Brottsoffer

Herr talman! Olle Lindström har frågat mig vilka åtgärder jag ämnar vidta för att återskapa en förtroen- deingivande utbildningsproduktion inom Försvar- smakten. Han anför den senaste tidens diskussion om underskott i anslaget till förbandsverksamheten som skäl till sin fråga. Låt mig först ännu en gång i kammaren slå fast att riksdagsbeslutet våren 2000 om det framtida försvaret ligger fast. Försvarsmakten har påbörjat en mycket omfattande omstrukturering, vilket leder till att ett antal komplicerade processer måste genomföras. Försvarsmakten hade under föregående år ett un- derskott i förbandsverksamheten på grund av bristan- de avvägningsförmåga mellan olika delar av verk- samheten samt bristande uppföljning av ekonomin. Regeringen föreslår i tilläggsbudget 1 att underskottet för 2000 ska lösas genom att utnyttja det anslagsspa- rande som uppstod på materielanslaget. För innevarande år har Försvarsmakten också an- mält att förbandsverksamheten kommer att gå med ett underskott. Enligt Försvarsmaktens uppgifter i bud- getunderlaget för 2002 beror detta främst på förse- ningar inom vissa delar av omstruktureringen, men också på ökade kostnader för verksamheten. Inför höstens försvarsbeslut pågår för närvarande en analys av planeringen för perioden 2002 till 2004 för att säkerställa att vi har en balans mellan beslutad verksamhet och tilldelade ekonomiska ramar samt att verksamheten bedrivs rationellt och ändamålsenligt. Jag ser inga tecken på att det fattade beslutet äventy- ras, men åtgärder kan behöva vidtas för att bibehålla en sådan balans. Riksrevisionsverket har till regeringen anmält att bl.a. uppföljning av förbandsverksamheten i form av tillförlitliga utfallsprognoser saknats. Verket anser att Försvarsmaktens styrning och kontroll av verksam- heten måste förbättras. Regeringen fattade i februari beslut om att uppdra åt Ekonomistyrningsverket att genomföra en förstudie om bl.a. Försvarsmaktens ekonomiska kompetens, verksamhetsstyrning och prognosverksamhet. Det är regeringens avsikt att på detta sätt utnyttja kompetens inom statsförvaltningen för att komma till rätta med de brister som för närva- rande finns i Försvarsmakten. Detta skapar också förutsättningar för att fullfölja den beslutade omin- riktningen. Olle Lindström tar vidare upp investeringarna i den beslutade grundorganisationen, vilka han ifråga- sätter. Enligt min mening är dessa investeringar en viktig del i genomförandet av ominriktningen. Det går inte att bygga det nya försvaret med modern materiel och utvecklad förbandsverksamhet utan att även utveckla den infrastruktur på vilken denna utveckling vilar. De exempel på investeringar som enligt Olle Lindström kan ifrågasättas är just exempel på investe- ringar för framtiden. Att ombeväpningen av flyg- stridskrafterna till JAS 39-systemet även innebär investeringar är ingen nyhet. Motsatsen vore snarast kontraproduktivt. Omlokaliseringen av SWEDINT till Kungsängen innebär en rationellare verksamhet med långsiktiga besparingar, men ska också ses som ett led i att utveckla markstridsförbandens förmåga till internationella operationer. Herr talman! Sammanfattningsvis så menar jag att de bästa åtgärder regeringen kan vidta för att återska- pa en förtroendeingivande utbildningsproduktion är att se till att det fattade försvarsbeslutet genomförs som det var avsett. I det ligger att prioritera det nya före det gamla, att avveckla för att kunna utveckla och att styra resurserna så att en effektiv för- bandsproduktion kan genomföras. Det största ansvaret för att tillse att genomföran- det sker på detta sätt ligger naturligtvis på Försvars- makten och dess chef. Eftersom det är en så omfat- tande verksamhet är det dock självklart att regeringen och Regeringskansliet fortlöpande följer implemente- ringen av reformen för att säkerställa att verksamhe- ten bedrivs enligt statsmakternas inriktning.

Herr talman! Tack för svaret på min interpella- tion, försvarsministern. Jag är dock mycket förvånad över den förnöjsamhet som präglar försvarsministerns svar. Om jag vore försvarsminister skulle jag vara mycket bekymrad. Ett försvar i ekonomisk kris, förbandsproduktio- nen på sparlåga, välutbildade nyckelpersoner som försvinner och den överambitiösa investeringsviljan urholkar utbildningsproduktionen. Dessutom läggs hemvärnet i princip för fäfot. Jag återkommer till detta. Tre månader efter 1996 års försvarsbeslut upp- täcktes underskott som ökade kraftigt, och spardirek- tiven blev en följetong åren igenom. Sex månader efter 2000 års försvarsbeslut kom signalerna om nya underskott, och nya spardirektiv - som numrera kal- las dialoger - drabbade verksamheten. I dag kommer ytterligare nedskärningar på grund av att försvarsministern inte tillåter Försvarsmakten att tillfälligt flytta över de 700 miljoner kronorna från materielanslaget till verksamheten för innevarande år. Försvarsmaktens högkvarter redovisade i tisdags inför försvarsutskottet vilka konsekvenser det skulle medföra om man inte fick överföra dessa pengar för år 2001. Hemvärnsutbildningen reduceras med 50 % eller ställs in helt, förbandsutbildningen minskas med 40 % av de rörliga kostnaderna, flygtidsuttag och gångtid på fartyg reduceras kraftigt, omskolningen av JAS försenas cirka ett år, helikopterverksamheten i försvaret inskränks till freds- och ambulansräddning, vid skolor och centrum senareläggs övergångsutbild- ning av arméofficerare och studie- och utvecklings- verksamheten dras ned kraftigt. Sammantaget innebär detta att både internationali- seringen och utvecklingen av insatsorganisationerna försenas. Dessutom senareläggs den planerade omför- rådsställningen och 300-500 civilanställda avskedas. Nog borde väl försvarsministern känna samma oro som jag över hur de anställda inom hela Försvars- makten tar dessa destruktiva besked. Att år efter år konfronteras med ständigt nya nedskärningar kan knappast uppfattas som förtroendeingivande. Är inte försvarsministern beredd att ompröva beslutet om överflyttningen av 700 miljoner från materiel till verksamhet? Försvarsministern säger att de investeringar jag ifrågasätter är en viktig del i genomförandet av omin- riktningen. Ja, till viss del, men inte allt. Jag träffar många försvarsanställda på skilda nivåer inom För- svarsmakten, och jag har inte hört någon applådera flytten av SWEDINT från Almnäs till Kungsängen för 850 miljoner. Snarare är de förvånade. Det är tvärtom faktiskt. Förändringen av helikopterorganisationen som nu kräver investeringar på 901 miljoner kronor är en annan del. Man flyttar från en färdiginvesterad flottilj i Boden till Malmen, som kräver nyinvesteringar och som dessutom inte klarar miljökraven. Nedläggning- en av flygflottiljen i Ängelholm är en annan del i raden av investeringsslöseri. Det är många, både försvarsanställda och andra människor, i vårt sam- hälle i dag som frågar: Vad håller Försvarsmakten på med? Ökade fasta kostnader leder ofelbart till mindre resurser till utbildningsproduktion, som i sin tur leder till försämrade förmågor. Jag kommer tillbaka till förmågorna i mitt nästa inlägg. En sista fråga i den första delen: Tänker verkligen försvarsministern tillåta att alla dessa investeringar genomförs, t.ex. flyttningen av SWEDINT?

Herr talman! Det gäller att kunna skilja mellan försvarsreformens inriktning och de med den för- knippade syftena och den aktuella situationen. Det skulle ha varit lätt för mig att välja den enkla lösning- en och säga: Ja, vi gör en tillfällig överflyttning av pengar som, av skäl som jag inte heller egentligen kan bejaka, finns sparade på materielanslaget. Men vad hade det betytt? Jo, det hade betytt att vi inte hade kunnat genomföra den förändring som För- svarsmakten ska genomgå när det gäller den andra delen, det som är utbildning och övningsverksamhet - förbandsanslaget. Det hade vi inte kunnat i den takt som erfordras. Därför har jag vid upprepade tillfällen även här i kammaren sagt: Jag är inte emot att kunna genomföra en sådan överflyttning i en situation där försvarsbe- redning, överbefälhavare och andra myndigheter ger oss ett underlag som säger att det säkerhetspolitiska läget, den försvarsteknologiska utvecklingen ger sakliga motiv för en annan avvägning mellan försva- rets materielanskaffning och försvarets förbandsverk- samhet. Men det har icke förevisats, åtminstone inte i den process vi är i nu. Det är det ena motivet. Det andra motivet är den brist på ekonomistyrning som finns framför allt, förefaller det, inom den del som förbandsanslaget finansierar. På den punkten måste vi skapa en bättre tingens ordning för att både överbefälhavaren och ytterst naturligtvis statsmakter- na ska kunna följa och leda - inte ledas till - utveck- lingen. Jag har angett i tilläggsbudgeten att regeringen kan komma att återkomma till riksdagen beträffande innevarande års finansiella situation. Men jag ser i dag inget som talar för den saken. Det pågår ett inten- sivt arbete inom högkvarteret - och Försvarsdeparte- mentet följer det - för att de förändringar som måste ske innevarande år sker i kongruens med ominrikt- ningen av försvaret. Låt mig slutligen lägga till att jag har den största respekt för den känsla av osäkerhet som finns hos personalen i Försvarsmakten och även naturligtvis i de berörda orterna. Men det är trots allt bättre att genomföra en förändring av ett försvar där syftet är att utveckla det framåt, där syftet är att vi ska ligga i teknologisk och organisatorisk framkant. Det är bättre än att - som fallet är i många andra försvarsmakter - befinna sig i en nästan förtvivlad situation där varken investeringar eller kvalitet i utbildningen på något sätt räcker till för de uppgifter som Försvarsmakten kan ställas inför i vår tid och framåt.

Herr talman! Man kan ha synpunkter på det här med ekonomistyrning. Visst är det uppenbart att det har varit en brist och är en brist. Men det är alldeles självklart, när det nu har gått fyra månader av det här året, att om man under 2001 måste göra drastiska nedskärningar måste man försöka att stoppa blodflö- det åtminstone för stunden, för innevarande år, och sedan lösa problemen framåt. Det går inte att tro att våra skattebetalare, som är beredda att lägga 40-45 miljarder till försvaret årligen, inte ska få utbyte av de pengarna. Som det nu är blir det faktiskt så att för- bandsproduktionen - det är den som jag mest inriktar mig på - kommer att mer eller mindre läggas i malpå- se. Det finns inte sakliga motiv, säger försvarsminis- tern, för att flytta över de 700 miljonerna. Men efter försvarsbeslutet förra året har regeringen faktiskt också lagt på försvaret nya uppgifter som ska utföras inom ramen. Det är alltså inte enbart bristen på eko- nomistyrning som har förorsakat det här utan det är även tillkommande kostnader. Vi ska ligga i teknisk och organisatorisk framkant, säger försvarsministern. Ja, det ska vi göra. Men det får inte innebära att det i det korta perspektivet blir någon form av stopp så att alla anställda känner att det är destruktivt och att de inte har en förhoppning om att det är ett arbete, ett jobb, som de vill ha i framtiden. Det är stor risk att ännu fler försvinner. När man tar in ungdomar med plikt måste man ge dem en adekvat utbildning. Man måste ha resurser att genomföra den utbildningen. Nu har man inte råd att köpa bränsle till maskinerna, till fordonen. Man har inte möjligheter att genomföra de enklaste övningar därför att ekonomin ser ut som den gör. Det måste man lösa i det korta perspektivet, men också natur- ligtvis långsiktigt. Och då måste man ta till krafttag och inte vara förnöjsam, som jag uppfattar att för- svarsministern är. Vi har en annan del som också är mycket allvar- lig. Det är hemvärnet. Försvarsministern och ansvari- ga politiker har talat om att hemvärnet är en integre- rad del och en viktig del av de nationella skyddsstyr- korna. Utbildningsverksamheten inom hemvärnet genomförs med högre ambition än tidigare och i vissa fall prioriteras hemvärnet vid tillförsel av ny material. ÖB har sagt att han definitivt tror på hemvärnet, ett hemvärn med tekniskt avancerad utrustning både i form av informationscensorer och tillräckligt bra vapensystem. Och vad händer nu? I princip läggs hemvärnet för fäfot. Hemvärnet har i dag 114 miljoner kronor för den rörliga delen under det här året, och nu är man beredd att ta 80 miljoner. Det blir egentligen ingen- ting kvar. Man försöker motverka avgångar med nyrekrytering, men rekryteringen stannar av när hem- värnsmän eller andra människor inte anser att man får någonting i utbyte av att vara hemvärnsman. Hela systemet håller på att falla sönder på grund av rädslan och farhågan från försvarsministern och regeringen att inte i det korta perspektivet se till att det fungerar. Jag är medveten om att det måste göras mycket mer för 2002-2004, men just för dagen är detta vik- tigt för att personal på olika nivåer och de värnplikti- ga ska känna att det finns möjligheter att utföra en förbandsproduktion.

Herr talman! Jag är inte förnöjsam, och jag har inte heller någon rädsla. Jag har på en punkt som interpellanten tar upp varit tydlig i dialogerna med överbefälhavaren. Jag har sagt ja till tillkommande kostnader genom beslut av statsmakterna. Jag har sagt till överbefälhavaren att det kan ha tagits beslut av oss efter det att Försvarsmaktens underlag 1999 varit uppe i regeringen och riksdagen och att jag är beredd att i så fall anvisa medel t.ex. genom att överföra mellan de två anslagen. Men jag har också sagt att den reduktion av personalkostnader som skulle ske föregående år inte ägde rum. Tvärtom skedde en höjning av lönekostnadsnivån inom Försvarsmakten. Vad gäller den andra punkten startade Försvars- makten innevarande år med en mycket hög övnings- nivå. Jag var själv i Norrbotten med på den förnämli- ga övning, Snöstorm, som genomfördes där. Det var såvitt jag förstod en av de bästa övningar som vi har haft i enlighet med det nya försvarets inriktning. Det- samma gäller andra övningar. Men det är uppenbart att man inte hade tänkt sig att övningsverksamheten totalt under detta budgetår, som riksdagen har anvisat pengar för, skulle rymmas inom den ramen. Det gör att om det blir påverkningar på övnings- och utbildningsnivån under senare delen av året, får detta ställas mot att Försvarsmakten, såvitt jag förstår med kvalitativt mycket goda resultat, ge- nomförde en mycket bra övningsverksamhet under första delen av året. Men man måste kunna hantera ett helt budgetår när man fattar sina beslut om vilken verksamhet man ska bedriva. Överbefälhavaren har meddelat mig att hans in- riktning är den att verksamheten ska följa de av statsmakterna angivna anslagsbeloppen, och jag tyck- er att det är en bra och självklar inställning från över- befälhavaren. Låt mig slutligen få kommentera hemvärnsfrågor- na. De ingår som en del i den avvägning som nu sker inom högkvarteret. Jag vill inte exakt gå in på detta. I långa stycken ligger de inom ramen för det som vi anvisade i regleringsbreven som är baserade på riks- dagens beslut. Där finns ett utrymme för överbefälha- varen att fatta avvägningsbeslut mellan olika aktivi- teter inom förbandsverksamheten.

Herr talman! Jag fick inte något svar på frågan om SWEDINT. Försvarsministern undvek den. Jag kan- ske ändå kan få ett svar på om försvarsministern verkligen kommer att tillåta att omlokaliseringen genomförs. Vad gäller läget 2002-2004 är det ju, bortsett från de problem som nu finns, så att man i försvarsbeslutet år 2000 talade om att Försvarsmakten skulle få kom- ma tillbaka med en redovisning beträffande de natio- nella skyddsstyrkorna. Värnpliktsersättningen till- kommer, vi får ökat antal värnpliktiga, materielansla- get för de internationella insatserna höjs m.m. Jag tycker att också det som försvarsministern i sitt svar på interpellationen säger om de två åren verkar förnöjsamt. Dessa problem måste lösas, och det får vi väl återkomma till. Jag vill säga ytterligare en sak om förbandspro- duktionen, som nu kommer att gå ned. Det framgår av Försvarsmaktens redovisning av besparingarna. I försvarets redovisning av verksamheten 1999 fram- hålls att vi har en del brister i våra förmågor men att de ändå är godtagbara. Också regeringen anser att de är godtagbara. I 2000 års redovisning säger man att med hänsyn till omvärldsanalysen är våra förmågor trots bristerna erforderliga. - Erforderliga till vad? Kan man flera gånger använda samma motivering för att försöka förklara att vi nog i alla fall har ett ganska hyggligt försvar? Först används den när det gäller att halvera för- svaret. Det var omvärlden som utgjorde motiveringen för att neddragningen kunde ske. Nu gäller det att våra förmågor är erforderliga. Det är dock faktiskt så att oavsett om vi har ett stort eller ett litet försvar, måste vi ha en godtagbar stridsförmåga.

Herr talman! Det är en viktig fråga som interpel- lanten här tar upp. Jag lägger ned ett stort arbete på att följa avvägningen mellan våra tillgängliga styrkor i omedelbar nutid i ett års perspektiv och i fem års perspektiv. Detta måste naturligtvis ställas mot situa- tionen när det gäller främmande makters styrkor i vårt närområde, och till detta räknar jag hela norra Euro- pa. Min bedömning är entydig. För att kunna av- skräcka och hantera den typ av väpnade angrepp som skulle kunna ske i praktiskt taget en omedelbar situa- tion har vi erforderlig förmåga. Detsamma är fallet när det gäller att hävda vår territoriella integritet. Vad beträffar våra internationella insatser har vi anmält ett antal förbandstyper till EU:s, till Natos och till FN:s styrkeregister. Vi har för närvarande nästan 1 000 man ute på våra missioner. Jag anser att vi även i det hänseendet är i stånd att genomföra det som vi har åtagit oss genom föregående försvarsbeslut. Låt mig också för att anknyta till hemvärnsfrågan peka på att de insatser som inte minst hemvärnet men även andra förband har gjort till stöd för samhället vid svåra påfrestningar har visat sig vara mycket goda. Det gör att jag i ljuset av omvärlden anser att vi har erforderliga förmågor för det svenska försvaret.

Herr talman! Anna Lilliehöök har frågat vad jag avser göra för att stärka stödet för totalförsvarsplikti- ga som skadas under tjänstgöringen och för att tydliggöra för de totalförsvarspliktiga och deras anhö- riga vilket skydd de omfattas av. Därutöver frågar Anna Lilliehöök vad jag avser vidta för åtgärder för att Försvarsmakten ska tillför- säkras ekonomiska resurser för att vakanser som kan leda till ökade risker ska undvikas. Regeringen gav i regleringsbrevet för år 2001 Försvarsmakten i uppdrag att inkomma med en redo- visning av det säkerhetsfrämjande arbetet och en handlingsplan för det framtida arbetet. Redovisningen inkom den 1 mars i år. Av redovisningen framgår att Försvarsmakten kontinuerligt arbetar på att förbättra säkerheten för både anställd och totalförsvarspliktig personal. Om olyckan ändå sker är det viktigt att de total- försvarspliktiga har ett gott skydd. Regeringen har därför i går, den 10 maj 2001, beslutat att överlämna remissen Bättre villkor för totalförsvarspliktiga till Lagrådet. Remissen innehåller bl.a. förslag till för- bättringar vad avser personskadeskyddet för totalför- svarspliktiga. I korthet innebär förslagen att alla som skadas un- der tjänstgöring enligt lagen (1994:1809) om totalför- svarsplikt ska omfattas av samma regler oavsett om man fullgör grundutbildning längre än 60 dagar, kort grundutbildning eller repetitionsutbildning. Tidigare omfattades bara de som fullgjorde grundutbildning som var längre än 60 dagar. Vid beräkning av livränteunderlag ska underlaget inte i något fall beräknas till lägre belopp än vad som motsvarar fem gånger prisbasbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Det är för flertalet totalförsvarspliktiga en höjning av det garanterade beräkningsunderlaget. Även rätten till ersättning för nödvändiga kostna- der för läkarvård, behandling och läkemedel under högst tre års tid samt den rätt till ersättning för sveda och värk, lyte m.m. som följer av lagen (1977:266) om statlig ersättning vid ideell skada m.m. ska vara lika. Regeringen föreslår vidare att de utbildnings- ansvariga myndigheterna, t.ex. Försvarsmakten, ska ha rehabiliteringsansvar för den som skadas vid full- görandet av grundutbildning eller repetitionsutbild- ning. Det innebär att utreda behovet, planera insatser- na samt stödja och hjälpa den skadade så att han eller hon får lämplig arbetsträning eller utbildning. Rehabiliteringsansvaret för den som skadas vid fullgörande av totalförsvarsplikt ska bestå under tre år. Tiden ska dock kunna förlängas med ytterligare två år. Den rehabiliteringsansvariga myndigheten ska samarbeta med andra berörda myndigheter och sam- ordna sina rehabiliteringsinsatser med eventuell an- nan arbetsgivares åtgärder. Regeringen föreslår även att anhöriga till den som skadas ska få ersättning för vissa kostnader, t.ex. ökade boendekostnader, kostnader för resor och kost- nader för eget psykosocialt stöd m.m., från de utbild- ningsansvariga myndigheterna. Herr talman! Riksdagen har beslutat om Försvars- maktens ekonomiska ramar och fördelningen mellan de olika anslagen. Jag är medveten om att den pågå- ende omställningen medför vissa temporära problem avseende tillgång till officerare vid vissa förband, men det är problem av övergående karaktär. Det är dock myndighetens ansvar att säkerställa att utbild- ningssäkerheten inte påverkas av detta.

Herr talman! Jag ber att få tacka försvarsministern för svaret. Bakgrunden är att jag - som säkert också ministern har gjort - har träffat ett antal anhöriga och skadade i tjänst. Jag vill börja med att kommentera svaret på min sista fråga om åtgärder att tillförsäkra resurser för att inte öka riskerna under försvarets omställning. Det sammanhänger med den interpella- tion som besvarades tidigare. Ministern beskriver Försvarsmaktens arbete med säkerhet. Jag vet att det bedrivs med hög ambition. Samtidigt kvarstår faktum att skadefrekvensen är hög även under normala arbetsförhållanden. Materielen är tung, svårhanterlig och kanske inte precis modern eller ergonomiskt utformad. Vapen används. Unga och oerfarna rycker in, och man får börja om från början varje gång i utbildningen. Det är då ytterligt allvarligt när riskerna ökas ge- nom befälsvakanser till följd av besparingar i försva- ret. Risken för olyckor i arbetet sammanhänger med ledning och organisation oavsett verksamhet. Visst ska försvaret omdanas. Men det får inte ske till priset av vakanser eller brister i organisationen så att risker- na ökar. Det är Försvarsmaktens uppgift, men det faller också ett tungt ansvar på oss politiker när vi ålägger uppgifter och tilldelar resurser. Jag kan tyvärr inte känna mig nöjd med svaret att den pågående omställningen bara medför vissa tem- porära problem med tillgång på officerare men att det är övergående. Befälsbristen har gradvis förvärrats sedan omorganisationen den 1 juli förra året. Det finns för närvarande inget som tyder på att den än på länge är övergående. Tvärtom tillkommer nya bespa- ringsbeting och nya avgångar sker. Jag vill nu kommentera min andra fråga om vilka initiativ försvarsministern ämnar vidta för att tydlig- göra försäkringssituationen för de värnpliktiga och deras familjer. Försvarsministern beskriver att försäk- ringar finns för de värnpliktiga och att regeringen nu föreslår förbättringar. Det är ju bra. Det gäller t.ex. det lägsta försäkringsskyddet för unga värnpliktiga som inte har arbete, vilket de inte har när de är 18 år. Det höjs till en årsinkomst på ungefär 150 000 kr. Det är bra. Den som är skadad har sannolikt heller inget arbete efter värnplikten. Men det var egentligen inte detta min fråga avsåg, utan snarare försäkringsskyddets utformning. Försäk- ringarna är ett lapptäcke som är svåröverskådligt även för de mest insatta. Ofta behövs jurister och rättslig prövning för att fastställa vilka försäkringar som gäller och hur. Vi hade en hearing i försvarsutskottet i höstas där det klart framgick att försäkringsskyddet är svårförståeligt och att många försäkringar är inblan- dade. När man försöker sätta sig in i frågan sätter man säkert till slut sitt hopp till att det finns ett heltäckan- de skydd. När vi i försvarsutskottet behandlade frågan om försäkringar för utlandsstyrkan behövde vi tre föredragningar från socialförsäkringsutskottet för att förstå när ersättningen fastställdes. Det kan tyckas vara en liten detalj. Ofta är det så att föräldrar och värnpliktiga soldater i utlandsstyrkan tror att det finns ett skydd som sedan visar sig inte finnas. Kanske har de också invaggats i tron att det i vårt land finns trygghetssystem för alla situationer. Det är då viktigt att de med plikt uttagna får veta exakt vad som gäller så att de åtminstone ges chansen att komplettera försäkringsskyddet genom t.ex. grupplivförsäkringar. Det var av detta skäl jag ställde min fråga som jag nu vill upprepa. Tänker försvars- ministern i samband med de beskrivna utredningarna ta initiativ till att vi tydliggör försäkringssituationen?

Herr talman! Jag är engagerad för den här fråge- ställningen. Det finns många motiv till det. Ett motiv är att vårt försvar ska vara ett på plikt baserat försvar. De värnpliktiga ska vid mönstringen känna att de är rätt person för rätt uppgift. Det är naturligt för mig att ta steget att med plik- ten som grund utforma systemet så att den värnplikti- ge känner att den vill genomföra sin tjänst. Vi ska också rekrytera fler kvinnor baserat på frivillighets- principen. Det gör att hela förmåns- och rättighets- systemet för de pliktiga måste förbättras. Jag anser att det beslut som regeringen i går fatta- de om en lagrådsremiss går i den riktningen. Det är min förhoppning att detta efter lagrådets granskning ska kunna bli ett förslag till riksdagen i höst. Det viktigaste arbetet i försvaret för att förebygga åtgärderna och skadorna är att påverka kunskaper och attityder och öka säkerhetsmedvetandet. Det är en fråga om utbildning. Jag vet att Försvarsmakten har tagit fram utbild- ningsmaterial som riktar sig till de värnpliktiga för att höja säkerhetsmedvetandet, att det finns en riktad utbildning till våra yrkesofficerare, att det finns ett nätverk för utbildningssäkerhetsofficerare och att utbildningen av de värnpliktiga skyddsassistenterna utvecklas. Jag vet också att vi har en relativt negativ skadeutveckling, dvs. att vi har en ökad frekvens per 100 000. Men i absoluta tal minskar skadorna. Jag är också medveten om att det bl.a. är belastnings- och hörselskador det handlar om och att man kan göra mer när det gäller trafiksäkerheten. Jag vet att För- svarsmakten, vilket jag tycker är alldeles utmärkt, startar ett projekt om trafiksäkerhet. Informationen till de totalförsvarspliktiga vid ska- da är inte bra. Jag tror att interpellanten har rätt i att det delvis är en snårskog av regler och att det inte är någon bra information. Det är inte lätt att ha ett grepp över det när man är 18 eller 19 år. Man får en kort information vid inskrivningen hos Pliktverket, och man får sedan en information när en skada har skett. När regeringen lägger fram sin proposition i höst avser jag att också ge berörda myndigheter i uppdrag att redovisa hur vi ska kunna utveckla informationen om personskadeskyddet till de totalförsvarspliktiga och till deras anhöriga.

Herr talman! Jag är tacksam för det beskedet. Jag vill bara skicka med att det viktiga är att tydliggöra försäkringssituationen med målet att de flesta värn- pliktiga ska ha förstått den. I och för sig kanske inte begåvningsnivån är tillräckligt hög i försvarsutskottet, men vi hade en hearing mellan kl. 9 på morgonen och kl. 1 på dagen innan vi kanske började skönja hur det hela fungerade. Jag vet, vilket försvarsministern påpekade, att sä- kerhetsarbetet pågår. Visst gör det det. Men tyvärr inträffar olyckor ändå. Det var detta min första fråga egentligen rörde, de situationer där allvarliga olyckor har inträffat. Visst finns det försäkringar och försäkringsskydd. Men det handlar på något sätt om någonting annat. Det kan vara en förlorad framtid. Det har t.o.m. i vissa fall tyvärr varit ett förlorat liv. Då är försäkring- arna en klen tröst, även om de garanterar en minimi- nivå för försörjning efter skada. En svår olycka är tyvärr ofta oreparabel. Den värnpliktige kanske hade framtidsplaner med stora möjligheter och de blir plötsligt reducerade till ett minimum. Det kanske inte bara är ett förlorat ben, utan också ett förlorat framtidshopp. En allvarlig olycka kanske inte bara ger fysiska men, utan också psykiska när bilden av framtiden och bilden av sig själv förändras i ett enda olycksaligt ögonblick. En ersättning motsvarande en årslön på 150 000 kr kanske inte känns så generöst, utan snara- re som en lägsta nivå. Skulle någon förlora båda be- nen bedöms invaliditeten till 50 %. Det ideella skade- ståndet är då 350 000 kr. Men det kanske inte känns så stort när man blir helt beroende av att få hjälp av andra. Skadeståndet räcker knappt till en invalidan- passad bil när man har 70 eller 80 år framför sig. Visst finns försäkringsskydd som motsvarar för- säkringar som gäller andra olyckor. Men jag tror att det är stor skillnad mellan hur man upplever situatio- nen när man själv har tagit en risk och utsätts för olycka och när man blivit uttagen med plikt eller vad som kanske känns som tvång. Jag förstår att den som utsatts för olycka känner sig övergiven när han gjort sin tjänst för landet å allas vägnar och sedan måste ta till rättsprocess när olyck- an är framme. Många kanske t.o.m. tror att det finns en generös ersättning när man råkar bli den som drabbas. Skuldfrågor och eventuell vårdslöshet måste ock- så ofta utredas efter olyckor. Efter en olycka på en övning kanske den skadade inte ens är riktigt inblan- dad i processen, utan det gäller befäl och instruktio- ner. Jag kan förstå att det känns absurt när mycket energi och tid läggs ned på utredning av ansvarsfrå- gor utan någon koppling till lösning på den skadades problem. Det blir en administrativ process med föga samband till den skadades bistra verklighet. Det gäl- ler inte bara den värnpliktige utan också föräldrar och familj. Det har t.o.m. hänt att värnpliktiga har avlidit i olyckor. Det är sorgligt att föräldrarna då ska behöva processa för att få ut skadestånd. De känner sig ofta djupt besvikna och övergivna. De uppfattar sig i mot- satsställning till Försvarsmakten, som ska stå på deras sida men samtidigt ta till vara sina egna, dvs. statens intressen. Vad de skadade och deras anhöriga behöver och borde ha rätt till är någon helt på deras sida. Det var detta min fråga gällde. Och jag omformulerar den: Hur kan vi tillräckligt tydligt visa empati och respekt och stärka stödet till skadade och anhöriga, så att vi visar att risken tagits och olyckan skett för något som värderas högt av oss andra?

Herr talman! Det var ett fint anförande som inter- pellanten höll, fint i den meningen att det med känsla fångar upp det som också jag känner. Men i går var jag faktiskt i regeringen med om att fatta beslut om en lagrådsremiss. Det är ett stort fram- steg. I det finns också möjligheter för Försvarsmakten att biträda anhöriga så att både den som skadas och anhöriga inte kommer in i den ensamheten och käns- lan av att vara övergivna och utan stöd. Det är min förhoppning att interpellantens inlägg ska leda till att interpellanten ser att vi i regeringen arbetar med en inriktning som på ett humanistiskt sätt ska göra att det känns naturligt för unga människor att ta steget att med plikten som grund ändå känna sig manade att göra den för samhället utomordentligt viktiga insats som tjänst inom totalförsvaret och För- svarsmakten innebär.

Herr talman! Jag tackar försvarsministern för detta. Jag såg faktiskt själv mina frågor i samband med den här interpellationen snarare som någon slags vädjan. Jag hoppas att man faktiskt lyckas lösa detta. Jag inser att det är en svår konflikt, hur man ska kunna separera arbetet med stödet efter olyckor från besvärliga utredningsprocesser som rör ansvarsutred- ningar och hur olyckor har gått till. Men, som sagt, här uppfattas Försvarsmakten ofta som en del av en stor apparat som heter staten och som har svårt att tillvarata den enskildes intressen. Det gläder mig att försvarsministern svarar att ett arbete är på väg. Vi får inte förtröttas i detta, och jag hoppas och ser fram emot att man utvecklar det här arbetet. Men, som sagt, nöjda får vi inte bli.

Herr talman! Per Bill har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att klargöra vilka kostnader som ska anses ingå i det föreskrivna påslaget på 18 % vid extern finansiering av forskning samt vilka indirekta kostnader som universitet och högskolor eventuellt ska kunna debitera utöver påslaget. I dag finansieras forskningen vid universitet och högskolor dels genom direkta statsanslag, dels genom medel från forskningsråd, forskningsstiftelser och andra externa finansiärer. Samtidigt är det ett faktum att varken statliga eller andra externa finansiärer fullt ut täcker kostnaderna för den forskning som de finan- sierar. Universitet och högskolor erhåller i dag ersätt- ning från de externa finansiärerna för de direkta kost- naderna, men bara för en del av de kostnader för lokaler och administration som forskningen också medför. I samband med den forskningspolitiska proposi- tion som regeringen lämnade i höstas, och riksdagen senare fattade beslut om, föreslogs en modell som hindrar att lärosätenas egna forskningsmedel urhol- kas. Bakgrunden var att om inte de externa forsk- ningsfinansiärerna bär sina egna kostnader så begrän- sas lärosätenas möjligheter att utnyttja de direkta statsanslagen för egna prioriteringar. Statsanslagen får då i stället finansiera de indirekta kostnader som inte täcks av de externa finansiärerna. Riksdagen beslutade därför att en lägsta nivå för påslag för indi- rekta kostnader bör vara 18 % av forskningsprojek- tens direkta kostnader, exklusive lokalkostnader. Med den modellen får lärosätena inte full kostnadstäckning för den externt finansierade forskningen, eftersom påslaget då skulle behöva vara ännu högre, men höj- ningen av kostnadspåslaget innebär ändå att en större andel av kostnaderna kommer att täckas av de externa finansiärerna. Riksdagen har vid behandlingen av frågan (UbU 2000/01:6, rskr. 2000/01:98) bl.a. uttalat att de medel som anvisas direkt till lärosätena inte ska användas för att subventionera externfinansierad forskning, utan för verksamhet enligt universitetens och hög- skolornas egna beslut. Riksdagen har samtidigt förut- satt att de ekonomiska konsekvenserna för redan pågående projekt beaktas. Som ett led i arbetet med den forskningspolitiska propositionen fick Ekonomistyrningsverket, ESV, i uppdrag att utveckla en modell för beräkning av de indirekta kostnaderna så att full kostnadstäckning skulle kunna uppnås vid extern finansiering av forsk- ning. ESV lämnade i rapporten Kalkylmodell för beräkning av kostnader för forskning vid universitet och högskolor (ESV 1999:25) ett förslag till en sådan modell. Ett problem med modellen var att den inte var förankrad och vidareutvecklad i samråd med lärosätena och externa finansiärer. Regeringen valde därför att i stället föreslå ett lägsta påslag i form av en schablon. På frågan om vilka kostnader som ska anses ingå i det föreskrivna påslaget om 18 % är svaret att det ska sådana kostnader göra som generellt omnämns som indirekta kostnader. Om de verifierade indirekta kostnaderna överstiger 18 % kan ett högre påslag tas ut av de externa finansiärerna. Regeringen har i den forskningspolitiska propositionen dessutom skrivit att frågan om den föreslagna lägsta nivån för påslag för indirekta kostnader kan bli föremål för förnyad pröv- ning. Jag har inhämtat att landets universitet och hög- skolor genom Sveriges universitets- och högskoleför- bund, Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande, Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap, Vetenskapsrådet samt Verket för innovationssystem nyligen har träffat en gemensam överenskommelse om ersättning för indirekta kostna- der för externfinansierad forskning vid universitet och högskolor. Utgångspunkten för denna överenskom- melse var statsmakternas ovan nämnda beslut i frå- gan. Överenskommelsen innebär att påslagen i ett första skede bör beräknas som schabloner, och som en angiven miniminivå ska gälla 30 % som då avser indirekta kostnader, inklusive indirekta kostnader för lokaler och direkta lokalkostnader. För utrustning över 165 000 kr föreslås i stället ett påslag på 50 000 kr. Dessa principer utgör underlag inför nya förhandlingar och överenskommelser efter ett år. Vidare inrättar parterna en ledningsgrupp för att följa och utveckla detta arbete och på sikt skapa möjlighe- ter att beräkna de indirekta kostnaderna som faktiska belopp. Från regeringens sida följer vi med stort intresse detta arbete, och regeringen anser mot bakgrund av parternas pågående arbete att det inte är motiverat att i nuläget ytterligare definiera de indirekta kostnader- na.

Herr talman! Tack för ett intressant svar! Som utbildningsministern vet har det under mycket lång tid, ända sedan tidigt 60-tal, funnits en bred politisk enighet om att det ska finnas full kost- nadstäckning. Den enda gången åsiktsskillnader synts i den frågan var väl när regeringen alldeles nyss be- slutade att Cancerfonden, som tidigare inte behövde stå för dessa kostnader, nu ska göra detta. Men det är inte en del av den här frågan. Den här frågan handlar om huruvida regeringen har tagit fram en modell, vilket riksdagen bett om, som skulle förhindra att universitetens fakultetsmedel urholkades på grund av att externa finansiärer inte betalade sina fulla kostnader. Och om jag lite snabbt ska försöka se på svaret, herr talman, tycker jag att det säger: Vi försökte göra en modell. Men modellen blev för krånglig, och Ekonomistyrningsverket hade inte den förankring som behövdes för att få den ac- cepterad. Modellen blev alltså inte en modell, utan modellen blev en höjning av en schablon från 12 till 18 %. Dessutom kan man läsa att denna höjning inte är tillräcklig för att stoppa urgröpningen av fakultets- medlen. Naturligtvis minskar den dock takten i ur- gröpningen. När jag då via denna fråga försöker få reda på vil- ka kostnader som ingår måste jag säga att svaret är ganska belysande. På frågan om vilka kostnader som ska anses ingå i det föreskrivna påslaget om 18 % är svaret: Det ska sådana kostnader göra som generellt omnämns som indirekta kostnader. Svaret är alltså att indirekta kostnader är sådana kostnader som generellt omnämns som indirekta kostnader. Det är lite goddag - yxskaft över det svaret, tycker jag. Det är viktigt att vi försöker få ett hum om vilka kostnader det är. Handlar det om personaladministra- tion? Handlar det om bibliotekskostnader? Finns det IT-kostnader och IT-infrastrukturkostnader i detta? Jag tycker att det här är mycket viktiga frågor. Och det är inte, herr talman, någon kameral petighet. Om vi tittar bara på Vetenskapsrådet kan vi se att 18 % av dess anslag till forskning är ungefär 360 miljoner kronor. Det är mycket pengar. Det kanske mest spännande och förvånande i den här historien är att det helt plötsligt uppkommer en förhandling. På vems uppdrag, är min fråga, och med vilket mandat? Av svaret att döma är det inte via regeringen. Ministern skriver att han har "inhämtat" att landets universitet och högskolor genom Sveriges universitets- och högskoleförbund, Forskningsrådet för miljö osv. har dragit i gång den här diskussionen eller förhandlingen. Är det verkligen på det sättet den här typen av förhandlingar ska ske? Vad är Sveriges universitets- och högskoleförbund, och vem har gett det mandat att förhandla?

Herr talman! Det gläder mig att Per Bill är över- ens med mig och med ett stort antal riksdagar långt tillbaka i tiden om principen om full kostnadstäck- ning. Det är en viktig princip. Det kan låta som kame- ralt gnet, men det handlar i grund och botten om den fria forskningens möjligheter. Vi har i dag universitet som nästan uteslutande fi- nansieras av staten. Det är viktigt att konstatera. Men strukturen har förändrats i och med att man i dag har kanske uppemot hälften av sina anslag i direkta an- slag från staten medan man får hämta hem den andra hälften i konkurrens. Också den delen av anslagen kommer dock oftast från staten i form av forsknings- råd eller stiftelser. Det är en princip som jag menar har bidragit till utvecklingen av våra universitet väl- digt starkt. I och med att man i konkurrens med andra forska- re måste söka externa medel blir det dock viktigt att de externa finansiärerna betalar vad det kostar att forska på universitetet. Om de inte gör det måste de medel som riksdagen har avsatt till fri forskning, beslutade av forskarna själva på högskolor och uni- versitet, användas till att betala administrationskost- nader och andra kostnader som uppkommer när de externa finansiärerna betalar för forskning. Detta är alltså en viktig och grundläggande princip för den fria forskningen och för att riksdagens ambitioner att se till att det finns stora resurser för fri forskning faktiskt upprätthålls. Den grundläggande principen, som också är anta- gen av riksdagen, är alltså full kostnadstäckning. Därutöver har vi sedan en tid tillbaka en schablon som högskolorna själva har arbetat fram på drygt 12 %, som de menar har varit ett sätt att försöka hitta ett minimibelopp. Alla vet, och ESV:s rapport visar detta tydligt, att det ligger långt under vad de indi- rekta kostnaderna egentligen är när man finansierar ett projekt. Vi vet från internationella jämförelser att de indirekta kostnaderna kan ligga uppemot 50 %. Men naturligtvis kan de vara olika beroende på pro- jekt. Därför är det viktigt att myndigheterna själv- ständigt är med och arbetar fram hur man ska kunna driva igenom en kostnadstäckning som är acceptabel och som också uppfyller det som riksdagen har be- gärt. För att se till att vi inte får ett läge där statliga högskolor i konkurrensen om extern finansiering lockas till att inte ta ut full kostnadstäckning och därmed gröper ur riksdagens anslag till fri forskning finns det en ambition, som också har lagts fast av riksdagen, att höja det minsta beloppet som man ska ta ut som kostnadstäckning. Det är också viktigt. Det lägger en bottenplatta. Det gör dock inte att det bud- skap från riksdagen som tidigare givits, dvs. att full kostnadstäckning gäller, är bortsopat. Vad det handlar om är att detta är bottenplattan, men sedan måste man finna system ute i verkligheten, bland myndigheterna, för att få en bra kostnadstäckning. Det är då våra fria och självständiga myndigheter har diskuterat med varandra för att se hur man kan finna ytterligare hjälpmedel för detta. Den förhand- lingen har pågått, och man har kommit överens om en metod. Men siktet är inställt på att ta fram mer exakta metoder för att bedöma kostnadstäckningen. Det är lämpligt. Riksdagen bör inte gå in och tala om om det är exakt den bibliotekskostnaden, den infrastrukturkostnaden, som ska vara med. Det tycker jag att vi kan överlåta åt våra myndigheter. Riksdagen bör däremot se till att det finns en bottenplatta som gör att konkurrensen inte lockar högskolorna till att faktiskt använda medel för fri forskning till att i stäl- let skyffla in i underskott från externfinansierad forskning.

Herr talman! Frågan är viktig, just därför att våra partier verkligen värnar om fakultetsanslagens roll i universitetssystemet och den fria forskningen. Det som oroar mig är bl.a. att riksdagen inte får reda på vad som ingår i bottenplattan - eller vad vi nu ska kalla den höjda schablonen. För att vi ska kunna föra en riktig politisk diskussion hade det varit viktigt att vi vet på ett ungefär hur det ser ut ute på universi- teten och högskolorna. Vi kanske t.o.m. skulle ha tittat på enskilda universitet eftersom de skiljer sig mycket åt. Vi vet att på vissa universitet finns mycket av administrationen centralt, på andra universitet finns mycket av administrationen långt ned i organi- sationen. Här är det svårt att hitta någon enhetlig lösning. Jag hade snarare sett att vi hade låtit varje enskilt universitet förhandla kring detta men att man hade varit tvungen att visa att man inte tullar på de fakul- tetsanslag som finns och att de inte ska ses som en möjlighet att konkurrera på ett illojalt sätt med andra universitet och högskolor om forskningsmedlen. Det är två saker som oroar mig. Den ena är att riksdag och regering inte tycks veta på ett ungefär vad som ingår i de 18 %. Vi kan ha gissningar om hur mycket som är personaladministration, hur mycket som är ekonomiadministration, hur mycket som är bibliotekskostnader, IT-kostnader och en del andra saker. Vi vet inte. Det gör att vi inte vet var de flera hundra miljoner kronor som vi kan ha politiska ambi- tioner att antingen lägga på den fria forskningen eller lägga på den konkurrensutsatta forskningen är. Den andra saken som oroar mig är att de fria myndigheterna helt plötsligt sätter i gång en förhand- ling där vi inte har en aning om huruvida förhand- lingen leder till ytterligare underfinansiering eller till att fakultetsanslagen får en starkare ställning. Om overheadkostnaderna läggs ihop och en schablon för hyror läggs på hamnar man på ca 35 %. Här har detta helt plötsligt förhandlats ned till 30 %. Herr talman! Frågan är så principiellt intressant att jag ska be Riksdagens revisorer att ta en närmare titt på hur detta går till. Jag kommer att gå till utbild- ningsutskottet och föreslå att Riksdagens revisorer får titta lite närmare på frågorna. De är centrala i svensk forskning.

Herr talman! Ja, det är riktigt. Där har jag och Per Bill precis samma uppfattning. Detta är en central klassisk forskningspolitisk frågeställning som har debatterats i årtionden. Det är ingenting nytt att också våra forskningsråd använder sig av schabloner för kostnadstäckningen. Innan vi reformerade hela myndighetsorganisationen hade de tidigare myndigheterna också schabloner för kostnadstäckningen. De var drygt 12 % som högsko- lorna hade kommit överens om gemensamt och en 10-procentig schablon för lokalkostnader som lades på. Det är ett arbetssätt som har funnits i högskole- världen som har fungerat, men det är en allmän be- dömning - regeringens bedömning och också riksda- gens bedömning - att det inte har gett tillräcklig kost- nadstäckning. Därför har riksdagen ställt sig bakom regeringens förslag att höja den grundläggande scha- blonen. Att jobba på detta sätt är ett sätt att få det hela praktiskt i verkligheten. ESV föreslog en modell som i teorin antagligen i varje enskilt fall ligger närmare full kostnadstäckning men som då blir så krånglig att jag bedömer att det inte skulle vara möjligt att använ- da den modellen i ett praktiskt arbete. Per Bill tenderar att vilja höja kostnadspåslaget ytterligare. Det är så jag tolkar Per Bills resonemang. Låt oss nu se hur riksdagens förslag verkar i prakti- ken. Vi vet att våra myndigheter har gjort en överens- kommelse. Om ett år fortsätter de arbetet med sikte på att titta på en mera detaljerad beskrivning av kost- nadstäckningen. Det verkar vara ett arbete som kan ge riksdag och regering en god plattform för att sedan utvärdera det system som vi nu har sjösatt. Min be- dömning är att vi inte i det här läget ska höja scha- blonen. Det är en viktig grundläggande princip att se till att genomföra förslag som är genomförbara också i praktiken och inte för dramatiskt förändra spelreg- lerna i forskarsamhället.

Herr talman! Nej, jag vill inte att vi ska höja OH- kostnaderna. Problemet är att jag skulle vilja ha ett underlag så att jag verkligen kan se huruvida vi ska höja dem eller sänka dem eller om vi ligger ganska nära en rimlig nivå. Eller så ska vi vara ärliga och tydliga och säga att en trolig, riktig nivå är x %, men vi tycker att vi för tillfället inte ska gå dit utan vi ska ligga på de 18 % vi har kommit fram till. Det är också en rimlig slutsats. Det som oroar mig är att vi som politiska besluts- fattare inte har det beslutsunderlag vi borde ha för att kunna fråga oss om det är för lite, lagom eller för mycket. Jag är förvånad över att det uppstår förhand- lingar helt ur det blå. Jag har stor förståelse för att de forskningsfinansierande myndigheterna finns med på ena sidan, men jag är inte den enda som tycker att det är konstigt att en ideell förening är den andra för- handlingsparten. Det är en god tingens ordning om Riksdagens revisorer får titta på detta, just för att få reda på hur det verkligen förhåller sig och att vi på sikt kan bli klarare i vad som ingår och vad som inte ingår och vem som bör förhandla och vem som inte bör förhandla.

Herr talman! Just frågan om principen om kost- nadstäckningen är, precis som också Per Bill menar, en viktig central fråga. Vi har med det förslag som vi har lagt fram till riksdagen och som riksdagen har ställt sig bakom, minskat den urgröpning av fakul- tetsmedel som har pågått under lång tid och därmed varit ett långsiktigt hot mot fri grundforskning. Detta är ett led i regeringens strävan efter att stärka den fria grundforskningen i Sverige. Sedan måste detta praktiskt utformas så att detta går att använda i praktiken. Vi vet, både Per Bill och jag, från universitetslivets verklighet, att det finns en önskan att undkomma extra påslag om man har varit lyckosam att få externa medel till individuella fors- kargrupper. Det är inte alltid så lätt för universiteten att genomdriva kostnadstäckningen. Då är det bra att det finns användbara metoder. Schabloner är en sådan metod. Låt oss titta på och utvärdera hur den metoden fungerar framöver. Jag är övertygad om att det är viktigt med kostnadstäckningen för den fria forsk- ningen.

Herr talman! Ana Maria Narti har frågat mig vad jag avser att vidta för åtgärder i syfte att effektivisera CSN:s verksamhet. En väl fungerande studiestödsadministration prio- riteras högt av regeringen. Det var anledningen till att CSN fick ett resurstillskott på ca 100 miljoner kronor i 2000 års ekonomiska vårproposition. Utöver detta har regeringen på olika sätt arbetat mycket aktivt med att förbättra situationen för de studerande. Den 1 juli 2001 införs ett reformerat och sam- manhållet studiestödssystem. Det innebär att studi- estöden studiemedel, särskilt vuxenstudiestöd för vuxna (svux) och särskilt vuxenstudiestöd för arbets- lösa (svuxa) ersätts med ett nytt studiestöd som kallas studiemedel. Det nya systemet, som bl.a. innebär att både bidragsdelen och det s.k. fribeloppet höjs, blir mer överblickbart för de studerande samtidigt som det blir lättare att administrera för CSN. Vidare inrättades, med stöd av studiestödslagen (1999:1395), den 1 maj 2001 en ny myndighet, Över- klagandenämnden för studiestöd. Inrättandet av den nya myndigheten förväntas innebära en minskad arbetsbelastning för CSN, samtidigt som det ger stu- diemedelstagarna möjlighet att överklaga beslut i ärenden om tilldelning eller återkrav av studiestöd. För att förbättra servicen till allmänheten fick CSN den 15 februari 2001 i uppdrag av regeringen att inrätta ett servicecenter för studiestöd i Kiruna. Cent- ret ska vid full volym omfatta 80 årsarbetsplatser. CSN:s resurser förstärks med sammanlagt 70 miljo- ner kronor under åren 2001-2003 för detta ändamål. Enligt Ana Maria Narti ska Riksdagens revisorer ha kritiserat CSN för dess långa handläggningstider. En närmare läsning av revisorernas skrivelse visar dock att det är endast långa handläggningstider i återkravsärenden som regeringen har uppmärksam- mats på, dvs. en mycket liten del av det totala antalet ärenden. CSN angav som anledning till detta bl.a. resursbrist och stor arbetsbelastning. Jag har tidigare redogjort för de resurser som nyligen har tillförts myndigheten, och det kan också konstateras att ar- betsbelastningen under år 2000, enligt CSN:s årsre- dovisning för år 2000, minskat något. Telefontillgängligheten är och har varit ett pro- blem under några år. Den nedskärning av telefontiden som CSN genomförde i år innebar i praktiken att lika många mantimmar avsatts för telefonarbete som tidi- gare, men under kortare tid. Enligt CSN var skälet till förändringen att skapa goda förutsättningar för att införa det nya studiestödssystemet på ett bra sätt. Det har dock visat sig att tekniken inte klarade att ta hand om alla inkommande samtal. Detta är naturligtvis inte tillfredsställande. Inrättandet av servicecentret i Kiru- na kommer dock att förändra CSN:s telefonstrategi från grunden. Det kan på goda grunder antas att det fr.o.m. igångsättandet av servicecentret också finns möjligheter för de studerande att åtminstone under normal arbetstid kunna nå CSN. Det görs också andra ansträngningar av CSN för att minska behovet av direktkontakt med en handläggare. Den 23 april in- troducerades CSN:s nya hemsida. Där ges en bättre möjlighet än tidigare att hitta relevant information om studiestöden och också möjlighet att följa det egna ärendets gång. Ana Maria Narti påstår vidare att låntagarna de- biteras en straffavgift när en delåterbetalning är en dag försenad. Det är inte korrekt. Enligt 8 kap. 5 § andra stycket studiestödsförordningen (1973:418) ska CSN skicka en påminnelse när ett årsbelopp inte har betalats senast fem dagar efter förfallodagen. Ana Maria Nartis förslag om att införa ett motsvarande system för sena beslut från CSN, som en kraftfull åtgärd för att effektivisera myndigheten, kan jag inte ansluta mig till. Enligt CSN:s årsredovisning 2000 beslutades ca 70 % av ansökningar om studiemedel inom 21 dagar från ankomstdatum och ca 80 % inom 28 dagar. Ett beslut om studiestöd förutsätter dess- utom att CSN har ett fullständigt beslutsunderlag, vilket ofta inte är fallet. Det är därför inte möjligt att i förväg ange vilken tid det bör ta att fatta beslut i ett enskilt studiestödsärende. Jag anser att de åtgärder som regeringen har vid- tagit och de åtgärder som myndigheten själv har tagit initiativ till kommer att förbättra situationen för CSN och därmed även för de studerande. När åtgärderna får effekt kan vi förvänta oss bättre tillgänglighet och snabbare handläggning. Jag anser i motsats till Ana Maria Narti att regeringen har varit mycket aktiv för att effektivisera CSN:s verksamhet och därmed för- bättra de studerandes situation.

Herr talman! Det är mycket bra att man förändrar och förbättrar systemet. Men så stora förändringar som de som nu äger rum skulle inte ha varit motive- rade om systemet fungerade tillfredsställande. Vi i Folkpartiet bråkar inte bara för bråkets skull. Vi vet att det finns brister, och vi vet att de här bristerna kan drabba mycket hårt, framför allt studerande från grupper som har mindre möjligheter att försvara sina rättigheter och intressen. Vi har alla på TV sett berättelsen om en vuxen- studerande som plötsligt såg enorma ansträngningar och en svår kamp för kunskap gå till spillo på grund av en blankett. Det var inte hans fel att det var fel blankett som hade använts i det här sammanhanget, utan han hade fått fel blankett från en rådgivare. Ändå var det svar han fick när det här fallet diskuterades i medierna absolut blankt nej. Fel blankett betyder förlorad möjlighet att fullborda studierna. Jag hoppas att den stora förändring som just äger rum också ska fästa uppmärksamhet på den mentali- tetsförändring som är absolut nödvändig för att rela- tionerna mellan myndighet och unga eller vuxna människor som vill få kunskap ska fungera. Sedan finns det också en principfråga bakom den här interpellationen. Vi i Folkpartiet står på den lilla människans sida, på individens och den lilla gruppens sida. Vi tycker att när de här grupperna och indivi- derna behandlas illa av myndigheter ska myndighe- terna tvingas ta sitt ansvar. Det är inte bara medbor- garen som har skyldigheter; också myndigheterna har sina skyldigheter. Då är det väldigt viktigt, och prak- tiskt konkret, med straffavgifter. Det visar att myn- digheten har gjort fel. Vi vet alla att i väldigt många sammanhang upp- träder tjänstemän på olika myndigheter med en lik- giltighet, med en kall respekt för formella samman- hang, som drabbar den levande relationen mellan myndighet och medborgare. Det är därför den här interpellationen har skrivits.

Herr talman! Jag tror inte att Ana Maria Narti bråkar för bråkets skull. Jag kan också känna igen mig i delar av den beskrivning som hon ger, att myn- digheten inte har gett tillräckligt bra service till de studenter som har vänt sig till myndigheten. Det är också därför som regeringen har varit väldigt aktiv i att se till att förstärka resurserna och göra det möjligt att också via telefonsamtal nå myndigheten på be- kvämare tider och snabbare än vad man kan göra i dag. Det är också viktigt för att göra det möjligt för myndigheten att jobba med de kvalificerade utred- ningar som ibland måste göras och kunna använda sina mest kvalificerade handläggare till det. Många av de frågor som kommer till myndigheten är av den naturen att de är enkla att besvara bara man får tag på en person att resonera med. Därför har jag förhoppningar om att myndighe- tens satsningar på ett telefoncenter i Kiruna nu kom- mer att vara en viktig del i att underlätta tillgänglig- heten. Sedan är en av CSN:s, liksom alla svenska myn- digheters, absolut viktigaste myndighetsuppgifter servicen till medborgarna och att leda medborgare rätt om man har använt fel blankett eller missat någon information på något sätt. Den skyldigheten har na- turligtvis också CSN. Vi ska också komma ihåg att CSN är en myndig- het som i praktiken har gjort det möjligt för miljontals människor i Sverige att få kunskap, och ofta helt problemfritt. Det finns mycket att göra för att förbättra CSN:s service. Men jag kan konstatera att man med tanke på den mängd av medborgare som har en relation till CSN för många också gör ett väldigt bra jobb. Min slutsats är att CSN som servicemyndighet måste stärkas. Tillgängligheten måste stärkas. Männi- skor måste få svar på sina frågor. Om man själv gör misstag och använder fel blankett eller annat måste man ha rätt att få hjälp från myndigheterna att hamna rätt. Kunskap ska inte hindras av svårigheter med byråkrati.

Herr talman! Jag ska berätta en historia - inte för att fastna i ett enskilt fall, utan därför att historien har vissa ingredienser som belyser principfrågor. Förra sommaren åkte en liten flicka till USA för att studera på en mycket avancerad danshögskola. När hon åkte visste hon att alla som hade åkt till samma skola hade fått stöd från CSN. Men på något sätt försvann just hennes papper någonstans, så hon satt i New York och kunde inte betala tuition - av- giften. Hon hade bakom sig belastningen av omkost- nader som redan hade kommit av resan, osv. Nu var denna familj tillräckligt stark ekonomiskt för att kun- na hjälpa flickan innan det byråkratiska trasslet hade retts ut. Men detta skulle för en studerande från en fattig familj ha betytt en absolut katastrof. Vad gör man med en unge som redan finns på andra sidan Atlanten när en sådan situation uppstår och man inte själv har pengar för att hjälpa sitt barn? Jag måste också säga att sonen i familjen några år tidigare hade åkt till Kina med hjälp av CSN. Då hade det inte förekommit någon komplikation. Jag tror att en försämring hade inträffat på de fem sex år som hade gått, och det var väldigt synd att denna försäm- ring i service hade inträffat. Men de principiellt viktiga frågor som jag vill lyfta fram med denna helt äkta historia är att det finns en risk för att kunskapsinhämtning från andra delar av världen blir ett privilegium för de rika om inte CSN fungerar utomordentligt bra, framför allt när det gäl- ler studier i utlandet. Vi upplever alla i Sverige samma tacksamhet gentemot detta system som öppnar möjligheten att hämta kunskap i andra länder för alla utan åtskillnad när det gäller socialgrupp och ekonomi. Men just därför måste systemet fungera utomordentligt bra och vara väldigt effektivt. Därför ville jag berätta historien för utbildnings- ministern.

Herr talman! Jag har samma uppfattning som Ana Maria Narti. Myndigheten måste fungera utomor- dentligt bra och ge service till medborgarna. Därför är det viktigt med de åtgärder som görs: resursinsatser för att förstärka möjligheten att ge god service till alla medborgare som har en relation till CSN och förenk- ling av studiemedelssystemet från den 1 juli, som också ger större möjligheter för myndigheten att hantera sina uppgifter på ett väldigt bra sätt. Det är ett studiemedelssystem som genom att det blir mycket generösare antagligen efter hand kommer att locka alltfler att gå vidare till studier. Då blir det än viktiga- re med en väl fungerande myndighet. Det exempel som Ana Maria Narti ger visar på någonting som icke får ske, enligt min mening. Det ska naturligtvis vara så att myndigheten ger de ersätt- ningar och de studiemedel som studenten har rätt att kräva när man har fått in de uppgifter som myndig- heten har rätt att begära. Därför blir det svårt att gå in i det enskilda fallet, men det är oacceptabelt om män- niskor hamnar i situationer där de har lämnat de upp- gifter som kan krävas men ändå inte får ut sina studi- emedel. Jag har förhoppningar om att det kan bli bra mycket bättre för CSN:s del under den kommande perioden tack vare de satsningar som regeringen gör. När det gäller utlandsstudier har vi också skäl att känna en väldig stolthet, tack vare att vi har drivit studiemedelssystemet till att bli ett av de mest gene- rösa i världen. Rätten för svenska studenter att ta med sig svenska studiemedel vart som helst i världen för att studera, vilket är unikt i världssammanhang, har gjort att det på tio år har gått ifrån några hundra svenska utlandsstuderande till närmare 30 000. Det har varit en mycket stark utveckling. Det har CSN:s verksamhet bidragit till. Det ska vara god service till alla, mer resurser - som man nu också har fått - och ett klimat i CSN där servicetanken är en av de verkligt vägledande tankar- na. Jag vet att ledningen ser det som väldigt viktigt.

Herr talman! Jag tycker att vår korta dialog i dag är stimulerande och givande. Jag hoppas att den poli- tiska kritiken inte alltid upplevs som ett angrepp bara för angreppets skull, som jag tidigare har sagt. Men jag vill en gång till påpeka att det är väldigt viktigt att en mentalitetsrevolution äger rum i CSN och i andra myndigheter när det gäller respekten för individen, respekten för medborgaren och respekten för invåna- ren. Den andra mycket viktiga fråga som jag vill på- minna om - jag har redan sagt det - är att vi ska tänka på dem som inte har en mycket stark social position i sammanhanget. Det första exempel jag berättade om, som är ett mycket känt exempel, gällde en invandrare som hade drabbats mycket hårt av blankettraseriet. Det andra var ett exempel som fick mig att tänka väldigt mycket på vad en familj med svag ekonomi skulle ha gjort i en sådan situation. För att systemet ska fungera som det var tänkt måste vi ha denna mentalitetsförändring. Då tror jag att våra avgifter skulle ha varit ett bra redskap för att skapa en större uppmärksamhet kring myndighets- utövande tjänstemän.

Herr talman! Service är en grundläggande uppgift för CSN - en uppgift som man sköter till stora delar bra men där det fallerar på grund av att man inte har orkat med de viktiga uppgifter man har haft både med ett nytt studiemedelssystem och när det gäller att vara tillgänglig för medborgarna. Tillgängligheten blir central t.ex. när en medborgare som har en relation till CSN har lämnat en felaktig uppgift. Då måste man ha möjlighet att resonera med myndigheten för att ledas rätt. Det är det som vi har valt att sätta in kraf- ten på - på att öka tillgängligheten. Därmed bedömer jag att det också blir möjligt att snabbare komma fram till beslut och utbetalningar. Jag har förhoppningar om att CSN kan komma att bli allt bättre på detta i takt med att det nya studieme- delssystemet slår igenom och i takt med de väsentliga förstärkningar som regeringen och riksdagen har gjort. Det är en väldigt viktig uppgift. Jag vill också säga att det är grundläggande och viktigt att det är en statlig myndighet som ansvarar för de mycket stora skattemedel vi avsätter för att alla svenskar ska kunna studera. Det är ett studiemedels- system som vid internationell jämförelse är mycket generöst. Den arbetsuppgiften bör skötas av en statlig myndighet. Det finns en debatt i borgerligheten om privatise- ringar och om banker och andra som ska komma in. Jag menar att bankerna har visat att de inte är intres- serade av service till den lilla människan utan av andra typer av aktioner. Då blir CSN som myndighet väldigt viktig när det gäller att se till att alla får lika rätt och lika möjligheter till goda studier.

Herr talman! Carina Elgestam har frågat mig om vilka initiativ jag avser att ta för att få till stånd forsk- ning för att klarlägga orsakerna till medelålders kvin- nors ohälsa. Bakgrunden till frågan är det ökande antalet sjukskrivningar, där medelålders kvinnor anges svara för den största ökningen. Jag vill börja med att understryka att det ökande antalet sjukskrivningar är ett allvarligt problem. Jag delar den oro som Carina Elgestam ger uttryck för. Som även framgår av interpellationen pågår nu en utredning som görs av förre landshövdingen Jan Rydh. En statsrådsgrupp har inrättats inom regering- en. Vidare har statsrådet Mona Sahlin på regeringens uppdrag tillsatt en arbetsgrupp inom Regeringskansli- et med uppgift att analysera den stora ökningen av arbetsrelaterad ohälsa som har samband med stress och andra organisatoriska och sociala faktorer. Ar- betsgruppen kommer inom kort att lämna sin slutrap- port. Forskning om kvinnors ohälsa bedrivs på många olika håll i landet och stöds av flera olika forsknings- finansiärer. Den 1 januari i år inrättades genom om- organisationen av de forskningsfinansierande myn- digheterna Forskningsrådet för arbetsliv och social- vetenskap, FAS. Rådets uppgifter är bl.a. att främja forskning inom välfärd, socialförsäkring, folkhälsa och arbetsmiljö, vilka alla har en stark koppling till den forskning som Carina Elgestam efterfrågar. Rådet ska under år 2001 fördela ca 237 miljoner kronor till grundläggande och behovsstyrd forskning inom sitt område. I regleringsbrevet för år 2001 har FAS uppdragits att i samråd med andra viktiga finansiärer inom om- rådet, bl.a. Arbetslivsinstitutet och Riksförsäkrings- verket, utarbeta ett forskningsprogram kring fysiskt och psykiskt orsakade belastningsskador och rehabi- litering. Programmet ska utgöra underlag för såväl FAS som övriga finansiärers beslut om satsningar på området fr.o.m. år 2002. Mot bakgrund av utvecklingen i arbetslivet har även det nyinrättade Verket för innovationssystem, Vinnova, utlyst forskningsmedel till tillämpningsin- riktade projekt med inriktning på förebyggande arbete för att minska stress, överbelastning och utbrändhet. Regeringen har i de två senaste forskningspolitis- ka propositionerna, Forskning och samhälle (prop. 1996/97:5) och Forskning och förnyelse (prop. 2000/01:3), tydligt markerat hur viktigt det är att ha ett genusperspektiv i forskningen. Regeringen har även i Nationell handlingsplan för utveckling av hälso- och sjukvården (prop. 1999/2000:149) betonat vikten av könsspecifik kunskap kring människors vårdbehov. Både FAS och Vinnova har i sina förordningar in- skrivet att de ska verka för att genusperspektivet beaktas i forskningen, liksom att de ska verka för jämställdhet mellan kvinnor och män. I all forskning måste könsspecifika skillnader uppmärksammas, och särskilt viktigt är det inom medicin, vård och folkhäl- soforskning, där de biologiska skillnaderna mellan könen är tydliga. Inom arbetslivsforskningen är forskning på kön som kulturell och social konstruk- tion särskilt viktig för att mäns och kvinnors olika villkor, förutsättningar och behov på arbetsmarkna- den ska kunna belysas. Arbetslivsinstitutet är en annan viktig utförare av arbetslivsrelaterad forskning. Institutet har i uppdrag att främja forskning om kvinnors villkor i arbetslivet, att verka för jämställdhet mellan kvinnor och män i arbets- och samhällslivet samt att inom samtliga forskningsområden beakta dessa förhållanden. Forsk- ningen inom programmet Kön och arbete är därför inriktad på såväl kvinnors som mäns villkor och ställ- ning i arbetslivet, samt på relationerna mellan könen. Forskningsområdet innefattar också konsekvenser av kvinnors och mäns olika villkor, som t.ex. ohälsa och nedsatt välbefinnande. En viktig åtgärd för att stimulera ett bredare per- spektiv och en höjning av kvaliteten i forskningen är att främja en ökad rekrytering av kvinnor till forskar- banan, eftersom kvinnor kan tillföra forskningen andra infallsvinklar och erfarenheter. Detta gäller inte minst inom forskningen om kvinnors ohälsa.

Herr talman! Jag skulle vilja börja med att tacka för svaret. Det är ett mycket bra svar. Det visar att regeringen tar det här med forskning i ett genuspers- pektiv på allvar. Det visar också att forskning inom kvinnliga yrken har varit eftersatt och egentligen fortfarande är det, men det blir väl bättre i framtiden. Jag vill säga ett särskilt tack därför att detta är en mycket bra redovisning om forskningen inför framti- den. Utbildningsministern säger så här i sitt svar: "I all forskning måste könsspecifika skillnader uppmärk- sammas, och särskilt viktigt är det inom medicin, vård och folkhälsoforskning, där de biologiska skill- naderna mellan könen är tydliga. Inom arbetslivs- forskningen är forskning på kön som kulturell och social konstruktion särskilt viktig för att mäns och kvinnors olika villkor, förutsättningar och behov på arbetsmarknaden ska kunna belysas." Som jag ser det är det just det här det handlar om. Vi ser nu den här snabba ökningen av sjukskrivningar så tydligt i och med olika utredningar och rapporter från försäkringskassor. Och samtliga pekar på samma sak, nämligen att det är kvinnor i medelåldern som står för den största ökningen och att det främst är kvinnor i offentlig sektor. Enligt Gerhard Larssons utredning är ökningen bland kvinnor dubbelt så stor och högst inom kom- muner och landsting. Det här är ju mycket allvarligt. I och med att såväl riksdag som regering har tagit detta på allvar finns ju de här olika arbetsgrupperna, som nu arbetar och ska redovisa olika förslag, så att vi ska kunna gå vidare och det ska kunna bli bättre. Men jag tycker inte att det här räcker. Vi vet för lite om de vetenskapliga orsakerna till att det är så här. Jag ställer mig då några frågor, också i möte med kvinnor inom Kommunal exempelvis. Varför har kvinnor som är födda under 40-talet och i början av 50-talet det högsta ohälsotalet? Jag betraktar i alla fall det som att de här kvinnorna är födda in i det som vi vill kalla välfärdssamhället. Beror det på arbetsorga- nisationen på arbetsplatserna? Beror det på arbets- platsens utformning eller på att kvinnorna är dubbel- arbetande med det yttersta ansvaret för hem och fa- milj? Eller finns det andra orsaker mellan privatliv och arbetsliv? Vi har ju bl.a. sett via forskning om arbetsskador att det finns ett samband med frivilligt valt arbete och icke frivilligt valt arbete. Det är ju en tankeställare i sig. Beror det på kosten, uppväxtför- hållanden, inställning till samhället? Beror det på sjukskrivning och rehabilitering och på läkarnas för- måga att motivera till rehabilitering eller att förlänga sjukskrivningen? Eller beror det på kroppens upp- byggnad? För att göra det lite enkelt för sig kan man tala om sammansättningen av kvinnligt och manligt, hormoner och muskler. Finns det något samband däremellan? Man kan titta på kvinnor under 1900-talet. Gene- rellt började kvinnor födda på 30-talet arbeta i 25- årsåldern. Kvinnor födda på 40-talet började arbeta när de var 14, och kvinnor födda på 50-talet började när de var 16. Finns det något samband däremellan? Vi känner ju inte till de vetenskapliga orsakerna. Jag är helt övertygad om att det finns många som kan ge olika svar på de här frågorna. Men vi har för lite ve- tenskaplig forskning runtomkring detta. Min för- hoppning är att den här typen av forskning ska bli prioriterad i framtiden.

Herr talman! Det är en viktig interpellation som Carina Elgestam har lämnat, och det är en viktig diskussion. Jag delar Carina Elgestams uppfattning helt och hållet om att det krävs mer kunskap. Det krävs ett väldigt aktivt, konkret arbete ute i verksamheterna och ute på arbetsmarknaden för att vi med den kunskap som vi har i dag ska kunna undan- röja orsaker till arbetsskador och ohälsa, men precis som interpellanten säger behöver vi också mer kun- skap om grunderna för detta. Det är ju så att det är könsrelaterat. Det ser vi tydligt i statistiken. Det är inte fördelat jämnt mellan kvinnor och män, och det är en oroande ökning på det här området. Det är klart att om vi ska bedriva en god politik för en god ar- betsmarknad så blir kunskap om inte minst orsaker till kvinnors ohälsa relaterad till arbetsmarknaden väldigt viktig. Jag tycker att vi nu har en myndighetsorganisation som ger oss spännande möjligheter till nya bredare belysningar av frågan. Med FAS, det nya forsknings- rådet, som kommer att innehålla alltifrån arbetslivs- relaterad forskning till den mera traditionella ohälso- forskningen och sociala frågor får vi en möjlighet till möten mellan forskare och även mellan ämnesområ- den som jag tror kan ge intressanta resultat. I Vinnova - den myndighet som ska jobba med det konkreta förändringsarbetet i näringslivet och också i offentlig sektor, med inte minst med teknikin- nehållet som viktigt - finns det möjlighet att låta arbetslivsfrågorna möta den nya tekniken och ställa nya, viktiga och intressanta frågor. Sedan har vi ett antal andra aktörer. Vårdalsstif- telsen har satsat resurser på att stärka forskningen just kring kvinnors ohälsa. Arbetslivsinstitutet är viktigt, som jag sade tidigare. Inte minst Belastningsskade- centrum i Umeå, som lyder under Arbetslivsinstitutet, kan vara ett centrum som ger oss nya kunskaper. Detta är viktigt, och det är mycket som pågår. Jag delar Carina Adolfsson Elgestams uppfattning att det här är en forskning som samhället har stort behov av. Det är också viktigt strukturellt, tror jag, att alla våra myndigheter numera i sitt uppdrag har att ha ett genusperspektiv med sig. Erfarenheterna i medi- cinsk forskning och i arbetslivsforskning visar att det är mycket viktigt. Om man inte driver dessa frågor väldigt medvetet tror jag att de riskerar att hamna i skymundan, och därmed får vi inte den kunskap vi behöver för att förbättra samhället.

Herr talman! Det är en viktig interpellation som Carina Elgestam har lämnat, och det är en viktig diskussion. Jag delar Carina Elgestams uppfattning helt och hållet om att det krävs mer kunskap. Det krävs ett väldigt aktivt, konkret arbete ute i verksamheterna och ute på arbetsmarknaden för att vi med den kunskap som vi har i dag ska kunna undan- röja orsaker till arbetsskador och ohälsa, men precis som interpellanten säger behöver vi också mer kun- skap om grunderna för detta. Det är ju så att det är könsrelaterat. Det ser vi tydligt i statistiken. Det är inte fördelat jämnt mellan kvinnor och män, och det är en oroande ökning på det här området. Det är klart att om vi ska bedriva en god politik för en god ar- betsmarknad så blir kunskap om inte minst orsaker till kvinnors ohälsa relaterad till arbetsmarknaden väldigt viktig. Jag tycker att vi nu har en myndighetsorganisation som ger oss spännande möjligheter till nya bredare belysningar av frågan. Med FAS, det nya forsknings- rådet, som kommer att innehålla alltifrån arbetslivs- relaterad forskning till den mera traditionella ohälso- forskningen och sociala frågor får vi en möjlighet till möten mellan forskare och även mellan ämnesområ- den som jag tror kan ge intressanta resultat. I Vinnova - den myndighet som ska jobba med det konkreta förändringsarbetet i näringslivet och också i offentlig sektor, med inte minst med teknikin- nehållet som viktigt - finns det möjlighet att låta arbetslivsfrågorna möta den nya tekniken och ställa nya, viktiga och intressanta frågor. Sedan har vi ett antal andra aktörer. Vårdalsstif- telsen har satsat resurser på att stärka forskningen just kring kvinnors ohälsa. Arbetslivsinstitutet är viktigt, som jag sade tidigare. Inte minst Belastningsskade- centrum i Umeå, som lyder under Arbetslivsinstitutet, kan vara ett centrum som ger oss nya kunskaper. Detta är viktigt, och det är mycket som pågår. Jag delar Carina Adolfsson Elgestams uppfattning att det här är en forskning som samhället har stort behov av. Det är också viktigt strukturellt, tror jag, att alla våra myndigheter numera i sitt uppdrag har att ha ett genusperspektiv med sig. Erfarenheterna i medi- cinsk forskning och i arbetslivsforskning visar att det är mycket viktigt. Om man inte driver dessa frågor väldigt medvetet tror jag att de riskerar att hamna i skymundan, och därmed får vi inte den kunskap vi behöver för att förbättra samhället.

Herr talman! Anders Sjölund har frågat mig vilka åtgärder jag vill vidta för att det kommande ALF-av- talet bättre ska avspegla Umeås berättigade behov samt vilka åtgärder jag avser att vidta vad gäller bud- getmässiga förstärkningar för att den utökade läkarut- bildningen ska få sin motsvarighet i kommande ALF- avtal. Som Anders Sjölund påpekar i sin interpellation är avtalet mellan staten och de berörda landstingen uppsagt och uppsägningstiden utgår vid utgången av år 2003. För att få ett nytt avtal klart till denna tid- punkt kommer jag snarast att förordna en utredare med uppdrag att försöka nå en överenskommelse med sjukvårdshuvudmännen om ett nytt avtal. Det nuvarande avtalet bygger på att landstingen som huvudman för hälso- och sjukvården får ersätt- ning av staten för att medicinsk forskning och grundutbildning för läkare ska kunna bedrivas vid landstingens sjukhus. Grunden för avtalet är att verk- samheterna medicinsk forskning och utbildning å ena sidan och hälso- och sjukvård å andra sidan är starkt integrerade i varandra, vilket kräver samverkan mel- lan de olika verksamhetsansvariga. Ersättningarna utgår som s.k. driftersättningar. Avtalet bygger emellertid på ett styrsystem för högskolan som inte längre gäller, t.ex. att riksdagen fattar beslut om antalet nybörjarplaster på läkarut- bildningen eller antalet kliniska professurer. Eftersom det numera är det enskilda lärosätet som fattar beslut om detta finns det inget underlag för gemensam be- räkning av ändring av ersättningarna. Regeringen har därför bedömt att avtalets utform- ning inte längre är helt tillämpbar och att det är nöd- vändigt att finna en ny konstruktion av avtalet. Anders Sjölund hävdar att det finns en historisk obalans vad gäller ersättningsnivåerna mellan de olika lärosätena i det nu gällande avtalet. Denna upp- fattning delade inte den utredning som låg till grund för avtalet. I denna utredning, som presenterade sina förslag i betänkandet Samarbete kring klinisk utbild- ning och forskning inför 90-talet, ingick även företrä- dare för sjukvårdshuvudmännen. Där konstaterades att några avvikelser från dåvarande regionala fördel- ning av driftersättningarna inte var motiverade. Upp- gifterna byggde på information om den medicinska forskningens omfattning som inte enbart gick att härleda till de statliga anslagen utan också till externt finansierad forskning. När förhandlingar nu inleds mellan staten och de berörda landstingen är det naturligt att båda parter kan ha olika synpunkter på nivåerna i avtalet eller vad som i övrigt bör göras. Inför kommande förhandling- ar vill jag som ansvarig minister inte ha synpunkter på hur detta ska skötas. När det gäller frågan om de budgetmässiga för- stärkningarna av ALF-avtalet med anledning av att riksdagen har fattat beslut om en ökning av läkarut- bildningen är det för tidigt att kommentera denna fråga nu. Detta får beredas i kommande års budgetar- bete.

Herr talman! Jag tackar ytterligare en gång. Det känns bra att kunna ha med mig och redovisa det här när jag är ute och möter främst de kvinnor som fortfarande arbetar inom den här sektorn och som inte är sjukskrivna men deras arbetskamrater, också inför framtiden. Sedan vet vi att rehabilitering och rehabilitering snabbt är A och O i hela det här arbetet. Jag har fun- derat mycket över om det finns något speciellt forsk- ningsprogram som har den här inriktningen. Jag har försökt att studera det som kommer från FAS, där det som utbildningsministern relaterade till finns. Efter vad jag kan förstå var det inför första ansök- ningsomgången 727 projekt som man ansökte om. Av de 727 projekten löd 139 projekt under rubriken Ar- betsrelaterade hälsorisker. Det som jag också kan associera till den här problemställningen är omsorg om sociala relationer - det kan finnas ett samband där - som det fanns det 96 olika projekt om. Man får väl hoppas att någonting av detta belyser något av den här problemställningen. Det är intressant att det i dag är 40-talisterna som har det här problemet. För att det inte ska återuppre- pas när 60-talisterna kommer att vara i samma ålders- grupp skulle det vara intressant om det fanns forskare som följde de här kvinnorna under ett visst antal år för att se ett samband, så att vi inte gör om misstaget om 10-20 år.