläggande samvetsfråga. Jag har talat med många här i korridorerna som känner: Nej, usch, vad det här känns jobbigt och svårt. Det tycker jag att vi en sådan här dag kan säga. Om man sedan har en sådan tradition eller disciplin i sina grupper att man ändå vill ha ett gruppbeslut har jag stor förståelse för det. Men det här hade verkligen lämpat sig för fri röstning i kammaren. Jag är absolut ärlig. Det är bara barnperspektivet som är min ledstjärna. Där har jag i alla de debatter som jag har varit med i sedan år 1992 varit konsekvent. När Partnerskapskommittén lade fram sitt betänkande - och det vet Tasso Stafilidis också - var det ordförandens utslagsröst som avgjorde. Då sade alla: Detta var steget. Vi skulle inte komma längre. Det skulle inte bli tal om adoption. Sedan har den ena efter den andra saken gått. Här har varit nästan en majoritet som bara för tio år sedan som haft den här åsikten i dessa frågor. Det är just därför att det så lätt går vidare hela tiden som man måste se lite längre bortom hörnet.

Fru talman! Det är precis det jag ber dig att göra, att se lite längre bakom hörnet. Om du tittar bakom det hörnet kommer du att se alla de barn som du nu står och demoniserar om i talarstolen. Det är alla de barn som inte kommer att få samma juridiska och sociala trygghet och rättigheter som de barn som Chatrine Pålsson talar sig varm för. Varför, Chatrine Pålsson? Chatrine Pålsson säger att hon bara har barnperspektivet för ögonen. Samtidigt erkänner hon att det inte gäller alla barn. Det gäller bara majoriteten av barnen. Barnperspektivet som Chatrine Pålsson har för ögonen gäller inte alla de barn som växer upp tillsammans med samkönade föräldrar. Det gäller inte alla de barn som tillkommer genom insemination antingen hemma eller på sjukhus utomlands. Erkänn, Chatrine Pålsson, att ditt och Kristdemokraternas barnperspektiv enbart handlar om de barn som passar in i ert mönster! Vi andra och majoriteten i den här kammaren har ett barnperspektiv som inkluderar alla barn. Vi tycker att det är väldigt bra med de barn som har både en mamma och en pappa och som lever i kärnfamiljer. Det är mycket bra. Vi tycker även att det är lika bra med barnen som växer upp med ensamstående föräldrar. Det är också lika bra med barnen som växer upp med samkönade föräldrar och med föräldrar som till och med inte är gifta med varandra, tänka sig! Det är alla de barnen som vi talar oss varma för. Det är ett barnperspektiv som vi står för. Men det gör inte Kristdemokraterna. Ni står för ett barnperspektiv som exkluderar en massa barn. Det är viktigt att synliggöra.

Fru talman! Jag är inte förvånad över Tasso Stafilidis åsikt i den här frågan. Det kan jag lämna. Trots allt har de allra flesta barn två föräldrar, en mamma och en pappa, som väl är, oavsett om de lever tillsammans eller inte och oavsett om de är gifta eller inte. En del barn har en förälder på grund av att den andra föräldern är död. Men då har de flesta också anhöriga till den föräldern som har gått bort som de kan knyta an till. Det finns alltså ensamstående föräldrar av andra skäl. De gör ett fantastiskt jobb. Jag har några frågor. Tycker Tasso Stafilidis att allt människor ändå gör ska legaliseras? Är det så inom andra områden? Om människor ändå gör någonting ska det legaliseras, eftersom de ändå gör det. Jag är förvånad över att Tasso Stafilidis inte uppmärksammar och fäster något vikt vid vad Socialstyrelsen säger, vad Barnombudsmannen säger, vad Bris säger, vad Familjerättssocionomernas riksförening säger, vad Hovrätten över Skåne och Blekinge säger, vad Kammarrätten i Göteborg säger, vad Umeå tingsrätt säger, vad Svenska Läkaresällskapet säger och så vidare. För er måste det vara bekymmersamt att gå emot sådana tunga remissinstanser i sådan här fråga. Jag är övertygad om att dessa har barnen för ögonen som enda argument för att man går emot förslaget.

Fru talman! Kristdemokraternas argument får konsekvenser också på andra områden. Nu öppnar tydligen Kristdemokraterna för att man ska förbjuda alla givarinsemination eller assisterad befruktning med donerade könsceller över huvud taget, om jag förstår Chatrine Pålsson rätt. Om jag har missuppfattat det välkomnar jag ett tillrättaläggande. Annars beklagar jag detta. Jag tror att alla de familjer som har älskade, efterlängtade och välkomnade barn som har tillkommit genom assisterad befruktning med givardonation också beklagar detta. Jag tror att Infertilas riksförening också beklagar ett sådant besked. Resonemanget får också konsekvenser när det gäller adoptioner och alla de modiga, väl förberedda ensamstående, ofta kvinnor, som ansöker om att bli prövade för sin lämplighet som adoptivförälder. Kommer Kristdemokraterna att agera för att stoppa denna möjlighet? Den utnyttjas inte minst av många som gör värdefulla insatser för fattiga människor i andra länder och som när de flyttar tillbaka till Sverige inser att de har en möjlighet att ge ett barn en trygg uppväxt i Sverige.

Fru talman! Kristdemokraterna har skrivit att vi tycker att givarinsemination i heterosexuella familjer på sikt ska upphöra. Där är det nu så som jag sade i mitt anförande; den tekniska och medicinska utveckling har gått så mycket framåt att man i regel hittar någon sperma som man kan använda till befruktning utanför kroppen mellan man och kvinna. En sådan befruktning finns det inte några som helst etiska komplikationer med, tycker jag. Det står att detta på sikt ska upphöra, och det finns också förankrat hos den medicinska vetenskapen. Den säger att det är så här. Det sker få givarinseminationer i dag bland heterosexuella. När det gäller ensamståendes adoptioner har vi motionerat om en översyn av hela adoptionslagen med specifik översyn av detta. Jag kan säga att jag inte skulle acceptera en ensamståendes adoption om jag sitter i en socialnämnd. Men det är min åsikt, som jag är mycket övertygad om. Jag tror att om ett barn adopteras så är det verkligen ännu viktigare att det har två föräldrar, en mamma och en pappa, för att klara av den problematik som kan uppstå och som vi tyvärr ofta ser. Jag vill ställa en fråga till Martin Andreasson. I gårdagens Dagen fanns det en ganska stor artikel från hela den svenska kristenheten som representerade hundratusentals personer. De bad oss som politiker att ta vårt förnuft till fånga och inte rösta igenom detta. Vad säger Martin Andreasson till alla frisinnade inom Folkpartiet som står där med sina namn och vädjar till oss?

Fru talman! För det första har jag en liten rättelse. Det var väl trots allt inte representanter för hela den samlade kristenheten. Såvitt jag minns var det åtminstone ett ganska stort samfund som inte hade representanter där - kanske rentav det allra största. För det andra blir jag lite förvånad över att det argumentet dyker upp här. Menar Chatrine Pålsson att det är religiösa argument som Kristdemokraterna baserar sitt ställningstagande på? Är det religiösa ställningstaganden som vi ska rösta om här i riksdagen? Gäller det huruvida olika religiösa principer är rätt eller fel? Själv anser jag att varje människas egen religiösa livsåskådning är en ensak för den personen. Självfallet ska det respekteras. Men om Kristdemokraterna vill att vi ska argumentera utifrån religiösa argument så blir jag lite förvånad. Slutligen, fru talman, så har det talats mycket om Barnkonventionen här. Jag skulle vilja att vi uppmärksammar de inledningsstycken som är portalen till hela barnkonventionen. Där lyfter man fram betydelsen av att familjen "särskilt för barnens utveckling och välfärd, bör ges nödvändigt skydd och bistånd så att den till fullo kan ta på sig sitt ansvar i samhället". För oss handlar denna lagstiftning om att erkänna alla familjer på lika villkor, att bedöma alla familjer utifrån rättvisa och enhetliga måttstockar och att ge alla familjer en möjlighet och en chans till erkännande av samhället så att man till fullo kan ta på sig sitt ansvar i samhället. Så står det i Barnkonventionen.

Fru talman! Jag är jätteglad att det står om familjen där. Men familjens viktigaste uppgift är barnen. Då får man gå ett steg längre ned och höra vad barnen har för rättigheter. Det är det vi har gjort. Det är lite spännande med religiösa argument och med det som Martin Andreasson säger. Först och främst är kyrkorna en stor ideell kraft som aldrig kan ersättas av något annat. De arbetar med bistånd, med missbrukarvård, med hemlöshet och det ena med det andra. Det är rent socialt arbete. De arbetar för utsatta barn, de har diakonal verksamhet och de gör så mycket! Då har man en grund att stå på, där barnen i kyrkan har en stark plattform. Jag tänker på all ideell barnverksamhet som försiggår där, där hundratusentals barn kontinuerligt finns i kyrkans rum och får lära sig saker. Vi har scoutverksamheter och så vidare. Det handlar om grundsynen. Martin Andreasson vet att den kristna etiken och människosynen är det som driver Kristdemokraterna vidare. Jag tycker att man skulle lyssna lite mer på den stora ideella folkrörelsekraften.

Fru talman! Jag säger som jag gjorde när jag inledde mitt anförande: Detta är en spännande diskussion. Den handlar om djupa värderingar som finns hos oss alla och som bygger på det som vi har med oss när vi växer upp och det som vi får till oss genom omgivningen. Det är lite spännande att lyssna. Det är några steg till som Kristdemokraterna har tagit i dag när de har sagt att även de heterosexuella föräldrar som inte har fysisk möjlighet att få barn inte heller ska ha den möjligheten framöver. Då hamnar vi i en annan diskussion. I mitt anförande lyfte jag fram just detta - i betänkandet likställer vi olika familjekonstellationer oavsett om de är heterosexuella eller homosexuella. Vi ser att det är de inre värdena som man har som person, och inte könet, som är viktiga för huruvida man är en bra förälder för sitt barn. Men tydligen finns det skillnader mellan oss här. Det som jag frågade efter - och som jag hade hoppats att få ett svar från Ingemar Vänerlöv på i förra vändan - handlar om detta. Om vi likställer de olika familjekonstellationerna så kan det finnas två andra alternativ. Man kan fortsätta som nu; man hör inget, ser inget och vill inget veta. Alla de barn som i dag finns utanför trygghetssystemen ser vi inte. Vi bryr oss inte om dem. Nästa steg är att också ta konsekvenserna av det resonemang som Chatrine Pålsson och Kristdemokraterna har. Det innebär också att man kriminaliserar dem som sätter barn till världen utan att barnet har en mamma eller pappa. Är det det som Chatrine Pålsson vill åstadkomma?

Fru talman! Lagen är normativ. Det vi stiftar i den här lagen kommer att vara normativt för samhället. Som jag sade tidigare så kan man inte stifta lagar och legalisera allt som folk gör ändå. Alla barn ska ha en trygghet, och det har de i dagens samhälle. Det är självklart; det handlar inte om det. Det handlar om framtiden. Det beslut vi fattar i dag handlar om att assisterad befruktning får göras på våra svenska sjukhus. Vi antar en ny lag i dag. Då handlar det om hur framtiden ska bli. När det gäller frågan om dem som fysiskt inte kan få barn på vanlig väg så har vi alltid sagt att hjälp med befruktningen med IVF när man av något skäl inte blir gravid inte är några problem. Det handlar om ifall man ska ha sperma eller ägg från någon annan person. Det är då det kan bli komplicerat för det kommande barnet. Det är precis det som det handlar om. Vi har sagt nej till äggdonation - det vet Annika Qarlsson. Vi vill på sikt att spermadonation ska upphöra. Det kommer också att upphöra, för det sker väldigt få spermadonationer i dag. Man hittar alltid några spermier i bitestikeln - och det kunde man inte göra tidigare - som räcker för att befrukta ägget från kvinnan. Jag vill ställa samma fråga till Annika Qarlsson. Vad säger Annika Qarlsson till alla de här remissinstanserna som tydligen, enligt Annika Qarlsson, har fattat felaktiga beslut? Det gäller inte minst Socialstyrelsen, Bris, Barnombudsmannen, Riksdagens ombudsmän, JO, hovrätterna och så vidare. Det är 13 tunga remissinstanser. Det är faktiskt fler som har sagt nej än som har sagt ja.

Fru talman! Jag ska fortsätta på den linjen. Den lag vi stiftar i dag är normativ. Den norm som Kristdemokraterna vill stå för är en helt annan. Det har blivit väldigt tydligt här i dag, och jag tycker att det är bra när det blir tydligt att det finns skillnader. Chatrine Pålsson pratar om att det är flera remissinstanser som går emot i detta. Jag inledde mitt inledningsanförande med att säga att vi alla växer upp i en omgivning som har värderingar och tycker och tänker olika saker. Runtomkring oss finns en mängd fördomar, och fördomar kan finnas på alla håll och kanter. Ibland blir vi positivt överraskade, och ibland blir vi negativt överraskade. Det här samhället, som styrs av de lagar som har funnits sedan länge där detta till exempel inte har varit okej, har varit normativt. Vi har haft ett samhälle där det inte är okej att vara homosexuell och förälder. För inte så länge sedan var det inte ens okej att vara homosexuell över huvud taget. Det är enskilda personer som bär de här fördomarna som sedan leder till att barn som växer upp i annorlunda förhållanden riskerar att mobbas och stötas ut. Det finns diskriminering både i arbetslivet och i samhället i stort. Som nästa steg i detta kommer också hatbrotten där det är okej att gå ut och knacka en bög. Man kan tycka att det är långsökt, men det är det faktiskt inte. Det här hänger ihop. Den som går ut och knackar en bög har varit med i diskrimineringen och mobbningen. Och mobbningen har sin grund i att man sitter runt köksborden och tycker att homosexuella inte kan vara bra föräldrar.

Fru talman! Avslutningsvis ska jag än en gång påpeka att jag kommer att fortsätta att hävda att barnen har rättigheter. Alla barn har egentligen rätt till föräldrar, men alla föräldrar har inte rätt till barn. För mig är de här frågorna självklara, och så också för många experter. Jag kommer att fortsätta att våga ta strid för barnen om det så kommer att kräva att jag får många motgångar. Och den här debatten har givit mig ännu mer kraft till detta. Jag vill vädja till alla i riksdagen: Känn att ni alla har ett ansvar när ni trycker på knapparna senare i eftermiddag! Det här är en viktig fråga för framtiden.

Fru talman! Jag vill slå ett slag för barnen och för deras rätt att ha både en far och en mor. Det förslag vi nu debatterar berövar barnen den rätten. Vi har fått höra här att ordet "far" ska ersättas med ordet "förälder" eller, som vi hörde Folkpartiet föreslå, av ordet och begreppet "medmamma". Sug på det en stund! En far ska ersättas av en medmamma. Jag tycker att det är upprörande, och jag måste erkänna, fru talman, att hela mitt inre reagerar. Jag frågar mig: Hur kan ett sådant förslag komma fram? För att undvika missförstånd, fru talman, vill jag säga att de homosexuellas rätt i samhället är oomtvistlig. Jag stöder vartenda förslag där de ges samma trygghet och rättigheter som andra. Människors sexualitet är deras egen ensak så länge det inte går ut över andra, men det gör det här. Här går det ut över barnen. Detta är ett förslag som tillgodoser de vuxnas längtan och drömmar. Det tar inte den minsta lilla hänsyn till barnen, och detta i ett samhälle som i alla andra sammanhang säger sig värna om barnens rätt. Visst är det märkligt att i andra sammanhang anses en far så viktig att stora delar av denna kammare är beredda att lagstifta om en delad föräldraledighet för att barnet ges rätten att umgås med sin far redan från tidiga år. Men nu är far hux flux över huvud taget inte betydelsefull. Nu kan han ersättas av begreppet förälder eller begreppet medmamma. Fru talman! Jag tycker att man förgriper sig på själva naturen här. Jag kan i alla fall aldrig medverka till det. Ett barn har rätt till en mor och en far oavsett hur dåliga de är. Vi har alla sett massor av exempel i tv-program och annat på hur adoptivbarn som har vuxit upp i väldigt lyckliga familjer när en längtan att få reda på sitt ursprung och vilka som är deras riktiga mor och far. Fru talman! Att få barn är ingen rättighet. Det är en gåva att få barn. Och tyvärr är det en gåva som inte är alla förunnad. Nu försöker man kringgå det genom att samhället ska bejaka att två personer av samma kön får barn och att fadern ersätts av begreppet förälder eller av begreppet medmamma. Vad blir nästa steg? Blir våra barn inte pojkar och flickor? Ska de benämnas avkommor? Är det nästa steg? Det måste man fråga sig. Fru talman! Jag vet att lesbiska kvinnor redan i dag inseminerar sig. Jag är alls inte okunnig om det. Men här ställer sig samhället bakom detta förfarande, och jag tycker att det är så makalöst att samhället bejakar detta förfarande. Jag är varken homofob eller frikyrklig, men jag är utrustad med ett antal normer och värderingar som är oerhört viktiga för mig. Jag är kanske naiv, men jag tror inte att man kan bygga ett bra land utan normer och värderingar. Vi ser gång efter gång hur vi tummar på de normer och värderingar som gjorde Sverige till världens bästa land, och det här förslaget är ytterligare ett jättekliv bort från detta. Fru talman! Det är självklart för mig att varje individ ska ges samma rättigheter och skyldigheter antingen man är homosexuell eller ej. Jag är, som sagt, beredd att strida för det i alla sammanhang. Men här berövar man ett barn en fundamental rätt, nämligen rätten att ha en far. Jag kommer aldrig mer att tro på er som säger er värna barnens rätt samtidigt som ni är beredda att bejaka det här förslaget. När det kommer till kritan är det de vuxnas rättigheter ni slår vakt om. Barnen, som är helt rättslösa och inte kan tillfrågas om sin uppfattning, är de stora förlorarna. Fru talman! Jag yrkar avslag på propositionen. (Applåder) I detta anförande instämde Annelie Enochson, Kenneth Lantz, Mikael Oscarsson, Tuve Skånberg och Ingemar Vänerlöv (alla kd).

Fru talman! Carl-Axel Roslund säger att hela hans inre reagerar, och så hänvisar han bland annat till sina värderingar som är så djupt rotade. Då kan man inte låta bli, fru talman, att fråga sig varför hela Carl-Axel Roslunds inre reagerar, inte minst med tanke på det som vi har stått och argumenterat kring tidigare. Det har ju varit barnets bästa. Nu fick Carl-Axel Roslund ovationer från alla kristdemokrater i kammaren när Carl-Axel Roslund står utan att skämmas och säger att oavsett hur dåliga föräldrarna är så ska barnen ha en mor och en far. Jag förstår nu vad det är ditt inre reagerar på. Om man på allvar pratar om barns rättigheter, kan man då samtidigt med stående ovationer från Kristdemokraterna säga att oavsett hur dåliga föräldrarna är så ska barnen ha en mor och en far? Är inte det lite att gå för långt? Det är ju precis motsatsen till vad hela barnkonventionen talar om. Barnkonventionen talar om barns bästa, och dåliga föräldrar kan väl inte vara bra för ett barn, Carl-Axel Roslund? Jag skulle vilja fråga Carl-Axel Roslund, eftersom han inte har någonting emot homosexuella, om han har funderat över vad de djupt rotade värderingarna som han har egentligen står för. Vi andra som lyssnar till det han säger kanske gör andra tolkningar än vad han själv gör.

Fru talman! Jag är väl medveten om att det finns massor med usla föräldrar. När jag säger att ett barn har rätt till en mor och en far är det för att man därmed ska ha rätten till sitt ursprung och veta var man kommer ifrån. Jag ska villigt erkänna, fru talman, att det är intellektuellt oerhört komplicerat och svårt att förklara vad jag känner känslomässigt inom mig. Jag betvivlar inte en sekund att en kvinna kan ta över massor med mansroller och göra det på ett alldeles utmärkt sätt, men det finns en roll hon aldrig kan ta över, och det är papparollen.

Fru talman! Det här blir ännu mer intressant, framför allt om man ser på det ur ett feministiskt perspektiv. Jag blir väldigt nyfiken på att få höra vad Carl-Axel Roslund tycker ingår i papparollen. Vad är papparollen för någonting, Carl-Axel? Vad är den papparoll för någonting som jag förstår att hela ditt inre reagerar utifrån? Du tycker att det inte spelar någon roll om föräldrarna är dåliga, bara papparollen finns med. Fru talman! Det vi i majoriteten har sagt är att det finns kvaliteter hos människor oavsett om de är män eller kvinnor. Det är vuxnas kvaliteter och vuxnas erfarenheter som barn har behov av. De har behov av trygghet, av kärlek, av någon som tar hand om dem som ger dem kärlek, uppfostran och trygghet. Jag är rädd att Carl-Axel Roslund använder sin pappateori till att prata om könsrollsmönster, någonting som jag trodde att vi i Sverige år 2005 på alla olika nivåer försöker få bort. Det är ingen papparoll att vara ute och spela fotboll. Det är ingen papparoll att gå med barnen på matchen. Det är heller ingen mammaroll att stå och diska eller städa och laga mat. Så, Carl-Axel, jag är otroligt nyfiken. Vad är papparollen?

Fru talman! Jag trodde väl aldrig att jag skulle behöva stå i Sveriges riksdag och förklara vad papparollen var. Låt mig säga att jag som har vuxit upp i en lycklig, hederlig och rättfram familj vet vad papparollen har betytt för mig. Det önskar jag att alla andra människor också ska få lov att uppleva. Det är ett föredöme, någon att identifiera sig med och nog så viktigt för unga pojkar. Det vet jag som är lärare. Jag har undervisat massor med unga grabbar som har varit i en enorm avsaknad av en pappa, och jag har sett vad det har gjort med dem.

Fru talman! Som jag märker av dagens riksdagsdebatt står barnen oss alla nära. Vi vill alla deras väl. Det är den förenande länken, och det har jag stor respekt för. Tragiskt, halvväste en upprörd riksdagskollega till mig när jag passerade honom efter att ha instämt i min kollega Martin Andreassons huvudanförande gällande assisterad befruktning och föräldraskap. Trist nog har denna kollega inte förstått att jag utgår från ett barnperspektiv. Jag är troende och låter mitt ställningstagande vila i kärlek till barnen. Jag har inte förändrat min värdegrund, barnen kommer först. Barn kommer till världen alldeles oavsett vad vi lagstiftar om här, i alla möjliga familjekonstellationer. Mitt äktenskap blev inte alls som jag hade hoppats. Därmed har min son fått växa upp med en ensam mamma. Det är tragiskt, kära kolleger, att vi inte klarade vår vuxenrelation. Efter nogsamt övervägande har jag landat i att barn har rätt till kärleksfulla föräldrar, allra helst två men inte nödvändigtvis biologiska. Tyvärr kan vi inte lagstifta bort kärlekslösheten. Redan i dag berövas barn sin far när heterosexuella föräldrar får hjälp med spermadonation, men barnet får ju två föräldrar ändå med förhoppningsvis massor av kärlek och ansvarskänsla. Vid adoption berövas barnen både mor och far, de biologiska, men får likväl och förhoppningsvis två kärleksfulla föräldrar. Det många vänder sig emot vad gäller assisterad befruktning för lesbiska handlar främst om frånvaron av pappan, men sedan lång tid tillbaka har kvinnliga ensamstående missionärer adopterat barn och tagit med dem hem till Sverige. Kärleken från en förälder kan aldrig ersätta två, men likafullt kan adopterade barn till en kvinnlig missionär mycket väl få en fin och kärleksfull uppväxt. Viktigt i sammanhanget är att barn som kommer till genom spermadonation i Sverige får full rätt att söka sitt biologiska ursprung, att denna rätt värnas och tryggas. Det är det viktigaste. Barn av sin tid är vi väl alla. Det viktigaste är kärleken och ansvarskänslan. Barn behöver oss vuxna. Barn behöver min besvikne riksdagskollega. Barn behöver likaväl mig som Ingemar Vänerlöv och Martin Andreasson och så vidare. Om vi fokuserar det viktiga uppdraget men i olika former får vi en mer barnvänlig värld. Till sist: Som förälder känner man sig alltid otillräcklig. Därför behövs fler än föräldrarna som kan vara manliga och kvinnliga förebilder för barnen, som bryr sig och ger kärlek och omtanke till alla barn, oavsett om de växer upp med två mostrar, en pappa, en mormor, två män, två kvinnor eller med en ensam mamma. Vi kan alla komplettera varandra. You complete me . I detta anförande instämde Martin Andreasson, Gunnar Andrén, Jan Ertsborn, Anna Grönlund Krantz, Birgitta Ohlsson, Nyamko Sabuni och Torkild Strandberg (alla fp) samt Hillevi Larsson (s).

Fru talman! Jag känner en liten flicka, en glad, älskad, sprallig tjej på tre år. När man ser henne tillsammans med sina älskade föräldrar blir man alldeles varm i kroppen. Den här treåriga flickan är inte ett standardbarn av kärnfamiljen i Sverige. Hon blev till genom insemination på en klinik i Danmark. Hon har två älskade mammor som dyrkar jorden hon går på. Hon har fler positiva förebilder av bägge könen än vad jag tror att någon här i riksdagen har vuxit upp med. Det är det den här debatten egentligen handlar om. Den handlar om att barn behöver kärleksfulla föräldrar. Barn behöver föräldrar som ställer upp i alla stunder. Barn behöver föräldrar som vågar ta ansvar och ge positiva värderingar och normer. För några år sedan, 2002, när riksdagen fattade beslut om att homosexuella skulle få adoptera barn på lika villkor som vi heterosexuell trodde jag att vi hade kommit förbi den diskussionen och att vi skulle inse att det faktiskt inte sitter i en människas kön eller sexuella läggning eller ursprung om vi blir bra föräldrar eller inte. Det handlar om de egenskaper vi har som människor. Det handlar om individens förmåga att ge kärlek, trygghet, omsorg och respekt. Jag tycker att det är väldigt intressant med er som använder barnargumentet som slagträ mot att lesbiska ska få inseminera sig och att det är det som är det viktiga. Ni säger att det inte handlar om diskriminering och att ni minsann är lika toleranta mot homosexuella som alla vi som har en annan åsikt. Det tycker jag är en märklig ståndpunkt. Ni är samma personer som de som röstade nej till att homosexuella ska få gifta sig på samma villkor som vi heterosexuella. Ni är samma personer som de som röstade nej till att man ska ha en internationell FN-konvention för homosexuellas rättigheter. Den handlar inte om homoadoption eller insemination. Den handlar om att inte bli mördad för sin kärleks skull. Ni röstar nej till alla reformer, reformer som inte det minsta rör barn. Jag tror faktiskt att åsikterna i många fall finns på ett annat plan. Som jag ser frågan handlar det inte om ifall lesbiska får tillstånd att insemineras eller inte. Det har de gjort i alla tider. Det handlar om att ge barnen säkerhet och om att se till att det sker under legitima former. Jag längtar som heterosexuell efter barn på samma sätt som många av mina lesbiska vänner. Men det är viktigt att min längtan i samhällets ögon aldrig får ses som mer legitim, finare eller mer värd än någon annan människas längtan. Barn i förhållanden mellan homo- eller bisexuella har en fördel redan från början. De kan aldrig komma till av misstag. De är planerade, ofta i minsta detalj. Föräldrarna har fått kämpa för sin kärlek och sin bekräftelse. En moderat riksdagskollega sade att det här handlar om normer och värderingar. Det håller jag med om. Det är väldigt tydligt. Den här frågan rör normer och värderingar. Det handlar om att slå fast viktiga fundamentala principer för ett samhälle. Det handlar om att inte dela in oss i grupper utifrån kön, sexuella läggning och ursprung. Det handlar om att förstå att det inte går att prata om att man står för allas mänskliga rättigheter när vissa inte ska ha de rättigheterna. Det handlar om att inse att det inte längre går att blunda för eller sortera bort principen om likhet inför lagen. Bara för att adoption, insemination och äktenskap traditionellt sett varit förbehållet oss som råkar älska en person av motsatt kön kan man inte försvara argumenten med att det alltid har varit så. Vissa amerikanska delstater sade tidigare att svarta och vita inte fick gifta sig med varandra. Det är starkt att vi i dag är en i praktiken enig riksdag som röstar för detta. Kom ihåg att rädsla för homosexualitet kommer och går, men tolerans och fri kärlek är det som består i längden. I detta anförande instämde Martin Andreasson, Gunnar Andrén, Jan Ertsborn, Anna Grönlund Krantz och Torkild Strandberg (alla fp), Hillevi Larsson (s) samt Tasso Stafilidis (v).

Fru talman! Riksdagen har i dag att ta ställning till ett betänkande som är efterlängtat av många kvinnor som vill kunna skaffa barn på ett sätt som ger barnet tillgång till rättssäkerhet på samma villkor som andra barn. Det är viktigt att slå fast att den princip som är överordnad alla andra bedömningar är den om barnets bästa. Det är aldrig en rättighet att få barn. Det har slagits fast av andra debattörer här i dag, men det förtjänar att upprepas. Däremot är det en självklarhet att man ska likabehandlas som medborgare i Sverige varför lagstiftningen alltid ska utformas på denna grund, även vad gäller denna fråga. Ansvaret för att skaffa barn är också livslångt, oavsett om vi pratar om ett samkönat förhållande eller ej. Det innebär också att alla andra frågor är underordnade denna princip. Jag säger detta därför att i debatten uttalas ibland åsikten att barn som blir till i enkönade relationer skulle berövas en del av eller hela sin identitet på grund av avsaknaden av en faders- eller modersgestalt. Inget kan vara mer fel. Vi må nämligen också tycka att det är beklagligt att många förhållanden slutar med ett uppbrott, oavsett om de består av en- eller tvåkönade förhållanden. Eftersom inget riksdagsparti tar ställning mot skilsmässor eller avslutade förhållanden faller givetvis också detta argument. Fru talman! Den ändring av lagen som riksdagen nu ska ta ställning till innebär inte att barnet berövas rättigheten att växa upp med bägge sina föräldrar. Många kvinnors längtan efter barn är stark, men hittills har lesbiska kvinnor som lever i relation med en annan kvinna inte haft samma möjligheter som heterosexuella kvinnor. I stället har det, som många har pekat på, vuxit fram andra sätt för dessa att skaffa barn. Ett har varit att låta en manlig vän stå som spermadonator. Ett annat som har varit vanligt är att kvinnan åker utomlands till ett land, exempelvis Danmark, där det är tillåtet för lesbiska att insemineras på sjukhus. Som min kollega Inger René så förtjänstfullt redogjort för innebär detta emellertid ett antal problem. Den ordning som hittills rått, och som den föreslagna lagändringen är avsedd att råda bot på har inte varit en rättssäker sådan. Vid insemination i Danmark och ett antal andra länder gäller andra regler än i Sverige. Ett barn som kommit till genom konstgjord befruktning i Sverige har rätt till sin genetiska identitet vid 18 års ålder. Man har alltså rätt att ta reda på vem som är ens biologiska pappa. Det kan vara mycket viktigt för en människa att få reda på sitt ursprung för att själv få skapa sig sin identitet. Det förtjänar att påpekas att även medicinska skäl mycket kraftfullt talar för denna rättighet. Barnet ges på så vis möjlighet att underrättas om ärftliga sjukdomar. Denna rätt finns inte i Danmark. Därför skulle denna regelförändring påföra barnet fler rättigheter. Det är ju ett faktum att dessa barn redan i dag blir till. Det finns också ett antal problem med de metoder som jag har räknat upp som vi som lagstiftare måste förhålla oss till. Det handlar till exempel om att det vid privat insemination faktiskt inte finns någon medicinsk kontroll av sperma. Därmed finns det också problem. Risken att smitta både moder och barn med hiv eller andra sexuellt överförbara sjukdomar växer med en sådan teknik. Det undviker man med sjukhusinsemination. I debatten har ibland också framförts synpunkten att blivande lesbiska föräldrar bör betala behandlingen i samband med inseminationen. Min, och Moderaternas uppfattning, är att lagstiftningen inte ska göra skillnad på olika individer och att systemet därför ska vara kostnadsneutralt. Avslutningsvis, fru talman, kan jag konstatera att det är väldigt trevligt att kunna rösta ja till utskottets förslag i det här betänkandet. Jag har själv varit motionär i den här frågan. Det är kul och bra att vi genom beslutet i dag tar ett stort steg framåt mot ett samhälle där alla människor blir lika behandlade med utgångspunkt i lagstiftningen.

Fru talman! Jag ska bara komplettera min tidigare framställan när jag under överläggningarna gjorde ett särskilt framställt yrkande. Med hänvisning till min motion L31 yrkande 1 yrkar jag att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att regeringen ska återkomma med ett lagförslag av innebörd att föräldraskap tillkommer genom närståendeadoption även i fall då barnet avlats genom insemination på sjukhus i enlighet med vad som anförs i motionen. Jag hoppas att det på detta sätt blir helt korrekt även formellt.

Fru talman! Jag kommer nu att hålla det sista anmälda anförandet i denna långa debatt - såvitt jag vet är det i alla fall antecknat så hos kansliet. Vad kan då vara lämpligare än att ge sista ordet till dem som kommer att läsa det här protokollet om 20 år, dem som vi har talat om, dem för vilka namnet René kanske kommer att vara okänt men ändå någon som har stått upp för att de skulle komma till på ett sätt som de själva inte kunde välja? Vad kommer de, när de sitter och läser protokollet, att vilja ställa för fråga till dagens riksdagsledamöter, 20 år för sent? Jag vill ge dem röst med den här frågan: Med vilken rätt berövade du mig rätten att växa upp med min far? Nu är det upp till er att svara på den frågan.