Anf. 51 Cecilia Brinck (M)
Herr talman! Vi som har förmånen att leva i en stabil demokrati tenderar att ta den för given. För oss är det självklart att kunna göra det vi gör i dag: delta i det offentliga politiska samtalet, framföra våra åsikter utan risk för repressalier från myndigheterna, ta del av offentliga handlingar och på det sättet informera oss, skriva vad vi vill, ta del av den information vi väljer att ta del av och inte minst vart fjärde år i fria, allmänna och hemliga val påverka hur och av vem landet styrs.
I efterdyningarna av valet till EU-parlamentet, där bara hälften av de röstberättigade valde att delta, känns detta extra viktigt att påpeka. Den rätt vi - eller somliga av oss - tycks ta ganska lätt på dör människor för i andra länder.
Med risk för att tala i klichéer - något som man alltid bör försöka undvika - vill jag ändå påminna kammaren om att den rätten inte får tas för given här heller. Det är inte så att demokratin är hotad i Sverige - det är den inte. Men den måste vårdas, och dess viktiga beståndsdelar måste omhuldas. Vi måste bedriva ett aktivt arbete för att främja demokratin även här.
Det är i det ljuset jag tycker att man ska läsa regeringens skrivelse om en politik för en levande demokrati.
Herr talman! Konstitutionsutskottet har behandlat denna skrivelse och tycker att den innehåller många goda tankar, goda idéer och förslag. Utgångspunkten är - och nu citerar jag; därav det något mer högtravande språket - att "tendenser och omständigheter såsom teknikutvecklingen, tillståndet i ekonomin, större händelser i omvärlden och förändringar i befolkningens värderingar och normer påverkar villkoren för det demokratiska styrelseskicket. För att folkstyrets former ska vara relevanta måste demokratin ständigt utvecklas. Samtidigt bör möjligheterna till inflytande och delaktighet vara utformade efter individens förutsättningar. Den offentliga makten ska utgå från människor, och varje individ ska ha makt över de beslut som rör den egna vardagen."
Så skriver regeringen i inledningen, och utskottet har inget att invända mot denna beskrivning.
Jag tänker helt kort nämna några av de åtgärder som presenteras i skrivelsen, för att sedan koncentrera mig på ett område - detsamma som Helene Petersson nyss talade om - nämligen det som handlar om politiska partiers möjlighet att delta i skolan.
Först vill jag göra ett svep över en del andra förslag.
Det första jag vill nämna är en satsning för att öka valdeltagandet bland unga, som Ungdomsstyrelsen - det hette den till för ett par månader sedan - numera Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor har ett övergripande ansvar för.
Regeringen vill också satsa på att öka representativiteten i de folkvalda församlingarna, på olika sätt att stärka förtroendevalda politiker i deras roll och på insatser för att stärka ungas demokratiska värderingar. Åtgärder för att förebygga våldsbejakande extremism - och då talar vi om både höger och vänster - är andra viktiga inslag i regeringens demokratipolitik.
Herr talman! Nu kommer jag till den viktiga, och knepiga, frågan om politiska partiers medverkan i skolan. Det är en svår fråga, som Helene Petersson nyss förtjänstfullt redogjorde för. Det cirkulerar ganska många, sinsemellan rätt olika, uppfattningar om vad som egentligen gäller. Den som vill ha en detaljerad redogörelse för rättsläget hänvisas till utskottets betänkande, där det är ganska utförligt beskrivet. Man kan också ta del av Skolverkets anvisningar och SKL:s anvisningar, som går att ladda ned på respektive hemsidor.
I likhet med regeringen vill jag konstatera att utgångspunkten är att det är viktigt att skolelever inför skolvalen får så goda förutsättningar som möjligt att kritiskt bedöma och bilda sig en uppfattning om de olika politiska alternativen. Skolelever ska kunna komma i kontakt med representanter för de politiska partierna eller deras ungdomsorganisationer. Dessa kontakter är också betydelsefulla för att skapa möjligheter och förutsättningar för ungdomars eget politiska engagemang.
En minimilösning, som i och för sig är tänkbar, är naturligtvis att ingen får komma. Det är åtskilliga skolor - faktiskt mer än hälften, 55 procent, enligt en kartläggning som Ungdomsstyrelsen gjorde i samband med valet 2010 - som väljer den vägen: Ingen får komma. Men det är inte tillfredsställande. Det är inte bra. Skolverket, och andra, konstaterar att den lösningen är svår att förena med skolans demokratiuppdrag.
För att undanröja eventuella oklarheter om vad som gäller har regeringen aviserat en översyn av regelverken som ska förtydliga hur rektorer kan agera och hur man kan göra avgränsningar av formerna för politiska partiers tillträde till skolan. Utskottet välkomnar detta.
Herr talman! Jag vill avsluta med att återigen citera direkt ur skrivelsen. Varför hitta på en egen, halvtaskig formulering när någon annan redan har kommit på en som är mycket bättre?
"Målet för demokratipolitiken är en levande demokrati där individens möjligheter till inflytande förstärks och de mänskliga rättigheterna respekteras. En levande demokrati innebär att makten ska utgå från människorna och att varje individ ska ha makt över de beslut som rör den egna vardagen och känna förtroende för fattade beslut som rör den enskilde individen."
Just så är det, herr talman, och därmed yrkar jag bifall till utskottets förslag.