EU:s framtidsfrågor
Debatt om förslag 9 maj 2001
Hoppa över anförandelistan
Anförandelista
- Hoppa till i videospelarenPER UNCKEL (M)
- Hoppa till i videospelarenVIOLA FURUBJELKE (S)
- Hoppa till i videospelarenLARS OHLY (V)
- Hoppa till i videospelarenHOLGER GUSTAFSSON (Kd)
- Hoppa till i videospelarenMARIANNE ANDERSSON (C)
- Hoppa till i videospelarenK-G BIÖRSMARK (Fp)
- Hoppa till i videospelarenPER LAGER (Mp)
- Hoppa till i videospelarenANNA LINDH (Utrikesminister)
- Hoppa till i videospelarenPER UNCKEL (M)
- Hoppa till i videospelarenANNA LINDH (Utrikesminister)
- Hoppa till i videospelarenPER UNCKEL (M)
- Hoppa till i videospelarenANNA LINDH (Utrikesminister)
- Hoppa till i videospelarenLARS OHLY (V)
- Hoppa till i videospelarenANNA LINDH (Utrikesminister)
- Hoppa till i videospelarenLARS OHLY (V)
- Hoppa till i videospelarenANNA LINDH (Utrikesminister)
- Hoppa till i videospelarenHOLGER GUSTAFSSON (Kd)
- Hoppa till i videospelarenANNA LINDH (Utrikesminister)
- Hoppa till i videospelarenHOLGER GUSTAFSSON (Kd)
- Hoppa till i videospelarenANNA LINDH (Utrikesminister)
- Hoppa till i videospelarenMARIANNE ANDERSSON (C)
- Hoppa till i videospelarenANNA LINDH (Utrikesminister)
- Hoppa till i videospelarenMARIANNE ANDERSSON (C)
- Hoppa till i videospelarenANNA LINDH (Utrikesminister)
- Hoppa till i videospelarenK-G BIÖRSMARK (Fp)
- Hoppa till i videospelarenANNA LINDH (Utrikesminister)
- Hoppa till i videospelarenK-G BIÖRSMARK (Fp)
- Hoppa till i videospelarenANNA LINDH (Utrikesminister)
- Hoppa till i videospelarenPER LAGER (Mp)
- Hoppa till i videospelarenANNA LINDH (Utrikesminister)
- Hoppa till i videospelarenPER LAGER (Mp)
- Hoppa till i videospelarenANNA LINDH (Utrikesminister)
- Hoppa till i videospelarenSÖREN LEKBERG (S)
- Hoppa till i videospelarenPER LAGER (Mp)
- Hoppa till i videospelarenSÖREN LEKBERG (S)
- Hoppa till i videospelarenPER LAGER (Mp)
- Hoppa till i videospelarenSÖREN LEKBERG (S)
- Hoppa till i videospelarenLARS TOBISSON (M)
- Hoppa till i videospelarenANNA LINDH (Utrikesminister)
- Hoppa till i videospelarenANNA LINDH (Utrikesminister)
- Hoppa till i videospelarenANNA LINDH (Utrikesminister)
- Hoppa till i videospelarenLARS TOBISSON (M)
- Hoppa till i videospelarenANNA LINDH (Utrikesminister)
- Hoppa till i videospelarenLARS TOBISSON (M)
- Hoppa till i videospelarenK-G BIÖRSMARK (Fp)
- Hoppa till i videospelarenLARS TOBISSON (M)
- Hoppa till i videospelarenK-G BIÖRSMARK (Fp)
- Hoppa till i videospelarenLARS TOBISSON (M)
- Hoppa till i videospelarenC SKÖLD JANSSON (V)
- Hoppa till i videospelarenINGVAR SVENSSON (Kd)
- Hoppa till i videospelarenAGNE HANSSON (C)
- Hoppa till i videospelarenHELENA BARGHOLTZ (Fp)
- Hoppa till i videospelarenMARIANNE SAMUELSSON (Mp)
- Hoppa till i videospelarenGÖRAN MAGNUSSON (S)
- Hoppa till i videospelarenHELENA BARGHOLTZ (Fp)
- Hoppa till i videospelarenGÖRAN MAGNUSSON (S)
- Hoppa till i videospelarenHELENA BARGHOLTZ (Fp)
- Hoppa till i videospelarenGÖRAN MAGNUSSON (S)
- Hoppa till i videospelarenGÖRAN LENNMARKER (M)
- Hoppa till i videospelarenMARIANNE SAMUELSSON (Mp)
- Hoppa till i videospelarenGÖRAN LENNMARKER (M)
- Hoppa till i videospelarenMARIANNE SAMUELSSON (Mp)
- Hoppa till i videospelarenGÖRAN LENNMARKER (M)
- Hoppa till i videospelarenKENNETH KVIST (V)
- Hoppa till i videospelarenGÖRAN LENNMARKER (M)
- Hoppa till i videospelarenKENNETH KVIST (V)
- Hoppa till i videospelarenGÖRAN LENNMARKER (M)
- Hoppa till i videospelarenKENNETH KVIST (V)
- Hoppa till i videospelarenBJÖRN VON DER ESCH (Kd)
- Hoppa till i videospelarenÅSA TORSTENSSON (C)
- Hoppa till i videospelarenKENNETH KVIST (V)
- Hoppa till i videospelarenÅSA TORSTENSSON (C)
- Hoppa till i videospelarenKENNETH KVIST (V)
- Hoppa till i videospelarenÅSA TORSTENSSON (C)
- Hoppa till i videospelarenHARALD NORDLUND (Fp)
- Hoppa till i videospelarenYVONNE RUWAIDA (Mp)
- Hoppa till i videospelarenHARALD NORDLUND (Fp)
- Hoppa till i videospelarenYVONNE RUWAIDA (Mp)
- Hoppa till i videospelarenHARALD NORDLUND (Fp)
- Hoppa till i videospelarenYVONNE RUWAIDA (Mp)
- Hoppa till i videospelarenGÖRAN MAGNUSSON (S)
- Hoppa till i videospelarenYVONNE RUWAIDA (Mp)
- Hoppa till i videospelarenGÖRAN MAGNUSSON (S)
- Hoppa till i videospelarenYVONNE RUWAIDA (Mp)
- Hoppa till i videospelarenEVA ZETTERBERG (V)
- Hoppa till i videospelarenBENGT-OLA RYTTAR (S)
- Hoppa till i videospelarenMARGIT GENNSER (M)
- Hoppa till i videospelarenWILLY SÖDERDAHL (V)
- Hoppa till i videospelarenANA MARIA NARTI (Fp)
- Hoppa till i videospelarenGUDRUN LINDVALL (Mp)
- Hoppa till i videospelarenHARALD NORDLUND (Fp)
- Hoppa till i videospelarenGUDRUN LINDVALL (Mp)
- Hoppa till i videospelarenHARALD NORDLUND (Fp)
- Hoppa till i videospelarenGUDRUN LINDVALL (Mp)
- Hoppa till i videospelarenLARS ÅNGSTRÖM (Mp)
Protokoll från debatten
Anföranden: 95
Anf. 0 PER UNCKEL (M)
Fru talman! Att sätta upp en nollvision är ju en
annan sak än det som jag sade om att vi skulle försö-
ka få bättre metoder och fortsätta arbetet, men jag vill
inte gå så långt att jag sätter upp en nollvision.
När det gäller föräldraansvaret kontra samhällets
ansvar är det precis som jag har sagt hela tiden i dessa
diskussioner, nämligen att samhällsansvaret måste
vara lika starkt som det ansvar som föräldrarna har.
Men det som skiljer borgarna från oss när det gäller
det som vi säger nu, Gunnel Wallin, är ju att familjen
som institution hela tiden värnas. Ni har inte riktigt
förstått den skillnaden, men vi får väl återkomma
många gånger till det begreppet.
Anf. 1 VIOLA FURUBJELKE (S)
Fru talman! I detta betänkande behandlas en av
rättsväsendets allra viktigaste frågor, nämligen
brottsoffrens situation. Att minimera antalet brottsof-
fer är den viktigaste insatsen som kan göras. För varje
brott som inte begås får vi minst ett brottsoffer mind-
re.
Den viktigaste brottsförebyggande faktorn är, som
jag tror att alla kan stryka under, fungerande familjer.
Föräldrarna måste alltid ha huvudansvaret för att barn
och ungdomar lär sig att respektera andra människor
till liv och lem, andra människors känslor och andra
människors egendom. Familjen måste kunna fungera
som en frontlinje mot missbruk och kriminalitet.
Även skolan är viktig. Skolan har två viktiga upp-
gifter. En uppgift är naturligtvis att ge goda kunska-
per. Från brottsförebyggande synpunkt är det för-
ödande att så många elever i dag lämnar skolan med
bristfälliga kunskaper och dåliga betyg. Men det är
också mycket viktigt, och faktiskt en förutsättning för
att kunna lära sig något, att eleverna tidigt får lära sig
det vi förr kallade för ordning och uppförande. Sko-
lans personal måste direkt ta tag i uppdykande pro-
blem, redan innan de vuxit sig alltför stora.
Utskottsmajoriteten konstaterar på s. 9 i betän-
kandet att "det inte behövs några åtgärder från riks-
dagens sida med anledning av motioner som tar upp
rättsväsendets betydelse för brottsoffren, behovet av
ett gott bemötande, myndighetssamverkan och inter-
nationella åtaganden".
Fru talman! En fungerande rättsstat är det allra
viktigaste för brottsoffren. Det innebär naturligtvis att
brott förebyggs och förhindras men också att begång-
na brott klaras upp, att tiden mellan brott och påföljd
är kort. Vi måste ha ett påföljdssystem som fungerar
och som accepteras av medborgarna. Verkställigheten
av straff måste ske på ett sätt som inte äventyrar
brottsoffrens tilltro till rättsväsendet. Så är inte alltid
fallet i dag.
Sedan regeringsskiftet 1994 har rättsväsendet
drabbats av kraftiga neddragningar. Allra hårdast
drabbad är polisen. Att utreda ett brott, gripa och
lagföra gärningsmannen och möjliggöra en skade-
ståndstalan för målsäganden är fortfarande rättsvä-
sendets första och viktigaste skyldighet gentemot
brottsoffren. Trygghet för brottsoffren förutsätter att
polisen snabbt kan rycka ut och vara på plats strax
efter det att ett brott har begåtts samt att anmälningar
behandlas så att både offret och anhöriga känner att
någon faktiskt bryr sig.
För ett par veckor sedan fanns följande uppgifter i
en av våra Blekingetidningar. Av de ca 500 anmälda
brotten i Ronneby hitintills i år hamnade mer än var
tredje, eller exakt 37 %, omedelbart i polisens arkiv-
korg. Enligt polisen beror det på att konkreta spår och
spaningsuppslag saknas men även på bristande resur-
ser. Det handlar framför allt om stölder och inbrott.
Jag inser att det kan vara mest effektivt att direkt
skriva av en del av brotten, men för allmänheten och
naturligtvis för brottsoffren är det viktigt att i alla fall
försöka hitta den skyldige gärningsmannen.
Ronneby är naturligtvis inget undantag. Så här är
situationen hos flertalet polismyndigheter i Sverige.
Den 26 januari i år presenterade Polisförbundet en
undersökning som genomförts bland 243 slumpvis
utvalda närpoliser runtom i Sverige. Över hälften av
de tillfrågade poliserna uppgav att de arbetade 25 %
eller mindre av sin arbetstid som närpoliser. 80 % av
poliserna uppgav att de inte kunde fullfölja sitt när-
polisuppdrag på grund av arbetssituationen.
Rapporten är en dyster läsning, och den är värd att
ta på största allvar. Det är inte bara det minskade
antalet poliser som är problematiskt. Den allt högre
medelåldern gör sig nu påmind genom fler sjukskriv-
ningar och att alltfler inte kan jobba natt. Kostnaderna
för socialdemokraternas besparingar på polisen får i
dag bäras av ett ökat antal brottsoffer. I landet med
världens högsta skatter håller skyddet för liv och
egendom på att bli en klassfråga. Den som har råd
kan anlita vaktbolag.
Fru talman! Innan jag kort kommenterar några av
våra övriga reservationer vill jag yrka bifall till reser-
vation nr 1 samtidigt som jag vill tala om att vi givet-
vis står bakom samtliga moderata reservationer och
det särskilda yttrandet.
Samstämmiga uppgifter från aktörer inom rättsvä-
sendet vittnar om att förekomsten av hot och våld mot
vittnen har ökat markant. Mycket tyder också på att
våldet och hoten fått en allvarligare karaktär och att
det i flera fall har lett till att den hotade inte har vågat
ställa upp som vittne. Detta är ett mycket allvarligt
hot mot rättsstaten.
Verksamheten med vittnesstöd är därför välkom-
men och bör intensifieras. Men ett program att ge
stöd till vittnen vid tingsrätter och övriga domstolar
löser inte problemet med de vittnen som skräms till
tystnad redan innan ärendet har gått så långt att det
ska tas upp vid en huvudförhandling. Samhället måste
med kraft bemöta de personer som genom våld eller
hot om våld hindrar att rättegångar kommer till stånd.
Fru talman! Ett år har snart gått sedan riksdagen
beslutade att straffvärdet för övergrepp i rättssak bör
vara lika högt som straffvärdet för mened. Men rege-
ringen har ännu inte återkommit med förslag i enlig-
het med riksdagens beslut. Det är faktiskt lite förvå-
nande att regeringen under ett riksmöte inte hinner
färdigställa en lagändring av en så förhållandevis
enkel natur som det här handlar om. Ett förslag till
lagändring i enlighet med riksdagens beslut borde
kunna läggas fram inom den närmaste tiden.
Fru talman! Vi anser att förslagen i propositionen
underskattar kostnaderna för bl.a. Brottsoffermyndig-
heten och vittnesstöd.
Brottsofferfonden utgör en viktig resurs för
brottsoffren och de ideella föreningar som arbetar
med brottsofferfrågor. Vi har sedan länge föreslagit
att fångarna genom ett 20-procentigt avdrag på arbet-
sersättningen ska ytterligare bidra till finansieringen
av Brottsofferfonden. Det här förslaget drevs igenom
under den borgerliga regeringstiden men har sedan
avskaffats. Avdraget ska, som tidigare, framgå av
fångarnas lönebesked. Enligt vår uppfattning finns
det en betydelsefull pedagogisk poäng med denna
ordning eftersom den dömde faktiskt regelbundet
påminns om att han betalar till Brottsofferfonden.
Samtidigt skulle denna åtgärd bidra till en ytterligare
förstärkning av kvinnojourer och andra verksamheter
som i dag erhåller stöd från Brottsofferfonden.
Brottsoffren får härigenom en indirekt upprättelse
samtidigt som ytterligare resurser görs tillgängliga för
brottsofferinsatser. Vi har ingen reservation på denna
punkt, men jag tar tillfället i akt att framföra vår upp-
fattning. Den är viktig.
Fru talman! Den som bryter mot ett besöksförbud
ska enligt vår uppfattning kunna övervakas med
elektronisk fotboja. Härigenom tydliggörs att det är
mannens rörelsefrihet som ska begränsas, inte kvin-
nans. Åtgärden skulle vara ett tydligt stöd för
brottsoffret - den förföljda kvinnan. Det finns väl
fungerande teknik att använda, vilket innebär att det
inte finns några praktiska hinder mot att inleda en
försöksverksamhet.
Regeringen säger sig utreda de rättsliga förutsätt-
ningarna. Arbetet med detta sägs pågå inom Justitie-
departementet. Jag kan bara konstatera att trots att
både den nuvarande och den förra justitieministern
haft god tid på sig får vi fortsätta att vänta på ett för-
slag. Frågan är, som jag ser det, tydligen inte speciellt
prioriterad på Justitiedepartementet. Samtidigt kan
jag dock konstatera att en riksdagsmajoritet här i går
godkände att långtidsdömda fångar ska kunna avtjäna
sista delen av sitt fängelsestraff med elektronisk fot-
boja.
Fru talman! Avslutningsvis vill vi att det införs en
rätt för målsägaren att uttala sig under huvudförhand-
lingen. Detta är viktigt för balansen i rättegången.
Erfarenheter både från Malexanderrättegången och
från brandrättegången i Göteborg talar för denna
förändring. Vi föreslår därför att en sådan rättighet
skrivs in i rättegångsbalken. Regeringen bör därför,
enligt vår uppfattning, presentera ett förslag till riks-
dagen om att göra brottsoffrets berättelse till en na-
turlig del av den svenska brottmålsprocessen.
Anf. 2 LARS OHLY (V)
Fru talman! Jag kan skriva under på Jeppe Jons-
sons inledande ord om vikten av att det begås färre
brott, om familjens brottsförebyggande betydelse etc.
Det här betänkandet bygger dels på regeringens
proposition Stöd till brottsoffer och motioner som
väckts med anledning av propositionen, dels på mo-
tioner väckta under allmänna motionstiden förra året.
Vi kristdemokrater är i grunden positiva till regering-
ens förslag och till det betänkande som nu är uppe till
debatt. Dock finns vi med på en del reservationer, och
om dessa vill jag här nämna något.
I Förenta nationernas deklaration om brottsoffers
rättigheter från 1995 anges vissa grundläggande prin-
ciper som ska gälla för brottsoffer. Det handlar bl.a.
om rätt till skadestånd från gärningsmannen och från
staten samt rätt till erforderlig medicinsk, psykologisk
och social hjälp. I deklarationen anges bl.a. att
brottsoffren ska behandlas med respekt och med-
känsla samt skyddas av rättsordningen. Vidare fram-
går att system ska skapas så att brottsoffren snabbt
och enkelt får gottgörelse.
Utskottsmajoriteten menar att FN-deklarationen i
allt väsentligt följs. Verkligheten ser dock annorlunda
ut. Om jag börjar med påståendet att brottsoffren
snabbt och enkelt ska få gottgörelse räcker det med
att erinra om att Brottsoffermyndigheten ständigt
misslyckas med att nå det av regeringen uppsatta
verksamhetsmålet, dvs. att minst 70 % av brottsska-
deärendena ska handläggas inom tre månader med
bibehållen kvalitet. Vidare saknar vart tredje brottsof-
fer, när polisutredningen är färdig och rättegången
avslutad, förtroende för rättsväsendet.
Enligt brottsforskaren och doktoranden i psykiatri
Magnus Lindgren, som på uppdrag av Rikspolissty-
relsen, Riksåklagaren och Domstolsverket undersökte
frågan 1999, var bristande information det allvarli-
gaste problemet. T.ex. fick 60 % av de tillfrågade
ingen information om brottsofferjourernas verksam-
het. Detta är helt oacceptabelt. 42 % fick aldrig in-
formation av polisen om att de hade rätt att få veta
vad som hänt i ärendet. På frågan om man skulle
anmäla en liknande händelse i framtiden svarade var
fjärde person att man var osäker eller ej visste, medan
så många som var sjunde person svarade nej.
Fru talman! Mot denna bakgrund får man ge ut-
trycket "i allt väsentligt" en generös tolkning om man
som utskottsmajoriteten vill hävda att Sverige i allt
väsentligt följer FN-deklarationen om brottsoffers
rättigheter.
Lindgrens utredning visade också att 68 % av de
tillfrågade kom i kontakt med åklagare först på rätte-
gångsdagen. Majoriteten av brottsoffren var missnöj-
da med detta och hade önskat att få träffa åklagaren
tidigare. Nu inför regeringen en skyldighet för åkla-
garen att informera målsäganden om beslut att väcka
åtal fattats. Vi kristdemokrater förutsätter att detta då
kommer att leda till en tidigare kontakt mellan åkla-
gare och målsägande. Därmed tas ett litet steg i rikt-
ning mot att bättre efterleva nämnda FN-deklaration,
vilket vi naturligtvis tycker är positivt.
Regeringen anför i propositionen att de rättsvår-
dande myndigheternas skyldighet att ge information
till dem som utsatts för brott har skärpts vid flera
tillfällen under senare decennier. Trots det konstate-
ras att olika undersökningar visar att det ändå finns
brister i hur rättsväsendet fullgör denna skyldighet.
Regeringen framstår som medveten om de uppenbara
brister som finns, samtidigt som man i propositionen
säger: "Information till dem som utsatts för brott är
av utomordentligt stor vikt."
Jag upprepar: av utomordentligt stor vikt.
Fru talman! Det kan inte sägas så värst mycket
starkare.
Mot denna tydligt tecknade bakgrund är regering-
ens passiva hållning i frågan förvånande, en hållning
som även utskottsmajoriteten gjort till sin. Betänk att
tidigare nämnda utredning visade att över hälften av
alla brottsoffer ej fått någon information om brottsof-
ferjourernas verksamhet, trots att förundersökningsk-
ungörelsen säger att polisen redan i dag ska informera
därom!
För brottsoffren kan sådan information utgöra
skillnaden mellan ingen hjälp alls och ett välbehövligt
stöd som kan hjälpa den drabbade att snabbare bli
rehabiliterad efter den kränkande och traumatiska
upplevelse som det ofta innebär att bli utsatt för ett
brott. Därför har Brottsofferjourernas riksförbund
vänt sig till regeringen med önskan om att polisens
informationsskyldighet ska förtydligas. Regeringen
har visserligen aviserat en förordningsändring, men
av vad som framgår av propositionen finns det risk att
det ej blir några avsevärda förbättringar.
Varför denna senfärdighet? Varför har det varit
omöjligt att presentera denna ändring i samband med
att propositionen lämnades? De rådande bristerna har
ju regeringen känt till ett bra tag.
Utskottsmajoriteten är följsam. Med drag av bes-
serwissermentalitet slår man helt sonika fast att frå-
gan om polisens informationsskyldighet ej lämpar sig
för några generella uttalanden från riksdagen. När nu
dessa graverande missförhållanden rått under flera år,
till men för brottsoffren, är det svårt att se det olämp-
liga i att folkets valda ombud reagerar för att få en
förbättring till stånd.
Vi har med anledning av regeringens proposition
varit i kontakt med den person i min hemstad Vä-
nersborg som kan sägas vara föreståndare för
brottsofferjouren för Vänersborg och Södra Dal. Han
- för det är en man - är även regionsamordnare för
brottsofferjourerna i Västra Götalands län. Av honom
fick jag veta att Brottsofferjourernas riksförbund
gärna ser en skärpning av polisens informationsskyl-
dighet som går ut på att polisen alltid, såvida det inte
är omöjligt eller olämpligt, ska fråga brottsoffret om
han eller hon vill ha kontakt med en stödorganisation
- en formulering som vi också hade med i ett av våra
motionsyrkanden.
Med samme person hade jag i höstas ett längre
och mycket intressant samtal om brottsofferjourernas
problem och bekymmer. När jag avslutade samtalet
med att fråga honom vad han med tanke på verksam-
heten önskade mest av allt svarade han inte, som jag
förväntade mig, mer pengar och resurser. Nej, han
svarade helt enkelt: att vi blir så kända att alla som
behöver vår hjälp vet att vi finns.
Ett sätt att nå dit, fru talman, är att polisens infor-
mationsskyldighet skärps. Därför menar vi kristde-
mokrater, tillsammans med Centern och Folkpartiet,
att polisen när man kommer i kontakt med brottsoffer
bör åläggas en skyldighet att fråga den brottsdrabbade
om han eller hon vill komma i kontakt med en
brottsofferjour eller liknande organisation. På så sätt
slipper man ifrån det problem med sekretess som
uppkommer ifall polisen skulle åläggas att i stället
informera stödorganisationer om brottsoffret.
Moderaterna har i det här fallet valt att lägga fram
ett särskilt yttrande där man säger att man inte är
beredd att nu förorda en mer detaljerad författnings-
reglering av polisens agerande gentemot målsägande-
na. En liten stilla undran av närmast retorisk karaktär
från min sida kan då vara: När är moderaterna bered-
da att författningsreglera? Måste missförhållandena
först bli än värre?
Regeringen har antagit en strategi för hur man ska
förverkliga barnkonventionen. Trots det återstår en
rad åtgärder för att förbättra barnens situation. Det är
hög tid att se över hur vi kan hjälpa barn som utsatts
för brott. Står dessutom barnet i beroendeförhållande
till brottslingen krävs extra insatser. Barn kan inte
värja sig som vuxna kan. Barn kan inte välja sin
värld. Att utsättas för brott är en skrämmande upple-
velse, som ej sällan lämnar bestående men. Det är
därför oerhört viktigt att det barn som utsatts för brott
bemöts av personal som är van att uppfatta barns
språk, signaler och behov.
Socialtjänsten, polisen och åklagaren måste få
adekvat utbildning och stöd i sitt arbete. Barn har
ibland svårt att uttrycka i ord vad de varit med om.
Det händer att en fullständig bild av händelseförlop-
pet kommer fram först efter åtskilliga samtal. Ett
fåordigt och motvilligt svar får därför inte sätta barns
trovärdighet på spel. Alla som i sitt arbete eller upp-
drag kommer i kontakt med barn som utsatts för brott
behöver ha förståelse för de särskilda förutsättningar
som gäller. Barn som brottsoffer har rätt till en hög-
kvalitativ och säker rättslig behandling.
I enlighet med det sagda i denna del har vi tidiga-
re hävdat att reglerna om förhör med barn bör ändras
så att barn i högre utsträckning kan förhöras vid fler
än ett tillfälle. Därför är det positivt att Kommittén
mot barnmisshandel har föreslagit det.
Dock kan vi inte godta de tempoförluster som nu
uppkommer i och med att det är ett år sedan kommit-
tén lade fram förslaget, samtidigt som regeringen ej
verkar ha några planer på att göra motsvarande änd-
ring i förundersökningskungörelsen. Av den anled-
ningen vill vi att regeringen av riksdagen får i upp-
drag att genomföra den ändring som kommittén före-
slagit.
Rättsväsendet är beroende av att människor vågar
vittna om det de varit med om. Många gånger är det
sådana uppgifter som fäller avgörandet i brottmål.
Under de senaste åren har diskussionen förts angåen-
de bemötandet av målsägande och vittne vid dom-
stolarna. Alltför många domstolar saknar i dag anpas-
sade lokaler för dessa kategorier. Vi kristdemokrater
har tidigare krävt att lokalerna i domstolarna bör vara
så utformade att de brottsdrabbade under ett förhand-
lingsuppehåll erbjuds möjlighet att vistas i rum som
är avskilda från den misstänkte och dennes vänner
eller anhöriga.
Vidare bör förhandlingarna anpassas och föras
under former som ej kan anses kränkande för målsä-
ganden.
Regeringen säger i propositionen att vittnesstöd
ska finnas vid samtliga tingsrätter och hovrätter inom
tre år. Vi välkomnar regeringens arbete med att ut-
veckla vittnesstödsverksamheten, men vi finner det
angeläget att driva upp tempot så att målsättningen i
stället är att dylikt stöd ska finnas vid domstolarna
inom ett år.
Vittnesstödsverksamheten kan bidra till att minska
obehaget och rädslan för att berätta om det som hänt.
Erfarenheter visar att vittnesstödet fungerat bra och
uppskattas av de rättsvårdande myndigheter som
berörs.
Det är också positivt att regeringen påpekar att
uppbyggnaden av verksamheten ska ske i samråd
med Brottsofferjourernas Riksförbund och andra
berörda ideella organisationer som besitter mycket
kunskap väl värd att tillvarata.
Till sist, fru talman, resursfrågan. Jag nämnde ti-
digare i mitt inlägg min kontakt med regionsamord-
naren för brottsofferjouren i Västra Götaland. Han
berättade att man nu håller på med rekrytering av
personer för vittnesstödsverksamhet vid tingsrätterna
i Vänersborg och Trollhättan. Ett trettiotal personer
ska utbildas. I Vänersborg börjar man i september,
medan utbildningen redan är i gång i Trollhättan.
Båda domstolarna har uttryckligen förklarat att
man inte har någon möjlighet att inom ramen för sina
anslag betala något av kostnaderna för den nya verk-
samheten. En av lagmännen uttryckte t.o.m. sin oro
över att man kanske måste betala dubbelt porto om
man måste lägga in ett informationsblad med kallel-
sen till vittnet. Det säger inte så lite om domstolarnas
ekonomiska situation.
Regeringen är villig att avsätta medel för att sti-
mulera igångsättande av vittnesstödsverksamheten
vid de tingsrätter och hovrätter som i dag saknar
denna verksamhet. Däremot är man inte beredd att
fortgående stödja vittnesstödsverksamheten ekono-
miskt, och det är oroande. Vittnesstödsverksamheten
får inte haverera på grund av bristande resurser. Lik-
som Domstolsverket gjort i sin remiss vill vi påpeka
att det är angeläget att verksamheten får en lämplig
finansiell lösning. Frågan om kontinuerligt ekono-
miskt stöd till vittnesverksamheten måste ses över.
Också kommunerna kommer att behöva ökade re-
surser med anledning av den tydligare regleringen i
socialtjänstlagen. Regeringen föreslår att socialnämn-
den ska verka för att den som utsätts för brott och
dennes anhöriga får stöd och hjälp. Enligt ett förslag
till ändring av nämnda lag ska socialnämnden särskilt
beakta att kvinnor som är eller har varit utsatta för
våld eller andra övergrepp i hemmet kan vara i behov
av stöd och hjälp för att förändra sin situation.
Lagändringen innebär att det klart framgår att so-
cialnämndens ansvar utökas till att omfatta alla
brottsoffer. Vi kristdemokrater tillstyrker förslaget,
men vill samtidigt påpeka att det i praktiken med all
sannolikhet kommer att medföra ökade kostnader för
kommunerna, eftersom syftet med lagändringen rim-
ligen måste vara att kommunerna ska göra något mer
än de redan gör.
Regeringen ämnar låta Socialstyrelsen disponera
sammanlagt 1,5 miljoner kronor för att kunna bedriva
ett utvecklingsarbete till stöd för socialtjänsten i dess
arbete med brottsofferfrågor men tar i övrigt inte upp
ett ökat resursbehov för kommunerna. Det är något
oroande.
När det slutligen gäller ekonomisk ersättning till
enskild som fått fingerade personuppgifter delar vi
Rikspolisstyrelsens oro över att den aktuella ersätt-
ningen ska komma att belasta polisväsendets anslag.
Vi utgår från att den ekonomiska frågan löses under
den fortsatta beredningen av den nationella hand-
lingsplanen för skydd av bevispersoner.
Fru talman! Regeringen bör ges i uppdrag att i det
fortsatta budgetarbetet beakta vad vi här anfört när
det gäller resursfrågan. Vi kristdemokrater står natur-
ligtvis bakom de reservationer där vi finns med, men
för att måna om tiden nöjer jag mig med att yrka
bifall till reservation nr 7.
Anf. 3 HOLGER GUSTAFSSON (Kd)
Fru talman! Många har väntat, och väntat länge,
på att denna proposition skulle komma. De personer
som utsätts för brott har faktiskt fått en undanskymd
plats, de har varit bortprioriterade. Det finns all an-
ledning att fokusera på brottsoffret, som i den här
debatten. Här måste vi alla göra vårt bästa för att få
brottsoffret i fokus.
Ofta upplever brottsoffren att de inte får den hjälp
av samhället som de behöver och har rätt till. Under-
sökningar och dialoger som jag har haft med medbor-
garna visar att många brottsoffer saknar förtroende
för rättsväsendet efter rättsprocessen, efter polisut-
redningen, efter rättegången.
Många offer säger också att de inte skulle bry sig
om att göra en ny anmälan om en liknande händelse
inträffade igen. De orkar inte. De tycker att det är
meningslöst. De känner obehag och upplever hot. Det
gäller både de anmälda brotten och det mörkertal som
finns när det gäller de oanmälda brotten. Hur stort det
är vet vi inte.
Det har vidtagits många bra åtgärder, och det
finns många bra förslag. Men det viktigaste är att den
enskilde kan känna att det har vidtagits konkreta
åtgärder i vardagen. Det får inte bara bli papperspro-
dukter.
Det pratas om samverkan mellan myndigheter, ut-
byte av erfarenheter och kunskap. Det är väldigt vik-
tigt. Det har vi tagit upp vid många olika tillfällen,
liksom bemötandet, som är otroligt viktigt. Särskilt
viktigt är det med tanke på de personer som har svårt
att föra sin egen talan.
Jag vill lyfta fram ett praktiskt exempel, nämligen
utvecklingsstörda kvinnor som har blivit utsatta för
våld, oftast av vårdare. Finns det kunskap hos de
rättsvårdande myndigheterna om hur man ska bemöta
just denna grupp människor?
Jag var i förra vecka på ett seminarium hos den
grupp som har hand om omsorgstagare. De säger att
rättsväsendets kunskap om förståndshandikappets
innebörd är bristande, likaså när det gäller rättsväsen-
dets kunskap om LSS-lagen. Det tycker jag är viktigt
att vi tar till oss.
Kan kvinnor som har utsatts för våld, dessa
brottsoffer, känna sig trygga? Samhällets mål måste
vara att införa en nollvision för våld mot kvinnor och
barn. Det anser vi i Centerpartiet. Man kan ställa sig
frågan: Fungerar besöksförbud? Finns det tillräckligt
med larmpaket och andra hjälpmedel? Fungerar om-
händertagandet av och stödet till barnen? Det är otro-
ligt viktigt att observera, behandla och stödja barn
som ser sin mamma bli slagen, med de psykiska kon-
sekvenser som det får. Över huvud taget har barn
särskilda behov som måste beaktas i hela rättsväsen-
det, inte minst utifrån brottsofferperspektivet.
Vi har inte nått ända fram när det gäller kvinnor
och barn som har blivit utsatta för våld, men vi har
nått en bit. Jag vill säga att kvinnojourerna, frivilli-
gorganisationerna gör ett fantastiskt arbete och även
på många håll de rättsvårdade myndigheterna. Men
de känner att de inte räcker till, och ibland räcker inte
resurserna till, utan man måste prioritera även om
detta oftast ligger högt på listan.
Kvinnor som brottsoffer ska inte behöva lämna
sitt hem. Det borde vara förövaren som gör det, och
det har vi sagt tidigare från talarstolen.
När det gäller förslaget om utökade möjligheter
att förordna målsägandebiträde tycker att det är bra,
men jag skulle vilja att det även gällde stödpersoner,
t.ex. dem som finns inom omsorgsverksamheten och
som nu har eget boende. FUB har börjat utbilda stöd-
personer på vissa ställen. Men hur känner sig om-
sorgstagarna? De är utlämnade när de ställs inför
polisen, domstolen eller åklagaren och behöver det
här särskilda stödet. Stödpersoner måste garanteras
ersättning av statliga medel.
Man kan också ställa sig frågan: Hur mycket or-
kar frivilligorganisationen med? Vi får vara rädda om
dem, de gör ett ovärderligt arbete. Vi måste ha detta
med oss i alla situationer där frivilliga ställer upp.
Sedan vill jag lyfta fram frågan om vittnesstöd.
Vittnenas betydelse i rättsapparaten är stor. Därför
måste de få både stöd och skydd. Vittnesstödets ut-
bredning över landet tycker jag är positiv. Jag tycker
att det går ganska fort. Därför vill jag säga att
brottsofferjourerna har gjort en stor och viktig insats i
detta arbete.
När den här organisationen för vittnesstöd har
byggts upp över hela landet får det inte ha karaktären
av ett projekt med eldsjälar som står och faller med
dessa eldsjälar. För att få en långsiktig effekt krävs en
statlig administrativ hjälp till de ideella organisatio-
nerna. Det hävdar vi från Centerpartiet. Finns det
ingen tydlig markering, en spindel i nätet som orkar
stödja eldsjälarna och frivilligorganisationerna i deras
arbete, är det risk att det faller. Det arbetet är otroligt
viktigt. Därför måste det finnas ett statligt administ-
rativt stöd. Det kan sedan utformas utifrån de lokala
förutsättningarna, som kan se väldigt olika ut, men
det är viktigt att det markeras.
Vi har brottsoffer som utsätts för beväpnade rån
som sker i vårt samhälle och som har svårigheter att
gå tillbaka till sitt arbete - det kan ta åratal, de kanske
aldrig kommer tillbaka. Vi har brottsoffer som blivit
utsatta för lägenhetsinbrott där hela huset har vänts
upp och ned. Det känns ända in i benmärgen som ett
hot mot den enskilda integriteten. Och vi har dem
som bara råkat vara i vägen, som fått bilen eller cy-
keln stulen. Alla dessa brottsoffer måste få det rätta
bemötandet. De måste få känna att de rättsvårdande
myndigheterna gör allt för att klara upp begånget
brott och att det finns resurser för att klara detta. Det
känns oroande att höra de signalerna i samhället i dag
att det ändå inte händer någonting, att det inte är lönt
att anmäla, inte lönt att göra någonting.
Det är viktigt att brottsoffren får rimligt stöd och
hjälp och får ersättning för vad skadan har vållat.
Fru talman! Jag yrkar bifall till endast en av reser-
vationerna, det är reservation 3, men jag står natur-
ligtvis bakom alla våra reservationer i detta ärende.
Anf. 4 MARIANNE ANDERSSON (C)
Fru talman! Det är bra att lagen nu i och med för-
slaget i betänkandet kommer att ge utrymme för
brottsoffer att få tillgång till målsägandebiträde avse-
ende samtliga brott där det ingår fängelse i straffska-
lan. Det blir tydligt och klart. Men från oppositionen
har man bara tagit fram allting som fattas och som
inte är bra. Det är alltså brister, passivitet och grave-
rande missbelåtenhet.
I och med det här förslaget kommer vi nu ytterli-
gare steg på vägen för att ta till vara brottsoffrens
situation. Det måste klart och tydligt sägas härifrån.
Speciellt blir dessa regler tydliga och klara när det
gäller överträdelse av besöksförbud, där den utsatta
kvinnan verkligen är i behov av stöd i rättsprocessen,
vilket vi också har pratat om. Men varför har ni inte
lyft fram att detta blir mycket bättre? Det är väl så att
man måste vikta, tala om saker som är bra och om
saker som är dåliga, för annars blir det en väldigt
konstig bild av vad vi håller på med här.
Socialtjänsten har enligt betänkandet en viktig roll
att spela när det gäller samhällets stöd till brottsoffer.
Detta ansvar ska enligt förslaget lyftas fram och för-
tydligas så att det klart framgår att socialtjänsten har
ett ansvar för alla kommuninvånare som har utsatts
för brott och som behöver stöd och hjälp. Det är ock-
så bra. Men det skulle kunna regleras lite bättre på en
punkt. Det är enligt Miljöpartiets uppfattning inte
tillräckligt att i paragrafen i socialtjänstlagen skriva
att socialnämnden "bör" - alltså ordet "bör" - verka
för att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld
och andra övergrepp i hemmet får stöd och hjälp att
förändra sin situation. Så står det i lagstiftningen
sedan 1998. Vi anmärkte redan då på formuleringen
och ville att "bör" skulle ersättas av det mer förplikti-
gande ordet "ska".
När nu regeringen säger sig vilja framhålla soci-
altjänstens ansvar tycker vi att det vore på sin plats att
göra förändringen. Så, fru talman, yrkar jag bifall till
reservation 6, där ordet "bör" föreslås ersättas med
"ska".
Anledningen till att ett särskilt omnämnande gjor-
des speciellt om våld mot kvinnor var att Kvinno-
våldskommissionen fann så stora brister i social-
tjänstens arbete med frågor som rör våld mot kvinnor
att det bedömdes som nödvändigt att klargöra kom-
munens ansvarstagande i detta hänseende.
Enligt regeringen kvarstår bristerna angående
hjälpen till kvinnorna. Naturligtvis ska också barnen
till dessa våldsutsatta kvinnor omfattas. De är absolut
i behov av hjälp och ska inkluderas i insatserna.
Samtliga här - inte minst kd:s företrädare Väner-
löv och Centerpartiets företrädare - har sagt att barn
som ser sin mamma bli slagen måste ha skydd till-
sammans med mamman. Men samtidigt kommer det i
reservationer, i debatten och i betänkandet hela tiden
fram att man tycker att familjen är den bästa brotts-
förebyggande enheten. Nu säger man att kvinnor och
barn måste få hjälp, men det är ju i familjen dessa
övergrepp sker. Det måste ni erkänna. Vilken är den
farligaste platsen för kvinnor och barn att befinna sig?
Jo, det är i hemmet - i familjen. Det får vi inte glöm-
ma bort i den ensidiga propagandan.
Inriktningen på det framtida arbetet - det har re-
dan påbörjats - måste vara att alla myndigheter som
bemöter brottsoffer måste ha en beredskap och strate-
gi för hur de bäst ska ta hand om brottsoffer. Hela
samhället ska engageras och inte endast rättsväsen-
dets myndigheter, även om det är självklart. Det ska
också ske utbildningsinsatser och forskning. Där är vi
på god väg, men det tar alltid lång tid att föra ned
information i verksamheten, och det är besvärligt.
Men vi har kommit mycket långt på den vägen.
Det är också viktigt att konstatera att brottsoffer
inte är en enhetlig grupp utan personer med mycket
olika behov.
BRÅ:s alldeles nyutkomna rapport, som jag re-
kommenderar alla i justitieutskottet att läsa och som
heter Upprepad utsatthet för brott, ger intressant
kunskap.
Att stirra sig blind på statistik och rabbla siffror
för att underbygga sina teser, som så ofta förekommer
i justitieutskottets debatter, är en liten fälla. Statistik
kräver alltid en analys. I BRÅ:s undersökning visar
det sig att det ofta är samma personer eller objekt som
inom ett år har anmält att de utsatts för flera brott.
Studier från andra länder visar exakt samma resultat.
Analyserna baseras på polisanmälda brott i två av
landets kommuner och omfattar flera olika brottska-
tegorier.
Det som jag har tittat på inför denna debatt är
misshandel och hot. I båda dessa kommuner ser man
klart att 25 % av dem som har anmält att de är utsatta
för något av dessa brott - kvinnor t.ex. - utsätts igen
inom ett år för sådana brott. Det är självklart att det
ofta är samma man som ständigt angriper kvinnan.
Därför blir det många anmälningar.
Det är likadant med unga män som är ute i nöjes-
livet och förtär alkohol. Där är det samma personer
som återkommer.
Denna analys är viktig att ta med sig inför kom-
mande åtgärder, inte minst när det gäller förslagen
gällande de män som inte låter sina kvinnor vara i
fred. Det bereds i regeringen för tillfället förslag om
hur man ska hindra dem att våldföra sig upprepade
gånger.
De unga männen i krogsvängen med alkohol-
problem är också en riskgrupp. Det är bekant, men
den restriktiva alkoholpolitiken anser jag försvann i
och med EU-inträdet. Speciellt moderaterna är oint-
resserade av att föra en restriktiv alkoholpolitik. Det
har direkt samband med dessa brott.
Jag ska slutligen, fru talman, kommentera vad
som har sagts här. Gunnel Wallin sade att brottsoffer
har en undanskymd plats och att de inte är i fokus
samt att det har varit så under lång tid. Men under
min tid i riksdagen har det hänt väldigt mycket för
brottsoffer. Lagförslag har kommit fram. Vi kan bara
ta Brottsoffermyndigheten. Det tror jag är unikt för
Sverige. I andra länder finns det inga brottsoffermyn-
digheter och inget skadestånd. Detta säger jag apropå
Vänerlövs tal om hur dåligt det är.
Vi är unika. Vi har kommit väldigt långt. Det är
självklart att man alltid kan förbättra; det finns alltid
steg man kan ta. Den bästa av världar kan vi inte
riktigt uppnå, men vi måste säga att vi har kommit
väldigt långt.
Om Gunnel Wallin klagar på att det har gått för
sakta, att det inte är bra och att det har varit undan-
skymt undrar jag vad Centerpartiet gjorde de sex år
som man var med i regeringssamarbetet. Då hade
man alla chanser att gå fram ännu fortare. Jag tycker
att det skulle vara klädsamt om hon också sade det.
Fru talman! Jag har yrkat bifall till en reservation.
Anf. 5 K-G BIÖRSMARK (Fp)
Fru talman! Kia Andreasson säger att vi modera-
ter inte är nöjda med någonting och att vi har reserve-
rat oss för en massa avvikande åsikter. Det är väl rätt
och riktigt. Däremot vill jag säga att vi är nöjda med
ganska mycket av det som står i propositionen.
Men om vi tittar på s. 9 ser vi att utskottsmajori-
teten där skriver att det inte behövs några åtgärder
från riksdagens sida med anledning av de motioner
som tar upp rättsväsendets betydelse för brottsoffer.
Fru talman! Om inte Kia noterade att jag sade det
i mitt första anförande måste jag nu slå fast att ett
fungerande rättsväsende är den bästa garantin både
för att vi får färre brottsoffer och för att de brottsoffer
som finns får upprättelse. Då skulle jag vilja fråga om
Kia Andreasson är nöjd med det sätt som t.ex. närpo-
lisen har utvecklats på. Närpolisen hade varit den del
av rättsväsendet som naturligast hade kunnat hjälpa
brottsoffer och se till att antalet brottsoffer blev färre.
Den rapport som kom den 26 januari i år från Po-
lisförbundet visar att närpolisreformen har havererat.
Delar Kia Andreasson min uppfattning att en funge-
rande närpolis är viktigt för brottsoffren? Delar Kia
Andreasson också min uppfattning att närpolisrefor-
men har havererat?
Anf. 6 PER LAGER (Mp)
Fru talman! Jag delar Jeppe Johnssons åsikt att
närpolisen är oerhört viktig för brottsförebyggande
och problemorienterat polisarbete. Sedan kan man
diskutera hur illa denna reform har utfallit. Visst är
det tråkigt att det gjordes nedskärningar precis när
reformen infördes. Det har en stor psykologisk bety-
delse för dessa poliser som ska utföra allt det som de
har fått krav på sig att göra.
Men jag vill också säga att jag anser att Polisför-
bundet är alldeles för negativt. Det sätter jag i relation
till BRÅ:s rapport om närpolisen, som också har
kommit alldeles nyss, där man inte alls gör samma
analys som Polisförbundet. BRÅ har verkligen stude-
rat de olika polisdistrikten. Man säger att det var
tämligen bra. Det finns självklart nackdelar också,
men det är inte alls så negativt.
Jag rekommenderar att Jeppe Johnsson läser
BRÅ:s rapport angående närpolisens utveckling så att
vi kan återkomma till den diskussionen. Men själv-
klart måste vi göra mer, och det håller man på med.
Jeppe Johnsson vet också vilka satsningar det görs på
polisen. Det är inte obekant.
Anf. 7 ANNA LINDH (Utrikesminister)
Fru talman! Satsningarna på polisen är än så länge
snarare en skuldsanering. Vi får se i framtiden, och
kanske också i stjärnorna, om det blir någon riktig
satsning.
Kia Andreasson hävdar att närpolisens bristande
förmåga att göra det vi hade tänkt oss har psykologis-
ka orsaker, men den tanken delar jag inte. När larmet
går och man måste rycka ut till en bankrån eller till
ett allvarligt brott får man lämna sina närpolisupp-
gifter och bara sticka i väg.
Att vi har haft anledning att reservera oss på
många ställen beror inte enbart på propositionen, utan
det beror också på att det i detta betänkande behand-
las ett antal motioner från den allmänna motionstiden.
Och där har vi all anledning att på flera punkter kriti-
sera nuvarande ordning. Det gäller den här regeringen
och den saktfärdighet som finns på många av de om-
råden som jag framförde i mitt anförande.
Slutligen undrar jag om Kia Andreasson anser att
ändringen i lagen när det gäller mened och övergrepp
i rättssak hade bort komma nu efter ett år. Det kan ju
inte vara så komplicerat att ändra den lagstiftningen.
Anser Kia Andreasson att regeringen har varit senfär-
dig i detta avseende?
Anf. 8 PER UNCKEL (M)
Fru talman! Eftersom jag har gjort samma yrkan-
de som Jeppe Johnsson i detta avseende och vill ha en
likvärdig behandling av dessa brott har jag faktiskt
inte undersökt varför det har tagit den här tiden, men
jag ska göra det Jeppe Johnsson.
Anf. 9 ANNA LINDH (Utrikesminister)
Fru talman! Kia Andreasson sade att det var kläd-
samt att vara ödmjuk. Nu är det så att modet skiftar.
När det gäller Brottsoffermyndigheten undrar jag
vem som egentligen var pådrivande för att denna
myndighet skulle komma till. När det gäller brottsof-
ferkommittén är det ju längesedan det förslaget lades
fram. Det är därför som jag sade att vi har väntat på
att propositionen skulle komma så att vi skulle kunna
arbeta med detta och få fram förslagen.
Sedan tog Kia Andreasson upp missnöjet med op-
positionen. Vi från Centerpartiet tillhör faktiskt oppo-
sitionen. Jag framhöll faktiskt i mitt anförande att
mycket som var gjort var bra. Jag framhöll detta på
olika sätt. Men man lyssnar kanske bara till det man
vill höra.
Sedan gäller det nollvisionen i fråga om våld mot
kvinnor och barn. Även om det är gjort och vi har
tagit beslut så kan man se att det brister om man tittar
på verkligheten. Ett exempel är de hjälpmedel som
kvinnor kan ha för att skydda sig; det gäller larmpa-
ket osv. De räcker inte till, och ute på myndigheterna
säger man att det beror på att pengarna inte räcker till.
Man har inte råd att köpa de här. Då måste vi natur-
ligtvis arbeta även på det här sättet.
Anf. 10 PER UNCKEL (M)
Fru talman! Visst måste vi fortsätta arbetet, speci-
ellt när det gäller våld mot kvinnor. Och det är precis
det som görs i Regeringskansliet, och vi väntar på
förslag. Det är ju inte de förslag som är med här.
Men för övrigt, när det gäller brottsoffer, är t.o.m.
brottsofferjourerna, vad jag förstår, nöjda med dessa
förändringar som nu görs, och brottsofferjourerna vill
även vi från Miljöpartiet värna på alla sätt, så att de
fortsätter med sitt viktiga arbete och får stöd och
hjälp med lagförändringar härifrån riksdagen.
Anf. 11 ANNA LINDH (Utrikesminister)
Fru talman! Då är Kia Andreasson beredd att
ställa sig bakom vårt förslag om en nollvision när det
gäller våld mot barn och kvinnor.
Kia Andreasson lyfte tidigare upp diskussionen
om familjen och föräldrarna. Jag tycker att det är
viktigt att påpeka att det är föräldrarna som har an-
svaret för sina barn, och det är ett stort ansvar, och
det kan vara ett tungt ansvar, men det är viktigt att
påpeka att det innebär ett ansvar att vara förälder.
Och är det så att man inte klarar av detta ansvar måste
samhället ge stöd och hjälp. Det tycker jag är viktigt
att framhålla utifrån det angrepp som Kia Andreasson
gjorde.
Anf. 12 LARS OHLY (V)
Fru talman! Att sätta upp en nollvision är ju en
annan sak än det som jag sade om att vi skulle försö-
ka få bättre metoder och fortsätta arbetet, men jag vill
inte gå så långt att jag sätter upp en nollvision.
När det gäller föräldraansvaret kontra samhällets
ansvar är det precis som jag har sagt hela tiden i dessa
diskussioner, nämligen att samhällsansvaret måste
vara lika starkt som det ansvar som föräldrarna har.
Men det som skiljer borgarna från oss när det gäller
det som vi säger nu, Gunnel Wallin, är ju att familjen
som institution hela tiden värnas. Ni har inte riktigt
förstått den skillnaden, men vi får väl återkomma
många gånger till det begreppet.
Anf. 13 ANNA LINDH (Utrikesminister)
Fru talman! Jag vill fortsätta lite grann med det
som Gunnel Wallin var inne på apropå att Kia Andre-
asson sade att vi i oppositionen är negativa och inte
ser någonting bra osv. Jag vet inte om Kia Andreas-
son lyssnade speciellt uppmärksamt när jag började
mitt anförande för redan i andra meningen sade jag
ordagrant så här: Vi kristdemokrater är i grunden
positiva till regeringens förslag och till det betänkan-
de som nu är uppe till debatt.
Sedan vet jag att jag tyvärr drog över tiden några
minuter beroende på att jag mindes fel och trodde att
jag hade anmält mig för 15 minuter, men det var visst
bara 12. Om jag då skulle ha talat väl om allt det som
är bra hade vi kanske fått hålla på ännu längre, Kia
Andreasson. De flesta här kanske inte skulle tycka att
det var så lämpligt. Nog om det.
Sedan återkommer Kia Andreasson numera nästan
i varje anförande till den här fientliga hållningen till
familjen och till familjen som begrepp. Först ska jag
säga att vi kristdemokrater aldrig någonsin har hävdat
att det finns fullkomliga familjer. Människan är ofull-
komlig. Det finns brister i familjen. Visst gör det det,
men med sina brister är ändå familjerna de viktigaste
byggstenarna i vårt samhälle. Och familjen och för-
äldrarna är den viktigaste brottsförebyggande resur-
sen vi har, kan jag säga när vi nu ändå är inne på
brottsoffer och de frågorna. Det är också ett vederta-
get begrepp. Jag gissar att Miljöpartiet står bakom
FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Där
pratas det om familjen. Om jag inte minns fel står det
någonting om familjen exempelvis i § 16. Jag anser
att Miljöpartiet jobbar i kraftig motvind när man på
något vis försöker rasera familjebegreppet. Det kom-
mer inte att lyckas.
Anf. 14 LARS OHLY (V)
Fru talman! Jag är inte ute efter att rasera familje-
begreppet. Jag vill bara att vi ska ha en nyanserad
debatt. Och, Ingemar Vänerlöv, det farligaste stället
för kvinnor och barn att vistas på är hemmet, hos
familjen. Det är det som jag vill att Ingemar Vänerlöv
också ska kunna uttala här någon gång.
Angående klagolåten har jag en lapp här. Visst,
det kan stämma att Ingemar Vänerlöv har sagt att det
i grunden är positivt. Men sedan staplades meningar-
na ovanpå varandra. Det började med att Brottsoffer-
myndigheten inte lever upp till sina mål. FN:s dekla-
ration uppfylls inte. Det är brister över huvud taget i
alla myndighetsled, och det är en passivitet osv. Så
kontentan av anförandet var ju negativ. Det var en
liten positiv mening i början, men det andra tog över-
handen.
Anf. 15 ANNA LINDH (Utrikesminister)
Fru talman! Jag har lite svårt att förstå Kia Andre-
assons synpunkter på det sätt som man genomför ett
anförande. Jag nämnde ju att jag skulle uppehålla mig
vid de områden där vi hade annorlunda meningar än
utskottsmajoriteten. Självklart blir det då så att man
talar mer om reservationerna än om det som är posi-
tivt. Jag är övertygad om att Kia Andreasson egentli-
gen förstår det.
Återigen säger Kia Andreasson att det farligaste
stället för kvinnan att vistas på är hos familjen. Men
då får man ju också se lite grann på tidsaspekten. Hur
många timmar om dygnet befinner sig en kvinna i
familjens hägn? Hur många timmar om dygnet är en
kvinna ute och åker bil? Det dödas ju många kvinnor
i trafiken också, men där händer inte så mycket. Om
man tar detta i relation till den tid som man är på
olika ställen är det klart att man med statistik kan
bevisa det mesta. Det är jag övertygad om.
Sedan sade Kia Andreasson tidigare någonting om
att brottsofferjourerna var nöjda med de förändringar
som nu kommer till stånd. Det är inte riktigt säkert
därför att brottsofferjourerna är, som det är nu, syn-
nerligen missnöjda med att polisen inte fullgör den
skyldighet som man redan nu har, nämligen att man,
som det står, i lämplig utsträckning ska informera
brottsoffer om att det finns hjälp och stöd att få av
exempelvis brottsofferjouren och liknande organisa-
tioner. Det sker i alltför dålig omfattning.
Nu kommer regeringen inte med någonting nytt i
det här fallet. Man säger att någonting är på gång,
men det lilla man har sagt om vad som är på gång
tyder inte på att det kommer att bli några större för-
ändringar. Som jag tog upp i mitt anförande så är inte
brottsofferjourerna speciellt nöjda i den delen.
Anf. 16 HOLGER GUSTAFSSON (Kd)
Fru talman! Det var ju intressant att få veta att det
var tidsaspekten och tidsfaktorn som avgör hur farligt
det är att vistas någonstans. Familjen, och det brotts-
förebyggande arbetet och tryggheten där, beror alltså
på tiden, och kan jämföras med att ge sig ut på en
osäker och riskfylld färd med en bil i kraftig trafik.
Det ska vi komma ihåg! Det var noterbart.
Anf. 17 ANNA LINDH (Utrikesminister)
Fru talman! Rätten för alla som utsatts för brott är
att få sin anmälan behandlad på ett korrekt sätt och
bemötas på ett värdigt sätt, och det gäller inte bara i
kontakten med polisväsendet.
Det är lika självklart under hela rättsprocessen,
såväl vad gäller kontakten med åklagare som med
domstolspersonal.
En person som har utsatts för brott ska alltid kun-
na känna sig trygg i sina kontakter med rättsväsendet.
Han eller hon ska informeras om vilka möjligheter
som finns till hjälp och stöd. Även om man inte kan
tro det, efter att ha lyssnat på delar av oppositionen,
så pågår det faktiskt ett stort antal projekt runtom i
landet i en rad olika myndigheter och organisationer
som just syftar till att förbättra villkoren för dem som
har utsatts för brott.
Men även om ett antal åtgärder har vidtagits under
de senaste decennierna för att stärka brottsoffrens
ställning så betyder inte det att det inte återstår en hel
del att göra på brottsofferområdet. För det gör det -
hela samhället måste bli bättre på att bemöta brottsof-
fer.
I det förslag som vi diskuterar i dag ingår både la-
gändringar och andra åtgärder.
Jag börjar med lagstiftningen.
Det första är att rätten till målsägandebiträde ut-
vidgas genom att begränsningen till brott enligt
brottsbalken tas bort.
Det blir alltså möjligt för domstolen att förordna
målsägandebiträde vid överträdelse av t.ex. besöks-
förbud.
Det andra är att socialtjänstens ansvar förtydligas.
Socialtjänsten har en viktig roll att fylla när det gäller
samhällets stöd till brottsoffer - inte minst vad gäller
stödet till utsatta barn.
För att lyfta fram och förtydliga detta ansvar före-
slås att socialtjänstlagen kompletteras så att det klart
framgår att socialtjänsten har ett ansvar för alla kom-
muninnevånare som har utsatts för brott.
Regeringen vill också införa en skyldighet för
åklagare att informera målsägande om s.k. positiva
åtalsbeslut, dvs. att åtal har väckts mot dem eller den
som är misstänkta för brottet.
Det kommer också att införas en skyldighet för
åklagare och domstol att underrätta socialtjänsten om
beslut om besöksförbud när parterna som beslutet
berör har gemensamma barn.
Men det räcker inte bara med förändrad lagstift-
ning, utan det som också, och framför allt, behövs för
att stärka brottsoffrens ställning är attitydförändringar
hos dem som möter brottsoffer och att den lagstift-
ning som redan finns i dag används på ett riktigt sätt.
Det behöver också bli bättre samverkan mellan myn-
digheter som möter brottsoffer.
De satsningar som nu också görs på det brotts-
förebyggande arbetet spelar självfallet också en stor
roll. Genom effektiva brottsförebyggande insatser
minskar antalet brott. Färre brott leder till att färre
människor drabbas av brott, och känslan av trygghet
kan öka.
Ökad kunskap behövs! I dag finns det brister i
bemötandet och omhändertagandet av brottsoffer som
förmodligen har sin grund i dåliga kunskaper om vad
det innebär att bli utsatt för brott.
Alla som arbetar inom rättsväsendet och som
kommer i kontakt med brottsoffer bör därför få ut-
bildning om detta - och då inte bara en gång, utan det
måste göras kontinuerligt.
Därför får Rikspolisstyrelsen, Riksåklagaren och
Domstolsverket i uppdrag att i samverkan med
Brottsoffermyndigheten genomföra utbildning i
brottsofferfrågor för den personal som ännu inte har
fått någon sådan utbildning.
Man får också i uppdrag att - även här i samråd
med Brottsoffermyndigheten - ta fram handlingspla-
ner för hur man ska arbeta i framtiden för att uppnå
de berättigade krav som finns från brottsoffren.
Dessa handlingsplaner bör redovisas till regering-
en i samband med årsredovisningen för i år.
Dessutom skärps kraven på att poliserna ska in-
formera målsägande om det stöd och den hjälp som
finns att få, bl.a. från ideella organisationer.
Samverkan mellan de rättsvårdande myndigheter-
na måste bli bättre. Där måste man i större utsträck-
ning utgå från en helhetssyn på verksamheten och ha
medborgarperspektivet i fokus. Medborgarperspekti-
vet är nämligen grunden för, och ska genomsyra, allt
arbete.
En rad olika projekt för att förbättra samverkan
har också inletts. Rättskedjeprojekten, som syftar till
att med bibehållen kvalitet åstadkomma en snabbare
genomströmning genom hela rättskedjan är en del i
detta. Men det räcker inte heller bara med samord-
ning av de rättsvårdande myndigheternas insatser.
Bättre samverkan behövs också mellan de ideella
organisationerna, liksom mellan dem och den offent-
liga verksamheten.
Det s.k. Örebroprojektet med en brottsoffersam-
ordnare är ett exempel på detta, som har visat sig ha
många positiva effekter.
Projektet ledde till att vittnesstöd initierades vid
tre tingsrätter, att nätverk byggdes upp mellan före-
trädare för olika myndigheter i regionen och att ett
flertal utbildningar i brottsofferrelaterade frågor an-
ordnades.
De konkreta åtgärder som genomfördes har gett
efterverkningar som har varit mycket positiva och
viktiga för utvecklingen av brottsoffertänkandet. Just
detta att det fanns en brottsoffersamordnare på plats,
som hade kontinuerliga kontakter med myndigheter
och ideella organisationer, gjorde att diskussioner och
aktiviteter i ett brottsofferperspektiv ökade.
Därför bör också Brottsoffermyndigheten ges i
uppdrag att starta lokal brottsoffersamverkan på yt-
terligare platser i landet.
Den vittnesstödsverksamhet som har vuxit fram
under den senaste tioårsperioden fyller en mycket
viktig funktion. I dag finns det vittnesstödsverksam-
het vid 32 av landets tingsrätter och vid tre hovrätter.
När vittnen och andra som har kommit till dom-
stolen och mötts av en person som har till uppgift att
stödja dem har de känt sig tryggare - det säger sig
självt. Jag vet själv hur jag kände det när jag för
första gången skulle vittna. Bara kallelsen till dom-
stolen som man fick gjorde att man blev nervös. Det
börjar kanske bli något bättre nu, men den är ofta
formulerad på ett opersonligt sätt. Man kan tycka att
detta är detaljer, men för många är en sådan här fråga
jätteviktig.
Man känner sig ofta osäker och otrygg när man
kommer till domstolen. Jag själv hade tur - det fanns
vittnesstöd på plats. Det var verkligen skönt att ha
någon att prata med som kunde berätta lite om vad
som skulle hända och som man visste fanns där hela
tiden, även om jag ska erkänna att jag stundtals under
rättegången kände det som att det var jag själv som
var anklagad.
Det är alltså oerhört viktigt att vi nu fortsätter att
bygga ut vittnesstödsverksamheten så att vittnesstöd
finns vid samtliga tingsrätter och hovrätter inom tre
år. Regeringen tänker därför ge Brottsoffermyndig-
heten och Domstolsverket i uppdrag att ta fram en
plan för detta, och presentera den senast den 31 de-
cember i år.
Det är också viktigt att Domstolsverket fortsätter
sitt arbete med att förbättra domstolarnas bemötande
av parter, vittnen, målsägande och andra som kom-
mer i kontakt med domstolen. Det gäller naturligtvis
också lokalernas utformning.
Det är inte acceptabelt att det fortfarande före-
kommer att kvinnor som utsatts för sexuella över-
grepp tvingas möta och vänta tillsammans med den
misstänkta gärningsmannen i domstolens gemen-
samma väntrum.
De åtgärder som nu föreslås kräver också en del
resurser, som också har sagts här tidigare. Därför
föreslås också att 9,5 miljoner kronor skjuts till under
en tvåårsperiod - 3 miljoner för i år och 6,5 miljoner
för nästa år. Vi kommer med största sannolikhet att få
anledning att återkomma till resursfrågorna i samband
med behandlingen av vårbudgeten och tilläggsbud-
geten och i höstbudgeten.
Det här förslaget syftar alltså till att förbättra stö-
det och skyddet för brottsoffer. Jag tror faktiskt att vi
i många delar är överens om hur vi ska gå vidare i de
här frågorna - och det har några också nämnt i de-
batten - även om några partier vill lite mer och lite
fortare än andra. Några vill ha lite mer information
osv.
Därför tycker jag att det är lite trist att det finns 17
reservationer i det här ärendet som rör ett område där
vi alla är överens i de allra flesta frågorna. Men det är
väl så det är, och det är kanske så debatterna ska vara
här.
Jag är i alla fall ganska säker på att de åtgärder
som vi nu föreslår, tillsammans med den process som
redan tidigare har satts i gång på brottsofferområdet,
kommer att leda till att stödet för brottsoffer kommer
att öka väsentligt.
Fru talman! Med det yrkar jag bifall till förslaget i
betänkandet om stöd till brottsoffer och avslag på
samtliga reservationer.
Anf. 18 HOLGER GUSTAFSSON (Kd)
Fru talman! Helena Zakariasén har talat om alla
de förtjänster som det här betänkandet har. Jag kan
hålla med henne om att det har ett antal förtjänster.
Men det är väl inte en slump att det faktiskt finns 17
reservationer. Helena Zakariasén beklagar att de finns
där. Jag tycker i stället att Helena Zakariasén skulle
ha tagit dem till sig. Då hade vi kanske kunnat enas
på några av de här punkterna.
En av de punkterna gäller möjligheten till elektro-
nisk övervakning av män som bryter mot besöksför-
budet. Det är möjligt enligt BRÅ:s utredning. Två
justitieministrar har sagt här i kammaren att departe-
mentet bereder frågan. Utskottet skriver så här i ma-
joritetstexten: "Utskottet avstyrkte liknande yrkanden
våren 2000." Det är ju ganska vanligt, men därför
finns det ingen anledning att avstyrka dem i dag.
Vidare skriver man: "Utskottet hänvisade till det
redan då pågående beredningsarbetet inom Justitiede-
partementet.
Utskottet anser alltjämt att det pågående bered-
ningsarbetet bör avvaktas."
Det bereds, och det förbereds, men sedan händer
det inte så mycket mer.
Nu skulle jag vilja ställa en fråga till Helena Zaka-
riasén. Anser Helena Zakariasén att det är ett bra
förslag att man ska kunna övervaka de män som gång
på gång bryter mot besöksförbudet med elektronisk
boja? BRÅ har ju sagt att det är möjligt.
Anf. 19 ANNA LINDH (Utrikesminister)
Fru talman! Förslagen bereds. Ja, Jeppe Johnsson,
det gör de. Det kan ju finnas anledningar till det. En
anledning kan bl.a. vara att vi vill lägga fram så bra
förslag som möjligt. Jag har aldrig trott på tanken att
man ska stressa fram förslag för att sedan kanske få
ändra dem för att de inte är tillräckligt bra och inte
går att använda. Jag tror att man jobbar på i den takt
som är möjlig för att få fram ett så bra förslag som
möjligt.
Jag tror att detta med elektronisk övervakning när
man bryter mot besöksförbud är en möjlig väg att gå.
Vi får se hur förslaget kommer att se ut när det väl
kommer. Jag tror att man kan titta på detta.
Anf. 20 MARIANNE ANDERSSON (C)
Fru talman! Jag får väl lite skämtsamt säga att
Helena Zakariasén nu har gett stressen ett nytt ansik-
te. Justitiedepartementet har svarat på det här sättet
länge. Jag kan inte tycka att det handlar om att vi
stressar fram ett förslag. Det är väl snarare så att vi
måste knuffa på dem där borta. För mig förefaller det
vara så att man inte vill. Man förhalar och förhalar.
Tidningarnas Telegrambyrå skrev den 3 maj föl-
jande: "Nästan hälften av alla svenska kvinnor mellan
15 och 64 år har någon gång utsatts för våld eller hot
av en man. Detta visar en ny stor undersökning från
Uppsala universitet."
Det är Eva Lundgren, professor i sociologi vid
Uppsala universitet, som säger detta till TT. Rappor-
ten i sin helhet ska presenteras den här veckan.
Helena Zakariasén, jag och övriga här i kammaren
är ju medvetna om att många kvinnor har det besvär-
ligt. Det finns kvinnor som gång på gång utsätts för
trakasserier från en man som har fått ett besöksförbud
och inte accepterar det utan fortsätter att bryta det.
Dessa män bör rimligen tas i örat ordentligt av sam-
hället. Då tycker jag att vi alla här bör knuffa på Jus-
titiedepartementet och inte tala om att vi inte ska
stressa dem. Om de blir stressade av att försöka få
fram en sådan reform är det dags att byta ut dem som
sitter där. Det hoppas jag verkligen sker om knappt
ett och ett halvt år.
Anf. 21 ANNA LINDH (Utrikesminister)
Fru talman! Jag sade att man inte ska stressa fram
förslag, Jeppe Johnsson, och det ska man inte. Sedan
vet jag inte om man ska kalla det här för stress eller
inte.
Låt mig förtydliga mig. Jag vill ha fram ett så bra,
konkret och tryggt förslag som möjligt som kan hjäl-
pa de här kvinnorna. De behöver hjälp och stöd. Det
är ingen tvekan om det. Jag vill se till att förslaget blir
så heltäckande som möjligt. Man kan beklaga att det
tar lite tid. Jag hoppas naturligtvis också att det kom-
mer så fort som möjligt.
Anf. 22 MARIANNE ANDERSSON (C)
Fru talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till
Helena Zakariasén. Vi är överens om att det är posi-
tivt med de ökade möjligheterna att få målsägandebi-
träde.
Men Brottsofferutredningen lade ju också fram
förslag om att det skulle vara möjligt att få stödperso-
ner och ersättning för dessa. Den sociala tryggheten
betyder otroligt mycket för vissa personer. I mitt
anförande nämnde jag t.ex. de utvecklingsstörda. Är
det inte rimligt att de får den sociala tryggheten att ha
med sig en stödperson som känner till deras förhål-
landen vid t.ex. ett polisförhör eller vid en rättegång?
Det är min första fråga.
Helena Zakariasén nämnde försöket i Örebro med
kontinuerliga kontakter med brottsoffersamordnare.
Där ser man exempel på hur viktigt det är att man har
en statligt försörjd person som är spindeln i nätet. Jag
skulle vilja se samma sak när det gäller vittnesstödet,
annars kommer inte det att utvecklas över hela landet
och hålla i sig långsiktigt. Och långsiktighet är oer-
hört värdefullt här.
Anf. 23 ANNA LINDH (Utrikesminister)
Fru talman! Jag vet inte riktigt om Gunnel Wallin
menar en stödperson som utses av domstol, som bl.a.
diskuteras i betänkandet. Den utvidgade rätten till
målsägandebiträde är väldigt bra. Målsägandebiträdet
fyller en viktig funktion, men det finns kanske andra
behov av stöd också, som Gunnel Wallin säger. Men
jag är inte helt säker på att det är en stödperson ut-
sedd av domstolen som är det bästa, utan det är kan-
ske nätverket och kontaktnätet runt den drabbade som
ska fylla den funktionen.
När det gäller vittnesstödsverksamheten tror jag
att det var viktigt att de här samordnarna tillsattes,
framför allt kanske i uppbyggnadsskedet. Sedan tror
jag nog att vittnesstödsverksamheten ska ha en ideell
bas. Jag tror att det har varit viktigt att ha en samord-
nare av den karaktär som har funnits för att komma i
gång.
Anf. 24 K-G BIÖRSMARK (Fp)
Fru talman! Jag är inte riktigt nöjd med svaret.
När det gäller stödpersoner är det ju så att de om-
sorgstagande i dag har eget boende. Det finns inte
personer som är avlönade i omsorgsvården som kan
följa med hela dagar på t.ex. polisförhör eller rätte-
gångar. Det finns inte i vårt samhälle. Därför är det
otroligt viktigt i dessa speciella situationer att det
finns. Det har ju också utredningen förespråkat, för
att ytterligare förtydliga min fråga.
Så till detta med vittnesstöd. Alla vi som har star-
tat projekt vet att det går an så länge det finns ett
ekonomiskt stöd. Då brukar det hålla. Sedan är det
risk att det faller inte minst i besparingstider och
besvärliga tider. Vittnesstöd är ju en otroligt viktig
angelägenhet. Det är viktigt att ge ett statligt bidrag
till ett organisatoriskt stöd till den frivilliga verksam-
heten. Den måste vi vara rädda om.
Anf. 25 ANNA LINDH (Utrikesminister)
Fru talman! Det är helt riktigt, Gunnel Wallin. Vi
stöder ju också den här verksamheten. Vi gör ju det
även med resurser. Något annat kan man inte säga om
det.
Det är oerhört viktigt att verksamheten utvecklas.
Det har jag också sagt ett antal gånger. Resurser av-
sätts för att den ska fortsätta utvecklas och byggas ut
till samtliga tingsrätter och hovrätter i landet inom en
treårsperiod, förhoppningsvis snabbare än så. Det
behövs stöd i den uppbyggnadsverksamheten, det tror
jag absolut att det gör. Men det ideella inslaget tror
jag ändock är viktigt.
Så det här med stödperson. Jag känner med vad
Gunnel säger. Det är inte det. Men frågan är om det
är domstolen som ska ha den rollen och utse en stöd-
person. Det borde finnas möjlighet för dem omkring
den drabbade personen. De skulle kunna fungera som
stödpersoner, tycker jag. Kommunerna borde ta det
ansvaret eftersom vi slår fast att det ska bli ett tydli-
gare ansvar för socialtjänsten i kommunerna att vara
stöd till brottsoffer.
Anf. 26 K-G BIÖRSMARK (Fp)
Fru talman! Jag vill komma in lite grann på det
här med polisens informationsskyldighet. Undersök-
ningar visar, som jag sade i mitt anförande, att mer än
hälften av brottsoffren ej hade fått någon information
om att det fanns möjlighet att få hjälp och stöd av en
brottsofferjour.
Detta är regeringen medveten om. Det framgår av
propositionen. Regeringen säger också på s. 28, tror
jag att det är, att information till brottsoffer är av
utomordentligt stor vikt.
Med detta som bakgrund finner jag det lite under-
ligt att regeringen inte åstadkommer någonting som
direkt förbättrar för brottsoffren. Jag undrar vad He-
lena Zakariasén anser om det faktum att det inte
framkommer någonting i propositionen och i ut-
skottsmajoritetens förslag som förbättrar när det gäl-
ler den här skyldigheten. Vad som står är att en för-
ändring av förundersökningskungörelsen är att vänta.
Men när man ser lite grann vad som aviseras där kan
man dra slutsatsen att det inte kommer att bli några
större förbättringar.
Mot den bakgrunden, med de brister som finns,
undrar jag om Helena Zakariasén är nöjd som till-
ståndet ser ut i dag. Det hade varit möjligt för ut-
skottsmajoriteten att gå med på vår reservation för att
snabbt åstadkomma en klart förbättrad situation. Det
skulle vara till stor fördel för brottsoffren.
Anf. 27 ANNA LINDH (Utrikesminister)
Fru talman! Jag kan hålla med om att det är be-
klagligt att brottsoffren känner att man inte har fått
information om vilket stöd och vilken hjälp som fak-
tiskt finns att få.
Men vi ska inte glömma bort att det ändå pågår
arbete på många ställen runtom i landet. På polis-
myndigheten i min egen kommun har det varit själv-
klart under ganska lång tid att man informerar om
vilket stöd och vilken hjälp som finns att få i samhäl-
let för den som har varit utsatt för brott. Jag har själv
varit i den situationen, och jag har fått informationen
om vilket stöd och vilken hjälp som finns.
Men det är klart att man kan önska att det blir
bättre. Självfallet gör jag det. Jag hoppas att de
skärpningar vi nu föreslår och de som senare ska
komma blir så tydliga som möjligt så att man tar det
här på allvar ute i polismyndigheterna.
Anf. 28 PER LAGER (Mp)
Fru talman! Jag noterar med tillfredsställelse att
Helena Zakariasén tycker att förhållandena är be-
klagliga. Så långt är det bra.
För min egen del tycker jag att det är beklagligt
att inte Helena Zakariasén är beredd att så snabbt som
möjligt se till att åtgärder vidtas för att situationen
snabbt förbättras för brottsoffren. Det hade nämligen
gått att göra det genom att ansluta sig till reserva-
tion 7.
Anf. 29 ANNA LINDH (Utrikesminister)
Fru talman! Jag står fortfarande kvar vid att jag
tycker att det är beklagligt. Men det är lika viktigt att
man i en process för fram det här till polisen.
Brottsoffren måste ha rätt att få information. Det
fungerar faktiskt redan i dag på ett antal ställen. Vi
får inte måla hin håle, tänkte jag säga, på väggen på
alla områden. Vi ska också lyfta upp arbetet där det
faktiskt fungerar.
Men sedan ska vi naturligtvis i den mån det går
skynda på arbetet, så att det här genomförs så fort
som möjligt. Man har den insikten på polismyndig-
heterna runtom i landet. Där har jag ingen annan
åsikt.
Anf. 30 PER LAGER (Mp)
Fru talman! Jag ska börja med att yrka bifall till
förslaget i betänkandet. Jag vill redan nu tala om att
jag i den här debatten inte tänker ägna tid åt att dis-
kutera polisens resurser. Det tänker jag diskutera i
andra debatter. Jag vill lägga min tid på att diskutera
brottsoffer.
Jag har lyssnat på debatten, och jag tycker att det
har blivit en bra debatt. Vi i Vänsterpartiet har förstå-
else för de synpunkter som finns i många av reserva-
tionerna. Det handlar, som flera har sagt här, om att
det ska ske lite mer lite snabbare och lite tydligare.
Det är bra att man reserverar sig för det, tycker jag.
Då får vi ju möjlighet att följa upp det på ett bra sätt.
Vi i Vänsterpartiet är inte alls prestigefyllda om
det skulle visa sig att man behöver skynda på senare
eller att det behövs förändringar. Det är bra att det
skrivs reservationer när det gäller alla betänkanden,
och framför allt när det gäller det här betänkandet
som är så viktigt.
Flera har berättat om vad betänkandet innebär.
För oss i Vänsterpartiet är det glädjande att man med
det här förslaget utökar stödet till brottsoffer, att man
utvidgar begreppet brottsoffer. Tidigare, om man
läser socialtjänstlagen, har det helt inriktat sig på
kvinnors situation, vilket också har varit bra. Nu
skriver man att det handlar om alla som utsatts för
brott och deras anhöriga. Det tycker vi är välkommet.
Brottsoffers upplevelser, deras situation och reak-
tioner varierar. Det är viktigt att förstå att brottets art
kanske inte nödvändigtvis behöver stå i proportion till
styrkan i reaktionen. Gunnel Wallin nämnde här ett
lägenhetsinbrott.
Jag känner till en kvinna som vistats utomlands på
en resa och fann hela lägenheten i kaos när hon kom
hem. Ingenting hade stulits. Det hade bara rörts om.
Hon beskrev det så här: Det kändes som om någon
krupit in i min själ och rört om.
Den kvinnan var sjukskriven under en lång peri-
od, även om många kanske tyckte att det här brottet
var rätt banalt. Men hon reagerade på det sättet.
Det finns andra människor som utsätts för mycket
grövre brott men klarar av att återvända till världen
och livet på kort tid.
Vi som står utanför kan aldrig döma eller bedöma
hur människor reagerar. Jag kan inte säga hur jag
skulle reagera om jag utsattes för vissa brott, och ni
kan säkert inte heller göra det.
Fru talman! Jag tänker ägna resten av mitt anfö-
rande åt att ge ett exempel från verkligheten som jag
lärt mig och fått insyn i. Det är ett exempel från män-
niskor som jag känner.
En kvinna blir våldtagen på väg hem från en fest.
Ett samlag fullbordas och hon lämnas slagen och
blödande. Ambulansen kommer, och hon skjutsas till
sjukhus. Hennes man blir kontaktad.
Hon har två barn: en flicka på 14 år och en pojke
på 17 år. Hennes föräldrar bor i samma stad. De är i
65-årsåldern. Hon har en syster med familj i samma
stad.
Mannen och mamman kommer till sjukhuset. Ma-
ken är mycket upprörd och arg. Mamman är ledsen
och gråter.
Det sker en polisanmälan.
Kvinnan kommer samma natt hem till barnen.
Hon har svårt att prata om vad som har hänt. Hemmet
fylls av skuld och skam.
Kvinnan söker inte hjälp. Kvinnans mamma blir
sjuk och deprimerad. Hon går till doktorn och får
sömntabletter. Pappan känner sig fruktansvärt otill-
räcklig. Han kan inte stötta vare sig sin fru eller sin
dotter. Dottersonen söker sig till sin morfar, men båda
har svårt att uttrycka vad de känner. Det blir mest prat
om annat. De går som katten kring het gröt och tassar.
Sonen tror att man inte får prata med mamma och
pappa om det som har hänt.
Dottern som är 14 år pratar inte med någon. Hon
skäms för mamman. Hon är också arg på sin mamma
som har varit på fest utan pappa och som inte har
tagit sig hem på ett säkert sätt, något som mamman
alltid försökt att tala om för sina barn att de ska göra.
Hon skäms också för mamman, eftersom hon tycker
att mamman beter sig lite larvigt när hon är på fest.
Det blir väldigt skuldbelagt för flickan att prata om
detta.
Den våldtagna kvinnan mår jättedåligt. Hon är
sjukskriven från sitt arbete som undersköterska på en
kirurgavdelning på ett sjukhus.
Mannen som arbetar som snickare har svårt att
koncentrera sig när han är på jobbet. Han undrar
ständigt hur hustrun har det där hemma. När han
kommer hem är han trött eftersom hela familjen sover
dåligt. Han och dottern måste hjälpas åt att laga mat,
städa, tvätta och handla eftersom hustrun inte orkar.
Han tror att hustrun inte vill prata om vad som hänt
den där kvällen. Den där kvällen, kallar de det som
hände. Man nämner det alltså inte vid dess rätta ord,
utan kallar det "den där kvällen".
Sonen är nästan aldrig hemma. När föräldrarna
frågar vart han ska, svarar han: Ut.
Kvinnans berättelse till polisen ger resultat. Hon
får identifiera den misstänkte gärningsmannen. Det
blir rättegång och han döms till fängelse.
Förhållandet i familjen blir allt svårare. Kvinnan
äter lugnande mediciner för att orka kliva upp och för
att våga gå ut. Hon isolerar sig från sina vänner och
träffar bara sin mamma och sin syster. Helst vill hon
träffa dem varje dag. För mamman är det okej, men
för systern är det svårare eftersom hon har tre barn
och en man som arbetar på obestämda tider.
Systern vill gärna träffa sin syster, men känner att
tiden inte räcker till, och hon har svårt att förklara för
sin man varför hon behövs i sin systers situation.
Mannen börjar klaga och relationen är långt ifrån bra.
Våldtäktsmannen är en 45-årig man. Han har två
systrar och en åldrande mamma. Han har alltid be-
traktats som en ensling. Han har ingen speciellt bra
relation till sin mamma och sina systrar. Händelsen
gör att systrarna och mamman också mår dåligt.
Mamman får ett s.k. hysteriskt anfall och hamnar
på sjukhus. Hon skäms fruktansvärt och vägrar totalt
att prata med någon om vad som hänt. Sjukhusperso-
nalen försöker efter bästa förmåga att hjälpa henne,
men upplever att det är svårt. Mamman äter sedan
tidigare sömntabletter, och får nu också lugnande
mediciner.
Systrarna, båda lärare, vill heller inte prata om
vad som hänt. Båda har familj med man och barn, och
ingen av dem vill prata med sin familj om vad som
hänt. Deras barn lär sig att inte prata om vad som
egentligen är det viktigaste i deras liv just nu, utan de
tassar också omkring.
Den ena systern engagerar sig i sitt arbete. Hon
utökar sitt motionerande och hinner i princip ingen-
ting annat. Den andra blir fruktansvärt arg på sin bror
och bestämmer att hon aldrig någonsin mer så länge
hon lever ska ha någon som helst kontakt med sin
bror.
Mamman slutar helt att umgås med sina väninnor
och isolerar sig totalt. Hon tänker ständigt på sin son
och rannsakar sig själv och undrar vad hon som
mamma gjort för fel. Hon känner att hon är totalt
misslyckad och en dålig människa.
Två år efter domen är den våldtagna kvinnan fort-
farande hemma från sitt arbete. Hon har svårt att
sova. Hon drar sig undan och vill inte prata om vad
som hänt. Hon vill inte ha någon som helst fysisk
kontakt med sin man.
Dottern är så gott som aldrig hemma. Hon är ute
sent på nätterna, och är ibland borta en hel helg.
Sonen har nyss slutat gymnasiet och har fått ett
vikariat inom kommunens parkverksamhet. Han letar
egen lägenhet, och pratar så gott som aldrig med sin
mamma. Han går ofta på fotboll med sin morfar. Det
är den enda kontakt han har med sin familj.
Mannen går ständigt och funderar på den där
kvällen. Han ser framför sig vad som hände och
drömmer om det på nätterna. Han bär på en ständig
känsla av maktlöshet och frustration. På senare tid har
han fått ont i magen. Han väntar på tid på sjukhus för
att undersöka sin mage.
Våldtäktsmannen har flyttat till en annan kom-
mun. Han använder mer och mer alkohol, och har
ingen som helst ordning i sitt liv. Han lever på social-
bidrag. Hans systrar lever sina egna liv. Den ena
försöker ha lite kontakt med sin bror, men pratar
aldrig om det som hänt eller om hur hon känner. Den
andra håller fast vid sitt beslut att aldrig någonsin mer
ha något att göra med sin bror. Mamman bor sedan
ett halvår tillbaka på servicehus och varken äter eller
sover, och hon anser att det är broderns fel att mam-
mans situation är som den är. Det stärker henne i
hennes beslut angående kontakt med brodern.
Så här kan det se ut. Jag tror inte att den här situa-
tionen är unik. Jag försöker bara visa hur många per-
soner som drabbas när det begås ett brott. Jag försö-
ker också visa hur många insatser som behövs och
hur viktigt det är med samverkan för att rätt männi-
skor ska ge rätt sorts hjälp.
Det är bra med tydligt ansvar som det nya försla-
get förtydligar i socialtjänstlagen, men det kan bli
bättre. Därför tycker jag att det är bra med reservan-
ternas åsikter. Vi får då följa upp detta och se hur det
kommer att fungera.
Anf. 31 ANNA LINDH (Utrikesminister)
Fru talman! Det är inte svårt att förstå att den som
har varit utsatt för det brott som Yvonne Oscarsson
utförligt beskrivit mår fruktansvärt dåligt.
Nästan alla brottsoffer mår mycket dåligt. Det
gäller även butiksägaren som varit utsatt för ett van-
ligt snatteri. Jag har träffat på ett antal sådana som
sitter på kontoret och gråter.
Det behövs inte så här ruskiga brott och tragiska
omständigheter för att någon ska må dåligt vid ett
brott.
Yvonne Oscarsson deklarerade redan från början
att hon inte tänkte kommentera några resurser. Jag
ska inte tvinga henne till det. Men Yvonne Oscarsson
öppnar lite genom att tala om att det finns många
reservationer som hon tycker är bra. Har Yvonne
Oscarsson funderat på att stödja någon av dem?
För att vi inte ska komma ifrån att det är det här
betänkandet vi behandlar skulle jag vilja be Yvonne
Oscarsson att nämna åtminstone någon av reservatio-
nerna - det behöver inte vara Moderaternas - som
hon känner sympati för.
Anf. 32 SÖREN LEKBERG (S)
Fru talman! Tack, Jeppe Johnsson för den frågan.
När vi har diskuterat det här i samarbete med re-
geringen och Miljöpartiet har vi tittat på andra parti-
ers motioner och försökt göra avvägningar och kom-
ma fram till vad vi tycker. Så brukar vi jobba. Jag tror
att andra partier jobbar på liknande sätt.
När det gäller strategier för stöd till brottsoffer
finns det reservationer från alla borgerliga partier. Vi
har tittat på reservationerna och funnit att de är kloka
och bra, men det handlar, som jag inledningsvis sade,
om att utskottets förslag ger lite mer och är lite snab-
bare och kanske lite tydligare. Vi tycker att vi har
landat väl i den skrivning som utskottet har kommit
överens om.
I detta sammanhang kan jag även ta upp motions-
förslaget av Gunnel Wallin m.fl., Centerpartiet, om
en "nollvision" för bl.a. våld mot kvinnor. Den tan-
ken är jättebra, och det är väl ingen av oss som tycker
annorlunda. Men det handlar också här om att det ska
gå lite snabbare. Jag litar på att de som arbetar med
dessa frågor inom Regeringskansliet jobbar så snabbt
som de kan.
Jag kommer här in på den debatt om stress som
fördes av Helena Zakariasén. Jag utgår från att man
tar i anspråk den tid som behövs för att man ska få
fram bra förslag.
Min talartid är slut, så jag får återkomma.
Anf. 33 PER LAGER (Mp)
Fru talman! Yvonne Oscarsson säger att utskottets
förslag är lite tydligare och snabbare, men det är inte
speciellt angeläget eftersom deras genomförande
kanske ändå tar den tid som det tar. Det är inte så
bråttom, och vi kommer på sikt att få rätt.
Anf. 34 SÖREN LEKBERG (S)
Fru talman! Man kan inte alls utgå från att det inte
är bråttom, men eftersom det är så viktigt måste det
kanske få ta den tid det tar. Jag kan som exempel
peka på brott mot barn. Ingemar Vänerlöv var inne på
hur man behandlar barn i förhörssituationer, och det
är oerhört viktigt. Expertisen är inte alltid överens om
vad som är bäst för ett barn, men viktigare än något
annat är ändå vad som är lämpligt och klokt för bar-
net. Det är detta som måste ligga till grund för vuxna
människors sätt att arbeta med barn.
Anf. 35 PER LAGER (Mp)
Fru talman! Det här ärendet gäller förändringar i
åklagarväsendet och bl.a. jävsförhållanden för åkla-
gare. Vi i Vänsterpartiet har motionerat om detta och
har nu avgivit en reservation. Förhållandena är lite
speciella när det gäller åklagare i detta sammanhang.
Vi har i Sverige i dag en regel om jävsförhållande
för domare. Vi har också regler för jävsförhållanden
för andra grupper, men för åklagarjäv hänvisar man i
rättegångsbalken till domarjävet. Domarjävet är väl-
digt speciellt, eftersom domaren i en rättegångspro-
cess är helt opartisk och enbart ska döma på de fakta
som framkommer från de olika parterna i målet. Det
här ger givetvis effekter på jävsfrågan, och det fram-
hålls i regleringen att även om man när det gäller
åklagare hänvisar till domarjävet kan domarjävet inte
fullt ut tillämpas på åklagarväsendet, eftersom åkla-
garen i processen också är en part i målet.
Vi i Vänsterpartiet ser det som ett ganska stort
problem att man inte har reglerat jävsfrågan för åkla-
gare i en egen paragraf, eftersom de har en mycket
speciell situation.
Ett problem när man hänvisar till domarjävet är
att domaren bara deltar i själva domstolsprocessen,
medan åklagaren deltar i hela förundersökningspro-
cessen, där domaren inte alls är inblandad. Förunder-
sökningen gäller det som ska tas fram före rättegång-
en och som åklagaren ska bygga sitt åtal på, och kan-
ske framför allt där är jävsreglerna oerhört viktiga.
I en process måste alla parterna kunna känna att
det inte förekommer några jävsförhållanden, och det
har funnits fall där det har ifrågasatts om åklagaren
med sitt sätt att agera under en förundersökning ska
kunna betraktas som ojävig. När man då har tittat på
regleringen i lagstiftningen har man inte kunnat tyd-
ligt säga om det föreligger jäv eller inte. Man har
överlåtit till riksåklagaren och dennes kansli att ta
fram etik- och moralregler för åklagarväsendet, och vi
anser att detta är långt ifrån tillräckligt.
Det är i många frågor ganska typiskt att vi inte har
en tydlig reglering. Vi har ett bra och fungerande
rättsväsende, och det förekommer sällan eller nästan
aldrig fall av korruption eller att aktörerna inom rätts-
väsendet handlar på ett sådant sätt att de åsidosätter
rättssäkerheten. Det förhållandet att vi har ett ganska
väl fungerande system gör att vi inte heller har några
tydliga regleringar.
Detta framgår också när man läser följande i be-
tänkandet:
"Utskottet konstaterar att domares och åklagares
olika roller och arbetsuppgifter i rättsväsendet torde
innebära att resultatet av en jävsprövning inte alltid
blir detsamma för åklagare som för domare trots att
det i grunden rör sig om samma regler om vad som
utgör jäv. Några problem med detta sätt att reglera
jävsgrunderna har såvitt utskottet känner till inte
förekommit."
Det är just detta som vi i Vänsterpartiet syftar på.
Man ska inte vänta tills det framkommer klara och
tydliga fall där man säger sig: Oj, här skulle vi ha
behövt en bättre och tydligare reglering! Rättssäker-
heten kräver att man hela tiden är tydlig i lagstift-
ningsarbetet, att man har rättssäkerheten som den
högsta principen och har tydliga regleringar.
Detta är anledningen till att Vänsterpartiet har av-
givit reservation 1, där vi kräver att det ska ske en
översyn av jävsreglerna och att en utredning ska
komma fram till ett system där jävsfrågan för åkla-
garna regleras i en egen paragraf, utifrån den roll som
åklagaren har både i förundersökningssituationen och
under själva domstolsprocessen.
Anf. 36 SÖREN LEKBERG (S)
Fru talman! Miljöpartiet yrkar bifall till reserva-
tion 1. Jag håller med föregående talare och behöver
inte upprepa hennes argument. I reservationen begärs
en utredning som fördjupar sig i frågan om åklagar-
nas jävsförhållanden och överväger en särskild regle-
ring av dessa.
Anledningen till reservationen är att i dag samma
bestämmelser för jäv gäller för domare och åklagare,
trots att dessa yrkeskategorier har olika roller i
rättsprocessen. Enligt vår åsikt kan dessa inte jäm-
ställas. Visserligen innebär regeringens nu framlagda
förslag att bestämmelsen om jäv för åklagare ändras
så att den också gäller vid fullgörandet av andra åkla-
garuppgifter än åtgärder eller beslut strikt enligt rät-
tegångsbalken. Man behöver dock ytterligare fördju-
pa sig i detta.
Vi avstyrker inte regeringens förslag, som syftar
till en modernisering och en reglering av hur
jävsprövning ska gå till, men vi yrkar som sagt bifall
till reservation 1.
Anf. 37 LARS TOBISSON (M)
Fru talman! Som tidigare sagts behandlar utskottet
i detta ärende bl.a. förslag från regeringen om änd-
ringar i rättegångsbalkens bestämmelser om åklagar-
väsendet. Förslagen bygger på Riksåklagarens pro-
memoria En översyn av 7 kap. rättegångsbalken och
remissbehandlingen av densamma.
De grundläggande bestämmelserna i 7 kap. rätte-
gångsbalken om åklagare och polismyndighet har
ändrats i mindre omfattning under de senaste decen-
nierna, detta trots att åklagarväsendet har reformerats
flera gånger. Vi konstaterar att regeringens förslag
innebär en modernisering såväl i sakligt som i språk-
ligt hänseende. Det tycker utskottet är bra.
Det har fogats en reservation till betänkandet, som
också har nämnts här. Reservanterna begär att frågan
om jäv som rör åklagare ska utredas i syfte att åstad-
komma en separat reglering.
Precis som Alice Åström sade tidigare i sitt anfö-
rande konstaterar utskottet att domares och åklagares
olika roller och arbetsuppgifter i rättsväsendet torde
innebära att resultatet av jävsprövning inte alltid blir
detsamma för åklagare och domare trots att det, som
Alice också sade, i grunden rör sig om samma regler
om vad som utgör jäv.
Man har inte kunnat se att det har varit några pro-
blem med att reglera jävsgrunderna på detta sätt.
Frågan har också varit föremål för översyn i den
promemoria som ligger till grund för just dessa för-
slag. Inte heller där framkom några behov av föränd-
ringar i den delen.
Det förslag som nu ligger innebär förbättringar av
reglerna på detta område. Framför allt blir det nu
tydligt vem som ska pröva frågan om jäv hos åklaga-
re. Utskottet ser i varje fall för närvarande inte något
behov av en ny översyn av jävsreglerna.
Alice Åström nämnde här tidigare att man inte ska
vänta på att det ska hända något för att man ska skapa
regler. Men man kan heller inte skapa regler för uti-
fall någonting skulle hända. Med det, fru talman,
yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet
och avslag på reservationen.
Anf. 38 ANNA LINDH (Utrikesminister)
Fru talman! Jag har två undringar. Den ena gäller
att man inte ska skapa regler för reglernas egen skull.
Man ska givetvis ha regler som är anpassade. Men
just när det gäller rättsväsendet och rättssäkerheten
har vi och strävar hela tiden efter att bygga upp ett så
rättssäkert system som möjligt för den enskilda med-
borgaren. Det är därför det är så viktigt att se till att
inte ens en enda medborgare ska behöva råka illa ut
därför att vi har en otydlig reglering.
Jag har en andra undran till Helena Zakariasén.
Det här är en promemoria som Riksåklagaren själv
har arbetat fram. Jag har väldigt stort förtroende för
Riksåklagaren. Men det är också väldigt viktigt att se
att det är inom åklagarväsendet självt som man har
tagit fram den och arbetat fram underlaget. Vore det
inte viktigt att få en utredning där inte bara åklagar-
väsendet självt ska titta på och utreda om det behövs
speciella jävsregler för åklagare?
Anf. 38 ANNA LINDH (Utrikesminister)
Fru talman! Jag har två undringar. Den ena gäller
att man inte ska skapa regler för reglernas egen skull.
Man ska givetvis ha regler som är anpassade. Men
just när det gäller rättsväsendet och rättssäkerheten
har vi och strävar hela tiden efter att bygga upp ett så
rättssäkert system som möjligt för den enskilda med-
borgaren. Det är därför det är så viktigt att se till att
inte ens en enda medborgare ska behöva råka illa ut
därför att vi har en otydlig reglering.
Jag har en andra undran till Helena Zakariasén.
Det här är en promemoria som Riksåklagaren själv
har arbetat fram. Jag har väldigt stort förtroende för
Riksåklagaren. Men det är också väldigt viktigt att se
att det är inom åklagarväsendet självt som man har
tagit fram den och arbetat fram underlaget. Vore det
inte viktigt att få en utredning där inte bara åklagar-
väsendet självt ska titta på och utreda om det behövs
speciella jävsregler för åklagare?
Anf. 38 ANNA LINDH (Utrikesminister)
Fru talman! Jag har två undringar. Den ena gäller
att man inte ska skapa regler för reglernas egen skull.
Man ska givetvis ha regler som är anpassade. Men
just när det gäller rättsväsendet och rättssäkerheten
har vi och strävar hela tiden efter att bygga upp ett så
rättssäkert system som möjligt för den enskilda med-
borgaren. Det är därför det är så viktigt att se till att
inte ens en enda medborgare ska behöva råka illa ut
därför att vi har en otydlig reglering.
Jag har en andra undran till Helena Zakariasén.
Det här är en promemoria som Riksåklagaren själv
har arbetat fram. Jag har väldigt stort förtroende för
Riksåklagaren. Men det är också väldigt viktigt att se
att det är inom åklagarväsendet självt som man har
tagit fram den och arbetat fram underlaget. Vore det
inte viktigt att få en utredning där inte bara åklagar-
väsendet självt ska titta på och utreda om det behövs
speciella jävsregler för åklagare?
Anf. 39 LARS TOBISSON (M)
Fru talman! Rättssäkerheten för medborgarna i
samhället är självklart oerhört viktig. Där håller jag
fullständigt med Alice Åström. Nu tror jag inte att vi
löser alla eventuella rättssäkerhetsproblem genom att
yrka bifall till den reservation som Vänsterpartiet och
Miljöpartiet har gemensamt i detta ärende. Men rätts-
säkerheten är som sagt väldigt viktig.
I det här läget ser inte vi för närvarande något be-
hov av någon ny översyn av jävsreglerna. Jag står
kvar vid mitt första yrkande om bifall till utskottets
förslag i betänkandet och avslag på reservationen.
Anf. 40 ANNA LINDH (Utrikesminister)
Kammaren återupptar sina ajournerade förhand-
lingar. Det är nu dags för frågestund. Följande stats-
råd kommer att delta: kulturminister Marita Ulvskog,
försvarsminister Björn von Sydow, socialminister
Lars Engqvist, statsrådet Lars-Erik Lövdén och justi-
tieminister Thomas Bodström.
Kulturministern besvarar såväl allmänpolitiska
frågor som frågor inom sitt eget ansvarsområde inom
regeringen. Frågor till övriga statsråd förutsätts berö-
ra deras ansvarsområden inom regeringen.
Jag vill erinra om att såväl frågor som svar förut-
sätts vara korta, dvs. vardera en minut.
Lösningsmedlet GBL
Anf. 41 LARS TOBISSON (M)
Herr talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till
justitieminister Bodström.
Snart är det sommar och med den följer festivaler
på olika orter i Sverige, och det är ju väldigt roligt.
Men det finns också tråkigheter som att droger flore-
rar då.
Förra sommaren kunde vi se hur amfetamin,
ecstasy, hasch och inte minst GHB missbrukades. Det
här är narkotiska preparat som vi vet hur vi ska hante-
ra. Men sedan finns då lösningsmedlet GBL som man
tillverkar GHB av. Det kan tas in som det är, och
människokroppen omvandlar lösningsmedlet till
GHB.
Jag har debatterat detta många gånger tidigare i
kammaren, inte minst med socialministern, och då
fått svaret att man avvaktar att EU fattar beslut och
sätter upp det på precursor-listan. Nu har jag inte
riktigt tålamod att vänta på det längre när jag vet vad
som riskera att hända. GBL är ett väldigt miljövänligt
lösningsmedel, så man vill ju inte ta bort det från
marknaden.
Det som jag då funderar över är om justitieminis-
tern är beredd att verka för att lösningsmedlet GBL
kommer upp snabbt på precursor-listan och att
eventuellt också ett kräkningsmedel tillsätts så att
man inte kan ta in det.
Anf. 42 K-G BIÖRSMARK (Fp)
Herr talman! Det är ingen tvekan om att man
måste sätta in alla resurser man kan när det gäller
ungdomar och droger. Det är bara det att det är rätt
person och rätt myndighet som ska göra det. När det
gäller den fråga som nu tas upp, dvs. om GBL ska
föras upp på listan, är det inte regeringens sak att göra
det nu, utan vi avvaktar den utredning som pågår och
får återkomma.
Anf. 43 LARS TOBISSON (M)
Herr talman! Återigen ska vi avvakta. Jag tycker
inte att vi i Sverige ska behöva avvakta och avvakta.
Vi vet att det skulle vara brottsförebyggande om vi
försökte att få bort det. Vi vet att många unga grabbar
blandar den här drogen i drinkar till flickor och sedan
våldtar dem. På så sätt luras de in i drogvanor som de
själva inte har valt. Vi vet också att man somnar väl-
digt lätt när man har tagit den här drogen. Och vem
av oss vet när vi kommer att möta en GHB-påverkad
bilförare som krockar med oss. Det kan leda till
dödsolyckor. Utan att kunnat bevisa det vet polisen
att det har förekommit. Men drogen går dessvärre så
fort ur kroppen att man inte alla gånger hinner ta
prover och därför inte kan åtgärda det här. Det är
därför som jag nu är skriande om hjälp. Vi måste göra
någonting!
Jag kommer från en ort utanför Sundsvall där vi
vid gatufesten i somras fick frakta in tolv ungdomar
akut till sjukhuset.
Anf. 44 K-G BIÖRSMARK (Fp)
Herr talman! Det är inte så att vi avvaktar. Är det
någonting som vi arbetar med på flera olika departe-
ment så är det just ungdomar och narkotika. Men
frågan som nu tas upp är under arbete i EU. Därför är
vi tvungna att avvakta det för att sedan vidta de åt-
gärder som är nödvändiga.
Ett fritt vårdval
Anf. 45 LARS TOBISSON (M)
Herr talman! Jag har en fråga till socialministern.
Som socialministern känner till har de fyra nordli-
gaste landstingens samverkansdelegation rekommen-
derat landstingen, som alla är socialdemokratiskt
styrda, att besluta att människor i regionen som behö-
ver vård inte ska få utöva sitt fria vårdval på samma
sätt som övriga invånare i Sverige. Det sätter med-
borgarna i de fyra nordligaste länen i en negativ sär-
ställning i landet. För den norrländske patienten gäller
inte vård på lika villkor. Den socialistiska majoriteten
låser på det sättet fast länsmedborgarna i långa vård-
köer. Trots att det finns kapacitet för t.ex. gråstarrs-
och höftledsoperationer på andra platser i landet,
tvingas de norrländska patienterna att fortsätta att
vara sjukskrivna och till onödigt lidande på grund av
politiskt fattade beslut.
Mot denna bakgrund vill jag fråga vad socialmi-
nistern tänker göra för att patienterna i Norrland ska
kunna få utöva ett lika fritt vårdval som övriga svens-
kar kommer att få.
Anf. 46 C SKÖLD JANSSON (V)
Herr talman! Bakgrunden till Leif Carlsons fråga
är otroligt spännande. På initiativ av den socialdemo-
kratiska ledningen i Landstingsförbundet har Land-
stingsförbundets styrelse rekommenderat samtliga
landsting att fatta beslut om att införa ett fritt vårdval.
Detta ska gälla från den 1 juli. Beslutet är en uppfölj-
ning av den överenskommelse som regeringen har
träffat med Landstingsförbundet inom ramen för
Dagmaröverläggningarna.
Jag har stött denna utveckling. Jag tror att det är
alldeles utmärkt, inte bara för sjukvården som organi-
sation utan faktiskt också för patienten, att man får
detta fria vårdval.
Det som är bekymmersamt är att några landsting
ängslas över ekonomin på det sättet att de säger: Om
vi omedelbart ställer upp på detta riskerar vi att för-
öda ekonomin.
Jag tycker att det finns anledning att lyssna lite
allvarligt på dem. Det är på ett sätt också glädjande
att det finns landsting som faktiskt bekymrar sig om
ekonomin. Till skillnad mot Leif Carlsons partikam-
rater här i Stockholm, som ju faktiskt struntar i eko-
nomin och därmed riskerar att föröda sjukvården på
lång sikt, säger man i Norrland: Låt oss noggrant
undersöka förutsättningarna för detta.
Vi ska fortsätta dialogen, och jag är alldeles
övertygad om att vi kommer att få ett fritt vårdval.
Jag tror att mina partikamrater uppe i de norrländska
landstingen överdriver sin ängslan när det gäller eko-
nomin. Men man ska respektera att de faktiskt tänker
på ekonomin. Det borde fler göra.
Anf. 47 INGVAR SVENSSON (Kd)
Herr talman! Jag får tacka statsrådet för svaret
även jag tycker att det är rätt defensivt. Jag tycker att
det bådar lite illa för de norrländska patienterna om
man bara ska diskutera vidare.
Det blir ju inte billigare att operera lite senare och
låta patienter ta upp köplatser än att göra det genast,
när det behövs. I stället kostar det i komplikationer, i
förlängda vårdtider, i hemtjänst osv.
Vi moderater har lagt fram ett utskottsinitiativ i
socialutskottet för att komma till rätta med proble-
men. Men socialministerns partikamrater visar väl
inte precis någon frustande entusiasm över möjlighe-
ten att ge människor vård i tid även i Norrland. Nu
måste statsrådet prata med sina partikamrater och
göra klart för dem att nu är det allvar. Nu gäller det
att människor ska vård när de behöver det. Det går
inte att negativt särbehandla stora patientgrupper och
genom politiska beslut låta människor bli obehandla-
de, kanske dö i kön i väntan på behandling som de
hade kunnat få någon annanstans i landet.
Jag förväntar mig att statsrådet inte bara diskute-
rar utan agerar snabbt och kraftfullt, om så behövs
med lagstiftning, för att människor faktiskt ska få
vård i tid.
Anf. 48 AGNE HANSSON (C)
Herr talman! Det är lite fascinerande att lyssna på
Leif Carlson som så omedelbart vill upphäva lands-
tingens möjligheter att själva fatta beslut. Vi brukar
diskutera den här frågan.
I det här fallet tycker jag att det stora som har hänt
är att det förs en dialog bland sjukvårdshuvudmännen
om att etablera ett fritt vårdval, initierat av den soci-
aldemokratiska ledningen för Landstingsförbundet.
Den dialogen pågår just nu. Jag har viss respekt för
de landsting som säger: Vi vill inte se en situation där
vår egen vård undergrävs beroende på att man söker
vård på andra platser. Men jag tror att de har fel. Jag
tror inte att de behöver ängslas för ekonomin. Men
jag tycker att det är lite larvigt att här i riksdagen säga
att den som ängslas för ekonomin ska vi minsann
lagstifta mot, de som inte bekymrar sig om ekonomin
struntar vi i.
Vattenfalls styrelse
Anf. 49 HELENA BARGHOLTZ (Fp)
Herr talman! En del berömmer Sverige för att va-
ra ett jämställt land.
I den nya styrelsen för Vattenfall sitter Dag, Peter,
Lars, Lars, Göran, Bo, Jonny, Lars, Ronny, Jan, Kent,
Lars, Per-Ove, Stig och som en liten ros på tårtan
Annette. Då undrar jag på vilket sätt regeringen har
bedömt att det här skulle vara väldigt bra ur jäm-
ställdhetssynpunkt och vilken bedömning man har
gjort för att komma fram till denna representation.
Anf. 50 MARIANNE SAMUELSSON (Mp)
Herr talman! Som rosen på tårtan bland de stats-
råd som svarar på frågor i dag i kammaren vill jag
gärna säga att den beskrivning som Susanne
Eberstein ger är ett exempel på när det har fungerat
väldigt dåligt. Det finns lite speciella förklaringar till
det. Jag ska inte gå in närmare på dem. Däremot kan
jag säga att i statliga bolagsstyrelser är 30 % av leda-
möterna kvinnor i dag.
I privata företags bolagsstyrelser är det 4 % av le-
damöterna som är kvinnor. Vi strävar naturligtvis åt
det andra hållet, inte mot att närma oss dessa 4 %. Vi
har satt upp ett mål om att det till år 2003 ska vara
40 % kvinnor i de statliga bolagsstyrelserna. Detta
exempel från Vattenfalls styrelse är naturligtvis väl-
digt illa. Men det är inte regeln, utan det är ett väldigt
dåligt undantag från regeln.
Anf. 51 GÖRAN MAGNUSSON (S)
Herr talman! Det är i och för sig positivt att det är
30 %, men det är som att säga att det lagom varmt om
man sitter med den ena foten i iskallt vatten och den
andra i kokhett. Då skulle man kunna tycka att det är
ganska lagom.
Det som gör mig ledsen är att det tidigare, innan
den här nya styrelsen utsågs den 26 april, faktiskt var
flera kvinnor i styrelsen. Här måste man alltså säga
att det är ett totalt misslyckande. Jag har många gång-
er fått höra att vi nu ska jobba på det här, nu kommer
det att bli bättre. Jag måste säga att det känns väldigt
svårt att lita på att det kommer att bli en ändring. Jag
skulle vilja ha mer konkreta förslag.
Anf. 52 HELENA BARGHOLTZ (Fp)
Herr talman! Nej, det är inte så att det är lagom
när man står med ena benet i varmt vatten och det
andra i kallt. Det här är ett väldigt dåligt exempel. Det
är något som inte får upprepas. Det finns särskilda
förklaringar. De kvinnor som hade tackat ja till att
sitta i styrelsen valde i ett mycket sent skede att hop-
pa av. Det är en förklaring till att det ser ut som det
gör just i Vattenfalls styrelse. Jag beklagar det djupt.
Det ansvariga statsrådet beklagar det djupt.
Vi kommer så snart det är möjligt att se till att det
blir en bättre balans också i Vattenfalls styrelse. Vår
ambition är alltså att till år 2003 se till att det sitter
kvinnor i 40 % av de statliga bolagsstyrelserna. Det
skulle vara tio gånger bättre än situationen i de pri-
vata bolagsstyrelserna.
Flygvapnet
Anf. 53 GÖRAN MAGNUSSON (S)
Herr talman! Försvarsutskottets förslag om flyg-
vapnet är riktigt dåligt. Det stöds som förstahandsal-
ternativ enbart av Vänsterpartiet, något som ju i sig är
bisarrt när det gäller svensk försvarspolitik. Förslaget
är dåligt eftersom det allvarligt skadar flygvapnets
personalförsörjning vad gäller nyckelpersoner. Det är
också dåligt ur nationell försvarspolitisk synpunkt
eftersom det lämnar hela Mälardalen och huvudstads-
området utan enhet.
Regeringens proposition är faktiskt bättre, men i
utskottet har socialdemokraterna gått ifrån det försla-
get, tydligen med hänsyn till farhågor att få ett avslag
i riksdagen. Min fråga till försvarsministern är: Om
det skulle framstå som helt klart att regeringens pro-
position kan bifallas av riksdagen, står regeringen och
socialdemokraterna då fast vid att man i första hand
vill ha igenom sitt förslag, propositionen, i riksdagen?
Anf. 54 HELENA BARGHOLTZ (Fp)
Herr talman! Jag har kommenterat det som skedde
i försvarsutskottet med att det var positivt att det var
fyra partier som stod bakom. Den tanke som möjligen
föresvävar frågaren kunde Moderata samlingspartiet
ha väckt tidigare, t.ex. i form av inlägg och agerande i
försvarsutskottet.
Anf. 55 GÖRAN MAGNUSSON (S)
Herr talman! Jag vill inte diskutera de partipolitis-
ka turerna nu utan ser det ur nationell försvarspolitisk
synpunkt. Då har jag noterat att försvarsutskottets
vice ordförande har sagt i pressen att hon förordar
regeringens proposition i första hand. Därför ställer
jag min fråga till försvarsministern. Om det framstår
som helt klart att propositionen kan gå igenom i riks-
dagen nu, det har ju förekommit en del efter för-
svarsutskottets överläggningar, anser då försvarsmi-
nistern att det är ett bättre förslag än det nu liggande?
Anf. 56 GÖRAN LENNMARKER (M)
Herr talman! Ärendet ligger i riksdagen. Det är
den socialdemokratiska riksdagsgruppen som fast-
ställer hur gruppen ska handla. Regeringen har lagt
fram en proposition som varit föremål för allehanda
möjligheter till agerande ända fram till förra veckan.
Moderata samlingspartiet har gång på gång undvikit
att yrka bifall till regeringens proposition.
Sjukvården i Norrbotten
Anf. 57 MARIANNE SAMUELSSON (Mp)
Herr talman! Jag vill fortsätta på Leif Carlsons
fråga till socialministern. Det är ju så att det på
många håll i landet höjs röster om att sjukvården är
sjuk. Brist på personal gör att arbetsbördan för dem i
sjukvården är orimlig. De går på knäna.
I Norrbotten har vi speciella problem med långa
operationsköer. Nu har Socialdemokraterna i Norr-
botten bestämt sig för att gå emot det fria vårdvalet.
Min fråga till socialministern blir därför: Vilken me-
dicinering vill ministern ordinera för att kapa opera-
tionsköerna och återställa tryggheten i sjukvården
också för oss norrbottningar? Är det dialog och av-
vaktan som gäller? Risk finns att patienten dör under
tiden.
Anf. 58 GÖRAN LENNMARKER (M)
Herr talman! Jag vet inte om kristdemokraterna
har någon verksamhet i Norrbotten. Finns det en
sådan vore det kanske bra om kristdemokraterna
diskuterade med dem som är ansvariga för sjukvården
i Norrbotten hur man ska prioritera verksamheten där.
Det är inte riksdagens sak och inte regeringens sak att
avgöra hur man fördelar resurserna i Norrbottens läns
landsting. Det är en viktig princip.
Vad vi kan göra från regeringens sida är att skapa
vettiga spelregler för sjukvårdshuvudmännen och att
ge ett generellt stöd till sjukvårdens utveckling. Vi
satsar nu ett antal miljarder kronor som ska gå till
landstingsvärlden, och således till sjukvårdshuvud-
männen, för att korta köerna. Vilka prioriteringar man
sedan kommer att göra inom varje landsting måste ju
landstingspolitikerna ta ställning till.
När det sedan gäller detta med det fria vårdvalet
har vi inget fritt vårdval i dag. Det är inte detta det
handlar om. Det handlar om att man ska införa det
från den 1 juli på rekommendation av Landstingsför-
bundet. Varje landsting har att ta ställning till hur
man ska göra: Ska man göra det tillsammans med en
grupp andra landsting och ha ett fritt vårdval inom
landstingen eller ska man delta på nationell nivå?
Det är viktigt att man diskuterar detta i landstinget
i Norrbotten. Jag rekommenderar Erling Wälivaara
att ta kontakt med sina partivänner och diskutera hur
man ska ställa sig i Norrbotten.
Anf. 59 MARIANNE SAMUELSSON (Mp)
Herr talman! Nu är det i alla fall så att socialde-
mokraterna i Norrbottens läns landsting har fattat
beslutet att icke gå med på det här s.k. fria vårdvalet.
Men det är inte bara sjukhusen som lider brist i
dag. Det är också stora problem inom primärvården.
Primärvården är ju någonting som vi har verkligen
har förordat, men tyvärr fungerar den inte tillfreds-
ställande. Många vårdcentraler lider stor brist på
exempelvis läkare. Så har vi det bl.a. i Luleå. Vid en
vårdcentral som ska ha sex läkare har vi i dag bara en
halvtidsarbetande läkare.
Vad vill socialministern säga till de människor
som är förtvivlade och som har väntat i månader på
att få träffa en allmänpraktiserande läkare? Finns det
något hopp för dem? Jag ställer frågan till den högst
ansvarige för sjukvården i Sverige.
Anf. 60 GÖRAN LENNMARKER (M)
Herr talman! Jag skulle kunna ägna mig åt en liten
statsvetenskaplig föreläsning om vem som är ansvarig
för olika saker. Vi har landsting i det här landet som i
allt väsentligt är ansvariga för sjukvården. Jag trodde
att vi var överens om att det är en viktig princip att vi
har en kommunal demokrati som ger landstingen rätt
att besluta och att vi aktar för oss för att här fatta
beslut om hur man fördelar resurserna till vårdcent-
ralen i Luleå.
Vad jag rekommenderar alla som är intresserade
av de här frågeställningarna att göra är att diskutera
dem med sina partigrupper i sina landsting. Där kan
man pröva argumenten om hur man ska fördela resur-
serna och gemensamt se till att man i varje lansting
har en bra sjukvård. Jag är alldeles övertygad om att
vi kan hjälpa till att ställa resurser till förfogande. Vi
kan ge de allmänna spelreglerna.
Jag har fullt förtroende för att man också i Norr-
botten över partigränserna och inom politiken ska
kunna se till att vi får en sjukvård som ger männi-
skorna i Norrbotten full trygghet i framtiden. Men det
kräver att vi från riksdagens sida gör två saker, dels
att vi ger goda spelregler och ser till att det kommer
fram resurser, dels att vi överlåter åt våra landstings-
politiker att fatta besluten.
Flygutbildningen
Anf. 61 KENNETH KVIST (V)
Herr talman! Jag tänkte fråga försvarsministern
om den militära flygutbildningen. I alla turer kring
försvaret har det ju hittills varit en olöst fråga var den
militära grundutbildningen för piloter ska ligga. Tidi-
gare har regeringen talat mycket om samordning med
civil flygutbildning. Det enda ställe där det i dag finns
civil flygutbildning i statlig regi är ju Ljungbyhed
under Lunds universitet i Skåne. Lunds universitet
har också utvecklat ett flygcentrum med forskning
kring olika områden som rör flyget.
Det är många människor som känner till denna
kvalificerade utbildning på Ljungbyhed och högsko-
leverksamheten. För dem och även för mig verkar det
svårförklarligt att regeringen och försvarsministern
inte har sett på just Ljungbyhed som ett viktigt och
intressant alternativ när det gäller flygutbildningen.
Jag tror att många skulle vara tacksamma att få höra
hur försvarsministern har tänkt och resonerat kring
dessa frågor.
Anf. 62 GÖRAN LENNMARKER (M)
Herr talman! Kammaren ska behandla regeringens
proposition och utskottets betänkande i nästa vecka.
Jag vill därför inskränka mig till att säga att när vi
förberedde propositionen hade vi genomgångar av
detta alternativ och fann att det inte var så stora lik-
heter mellan civil förarutbildning och militär förarut-
bildning att det fanns en vinst i att göra en rent fysisk
samlokalisering. Däremot finns det i propositionen en
inriktning att man i administrativt hänseende, t.ex. när
det gäller antagning osv., ska föra den militära och
den civila utbildningsverksamheten närmare varand-
ra.
Anf. 63 KENNETH KVIST (V)
Herr talman! Tidigare talade ju regeringen väldigt
mycket om denna betydelse av samordning även rent
praktiskt. Det är ju tråkigt om man har tonat ned det.
Jag tror nämligen, inte minst av ekonomiska skäl men
även av kompetensskäl, att samordning är någonting
att satsa på. Ser man på södra Sverige så har vi ju ett
stort kompetenscentrum där. Vi har för tillfället F 10 i
Ängelholm där vi har flyglärarna och kompetensen.
Vi har Halmstad med försvarets skolor kring väder-
tjänst och flygteknik. Och vi har som sagt var Lunds
universitet med Sveriges enda flygcentrum på aka-
demisk nivå. Menar man något allvar med denna
samordning med civil utbildning och forskning då
borde väl trots allt utbildningen åtminstone förläggas
till den del av landet där kompetensen finns. Jag har
fortfarande svårt att följa de resonemang som ligger
bakom tystnaden kring flygutbildningen.
Anf. 64 GÖRAN LENNMARKER (M)
Herr talman! Det framhölls bl.a. från Försvar-
smakten - jag såg det på samma sätt - att det handlar
om olika flygplanstyper redan från början. För de
militära piloterna handlar det om vårt militära jetskol-
flygplan. För de civila piloterna handlar det om pro-
pellerplan. Det var även skillnader i utbildningens
inriktning, trots att det handlar om den grundläggande
utbildningen. Det fanns också en hel del tveksamhet
som ledde till att vi inte ville gå den vägen att öppna
ett delvis militärt etablissemang på nytt på ytterligare
ett ställe i vårt land. Det gjorde att vi inte gick fram
med det förslag som skisserades när vi lade fram vår
proposition. Propositionen har nu blivit behandlad i
försvarsutskottet, och jag vill inte göra några vidare
kommentarer om utskottets betänkande inför kam-
mardebatten.
Utvisningsdömda
Anf. 65 KENNETH KVIST (V)
Herr talman! Jag har en fråga till justitieministern.
Justitieministern har tidigare sagt att man ska göra en
översyn när det gäller de utvisningsdömda och deras
situation, framför allt när det gäller de utvisnings-
dömda som har barn.
Väldigt många av de utvisningsdömda är dömda
till långa straff. Det som är väldigt speciellt med dem
är att de inte får några permissioner.
Justitieministern och riksdagen har nu fattat beslut
om att man ska införa ett back door-system för män-
niskor med långa fängelsestraff och att man ska an-
vända elektronisk fotboja i slutet av strafftiden. Kan
justitieministern tänka sig att vid översynen även
överväga möjligheter till permission med elektronisk
fotboja för vissa grupper av de utvisningsdömda, för
att på så sätt ge dem möjligheter till permission för att
bl.a. kunna träffa sina barn på ett helt annat sätt än
vad de kan göra i dag?
Anf. 66 BJÖRN VON DER ESCH (Kd)
Herr talman! När man döms till ett långt fängelse-
straff och det förenas med en utvisning så tar dom-
stolen hänsyn till att man döms till utvisning, vilket
innebär att man får ett kortare fängelsestraff - ett år,
och vissa fall upp till två år kortare. Detta sker bl.a.
på grund av att man lidit särskilda men jämfört med
dem som inte har dömts till utvisning. Problemen
med att ge utvisningsdömda permission ligger i sa-
kens natur, och det är svårt att hitta ett alternativ.
I den utredning som kommer ska man bl.a. ta upp
att människor som döms till utvisning ska kunna
återkomma under kortare tid om det är möjligt, men
vi vet ännu inte det. Men det är en idé. Jag vill inte
säga alltför mycket nu.
Anf. 67 ÅSA TORSTENSSON (C)
Herr talman! Jag vet att strafftiderna minskas för
de utvisningsdömda. Men problemen kvarstår ju när
det gäller att dessa människor inte har några möjlig-
heter till permissioner. Jag förstår att det också ligger
i sakens natur att detta har varit svårt. Men tror inte
justitieministern att man med en grundlig prövning i
varje enskilt fall ändå skulle kunna se över möjlighe-
ten till permission med elektronisk fotboja, eftersom
elektronisk fotboja är att jämställa med ett fängelse-
straff och är ett ganska starkt kontrollmedel? När vi
ser att denna grupp människor blir större och när vi
ser de långa strafftiderna tror jag nämligen att det är
oerhört viktigt, framför allt när dessa människor har
barn som är rotade i Sverige, att de har möjlighet att
umgås med sina barn.
Jag hoppas ändå att justitieministern i denna över-
syn och utredning ska våga pröva också denna fråga.
Anf. 68 KENNETH KVIST (V)
Herr talman! Det s.k. back door-systemet innebär
alltså att man ska få elektronisk fotboja under de sista
månaderna av strafftiden. Det är, såsom sägs här,
mycket riktigt en ingripande åtgärd. Men tanken är ju
att man successivt ska slussas ut i det svenska sam-
hället och under denna tid få kontakt med svenska
myndigheter och få ett arbete efter frigivningen. Den
frågan är också av naturliga skäl inte lika aktuell om
man omedelbart efter fängelsestraffet ska utvisas.
Jag vill betona att vi ännu inte har några utred-
ningsförslag. Vi vet inte ens hur utredningen ska se
ut. Men det som utredningen ska ta upp är att man ska
ha ett större och bättre barnperspektiv när människor
döms till utvisning, eller rättare sagt när frågan är
aktuell. Det är det som vi har tänkt ska vara huvud-
frågan. Men jag ber att få återkomma när jag vet mer
om den saken.
Umgängesrätten
Anf. 69 ÅSA TORSTENSSON (C)
Herr talman! Jag har också en fråga till justitiemi-
nistern. Den handlar om föräldrars umgängesrätt vid
skilsmässa. Vi har hört exempel på män som är döm-
da för misshandel men som ändå kan få umgängesrätt
för sina barn.
I FN:s barnkonvention sägs det mycket tydligt att
man ska ta till vara barns rättigheter och barns bästa i
alla situationer. Det står också uttryckt i vår lag, pre-
cis som i barnkonventionen, att barn ska få uttrycka
sin mening i alla frågor som berör dem och att dom-
stolar och myndigheter ska höra och respektera bar-
nen.
Det har utarbetats en praxis om att man lyssnar på
barn som har fyllt tolv år och att man ska kunna väga
in deras synpunkter. Men det kan ju vara svårt för
barn att uttrycka synpunkter. Jag undrar därför: Kan
man jobba vidare med denna praxis från tolv år och
gå längre ned i åldrarna och på något sätt hjälpa bar-
nen så att de kan uttrycka sin mening?
Anf. 70 KENNETH KVIST (V)
Herr talman! Det är ju, som sades här, barnens
bästa det handlar om. Det är egentligen den enda
frågeställning som är aktuell när man tar upp frågan
om vårdnad och umgänge i allmän domstol.
Självklart är en omständighet som misshandel nå-
gonting som påverkar såväl vårdnad som umgänge.
Det framgår uttryckligen i förarbeten. Det framgår
också av domslut från Högsta domstolen.
Genom 1996 års reform har man förstärkt barnens
möjlighet att komma till tals. Däremot är det tvek-
samt om man ska ta in barnen i domstolen. Situatio-
nen för ett barn när föräldrarna är i konflikt är redan
svår. Men barnets bästa och barnets uttryckliga vilja
redan före tolv års ålder väger oerhört starkt.
Anf. 71 ÅSA TORSTENSSON (C)
Herr talman! Om man jobbar med den typen av
frågor så undrar jag om man kan utreda ytterligare för
att kunna få fram barnens synpunkter. Jag tänker t.ex.
på att barnen får sin egen företrädare, eller om det
finns andra sätt för barnen att faktiskt kunna uttrycka
sin mening. Jobbar ni med det på Justitiedeparte-
mentet?
Anf. 72 HARALD NORDLUND (Fp)
Herr talman! Det som nu sker är att man ska ut-
värdera 1998 års reform enligt vilken domstolen
kunde döma till gemensam vårdnad även om den ena
parten motsatte sig det. Det kommer att hållas en
hearing i slutet av juni, och Socialstyrelsen har i upp-
drag att utvärdera den vårdnadsreformen. Då kommer
också frågan om barn ska få en särskild företrädare
eller hur man ska förstärka barns möjligheter ytterli-
gare att tas upp. Men det är en svår avvägning. Det är
inte alldeles självklart att man ska förstärka på ett
sådant sätt att barnen själva ska komma in i domsto-
len. Men ett ombud eller en företrädare för barnen är
ett alternativ.
Försvaret
Anf. 73 YVONNE RUWAIDA (Mp)
Herr talman! Min fråga riktas till försvarsminis-
tern.
Under de senaste tio åren har vi fått se försvaret
bli halverat och sedan halveras en gång till. Numera
är det en mycket liten rest av det försvar som vi hade
för ett tiotal år sedan. Det är oerhört viktigt att den
lilla resten ändå får fungera optimalt.
I dag har vi nåtts av ett öppet brev redovisat av TT
där flygvapnets generalinspektör Mats Nilsson vädjar
till politikerna när det gäller flygskolan. Finns det
verkligen inte något annat möjligt alternativ? Flyg-
vapnet kommer inte att kunna genomföra sin del av
försvarets omdaning planenligt.
Det är utomordentligt tråkigt att både Uppsala och
Ängelholm, som ställdes som alternativ mot varandra,
föll bort - alltså de två mest attraktiva platserna för
utbildning av piloter. Flygvapnets generalinspektör
konstaterar nu att utbildningen av piloter kommer att
försvåras och drastiskt minskas. Flygvapnet behöver
alla de 20 piloter som dagens skola per år klarar att
utbilda. Finns det ingen möjlighet att ta sitt förnuft till
fånga?
Anf. 74 HARALD NORDLUND (Fp)
Herr talman! Jag vill bestrida det begrepp som
Tuve Skånberg använde - en liten rest. Det finns
ingenting av korrekthet i det påstående som gjordes.
Om vi ser på främmande styrkor i vår del av världen
kan vi se att i flera sammanhang - ja, kanske i de
avgörande sammanhangen - är konventionella strids-
krafter Sveriges försvar i dag, och om några år ett av
Nordeuropas starkaste och mest relevanta. Dess mate-
rielförsörjning saknar motstycke i länder av Sveriges
storleksordning.
Vi kommer att ha arméförband med en officer-
stäthet och en rörlighet som jag menar praktiskt taget
saknar motsvarighet i vår del av världen. Våra flyg-
stridskrafter är de mest omfattande, tillsammans med
de tre stora makterna i Europa.
Vår marin är teknologiskt synnerligen högtståen-
de. Jag vill ta avstånd från den villfarelse som fråga-
ren kom med.
I dag har jag gjort kommentarer beträffande flyg-
förarutbildningen. Det har funnits alla möjligheter för
det parti som Tuve Skånberg företräder att under
utskottets behandling tillstyrka regeringens proposi-
tion.
Anf. 75 YVONNE RUWAIDA (Mp)
Herr talman! En företrädare till nuvarande för-
svarsministern sade att Sveriges beredskap är god.
Historien får visa om det uttalande som vi just har
hört verkligen har fog för sig. Den neddragning som
jag redovisade är tyvärr sann.
Nedbantningen på flygvapnets område sker på ett
olyckligt sätt; jag tror att vi är överens om detta.
Jag hade gärna sett att Ängelholm hade fått vara
kvar - i annat fall Uppsala. Nu går båda de alternati-
ven bort. Nog kan väl försvarsministern kosta på sig
att beklaga detta.
Anf. 76 HARALD NORDLUND (Fp)
Herr talman! Det som nu sker är en hantering av
en viss del av flygstridskrafterna, nämligen förlägg-
ning av utbildning - olika program. Detta är en viktig
del. Regeringen hade lagt sitt förslag. Det har jag
agerat kring sedan lång tid, och jag har tagit allehanda
kontakter för att påvisa vilka fördelar som finns med
förslaget. Nu har riksdagens försvarsutskott behandlat
frågan. Det hade, som sagt, funnits alla möjligheter
för det parti som Tuve Skånberg företräder att stödja
regeringens proposition.
Nu finns betänkandet. Det kommer att delas ut
och debatteras och sedan kommer riksdagen att fatta
sitt beslut. Jag gör inga kommentarer utöver vad jag
sagt. Jag tycker alltså att det är positivt att fyra partier
har samlat sig till ett ställningstagande.
Västsahara
Anf. 77 YVONNE RUWAIDA (Mp)
Herr talman! I dag hålls en manifestation av Före-
ningen Västsahara. Där kommer att finnas företrädare
för samtliga riksdagspartier i form av riksdagsleda-
möter som uttalar sitt stöd för Västsaharas folk.
Västsahara är ju den sista kolonin i Afrika, och
Västsahara har varit ockuperat i 25 år av Marocko.
Denna ockupation har bl.a. inneburit 1 000 försvunna
- barn, kvinnor och män som har gripits av marock-
ansk militär. Ingen vet var de finns i dag.
10 000 ungdomar har tvångsförflyttats för att ma-
rockaniseras, som det heter, och större delen av be-
folkningen i Västsahara lever sedan många år tillbaka
som flyktingar i läger i Algeriet. Amnesty har talat
om många brott mot de mänskliga rättigheterna både i
Marocko och i Algeriet.
Min fråga är: Vad gör regeringen för att förbättra
situationen, för att ockupationen ska upphöra och för
att Västsaharas folk ska få folkomrösta om självstän-
dighet?
Anf. 78 GÖRAN MAGNUSSON (S)
Herr talman! Ja, det är, precis som Hillevi Larsson
beskriver, en mycket gammal konflikt. Den leder
tillbaka till mitten av 70-talet och har en kolonial
bakgrund.
Regeringen tycker att det är mycket viktigt att se
till att det finns en dialog med båda parter. Det är den
princip som vi hela tiden har arbetat efter. Vi erkän-
ner självklart det västsahariska folkets rätt till själv-
bestämmande men vi tycker också att det är mycket
viktigt att FN får huvudansvaret för att söka lösningar
som faktiskt ger resultat. EU har också en viktig roll,
men under FN:s ledning. Det är i enlighet med detta
som vi agerar.
Anf. 79 YVONNE RUWAIDA (Mp)
Herr talman! Det är glädjande att höra att rege-
ringen engagerar sig i frågan. Jag vet redan att Sveri-
ge är en biståndsgivare vad gäller flyktinglägren i
Algeriet - liksom EU, som är den största biståndsgi-
varen. Naturligtvis försiggår inom FN ett arbete. Det
som nu är viktigt är framför allt att trycka på i frågan
om folkomröstning. Det är grundfrågan.
I tio år har det förts en kamp för folkomröstning
där man ska få rösta för om man vill vara självständig
eller vara under marockanskt styre. Den marockanska
regimen har med allehanda tricksanden försökt att
undvika att folkomröstningen kommer till stånd.
Det är viktigt att minnas att FN stöder denna folk-
omröstning. FN är ju med och arbetar för att den ska
komma till stånd. Min förhoppning är att Sverige t.ex.
under ordförandeskapet utnyttjar detta till att försöka
samla EU kring något på området, exempelvis genom
EU driva på i FN för en snar folkomröstning.
Anf. 80 GÖRAN MAGNUSSON (S)
Herr talman! Vad gäller just folkomröstningsfrå-
gan är det så att parterna i konflikten, som ju ändå
själva måste vara delaktiga i frågan om en folkom-
röstning, inte har kommit med några förslag för att
föra frågan framåt. I det läget har det blivit en låst
position i just folkomröstningsfrågan. Därför har
FN:s generalsekreterare föreslagit att man ska disku-
tera alternativa lösningar. Det finns en särskild med-
lare som på Kofi Annans uppdrag arbetar med de här
frågorna.
Vi agerar naturligtvis som ordförande i EU för att
stötta FN:s generalsekreterare i dennes ansträngning-
ar på denna punkt och tror att det är den vägen vi kan
göra det mesta. Som Hillevi Larsson säkert känner till
har också Sverige varit med som trojkamedlem vid
besök då det har varit direkta sammanträffanden med
t.ex. Polisarios representanter. Vi kommer att fortsatt
vara mycket aktiva men håller fast vid att vi icke ska
agera vid sidan av FN, utan det är viktigt att hålla
denna enade front.
Trafikproblem i Tjörns kommun
Anf. 81 YVONNE RUWAIDA (Mp)
Herr talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till
statsrådet Lars-Erik Lövdén. Nu närmar vi oss som-
maren, och kusten är ett stort rekreationsområde för
stadsfolket. Själv kommer jag från Tjörn. Utanför vår
ö är det två mindre öar som är befolkade året om.
Problemet för oss är att något måste göras innan de
här öarna blir överbelastade med bilar. Parkeringarna
räcker inte till.
I dagens läge, med den prioritering man gör ute i
kommunerna, är det ju vård, omsorg och skola som
får de mesta medlen. Alltså har de kommuner som
inte är tillväxtområden svårt att kunna lösa det här
rent ekonomiskt fast det finns andra sätt att lösa de
här trafikproblemen på.
Min fråga till statsrådet är: Skulle statsrådet kunna
tänka sig att se på den här frågan för att tillsammans
med kommunerna, och min kommun, hitta en lös-
ning?
Anf. 82 EVA ZETTERBERG (V)
Herr talman! Vi reglerar ju de ekonomiska för-
hållandena mellan stat och kommun på det sättet att
vi har generella statsbidrag och till det ett kommunalt
utjämningssystem, som beaktar de olika lokala för-
hållandena och strukturskillnader som finns mellan
kommunerna. Det har också varit ett önskemål från
kommuner i Sverige att vi ska ha den fördelningen
mellan stat och kommun i våra ekonomiska mellan-
havanden, att det ska utgå generella statsbidrag och
kompletteras med ett kommunalt utjämningssystem.
Jag ser för dagen inte några möjligheter att ha sär-
skilt riktade statsbidrag för att klara den typ av prio-
riteringar som en kommun som Tjörns kommun
måste göra mellan olika angelägna verksamheter i
kommunen.
Anf. 83 BENGT-OLA RYTTAR (S)
Herr talman! Vi ser nu att de generella statsbidra-
gen inte räcker till, och vi ser att hela Sverige kom-
mer ut mot kusterna. Problemen kvarstår, även om
det utgår generella statsbidrag. Skulle statsrådet kun-
na tänka sig att göra ett försöksområde eller åtmins-
tone titta på ett litet område i Sverige där man kunde
lösa det med t.ex. medel från Vägverket?
Anf. 84 MARGIT GENNSER (M)
Herr talman! Nu tas en annan frågeställning upp,
nämligen Vägverkets resurser för att bidra till ut-
veckling i olika delar av landet. Vi har ju ökat de
generella statsbidragen väldigt kraftfullt sedan 1997,
med sammanlagt 25 miljarder kronor, och det har
generellt förbättrat situationen i kommunsektorn
också. Sedan finns det, vilket jag är väl medveten om,
ett antal kommuner som till följd av framför allt be-
folkningsförändringar fortfarande har svårigheter
kommunalekonomiskt.
Till syvende och sist handlar det om att varje en-
skild kommun måste göra de prioriteringar som man
tycker är mest angelägna. De växande skatteintäkter-
na även under nästa år och året därpå i kommunsek-
torn skapar lite större handlingsfrihet för kommuner-
na att kunna göra de prioriteringar som man vill göra.
Jag ser ingen möjlighet att via rena kommunresur-
ser lösa de problem som Tjörns kommun och kanske
någon annan kommun har. Snarare handlar det om att
vi nu successivt måste förbättra - den utvecklingen är
redan på väg - kommunernas förutsättningar att han-
tera sina åligganden.
Hemvärnet
Anf. 85 WILLY SÖDERDAHL (V)
Herr talman! Jag vill rikta min fråga till försvars-
minister, och jag lovar att det inte blir en fråga om
flygvapnet den här gången.
Vi har i försvarsutskottet denna vecka fått en in-
formation från högkvarteret om de besparingar som
är på gång för att klara budgeten 2001. Det gäller
problemet att regeringen inte har godkänt att föra
över 700 miljoner till den direkta verksamheten. Jag
tänkte hålla mig till ett ämne som ligger mig varmt
om hjärtat, nämligen hemvärnet.
Det är tre konkreta förslag som har presenterats
för oss i utskottet. Det är för det första att skära bort
utbildningsverksamheten med 50 %, för det andra att
Vision 2010 ska senareläggas och för det tredje, vil-
ket var det mest dramatiska som redovisades för oss i
utskottet, att skära bort all hemvärnsverksamhet res-
ten av året.
I dag har vi haft besök av hemvärnets ledning i
Sverige, och jag lovar statsrådet att man gick från vår
utskottslokal med pannorna i djupa veck.
Det är olyckliga signaler som nu kommer i den
här frågan, när det redan i dag är svårigheter att re-
krytera till hemvärnet. Det är en fråga som oroar
många hem i Sverige i dag.
Vad tycker statsrådet om de signaler som nu ges?
Anf. 86 ANA MARIA NARTI (Fp)
Herr talman! Det är riktigt att regeringen i
tilläggsbudget inte har föreslagit en överföring från
materielanskaffningsanslaget till verksamheten i
övrigt. Anledningen till det är att vi har konstaterat,
med Riksrevisionsverket som bakgrund, att ekono-
mistyrningsfunktionen i Försvarsmakten inte tjänar
sitt syfte och att den måste reformeras.
Det andra är att vi har tillsett att man i princip ska
kunna göra en omavvägning mellan materiel och
verksamhet i övrigt. Men då ska det vara bra motive-
ringar på båda sidorna, i enlighet med den inriktning
som riksdagen har gett för försvaret. Vi har ansett att
det inte har varit fallet i det förslag som Överbefälha-
varen har ingivit.
Nu pågår diskussioner i Försvarsmakten, och del-
vis med Försvarsdepartementet i sådana frågor som
kan beröra regeringens ställningstagande i den här
frågan. Jag anser att vi inte är färdiga med att försöka
få fram sådana förändringar under detta budgetår, och
med perspektiv framåt, som går i linje med riksda-
gens inriktning.
Det gör att jag anser att det fortfarande finns möj-
ligheter för kreativitet som gör att man undviker en
del oönskade konsekvenser.
Anf. 87 GUDRUN LINDVALL (Mp)
Herr talman! Än en gång: de signaler som nu går
ut till Hemvärnet om 50 % besparing, kanske t.o.m.
100 % besparing, är olyckliga signaler, när vi vet att
det finns ungefär 69 000 hemvärnsmän och vårt mål
är 90 000. Statsrådet sade i en debatt tidigare i dag att
det finns möjlighet för kolleger i andra partier att
stödja olika initiativ i försvarsutskottet. Här finns det
möjlighet för statsrådets kolleger att stödja en motion
från det parti jag representerar för att få pengar till
den här verksamheten.
Jag är på samma linje som statsrådet när det gäller
att vi ska ha en hård och bra ekonomisk styrning av
försvaret, precis som av alla andra verksamheter. Det
instämmer jag helt i. Men jag skulle i alla fall vilja
skicka med det här som en vädjan till statsrådet. Det
blir ju protokollfört. Vad vi säger inom lyckta dörrar
är en annan sak. Jag vädjar till statsrådet att i de kon-
takter som det refereras till verkligen ta en bra och
positiv kontakt för att undersöka detta med hemvär-
net. Jag ser det som mycket allvarligt.
Anf. 88 HARALD NORDLUND (Fp)
Herr talman! Det är många saker som man tycker
är besvärliga att ta i när man har ett budgetunderskott
på kanske 700 miljoner eller däröver och har en bud-
get på drygt 18 miljarder. Inriktningen från min sida
när vi har haft de här diskussionerna har då varit att
det gäller att göra de ingrepp som behöver ske i linje
med vad vi ska nå fram till. Det vi ska nå fram till är
mer av övningar, övningsverksamhet, och mer av
internationell verksamhet. Vi ska kunna ha hemvärns-
förband både för militära uppgifter och för att stödja
samhället vid svåra påfrestningar.
Då gäller det för beslutsfattarna både i regeringen,
om det aktualiseras för oss, och ute i Försvarsmakten
att lägga ut de nödvändiga förändringarna på ett sätt
som är i ton med detta och som träffar sådant som ska
bort och som ska förändras.
Det är min förhoppning att vi genom detta arbete
ska kunna komma så långt det är möjligt dithän, och
då hoppas jag att även hemvärnet ska kunna komma
in i den avvägningen.
Vattennivån i Vänern
Anf. 89 GUDRUN LINDVALL (Mp)
Herr talman! Jag vill också vända mig till för-
svarsminister Björn von Sydow. Jag hade tänkt ställa
en fråga som rör vattennivån i Vänern i dag.
Vänern har varit starkt översvämmad under hös-
ten och vintern, och nu har vattennivån sjunkit men är
fortfarande alarmerande hög. Vi har också en vårflod
att vänta.
Nivån regleras bl.a. av vattendomar, men natur-
ligtvis även av vädrets makter. När vattennivån blir
tillräckligt hög, så att det är katastrofläge, upphävs de
här domarna, och man får tappa av mer än vad domen
säger.
Nu är vi tillbaka i ett läge där gällande vattendo-
mar fortfarande råder. Nu är det många kring Vänern,
såväl länsstyrelser och kommuner som enskilda och
jordbrukare, som vill att man i preventivt syfte ska
kunna få en större avtappning än vad vattendomen
säger i dag.
Mot bakgrund av det skulle jag vilja höra vad för-
svarsministern säger om en sådan åtgärd.
Anf. 90 HARALD NORDLUND (Fp)
Herr talman! I fredags var jag på sammanträde
med Rådet för räddningstjänst. På dagordningen
fanns just vattenöversvämningarna, framför allt över-
svämningarna i Arvika, men vi fick också en redovis-
ning av det aktuella läget i Vänern.
Jag bad då chefen för Räddningsverket att vända
sig till de tre berörda länsstyrelserna med en förfrågan
om de ansåg att läget var sådant att räddningstjänstla-
gen borde tillämpas, dvs. att länsstyrelsen kan ta över
räddningsverksamheten och därmed häva vattendo-
marna.
Jag har fått beskedet att länsstyrelserna än så
länge inte anser att så är fallet. Jag har inte heller fått
det meddelandet från chefen för Räddningsverket. Jag
anser därför inte att det föreligger en så akut situation.
Varken regeringen eller länsstyrelserna har i dag
lagliga möjligheter att ge tillstånd till en tömning,
annat än om det råder en omedelbar översvämnings-
risk. Vi har fått en skrivelse där man föreslår föränd-
ringar på den här punkten, och vi kommer naturligtvis
att ta ställning till detta.
Anf. 91 GUDRUN LINDVALL (Mp)
Herr talman! Det kan vara riktigt som Björn von
Sydow säger. Men jag vet att det nu höjs röster för att
man ska kunna arbeta mer preventivt för att förhindra
den typ av problem som faktiskt har rått i över ett
halvår i dessa områden.
Om jag återigen tar kontakt med länsstyrelserna
och kommunerna - jag vet att man planerar att göra
olika uppvaktningar - är det just den här typen av
krav som kommer att föras fram. Det är när katastro-
fen är ett faktum som frågan faller inom försvarsmi-
nisterns domäner. Det är precis det som man vill
undvika genom en förändring av vattendomarna.
Anf. 92 LARS ÅNGSTRÖM (Mp)
Herr talman! Jag har gått igenom situationen, och
det vore konstitutionellt fel om regeringen eller ett
enskilt statsråd angav en inriktning till en länsstyrelse
eller till chefen för Räddningsverket. Jag har däremot
ansett det vara konstitutionellt korrekt att fästa Rädd-
ningsverkets chefs uppmärksamhet på frågan, och i
går hade jag tillfälle att fästa landshövdingens i Öre-
bro län uppmärksamhet på den.
Med den lagstiftning som vi har måste det vara
länsstyrelsen som fastställer när länsstyrelsen har
skyldighet och rättighet att ta över räddningsledning-
en och genomföra en sådan operation som var riktig
och framgångsrik och som gällde fram till den 7 april.
Jag har haft samtal där jag har varit väldigt tydlig
om var ansvaret ligger inom den ram som finns i dag.
Jag vill däremot tillsammans med mina kolleger i
regeringen självfallet ta upp frågan om det kan behö-
vas en förändrad lagstiftning. Men det löser icke den
omedelbara situationen.
Häktet i Östersund
Dokument
Beslut
EU:s framtidsfrågor (KUU1)
Riksdagen gjorde fyra tillkännagivanden till regeringen om EU:s framtidsfrågor efter toppmötet mellan EU:s stats- och regeringschefer i Nice i december 2000. När det gäller de grundläggande rättigheterna inom EU uttalade riksdagen att regeringen med all kraft bör verka för att EU ska tillträda Europakonventionen till skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. När det gäller de nationella parlamenten i EU konstaterade riksdagen att det är en grundläggande demokratifråga att de nationella parlamenten har möjlighet att påverka utvecklingen inom EU. Arbetet inom EU bör läggas upp på sådant sätt och med sådana tidsfrister att de nationella parlamenten får utrymme att agera gentemot sina regeringar. Den fortsatta diskussionen bör vidgas till att också omfatta vilka typer av påverkan som det är lämpligt att de nationella parlamenten utövar på EU-nivå. Det är värdefullt att de nationella parlamenten använder informationskällor utöver de egna regeringarna. Informationsutbyte mellan nationella parlament bör uppmuntras, liksom informationsutbyte med Europaparlamentet och andra EU-organ. Det är också viktigt att det finns möjligheter för nationella parlamentariker att som folkets valda representanter påverka de processer som leder fram till beslut som ofta har påverkats av enskilda organisationer och påtryckargrupper. När det gäller förberedelsearbetet inför nästa regeringskonferens konstaterade riksdagen att det behövs mångas deltagande och att förberedelsearbetet måste engagera inte minst de nationella parlamenten. Erfarenheterna från COSAC (samarbetsorgan mellan de nationella parlamentens Europautskott och Europaparlamentet) kan utnyttjas, och ett konvent i huvudsak baserat på nationella parlament skulle kunna lämna värdefulla bidrag. Möjligheterna till remissomgång i de olika frågorna bör tas till vara. Regeringen bör inför nästa regeringskonferens redovisa för riksdagen det närmare förberedelsearbetet och vissa mera principiella ställningstaganden i de sakfrågor som konferensen kommer att behandla.
- Utskottets förslag till beslut
- Riksdagens beslut
- Bifall till utskottets hemställan