Begäran om skrivelse från regeringen inför EU:s vårtoppmöte

Herr talman! Jag ska börja med att yrka bifall till reservationen och jag ska återkomma till varför. I går presenterade Statistiska centralbyrån siffror för den svenska ekonomin för fjärde kvartalet förra året. Det var nya rekord som uppmättes på 7,3 procent. Även på årsbasis ser det ut som att den svenska tillväxten är stark och slår de prognoser vi hade i budgetpropositionen för förra året. Samtidigt bedömer EU-kommissionen att tillväxten i EU-området i snitt blir under 2 procent i år och i eurozonen närmare 1 ½ procent. Sverige har stabila och välskötta statsfinanser men är omgiven av ganska mycket europeisk oro. Det skulle behöva hända betydligt mer för att få fart på konkurrenskraften i Europa i en värld där Kina och Indien utmanar oss på allvar. OECD-chefen Gurria som nyligen var i Stockholm beskrev Sverige som en välskött ö i oroliga vatten. Utan att dra den metaforen för långt kan man konstatera att i detta vatten bubblar det ganska mycket. Det kommer vågor av nya förslag. Men det är fortfarande för lite substantiellt innehåll i form av bättre ekonomi i de berörda länderna. Det är viktigt att Europas länder tar sitt ansvar och får ordning och reda i sina respektive statsfinanser för att vår gemensamma ekonomi ska vara stark. Det finns det bred samsyn om i varje fall på papperet. I den så kallade stabilitets- och tillväxtpakten ingår att hålla ordning på sina respektive länders ekonomier samtidigt som man river hinder mot varandra och att man inte utsätta sig eller sin omgivning för alltför stora överskott. I praktiken ser vi däremot signaler som ger större anledning till oro. Vi ser exempel på hur flera länder hellre lanserar nya regler än att följa dem som finns. Det syns till exempel på att Sverige är ett av väldigt få länder som klarar underskottskraven. Det syns på att det kommer diverse presskonferenser och utspel. Det gäller till exempel initiativet till en så kallad konkurrenskraftspakt som kom häromveckan. Nu närmar sig det så kallade vårtoppmötet den 24 och 25 mars. Det är en årlig övning där stats- och regeringscheferna diskuterar jobben och ekonomin. Inför det möts även finansministrarna. Det kommer säkert att tas ytterligare olika initiativ. Det pågår konsultationer. Det diskuteras ett möjligt toppmöte för euroländer. Men hittills har vi inte sett andra konkreta förslag än de från EU-kommissionen som vi jobbar med redan nu och förankrar i Sveriges riksdag bland annat i diskussioner med finansministern i finansutskottet. Än så länge finns det inte så mycket annat konkret och därför inte så många möjligheter att ta ställning till någonting annat konkret. Men det finns anledning att kritisera att sådana viktiga frågor kastas fram på presskonferenser med mycket kort varsel såsom skedde inför det senaste toppmötet med stats- och regeringschefer. Det har både finansministern och statsministern redogjort för bland annat här i riksdagens kammare. Det är olyckligt med toppmöten där bara hälften får vara med. Under franskt ordförandeskapet hösten 2008 togs initiativ till eurozontoppmöten. Det var vi kritiska till då och har anledning att vara eftersom EU är ett samarbete mellan 27 länder som påverkar varandra och har regler för hur sådana beslut fattas. Vi kan inte hindra andra länder träffa varandra i vilken konstellation som helst eller tyskar, fransmän och andra från att ta olika initiativ. Men för ett medelstort land som vårt är det viktigt att EU fungerar inom de regler som finns för de 27 medlemmar som är med. Det är också så vi får inflytande för väl kända och väl förankrade svenska positioner i sak. Det är viktigt att Sveriges riksdag även fortsättningsvis fattar beslut om svensk finans- och skattepolitik. Det ska knappast behöva påpekas i denna kammare. Det gäller även hur välfärds- och trygghetssystem är utformade. Det finns det nog många nationella parlamentariker lite runt om i EU som vill markera. Det är också väldigt viktigt och förtjänar att påpekas att den svenska modellen och arbetsmarknadens parters roll för lönebildningen fortfarande måste respekteras. Även här finns en bred enighet. Det gäller till exempel när finansutskottet behandlade sitt utlåtande om förstärkt samordning av den ekonomiska politiken. Där var sex partier överens om vikten av bland annat stabila finanspolitiska ramverk på både nationell nivå och EU-nivå. Nu diskuteras på basis av kommissionens förslag omfattande förstärkningar av den ekonomiska styrningen i EU- och euroområdet. Det kan vara relevant att göra sådana efter den kris vi har gått igenom. Detta sker också genom de rättsakter som är delar i dessa paket. Det diskuteras också enligt de metoder vi har brett i Sveriges riksdag och förankras djupt och till och med över blockgränserna. Det är svårt att se hur ett möjligt nytt initiativ från en presskonferens går ihop med det viktiga arbete som nu bedrivs inom EU på bred front på basis av kommissionens förslag. Jag kan gärna påpeka att vi nu befinner oss i ganska händelserika veckor inte bara ekonomiskt utan även politiskt och ekonomisk-politiskt. Finansministerrådet den 14 och 15 mars har alltid en viktig roll inför vårtoppmötet men kommer att ha en särskilt viktig roll nu. Då kan det också ha varit ett särskilt möte med eurozonens länder vad vi än tycker om den saken. Mot den bakgrunden har vi beslutat att kalla finansministern till utskottet den 17 mars för överläggningar om den ekonomiska politiken inför vårtoppmötet. Herr talman! Så här långt är vi överens om de flesta steg i den kris vi nu upplevt, i varje fall väldigt brett. I Sverige har det under de år som vi varit medlemmar i EU och även under de senaste årens extrema omständigheter rått bred politisk samsyn i kammaren, i finansutskottet och i riksdagens EU-nämnd om hur den kritiska ekonomisk-politiska situationen måste hanteras. Det är bra och viktigt. Jag är mycket mån om att behålla den breda förankringen även framöver. Det gäller inte minst för att vår gemensamma syn som vi delar i sak ska få maximalt genomslag inom EU-systemet. I de flesta av de beslut som har fattats i de steg som har tagits har majoriteten bestått av sex partier, det vill säga över blockgränserna, inklusive både Socialdemokraterna och Miljöpartiet. När det till exempel förra året testades förslag om att låta kommissionen förhandspröva nationella budgetar reagerade många nationella parlament och däribland det svenska. Det var riksdagens finansutskott som sade ifrån mycket skarpt enligt Lissabonfördragets regler för subsidiaritetsprövning. Det gav eko både i andra länder och i kommissionen och ska så göra. Sådant är väldigt viktigt. Jag märkte som ordförande för riksdagens EU-nämnd förra mandatperioden också i kontakt med andra länder hur det svenska systemet för förankring av regeringens EU-politik tillhör de skarpare i medlemskretsen. Flera andra parlament, till exempel tyska Bundestag, har tittat på det svenska systemet och försökt efterlikna detta. En bred och djup förankring av regeringens EU-arbete är av största vikt. Så har även varit fallet om till exempel Lissabonfördraget, själva stabilitets- och tillväxtpakten och för den delen även den svenska budgetlagen, som ju är förutsättningen för att vi ska vara överens om stramheten med mera. I dessa dagar sammanställs partigruppernas svar på den så kallade EUMOT-utredningen. Även detta visar att samsynen är bred över blockgränserna om hur vi tillämpar både regeringsform och riksdagsordning för god förankring av EU-arbetet. Vi brukar kunna ha olika uppfattning om till exempel regeringsfrågan men vara brett överens om spelreglerna. Det är viktigt. Det är mot denna bakgrund som det är olyckligt att socialdemokrater, vänsterpartister, sverigedemokrater och tyvärr även miljöpartister har valt att skriva fram den majoritetstext som ligger på riksdagens bord i dag. Att bifalla den skulle nämligen innebära en nyordning och ett avsteg från de principer som vi brukar vara överens om och följa och som finns i riksdagsordning och regeringsform. Normalt åtnjuter de brett stöd. Att ta fram en skrivelse om ett förslag som inte finns och som har kommit som ett utspel från en presskonferens skulle dessutom riskera att uppfattas som att Sveriges riksdag och regering bekräftar detta inspel och ger det officiell status. Det vore olyckligt, och det skulle riskera att skapa oreda och att påverka EU i en riktning som vi är överens om att EU inte ska gå i. Därför hoppas jag, och yrkar på, att kammaren i eftermiddag röstar nej till förslaget betänkandet och i stället bifaller reservationen.

Herr talman! Oppositionens förslag till skrivelse bör avslås av tre skäl: Förslaget är fel i sak, det är fel i form, och det skulle riskera att i förtid och på förhand binda Sverige vid något i dag okänt. För det första är förslaget fel i sak därför att det ännu inte finns något konkret förslag för Sverige att förhålla sig till. Det är därför omöjligt att bedöma vad som är den bästa svenska reaktionen på euroländernas eventuella fördjupade samarbetsplaner. För det andra är förslaget fel i form därför det finns snabbare och effektivare sätt att ta upp en sådan här preliminär fråga till debatt i riksdagen. Jag tänker då på möjligheten att ställa interpellationer till regeringen, och möjligheten att påkalla en aktuell riksdagsdebatt. Dessutom vill jag som ordförande i EU-nämnden påminna om att denna typ av frågor diskuteras och beslutas om varje vecka i riksdagens EU-nämnd, som till exempel Thomas Östros och Ulla Andersson dock valt inte sitta med i. Dessutom har dessa frågor, som Anna Kinberg Batra just påpekat, varit uppe och kommer att vara uppe i finansutskottet både med och utan finansministern. För det tredje vore det direkt olämpligt att skapa ett prejudikat för ett vinglande Sverige vilket skulle bli fallet om Sveriges regering skulle börja agera internationellt på basis av en löst skissad text som cirkulerats på en presskonferens. I det nu aktuella fallet var Ekots reporter Herman Melzer den ende som såg den tysk-franska texten. EU-ländernas statsministrar såg den inte. Det är mycket svårbegripigt för mig att oppositionen vill att regeringen på en sådan lös grund ska rycka ut och binda Sverige vid ståndpunkter för framtiden. Thomas Östros brukar säga att olika saker är "djupt ansvarslösa". Den här gången är det faktiskt en träffsäker beskrivning av Östros eget agerande och den övriga oppositionens försök att vara med i riksdagsbeslut som skulle binda Sverige i EU-politiken, utan att vi i Sverige vet vad som föreslås eller vad som förestår beträffande i detta fall euroländernas eventuella samarbetsplaner. Låt mig i sak och form dessutom slå fast följande: Sverige, eller regeringen, förutsätter och har ingen anledning att ifrågasätta att EU:s fördrag fullt ut kommer att respekteras. De ansträngningar som görs av Tyskland och Frankrike kan förutsättas ligga i linje med alla de program och åtgärder för bättre ekonomisk styrning som redan finns. Problemet i EU och euroområdet är ju inte bristen på ambitiösa texter, rådsslutsatser, formuleringar, målsättningar, toppmötesbeslut, riktlinjer, terminer och pakter utan deras genomförande och åtlydnad i praktiken. Oppositionen försöker hota med ökad effektiv överstatlighet, men problemet i EU är det motsatta - nämligen dominansen av en ineffektiv mellanstatlighet när det gäller olika ekonomiska regler och åtaganden. De ekonomisk-statistiska mått, analyser och analysredskap som kommissionen och andra EU-länder använder för att mäta till exempel konkurrenskraft är precis desamma som dem som våra egna myndigheter och forskare använder. Det kan exempelvis gälla beräkning av enhetsarbetskostnad. Också andra länders myndigheter, OECD, IMF och så vidare använder dem. Det blir konstigt om man ska börja hota med denna typ av argument. För att förbättra konkurrenskraften i Europa och i EU:s medlemsländer krävs förvisso åtgärder på hemmaplan i de olika medlemsländerna. Beslut som till exempel främjar produktiviteten fattas och ska fattas i nationella parlament, av nationella parter på arbetsmarknaden, av nationella myndigheter och pensionsstyrelser och så vidare. Regeringen "passar" och "mörkar sina positioner" påstår Thomas Östros och Marita Ulvskog i en debattartikel på Svenska Dagbladets webbplats i dag. Sanningen är de två socialdemokraterna med sin kritik slår in öppna dörrar och utdelar det ena hårda slaget i luften efter det andra. Låt mig först som sist dementera ett antal påståenden om regeringens EU-politik som görs i artikeln: Regeringen är emot ökat inflytande från till exempel Bryssel över lönebildningen. Regeringen är klockrent och tydligt för att den svenska modellen med självständiga parter på arbetsmarknaden bibehålls. Regeringen är för investeringar i kunskap och utbildning som metod för minskad arbetslöshet och fler jobb. Regeringen är emot förslag som skulle innebära att EU ska blanda sig i lönebildning och pensionssystem. Regeringen är för att alla EU-länder ska ha rätt att vara med och delta i olika typer av samarbeten när de så önskar förutsatt att de uppfyller uppsatta villkor. Det gäller till exempel Schengensamarbetet, EMU och EU-patentet. Regeringen är för och vill stärka den överstatliga regleringen av finanssektorn i EU och Sverige. Senast i går presenterade finansminister Borg åtgärder som Thomas Östros då instämde i. Regeringen är också, som bekant, för starka statsfinanser. Allt detta är ifrågasatt i artikeln. Alltså: På alla de punkter som Östros och Ulvskog påstår att regeringen passar och mörkar har regeringen tvärtom både tydliga och välbekanta positioner i EU-politiken. Detta vet naturligtvis Östros redan. Motivet för hans agerande får nog sökas på annat håll, till exempel när det gäller att visa fjädrarna i den pågående partiledarstriden inom hans parti. Sverige som nation är inte inbjudet till eurotoppmötet den 11 mars. Det beklagar jag. Det är en klassisk svensk linje att alltid försöka vara med där beslut fattas som kan komma att påverka oss. Så har alla svenska regeringar under efterkrigstiden agerat bland annat i Europapolitiken. Så bör vi göra som nation även framdeles för att inte eftersätta Sveriges intressen, som det står i grundlagen. Vi ska därför försöka armbåga oss in i rummen där beslut som kan ha betydelse för oss fattas. Detta är också ett argument för att Sverige bör vara med i eurosamarbetet. Då hade vi varit inbjudna till det stundande toppmötet. Nu får vi stå utanför och får försiktigt banka på dörren till exempelvis den finska delegationens rum för att få veta vad som pågår. Det leder mig över till några frågor till oppositionen: Vill ni att Sverige ska anstränga sig för att vara med i diskussionen om det som nu pågår inom eurogruppen? Eller vill ni att Sverige inte ska försöka delta i diskussionerna? Vill ni fortsätta den klassiska svenska Europalinjen med strävan efter full närvaro och fullt deltagande i Europas beslut? Även jag yrkar bifall till reservationen.

Herr talman! Jag är förundrad över att denna debatt över huvud taget behöver föras i Sveriges riksdag i dag. I grund och botten råder en bred samsyn om EU-frågornas hantering mellan fem av riksdagens partier, vilka tillsammans representerar mer än 80 procent av mandaten. Alltsedan det svenska EU-medlemskapets början har också dessa fem partier strävat efter att gemensamt komma fram till formerna för samråd och beslutsfattande i EU-frågorna. Den ordning som vi har i dag för att hantera EU-frågor är ett exempel på denna samsyn. Ministrar deltar på utskottssammanträden. Inför ministerrådsmöten och toppmöten sker samråd i EU-nämnden. Efter toppmötena återrapporterar regeringen direkt till kammaren, med möjlighet för riksdagens ledamöter att debattera resultaten. Ett ytterligare exempel är formuleringarna om EU-medlemskapet i regeringsformen, beslutat i bred enighet över partigränserna. Låt mig konstatera att det är ett värde i en demokrati att vara överens om formerna för beslutsfattande och debatt och att i stället låta debatten handla om sakfrågor och substans. Det är en grundhållning som jag vet att Socialdemokraterna till fullo står bakom. Faktum är att Socialdemokraterna utmärkt sig genom ett starkt och entydigt försvar för en stark regeringsmakt, för regeringens särställning i utrikespolitiken och för att EU-samarbetet i stor utsträckning ska räknas just som utrikespolitik. Det här gör dagens betänkande desto märkligare därför att Socialdemokraterna nu gör gemensam sak med tre partier som i grunden är eller måste anses tveksamma till EU-samarbetet som sådant och som i praktiken har ställt sig utanför det samförstånd som präglat formerna för ett svenskt EU-medlemskap. Herr talman! Jag visar gärna min respekt för en samarbetsorienterad och pragmatisk socialdemokrati. Med det lämnar jag själva formfrågan och går över på den sakfråga som föranletts av utskottsmajoritetens agerande. Även i sakfrågan tror jag att det råder en bred samsyn mellan flertalet av riksdagens partier. Sverige har förvisso tagit sig igenom de senaste årens finansiella turbulens väl, huvudsakligen på grund av den budgetdisciplin som varit vägledande för såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar. Budgetdisciplinen uppnås tack vare ett tydligt och stabilt ramverk för svenska offentliga finanser, ett ramverk som skapades under en socialdemokratisk ministär till följd av 1990-talets finanskris. Till dess tillkomst var Centerpartiet starkt pådrivande. Men Sverige har inte varit opåverkat, och den kris som tvingat flera europeiska ekonomier på knä har varit ett hot mot alla europeiska länder. Ett av grundproblemen är naturligtvis bristande budgetdisciplin och rentav förakt för de konvergenskrav som ligger till grund för det ekonomisk-politiska samarbetet inom EU. Inte bara för eurons skull utan för den politiska och ekonomiska stabiliteten i EU, för Europas konkurrenskraft och för en fortsatt fungerande europeisk union är det avgörande att vi återupprättar disciplin och respekt för gemensamt fattade beslut. Det är i det ljuset man ska tolka de åtgärder som föreslagits av kommissionen och av rådets Van Rompuy-grupp, och det är i det ljuset man ska se det fransk-tyska inspelet till diskussionen. För det är just ett inspel, och dessutom ett inspel som redan fått hård kritik från många håll. Jag skulle vilja säga att det inte finns anledning för Sveriges riksdag att agera i dag. Men vad gäller de, låt mig säga, mer seriösa förslag som lagts fram för att värna den finansiella stabiliteten borde de i sig inte vara särskilt kontroversiella. Det handlar om åtgärder för att övervaka makroekonomiska obalanser och om sanktioner för de länder som inte vidtar åtgärder. Det handlar också om förstärkning av stabilitets- och tillväxtpakten och minimikrav på nationella finansiella ramverk. Och det handlar om en permanent mekanism för att hantera kommande kriser. Jag har svårt att se vari det kontroversiella ligger. För Sveriges del är ingreppen måttliga; vi har ett stabilt ramverk med överskottsmål, utgiftstak och balanskrav på kommunernas ekonomi. Sverige är en av Europas allra starkaste ekonomier i dag, och självklart ligger det i vårt intresse att också andra EU-länder sköter sig. Herr talman! Självfallet måste och kommer riksdagen att engageras i det pågående arbetet för att öka den finansiella stabiliteten i Europa. Allt annat vore orimligt. Men det är inte heller rimligt att gå utanför de samarbetsformer som vi beslutat i bred enighet, vare sig man ser till processen eller till innehållet. Låt mig avslutningsvis få yrka bifall till reservationen.

Herr talman! Låt mig inledningsvis yrka bifall till finansutskottets förslag i betänkande FiU45. Låt mig också ställa frågan vad EU-nämndens ordförande använder för metoder för att skapa majoritet i riksdagen. Vi har en minoritetsregering i Sverige. Europapolitiken är av central betydelse för Sverige. EU-nämndens ordförande borde ägna sig åt att skapa majoritet för EU-politiken, inte ha en så konfrontativ hållning när man befinner sig i minoritetsposition och använda uttryck som ansvarslös, hota, visa fjädrar när oppositionen helt enkelt vill vara med och diskutera Sveriges hållning i den viktiga Europafrågan, en fråga som nu debatteras vitt och brett i Europa, något mindre i Sverige men väldigt mycket i det övriga Europa. Vi menar att det är viktigt att Sverige har en ståndpunkt som går att urskilja och som vi argumenterar för. Särskilt vi som är mycket engagerade Europavänner vill se Sverige ha en tydlig och klar hållning. Sverige behöver en starkare Europapolitik, en tydlig linje, politiska prioriteringar som är tydliga. Vi kan inte bara passivt se på när det pågår en så viktig framtidsdiskussion inom Europeiska unionen. I dag möter flera europeiska länder mycket stora ekonomiska problem. Finanskrisen har drivit fram en statsfinansiell kris. Problemen ser olika ut i många av medlemsländerna, men gemensamt är otillräckligt reglerade banker, alltför omfattande privat skuldsättning och bristande konkurrenskraft, bristande produktivitet i medlemsländerna. Det behövs krafttag för att hålla samman Europa och öka Europas globala konkurrenskraft. Den europeiska kommissionen har föreslagit ett lagstiftningspaket med sex rättsakter på det ekonomiska området. För några veckor sedan togs ytterligare ett steg när det tysk-franska förslaget kring en så kallad konkurrenskraftspakt lades fram. Där diskuteras förslag som att EU ska ha inflytande över lönebildningen, att pensionsåldern ska harmoniseras, att bolagsskatter i EU ska harmoniseras. Det är inte bara det; det här är en process som fortgår. Det gäller två av EU:s stora viktiga medlemsländer. Det går inte att bortse från och säga att det var någonting som hafsades fram på en presskonferens. Det är viktigt att Tyskland och Frankrike har en överenskommelse om vilken politik man vill driva. Min erfarenhet från EU är att då betyder det någonting i diskussionen. Men utvecklingen har fortsatt. I dagarna har ju kommissionens president, José Manuel Barroso, tillsammans med rådets president, Herman Van Rompuy, enligt Financial Times häromdagen börjat arbeta fram ett gemensamt förslag som har stora likheter med den tysk-franska konkurrenskraftspakten. Det är alltså två representanter från de riktigt tunga institutionerna i Europeiska unionen som nu arbetar med detta. Men var är Sveriges röst? Jag vill att Sverige ska vara i central position i det europeiska samarbetet. Vi ska vara med och föra en diskussion om vad vi vill med Europeiska unionen. Då har vi en minoritetsregering som här representeras av de borgerliga partierna som säger: Nej, det där är presskonferenser och utspel som ingen behöver bry sig om. Två stora, tunga medlemsländer och två representanter för de tunga institutionerna, presidenterna för rådet och kommissionen, arbetar nu med frågor av mycket stor betydelse för Europa och för Sverige. Men regeringens position är höljd i dunkel. Då är det modesta önskemålet från oppositionen: Låt oss i skriftlig form få se vad regeringen har för hållning i dessa stora och viktiga principiella frågor. Jag utesluter inte alls att ni kommer att ha en god process att komma överens, men jag tycker inte att Europasamarbetet ska bedrivas så att en minoritetsregering ska åka till Bryssel utan att ha klargjort en tydlig ståndpunkt. Sedan måste man kompromissa och samtala, men man måste tycka någonting om man ska ha framgång i Europapolitiken. Det är ett högst rimligt krav. I reservationen från de borgerliga partierna hävdar man att regeringens ståndpunkt är känd. Men samtidigt skriver man att de förslag som är uppe till diskussion inom EU är okända och att det därför inte går att ha en ståndpunkt. Jag läser Financial Times - det är numera den huvudsakliga källan till information. Jag vet inte om minoritetspartierna i regeringsunderlaget har någon annan information, för det verkar som att man inte tar ställning till de stora och viktiga förslag som nu diskuteras. Det är inte rimligt att man säger sig sakna kunskap om de förslag som nu debatteras. Det är regeringens väldigt viktiga uppgift att skaffa sig den kunskapen. Man företräder Sverige i Europeiska unionen, och man måste tränga sig fram till borden för att vara med och diskutera och få den kunskapen. Det begär vi att regeringen gör. Slutsatsen för oss är att regeringen inte kan åka till toppmötet i slutet på mars utan att ha fått chansen att klargöra sin ställning till riksdagen i skriftlig form, utformad i en skrivelse, och ha med sig ett budskap från riksdagen om vad Sveriges hållning bör vara. Jag vill ta upp fem principer som jag tycker är grundläggande. För det första: jobben. Vid det extra toppmötet i Lissabon i mars 2000 slogs det fast att ett av Europeiska unionens övergripande mål ska vara full sysselsättning. Sverige bidrog aktivt till att det målet infördes. Men trots att vi nu har massarbetslöshet i Europa har jobbfrågan kommit i skymundan. Vi vill se ett ökat samarbete för att stärka konkurrenskraften, öka sysselsättningen och satsa på kunskap, utbildning och ny miljövänlig teknik. För det andra: den nationella kompetensen. Jag vågar säga att det folkliga stödet för ett fördjupat politiskt samarbete i dag är begränsat. Det är centralt att den nationella kompetensen och subsidiaritetsprincipen värnas. EU ska inte ges inflytande varken direkt eller indirekt över lönebildningen, pensionsåldern eller liknande frågor. En överföring av kompetens på det lönepolitiska området till EU-systemet skulle innebära att den svenska modellen med självständiga parter riskeras. Jag vill inte heller se någon överföring av skatter från nationell till europeisk nivå. För det tredje: ett samlat EU. EU är en samlad union. Ibland kan det krävas att samarbete utformas inom områden där inte alla länder deltar. EU-fördraget ger också möjlighet till detta, ett så kallat förstärkt samarbete. Men också ett sådant samarbete ska präglas av att alla EU-länder får ha synpunkter på samarbetet och att alla EU-länder har möjlighet att delta i samarbetet. Vi ska motverka en utveckling med ett A- och ett B-lag inom Europeiska unionen. För det fjärde: en förstärkt reglering av finanssektorn. Misskötta och underkapitaliserade banker är den viktigaste orsaken till den statsfinansiella kris vi ser i flera länder. Vi menar att Europasamarbetet i stor utsträckning bör vara ett mellanstatligt samarbete, men det finns stora och tydliga anledningar att på finansmarknaden ha en stark överstatlig reglering för att möta en internationell kapitalmarknad. För det femte: starka statsfinanser. För att kunna bedriva en aktiv stimulanspolitik i lågkonjunktur krävs starka statsfinanser. Europa behöver en bättre fungerande stabilitets- och tillväxtpakt som säkerställer att samtliga EU-länder håller ordning på de offentliga finanserna. Då får de stora länderna naturligtvis inte undantas om de bryter mot den typen av viktig pakt. Det enkla modesta vi kräver av regeringen och dess partier i riksdagen är att man nu återkommer till riksdagen skyndsamt med att sätta på pränt de principer som regeringen arbetar efter inför detta toppmöte. Det är inte acceptabelt att de grundläggande EU-frågorna diskuteras utan att Sverige har en tydlig officiell hållning. Särskilt vi som värnar Europasamarbetet måste se till att diskussionen är öppen, de politiska skiljelinjerna är tydliga och mandatet till regeringen är tydligt. Vi har en minoritetsregering - låt mig påminna om det. Socialdemokraterna är ett EU-vänligt parti. Vi är engagerade i Europas utveckling. Men vi accepterar inte att regeringen inte mycket tydligt till riksdagen redovisar den hållning Sverige företräder. Jag har erfarenhet av att arbeta i EU:s ministerråd under flera år. Inflytande får man om man har väl underbyggda ståndpunkter, förmåga att bygga allianser och förmåga att kompromissa. Regeringen verkar vilja åka till Bryssel med att inte ha någon stor och tydlig ståndpunkt. Jag tror inte att det är bra för regeringens ställning i Sverige, och det är definitivt inte bra för Sveriges ställning i Europa. (Applåder) I detta anförande instämde Björn von Sydow (S).

Herr talman! Låt mig börja med att instämma med Thomas Östros beträffande det som sker nu. Jag tror också att det är viktigt när Tyskland och Frankrike kommer med ett gemensamt initiativ. Och jag tror inte att det kommer att rinna ut i sanden, utan det kommer att bli någonting av det. På den punkten är vi överens. Man behöver bry sig om detta. Då säger Thomas Östros så här: Regeringen får inte resa till Bryssel utan förankring i riksdagen, utan det ska diskuteras. Man får inte resa ned dit utan att ha diskuterat en officiell hållning och så vidare. Nu är det så att Sverige inte är inbjudet till detta eurotoppmöte den 11 mars. Det har blivit väldigt klart att det är enbart euroländerna som vill träffas. Att armbåga sig in, som både jag och Thomas Östros talade om, är inte möjligt vid detta möte. Det är utgångspunkten. Sedan är det så att inget svenskt statsråd reser - det vet Thomas Östros - till något möte i Europeiska unionen för att företräda Sverige utan att ha ett mandat som är godkänt av EU-nämnden och därmed på delegation från riksdagen. Hela argumentationen om att man skulle resa till Bryssel och förhandla på egen hand utan att riksdagen är med är därför fullständigt felaktig. Det vet Thomas Östros. Därför blir jag väldigt förvånad och förbryllad över motiven för Thomas Östros agerande - att slå in öppna dörrar, den ena efter den andra. De punkter som Thomas Östros tog upp är desamma som i allt väsentligt finns i den artikel som Thomas Östros och Marita Ulvskog har publicerat i dag. Jag gick igenom dem, och det är helt klart att regeringen och Thomas Östros och Marita Ulvskog har samma uppfattning på dessa punkter. Det finns ingen motsättning. Vi är emot ökat inflytande från Bryssel över lönebildningen. Vi är för att den svenska modellen med självständiga parter på arbetsmarknaden bibehålls. Vi är för investeringar i kunskap och utbildning som metod, etcetera.

Herr talman! Är det så att Carl B Hamilton som EU-nämndens ordförande och som representant för regeringsunderlaget har information om det arbete som Van Rompuy och Barroso nu leder i form av en konkurrenskraftspakt, som enligt medieuppgifter påminner mycket om det tysk-franska förslaget? Då vore det väldigt bra om Carl B Hamilton informerade riksdagen om detta. Jag förstår inte idén om att regeringen inte ska klargöra sin principiella hållning mycket tydligt inför detta möte. Min erfarenhet av dynamiken i EU-samarbetet är att om två så tunga medlemsländer som Tyskland och Frankrike tar ett sådant initiativ, då kommer det att resultera i ett eller annat som ligger i riktning mot vad de vill. Om dessutom kommissionens president och rådets president känner att det blåser åt det hållet och börjar arbeta med förslag åt det hållet, kan det då vara möjligt att Sverige över huvud taget inte deltar i diskussionen? Jag vill att Sverige ska vara en viktig medlem i Europeiska unionen, som deltar i ett samtal om de viktiga framtidsfrågorna. Ett bra sätt att åstadkomma detta är väl i så fall att regeringen till riksdagen återkommer med de principiella ståndpunkter som regeringen vill driva. Om man inte sitter med vid eurotoppmötet må vara hänt. Det är olyckligt att vi börjar få eurotoppmöten där Sverige inte kan delta. Men mot slutet av mars har vi ett ordinarie toppmöte. Det kan vara så att vi då har en situation där majoriteten har låst sig vid ett antal tunga ståndpunkter. När kommer Sverige in i den diskussionen - och med vilken åsikt? Detta är inte en konfrontativ hållning från socialdemokratin. Detta är en utsträckt hand från socialdemokratin. Vi vill delta i att mejsla fram den svenska ståndpunkten. Carl B Hamilton! Vilken information har regeringsunderlaget om vad så viktiga institutioner som presidenterna i rådet och kommissionen nu arbetar med? I vilka sammanhang finns Sverige med över huvud taget i de diskussionerna - och med vilken åsikt?

Herr talman! Jag har inte mer information än Thomas Östros och Financial Times. Jag har några rykten, men de leder egentligen inte till någon ytterligare kunskap. Jag är lite förvånad. Om Thomas Östros faktiskt vill veta vad regeringen tycker ansikte mot ansikte, så att säga, och ha ett statsråd framför sig snarare än en riksdagsledamot, då hade det varit naturligt att begära en aktuell debatt. Då hade statsrådet fått svara i den debatten. En annan möjlighet är interpellationer. Där är det också statsråd som svarar. Det är lite konstigt att Thomas Östros väljer den här formen, som är en klumpig och ineffektiv form för att utöva kontrollmakten i riksdagen - att i ett utskott begära en skrivelse från regeringen. För att hoppa till något annat viktigt som Thomas Östros sade: Även jag är emot att man i Europa delas upp i A- och B-lag. Det är ett klassiskt dilemma och en svårighet för Sverige. Vi ville vara med i det kommersiella och ekonomiska handelssamarbetet och gick med i Efta. Men vi var ändå utanför viktiga beslut. Vi har liksom varit med till hälften men inte till fullo. EES-avtalet är ytterligare ett exempel, och man kan räkna upp det ena efter det andra. Detta är ett klassiskt dilemma i svensk efterkrigspolitik. Därför sade jag - och jag har hört att Thomas Östros instämmer i detta - att vi ska vara med på så många ställen som möjligt och vara så djupt involverade som möjligt för att påverka de beslut som kommer att påverka oss. På den punkten är vi tydligen överens. Det är bra.

Herr talman! Jag har betydligt större krav på Sveriges regering än att deras beslutsunderlag är Financial Times. Jag vill att Sveriges regering arbetar konstruktivt och kraftfullt inom Europeiska unionen för att driva svenska ståndpunkter. Jag tror inte ett ögonblick att det är svenska ståndpunkter som till fullo blir EU:s ståndpunkter. Jag har stor erfarenhet av att man måste bilda koalitioner och måste kompromissa. Men att inte delta! Jag menar att fördraget är väldigt tydligt på den punkten. Europeiska unionen är alla unionens medlemmars sak. Detta är frågor som kommer att påverka inte bara euroländerna, utan de kommer att påverka hela unionen. Och vi deltar inte! Jag vill se ett Sverige som sitter centralt vid borden och är med och för samtal. Och jag vill av demokratiska skäl att det ska vara tydligt vilken åsikt vi för fram i de samtalen. Då frågar Carl B Hamilton: Varför inte begära en aktuell debatt eller ställa en interpellation i stället för att besvära regeringen med att man ska sätta sina åsikter på pränt i form av en skrivelse? Då förstår inte Hamilton vad Socialdemokraterna är ute efter. Vi är inte ute efter en konfrontation i första hand. Vi är ute efter ett samarbete för att Sverige ska kunna driva en kraftfull ståndpunkt i Europeiska unionen. En aktuell debatt slutar inte i ett gemensamt betänkande. En interpellation slutar inte heller i det. Vi vill ha en skrivelse, så att vi får en behandling i Sveriges riksdag av dessa viktiga, principiella frågor. Carl B Hamiltons anförande i dag visar att han inte till fullo förstår vilken situation som regeringen är i. Ni måste skaffa er en majoritet för era ståndpunkter! Kom då tillbaka till riksdagen med en skrivelse, och så för vi ett konstruktivt samtal om den! Vi är engagerade Europavänner. Vi vill delta i det samarbetet. Vi accepterar inte hållningslöshet som en princip. (Applåder)

Herr talman! Ungefär som jag trodde i morse har debatten utvecklats till en lite märklig debatt om debatten. Jag vill börja med att konstatera att vi - vilket jag också förutsåg - i sak är hyggligt överens. Det är liksom inte det vi står här och diskuterar. Strax innan jag gick till kammaren pratade jag till exempel med LO-tidningen om vikten av att slå vakt om parternas roll på arbetsmarknaden och annat, som vi har varit brett överens om länge. Thomas Östros refererade till sin egen tid som statsråd. Det var mig veterligen i minoritetsregeringar. Vi som då var i opposition sökte då seriöst samförstånd i de frågor där vi hade möjligheter till seriöst samförstånd. Vi använde de former som riksdagen hade då - former som nu är ännu bättre - för förankring av regeringens positioner. Ibland sade vi ifrån, men ofta var vi överens i till exempel större sådana här frågor och även i spelregelsfrågor. Vi sökte inte samförstånd med Sverigedemokraterna då. Det kunde man inte då, men vi hade inte heller velat det. Det var viktigt att göra upp över blockgränsen. Sedan dess har riksdagsordningen förbättrats i det avseendet att utskotten nu har en ännu starkare roll i förankringen av regeringens politik. Regeringens ståndpunkt i kända förslag har framförts där vid många tillfällen och kommer också närmast inför finansministermötet i mars. Den årliga EU-skrivelsen kommer den 16 mars. Den 17 mars har vi i EU-nämnden överläggningar med finansministern och den 23 mars med statsministern inför Europeiska rådet. Det är de former som ges av regeringsform och riksdagsordning och som vi brukar vara överens om att använda. Kom inte och säg att det är en konspiration eller något dunkelt eller att man använder Financial Times som beslutsunderlag! Men det är just det man skulle göra om man bifaller oppositionens skrivningar i det aktuella betänkandet. Vi arbetar med EU 27, och vi gör det inom regler som vi använder så mycket och så aktivt som möjligt. Dessutom är vi överens i sak.

Herr talman! Europa har gått igenom en mycket svår finanskris. Då sätts naturligtvis ljuset på institutionerna inom Europeiska unionen, regelverket och vilka verktyg som finns för att klara av dagens kris och förhindra framtida kriser. Det är stora frågor som kommer upp på bordet. De frågorna kan styckevis och delt komma upp i finansutskottet och EU-nämnden. Men nu inför EU-toppmötet i slutet av mars kommer de stora, tunga principiella frågorna upp. Det är inte bara enskilda lagstiftningsförslag. De frågorna är initierade av Tyskland och Frankrike och nu också av de högsta representanterna för de tyngsta institutionerna, rådet och kommissionen. Då bör regeringen ha en samlad hållning i de frågorna. Då diskuterar vi ju de grundläggande EU-frågorna. Hur ska relationen vara mellan euroländerna och EU-länderna i framtiden? Hur ska vi se på överstatlighet i centrala frågeställningar som sociala frågor, pensionssystem och skattesystem? Vilket inflytande ska små länder ha när de stora länderna sätter sig och kommer överens och bestämmer sig för att de vill ha det på ett visst sätt? Vi hade inledningsvis en mycket bra diskussion med Moderaterna och Anna Kinberg Batra kring att regeringen borde kunna komma med en skrivelse. Men tydligen sade regeringen nej - man ville inte. Jag tycker inte att det är att inse vilken situation regeringen är i. Vi sträcker ut en hand. Vi vill se regeringens ståndpunkt i skrift. Vi vill ha en seriös behandling, så att riksdagens utskott kan vara med och göra bedömningarna. Vi vill att det kommer ett betänkande på plats. Vi kommer inte att agera för att Sveriges ställning i Europa ska försämras av att man är ultimativ när man kommer till Bryssel, men vi ska ha tydliga och klara ståndpunkter. Jag har svårt att förstå varför Anna Kinberg Batra inte kan gå med på en sådan modest önskan från ett parti som är en sann Europavän i det här sammanhanget.

Herr talman! Låt mig för säkerhets skull ännu en gång bekräfta att jag uppskattar att Thomas Östros är en vän både av Europasamarbetet och av stabila statsfinanser. Det brukar vi faktiskt samarbeta om, och det är som sagt viktigt att göra det även i detta. Det refererades här både till Financial Times och till tysk-franska utspel. Det är viktigt att poängtera, tycker jag, att tyskarna och fransmännen i alla tider har försökt dominera Europasamarbetet genom att, i närmast kuppartade former ibland, utmana de strukturer som faktiskt finns. Då har vi hittills varit överens om att vi som numera kan kalla oss medelstora länder är vänner av riktiga framskrivna förslag som kommer från EU-kommissionen, riktiga rådsmöten och riktiga beslutsregler. Det är så förslag kan komma fram. Det är också så sittande finansminister har fått en tung roll i Ekofinrådet, med brett stöd, hittills, i Sveriges riksdag. Det vore att bekräfta attackerna mot detta, att gå med på skrivelsen. Det är därför vi säger nej till just den. Det finns former i regeringsform och riksdagsordning för hur det här går till, och vi är som sagt överens över blockgränserna om att det i grunden är ganska bra former. Jag är glad över att vi har en EU-debatt. Vi kommer att ha många sådana, till exempel när regeringens årliga skrivelse kommer. Vi kommer att ha debatt med finansministern i utskottet, med statsministern i EU-nämnd och kammare och mycket mer. Jag ser fram emot att fortsätta diskutera hur det här går till. Man kan stå här och tycka. Man kan skriva i utskott och så vidare att det borde vara på ett annat sätt. Men skälet till att det finns spelregler i Sveriges riksdag är att vi också här ska ha någorlunda förutsägbara processer. Jag tycker att man ska ha respekt för dem. Det är inte seriöst att gå emot formerna som vi har, utmana dem och närmast underkänna dem bara för att man vill eller tycker någonting. Låt oss vara överens om spelreglerna både i Sverige och i EU och jobba tillsammans med sådant vi gillar båda två, ordning i statsfinanserna, frihandel, öppenhet och bättre konkurrenskraft! (Applåder)

Herr talman! Jag hoppas att minoritetsregeringen inser att det nu handlar om att arbeta väldigt engagerat för att få stöd i Sveriges riksdag för vilken hållning Sverige ska ha. Jag menar att Europa på många punkter är på väg åt fel håll. Starka statsfinanser har ju, så att säga, vi socialdemokrater lagt grunden för i Sverige. Vi är glada över att ni ansluter er till den politiken. Men det kan inte bara vara starka statsfinanser. En Europapolitik som inte har jobben i fokus kommer aldrig någonsin att bli framgångsrik. Den kommer inte heller att få stöd av Europas medborgare. Det som nu växer fram är ju förslag på förslag på förslag som handlar om att försämra. Det handlar om löntagarnas trygghet, löntagarnas intressen, sociala system och ökade klyftor i Europa. Är det vägen framåt, med ett Europa med massarbetslöshet och svåra konkurrenskraftsproblem? Jag menar att vi nu behöver en diskussion som kanske påminner om den vi hade på 90-talet, efter den krisen i Europa. Jobbpolitiken ska vara i centrum. Det handlar om stora investeringar i kunskap, möjligheter att komma tillbaka med aktiv arbetsmarknadspolitik och om att se till att trygghetssystemen fungerar i Europa så att människor inte slås ut i svår ekonomisk fattigdom. Men den diskussionen förs inte nu. Den vill jag att Sveriges regering ska föra. Jag är inte säker på att de vill det, men det bör åtminstone stadfästas i denna riksdag att de ska det. Det är ett fattigdomsbevis att komma styckevis och delt med olika typer av lagförslag men inte vilja ha en hållning i skrift om vad Sveriges Europapolitiska principer är. I dag har vi tydligt fått beskrivet för oss att regeringen inte på något sätt är med i dessa diskussioner. EU-nämndens ordförande har tydligt deklarerat att han inte har någon annan kunskap än den Financial Times har, trots att kommissionens president och rådets president nu "draftar" en konkurrenskraftspakt i tät dialog, skulle jag tro, med några viktiga medlemsländer. Det gör mig besviken. Jag vill att Sverige ska vara med och föra den diskussionen, och socialdemokratin är redo att bidra till den. (Applåder)

Herr talman! Jag vill inleda med att yrka bifall till förslaget i finansutskottets betänkande om en begäran om skrivelse från regeringen inför EU:s vårtoppmöte. Skälen till detta är flera. Regeringen företräder Sverige i EU-samarbetet men är skyldig att informera och samråda med riksdagen om vad som sker inom ramen för EU. Vanligen sker detta, som många beskrivit, genom utskotten och EU-nämnden samt genom utlåtanden och rapporter till riksdagen. Sedan den finansiella och ekonomiska krisen bröt ut har flera olika förslag och initiativ till förstärkt styrning och samordning av den ekonomiska politiken väckts inom EU-samarbetet. Tempot har varit högt och tidsramarna för behandling snäva. Förslag har också väckts vid sidan om de traditionella beredningsprocesserna inom EU. Vi har bland annat den tyska förbundskanslerns och Frankrikes presidents utspel om ett så kallat konkurrenskraftspaket, som antyder förslag om ökad överstatlig styrning och samordning av till exempel skatter, lönebildning och pensionssystem. Det är en inriktning som Miljöpartiet avvisar. Även om det är angeläget att snabbt vidta åtgärder i en kris är det också viktigt med ordentliga beredningar i de nationella parlamenten. Den svenska hållningen till de olika förslagen och den svenska hållningen i diskussioner på EU-nivå ska vara väl förankrade och diskuterade i Sveriges riksdag. En samlad beskrivning av utvecklingen inom EU när det gäller de steg som har tagits i den ekonomiska krisens spår för att förbättra förutsättningarna för finansiell och ekonomisk stabilitet i Europa, vilka konsekvenser dessa fått för EU-samarbetet, och regeringens ståndpunkter i fråga om de förslag som nu föreligger och diskuteras och regeringens kommentarer när det gäller hur förslag till avgörande förändringar i samarbetet initieras utanför gängse ordning ger riksdagen bra förutsättningar att tillsammans med regeringen formera och tydliggöra Sveriges ståndpunkter inför vårtoppmötet. En skrivelse ger också ytterligare möjligheter till en öppen och bred diskussion om utvecklingen inom EU, även utanför riksdagens väggar. Det är skälen till att Miljöpartiet yrkar bifall till förslaget i betänkandet. Det är skälen till att vi vill ha en skrivelse från regeringen.

Herr talman! En av Sverigedemokraternas viktigaste utgångspunkter är att vi anser att makten i och över Sverige ska utgå från svenska folket och ingen annan. Självständighet betyder däremot inte att vi inte kan, inte vill och inte bör samarbeta med andra länder. Vi är tvärtemot helhjärtat för ett samarbete och för den fria marknaden inom Europeiska unionen. Det europeiska projektet, EU, handlar i dag emellertid inte om ett samarbete mellan autonoma stater utan i stället om en federalisering som i och med Lissabonfördraget skärptes ytterligare och som, genom de processer som beskrivits i detta ärende, på ett avgörande sätt förstärks än mer. Vi flyttar med andra ord successivt allt fler delar av vår självständighet till EU och Bryssel. Denna maktöverföring sker dessutom oftast under mycket snäva tidsutrymmen och med bristfälliga demokratiska beredningsprocesser. Det är till exempel lätt att ställa sig frågan hur många riksdagsledamöter som fullt ut förstod följderna av att implementera EU:s Lissabonfördrag, med tanke på hur omfattande, invecklat och stort dokumentet var. Jag gissar på att ingen, inklusive mig själv, förstod hur omfattande det var, även om jag mycket väl förstod att det var ett dokument som inte hyllade den svenska autonomiteten. Det är ännu lättare att fråga sig hur många av riksdagens ledamöter som känner till och som samtidigt förstår innehållet i den uppgörelse regeringen ska åka till EU-toppmötet i mars för att få igenom om dessa frågor endast ska få diskuteras inom regeringens innersta krets plus EU-nämnden med dess begränsade möjligheter att sätta sig in i alla de komplicerade EU-ärendena. Processen blir heller inte lättare att förstå eller acceptera när regeringens partier dessutom resonerar som så att det är både onödigt och felaktigt att förtydliga regeringens ambitioner och mål inom de stora maktöverföringsprocesser till riksdagen, bara för att delar av innehållet i detta ärende tidigare behandlats inom EU-nämnden. Skillnaden nu mot då är inte bara att tiden däremellan gett utrymme för EU:s två stora tongivande länder som i och med Lissabonfördragets regelverk ges omfattande makt att påverka unionen att hitta på omvälvande idéer som i mycket hög grad påverkar Sverige. Skillnaden är dessutom att riksdagen numera består av åtta partier varav ett inte tidigare varit delaktigt i de tidigare processerna i ärendet. Att sammantaget då kalla de svenska ståndpunkterna tydliga och väl förankrade, likt regeringen gör i reservationsyttrandet i detta ärende, är att ta i lite väl mycket. En presentation av regeringens ståndpunkter i EU-nämnden är inte tillräckligt. Regeringen regerar i minoritet och måste därför antingen hämta stöd från riksdagen eller lägga sig. Med stöd av dessa ståndpunkter yrkar jag bifall till förslaget i finansutskottets betänkande FiU45.

Herr talman! I eurokrisens kölvatten lanserar nu EU-kommissionen allt mer långtgående förslag för styrning av EU-ländernas ekonomiska politik. Även länder utanför eurozonen påverkas, och finanspolitiken sätts under allt hårdare press från EU. Kommissionen har redan presenterat ett lagstiftningspaket som innebär den mest omfattande förstärkningen av den ekonomiska styrningen i EU och euroområdet sedan införandet av den ekonomiska monetära unionen. Detta ska också upp till beslut i parlamentet i juni. Det här är över huvud taget inget problem, menade Per Åsling. Men jag skulle vilja rekommendera honom att läsa LO-ekonomernas rapport om det här förslaget. Jag tänkte läsa lite ur den rapporten. Så här skriver de: Ändringar i det ekonomiska ramverket innebär begränsningar i varje medlemslands handlingsutrymme. En stram finanspolitik riskerar att bli ramverk för alla EU:s 27 medlemsländer. Det förslag som nu ligger innebär att möjligheten till att bedriva en expansiv finanspolitik begränsas kraftigt. Medlemsländerna ska spara sig ur lågkonjunkturer och betala på statsskulden när ekonomin tillåter. Att kunna investera sig ur en lågkonjunktur eller att bedriva en ambitiös välfärdspolitik kan bli mycket svårt. Det riskerar att drabba miljontals löntagare i form av högre arbetslöshet och försämrade välfärdssystem. Det bötesbelopp som kan utdömas gäller bara eurozonen men den moraliska förpliktelsen att följa reglerna som således gäller för hela EU kommer med stor sannolikhet också att binda även en svensk regering oavsett partifärg. Kommissionens förslag tar heller inte hänsyn till att förslagen minskar demokratins möjligheter på nationell nivå. Det sista borde väl ändå en centerpartist förstå. Tyskland och Frankrike har nu kommit med ett förslag om en så kallad konkurrenskraftspakt, och det är därför vi står här och debatterar i dag. Det förslaget har redan fått politiska konsekvenser och präglar nu allt fler av de förslag som läggs fram i allt från sänkta a-kasseersättningsnivåer, förkortad a-kasse-ersättningsperiod, sänkt pensionsålder och ökat privat pensionssparande. Det har även en påverkan på lönebildningen. Förslagen har inneburit att man på rådets toppmöte i slutet av mars har bestämt sig för att ta ett helhetsgrepp om de olika förslag som nu finns på bordet. Det innebär att de här förslagen kommer att hanteras väldigt fort, troligtvis också med stor risk för att det inte sker en ordentlig beredning i de nationella parlamenten och utan att medborgarna på något sätt har fått ta ställning till det hela. Det finns nu en tydlig politisk agenda som innebär att EU-länderna går vidare in i en samordning som inte setts tidigare. Steg tas mot en ökad federalism där EU blandar sig i sådant som jag nämnde tidigare, både lönebildning och pensionssystem. Därför är det också viktigt att regeringen deklarerar för riksdagen vad den svenska inställningen ska vara. Vi som opposition måste också ha en bra möjlighet att ta del av förslagen och också ha möjlighet att kunna analysera och debattera dem på ett bra sätt. Till sist vill jag bara säga att som förtroendevald i Sveriges riksdag är det mycket svårt att få en helhetsbild av vad som sker på EU-nivå. Att de ständigt pågående förhandlingarna sker i slutna rum gör inte det här bättre precis. Därför uppskattar vi detta initiativ från Socialdemokraterna och riktar ett tack till dem.

Herr talman! Jag måste säga att jag hoppade till inför Ulla Anderssons ord när hon talade att det inte är någon ordentlig beredning i Sveriges riksdag. Sveriges riksdag är inte med. Det sker i slutna rum. Jag sitter varje fredag med Vänsterpartiets företrädare Jonas Sjöstedt i EU-nämnden. Han är en av de mest effektiva och kunniga personerna. Att såga honom jäms med fotknölarna på det här sättet är väldigt orättvist. Men jag vet ju inte riktigt vem Jonas Sjöstedt företräder. Han företräder tydligen inte Vänsterpartiet, utan han kanske bara företräder sig själv, vad vet jag, men han är väldigt effektiv och kunnig i EU-nämnden. Jag vill gärna ställa frågan till Ulla Andersson om hon anser att Financial Times är ett beslutsunderlag som regeringen ska använda för sin utrikespolitik och EU-politik. Det är ju innebörden av de här kraven på att regeringen ska agera. Vi har alltså inte något förslag att ta ställning till. Min sista fråga är den som jag hade i mitt anförande och som vi indirekt har fått svar på från Socialdemokraterna. Vill Vänsterpartiet att Sverige ska anstränga sig för att vara med i diskussionerna om de frågor som nu pågår inom eurogruppen, eller vill ni att Sverige inte ska försöka delta i sådana diskussioner? Vill ni att Sverige ska ställa sig vid sidan av i den europeiska politiken och odla utanförskapet och kanske något diffust EES-avtal, typ Norge? Eller vill ni fortsätta den klassiska svenska Europalinjen och sträva efter full närvaro och fullt deltagande i Europas beslut? Vad är Vänsterpartiets grundhållning?

Herr talman! Efter fyra år med en borgerlig regering kan vi konstatera att det så kallade utanförskapet ständigt får nya dimensioner. Det är självklart att där Sverige är medlem ska Sverige vara med och påverka i en riktning som Sverige företräder. Det jag har varit kritisk emot är att det här går väldigt fort. Vi vet som riksdag fortfarande inte vad som kommer att vara på dagordningen på toppmötet i slutet av mars. Ändå vet vi att det finns en rad olika förslag som diskuteras som kommer att påverka hela inriktningen av det framtida EU-samarbetet och de möjligheter vi kommer att ha som nationellt parlament att driva till exempel en egen finanspolitik. Det kommer att få konsekvenser för den modell vi har valt i Sverige, där arbetsmarknadens parter tar ett väldigt stort och betydande ansvar. Det är det här jag tycker är bekymmersamt, och det är därför jag kritiserar den beredning som vi nu står här och debatterar. När det är så här stora frågor på dagordningen måste det vara en mycket mer öppen process. Det måste finnas mycket tydligare och klargjorda underlag för olika ställningstaganden. Det har vi inte på våra bord. När det finns en sådan omfattande diskussion, för det har ju hänt väldigt mycket på väldigt kort tid i EU, borde det också vara rimligt att få någon form av helhetsgrepp över de här förslagen, för att kunna se vilka konsekvenser de faktiskt får. Det är ett minimum av demokratiska krav, anser jag.

Herr talman! Den naturliga slutsatsen är att då skulle Vänsterpartiet, om ni har denna grundläggande hållning, se till att Sverige också deltog i samarbetet fullt ut. Då skulle man ha betydligt bättre insyn, demokratisk förankring etcetera. Men ni är ju inte för euromedlemskap. Ni är ju emot det. Hade vi varit med som euroland hade vi haft samma position i de här diskussionerna som pågår på annat håll som till exempel Finland har. De har haft en bra utveckling, både ekonomiskt och politiskt. De är fortfarande en demokrati, trots det Vänsterpartiet sade 1994/95, att demokratin skulle avskaffas och makten skulle flytta till Frankfurt. Det har den inte gjort. Det har gått bra i Finland. Ni kan inte - det ligger i flera andra budskap mot euromedlemskap - både säga: Vi är utestängda, vi får inte vara med, vi får inte tillräckliga beslutsunderlag, vi vet inte vad som pågår, det är odemokratiskt, dålig beredning och sedan säga att vi ska fortsätta vara utanför euromedlemskapet. Är man med är man med, är man utanför är man utanför. Då är det tyvärr detta som är priset. Det är det klassiska svenska dilemmat som jag talade om tidigare med Thomas Östros. Vi får som nation skärpa oss. Vill vi faktiskt vara med, och vara med på lika villkor som många av de länder som driver Europasamarbetet framåt, får vi gå med i de samarbetsformer och samarbeten som finns. I dag är det framför allt eurosamarbetet.

Herr talman! Jag kan konstatera att det låter som om EU-nämndens ordförande ställer sig själv i någon sorts utanförskap, där han själv väljer att inte vilja delta i processen och påverka på ett sätt som man faktiskt har möjlighet till i EU. Det beklagar jag. Det jag också beklagar är att Carl B Hamilton har mycket svårt att respektera resultatet av folkomröstningen. Väldigt många, även av Carl B Hamiltons vänner, är nu väldigt glada för att de inte röstade ja till deltagande i eurosamarbetet. Vore jag Carl B Hamilton tror jag att jag skulle hålla flaggan väldigt lågt, med tanke på vad som nu har skett i de olika euroländerna och vilka konsekvenser eurosamarbetet faktiskt har fått. Jag hade väl förväntat mig ett större ansvarstagande av EU-nämndens ordförande, en vilja till samarbete och också en vilja till en bred och bra process i frågan. Jag beklagar att Carl B Hamilton i stället verkar förorda en form av utanförskap och tycka-synd-om-prägel från regeringens sida.

Herr talman! För två veckor sedan var statsministern här och återrapporterade om förra toppmötet. Han berättade om ursinne i ministerkretsen. Premiärminister efter premiärminister redovisade hur hans land tog det som nu skedde i Europa på det ekonomiska och sociala fältet. Jag kände att statsministern tyckte att det var en plågsam situation. Det föreföll av hans inlägg som om han var mycket tveksam till det fransk-tyska inspelet. Nu har två veckor gått. Jag sitter och lyssnar på den här debatten. Det är socialdemokratin som lägger fram den inriktning som Sverige bör ha i EU-politikens förhandlingar. Det är inte regeringen. Om kammaren i dag bifaller förslaget i utskottsbetänkandet kan regeringen komma till riksdagen inom några få dagar med en skrivelse som till exempel tar upp de fem punkter som Thomas Östros har nämnt. EU 27 är den del av EU som har det övergripande ansvaret för den ekonomiska och sociala politiken, ja, ökad gemenskapsstatlighet, överstatlighet när det gäller kreditväsendet i Europa. Flera av kollegerna på den borgerliga sidan har instämt i vad Thomas Östros har sagt. Statsministern föreföll också tveksam till vad det fransk-tyska inspelet stod för. Kom till riksdagen med en skrivelse där detta klarläggs! När den här debatten slutar är det Socialdemokraternas fem punkter som är Sveriges EU-politik. Sedan ska det vara förkortad motionstid, enligt mitt förslag. Det ska naturligtvis vara möjligt för alla riksdagens partier att komma med följdmotioner på skrivelsen. Finansutskottet ska självklart förhandla. Jag ser fram emot, precis som Thomas Östros säger och som företrädarna för de borgerliga allianspartierna här säger, ett majoritetsbetänkande från finansutskottet där den europeiska politiken från vår sida linjeras upp. Det som har tagits upp i den här debatten är de största ekonomisk-sociala och politiska frågeställningar vi har haft inom EU sedan krisen på 90-talet och de nya medlemmarnas inträde i den europeiska unionella gemenskapen. Jag tar fasta på det Thomas Östros har sagt i sak men också på den definitiva inriktningen på överläggning och förhandling. Regeringen är en minoritetsregering. Riksdagen och svenska folket vill få fram en tydlighet genom skriftliga dokument i dessa fundamentala frågor för Sveriges utveckling, för de europeiska ländernas och de europeiska människornas utveckling. Det är därför som jag med varm hand tillstyrker och hoppas att förslaget i finansutskottets betänkande vinner kammarens bifall i dag. (Applåder)

Herr talman! Låt mig börja, kollega von Sydow, med att säga att jag har mycket stor respekt för förre talmannen Björn von Sydow. Vi har diskuterat EU-frågor i många former genom åren, både här och för den delen i Bryssel, inom ramarna för hur vi ska samarbeta bättre mellan nationella parlament, hur Sveriges riksdag bäst använder sin egen riksdagsordning, Lissabonfördraget med mera. Låt mig återigen understryka att det har varit värdefullt med den breda enighet och överensstämmelse som vi har haft om det. Jag begärde repliken bara för att än en gång påminna om att i sak är vi faktiskt brett överens. Det är inte så att den här frågan bara uppstått nu eller i förra veckan. Vi har jobbat i flera år med den finansiella och ekonomiska krisen i EU och hur EU ska ta sig ur den. Vi har en ganska bred samsyn i sak. Den är förankrad vid flera tillfällen, inte bara i EU-nämnden utan också enligt den nya riksdagsordning som vi har. Det förrförra beslutet om riksdagsordningen gav oss ordningen från 2007 som, som Björn von Sydow vet, stärker fackutskottens ställning. Inom de ramarna har ju finansministern varit i finansutskottet och återkommer också inom någon vecka. Jag blir ändå lite förvånad när Björn von Sydow inte fäster större vikt vid de ramar som vi har för hur det här ska gå till. Det förvånar mig att en före detta talman går med på att använda Financial Times-uppgifter, franska presskonferenser med mera som underlag för att Sveriges riksdag ska ta officiell ställning. Det vore konstigt. Det vore olikt oss. Det skulle innebära ett avsteg från hur vi hittills har arbetat med EU-frågor i riksdagen under svenskt medlemskap. Det skulle inte förbättra våra möjligheter att få genomslag för de åsikter som vi faktiskt delar.

Herr talman! Nog är det underligt att de borgerliga i hela denna debatt företräder ståndpunkten att de är helt emot att få tillfälle att göra ett skriftligt betänkande, justerat in i detalj i finansutskottet, anmält på partiernas riksdagsgrupper - eftersom det är en stor fråga - och därefter debatterat i kammaren, på en skrivelse om innebörden i riksdagens ställningstagande som går från talmannen till regeringen och ger EU-nämnden möjlighet att till statsministern säga att vi tillstyrker den förhandling som statsministern kanske ser sig tvungen att ha vid toppmötet. Det är obegripligt när Anna Kinberg Batra, som är gruppledare för Moderaterna, samtidigt säger att de instämmer i det fempunktsprogram som Thomas Östros för Socialdemokraterna lägger fram. Fru talman! Det är sant att jag var mycket engagerad för att riksdagen, fackutskotten och plenum skulle komma fram bättre. Det var också för att hela riksdagsgrupperna skulle få en chans att sätta sig in i EU-frågorna och för att medierna på ett lättbegripligt sätt skulle kunna ta del av vad frågeställningarna är. Jag måste säga: Att sätta sig emot ett initiativ för att få en sådan här demokratisk process strider på inget sätt mot de ambitioner jag under min tid hade för att leda förbättringsarbetet när det gäller EU-politiken i Sveriges riksdag. (Applåder)

Fru talman! Jag hoppas att de ledamöter i finansutskottet som i februari deltog i samtalet med finansministern om kommissionens förslag också deltar ordentligt den 17 mars, när vi har överläggningar i denna sakfråga. Då vet vi också om det har varit något eurozontoppmöte över huvud taget. Vi skulle inte få vara med, men vi har en viss samsyn om vad Europa faktiskt behöver. Om vi menar allvar med vad Europa faktiskt behöver - öppenhet, konkurrenskraft, bättre tillväxt och att länder och parter får fortsätta ha ansvar för arbetsmarknaden - borde vi arbeta tillsammans för att med brett stöd i Sveriges riksdag driva dessa positioner i rådet. Det har vi gjort hittills, och det ser jag fram emot att vi fortsätter göra. Jag vet att Björn von Sydow vet det, men jag vill också uppmärksamma dem som inte vet det på att EU-nämndens samråd med statsministern inför toppmötet sker öppet. Det finns en poäng med att sådant både sänds i tv, stenograferas och återrapporteras i denna kammare. Det är viktigt att vi deltar aktivt i debatten i sak. Europa behöver mer av ett ganska allsvenskt tänkande om stabila statsfinanser och en stark, öppen ekonomi och mindre av enstaka påhitt, presskonferenser, medieuppgifter och så vidare. Vi kan inte hindra sådana från att komma, men vi ska inte göra dem till officiell svensk hållning genom att bekräfta dem i Sveriges riksdag. Detta är vad formfrågan handlar om. Jag beklagar att vi står här i flera timmar och pratar om en formfråga. Det gläder mig att vi också pratar lite grann i sak, för Europa behöver en starkare och bättre växande ekonomi för att klara konkurrensen och jobben i Europa och världen.

Fru talman! Det är Thomas Östros som har tagit upp substansfrågorna om Europas och Sveriges framtid i ett fempunktsprogram. Det är inte de ärade kollegerna från Alliansen. Jag undrar om ni inte i grund och botten skiljer er från statministern, som kom tillbaka från det förra toppmötet bekymrad - jag får säga oroad. Känslan är också: Vart går den europeiska unionen? Kommer den liksom andra att klara den stora påfrestningen kring Medelhavet, alltså demokratiseringen av de arabiska länderna? Jag vill ändå säga att de reformer vi har gjort när det gäller riksdagens delaktighet i EU-politiken kanske räcker till när det gäller kommissionens förslag, som förhandlas långsamt - kanske i flera år - och där vi har en process med Coreper och ministerråden gång på gång. Thomas Östros, som har haft tunga portföljer i regeringen, vet att ärendena tar åratal. Både fackutskott och EU-nämnd kan dem. EU:s toppmöten är dock lite annorlunda. Dokumenten är förhandlade av EU:s regeringschefer. Den muntliga redovisning som statsministern kan ge - den kan göras på ett mycket charmfullt sätt; det vet vi från de två statsministrar som har haft dessa frågor - har ändå inte den precision att den på samma sätt tydliggör den principiella karaktären i vad som står på spel. Förhandlingarna inom ett EU-toppmöte är, tillåter jag mig att säga utan att ha varit där, är mer brutala än inom ett vanligt ministerråd. Därför har statsministern all anledning att känna tillförsikt i att han har riksdagens uttalade stöd i form av ett riksdagsbeslut i denna skickelsedigra situation för Sverige och Europa. (Applåder)

Fru talman! Egentligen sade väl Anna Kinberg Batra i stort sett allt det jag anmälde mig för att replikera. Det jag tycker är konstigt med Björn von Sydows diskussion är egentligen att han vet att detta är en stor fråga, och han vill ha ett uttalat stöd. Men vårt problem - och det är ett klassiskt svenskt problem - är att vi inte riktigt vet vad dessa länder håller på med, vad de har för förslag, hur oense de är sinsemellan och så vidare. Man kan inte kräva att regeringen ska avlåta en skrivelse där den tar ställning till någonting den inte känner till och inte är insatt i. Jag vet inte hur den demokratiska processen är i euroländer, som Finland, men där har de en annan grund för att delta i en sådan här process än vad vi har. Vi står ju utanför - tyvärr, enligt min mening. I avvaktan på ett bättre beslutsunderlag förstår inte jag varför man till exempel avvisar att begära en aktuell debatt. Man kan göra det hos statsministern eller finansministern. Jag tycker egentligen att statsministern är bättre. Man kan även använda sig av interpellationer, som också är ett snabbare instrument. Jag kan inte förstå det. Det är för mig obegripligt. Jag förstår vad Björn von Sydow säger om betänkandet och allt detta, men i avvaktan på att vi vet vad som faktiskt kommer ut ur denna process tycker jag att det är väldigt konstigt att man går den här vägen.

Fru talman! Statsministern hade kunnat vara med i den här debatten. Statsministern hade kunnat vara det statsråd som från regeringen gick in i debatten och till exempel tog upp vilken riktlinje man vill ha. Han hade kanske kunnat säga att Thomas Östros riktlinjer är utmärkta men att man har några justeringar. Någon av partiledarna som är statsråd och som har intresse för frågan hade kunnat vara här. Det är alltså inget argument, Carl B Hamilton. Låt mig dock ta upp en svår sak: ingen kunskap. Nu är det tre veckor till toppmötet. Ska Sveriges och euroländernas socioekonomiska framtid avgöras av att dagarna går och ingen vet någonting? Sedan kommer toppmötet, och där kanske man inte heller har riktig överblick över vad som sker. Jag ger inte EU-kritikerna rätt. EU behövs. Det är en bra sak att toppmötena har formaliserats. Men det finns ett stort behov av att material och kunskaper finns tillgängliga när det verkligen gäller, när det är mycket stora saker. Det förslag som oppositionen baserar sig på är byggt på vad som är känt utåt, och det räcker för att formulera positivt vad vi vill. Det skulle vara möjligt för andra länder som inte tillhör eurogruppen att få reda på detta, och naturligtvis skulle flertalet av EU-gruppens länder vara intresserade. Finns det någonting annat än den tysk-franska motorn? Finns det någon annan substans tänkt någonstans i medlemskretsen? Ja, som saken är just nu finns det. Det är skisserat här. Det låter underligt, men så är det faktiskt.

Fru talman! Först var det frågan om de fem Östroska punkterna. De punkter Östros tog upp i Svenska Dagbladet var fler än fem. Jag gick igenom dem. Det finns tydliga och klara alliansståndpunkter i alla de frågor som Thomas Östros tog upp. I huvudsak, precis som Björn von Sydow redan har konstaterat, sammanfaller de med Östros egna synpunkter - och statsministerns. Jag förstår inte vad som menas med att statsministern hade kunnat vara här. Vad skulle han agera utifrån? Vad skulle beslutsunderlaget vara? Är det vad som står i Financial Times? Vi har inte blivit inbjudna till toppmötet. Det är verkligen ett stort problem. Naturligtvis är det fråga om A- och B-lag. Vi vill inte ha det. Det är ett klassiskt svenskt problem. Jag håller med om att det ställs verkligen på sin spets i dag - euroländerna går före. Men jag kan inte riktigt se vad statsministern i den här debatten skulle ha bidragit med. Han hade fått mer tid och det hade blivit en bättre debatt om han hade blivit inbjuden till en aktuell debatt eller en interpellationsdebatt. Det ena utesluter inte det andra. Thomas Östros har inte definierat något program. Han har tagit upp ett antal frågor där det finns den klassiska svenska ståndpunkten beträffande att arbetsmarknadens parter bestämmer lönebildningen och att vi är för starka statsfinanser och så vidare. Jag gick igenom det i mitt anförande - jag vet inte om Björn von Sydow lyssnade på det - där jag definierade precis var Sverige står i de punkter som Thomas Östros tog upp. Jag kan hålla med om att det här är något magert som beslutsunderlag, men jag kan inte riktigt se att vi i dag har så mycket mer att gå på än det som vi har fått via medierna. Jag skulle inte råda min statsminister att komma hit och debattera så viktiga frågor med ett så lösligt och tunt underlag.

Fru talman! Nåväl! Då skulle statsministern kunna komma till kammaren när en skrivelse bordläggs för första gången och ha en bordläggningsdebatt. Då kan han orientera kammaren, kanske bjuda in diplomatiska kåren att sitta på läktaren och ta del av ett mer genomarbetat program - om nu Thomas Östros fem punkter i all sin dar inte är tillräckligt utförliga. Regeringskansliet skulle kunna åstadkomma något sådant. Kanske Polens regering, Finlands regering, Österrikes regering, Nederländernas regering eller Belgiens regering skulle vara intresserade av att få höra vad Sveriges regering står för. Kanske Thomas Östros på nytt går upp och säger att det här ser ganska bra ut. Kanske de på diplomatiska läktaren skulle vara intresserade och skriva hem. Det är obegripligt att man inte tänker framåt när man är EU-nämndens ordförande! (Applåder)