Direktavdrag för lantmäteriförrätt-ningsutgiftervid omarrondering(prop. 2002/03:79)

Fru talman! Jag skulle säga att det här betänkan- det egentligen har tillkommit utifrån två motioner som lämnats av Vänsterpartiet. Den ena gäller en motion som vi skrev för ett par år sedan och där vi ville ha en översyn av skattereglerna som gäller bland annat vid omarrondering. Vi menade att man skulle få möjlighet att göra avdrag för de kostnader som upp- stod. Då, för två år sedan, lämnade också Centerparti- et in en sådan motion. När vi sedan fick ett tillkänna- givande i skatteutskottet tyckte vi att detta var väldigt positivt. Vi har också nu fått ett förslag som vi tycker är bra. Jag kan bara konstatera att Socialdemokraterna till exempel tyckte att förslaget var så pass bra att man tillkallade en presskonferens här i huset och talade om att man verkligen ville göra någonting åt tingens ordning och underlätta omarrondering. Det tycker vi naturligtvis är väldigt bra. Den andra frågan, som handlar om hantering av ersättning för naturvårdsavtal, har också sin grund i en vänsterpartimotion som skrevs för två år sedan. Motivet är att stimulera arbetet med att bevara skyddsvärd skogsmark. Syftet är naturligtvis att vi ska kunna uppnå de miljömål som vi satt upp bland annat för skogen och skogsbruket. Jag vet till exem- pel att detta i mitt hemlän har lett till diskussioner och vissa protester från skogsägare. Därför tycker vi att det är bra att även denna motion har lett till ett till- kännagivande om att man skulle se över möjligheter- na. Vårt förslag i det sammanhanget handlar om att ersättning för skogsvårdsavtal ska kunna hanteras inom ramen för ett skogskonto. Nu har majoriteten en annan uppfattning. Man grundar den uppfattningen på en regeringsrättsdom, att engångsersättning med anledning av ett nyttjanderättsavtal ska periodiseras och intäktsredovisas linjärt under avtalets löptid. Man anlägger samma synsätt på naturvårdsavtal. Detta kan förhoppningsvis fungera, men vi menar fortfarande att det redan i dag finns ett etablerat re- gelverk för skogskontoinsättningar. Vi tycker fortfa- rande att man i första hand skulle ha använt sig av detta. Som vi skriver i vår reservation menar vi att regeringen måste följa den rättspraxis som nu kom- mer att utvecklas på det här området. Om det uppstår problem, vilket det mycket väl kan göra - det kan bli kontrollproblem, merarbete för skattemyndigheten, någon måste hålla reda på avtalen och är det oändliga avtal måste någon någonstans skriva upp vilka avdrag som har gjorts över en lång tid - förutsätter vi att regeringen återkommer till riksdagen i den här frågan. Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 2.

Fru talman! Vissa frågor tycker vi är stora, andra avfärdar vi som små. Direktavdrag för lantmäteriför- rättningsutgifter skulle många troligen placera i de obetydliga frågornas församling. Men vi får inte glömma bort att bakom varje fråga, stor som liten, finns alltid ett antal människor som berörs, och för dem är inte frågorna små utan väsentliga och viktiga. Ägosplittringen av jord- och skogsfastigheter får ofta negativa konsekvenser. Detta är särskilt påtagligt uppe i Dalarna. Som vi hört har Centerpartiet och Vänsterpartiet påpekat detta för några år sedan i mo- tioner. En regelförändring ser vi nu framför oss, och den är till för att underlätta omarrondering till bättre en- heter. Det är inte alltid som vi som politiker få känna tillfredsställelse, särskilt inte vi i oppositionen, med de förslag som föreläggs riksdagen. Det är därför med glädje vi kan konstatera att skatteutskottet i sitt be- tänkande och regeringen i sin proposition lägger fram ett enkelt och okomplicerat förslag just för att under- lätta och stödja möjligheten att omarrondera och rationalisera fastighetsinnehav. Det känns dessutom för oss centerpartister särskilt glädjande ur två aspekter. Dels är förslaget lockande då det har en klar morotsstämpel, dels innebär det en förenkling, vilket särskilt noteras i utskottets över- väganden och motiv. Jag citerar: "I propositionen vidhåller regeringen inte detta förslag utan har kom- mit fram till slutsatsen att återföring av förenklings- skäl inte skall ske." Fru talman! Det här är ljuv musik för ett center- partistiskt öra. Dock, säg den glädje som varar för evigt. I kommande avsnitt om ersättning för natur- vårdsavtal är man inte längre, som vi också hört tidi- gare, villig att rationalisera regelverken. Här fanns ytterligare en möjlighet att markera viljan till förenk- ling. I hänvisning till en regeringsrättsdom om nytt- janderättsavtal för man i stället ett resonemang om parallelltolkning för hantering av ersättningen i na- turvårdsavtalen. Detta leder enligt vår uppfattning till tolknings- och tillämpningsproblem. Visst hade man kunnat bjuda på ytterligare en förenkling i linje med den trepartireservation som lagts, vilken jag för övrigt ställer mig bakom. I framtiden finns det enligt min uppfattning säkert möjlighet att återkomma om formerna för reservering och inkomstspridning vad gäller den här ersättnings- formen, sannolikt då i ett större perspektiv och med ett samlat grepp om ett antal typer av engångsersätt- ningar inom flera områden och olika inkomstslag.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation nr 2. I reservationen har vi valt att vara tydligare än vad utskottet har varit. Vi vill ha ett tillkännagivande medan utskottet anser att det redan finns ett sådant. Det är ju det som regeringen avser att göra. För tids vinnande tänkte jag inte yttra så mycket om reservationen och motionen från Vänstern som ligger till grund för reservationen. Marie Engström har redan berättat varför vi har reserverat oss. Med detta vill jag bara hänvisa till reservationen och reservationstexten.

Fru talman! Jacob Faggot var en jordbruksintres- serad lantmäteriingenjör som i mitten av 1700-talet propagerade för jordens sammanläggning i större enheter, storskiften. Han påpekade redan då att ett mer individualiserat jordinnehav skulle underlätta nyodling och leda till folkökning i Sverige. Han var mannen som lade grunden för storskifteslagstiftning- en. Den gamla modellen med små tegbitar var inte så förkastlig som man trodde, utan den hade en ganska god tanke med sig. När skördarna slog fel i ett områ- de kunde flera markbitar bidra till att riskerna spreds eftersom det kunde vara bättre odlingsförutsättningar i ett annat område. Men Jacob Faggot hävdade ändå med emfas att man kunde göra stora vinster om man fick större odlingslotter. Fru talman! Men precis som nu fanns det de som var emot förändringar. I denna tid då allting slås i kras med järn och gull finns endast ett som ej förgås Och det är jordens mull. Så skrev en mycket förbittrad Karlfeldt när stor- skiftesreformen nådde Dalarna. Han tyckte inte om reformen som hade inletts i mitten av 1700-talet. Hans tankar kan kanske symbolisera lite grann varför det är just i Dalarna som man har mycket mark kvar att omarrondera nu nästan 300 år efter reformen. Det som man var emot i Dalarna var man för i nästan hela övriga Sverige. Man ville ha större brukningsarealer. De tankar som då fanns om vinsterna av större markområden gäller i allra högsta grad fortfarande. Det är väldigt viktigt för näringslivsutvecklingen, det bidrar till landsbygdens utveckling och det underlättar också att hålla landskapet öppet. Och inte minst vik- tigt: det blir samhällsekonomiska vinster bland annat genom ökade skatteintäkter då aktiviteten när det gäller företagandet ökar väsentligt. I och med det ökar också arbetstillfällena i vår glesbygd. Det är också mycket viktigt för Dalarnas utveckling som är ett utpräglat skogslän, och där har man mest mark kvar att omarrondera. Det som majoriteten i skatteutskottet föreslår är alltså viktigt, både ur ett regionalpolitiskt perspektiv och ur ett företagsperspektiv. Fru talman! I betänkandet förslås något nytt, och det är att utgifter för lantmäteriförrättningar i sam- band med omarronderingar, som då är ett led i jord- brukets eller skogsbrukets yttre rationalisering, ska få dras av omedelbart. Idén med detta är att stimulera till omarronderingar så att det kan bli mer rationella brukningsenheter i områden där fastigheterna har många och små utspridda skiften. Majoriteten föreslår det här, och det medför att utgifterna inte ska räknas in i det anskaffningsvärde som ligger till grund för beräkning av skogsavdrag i samband med rationaliseringsförvärv och inte heller i kapitalunderlagen för räntefördelning och expan- sionsfond. Utgifterna ska inte heller ingå i det om- kostnadsbelopp som ligger till grund för kapitalvinst- beräkningen när man sedan säljer fastigheten. Att detta är ett bra förslag som det är jätteviktigt att genomföra så fort som möjligt råder det i princip inga delade meningar om i utskottet. Däremot finns det en reservation från Moderaterna, Kristdemokra- terna och Folkpartiet där man lyfter fram frågan om skattereglerna vid generationsskiften, vilket jag kan- ske tycker är att skjuta lite över målet just nu. Det är en viktig fråga i sig, men eftersom den nu bereds på Finansdepartementet och inte behöver kopplas ihop med det här betänkandet lämnar jag den frågan därhän. Betänkandet handlar i första hand inte om försäljning av mark utan om en sammanläggning av mark. Det här innebär absolut inget förringande av pro- blematiken kring generationsskiften, utan det är mer att man ska debattera var sak på sin plats, men det sätts ju förstås fokus på frågan. Så det kan ju vara ett ganska bra försök för att pusha på i den här frågan. Att notera är ändå, tycker jag, att regeringen i den senaste budgetpropositionen hade en uttalad ambition att ändra skattereglerna så att fler företag får lägre skatt vid generationsskiften, och det gissar jag gläder många av oss. I reservationen från Centerpartiet och Vänstern vill man att ersättningen från naturvårdsavtal ska kunna sättas in på ett skogskonto. I dagsläget ser jag inte detta som någon nödvändig åtgärd. Intentionen om att man vill bevara och utveckla ett områdes na- turvärden instämmer vi i, och det är ju gott. Att man får beskatta sin engångsersättning för naturvårdsavtalet som inkomst av näringsverksamhet är rimligt om avtalet gäller för all framtid enligt ka- pitalvinstreglerna, alltså som en fastighetsavyttring. Dessa regler gäller i dag, och kring dem råder det inga större betänkligheter eller problem. De summor som man betalar ut vid sådana här avtal motsvarar inte heller virkesvärdena, alltså inte skogsägarens inkomstbortfall, och ska då inte sättas in på skogs- konto. Dessutom har Regeringsrätten i en nyligen med- delad dom fastställt ett förhandsbesked från Skatte- rättsnämnden där nämnden har funnit att en engångs- ersättning i anledning av nyttjanderättsavtal som löper över flera år ska periodiseras och intäktsredovi- sas linjärt under avtalets löptid. Riksdagen har också fastställt 15 miljömål, varav Levande skogar är ett av dem. Under 2004 kommer man att se över om vi är på väg att nå det målet som är uppsatt för att skydda våra värdefulla skogar, och det är vi fullt överens om. Huvuddelen av majoriteten har samma önskan som reservanterna om att bevara viktiga skogsområ- den och delar därför uppfattningen att regeringen bör följa upp rättspraxis på området för att också i fort- sättningen kunna säkerställa viktiga naturvårdsobjekt och kulturmiljöer. Sedan får regeringen självfallet återkomma till riksdagen om det visar sig nödvändigt. Så det är viktigt att vi här i dag kommer till skott och beslutar i frågan om direktavdrag för lantmäteri- förrättningsutgifter vid omarrondering så att man kan uppnå alla de pluseffekter som vi vet att lagändringen ger. Fru talman! Jag yrkar bifall till skatteutskottets förslag i betänkande 17 och avslag på de två motio- nerna.

Fru talman! Det råder enighet om att det är bety- delsefullt med många av de förändringar som genom- förs i samband med den här propositionen. De kom- mer att gynna omarronderingar i förhållande till tidi- gare, och skam vore det väl annars. Riksdagen har ju gjort ett tillkännagivande härvidlag. Catharina Bråkenhielm säger att det är fel att i detta sammanhang ta upp skattereglerna vid genera- tionsskiften. Var sak har sin plats, säger hon. En av motionärerna har ju pekat på detta problem i samband med generationsskiften för den här typen av fastighetsägare. Vad vi från borgerligt håll också har lyft fram är att regeringen aldrig kommer till skott i viktiga skat- tefrågor. Det här är ett sådant exempel. Ett annat exempel är att 3:12-reglerna inte behandlas med den skyndsamhet som krävs om vi ska ett bra företagar- klimat och tillväxtklimat i vårt land. Det finns också andra viktiga skattefrågor som har aviserats gång på gång, men som aldrig når riksda- gen. Senast gällde det arvsskatten där det fanns gans- ka stora förhoppningar hos breda lager om att vi skulle behandla en sådan proposition under våren. Därför är det angeläget för oss i riksdagen att hela tiden påpeka för regeringen hur viktigt det är att dessa förslag läggs fram för riksdagen. Det krävs tydligen för att regeringen över huvud taget ska komma till skott.

Fru talman! Jag kan hålla med Lennart Hedquist om att det är viktiga saker. Men tidsmarginalerna är ibland ganska små för oppositionen ska reagera. Jag vet att den frågan behandlas inom departe- mentet, och därför tycker jag inte att man behöver att lyfta in den i omarronderingsfrågan. Det är mitt svar. Ni lyfter fram detta med generationsskiften gång på gång i alla frågor. Det gör att det sätts fokus på den frågan, vilket säkert kan hjälpa till att pusha på det hela.

Fru talman! Undanflykter är ett dåligt gömställe. Det handlar inte om att man har ont om tid, utan det handlar om en ovilja att komma till riksdagen med de här förslagen. Därför tycker jag att det känns angelä- get att vi varje gång som vi har möjlighet att påpeka regeringens försummelse i det här hänseendet tar tillfället att göra det. Det är därför som vi har tryckt på även i det här ärendet, för de här viktiga skatteför- ändringsreglerna måste fram.

Fru talman! Jag förstår precis oppositionens sätt att arbeta, att man gång på gång lyfter fram de frågor som är viktiga. De är också viktiga för oss. Jag är helt övertygad om att det ganska snart kommer en lösning på detta. Jag sade inte att det var oviktigt på något vis.

Fru talman! Jag har några små synpunkter på det här heta ämnet, som har ungefär samma temperatur som vi har här inne i plenisalen i dag. Det är väl kon- stitutionsutskottet som har höjt temperaturen här. Jag kan börja med att instämma i mycket av vad Per Erik Granström sade när han beskrev det här ärendet och vikten av det. Jag erkänner att det är svårt att presentera både för kolleger och andra vad det här verkligen innebär. Jag satt och funderade på hur många kontakter jag har haft i det här ärendet jämfört med i många andra. Mellan tummen och pekfingret kanske jag har haft tio EU-valssamtal, medan jag har haft 50 samtal, brev och mejl om omarronderingen i mitt hemlän. Så stor är den här frågan i två av kommunerna just nu, bland annat i Gagnefs kommun, där det är "värsta bråket" just nu, och även i Rättviks kommun. Som jag har skrivit i min motion är det ca 6 000 markägare som är mer eller mindre berörda just nu, och då vet vi hur många familjer det är som är berörda. Det är alltså en mycket het fråga. Och som sagt är det svårt att förkla- ra att den kanske är lite hetare än frågan om EMU i det län som jag representerar. Jag kommer att korta ned mitt anförande, efter- som jag tänker följa morgonens vädjan från talman- nen. För att ta ett exempel har upprörda markägare i Björbo skrivit till finansministern. Det är en by som ligger i västra Dalarna och som just nu i högsta grad berörs av omarronderingen. Markägarna berättar om olika löften och om det svek som de tycker att det handlar om när det gäller kontakterna med myndig- heten. Jag vet att också Per Erik Granström har fått detta brev. Enligt en information från Lantmäteriet 1996 skulle skattesatsen bli 9 %. 1999 var den uppe i 13,5 %, enligt en annan information. I september 2002 var den 27 %. Om vi skulle drabbas av något sådant skulle vi också reagera kraftigt. Det jag ville föra fram i min motion är att det är bra att det kommer ett förslag nu, för människor kän- ner sig mycket svikna. Här ser jag ett hot i förläng- ningen. För att gå tillbaks till exemplet Rättviks kommun, är det mycket bråk i Ore kring omarronde- ringen däruppe. Det som står i tidningarna om att man känner sig sviken och så vidare är ett problem. Därför är det bra att det kommer ett förslag, även om jag inte är helt nöjd med det förslag som nu ligger. Ringholm och Finansdepartementet svarade och bekräftade lite grann att det har varit problem. Man säger att man har tillämpat en schablon i brist på riktiga värden. Det kanske var det som var felet och som gör att människor känner sig svikna. Vad jag ser är problem inför kommande omarron- deringar. Och, som Per Erik Granström var inne på, vi måste lösa ägosplittringsfrågan. Den har mycket att göra med utvecklingen av ett skogslän, som Dalarna är. Jag vet att många i skatteutskottet har sett de kar- tor som visar ägosplittringen. Det är hemska kartbil- der som man kan få se. Det är omöjligt att driva ett skogsbruk, om ordet ens kan nämnas i sammanhang- et. Avslutningsvis, fru talman, är en liten mörk bit på himlen, även om man delvis ska vara glad över pro- positionen och betänkandet, att i vårpropositionen försvann de pengar som skulle ha gått till fortsatta omarronderingar. Det är ett hot mot en delvis ljus- nande himmel i den här frågan. Men jag får väl ha som medskick till dem som har makten i kvarteren en bit härifrån att de kan påverka så att vi kan få nya pengar på något sätt till omarronderingen. Vikten av detta har alla diskuterat här i dag, och vad jag förstår är alla eniga om att det här är en stor fråga. Jag nöjer mig med detta, men jag vill yrka bifall till min motion Sk11.

Fru talman! Jag ska nöja mig med att yrka bifall till reservation nr 1. Jag hoppas bara att de som nu har drabbats kom- mer att utnyttja regelförändringarna så att en omar- rondering kommer till stånd.

Fru talman! Med anledning av skatteutskottets betänkande Tullfrihet för vissa vapen och militär utrustning, m.m. skulle jag vilja säga några ord om det som sammanfattas med orden "med mera". Jag syftar på avtalet mellan Sverige och Frankrike om att upprätta en internationell arbetsgrupp för globala gemensamma nyttigheter. För mig som kristdemokrat är initiativet glädjande, då samarbete för att uppnå gemensamma gränsöverskridande mål har varit na- turligt för den kristdemokratiska rörelsen ända sedan kristdemokrater i slutet av andra världskriget forme- rade visionen om ett enat Europa. Jag välkomnar att Sverige härmed intar en ledan- de position i arbetet för just gemensamma globala nyttigheter. Jag tar det som intäkt och garanti för att regeringen kommer att fästa stor vikt vid de här frå- gorna även i framtiden. Kanske är det till och med en fråga av sådan dignitet att den är mer än bara "med mera". Det blir alltmer uppenbart i världen att vi lever i beroende av varandra. Gränser förändras och suddas ut, och intressen flyttas upp på global nivå. Beroende har tyvärr i vår individualistiska värld varit något av ett skällsord, men alla inser att vissa angelägenheter överskrider gränser och är av största vikt för mänsk- ligheten, oberoende av geografi och kultur. Dock kan värdet av de gemensamma intressena vara svårt att mäta. Vem har egentligen ansvaret för att de här intressena tillvaratas? Hur mäter man dem? Vem bär ansvaret för att betala kostnaderna för en ren miljö vars positiva effekter delas av allmänheten? Ska en bank betala för konsekvenserna av ett riskfyllt snedsteg, som genom dagens komplexa finansiella nätverk kan sätta en hel ekonomi i gungning? Utbild- ning, finansiell stabilitet, rent vatten, fred - det finns många exempel på globala mänskliga intressen som inte nödvändigtvis tillgodoses genom marknadens försorg. Precis som ingen privatperson är beredd att betala ett helt lands försvar, även om man drar nytta av dess fördelar, är det få länder som är villiga att betala fullt ut för de globala intressena, trots att världen är i stort behov av de globala gemensamma nyttigheterna. Det finns ingen tydlig konsument, eftersom hela mänsk- ligheten tar del av de positiva effekterna och det är svårt att prissätta det som konsumeras. Samtidigt som positiva och negativa effekter av politiska beslut i allt större utsträckning faktiskt bärs av människor i andra länder än vårt eget, saknar vi globala politiska verktyg för att hantera de gemen- samma nyttigheterna. Fortfarande är många av dessa nyttigheter underförsörjda i världen. Vi är därför i behov av ökad koordinering av nationell lagstiftning och politiska beslut samt ett ökat internationellt sam- arbete som kan stå för försörjningen av globala ge- mensamma nyttigheter som annars skulle vara under- försörjda. En av de största utmaningarna är att se till att glo- bala negativa konsekvenser av nationella politiska beslut i slutändan betalas av den som orsakar dem. Det handlar egentligen om den viktiga principen som används i miljösammanhang om att förorenaren be- talar, men det går också att applicera på andra sam- manhang. Insikten om att våra politiska beslut ger konse- kvenser för livet i andra delar av världen förpliktigar till hänsynstagande. De konsekvenser som drabbar andra som inte har möjlighet att påverka våra beslut måste beaktas. Ett sätt skulle kunna vara att införa solidariska nyckeltal som beskriver konsekvenserna av ett politiskt beslut på nationell nivå i till exempel Sverige. På detta område finns mycket att göra, och jag hoppas att detta är frågeställningar som arbetsgruppen för gemensamma globala nyttigheter kommer att arbeta med under de två år som den kommer att vara verksam. Inte minst för utvecklingsländer är det här mer systematiska förhållningssättet ett viktigt steg mot en rättvis fördelning av globala resurser. Genom att enas om vad som utgör sådana här nyttigheter kan länder i nord och syd samarbeta mer effektivt i frågor som hållbar utveckling och även komma överens om prio- riteringar och målsättningar. Genom att man tydligt definierar de här nyttigheterna som gynnar alla blir det lättare att sluta se dem som nord-syd och i stället se dem som gemensamma målsättningar. Att upp- märksamma och identifiera dessa kan ge länderna i nord större incitament att engagera sig i kampen mot fattigdom och arbeta för en hållbar utveckling och sluta se det här som enbart "sydfrågor". Ett sådant synsätt skulle även motivera satsningar på att bygga upp utvecklingsländers kapacitet utanför den normala biståndsbudgeten, då man märker att ett stärkande av internationella nätverk såsom fungerande globala finansmarknader är beroende av att enskilda länder har väl fungerande regelverk nationellt. Global hälsa är ett annat synnerligen aktuellt ex- empel på hur gränserna mellan den nationella och internationella politiken suddas ut. De senaste måna- dernas utbrott av SARS-viruset har belyst den pro- blematik som kan uppstå i en värld där länder är allt- mer sammanbundna med varandra. Vikten av inter- nationellt samarbete och utbyte av information har tydliggjorts då Världshälsoorganisationen har blivit en av nyckelaktörerna i kampen mot virusets sprid- ning. Ett epidemiutbrott i ett land innebar visserligen ett hot mot omvärlden även på 1400-talet, men i dag har det en oöverträffad hastighet när förbindelserna mellan länder är så pass omfattande. Vikten av samarbete och gemensamma målsätt- ningar har varit erkänt sedan länge. Inte minst Euro- pasamarbetet som inleddes efter andra världskriget var inspirerat av en gemensam vision om en fredliga- re värld, något som inte kan uppnås av ett land ensamt och allena. Ingen beskyller väl i dag Konrad Adenauer eller Robert Schuman för att ha varit enbart idealister. Likväl sågs deras drömmar om ett enat Europa som orealistiska och ytterst kontroversiella vid andra världskrigets slut. Men krigets fasor drev dem till nya tankemönster och nya mekanismer för internationellt samarbete. Vi står i dag inför nya utmaningar. Våra globala institutioner är inte anpassade efter den verklighet vi lever i. Men precis som i 1940-talets Europa tror jag att vi måste våga angripa problemen från nya vinklar och börja fundera på hur vi kan samordna våra insat- ser på områden där det finns globala intressen. I det arbetet tror jag att den här arbetsgruppen kan vara ett mycket viktigt led. Människor är mer beroende av varandra än någonsin. Gränser utgör inte längre något hinder för epidemier, för luftföroreningar, för fattig- dom eller för krigets vansinne. Det har de i och för sig aldrig gjort, men än mindre i dag. Jag tror att utmaningen ligger i att inse vårt beroende och att det beroendet i grunden är något mycket positivt. Sammanfattningsvis är jag som ersättande leda- mot i skatteutskottet glad att ärendet om att upprätta en internationell arbetsgrupp för globala gemensam- ma nyttigheter hänvisades till det utskottet. Ett litet tips till regeringen och arbetsgruppen kan vara att kanske inte ge sig på alla nyttigheter som kan karak- täriseras som globala och gemensamma på en gång utan välja ut några strategiska och koncentrera sig på dem för att låta dem fungera som mönster för de andra i ett senare skede. Det är lätt att med mera bara blir med mera. Frågan om globala gemensamma nyttigheter förtjänar stor uppmärksamhet i riksdagens kammare också framöver, och jag uppmanar riks- dagsledamöter att aktivt ta del i arbetet på det här området och beakta de här nyttigheterna när man utformar förslag på andra områden. Som ni kanske förstår stöder jag utskottets för- slag.

av förste vice talmannen därefter till ajourneringen kl. 17.55, av tredje vice talmannen därefter till och med 9 §

Herr talman! Då ger sig också lagutskottet på för- söket med ett nytt sätt att debattera. Vi försöker sitta lite närmare varandra och vi kan ta frågor och svar i interpellationstalarstolarna i stället för att behöva vandra så långa vägar och sitta och stå så långt bort ifrån varandra. Våren 2000 uttalade lagutskottet att tiden var mo- gen att överväga om inte krav på redovisning av könsfördelning i en företagsledning skulle kunna vara till nytta för jämställdhetsarbetet. Utskottet menade att regeringen borde ta initiativ till sådana övervägan- den och återkomma till riksdagen. Justitiedeparte- mentet upprättade ett PM angående redovisning av könsfördelningen i företagsledningarna. Promemorian gick ut på remiss och är nu grunden till dagens propo- sition och dagens betänkande. Under allmänna motionstiden väcktes fem motio- ner i detta ämne, och två motioner väcktes på grund av propositionen. Lagutskottet beslöt i höstas att de fem motionerna skulle ut på remiss, och ett antal remissvar har inkommit och redovisas i betänkandet. Propositionen innehåller lagförslag som innebär att företag i sina årsredovisningar ska ange könsför- delningen inom företagens ledning. Kraven omfattar också företagens styrelseledamöter, verkställande direktör och andra personer i koncernledningen. Fö- retag med mindre än tio anställda omfattas inte. Utskottets majoritet ställer sig bakom propositio- nens förslag. I betänkandet redovisas också med an- ledning av två motioner det arbete som Näringsde- partementet utför för att få fram konkreta förslag till åtgärder för att öka antalet kvinnor på ledande poster. I en motion begärs att regeringen ska tillsätta en utredning med uppgift att få fram lagstiftning angå- ende bolagsstyrelsernas könssammansättning. Ut- skottets majoritet är positiv till att en sådan utredning kommer till stånd och utgår från att regeringen kom- mer att beakta det. Utskottets majoritet tillstyrker alltså i betänkandet propositionens förslag och menar att uppgifter om könsfördelning i företagsledningar kan få betydelse för jämställdhetsarbetet. Genom att uppgifterna blir synliga blir medvetandet om den sneda könsfördel- ningen uppenbar, menar man, och det i sin tur menar man kan skapa en opinion som kan leda till en jämna- re könsfördelning. Vi moderater däremot avvisar såväl detta förslag som redovisning av könsfördelningen i företagsled- ningar, som förslaget om att tillsätta en utredning om könskvotering. Jag passar på att nu meddetsamma yrka bifall till reservation nr 1. Jag vill börja med att poängtera att vi naturligen tycker att det är önskvärt att kvinnor och män ges lika möjligheter till makt och inflytande. Det är önskvärt av många skäl. Man kan tala om rättvisa, om att det för landets skull är viktigt att ta till vara allas kapaci- tet, om att frågor förmodligen kommer att bli mer allsidigt belysta om man har en jämnare könsfördel- ning i beslutande församlingar, om att svenska före- tags konkurrenskraft förmodligen blir bättre och så vidare. Att vi moderater tycker att frågan är viktig visades av att den borgerliga regeringen i början av 90-talet satte upp målet om kvinnorepresentation i de statliga bolagen. Detta mål skulle vara 30 %. Efter något år höjde man siffran till 40 %, en nivå som i dag faktiskt är praktiskt taget uppnådd. Det är ett område där vi som politiker har beslutsrätt. Men man kan undra hur långt vi nått när vi tittar på till exempel hur Kommunförbundets och Lands- tingsförbundets representation ser ut. Här är det fråga om politiskt beslut. Det är åtta herrar som sitter på detta podium. Det är ett område där vi som politiker faktiskt har möjlighet att besluta. Jag roade mig också med att titta på hur riksdagsstyrelsen ser ut. Riks- dagsstyrelsen består av elva personer. Två av de per- sonerna är kvinnor. Där är också ett område där vi faktiskt som politiker har ansvaret och beslutanderät- ten. Vi moderater tror alltså inte att det är rätt väg att lagstifta om denna redovisning. Det här förslaget är vad man brukar kalla ett kraftfullt slag i luften som enligt mitt förmenande inte kommer att ge önskvärt resultat. Däremot är det ett avsteg från löftet att för- enkla för företagen. I höstens valmanifest lovade Socialdemokraterna det, men varje år sedan lång tid tillbaka ökar de regler som företag har att rätta sig efter med ungefär 5 %. Det här är ett onödigt förslag. Dessutom är det så att de uppgifter som man efterfrågar faktiskt finns redan i dag. Jag har här en årsredogörelse som vi alla har fått. Det är Skandias årsredogörelse som kom alldeles nyligen. I den är det väldigt lätt att se hur många kvinnor och hur många män det finns i en styrelse och i den verkställande delen av organisatio- nen. Uppgifterna finns alltså redan, och att då lägga på företagen en ny byråkratisk uppgift känns inte riktigt nödvändigt. Om man verkligen vill förändra, och det tror jag faktiskt att vi alla vill här, kan man analysera ordent- ligt det faktum som visar att när Dagens Industri i mars jämförde Sveriges mäktigaste manliga och kvinnliga direktörer - det var 42 stycken - var samt- liga män gifta och hade i snitt dubbelt så många barn som deras kvinnliga motsvarigheter. Nästan 40 % av kvinnorna var ogifta eller skilda. Vi vet också, för att ta ett annat exempel i samma härad, att kvinnor på vägen hem från jobbet upplever stress, medan mäns stressnivå sjunker när de är på väg hem. Vad beror detta på? Vad betyder möjlighe- ter till bra barnomsorg, flexibel arbetstid, förmåner som att kunna tvätta på jobbet som en del företag har infört eller skatteavdrag när det gäller hemnära tjäns- ter? En genomgripande analys av dessa och liknande faktorer skulle kunna ge oss incitament till föränd- ringar i önskvärd riktning och inte det skenfäktande som betänkandet föreslår. När det gäller könskvotering och reservation nr 3 gäller naturligtvis också som vår moderata åsikt att förändringar när det gäller fördelning av kvinnor och män i näringslivet är nödvändigt och att det är kont- raproduktivt för företagen att det ser ut som det gör. Att däremot använda den politiska makten och låta den genom lag om könskvotering ta över den ägande- rätt som åligger företagens ägare kan vi inte accepte- ra. Min tid är slut, så jag kan inte orda mer om just den delen. Vi står naturligtvis bakom också reserva- tion nr 3, men jag yrkar alltså bifall till reservation nr 1.