Ett utvidgat miljöansvar

Fru talman! Hur lagstiftningen ska se ut när vi vill skydda vår miljö och våra naturresurser från skador är vad dagens debatt ska handla om. Det handlar om skador på skyddade djur och växter, skador på sjöar och vattendrag eller skador på mark och andra naturliga livsmiljöer. Det handlar om hur vi ska skydda den biologiska mångfalden och möta klimatförändringarna. Den biologiska mångfalden är allvarligt hotad också i vårt land. Miljövårdsrådet konstaterar i sin senaste uppföljning av Sveriges 16 miljökvalitetsmål att utvecklingen för den biologiska mångfalden trots omfattande insatser de senaste decennierna inte har förbättrats i den omfattning som krävs för att nå nationella och internationella åtaganden. FN:s klimatpanel, IPCC, har under våren kommit med rapporter om allvarliga, av människan orsakade, klimatförändringar som sätter de biologiska systemen under ökad stress. Upp till 30 procent av alla djur- och växtarter löper ökad risk för utrotning vid relativt låga temperaturhöjningar. Den biologiska mångfalden har mycket stor betydelse för hur vi ska kunna möta klimatförändringarna. I Skogsstyrelsens tidning Skogseko läste vi i aprilnumret att ny forskning visar att naturmiljöer med bättre bibehållen biologisk mångfald har större förmåga att anpassa sig till klimatförändringarna. Naturmiljöer med bättre bibehållen biologisk mångfald har större förmåga att anpassa sig till klimatförändringarna. Detsamma gäller naturprocesser som människan är beroende av, till exempel pollinering av blommor och grödor eller nedbrytning av ämnen till bakterier i marken. FN:s Millennium Ecosystem Assessment har visat att människans välbefinnande beror av fungerande ekosystem som ger varor och tjänster som vi ofta tar för givna, till exempel grödor och dricksvatten. Genom att bevara den biologiska mångfalden bland livsmiljöer, arter och genetiska resurser hjälper vi naturen att klara klimatförändringarna. Naturvården är i dag ingen lyx. När klimatet förändras är den viktigare än någonsin, en investering för oss själva, våra barn och barnbarn. Så stod det i Skogsstyrelsens tidning Skogseko. Vem bär ansvaret när miljön skadas? Historien är full av exempel. Låt mig nämna några som ni känner igen: Teckomatorp och BT Kemis gifttunnor, massaindustrins lager på lager av kvicksilverförgiftat slam, kreosot vid impregneringsanläggningar, bly och andra tungmetaller vid nedlagda gruvor. Det är alltid svårt att göra något i efterhand. Jag tänker på övergivna industritomter och hamnområden. Hur mycket kostade det inte att sanera sjöbotten i Klara sjö från kreosot? Och när det gäller skador på natur och vatten och djur- och växtarter kan det vara omöjligt. Vissa skador är permanenta, och det går inte att återställa. Tyvärr finns det alldeles för många exempel på skrupelfria företag som döljer sin miljöfarliga verksamhet och som inte tar ansvar för att rena sitt utsläpp utan tvärtom söker komma undan billigt och kortsiktigt. När den som förorenar eller förgiftar vet att den kommer att hållas ansvarig kommer intresset för att vidta miljöfrämjande åtgärder redan vid produktionstillfället att öka. Det är både enklare och billigare att förebygga och att göra det tidigt. Därför måste lagstiftningen vara hård, klar och tydlig och inte ha alltför många begränsningar. Fru talman! Den här kammardebatten handlar om vem som ansvarar för skador på miljön och om att ta ställning till regeringens proposition om ett utvidgat miljöansvar. Propositionen bygger på den utredning som Miljöansvarsutredningen presenterade förra året. Den hade i uppdrag att föreslå de lagändringar som behövs för att Sverige ska kunna genomföra Europaparlamentets och rådets så kallade miljöansvarsdirektiv. Miljöansvarsdirektivet är ett minimidirektiv. Det innebär att det är möjligt för Sverige och alla andra medlemsländer att ta ytterligare steg, att helt enkelt införa strängare regler. Miljöansvarsdirektivet är golvet, inte taket. Det är bra med ett gemensamt europeiskt golv. Det är just så vi socialdemokrater vill se det. Sverige har alltid, före medlemskapet i Europeiska unionen och i samband med medlemskapsförhandlingarna och också som medlem av den europeiska unionen, gått två vägar. Vi har medverkat till att höja golvet och samtidigt utnyttjat möjligheten att gå före. Och det är just på den punkten jag är orolig. Alltför ofta hör jag regeringen tala om att det är andra, någon annanstans, som ska vidta åtgärder. Undertonen är tydlig. Om de andra inte gör något behöver inte vi heller göra det. Erfarenheten visar att det är tvärtom, att länder som legat i frontlinjen senare fått med sig andra länder. Ett relativt litet land som Sverige kan påverka. Sverige har just på miljöområdet vågat sticka ut hakan och fatta tuffa beslut för att värna miljön. Och det måste gälla också i dag. Regeringen föreslår följande i propositionen: Som allvarlig miljöskada, avseende biologisk mångfald, ska endast räknas skador på arter och livsmiljöer som skyddas av EU:s direktiv. Dessa EU-direktivs tillämplighet på svenska förhållanden har vi nyligen diskuterat och debatterat här i kammaren. Jag tänker kanske framför allt på skyddet av skarven, som vi socialdemokrater gärna hade velat ha bort från EU:s lista över utrotningshotade fåglar. Miljöansvarsutredningen föreslog att med allvarlig miljöskada ska avses alla skador på biologisk mångfald som i betydande omfattning hindrar eller motverkar att en gynnsam bevarandestatus kan uppnås eller bibehållas för sådana arter och livsmiljöer som skyddas enligt miljöbalken eller föreskrifter som meddelats med stöd av miljöbalken. Det är egentligen självklart. Om bevarandestatusen för livsmiljöer som skyddas enligt miljöbalken skadas är det en allvarlig miljöskada. En sådan skada bör då omfattas av regler för miljöansvar, och det är rimligt att de reglerna anpassas till det som ansetts värt att skyddas här i Sverige. Fru talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 1 och 5.

Fru talman! Jag tänkte börja med en liten bakgrundsbeskrivning. Alla minns vi ett antal stora miljöskandaler i Sverige och i andra länder. Alla minns också förmodligen hur svårt det har varit att få de skyldiga fällda i domstol eller att få dem att betala skadestånd, trots att det i gemene mans ögon varit uppenbart vem som varit boven i dramat och vem som borde betala. Ett exempel för inte så många år sedan var Bolidens gruva i Coto de Doñana i Spanien där en vall brast och en oerhört giftig smörja vällde ut i en nationalpark och tog död på så gott som allt levande. Men vem var ansvarig? Vem skulle betala förödelsen? Alla tyckte att det var Boliden, men var det i juridisk mening Boliden, eller var det underleverantörerna, eller var det rent av de av kommunen anlitade teknikerna som brustit i sin tillsyn? Frågan är ännu inte slutligt avgjord. Det av Boliden helägda dotterbolaget gick påpassligt i konkurs, så skadeståndsanspråk på det fungerar inte. Brottmålet lades ned efter fyra år. En skadeståndsprocess pågår nu mot det ingenjörsbolag som anlitats för att rita själva dammen. Frågan är också om de säkerheter som gemenskapslagstiftningen kräver var ställda. Vem är det då som betalar kalaset? Jo, det är vi skattebetalare, EU:s och Spaniens skattebetalare. Vi betalar i form av EU-stöd för att bygga dammen och sedan i form av stöd för att sanera förödelsen. Boliden klarade sig undan. Och man kan fråga sig: Är det rätt? För några år sedan träffade jag en chilensk socialistisk riksdagsman på besök i Sverige. Han sökte stöd för att stämma svenska staten för de gifter Boliden under flera år släppt ut i Atacamaöknen. Han argumenterade för att Sverige åtminstone har ett moraliskt ansvar att ersätta de människor som drabbats av ett svenskt bolag. Jag var då tvungen att berätta för honom att varken Sverige eller Boliden kunde ställas till svars om det inte fanns någon lagstiftning i Chile som reglerade skyddet av miljön eller företagens ansvar. Han menade att ett svenskt bolag moraliskt sett borde följa de regler som gällde i Sverige på miljöområdet vid den tidpunkten. Och visst är det så! Moraliskt sett är det mycket som borde göras annorlunda, men juridiskt hade han naturligtvis inget fall han kunde vinna. Tidigare miljöskandaler har lett till att vi i dag har miljöskyddslagstiftning i många länder och i EU. Miljöansvarsdirektivet är ett ytterligare led i att tvinga fram ett större ansvarstagande från potentiella förorenare. Hur ska vi då gå till väga? Det finns flera sätt. Vi kan välja att införliva direktivet genom att föra in det punkt för punkt i befintlig lagtext. Vi kan också välja att dela upp det i olika lagtexter, som vi gärna gör i det här landet och som sedan gör det extra svårt att hitta i regelverket. Vi kan gå längre än direktivet, eftersom det är minimiregler som gäller, och vi kan välja att skippa vissa delar av direktivet och hoppas att kommissionen inte upptäcker det. Vad gör då regeringen? Jo, i det här fallet väljer regeringen det sista alternativet. Regeringen hoppas att kommissionen inte upptäcker att vi valt en lightmodell. Om regeringen, som ju slår sig för bröstet och försöker framstå som miljöns väktare nummer ett, valt lite mer än minimum hade den fastnat för förslaget om ansvarsgenombrott, trots att det inte är Miljöansvarsutredningens förslag. Den kom i stället fram till en slutsats som utskottet, av hänsyn till näringslivet verkar det som, inte ställt sig bakom. För vem vill investera om man sedan kan ställas till svars för en eventuell miljöskada, som den som inträffade i Spanien på grund av Boliden? Det jag talar om är en del av direktivet som inte återfinns i utskottets förslag, det vill säga att det krävs en utvidgning av kretsen av ansvariga som omfattar inte bara verksamhetsutövaren utan också den som kontrollerar verksamheten. Regeringen menar att frågan eventuellt finns med ändå i svensk lagstiftning med grund i praxis och att domstolarna ändå ska utgå från direktivet. Men det räcker knappast. EG-domstolen har vid flera tillfällen talat om att praxis inte räcker. Det måste finnas en nationell, uppdaterad lagstiftning. EG-direktiv är ju direkt tillämpliga i svensk rätt från den dag då de trätt i kraft. Det här direktivet har trätt i kraft, och vi är som vanligt sent ute - dessutom med en halvmesyr. De länder som inte införlivar gemenskapslagstiftning kan tvingas till det av kommissionen, så också Sverige. Därför finns det ingen anledning att utelämna en del av direktivet med hänvisning till att det kan leda till att begreppet verksamhetsutövare i miljöbalken kan bli olika i olika delar av balken. Vore det då inte bättre att se över begreppet verksamhetsutövare och utvidga kretsen generellt så att det blir enhetligt i hela miljöbalken och bättre i överensstämmelse också med andra direktiv? Vi kan annars välja att göra som utredningen föreslår, det vill säga att utvidga kretsen i just de ärenden som rör allvarlig miljöskada. Det viktiga är att lagen blir tydlig och lätt att tillämpa av enskilda tjänstemän i kommunerna och på länsstyrelserna. De ska inte behöva vänta på en eventuell framtida praxisbildning för att veta vad som gäller. Redan i dag behöver de kunna informera verksamhetsutövare om vad det är som gäller. Att inte införliva den vidgade kretsen, som finns med i direktivet, kan leda till missbedömningar och till att företag inte får rätt information innan de startar sin verksamhet. Jag utgår från att det också är i företagens intresse att faktiskt få veta vad som gäller. Det är lätt att hänvisa till att domstolarna ska avgöra, men faktum är att såväl företag som tillståndsgivare och tillsynsmyndigheter behöver klara spelregler och inte en massa hypoteser om vad som eventuellt gäller. Att göra som utredningen föreslår, det vill säga att införa att ansvaret omfattar även den som kontrollerar verksamheten i enlighet med direktivet, skulle innebära att direktivet uppfylls. Men regeringen och utskottet väljer att låta bli med hänvisning till företagsklimatet. Jag yrkar bifall till reservation 2 i betänkandet. Vår miljövänliga regering har också i ett helt annat avseende valt lightvarianten, och det har Maria Östberg Svanelind redan talat en del om. Jag ska bara lägga till några ytterligare frågor. Det handlar ju om skyddet av den biologiska mångfalden. Utskottet är faktiskt väldigt luddigt i sin skrivning. Man säger att man bara ska skydda det som innefattas i Natura 2000 men att det ändå kan handla om andra arter. Att låta skyddet omfatta områden som inte är Natura 2000 utan bara har sitt vanliga svenska skydd skulle leda till ett mycket svårtillämpbart regelverk, menar utskottet. Om det är så illa att regeringen har rätt i att skadan behöver äga rum i ett utpekat Natura 2000-område för att kunna kvalificeras som en allvarlig miljöskada i direktivets mening, då är det allvarligt. Jag tycker att det vittnar om en väldig okunskap i regeringen om hur liten yta vi i Sverige har avsatt till Natura 2000-nätverket, hur dessa områden avsätts, hur stora de är etcetera. Ska de inhemska arter som inte finns med i fågel- eller habitatdirektivet bara ha skydd när de befinner sig i Natura 2000-området? Det finns troligen mycket större områden avsatta som naturreservat med mera i Sverige än som är avsatta till Natura 2000. Dessutom rankas de inhemska skydden ofta högre på kommunal nivå och anses utgöra ett starkare skydd. Det är egentligen inte riktigt sant, men tjänstemännen ute i kommunerna tror det. De olika skyddsformerna sammanfaller ibland men långtifrån alltid. Många gånger gränsar de till varandra. En liten del av en å är Natura 2000. Sedan kommer ett naturreservat. Sedan kommer kanske till och med en nationalpark, ett kulturreservat eller något annat. Så de finns nära varandra men alla är inte alltid Natura 2000. Regeringen gör precis som Maria Östberg Svanelind sagt. Man tar bort begreppet "gynnsam bevarandestatus", och det är ett större skydd än regeringens förslag. I stället sägs att det räcker med att man inte i betydande omfattning skadar eller försvårar bevarandet av en art eller dess livsmiljö. Jag instämmer i de reservationer som Maria Östberg Svanelind har tagit upp där.

Fru talman! I dag debatterar vi propositionen Ett utvidgat miljöansvar . I propositionen finns, precis som utskottet föreslår i betänkandet, ett antal lagändringar som vi i Sverige ska besluta om för att genomföra det så kallade miljöansvarsdirektivet. Direktivet är en gemenskapslagstiftning för att just hitta en lagstiftning som kan vara tillämplig på hur man hanterar miljöskador. Det är också just det som är en central del i EU:s arbete, att hitta gemensamma lagstiftningar så att vi skapar likvärdiga villkor över hela EU. Men det handlar också om att se till att det blir en minimilagstiftning som länder själva kan anpassa. Förslagen innebär att bestämmelserna i 10 kap. i miljöbalken om ansvar för miljöskador i form av föroreningsskador kompletteras med bestämmelser om ansvar för sådana allvarliga miljöskador som omfattas av direktivet. Ansvaret gäller inte bara allvarliga miljöskador som är orsakade av föroreningar utan även skador som är orsakade av andra störningar. I förslagen preciseras vad som avses med en allvarlig skada på biologisk mångfald samt allvarliga skador på skyddade arter och naturliga livsmiljöer och vilka krav som ställs på avhjälpandet av sådana skador. I propositionen föreslås även lagändringar vad gäller fastighetsägares subsidiära ansvar för föroreningsskador. Miljöorganisationer ges rätt att överklaga beslut. Vi föreslår också att miljöbalkens bestämmelser om säkerheter kompletteras så att alla former av säkerheter på den finansiella marknaden ska kunna godtas som åtgärder för att säkerställa ansvaret för de kostnader som kan uppstå vid en miljöskada och de kostnader som finns för återställande. Det föreslås även straffbestämmelser om överträdelser av vissa regler i EG:s förordning om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier, det som vi ofta kallar Reach. Målsättningen med den här propositionen är att skapa tydliga regler för ansvaret för miljöskador samtidigt som vi kan behålla de regler om efterbehandling av förorenade områden som tillkom när miljöbalken trädde i kraft 1999. Om vi jämför propositionen med den utredning som har föregått arbetet, Miljöansvarsutredningen, kan vi konstatera att Miljöansvarsutredningen föreslog ett något mer komplicerat genomförande av miljöansvarsdirektivet. Utredningens förslag mötte kritik från en mängd remissinstanser, både från myndigheter och från näringslivet. Ambitionen från regeringens sida med det förslag som nu läggs fram är ett tydligt regelverk, ett överskådligt regelverk. Det innebär inte mer långtgående krav än vad som behövs för att genomföra direktivet, men det innebär inte heller, vilket är minst lika angeläget, avsteg från den svenska ambitionen att utifrån våra förhållanden nå ett fullgott miljöskydd. Vi gör inga avsteg i den här propositionen. Fru talman! På propositionen har det lämnats en följdmotion från Miljöpartiet, en motion som är mycket detaljerad och i mångt och mycket tar utgångspunkt i det förslag som Miljöansvarsutredningen lade fram. Därför vill jag än en gång konstatera att utredningens förslag har mött kritik från en mängd remissinstanser. Det tycker jag att det är oerhört viktigt att man tar med sig i den här diskussionen. Jag tänkte också kommentera några av reservationerna i betänkandet. Från de tre oppositionspartierna finns en reservation som tar utgångspunkt i den biologiska mångfalden, precis som har berörts i debatten tidigare. Den definition av biologisk mångfald som utskottsmajoriteten och regeringen har föreslagit motsvarar den som görs i miljöansvarsdirektivet. Sedan kommer det att ske vissa preciseringar i den förordning om allvarliga miljöskador som nu bereds inom Regeringskansliet. Dessa preciseringar kommer inte att snäva in miljöbalkens definition av skada på biologisk mångfald. Att göra som reservanterna föreslår och utforma regler som är inriktade på att främja en förbättring av den biologiska mångfalden har aldrig varit syftet med miljöansvarsdirektivet. Det är centralt att de nya reglerna tar sikte på ansvaret om det skulle inträffa en skada. Reglerna ska inte blandas ihop med regler om vilka krav på förebyggande åtgärder som till exempel kan ställas i samband med tillståndsvillkor. Det som reservanterna föreslår kan leda till oklarheter i lagstiftningen. I reservation 2 vill Miljöpartiet se en regel om ansvarsgenombrott. En sådan regel skulle med största säkerhet innebära ett tydligt avsteg från den aktiebolagsrättsliga princip som vi har i Sverige - den princip som innebär att aktieägare inte är personligen ansvariga för bolagets skulder. Det är förvånande att man väljer att göra ett sådant avsteg i ett sådant här sammanhang utan att ha ett vidare perspektiv på synen på aktiebolagslagen. Direktivet kräver inte att det införs en regel om ansvarsgenombrott. Miljöansvarsutredningen har i den här delen undersökt behovet och analyserat konsekvenserna av en bestämmelse om ansvarsgenombrott på miljörättens område. Den undersökning som utredningen gjorde i form av en enkät var väldigt bred. Enkäten skickades ut till samtliga länsstyrelser och kommuner och till ett antal saneringsföretag. Enkätsvaren har inte kunnat visa på något fall av en konstaterad ansvarsflykt. Jag kan bara konstatera att det inte finns något tydligt belägg för att en regel om ansvarsgenombrott behövs. Det skulle därför vara intressant att höra Miljöpartiets belägg för de risker för ansvarsflykt som de lyfter fram i sin motion. Var finns de? Enkäten visar på att det inte finns några sådana. Vad grundar Miljöpartiet sina påståenden om ansvarsflykt på? Fru talman! Ibland förvånas man över oppositionens vilja att uppfinna sätt att kritisera regeringens agerande. Man anstränger sig verkligen för att hitta något att kritisera regeringen för. Ibland tycker jag att det blir lite märkligt. Jag vill därför citera ett stycke i reservation 1 på s. 21 i betänkandet. Det står så här: "En oroande tendens i svensk miljöpolitik de senaste åren är att man i allt högre grad nöjer sig med att införa regelverk som bestämts på EU-nivå, och att göra så i den utsträckning som där bestämts även då möjligheten att gå längre finns." De senaste åren, står det. Jag tolkar det som att det är flera år tillbaka. Då hade vi en annan majoritet här i landet. Jag tycker att det här faller tillbaka på dem själva. Den här reservationen är underskriven av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Det skulle vara mycket intressant om Maria Östberg Svanelind kunde redogöra för när den förra regeringen inte gick tillräckligt långt. Är det något annat som är oroande? Är det helt enkelt så att det gick lite fort i utskottet när man skrev sina reservationer och att man inte tänkte igenom vad man skrev? Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. Betänkandet vi i dag debatterar skapar tydliga regler om ansvaret för allvarliga miljöskador och gör det samtidigt överskådligt utan att tumma på miljöskyddet. I detta anförande instämde Sofia Arkelsten (m), Anita Brodén (fp), Irene Oskarsson och Sven Gunnar Persson (båda kd).

Fru talman! Jag har en fråga till dig som i dag representerar hela alliansen. Jag tycker att det är tråkigt att inte miljöministern är här. Jag skulle gärna vilja ställa frågor direkt till honom också. Tycker du att det är rätt att Boliden har klarat sig undan skandalen i Coto de Doñana i Spanien? Är det inte ansvarsflykt? Jag har skrivit en fråga till miljöministern om varför inte den som kontrollerar en verksamhet ska kunna göras ansvarig för allvarlig miljöskada. Om det hade gällt vid tidpunkten för det som hände i Spanien hade Boliden förmodligen inte kunnat komma undan. Jag har fått ett väldigt märkligt svar. Jag har fått svaret att den precisering som jag efterlyser skulle kunna få en effekt som ur miljösynpunkt är kontraproduktiv. Vad menar regeringen med det? När det handlar om ansvarsgenombrott stämmer det att vi vanligtvis inte har det i vår lagstiftning. I ett antal fall på det civilrättsliga området har man faktiskt haft det. Aktiebolagskommittén som utredde frågan en gång i tiden menade faktiskt att man på miljöområdet skulle kunna tänka sig en sådan lösning. Därför fick Miljöansvarsutredningen i uppdrag att se över om det var en lämplig modell för Sverige. Miljöansvarsutredningen kom fram till att man inte tyckte att det var en lämplig modell och föreslog något annat i stället. När nu regeringen inte föreslår det som Miljöansvarsutredningen, som faktiskt har satt sig in grundligt i frågan, har kommit fram till föreslår vi trots allt att vi ska gå längre än vad som bara är minimidirektiv.

Fru talman! Precis som Bodil Ceballos säger finns det möjlighet att ställa frågor till ministern, vilket jag förstår att hon har gjort. Jag är inte så insatt i just den frågan och det svaret. Andreas Carlgren har säkert möjlighet att svara på den vid ett senare tillfälle, så jag vill inte kommentera just det svaret. Det är ett svar från Andreas Carlgren och regeringen, så jag tycker att den debatten ska föras med dem. Att införa den modell som Miljöpartiet vill ha med ansvarsgenombrott skulle innebära ett tydligt avsteg från det ansvar som aktieägarna har i ett aktiebolag. Jag tror, precis som det står i betänkandet, att det skulle påverka investeringsviljan och företagsklimatet här i landet oerhört negativt. Man har inte kunnat se i den enkät som utredningen gjorde att det finns något större behov av det. Varför då göra det här avsteget? Varför ta det här steget när det inte finns något behov? Vi ska ha en stark lagstiftning vad gäller miljöskydd i Sverige, men vi ska inte ha en lagstiftning där det inte finns något behov. Det tror jag är centralt när vi arbetar med de här frågorna.

Fru talman! Jag konstaterar att du inte svarar på frågan om du verkligen tycker att Boliden skulle komma undan med det här. Är det inte ansvarsflykt? Vi har motionerat om att vi vill ha en regel om ansvarsgenombrott. Vi kan också nöja oss med det som miljöutredningen föreslår eftersom det ger ett ansvar till den som finns i nästa led. Vi kan gå med på det, men ni går inte ens med på det. Du säger att det kan störa företagsklimatet. Jag menar att det måste vara bättre för företagarna att veta vad som gäller och vad som kan hända om man gör si eller så. Det är oerhört viktigt att de som arbetar i kommunerna och på länsstyrelserna och ska ge tillstånd kan ge rätt information. Jag tror att det är bättre för företagsklimatet att våra tjänstemän har rätt information att ge. När man mäter företagsklimatet i den mätning som Svenskt Näringsliv gör brukar man titta på myndigheternas agerande och deras information. I vår kommun har vi jobbat mycket med att bygg och miljö ska kunna ge rätt information just på grund av företagsklimatet. Det är viktigt att ge företagarna rätt information. Det är till företagarnas fördel att de får rätt information. De ska inte i efterhand säga: Hoppsan! Jag kan faktiskt bli skadeståndsskyldig trots att jag hade lagt min miljöstörande verksamhet i ett dotterbolag som jag sedan lät gå i konkurs. Du säger att det inte finns några behov av den här lagstiftningen. Om det inte finns ett behov av miljöansvarsdirektivet och det som krävs i det, varför är det då en prioriterad fråga i kommissionen att alla dessa delar ingår?

Fru talman! Jag tycker att det är tydligt vem som har ansvaret vad gäller aktiebolagssidan i den lagstiftning vi har i dag. Myndigheterna har också - när de har svarat på enkäten från utredningen - kommit till slutsatsen att det inte finns något behov. Det är kommunerna och länsstyrelserna som hanterar de här frågorna dagligen. Jag tycker att det vore mycket märkligt om vi skulle säga: Nej, det finns ett behov. De som är ute i verksamheten gör en felaktig bedömning. Jag lutar mig mot den enkät och den undersökning som utredningen har gjort när det gäller dessa frågor. Och där har man kommit fram till att det inte finns något behov av detta. Man upplever det inte som ett stort problem. Därför ska vi inte heller gå vidare med detta. Men jag vill återigen säga följande: Den lagstiftning som nu görs, kompletterad med det som vi har tidigare, kommer att bidra till att vi har ett starkt miljöskydd och kommer att ha ett ännu starkare miljöskydd i framtiden.

Fru talman! Alliansen gör en stor poäng av att man driver miljöpolitik på EU-nivå. Men när man nu ska införliva EU:s regler om miljöansvar i svensk lag klarar man inte av att göra det på rätt sätt. Det kan bidra till att man undergräver Sveriges trovärdighet i miljöfrågor. Regeringens företrädare plockar gärna fram sina EU-aktiviteter när de kritiseras för passivitet på hemmaplan. Svensk miljöpolitik har alltför mycket reducerats till att man i Sverige genomför det som man har kommit överens om i Bryssel, dessvärre ofta inte ens det. Det har stockholmarna kunnat märka under våren när tillåtna halter av partiklar i luften har överskridits. Huvudpoängen i miljöansvarsdirektivet som vi behandlar är att den som orsakar en miljöskada ska betala för att återställa miljön. Förhoppningsvis ska det ge företagen en tankeställare så att skador inte ens uppstår. Det bygger på en vedertagen princip i miljöpolitiken om att förorenaren ska betala. EU:s direktiv ställer tydliga krav på att ansvaret ska vila på den som bedriver eller kontrollerar en verksamhet. Det är uppenbart att syftet är att förhindra att bolag smiter från sitt ansvar genom att till exempel bilda dotterbolag som saknar resurser för att ta den smällen. Men när regeringen ska införa direktivet i svensk lag har regeln att krav ska kunna riktas mot den som kontrollerar en verksamhet fallit bort. Regeringen menar att detta skulle kunna omfattas av miljöbalken. För övrigt säger man att det skulle det vara bättre med en annan typ av regel så att också andra krav ska kunna riktas mot den som kontrollerar verksamheten. Men det skulle behöva utredas. Men regeringen avstår från att säga att man ska tillsätta någon sådan utredning. Den utredning som finns väljer man att strunta i. Miljöansvarsutredningen hade redan avvisat regeringens argument. Utredningen skriver: För ett genomförande av direktivets miniminivå i svensk rätt synes det därför nödvändigt att uttryckligen komplettera miljöbalkens verksamhetsutövarbegrepp med direktivets kontrollbegrepp. De borgerliga partierna i riksdagen vill inte ha en regel som gör det möjligt att rikta krav mot bakomliggande led. Miljöpartiet har föreslagit en mycket mjuk sådan regel. Den går ut på att om ett företag inte kan klara att städa upp efter sig, och om detta beror på att till exempel moderbolaget genom att utöva ett bestämmande inflytande över bolaget i avsevärd grad och på ett otillbörligt sätt bidragit till denna oförmåga, skulle upprensningsnotan kunna skickas till moderbolaget - ansvarsgenombrott. Inte ens en sådan mild skrivning vill nu de borgerliga partierna ställa upp på. De är rädda för att det ska skrämma bort investerare. Om en investerare skräms bort av ett sådant milt krav bör man nog se upp för den investeraren. Den som minns skandalen med BT Kemis giftdumpning i Teckomatorp kanske tycker att det är lika bra om bolaget håller sig borta.