Biodling
Debatt om förslag 24 januari 2001
Hoppa över anförandelistan
Anförandelista
- Hoppa till i videospelarenGUNNEL WALLIN (C)
- Hoppa till i videospelarenKAJ LARSSON (S)
- Hoppa till i videospelarenGUNNEL WALLIN (C)
- Hoppa till i videospelarenKAJ LARSSON (S)
- Hoppa till i videospelarenGUNNEL WALLIN (C)
- Hoppa till i videospelarenKAJ LARSSON (S)
- Hoppa till i videospelarenINGVAR ERIKSSON (M)
- Hoppa till i videospelarenGUNNEL WALLIN (C)
- Hoppa till i videospelarenINGVAR ERIKSSON (M)
- Hoppa till i videospelarenULF BJÖRKLUND (Kd)
- Hoppa till i videospelarenGUNNEL WALLIN (C)
- Hoppa till i videospelarenULF BJÖRKLUND (Kd)
- Hoppa till i videospelarenGUNNEL WALLIN (C)
- Hoppa till i videospelarenULF BJÖRKLUND (Kd)
- Hoppa till i videospelarenHARALD NORDLUND (Fp)
- Hoppa till i videospelarenKAJ LARSSON (S)
- Hoppa till i videospelarenHARALD NORDLUND (Fp)
- Hoppa till i videospelarenKAJ LARSSON (S)
- Hoppa till i videospelarenHARALD NORDLUND (Fp)
- Hoppa till i videospelarenGUNNEL WALLIN (C)
- Hoppa till i videospelarenGUDRUN LINDVALL (Mp)
- Hoppa till i videospelarenKAJ LARSSON (S)
- Hoppa till i videospelarenGUDRUN LINDVALL (Mp)
- Hoppa till i videospelarenKAJ LARSSON (S)
- Hoppa till i videospelarenGUDRUN LINDVALL (Mp)
Protokoll från debatten
Anföranden: 25
Anf. 115 GUNNEL WALLIN (C)
Fru talman! Jag är inte intresserad av att i den här
debatten diskutera hur vi kommer till rätta med ozon-
skiktet. Det kan jag diskutera med Kjell Larsson.
Jag menar att det i socialministerns sätt att disku-
tera inte finns den vilja att faktiskt ta problemet på
allvar som jag hade hoppas möta. Jag vet att många
vuxna människor i dag vet att man inte ska ligga och
steka sig i solen. Men det är inte alls detta det här
handlar om. Jag tycker att vi ska ta till vara de erfa-
renheter som finns i Australien av hur man ska hante-
ra problemet. Där är man inte rädd för det som i Sve-
rige kallas för skrämselpropaganda. Där har man lärt
sig att det bara är genom information som människor
kan lära sig att bete sig på ett riktigt sätt. Där tar man
detta på mycket stort allvar. Varje förälder vet hur de
ska göra för att skydda sina barn från att få cancer-
sjukdomar orsakade av UV-strålning i framtiden.
Jag vill med bestämdhet hävda att svenska föräld-
rar inte har den kunskapen i dag. Om det vore så att
den kunskapen fanns i Sverige skulle inte lekplatser,
skolgårdar och ställen där barn finns vara en asfalte-
rad öppen yta. Åk runt, socialministern, och titta på
hur lekplatser utanför daghem ser ut! Det är en öppen
yta där barn exponeras för solen.
Jag har också pratat med många som jobbar i
barnverksamhet och också med många föräldrar. De
blir förskräckta när jag berättar vad forskare säger.
Jag har skrivit en motion om detta. Den kom till se-
dan en forskare under ett föredrag om miljöbalken i
Södertälje förklarade hur hon skulle önska att man
agerade i Sverige. I den församlingen, som ändå var
en församling med människor med stort miljömed-
vetande och kunnande, väckte hennes synpunkter en
väldigt stor förskräckelse. Hon menar att det snart är
för sent att börja informera om vilka effekter ozon-
skiktet har i Sverige. Människor vet inte.
Jag har all respekt för den information man har
lämnat om solande. Men små barn solar inte. Det är
väldigt få barn i ett-, två-, tre-, fyraårsåldern som
ligger och fläker sig. Barn leker i solen. Man åker till
stranden, klär av ungarna och så leker de i solen.
Det är precis det här - det vardagliga beteendet -
som kan orsaka att barnen tillhör en grupp som inom
10, 15, 20, 30 år får malignt melanom. Det får de
därför att de i dag inte skyddas.
Jag tycker att det är nödvändigt att gå ut med in-
formation som har en annan infallsvinkel. Jag skulle
också vilja att regeringen kanske gick ut i kommu-
nerna och diskuterade det här. Vilka åtgärder vidtar ni
i kommunerna för att se till att barnen inte exponeras
för mycket för solen? Har ni planer på att plantera
träd på skolgårdarna och på lekplatserna utanför dag-
hemmen? Hur arbetar ni med den här frågan?
Det finns många planer som kommunerna ska ha.
Det här tycker jag skulle vara en plan som kommu-
nerna skulle ha - hur ska man se till att barnen i
kommunen inte exponeras i onödan för UV-strålning?
Jag tycker inte att man får förminska det här pro-
blemet. Då gör man människor en otjänst. Rätt som
det är kommer vi att stå där med ett allt ökande antal
cancerfall. Och då går det inte som ansvarig minister
att säga: Jag hade ingen aning om det.
Vi vet nu. Vi måste ta till oss de australiensiska
erfarenheterna och vidta åtgärder nu. Jag önskar att
jag får ett positivare svar i den här rundan.
Anf. 116 KAJ LARSSON (S)
Fru talman! Jag tror att Gudrun Lindvall gör sig
skyldig till den form av skrämselpropaganda som
många är rädda för.
Vi vet ganska mycket. Svensk forskning, interna-
tionell forskning, vet ganska mycket om de problem
som UV-strålningen bidrar till. Om vi ska diskutera
miljöpolitik handlar det naturligtvis om en rad åtgär-
der som måste vidtas. Det kan vi lämna åt sidan. Men
när det gäller UV-strålning vet vi ganska mycket.
Glöm inte bort att vistelse utomhus och en viss sol-
strålning faktiskt också har positiva effekter.
Vad forskningen pekar på är den intensiva solbe-
strålning som leder till faktiska brännskador eller till
allvarlig påverkan på huden, som leder till problem.
Det gäller för oss alla att undvika den typen av solbe-
strålning, och det gäller för oss som föräldrar att se
till att barnen inte utsätts för det.
Men att skapa ett intryck av att det över huvud ta-
get skulle vara farligt att var utomhus skulle vara att
sätta krokben för mycket av övrigt folkhälsoarbete för
att skapa ett friskare Sverige.
Det gäller att vara omsorgsfull i fråga om vilken
information man ska ge. Det gäller att ge rätt råd och
se till att alla skyddar sig mot den solbestrålning som
faktiskt är farlig.
Anf. 117 GUNNEL WALLIN (C)
Fru talman! Den här frågan var tydligen nödvän-
dig att väcka eftersom vi fortfarande befinner oss på
ett stadium där vi diskuterar det här som skrämsel-
propaganda.
Min avsikt är inte att sprida skrämselpropaganda.
Min avsikt är att på ett nyanserat sätt få igång en
diskussion. Det minsta man kanske kan begära är att
det ges information på daghemmen för dem som
arbetar med barn. Det här handlar inte - vilket insat-
ser i Australien har visat - om att ligga och sola. I
Australien är man mycket noga. När det gäller arbe-
tarskyddet är man mycket petig.
Socialdemokraterna brukar vara noga med arbe-
tarskyddet. Vi kan fråga oss: När kommer arbe-
tarskyddsregler för människor som har utomhusarbete
där man ofta kanske är lättklädd under sommaren?
Sådant förekommer inte i Australien. Där är man
alltid klädd när man arbetar utomhus.
Jag skulle önska att de australiensiska erfarenhe-
terna tillämpades i Sverige. Jag förstår att den här
frågan är tidigt väckt. Det är lätt att få till svar att man
bedriver skrämselpropaganda. Men jag anser att det
här är ett mycket allvarligt problem. Det vi inte gör i
dag märks inte förrän om 20, 30 år. Därför får vi
försöka jobba vidare med detta på olika sätt i riksda-
gen. Det kanske är dags att ordna ett seminarium om
det hela med de forskare som inte skräder orden när
de är ute, som tycker att det sker för lite och som
menar att vi i Sverige inte tar dessa erfarenheter från
södra halvklotet på allvar - nu när vi faktiskt har
samma situation när det gäller ozonhål som man har
där.
Jag avser att återkomma i frågan. Jag tycker att
det är märkligt att socialministern inte har en enda
åtgärd att föreslå.
Anf. 118 KAJ LARSSON (S)
Fru talman! Jag försökte ganska tålmodigt berätta
om alla de aktiviteter som sker. Frågan som jag sva-
rade på var om regeringen utöver de kampanjer som
redan bedrivs avser att vidta ytterligare åtgärder. Jag
anser inte med dagens kunskap att det behövs ytterli-
gare kampanjer. Den information som ges och det
som nu görs runtom i samhället tycker jag är alldeles
utmärkt. Det skapar den kunskap som var och en av
oss behöver. Det skapar kunskap hos personalen på
dagis och i skolan för att möta problemen.
Det är klart att vi måste vara vaksamma på ut-
vecklingen. Men det finns en risk för att vi skapar ett
intryck av att det i största allmänhet skulle vara skad-
ligt att vara utomhus. Det var det jag försökte varna
för. Skapa inte det intrycket. Ska vi skapa ett folkhäl-
soarbete som fungerar och få ett friskare Sverige är
det viktigt att också barn tryggt kan vistas utomhus.
Anf. 119 GUNNEL WALLIN (C)
Fru talman! Elver Jonsson har frågat mig dels vad
regeringen är beredd att vidtaga för åtgärder för att
hejda den alltför tidiga alkoholdebuten bland ungdo-
mar, dels vilka delmål Sverige har uppfyllt av det
åtagande som regeringen gjorde vid 1995 års WHO-
möte i Paris, dels vilka frågor och krav regeringen är
beredd att resa under Sveriges ordförandeskap för att
främja nykterhet, annan drogfrihet och folkhälsa
inom unionen.
Elver Jonssons frågor är så omfattande att jag inte
kan ge annat än ett översiktligt och knapphändigt
interpellationssvar på dem.
Regeringen överlämnade den 12 oktober förra året
propositionen Nationell handlingsplan för att före-
bygga alkoholskador till riksdagen. Enligt handlings-
planen ligger målet för Sveriges alkoholpolitik fast.
För att stödja genomförandet av handlingsplanen har
regeringen avsatt 450 miljoner kronor under tre år.
Insatser för barn och ungdomar är särskilt viktiga. En
kommitté med uppgift att svara för insatserna på
nationell nivå ska tillsättas. Huvudinriktningen för
den nationella alkoholpolitiken ska vara att stimulera
utvecklingen av målinriktade och samordnade före-
byggande insatser på kommunal nivå och stimulera
ökad samverkan mellan lokala aktörer. Stödet till
särskilt utsatta grupper bör utvecklas och förstärkas
för att motverka ökade alkoholskador. Särskilt ange-
läget är bl.a. att den generella kompetensen om barns
behov ökar hos vuxna som i sitt arbete kommer i
kontakt med barn och unga, att barn och unga erbjuds
stödåtgärder i ett tidigt skede och att samverkan mel-
lan kommuner och landsting utvecklas så att barn
med behov av stöd får adekvat hjälp. Insatserna för
att informera om och skapa opinion kring bruket av
alkohol behöver förstärkas. Tillsynen över försäljning
och servering av alkohol behöver skärpas. För att
skydda framför allt ungdomar bör åtgärder vidtas för
att hindra marknadsföring av alkoholhaltiga lätt-
drycker. Debutåldern för alkoholkonsumtion måste
skjutas upp. Folkhälsoinstitutet ska få i uppdrag att, i
samverkan med Skolverket och i samråd med Svens-
ka Kommunförbundet, analysera vilka insatser som
kan stärka den alkoholskadeförebyggande verksam-
heten i skolan.
Vid 1995 års WHO-möte i Paris slogs ett antal
etiska principer och mål fast, bl.a. att alla människor
har rätt till en tillvaro som är skyddad från negativa
följder av alkoholkonsumtion, att alla har rätt till
information och utbildning om alkoholkonsumtionens
konsekvenser och att alla som inte vill dricka alkohol
ska fredas från påtryckningar. Vid mötet antogs också
strategier för nationella handlingsplaner. Enligt stra-
tegierna ska handlingsplaner bl.a. omfatta informa-
tion om alkoholkonsumtionens följder, verka för
begränsad tillgång till alkohol, omfatta kontroller av
reklam för alkoholhaltiga drycker och stöd till ideella
organisationer. Det är således inte fråga om mål och
åtgärder som man direkt kan konstatera är uppfyllda
eller inte, utan det rör sig i stället om mål som kräver
ett kontinuerligt arbete. I Sverige bedrivs sådant ar-
bete. Jämfört med många andra europeiska länder har
Sverige också varit relativt framgångsrikt i att be-
gränsa alkoholkonsumtionen och alkoholens skade-
verkningar. WHO antog för övrigt under hösten 1999
en europeisk handlingsplan för perioden 2000-2005,
och den har utgjort en viktig grundsten för arbetet
med den svenska handlingsplanen.
Sverige har vid ett flertal tillfällen framfört, och
fått stöd för, att det bör vara möjligt att utveckla en
sektorsövergripande alkoholstrategi inom EU utifrån
ett folkhälsoperspektiv, särskilt mot bakgrund av att
alkoholrelaterade problem bland unga människor
uppges öka i många av EU:s medlemsstater. Sverige
har föreslagit ett ökat EU-samarbete beträffande unga
och alkohol, alkohol och trafik, alkoholskatter, illegal
alkoholhandel och informations- och erfarenhetsut-
byte för att utveckla det förebyggande arbetet på
arbetsplatser, under graviditet, i skolan och inom
primärvården.
Ett utvecklat samarbete behövs också vad gäller
mätning av konsumtionsnivåer och olika indikatorer
för missbruk och behandlingsbehov. Sverige priorite-
rar arbetet med att lyfta fram frågorna om alkohol och
dess betydelse för folkhälsan i syfte att bidra till ar-
betet med att utveckla en gemenskapsstrategi för att
minska alkoholens skadeverkningar inom unionen.
Den 19-21 februari genomförs också, på svenskt
initiativ, en europeisk WHO-ministerkonferens om
alkohol. Temat är unga människor och alkohol. Bl.a.
på svenskt initiativ har kommissionen tagit fram ett
förslag till rådsrekommendation avseende barns och
ungdomars dryckesvanor. Förhoppningen är att re-
kommendationen kan antas under det svenska ordför-
andeskapet.
På narkotikaområdet kommer ordförandeskapet
att bl.a. ägna uppmärksamhet åt arbetet med att före-
bygga narkotikamissbruk bland ungdomar. Det
svenska ordförandeskapet avser också att stärka unio-
nens profil när det gäller andra folkhälsofrågor. Den
nya hälsostrategin utgör ett viktigt redskap i detta
arbete. Ramprogrammet om folkhälsa bör antas och
arbetet med att säkerställa en hög hälsoskyddsnivå
fördjupas. Tobaksfrågan och blodsäkerheten är andra
viktiga frågor under Sveriges ordförandeskap.
Anf. 120 KAJ LARSSON (S)
Fru talman! Jag tackar för svaret. Socialministern
tyckte att det var en stor fråga. Den är stor, och den
hänger samman med många andra komponenter.
Frågan och dess storlek indikerar väl också att jag
ställer förhoppningar till socialministern. Låt mig
säga i denna begränsade krets att socialministern har
ökat både sin kompetens och kunskap i drogfrågan, så
jag säger: God fortsättning.
Alkohol- och andra drogfrågor är tunga och svåra.
Det dricks för mycket, med skador och död i förläng-
ningen. Ungdomar förlägger sin debut alldeles för
tidigt, och folkhälsan sammantaget får stora påfrest-
ningar på grund av alkohol och andra drogers fram-
fart.
Frågan är alltså inte om, utan hur vi ska komma
till rätta med problemen.
Svaret andas en allmän välvilja, en hel del redo-
visningar, mycket mål och planer, eller för att citera
bevingade ord: De skarpa förslagen saknas. Alkohol-
politiken är och måste i första hand vara en social
fråga. Den har i hög grad blivit en fråga om service
och förment rättvisa i näringspolitiken. Där behöver
socialministern all support för att kunna hävda den
sociala linjen i alkoholpolitiken.
Några saker som gjorts är bra. OAS-gruppen är
avhängd från socialdepartementet. Riksdagen sade ju
för övrigt nej till försöket. Regeringen framhärdade i
en prövoperiod, men nu upphör den. Det är bra. I den
mån socialministern har drivit en sådan linje är det
hedervärt. Man måste ju inse att det är en befängd
tanke att ett så tydligt särintresse som alkoholbran-
schen ska släppas in och sitta vid regeringens sociala
rådsbord.
Det ser ut som om socialministern har engagerat
sig för att hålla tillbaka skattesänkarkraven. Där be-
höver han all support, och vi i riksdagen bör känna en
plikt att stödja sådana ansträngningar.
Ett inslag i senare års alkoholpolitik har ju varit
att bekämpa svartspriten. I en rapport från den s.k.
KAMEL-gruppen om svartsprit och total alkoholkon-
sumtion 1996-2000 redovisas att svartspriten har gått
ner med 30-50 %. För det senaste året beräknas
svartspritens andel av den totala spritkonsumtionen
vara ca 15 %. Två år tidigare var den 20 %, och fyra
år tillbaka hela 27 %.
Utredningsgruppen konstaterar att om den illegala
spriten var drygt en fjärdedel av den totala spritkon-
sumtionen för 2000 var motsvarande andel 1996 och
1998 så mycket som en tredjedel.
Av detta kan man dra slutsatsen att det går att få
en konsumtionsminskning, i detta fall på illegala
spritvaror, om problemet aktualiseras och påtalas, och
påföljder hävdas. Det är därför bra att införselkvoten
på sprit fortfarande är oförändrat en liter per person.
Det visar att svartspritens minskning inte är bero-
ende av spritskattesänkningar eller en ökning av in-
förselkvoterna på just sprit.
Socialministern svarade egentligen inte på min
fråga om vilka slutsatser vi drar av 1995 års WHO-
möte i Paris, där jag efterlyste en redovisning av vilka
delmål vi uppfyllt, utan talade om vad mötet beslöt.
Sedan dess har det för svensk del inte hänt särskilt
mycket i den sociala anda som låg bakom Parismötets
slutsatser.
Vi har flera statliga beslut som har dragit åt mot-
satt håll. Införselkvoten har blivit generösare. Ut-
skänkningstillstånden har ökat i hög fart. Vi har lör-
dagsöppet på Systemet i en stor del av landet. Fler
systembutiker ska etableras. Skattesänkningar på
framför allt öl är genomförd, och kontrollen över
åldersgränser är starkt misskött.
Därtill kommer att vi har fått en ledning på det
statliga Systembolaget som i bästa krämarstil kränger
alltmer av sitt sortiment. Även om uppgången har
varit måttfull ser man det som en framgång.
Systembolaget talar nästan enbart om service, till
synes ganska fri från synpunkter om de alkoholskador
som åstadkoms.
Min fråga blir: Är socialministern nöjd, eller
kommer det att vidtas åtgärder?
Anf. 121 INGVAR ERIKSSON (M)
Fru talman! Jag tror att Elver Jonsson och jag i
väsentliga stycken har samma hållning och uppfatt-
ning när det gäller alkoholfrågan.
Men jag tror att vi på någon punkt skiljer oss åt.
Det gäller den diskussion som förs mellan regeringen
och vissa delar av den svenska nykterhetsrörelsen när
det gäller frågan: Var går balanspunkten mellan till-
gänglighet och restriktion?
Frågan är svår med tanke på de utmaningar vi just
nu ställs inför, inte bara som en följd av EU-
samarbetet utan faktiskt också som en följd av att vi i
större utsträckning lever i en internationell omvärld.
Min uppfattning är att vi kan möta de internatio-
nella utmaningarna med en klok och sammanhållen
alkoholpolitik. Jag tror att det är möjligt att vara
mycket restriktiv när det gäller frågan om åldersgrän-
ser och när det gäller frågan om vem som ska ha rätt
att sälja eller servera alkohol. Jag tror att man kan
vara ambitiös när det gäller att informera om alkoho-
lens skadeverkningar och vara tuff när det gäller det
förebyggande arbetet.
Jag tror att man kan vara generös när det gäller att
ge stöd åt alla folkrörelser som arbetar på området för
att skapa en medvetenhet om alkoholen som folkhäl-
soproblem.
Jag tror att det är möjligt att med denna bakgrund
också acceptera en viss ökad tillgänglighet för att
förhindra - och det är det som är Systembolagets
strategi - att vi får inköpsmönster som är illegala eller
grundar sig på inköp som vi inte kan kontrollera.
Det är svårt att säga exakt var balanspunkten
finns.
Provet med lördagsöppet handlar ju om att försö-
ka se till att Systembolaget har en viss ökad tillgäng-
lighet för att alternativa inköpsmönster inte ska etab-
leras.
Diskussionen om spritskatterna kommer att bli en
lika svår fråga. I ett läge där vi tvingas acceptera
EU:s införselkvoter finns det en risk att vi får en
växande del av våra alkoholköp utomlands eftersom
det är stora prisskillnader.
Jag vet inte exakt var gränsen går. Hittills kan
man konstatera att det inte funnits några skäl till
skattesänkningar, vilket har varit viktigt. Men den
utmaningen kan komma. Vi kan behöva se över
skattesatserna. Det har jag förklarat. Än så länge finns
det inte något förslag om detta, men det är lika bra att
vi förbereder oss på att vi får ta en sådan diskussion.
För att kunna möta en sådan utmaning och göra
det möjligt att anpassa våra skattesatser i någon mån
måste vi skärpa alla de instrument vi faktiskt förfogar
över, när det gäller utskänkning, handel, ålderskon-
troller och annat.
Vi har utlovat att under våren komma med en rad
förslag som gäller just våra kontroller över försälj-
ning och utskänkning. De förslagen kommer vi tillba-
ka till senare under våren.
Anf. 122 GUNNEL WALLIN (C)
Fru talman! Socialministern säger att vi bör efter-
sträva att nå fram till balanspunkten. Utan att försöka
vitsa är ju den minst sagt flytande.
Socialministern säger att vi är överens om en hel
del när det gäller åldersgränser osv. och att vi behöver
en klok politik. Det är inte svårt att skriva under på
det.
Problemet är ju att vi inte är helt samstämda när
det gäller vad den åtgärden skulle vara.
Fru talman! Jag tycker t.ex. att tillgängligheten är
alldeles för stor också i grupper som socialministern
otvetydigt menar - jag uppfattar det så - inte ska ha
tillgång till att köpa eller konsumera innan det är
lagligen tillåtet.
I kommentaren till Systembolagets verksamhet
sade socialministern inte något om det som jag tog
upp, nämligen om lusten att expandera volymerna
och om bristen på sådant socialt tänkande som man
haft i tidigare ledningar för Systembolaget. Det skulle
vara bra om socialministern utan att utöva minister-
styre kunde erinra om detta.
Det har här talats om att vi var tvungna att lägga
oss för EU:s införselkrav. Vi var långt ifrån ense om
hur det var med detta här i riksdagen. Men när vi från
Sveriges sida backade på den punkten är det väl dags
för en framgång för oss. Varför inte mycket hårt driva
det rimliga i att driva prisinstrumentet? Flera andra
länder erkänner dettas betydelse. Det vore dags att de
övriga länderna i den harmoniseringsiver som före-
kommer kunde höja sina priser.
Slutsatsen är ändå att det är viktigt att skydda
ungdomar från alkoholen. Socialministern ger mig
rätt i att debutåldern är på tok för låg och att det gäller
att höja den.
På tal om EU visade det sig att det inte gavs några
särskilt goda signaler vid mötet i Norrköping. Plöts-
ligt utanordnades särskilda utskänkningstillstånd för
att medge ett mer flödande alkoholutbud än i vanliga
fall. Jag tror att det är fel signal. Jag undrade i bröd-
texten till min interpellation hur det skulle vara om
socialministern och den svenska regeringen prokla-
merade en vit vecka i Europa.
Någon kan säga att detta är utopiskt, men det
skulle onekligen väcka debatt. Det skulle vara en klar
signal om att Sverige önskar en återhållsamhet i så-
dana här frågor. Det handlar självfallet inte om något
totalförbud, men beslutsfattare och andra, vuxna
människor, kan inse att det flödar alldeles för myck-
et. Vi har den goda föresatsen att skydda barn och
ungdomar från en debut i tidig ålder, något som är så
förödande. Jag uppskattar att socialministern liksom
jag är helt entydig på den punkten.
Vi får också rapporter om smuggelsprit. Vi har
senast i går och i dag fått rapporter om att det före-
kommer gränsöverskridande verksamhet. En tullare
har sagt att 40 % av smuggelspriten är avsedd för
Norge. Den delas i Värmland upp i småposter för att
smidigare kunna tas över gränsen. Jag tror att tullen
och polisen behöver få ett stöd som kan leda till att
vanliga vuxna avhåller sig från att bli smuggelkurirer.
Socialministern har säkerligen i rockärmen något
mer att berätta för kammarens ledamöter som skulle
kunna vara till vägledning också på den kommunala
nivån. Det är där som mycket av alkoholutvecklingen
och andra drogproblem har sin utgångspunkt i det
praktiska vardagslivet.
Anf. 123 INGVAR ERIKSSON (M)
Fru talman! Elver Jonsson vet troligen att vi just
nu bereder propositionen om de resterande delarna av
alkoholpolitiken, alltså frågan om kommunernas
tillsyn, möjligheterna att etablera en effektiv tillsyn,
frågor om åldersgränser, utskänkningstillstånd o.d.
Jag ber därför att få återkomma relativt snart med
förslag på dessa punkter. Vi kommer under våren
med en proposition på de här områdena, som framgår
av handlingsplanen. Jag tror att vi då kommer att få
anledning att föra en debatt. I många frågor skulle jag
tro att Elver Jonsson och jag kommer att stå tillsam-
mans på samma sida om barrikaden, eftersom vi gör
samma bedömningar. Till de enskilda frågorna ska
jag alltså be att få återkomma.
Däremot vill jag till att börja med kommentera
frågan om Systembolagets ledning. Jag har inte haft
anledning att kritisera Systembolagets nya ledning.
Jag tycker att den sköter sitt uppdrag. Det som den nu
ska göra är att leva upp till ambitionen om en balans
mellan tillgång och efterfrågan. Den har haft i upp-
drag att genomföra försöket med lördagsöppet och att
se till att Systembolaget lever upp till de krav på
tillgänglighet som har ställts. Jag har alltså ingen
anledning att framföra kritik mot Systembolagets
ledning.
Vad gäller EU är det säkerligen för många i den
svenska alkoholpolitiska debatten överraskande att så
många länder i EU faktiskt är intresserade av en dis-
kussion med "svenska förtecken". Man möter pro-
blemen på samma sätt som vi. Vi har en ambition att
på hälsovårdsministermötet den 31 maj kunna ta ett
beslut om en resolution om en gemensam strategi för
att förebygga alkoholskador i Europa. Vi vill också
att rådet där ska uttala sig för behovet av en större
harmonisering på skattesidan. Vi utgår från att att de
gemensamma minimiskattenivåerna ska kunna höjas
för att man ska kunna möta problemen. Det är klart
att om vi får en utveckling i Europa där man gemen-
samt höjer alkoholskatterna till en gemensam nivå,
blir det också lättare för oss att hantera våra utma-
ningar.
Så länge som det är mycket stora differenser ris-
kerar vi dock att få ett inköpsmönster som vi inte
önskar oss. Det långsiktiga målet måste vara att vi ser
alkoholfrågan som en europeisk fråga. Det gäller att
övertyga det övriga Europa om att inta samma princi-
piella hållning till problemet som vi ganska fram-
gångsrikt har hävdat här i Sverige.
Anf. 124 ULF BJÖRKLUND (Kd)
Fru talman! Jag nickar instämmande till den sena-
re delen av appellen. Jag skulle återigen vilja säga
vad jag någon gång tidigare har sagt till socialminis-
tern, att han med sitt bästa budskap i socialpolitisk
mening faktiskt borde gå ut och föra fram det utanför
den här kammaren i sammanhang där det är fler lyss-
nare. Det betyder väldigt mycket vad ett ansvarigt
statsråd säger.
Vi har sett att statsministern tagit till orda och sagt
vad han tänker om kött och fläskkorv. Genast uppstod
stor oro, och försäljningen sjönk dramatiskt. Lek med
tanken, socialministern, att ni gör något motsvarande!
Jag tror inte att någon kommer att kritisera statsrådet
Engqvist om han kunde säga att man under den aktu-
ella perioden på Systembolaget har sålt betydligt
mindre. Det skulle vara en god puff för folkhälsan.
Det låter intressant och jag bejakar den uppfatt-
ningen att det i EU-länderna finns ett intresse för
svensk och nordisk alkoholpolitik, eftersom den har
varit framgångsrik. Socialministern hänvisar till det
möte som ska hållas framöver. Man behöver egentli-
gen inte göra mycket mer än hålla sig till slutsatserna
från WHO-mötet i Paris. De var mycket långtgående
och socialt progressiva. Det kan väl också passa bra
att att använda den typen termer i statsrådsproklama-
tioner. Problemet var inte vad man skrev - det var
fantastiskt bra - utan att man stannade vid att bli
resolutionens hörare, inte dess görare. Hade man
blivit det, skulle jag tro att det redan hade satt sina
spår.
Rekommendationen blir alltså närmast: Dacapo på
Parismötets slutsatser, och skrid sedan till verket!
Anf. 125 GUNNEL WALLIN (C)
Fru talman! Bara en liten kommentar till det allra
sista. Jag har under mycket lång tid varit EU-vän. Jag
menar att Sverige bör spela en aktiv roll i den euro-
peiska gemenskapen. Jag har blivit alltmer befäst i
min hållning när jag har sett hur EU fungerar när EU
är som bäst. När EU väl bestämmer sig för att ut-
veckla en strategi som följs av handlingsplaner och av
direktiv är det effektivt. Det som vi nu ska sträva
efter är att se till att ministerrådet ger kommissionen i
uppdrag att utarbeta en strategi och komma tillbaka
med förslag. När EU-kommissionen verkligen har fått
det uppdraget och sätter i gång ett arbete, leder det till
resultat.
Man kan säga att det som möjligtvis skiljer EU
från andra internationella samarbetsorganisationer är
att EU är effektivt. Jag hoppas därför att vi ska kunna
få ett beslut om en gemensam strategi på alkoholom-
rådet innan vi avslutar vårt ordförandeskap. Får vi det
vet vi att det sätts i gång en apparat som faktiskt är
mycket effektiv.
Jag skulle önska att vi får en utveckling i Europa
där man bestämmer sig för en gemensam strategi
kring några grundläggande principer. Vi är ganska
optimistiska om att få det, just därför att det övriga
Europa ser att vi har varit relativt framgångsrika.
Även vi har mycket stora problem, och vi ska inte
förhäva oss, men på många områden har vi varit
framgångsrika, och man vill gärna lyssna till våra
erfarenheter.
Anf. 126 ULF BJÖRKLUND (Kd)
Fru talman! Cristina Husmark Pehrsson har frågat
finansminister Bosse Ringholm om vilka åtgärder han
avser att vidta för att klara finansieringen av äldreom-
sorgen på kort och på lång sikt om det inte föds fler
barn. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är
jag som ska svara på interpellationen.
Inledningsvis vill jag påminna om den demogra-
fiska utveckling som Sverige har genomgått under de
senaste två decennierna. Sedan år 1980 har antalet
äldre över 65 år ökat med 13 % och de över 80 år
med 75 %. Enligt Statistiska Centralbyråns prognoser
kommer antalet äldre över 65 år att öka med 33 %
fram till år 2020 och de över 80 år att öka med 13 %.
Det innebär att ökningen av de äldre över 80 år har
varit större under de senaste tjugo åren än vad pro-
gnoserna visar för de kommande tjugo åren. Trots
denna mycket stora ökning av antalet äldre över 80 år
och 1990-talets ekonomiska kris har Sverige klarat att
även under denna period solidariskt finansiera äldre-
omsorgen med skattemedel.
Den förbättrade ekonomiska situationen i Sverige
har genom bl.a. ökad sysselsättning medfört ökade
skatteintäkter för kommunerna. Det är regeringens
bedömning att detta tillsammans med de ökade stats-
bidragen ger kommunerna bättre förutsättningar att
klara av finansieringen av nuvarande och framtida
behov inom äldreomsorgen.
När det gäller det långsiktiga perspektivet beslu-
tade regeringen, som Cristina Husmark Pehrsson
känner till, i december 1998 om direktiv till en par-
lamentarisk äldreberedning som fick i uppdrag att
skapa förutsättningar för en långsiktig utveckling av
äldrepolitiken. Beredningens analyser och förslag ska
utformas utifrån förhållanden i samhället som berör
äldres situation fr.o.m. år 2005 och åren därefter.
Uppdraget omfattar ett stort antal områden som berör
äldres livssituation, däribland vård och omsorg. Be-
redningen ska redovisa resultatet senast den 1 maj
2003.
Avseende de låga födelsetalen beslutade regering-
en den 7 december förra året att tillsätta en arbets-
grupp som ska analysera vilka faktorer som påverkar
barnafödandet. Arbetsgruppen har till uppgift att
systematisera befintliga kunskaper och fakta om vilka
faktorer som påverkar barnafödandet, och då särskilt
de faktorer som samhället kan påverka. Arbetsgrup-
pen ska vara färdig med sitt arbete den 30 juni 2001.
De senaste rapporterna om antalet födda visar en
långsam ökning. Det finns därmed tecken på att vi på
sikt kan nå prognosen om 1,8 barn per kvinna i frukt-
sam ålder.
Möjligheterna att i framtiden klara finansieringen
av välfärd för äldre, och för barn, är inte enbart bero-
ende av födelsetalen. Även andelen av befolkningen i
förvärvsarbete och den faktiska pensionsåldern är
avgörande faktorer.
Anf. 127 GUNNEL WALLIN (C)
Fru talman! Det var stora rubriker i Aftonbladet
den 9 november år 2000. Det stod: Göran Persson
vädjar. Skaffa fler barn, annars blir det kris. Inne i
tidningen står det mycket om finansiell kris och svå-
righeter att klara äldreomsorgen i framtiden. Därför
ställde jag interpellationen till Bosse Ringholm med
tanke på att det inte bara handlar om äldreomsorgen
utan också om färre skattebetalare. Men jag accepte-
rar naturligtvis att socialministern och jag tar den här
debatten.
Socialministern inledde sitt svar med att presente-
ra en statistik över äldre. Vi är helt överens. Födelse-
talen sjunker, och medellivslängden ökar. Det är nog
ett känt faktum för allihop. Vi får en obalans när allt
färre ska försörja alltfler. Låt mig påminna om att det
år 1970 fanns elva förvärvsarbetande per 80-åring. I
dag har vi fem sex personer som arbetar per 80-åring.
När jag kommer att bli 80 år säger statistiken att det
kommer att finnas ungefär två personer. Det är inte
konstigt att man talar om kris.
Statistiska centralbyrån prognostiserar också att
det framtida födelsetalet ökar från dagens 1,5 till
1,83. Det är långt ifrån dagens. Vi kan också konsta-
tera att SCB:s befolkningsprognos har underskattat
medellivslängden förr, så varför inte också denna
gång?
Just nu befinner vi oss på en demografisk platå.
Därför har också kostnaderna, som socialministern
säger i sitt svar till mig, kunnat hållas på en rimlig
nivå. Däremot har vi sett neddragningar av persona-
len, t.ex. inom hemtjänst. 30-talskullarna är små, och
40-talisterna väntar på sin pension. Först omkring år
2008 sätter det fart.
Kombinerar vi SCB:s prognos om ökad livslängd
med antagandet om det lägsta antalet födslar - Tysk-
land har t.ex. 1,3 - kommer en fördubbling av äldre-
försörjningskvoten att ske i jämförelse med i dag. Det
vore dramatiskt. Dessutom finns det nya siffror som
visar att så många som hälften av alla 60-åringar har
trappat ned arbetet inför pensionen.
Vi vet att det egna företagandet upphäver pen-
sionsåldern. Därför vore det intressant att i detta
sammanhang också titta på småföretagens villkor och
hur man kan underlätta för dem.
Den förra uppgången av antalet pensionärer vi ha-
de klarade vi ekonomiskt genom arbetskraftsinvand-
ring, kvinnornas intåg på arbetsmarknaden och att
sambeskattningen slopades. Jag kan fråga mig hur
socialministern tänker sig att vi ska klara det denna
gång, när vi inte har detta att tillgå. Barnafödandet
och antalet förvärvsarbetande kommer inte att slå
någon all time high i tillväxt, och inte heller ekono-
min.
Vad säger man om tillväxten i ekonomin i framti-
den? Vi kan bl.a. titta i dagens DN. Där framför gene-
raldirektör Anna Hedborg sina farhågor om finansie-
ring av äldreomsorgen på sikt. Det är inte första
gången som hon deltar i debatten. Hon satt som ord-
förande för en ESO-rapport som togs fram, 2000:13.
I den rapporten beskrivs hur framtidsutsikterna ser
ut ekomomiskt. Tillväxten är nu stark, men den
kommer att plana ut och bli negativ. Inflationen är nu
negativ, men det är risk för boom när 40-talisterna
börjar ta ut sina pensioner. Bytesbalansen är nu posi-
tiv, men den kommer att försvagas. Samtidigt jobbar
allt färre och alltfler blir äldre. Hur ska socialminis-
tern förbereda för ett sådant scenario?
Anf. 128 ULF BJÖRKLUND (Kd)
Fru talman! Befolkningsförändringarna och den
förändrade demografin har under ett antal år skapat
en ganska förvirrad diskussion om vad de innebär.
Det första misstaget debattörerna gjorde var att tro att
vi lever längre därför att vi är sjuka under längre tid. I
själva verket lever vi längre därför att vi är friska
under längre tid.
De 80-åringar vi diskuterar är ett annat slags 80-
åringar än de jag mötte när jag var ung. Det är helt
enkelt i högre grad friska personer som inte alls har
behov av samma tunga omvårdnad eller tunga om-
sorg. Det som sker är en förändring av befolknings-
sammansättningen. Det blir fler äldre, men de flesta
blir faktiskt också friskare. Det är därför de blir äldre
och lever under en längre tid.
Detta är ett viktigt konstaterande. När regeringen
förra året presenterade sin långtidsutredning komp-
letterades den med en bilaga med lite djupare studier
om vilka utmaningar vi faktiskt står inför. Det är lite
synd att Anna Hedborg, som visserligen inte alls är
ansvarig för finansieringen av äldreomsorgen, men
ändå är ansvarig för försäkringssystemen, inte har
tagit del av det fylliga material som redovisades i
Långtidsutredningen förra året.
De som tror att äldreomsorgskostnaderna skulle
öka med 70 % fram till år 2030, som jag sade tidiga-
re, kan konstatera att den sannolika beräkningen är att
kostnadsökningen som följd av de demografiska
förändringarna kommer att ligga på 20-30 %. Med en
rimlig bedömning av den ekonomiska utvecklingen
och med en hygglig utveckling av sysselsättningsgra-
den och också när det gäller födelsetal kan man göra
bedömningen att vi klarar att finansiera en äldreom-
sorg med det system vi har i dag.
Det finns inga skäl att laborera med mer eller
mindre begåvade alternativa system med privata
försäkringslösningar eller med att vi ska införa skatt
för dem som fyllt 45 år, 50 år eller något liknande.
Det finns ingen grund för det. Däremot finns en all-
varlig grund för att diskutera: Hur ska vi se till att få
en utveckling på arbetsmarknaden så vi har en syssel-
sättningsgrad på 80 %? Hur ser vi till att vi får en
familjepolitik som innebär att vi får ökade födelsetal?
Det är den stora utmaningen.
Nu finns det tecken på att vi åtminstone när det
gäller arbetsmarknaden kommer att gå en gynnsam
utveckling till mötes under de närmaste åren. Det
finns också ett och annat tecken på att födelsetalen
vänder.
Jag menar att vi har möjlighet att erbjuda de äldre
en god omsorg ifall vi har den politiska viljan till det.
Det är fullt möjligt att finansiera en bra äldreomsorg
med det system vi har i dag. Vi behöver inte skrämma
människor med att de måste ta privata försäkringar
för att få vård. Vi ska inte behöva laborera med en
alldeles ny princip för beskattning i Sverige, nämli-
gen en åldersbeskattning. Vi kan, ifall vi sköter oss
och ifall vi anger en klar riktning för politiken, ga-
rantera äldre människor i det här landet en fullgod
äldreomsorg också om 10, 20 och 30 år.
Anf. 129 HARALD NORDLUND (Fp)
Fru talman! I den ESO-rapport om 40-talisternas
uttåg som jag nämnde framhåller man också att det är
viktigt att man är medveten om att tillväxten kommer
att bromsas upp kraftigt. För att åstadkomma en lång-
siktig stabilitet som ger trygghet för framtidens äldre
bör vård och omsorg reformeras, säger man.
Fru talman! Också Joakim Palme, som var ordfö-
rande i den kommitté som socialministern nu nämn-
de, nämligen Långtidsutredningen, skriver att det kan
blir riktigt problematiskt när 40-talisterna börjar gå i
pension från 2008.
Nationalekonom Thomas Lindh ser tecken på be-
gynnande kris - ödesåret 2010 närmar sig.
Det är helt riktigt som socialministern säger att
det finns något - och det är faktiskt det enda jag har
hittat - som kommer att ge regeringen och socialmi-
nistern en hjälpande hand. Det är bilaga 8, Kommer
det att finnas en hjälpande hand?, och den är utfor-
mad på socialministerns eget departement. Där säger
man precis det som socialministern säger, nämligen
att det inte kommer att bli en sådan här kostnads-
boom. Kostnaden kommer bara att öka med omkring
22 %.
Men man skickar med en brasklapp också, och
den nämnde inte socialministern. Det står så här: Det
finns lite statistik på hälsa och ekonomi. Det kommer
inte att bli någon kostnadsboom om födelseantalet,
som SCB förutspår, blir 1,83, om äldre kommer att
stanna längre i arbetslivet, om arbetskraftinvandring-
en ökar och om Sverige inte harmonierar sina skatter
med övriga EU.
Tror verkligen socialministern att alla dessa om-
satser kommer att bli verklighet inom de 10-15 år
som vi har framför oss? Är det inte lite dumt att chan-
sa? Det är ju lite sent när vi kommer dit om inte detta
har lyckats.
Dessutom finns i bilaga 8 en skrivning om äldre-
omsorgsgarantin. Där står det: Det är vår tydliga
uppfattning att det finns inget annat sätt att upprätta
en trovärdighet till en sådan viktig verksamhet som
äldreomsorg än att införa ett äldreomsorgskontrakt
med väldefinierade insatser som faller under samhäl-
let.
Det finns äldreförsäkringar i Japan och Tyskland,
och man planerar sådana på många andra håll och
kanter. Är det någonting som socialministern vill
studera vidare? Det finns ju ett förslag i bilaga 8 om
ett äldreomsorgskontrakt eller andra former för att
garantera vad man kan förvänta sig så att man känner
sig trygg och att man kan räkna med att det också
finns pengar till det.
Anf. 130 KAJ LARSSON (S)
Fru talman! Bilaga 8 till Långtidsutredningen är
spännande inte bara därför att den pekar på att tidiga-
re bedömningar sannolikt har varit grundade på fel-
aktiga prognoser och antaganden. Den är också spän-
nande därför att den sedan låg till grund för en stor
OECD-konferens där forskare som sysslar med soci-
alekonomi och med ekonomi överlag möttes för att
gemensamt diskutera detta material. OECD-
konferensen ledde fram till slutsatsen att tidigare
antaganden om vad den demografiska förändringen
innebär när det gäller anspråk på sociala tjänster fak-
tiskt har varit felaktiga. Man måste nu anstränga sig
för att göra en bedömning med den metodik som
finns redovisad i bilagan till Långtidsutredningen.
Det var också av det skälet som en alldeles fri
konstellation som heter Pensionsforum och som såvitt
jag förstår finansieras av de privata försäkringsbola-
gen gav Bengt Westerberg, tidigare socialminister
och ledamot av denna kammare en gång i tiden samt
folkpartiledare, ett uppdrag. Det bestod i att försöka
gå igenom alla de idéer till finansiering som har pre-
senterats i den svenska debatten men också som har
prövats och är på väg att prövas internationellt.
Det var en spännande skrift som Bengt Wester-
berg redovisade i höstas. När han hade gått igenom
alla system, inklusive det japanska, så sade han näm-
ligen: Det finns nog inget bättre system med rimligare
och trovärdigare finansiering än det som vi har valt i
Sverige. Det finns inget bättre sätt att garantera en
god äldreomsorg än via skatterna. Bengt Westerberg
för ett intellektuellt och hederligt resonemang kring
detta och fastnar där såsom fortfarande liberal - antar
jag, om inte som liberal politiker så i alla fall med en
liberal hållning - vid att ändå rekommendera en
skattelösning. Det är ganska viktigt. Om man sätter
sig in i problemställningen med ambitionen att verk-
ligen öppet pröva alternativen så landar man nämli-
gen till sist på att det finanseringssystem som vi har
är det effektivaste och det som ger den största trygg-
heten.
När författarna till bilaga 8 i förra årets långtidsut-
redning talade om äldreomsorgskontrakt så handlade
det helt enkelt om att försöka definiera vilka rättig-
heter vi som äldre ska kunna hävda gentemot sam-
hället. Det är först när man har en trovärdig redovis-
ning av dessa rättigheter som man kan lita på att sam-
hället ställer upp med den trygghet man efterfrågar.
Författarna pläderar således inte för någon sorts pri-
vata försäkringar eller för en försäkringslösning som
den som Anna Hedborg argumenterar för, utan helt
enkelt för en precisering av våra medborgerliga rät-
tigheter och våra rättigheter som äldre. Jag tror att det
är nödvändigt att vi utarbetar sådana.
Kommunalarbetareförbundet har varit föregångare
i detta arbete, och uppvaktade för någon vecka sedan
mig med en beskrivning av hur en sådan här rättig-
hetskatalog skulle kunna se ut. Jag tror att det är det
arbetet som det handlar om. Ska vi skapa trovärdig-
het, och inte underbygga någon sorts oro för att vi
som äldre inte ska kunna få den vård vi behöver så
måste vi som politiker tydligt ange vilka krav man
ska kunna ställa och även hur vi ska finansiera dem.
Jag är övertygad om att vi klarar detta om vi har
den politiska viljan. Vi klarar att finansiera det med
det skattesystem vi har. Tidigare bedömningar, som
har varit lite alarmerande, är i allt väsentligt felaktiga.
Anf. 131 HARALD NORDLUND (Fp)
Fru talman! Bengt Westerbergs skrivning liknar i
mångt och mycket bilaga 8. Men till skillnad från i
bilaga 8 har han inte tagit med de brasklappar som
skickades med av författarna till den.
Jag ser fram emot en sådan här rättighetskatalog,
som jag faktiskt tror kan bli ett kontrakt eller en form
av garanti så att man kan ge trygghet till äldre.
När det gäller det som socialministern svarade i
brevet angående Senior 2005 så har det i dag funnits
tillfälle för beredningen att träffas. Men jag vet att
beredningen inte har någon uppfattning om att man
ska diskutera finansieringsfrågorna för 2015 och
2020. Direktiven handlar om 2005 och åren därpå
följande. Då har ju nästan inte krisen uppkommit!
Dessutom tror jag inte att beredningen får kosta några
pengar - det brukar inte beredningar få göra.
Statsministern går ut och säger att det låga barna-
födandet är vårt största samhällsproblem. Det sade
han den 9 november i Aftonbladet, och fortsatte: Om
utvecklingen fortsätter är välfärden hotad. Vi står
inför en framtida brist på arbetskraft som slår sönder
ekonomin om ingenting görs.
Jag kan inte annat än att tyda socialministerns an-
förande här som att det nog inte är så farligt och att
det nog kommer att klara sig. Jag tycker att det låter
lite för vagt.
Jag instämmer i att barnafödandet bör öka, men då
ska vi också ge makt och möjligheter till föräldrar så
att det blir kul att vara föräldrar. Vi ska försöka mins-
ka uttaget från arbetsmarknaden och ge redskapen åt
dem som behöver dem bäst.
Moderaterna har i sin motion talat om detta och
bett socialministern att tillsätta en beredning för att
titta på finansieringsformerna för äldreomsorgen i
framtiden. Det bör vara en parlamentarisk beredning,
som gör att vi kan garantera god äldreomsorg som
håller över tid och över val. Jag hoppas att socialmi-
nistern vill titta närmare på detta och gå oss till mötes
där.
Anf. 132 KAJ LARSSON (S)
Fru talman! Den här diskussionen skulle egentli-
gen handla om den låga nivån på barnafödandet. Det
var det som var utgångspunkten för interpellationen.
Nu har det handlat väldigt mycket om frågan om
finansieringssystem, skattesystem kontra försäkrings-
system.
Jag tyckte att det, med tanke på just den debatt
som har flammat upp och som är ett resultat av Anna
Hedborgs artikel, var viktigt att klargöra att jag inte
ser någon framtid där man endera inför en sorts be-
skattning som är åldersrelaterad eller väljer försäk-
ringsfinansieringar av äldreomsorgen. Det är möjligt
för oss att garantera en fungerande äldreomsorg, men
det kräver ökade resurser. Det kräver större målmed-
vetenhet. Vi behöver mer personal i äldreomsorgen.
Vi behöver högre kvalitet för att vi ska få förtroende
för den äldreomsorg som samhället svarar för.
Men när det gäller barnafödandet tror jag att sva-
ret på den fråga som ställs, nämligen hur vi ska öka
barnafödandet, handlar om vilken familjepolitik vi
för. Jag tror att det är först när man känner att man
kan vara trygg som förälder som man är öppen för
och intresserad av att skaffa barn. Jag tror att det är
där som lösningen ligger. Vi måste ha en familjepoli-
tik som ger den trygghet som krävs för ett föräldra-
skap. Jag tycker att väldigt mycket har skett på det
området de senaste åren, och jag tror att förslag som
t.ex. det om en maxtaxa i barnomsorgen faktiskt spe-
lar en roll i det här avseendet. Jag har en viss erfaren-
het. Jag väntar faktiskt på att alldeles strax bli morfar.
Och jag vet att dottern bestämde sig för detta inte som
en följd av barnomsorgstaxan men när hon kände att
tillvaron fungerade. Hon säger: Nu har jag det jobb
jag vill ha, och nu har jag en bostad.
Vi måste se till att det fungerar.
Anf. 133 HARALD NORDLUND (Fp)
Fru talman! Sonja Fransson har frågat mig vilka
åtgärder jag tänker vidta för att öka våra kunskaper
om för- och nackdelar med östrogenbehandling.
Jag behandlade detta ämne den 29 november förra
året i ett skriftligt svar på en fråga från Carina Hägg,
och mitt svar då gäller fortfarande.
Östrogenbehandling ges för att avhjälpa symtom
eller bristtillstånd som kan uppträda hos kvinnor vid
tidpunkten för menstruationens upphörande eller
under klimakteriet. Användningen av hormonpreparat
hos kvinnor i klimakteriet har ökat markant sedan
mitten av 1990-talet.
Det är väl dokumenterat genom vetenskapliga
studier att hormonbehandling har en lindrande eller
botande effekt på s.k. övergångsbesvär. Flera veten-
skapliga undersökningar visar också att långvarig
hormonbehandling förebygger en eventuell benskör-
het och minskar därmed risken för benbrott hos vissa
kvinnor. Det finns dock också vetenskapliga resultat
som visar att långtidsbehandling med östrogen eller
kombinationen av östrogen och gulkroppshormon kan
öka risken för olika former av cancer. Det är därför
av stor vikt att förskrivande läkare före långtidsbe-
handling noggrant väger nyttoeffekter mot riskeffek-
ter, vilket även ska framkomma i rådgivningen till
den enskilda kvinnan.
Läkemedelsverket är den myndighet som har till
uppgift att tillse att läkemedel är säkra, effektiva och
av god kvalitet samt verka för att läkemedel används
på ett ändamålsenligt och kostnadseffektivt sätt. En-
ligt Läkemedelsverket är det befintliga kunskapsun-
derlaget för behandling av östrogen ofullständigt
varför det behövs ytterligare kartläggning av samban-
den mellan hormonbehandling och olika nytto- och
riskeffekter.
Jag förutsätter att Läkemedelsverket och även So-
cialstyrelsen, inom ramen för sitt tillsynsansvar, noga
följer utvecklingen när det gäller östrogenbehandling.
Så här är det svar som jag har överlämnat formu-
lerat. Jag vill till detta lägga ytterligare information.
Det bedrivs i dag mycket omfattande internatio-
nell forskning på området. Det är SBU som har i
uppgift att sammanställa det internationella forsk-
ningsläget, och jag kommer att uppdra åt SBU att
snabbt framställa en rapport om det internationella
forskningsläget och uppdatera den rapport som man
lämnade för två år sedan. Vi vill veta hur forsknings-
läget är nu och vilket kunskapsläge vi har, så att vi
kan ha det som grund för eventuella åtgärder.
Anf. 134 GUNNEL WALLIN (C)
Fru talman! Jag vill först tacka ministern för sva-
ret. Jag kan också konstatera att jag och ministern är
helt överens om att vi i dag saknar kunskap om vad
det i praktiken innebär och kommer att innebära för
oss kvinnor som är i klimakteriet och som behandlas
med östrogen.
Det vi vet - och det är väldigt viktigt - är att vi
som har övergångsbesvär och får östrogen oftast mår
väldigt bra. Det höjer vår livskvalitet på ett mycket
påtagligt sätt. Vi vet också att vi är väldigt många.
40 % av alla kvinnor i klimakteriet får östrogen. Det
handlar om 100 000-tals kvinnor i vårt land, och det
handlar om miljontals kvinnor i världen. Men samti-
digt lever vi med en stor oro. Vi vet inte vad vi i för-
längningen utsätter oss för.
Riskerar vi i högre utsträckning att få cancer än
den som inte tar östrogen? Ska vi därför bara ha en
behandling under ett par år eller fem år? Eller är det
enbart bra för vår hälsa med minskad benskörhet och
minskad risk för hjärtinfarkt, och bör vi därför be-
handlas med östrogen resten av livet?
Ministern! Vi är väldigt många som vill veta. Mi-
nistern säger att det är av stor vikt att förskrivande
läkare före långtidsbehandling noggrant väger nytto-
effekter mot riskeffekter, vilket även ska framkomma
i rådgivningen till den enskilda kvinnan. Det är all-
deles utmärkt. Jag håller fullständigt med. Men på
vilken kunskap ska läkaren bygga sin information?
Hur ska det gå till? Hur ska läkaren kunna veta när
ingen annan vet? Ministern säger samtidigt att inte
ens den myndighet som har till uppgift att tillse att
läkemedel är säkra, effektiva och av god kvalitet har
tillräckliga kunskaper. Den anser, enligt ministern
själv, att kunskapsunderlaget för behandling av östro-
gen är ofullständigt varför det behövs ytterligare
kartläggning av sambanden mellan hormonbehand-
ling och olika nytto- och riskeffekter. Det är ju därför
vi kvinnor får så olika råd och rekommendationer,
just därför att ingen vet. Vad tänker ministern göra?
Ministern har svarat att man ska se till att Social-
styrelsen och Läkemedelsverket följer utvecklingen
noggrant. Sedan har ministern dessutom lagt till lite
extra i svaret, som jag är mycket glad över. Men hur
ska man följa utvecklingen? Det är min fråga. Ska
man följa statistiken över hur många av oss som dör i
cancer och därefter gissa sig till om det beror på att vi
har behandlats med östrogen? Eller ska man fundera
över hur många benbrott som har undvikits på grund
av östrogenbehandling?
Nej, ministern, vi kvinnor är trötta på att vara för-
sökskaniner. Vi vill veta nu, inte om 10 eller 20 år. Vi
vill själva, med adekvat kunskap som bas, kunna
avväga nytta mot risk. Vi kvinnor i vår generation har
varit den stora försöksgenerationen när det gäller
medicinsk behandling. Det var vi som testade de
första p-pillren. Det var vi som fick ta konsekvenser-
na av för stora doser. Nu är det vi som testar östro-
genbehandling. Nu är det vi som också vill ha kun-
skap.
Anf. 135 GUDRUN LINDVALL (Mp)
Fru talman! Och nu är det vi som oroar oss, kan
väl jag då tillägga.
Som tidigare nämnts har östrogenbehandlingen
två syften, dels att lindra klimakteriebesvären, dels att
minska risken för benskörhet.
Det är självklart positivt att kvinnor får tillgång
till östrogenbehandling, eftersom det betyder mycket
för att upprätthålla livskvaliteten. Men vi, liksom
socialministern, konstaterar att det behövs mer forsk-
ning och kunskap om östrogens verkningar, inte
minst för att man ska kunna ge varje kvinna rätt in-
formation om hur preparatet ska användas.
I Sverige skrivs östrogen ut till ungefär 40 % av
alla kvinnor i klimakteriet. Och denna förskrivning
ökar snabbt och ofta slentrianmässigt. Under perioden
1994 till juni 1995 uppgick östrogenförsäljningen till
omkring 330 miljoner kronor, enligt uppgifter som
jag har fått från Riksdagens utredningstjänst. Det går
inte att exakt ange hur stor andel som avser respekti-
ve diagnos. Om en avgränsning görs till kvinnor över
50 år är totalkostnaden ca 270 miljoner kronor.
Om vi sedan begränsar oss till de recept som för-
skrivs för klimakteriebesvär är siffran ca 70 %, med
en totalkostnad på 190 miljoner kronor. Dessutom
tillkommer kostnad för läkarbesök, eventuella prov-
tagningar och patientens tids- och resekostnader.
Enligt uppgift från Apoteksbolaget är antalet be-
handlade kvinnor ca 180 000, eller 10 % av alla kvin-
nor som är 45 år och äldre. Om vi antar att dessa
kvinnor i genomsnitt har 1-1 ½ läkarbesök per år
ligger den totala kostnaden för sjukvården, inklusive
läkemedel, i storleksordningen 300-400 miljoner
kronor.
Varannan kvinna drabbas någon gång under sin
livstid av en fraktur som kan relateras till benskörhet.
Vi har 20 000 höftfrakturer hos kvinnor varje år i
Sverige. I vetenskapliga undersökningar presenteras
siffror som kan tyda på att pågående östrogenbe-
handling halverar risken för höftfrakturer. Benskörhet
orsakar både mänskligt lidande och får stora sam-
hällsekonomiska konsekvenser. Men vi behöver mer
kunskap om hur östrogen påverkar benskörheten.
Detta kan bl.a. bidra till att slentrianutskrivningar
minskar: att en läkare skriver ut en för stor dos av
östrogen som inte används av patienten, eller det
omvända, att läkaren skriver ut en för liten mängd.
Min fråga till ministern är: Vilka åtgärder ämnar
ministern vidta för att säkerställa att förskrivningen
av östrogen ligger på en sådan nivå att varje enskild
kvinna kan känna sig rättmätigt trygg i behandlingen?
Anf. 136 KAJ LARSSON (S)
Fru talman! Socialministern! Vi är några stycken
som deltar i den här debatten. Vi får ibland frågan om
det spelar någon roll att det är kvinnor i politiken i
den utsträckning som det är i dag. Det här tycker jag
visar att det spelar roll. Det här är en fråga som enga-
gerar väldigt många av de kvinnor vi möter.
Vi har också lagt märke till att det kvinnliga kli-
makteriet har omgivits av många myter och fördomar.
På 60-talet introducerades östrogenbehandling för att
ge möjlighet till en högre livskvalitet för kvinnor i
klimakteriet. Miljoner kvinnor i världen behandlas i
dag för att minska klimakteriebesvär som blodsvall-
ningar, svettningar, störd nattsömn och trötthet. Öst-
rogenbehandlingen har blivit många kvinnors möjlig-
het att återfå kontroll över sin tillvaro.
I Sverige skrivs östrogen ut till 40 % av alla kvin-
nor i klimakteriet. Behandlingen sägs ha flera positiva
hälsoeffekter. Den sägs förebygga bl.a. benskörhet,
hjärtinfarkt, stroke och Alzheimers sjukdom. Varan-
nan kvinna i Sverige drabbas någon gång under sin
livstid av en fraktur som kan relateras till benskörhet.
Vi har ca 20 000 höftfrakturer hos kvinnor varje år i
vårt land. Ofta är det åldriga kvinnor som är patienter.
I vetenskapliga undersökningar presenteras siffror
som kan tyda på att en pågående östrogenbehandling
halverar risken för höftfrakturer. Frågan är om detta
betyder att man för att uppnå denna önskade effekt
måste fortsätta med östrogenbehandling livet ut.
Kvinnor lever hälften av sitt vuxna liv efter kli-
makteriet. Till en stor del av kvinnorna skrivs östro-
gen ut i samband med klimakteriebesvär. Behand-
lingen lindrar effektivt besvären - men vad händer
sedan? Löper de östrogenbehandlade kvinnorna större
risk att insjukna i olika sjukdomar än ej behandlade
kvinnor? Frågorna är många, men svaren är tyvärr
fortfarande alltför få. Valet för den enskilda kvinnan
är väldigt svårt att göra.
Jag tycker att det är viktigt att man verkar för er-
forderlig forskning om östrogenbehandling och att
denna forskning verkligen kommer till stånd. Här vill
jag ställa en fråga till socialministern om detta med
säkerställande av kunskap: Hur ska kvinnorna kunna
känna tryggheten att de verkligen står på säker grund,
att den läkare de har kontakt med också står på säker
grund när det gäller kunskap om de val man gör och
vad det långsiktigt betyder? Jag upplever, liksom
mina meddebattörer och många andra kvinnor, att
risken är stor att detta är ett väldigt stort experiment
som pågår med vuxna kvinnor i dag.
Anf. 137 GUDRUN LINDVALL (Mp)
Fru talman! För egen del måste jag säga att jag
inte riktigt hade förstått problemställningen förrän jag
läste er gemensamma debattartikel i Dagens Nyheter:
att å ena sidan veta att östrogenbehandling har allde-
les uppenbara fördelar - vetenskapligt bevisade och
omvittnade av många kvinnor - och å andra sidan
leva med vetskapen om att här finns en risk som ing-
en enkelt kan beskriva.
Sedan detta interpellationssvar lämnats in tog jag
kontakt med SBU, som är statens institut för medi-
cinsk utvärdering, och frågade hur kunskapsläget är
just nu. Jag fick beskedet att det dessbättre har bedri-
vits en lång rad vetenskapliga projekt de senaste två
åren. Det betyder dock att vi för den svenska debatten
inte har någon uppgraderad kunskap om hur långt
man har kommit, hur riskbedömningarna är och hur
man väger fördelarna mot riskerna. Därför är det
viktigt att vi snabbt får en uppdatering och en pröv-
ning av den internationella kunskapen. På SBU är
man mycket skicklig på detta, och man ska se till att
vi mycket snabbt får en bedömning - inte bara för
riksdagen, naturligtvis, utan för hela den medicinska
professionen, för att alla läkare och alla berörda kvin-
nor ska kunna få information om riskbedömningen.
Det är fullt möjligt att en sådan sammanställning
leder till att vi behöver genomföra kompletterande
forskning på egen hand, att vi behöver komplettera
den internationella kunskapsbilden. Men det är jag
inte beredd att svara på förrän vi får den här samman-
ställningen från SBU.
Därför kompletterade jag interpellationssvaret
med detta muntliga besked om att jag kommer att ge
SBU detta uppdrag. Om man snabbt gör en sådan
sammanställning kan vi få ett bättre kunskapsunder-
lag också för vår diskussion, men framför allt för de
avvägningar som behöver ske inom berörda myndig-
heter och inom sjukvården.
Till detta ska läggas att det också på det här om-
rådet - inte direkt när det gäller östrogen men när det
gäller benskörhet - faktiskt sker en del inom EU. EU-
kommissionen har lovat att redovisa ett program när
det gäller benskörhet, och det ska grundas på den
kunskap vi har om benskörhet och behandling av
benskörhet. Här finns möjligtvis ett hopp om att kun-
na få besked i frågan om huruvida det är nödvändigt
att fortsätta en lång östrogenbehandling för att för-
hindra benskörhet när man kommit upp lite grann i
ålder. EU-kommissionen lovar att under detta år
komma med en handlingsplan, enligt det besked vi
har fått. Det kan möjligtvis ytterligare bidra till att
öka kunskapen.
Jag förstår helt denna oro. Här står vi inför ett av
de klassiska problemen i modern medicin: ett läke-
medel som vi vet har uppenbara fördelar men där det
växer en oro för att riskerna kanske är större än man
från början trodde. Det gäller för oss att gemensamt
se till att vi ökar kunskapen. Vi måste få en situation
där var och en kan veta vilken risk man tar och själv
kan väga, tillsammans med sin läkare, fördelarna mot
de eventuella riskerna.
Anf. 138 KAJ LARSSON (S)
Fru talman! Det gläder mig mycket att vår debat-
tartikel och denna interpellationsdebatt har gjort att
ministern har blivit medveten om situationen och hur
den ser ut, och också medveten om att det handlar om
väldigt många kvinnor. Det här är ingen liten sak; det
är en jättestor sak. Det handlar om att må väl, vara
frisk och ha en bra livskvalitet, men också om att
känna trygghet. Vi tycker att vi har den rätten. Mi-
nistern pratade i förra debatten om tryggheten som
förälder, att kunna skaffa barn. Det är samma trygg-
het som vi också vill känna för att kunna leva med en
hög livskvalitet - att kunna använda den medicin som
erbjuds men också kunna bedöma riskerna.
Jag måste säga att när jag började studera detta
blev jag väldigt förvånad över att vi visste så lite, att
vi hade så lite kunskap och att så många människor
utsätter sig för vad som egentligen är en stor under-
sökning. Vi är faktiskt utsatta för historiens största
fullskaleförsök - utan kontroll, uppföljning och ut-
värdering. Det gläder mig alltså mycket att ministern
har insett problemet.
Ministern talar om den sammanställning som
SBU ska göra. Jag tycker också att SBU gör många
bra saker för att öka kunskapen inom medicinen och
medicinsk forskning. Men de undersökningar som jag
känner till, en i England och en i USA, är såvitt jag
har förstått inte tillräckligt stora, som vi bedömer det,
för att kunna ge ett ordentligt svar på de frågor som vi
vill ställa.
Efter vad jag har erfarit handlar de dessutom inte
om flera olika typer av östrogenmediciner, utan en-
bart om ett fåtal. Eftersom vi i Sverige har prövat
östrogen sedan 60-talet har vi goda kunskaper bakåt i
historien. Vi skulle kunna göra en heltäckande forsk-
ning om vad som har hänt med kvinnor som startade
medicinering på 60-talet och som i dag är betydligt
äldre. Vad har hänt med dessa kvinnor? Hur många
har fått cancer? Hur många mår väl?
Jag tror att Sverige har en unik situation som gör
det möjligt att genomföra en mycket mer heltäckande
undersökning och forskning än man har i både Eng-
land och USA, mycket tack vare att vi har mycket bra
statistik genom våra personnummer. De gör att man i
alla läkarrapporter och annat kan följa sjukdomsför-
lopp under längre tid. Där är vi unika i Sverige. Där-
för skulle vi verkligen kunna göra den stora komp-
letterande undersökningen.
Det ska bli väldigt intressant att få ta del av SBU-
sammanställningen. Men jag tror också att vi kommer
att behöva mer forskning och att den forskningen
skulle vara mycket lämplig att göra i Sverige.
Anf. 139 GUDRUN LINDVALL (Mp)
Fru talman! Det är glädjande att höra socialmi-
nisterns engagemang i frågan och att socialministern
har tagit till sig vår oro. Det tycker jag att man kan
märka.
När jag fick läsa socialministerns svar reflektera-
de jag över att det står att Läkemedelsverket tycker
att det finns en ofullständig kartläggning. När man
som kvinna börjar sätta sig in i den här diskussionen
tycker jag att man hör, också från många väninnor, att
alla kvinnor tycks komma i övergångsåldern när de är
40 år. Reflekterar man då över att det är 1 ½ miljard
kvinnor som äter östrogen kommer man fram till att
det är en säker utkomst för marknaden.
Det oroar mig. Hur kan vi säkerställa att den lilla
människan inte kommer i kläm när det gäller forsk-
ningen och vad man ska forska på? Det tycker jag är
viktigt att vi uppmärksammar. De initiativ som mi-
nistern har tagit är bra, men man bör följa detta. När
det gäller sådana här stora saker, som berör många
människor och ger sådana säkra utkomster av andra
människors intagande av medicin, verkar det som om
de små människorna och de små människornas funde-
ringar oftast kommer i kläm.
Detta är inget nytt för kvinnorna. Många känner
igen symtomen. Men det är som sagt var inte veten-
skapligt, och vetenskap måste vi ha för att kunna göra
någonting åt det. Jag hoppas att ministern följer upp
de här frågorna och jag känner mig faktiskt trygg för
att ministern gör det.
Dokument
Beslut
Motioner om biodling (MJU6)
Riksdagen avslog motioner från allmänna motionstiderna 1998 och 2000 om den svenska biodlingen. Motionerna avslogs med hänvisning bl.a. till att en arbetsgrupp inom Statens jordbruksverk för närvarande på regeringens uppdrag utreder förutsättningarna för biodlingsnäringen i Sverige.
- Utskottets förslag till beslut
- Avslag på samtliga motioner
- Riksdagens beslut
- Bifall till utskottets hemställan