Finansiell stabilitet och finansmarknadsfrågor

Fru talman! Under flera år har hushållens skulder varit föremål för diskussion. Finansinspektionen konstaterar dock i 2020 års bolånerapport att såväl nya som gamla bolånetagare har goda marginaler för att klara betalningar också i ett sämre ekonomiskt läge.

Hushållens motståndskraft är god, vilket innebär en begränsad risk för att bolånen ska orsaka omfattande kreditförluster för bankerna. Att marginalerna är stora gör också att hushållens konsumtion i sämre ekonomiska tider inte bör påverkas nämnvärt och att de risker som motsatsen skulle ge på samhällsekonomin undviks.

Tanken med restriktionerna har varit att de ska fungera som en form av försäkring vid en kommande ekonomisk kris. Men försäkringspremien har visat sig vara hög, inte minst för dem som ännu inte tagit sig in på bostadsmarknaden.

Restriktionerna gör det svårare för unga och andra förstagångsköpare att ta sig in på marknaden. Dessa grupper hänvisas till stöd från sina föräldrar i de fall det är möjligt, dyra nyproducerade hyresrätter, boende i andra hand eller blancolån.

Under våren 2020 tillkännagav riksdagen för regeringen att en samlad utvärdering av de nu genomförda kreditrestriktionerna bör genomföras. Jag noterar att regeringen nyligen gett ett utvärderingsuppdrag till Finansinspektionen, men även om Finansinspektionen gör många värdefulla analyser gällande makrotillsynen är min uppfattning att detta kräver en genomlysning av en utredning som står i ett mer oberoende förhållande till de makrotillsynsåtgärder som införts.

Bolånetaket bör höjas från 85 till 90 procent av bostadens värde, samtidigt som ränteavdraget på blancolån tas bort. Skälet är att kapitalkravet rimligen kan sänkas när inkomstkraven ökat dramatiskt till följd av det första och det andra amorteringskravet. Ett lägre krav på kontantinsats skulle göra det enklare för förstagångsköpare att ta sig in på bostadsmarknaden. De ökade risker som det höjda bolånetaket möjligen skulle kunna ge upphov till kompenseras av att riskerna förenade med blancolån minskar.

Fru talman! Mot den bakgrunden yrkar jag bifall till reservation 1.

Fru talman! I dag debatterar vi finansiell stabilitet och finansmarknadsfrågor. Det är frågor som är helt avgörande för sparande och investeringar och för att bygga ett robust skyddsnät mot finansiella kriser.

Fru talman! För nästan 400 år sedan hade tulpanen precis kommit till Europa via Osmanska riket. Den uppfattades då som en exotisk växt och hade tidigare bara varit tillgänglig för botaniker, men nu blev den alltså tillgänglig för allmänheten. Man hade dessutom upptäckt att tulpanlöken hade fina kvaliteter som handelsvara.

Det kom att bli något av en statussymbol att spekulera i tulpaner, och ganska snabbt hade priserna tiodubblats. Vid det laget hade folk sålt hus, hem och mark för att finansiera sina investeringar. Förr eller senare stagnerade naturligtvis uppgången, och då sprang folk till torget för att realisera sina vinster. Problemet var dock att antalet säljare då vida översteg antalet köpare. Kalaset fick sig därmed ett abrupt slut, priserna stack söderut och Nederländerna gick in i en recession när vad som anses vara världens första finansiella bubbla - Tulpanmanin - sprack år 1637.

I dag är det inte längre tulpanlökar som sätter världsekonomin i gungning, men de grundläggande marknadskrafterna är exakt desamma. Skillnaden är att de finansiella marknaderna i dag är sammankopplade på global nivå, vilket är förklaringen till att en nationell subprimekris på andra sidan Atlanten kunde utvecklas till att bli en global finansiell härdsmälta.

Oavsett orsak - vare sig det handlar om tulpanlökar i Nederländerna eller om subprimelån i USA - är resultatet av finansiella kriser alltid skoningslöst. De kommer med gigantiska samhällsekonomiska kostnader i form av arbetslöshet, lägre pensioner, ökade hälso- och sjukvårdskostnader, ökad kriminalitet och ökad psykisk ohälsa. Det är anledningen till att rätt regleringar, tillsyn och kontroll de facto är avgörande för sunda finansmarknader, tillväxt och välstånd.

Det är dessa tunga frågor på makronivå som finansiell stabilitet i grunden handlar om, och här har de svenska expertmyndigheterna ett delat ansvar tillsammans med regeringen. I praktiken får man dock zooma in för att fånga de frågor som avhandlas här i dag. I detta sammanhang är politikens roll att skapa förutsättningar som tillåter att välstånd skapas, vilket man gör genom att bygga ett friskt finansiellt kretslopp och stimulera investeringar.

Det kan låta som ett komplicerat uppdrag, vilket det också är, men jag vill hävda att mycket handlar om att sätta upp spelregler och skapa förutsägbarhet. Det finns få saker som gör hushålls- och företagssektorerna mer nervösa än politiker som skapar osäkerhet om de långsiktiga förutsättningarna för sparande och investeringar. Låt mig exemplifiera detta med en fråga! När regeringen går ut och säger att kapitalskatterna ska höjas, blir entreprenörer då mer eller mindre sugna på att riskutsätta sitt kapital, sin karriär och potentiellt sin hälsa? Jag tror inte att jag behöver artikulera svaret på den frågan.

Vad jag vill rikta fokus mot är att det inte går att vifta bort detta som politisk retorik, eftersom regeringen har en trovärdighet när det gäller att göra verklighet av hot. Under förra mandatperioden bestraffade man sparande inte en utan två gånger genom att höja skatten på ISK. Frågorna som infinner sig mot denna bakgrund är: Vilka kapitalskatter är det som ska höjas? Hur mycket ska de höjas, och när? Att frågorna över huvud taget ställs är allvarligt, men att de ställs i en lågkonjunktur är synnerligen allvarligt. När vi som mest behöver höja aktiviteten i ekonomin och när de svenska företagen redan ligger ned slår regeringen som hårdast och skadar Sverige som innovationsland.

Fru talman! Det senaste året har inneburit ett explosionsartat intresse för aktier som tillgångsslag. Särskilt utmärkande är intresset bland unga vuxna. Eget sparande är bra av uppenbara skäl, men det är också direkt nödvändigt för min generation. Sverige har i dag har en stor grupp pensionärer som lever i relativ fattigdom, och dessvärre ser pensionsprognoserna ännu mörkare ut. Detta är de praktiska realiteter som gör att politiken borde göra allt i sin makt för att uppmuntra privat pensionssparande.

På en mer principiell, ideologisk nivå är vi av uppfattningen att politikens uppgift i detta sammanhang är att ge människor verktyg för att forma sin egen framtid. Tyvärr verkar stora delar av denna kammare inte dela denna uppfattning. I finansutskottet har oppositionen nyligen drivit igenom fri flytträtt på pensionssparande, dock efter att regeringen fick bakläxa av utskottet. Ett liknande exempel, fast i motsatt riktning, är överenskommelsen om premiepensionssystemet, PPM. Där inskränker man pensionsspararnas valfrihet i fondutbudet - ett fondutbud som dessutom ska godkännas av en ny myndighet genom en statlig urvalsprocess. Det är alltså statliga tjänstemän, regeringens förlängda arm, som ska bestämma hur du ska lägga upp ditt sparande. Det känns inte särskilt förtroendeingivande.

I motsats till detta har Sverigedemokraterna flera förslag som skulle stärka människors privatekonomi. Till exempel måste ISK-lagen moderniseras för att möjliggöra för småsparare att delta i fler börsintroduktioner, så kallade IPO:er. Det är ett förslag som dessutom borde kunna hanteras inom ramen för krisstöden till de svenska företagen under pandemin, eftersom det skulle underlätta bolagens kapitalanskaffning.

Vidare måste skatten på ISK sänkas till samma nivå som före regeringens senaste höjning. Det skulle stimulera sparande och ge individen trygghet i livets olika skeden.

Villkoren för personaloptioner måste förbättras för att små, snabbväxande innovationsbolag ska få hjälp att hitta rätt kompetens och förbättra kapitalförsörjningen.

Det andra amorteringskravet måste avskaffas permanent för att unga vuxna ska ges en inträdesmöjlighet på bostadsmarknaden i våra mest snabbväxande och arbetsintensiva regioner.

Alla dessa förslag har en sak gemensamt: De är lågt hängande frukter, och den statsfinansiella kostnaden är liten eller obefintlig. Men de skulle göra stor skillnad för investeringar, och således för jobbskapande och tillväxt, i landet. Sverigedemokraterna kommer att vara en garant för att utvecklingen drivs i denna riktning.

Jag yrkar bifall till Sverigedemokraternas reservationer 2, 7, 12 och 15.

Fru talman! Låt oss konstatera att sparandet är rekordhögt. Vi kan också konstatera att sparandet klarade av en skattehöjning motsvarande en genomsnittlig ostkrokspåse, för det var det ISK-skatten handlade om.

Vi kan vidare konstatera att forskningen rätt entydigt visar att den ekonomiska jämlikheten har enormt stor betydelse för tillväxten i ett land - ju större ekonomisk ojämlikhet, desto sämre tillväxtförutsättningar. Dessutom vet vi att offentliga investeringar är bra mycket mer effektiva för att skapa jobb på kort sikt än vad privata investeringar är.

Fru talman! Jag kommer att dra över min talartid. Ibland blir det så när vi är digitala. Jag kommer att prata lite mindre i andra debatter i stället.

I Sverige har vi ett starkt konsumentskydd på det finansiella området, dock inte tillräckligt starkt i alla delar. Produkterna och tjänsterna på det finansiella området är ofta komplexa och svårbegripliga, och konsumenterna befinner sig i ett underläge gällande information och kunskap i förhållande till de finansiella aktörerna och försäljarna. Det finns också en samhällstrend där vi alltmer går från kollektiva lösningar till individuella val - inte minst inom pensionsområdet, där vi alla ska försöka placera vår premiepension på bästa sätt och hoppas på något lotteri. Det går också alltmer åt det hållet med våra tjänstepensioner.

Konsumentverket mäter årligen svenska konsumenters erfarenheter på olika marknader. Bank- och finanstjänster placerar sig årligen bland de områden som upplevs som mest problematiska. Konsumenterna tycker helt enkelt att det är svårt att jämföra olika produkter och att få tillgång till oberoende information. Man är utlämnad till de här aktörerna.

Om aktörernas förtroende är lågt och rörliga ersättningar baseras på interna försäljningsmål skapar det en intressekonflikt mellan den finansiella aktören och kunden, som är du eller jag eller någon du känner. De råd som kunderna får står ofta i strid med deras intressen. När man har en rörlig ersättning finns det liksom inbyggt i systemet. Därför finns det också ett starkt argument för ett starkare konsumentskydd än det vi har i dag.

Utifrån det har Vänsterpartiet motionerat. Ett av förslagen handlar om att stärka bolånekundernas ställning i förhandlingen med banken.

I Finland har man en annan modell än i Sverige. En bidragande orsak till bankernas enorma vinster är de stora marginaler de har på bolån. Har du köpt en bostadsrätt eller en villa och har ett lån kan jag verkligen lova dig att du är en stor bidragande orsak till att banken gör så stor vinst, för så ser det faktiskt ut. I Finland har man en modell där man utgår från internbankräntan, det som i Sverige heter Stibor. Då vet kunden hur mycket banken har betalat för sina lån. Det ligger som en bottenplatta för alla bolånekunder i Finland när de ska förhandla med sin bank. Sedan får banken redovisa varför den vill ha det här och det här påslaget. I Sverige blir du presenterad en summa, och så vet du inte varför summan är så stor. Så har man alltså inte gjort i Finland. Detta skapar en starkare ställning för bolånekunden i förhandlingen med banken.

Vi gjorde en jämförelse i, tror jag, juni 2019. Om du hade ett bolån på 2 miljoner kronor - det har många, troligtvis mer än så, inte minst här i Stockholm - skilde det så mycket som 900 kronor i månaden. Så mycket mer betalade man i Sverige på sitt bolån än vad man gjorde som bolånekund i Finland. Det är rätt mycket, för bolån betalar vi av på lång tid. Det är en enormt stor investering.

Frågan är: Varför ska svenska bolånetagare betala så mycket mer än vad finska behöver göra? Det är en fråga som jag tycker att övriga partier i denna riksdag faktiskt borde svara på. Varför ska man hålla bankerna under armarna i stället för konsumenterna, bolånekunderna? Det vore ju bättre om villaägarna och bostadsrättsägarna fick använda de här pengarna till att kanske byta sitt tak eller göra det bättre för sina barn än att banken ska ha dem utifrån en räntenivå som inte är rimlig.

Fru talman! En väl fungerande marknad förutsätter också att produkterna och deras priser är tydliga. På bankmarknaden kan jag lova att det i detta avseende finns stora brister. Mycket hänger ihop med att bankerna har olika paketerbjudanden, där till exempel rabatten på bolåneräntan är beroende av hur stora engagemang kunden i övrigt har i banken. Har du dina sparpengar där? Har du kort genom banken? Är du en form av nyckelkund? Lånar du tillräckligt mycket? Allt det där hänger ihop.

Därför menar vi att man borde se över detta. Man borde utreda vilka för- och nackdelar det finns för konsumenterna med denna produktpaketering. En sådan utredning borde också lämna förslag på hur transparensen kan öka på bankmarknaden så att kunderna faktiskt vet vad de får och vad de betalar för. För konsumenterna på den finansiella tjänstemarknaden är det svårt att få överblick över kostnaderna för olika typer av finansiella tjänster. Detta minskar rörligheten på bankmarknaden. Konkurrensen blir ännu sämre än vad den redan är.

Det borde också, menar vi, ställas krav på bankerna att ta fram en årlig kostnadssammanställning: Hur mycket har du betalat i avgifter till banken? Hur mycket har du betalat i ränta? Detta är en redovisning som banken borde vara skyldig att göra till sina kunder. Så är det inte i dag, och det vill vi ändra på.

Det förekommer också samordning mellan företag i finanssektorn av mer subtil karaktär, som faktiskt begränsar konkurrensen men som inte omfattas av bestämmelserna i konkurrenslagen. Ett exempel är när ett företag offentligt går ut och talar om vilken prissättning det tänker sig den närmaste perioden. Det sker ibland på de finansiella marknaderna, inte minst i fråga om bolån.

I Australien har man infört ett förbud mot prissignalering inom banksektorn. Vi menar att det australiska exemplet är värt att studera och eventuellt ta efter. Därför menar vi att frågan om ett förbud mot prissignalering på bankmarknaden behöver utredas.

Utöver en allmän digitalisering har handeln på världens börser under de senaste 10-15 åren blivit alltmer algoritmstyrd. Med detta avses ett elektroniskt handelssystem utifrån förutbestämda instruktioner och parametrar. Högfrekvenshandeln kan ses som en underkategori av den algoritmstyrda handeln och är en extrem form av kortsiktig handel som alla småsparare på börsen faktiskt är drabbade av. Man har helt enkelt inte en chans mot dessa tekniska produkter. Därför menar vi att man behöver reglera den här marknaden i betydligt större utsträckning än i dag. Man bör också tillsätta en utredning för att göra detta i syfte att stärka småspararnas ställning.

Till slut, fru talman, tänker jag ta upp kontantfrågan. Det är svårt att handla med kontanter. Det är faktiskt svårt att få ta ut kontanter från sitt eget konto. Vi menar att regeringen borde återkomma till riksdagen med ett förslag om att bankerna ska vara skyldiga att ta emot privatpersoners och företags kontantinsättningar. Jag tror att vi alla har träffat handlare som säger att de har problem med att kunna sätta in dagskassan på banken. Ibland får man också betala väldigt dyrt för att få dagskassan till banken.

Vi vill helt enkelt stärka konsumenternas möjligheter att använda kontanter. PRO och Sveriges Konsumenter har pekat på att den nuvarande utvecklingen leder till att allt fler handlare och restauranger slutar att acceptera kontanter. Jag tror att vi alla har varit på sådana ställen. Detta drabbar främst glesbygden och de människor som är i ett digitalt och ekonomiskt utanförskap.

Tillgången till och möjligheten att använda kontanter är också viktig ur ett krisberedskapsperspektiv. Vad händer om hela kedjan slås ut och vi inte har ström och energi på det sätt vi borde ha, om det blir en cyberattack eller vad det nu kan vara?

Vi tycker att det ska finnas en reglering, som det gör i Norge, som ställer krav på handlare och restauranger att acceptera kontanter som betalningsmedel. Men man måste då också självklart beakta den rånrisk som handlare och restauranger kan utsättas för. I dag skjuter bankerna den risken till de små handlarna och restaurangerna. Vi vill alltså se en lagändring, och en sådan behöver utredas.

Fru talman! Jag tackar för mig och yrkar bifall till reservation 9.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Kristdemokraternas reservationer i det här betänkandet med nummer 4, 13 och 16.

Finansiell stabilitet och finansmarknadsfrågor spelar en stor roll för samhällsekonomin, men de spelar också en väldigt stor roll för enskilda människors möjligheter i livet.

Vi har en situation där många som har stabila inkomster upplever att det är svårt att få lånemöjligheter för att kunna ta sig in på ägd bostadsmarknad. Det här, fru talman, menar jag riskerar att skapa fattigdomsfällor då människor som vill slå ned sina bopålar, bo permanent och få möjligheten att köpa och bo i ett ägt boende - en bostadsrätt eller ett småhus - inte kan göra det på grund av de restriktioner som har staplats på varandra utan att riktigt ordentliga samhällsekonomiska analyser och analyser ur den enskildes perspektiv har gjorts.

Vi har fått bolånetak, vi har fått amorteringskrav 1 och amorteringskrav 2, vi har fått kraftigt höjda kvar-att-leva-på-kalkyler, KALP, och referensräntor som bankerna ska pröva kunderna mot.

Vad blir då konsekvensen när personer med stabila inkomster inte längre får möjlighet att ta sig in på ägd bostadsmarknad där det ofta är billigare boende man kan få tillgång till? Jo, det är att man hänvisas till dyrt och osäkert andrahandsboende eller dyra, nyproducerade hyresrätter. Ofta är det samma personer som är förstagångsköpare som inte heller har en oändligt lång kötid för att få komma in på hyresrättsmarknaden. Då blir det ett dyrt boende som i sin tur skapar fattigdomsfällor, både för att man inte kan ta del av eventuella ökningar av prisuppgång på bostäder och att man faktiskt kan spara mindre. När man har de här högre boendekostnaderna blir det mindre möjligheter att bygga en buffert för framtiden. Det där behöver man fundera på när det gäller finansstabilitetsfrågorna, och det menar vi att man inte har gjort i tillräckligt stor utsträckning.

Finansutskottet riktade ett tillkännagivande till regeringen om att man skulle se över de samlade effekterna av kreditrestriktionerna på samhällsekonomin och hushålls möjlighet att ta sig in på ägd bostadsmarknad. Man skulle också utreda möjligheterna till startlån för att faktiskt ge större möjligheter för enskilda att ta sig in på bostadsmarknaden - både de som har flyttat till Sverige och kanske kommit hit som flyktingar eller migranter och personer som är yngre och vill köpa sin första bostad.

Det ligger nu ett uppdrag i den här delen vad gäller startlån, och det är väldigt bra. Men jag noterar att regeringen för att gå det här tillkännagivandet till mötes har lagt ett uppdrag på Finansinspektionen att se över effekterna av kreditrestriktionerna. Med alla de förtjänster som Finansinspektionen har, fru talman, är det dock också Finansinspektionen som har infört alla de här restriktionerna och lagt dem på varandra. Det hade varit bättre med en annan bedömares bedömning av effekterna av detta än att Finansinspektionen ska utvärdera sina egna åtgärder. Jag tycker att det finns en stor brist i hur regeringen hanterar de här frågorna.

Fru talman! Vi ser också behovet av att ytterligare stärka arbetet mot penningtvätt, inte minst sådan penningtvätt som används för att finansiera terrorism. Vi har också en reservation som pekar på behovet av att Sverige ska göra mer i de internationella sammanhang där detta hanteras.

Fru talman! Min sista punkt i dag handlar om bluffakturor och att det regelverk som finns för att privatpersoner inte ska drabbas av bluffakturor också i en del avseenden skulle kunna användas för småföretagare som drabbas väldigt hårt av detta fenomen. Det drabbar till exempel äldre personer som är skogsägare och som inte i första hand ser sig själva som företagare men som inte har samma skydd som privatpersoner har när det gäller bluffakturor.

Här tycker vi att det finns skäl att se över dagens regelverk så att fler får ett bättre skydd mot beteendet att genom den här typen av bluffar försöka lura och bedra människor som vill göra rätt för sig.

Med det, fru talman, har jag inte så mycket mer att tillägga. Jag har redogjort för det jag ville säga och yrkat bifall till reservationer.

(FÖRSTE VICE TALMANNEN: Jag vill påminna ledamöterna i finansutskottet om att vi har en överenskommelse med gruppledarna om att vi endast gör yrkanden gällande en reservation. Det kan finnas orsaker till att göra yrkanden gällande flera reservationer, till exempel när det föreligger falsk majoritet, som vi upplevde i går. Men i det här fallet kan jag inte se att det är så, så fortsättningsvis hoppas jag att ni begränsar yrkandena till en reservation. Tack för det!)

Fru talman! Jag vill tacka för en god debatt så här långt.

Vi debatterar finansiell stabilitet i dag. Det är klart att för ett land som Sverige, som är beroende av sin plats i världen, behöver vara öppet mot världen och i stort sett bygger sitt välstånd på handel och på att vi är öppna för att människor ska kunna kommit hit, arbeta, företaga och hjälpa till att bygga vårt välstånd, är finansiell stabilitet otroligt viktigt.

En aspekt av detta, som har berörts tidigare i debatten, handlar om bostäder. Ska Sverige vara ett konkurrenskraftigt land i världen behöver vi se till att ha finansiell stabilitet så att det känns säkert att investera i Sverige och samtidigt ha en stabil och fungerande bostadsmarknad så att det är säkert att investera sin tid, sin kompetens och sitt liv genom att vara i Sverige under sina arbetsverksamma år och även senare.

Fru talman! När det kommer till bostäder har alla former av boende en funktion i ekonomin. Om man ska åka på konferens eller kanske semester är det rimligt att man hyr ett hotellrum. Det vore orimligt om man köpte en bostad eller skrev på ett långt kontrakt på en hyreslägenhet.

Men om man ska bo lite längre på en plats - man kanske ska studera ett tag eller har en projektanställning av något slag - är det inte rimligt att bo på hotell. Man kan inte bo på hotell under hela sin studietid, för det skulle vara väldigt kostsamt. I stället är det kanske rimligt att ha en hyresrätt. Därför fyller hyresrätten också en funktion. Den temporära boendeformen hyresrätt funkar väldigt bra för människor som behöver bo en kortare tid på en plats men inte fullt så kort tid som vid en hotellvistelse.

Men, fru talman, om man ska bo ännu lite längre på en plats - man kanske har en fast anställning, eller man kanske har barn som har börjat i skolan och vill bo på samma plats en lite längre tid - är faktiskt det ägda boendet definitivt helt överlägset ur ett ekonomiskt perspektiv för individens finansiella stabilitet. Det handlar om att om man hyr sitt boende betalar man en premie för en massa tjänster och för att hyresvärden också behöver kunna plocka ut en lön och en vinst. Om man hyr sitt boende jämfört med om man äger sitt boende förlorar man över tid pengar.

Det fyller en funktion för rörligheten, men ur individens perspektiv och det ekonomiska perspektivet är det mer rimligt att äga sitt boende. Det finns lite olika siffror, men en siffra som figurerar i debatten är att om man bor på en plats i två år eller mer så är det lönsammare att äga sitt boende än att hyra det. Och de flesta människor har ju perioder i livet när man bor i mer än två år på en plats. Utan att ha undersökt det i förväg skulle jag våga anta att det är det vanliga.

Fru talman! Det är det perspektivet som gör det så provocerande med de väldigt betungande makrotillsynsåtgärderna, till exempel de tuffa amorteringskraven och bolånetaket. Vi har tidigare pratat om att stresstesta med räntor. Vi har alltså pålaga efter pålaga som gör det näst intill omöjligt för unga människor att komma in på bostadsmarknaden. Unga människor som har studerat klart och som ska bo en längre tid på en och samma plats har mycket svårt att ta sig in på bostadsmarknaden eftersom de inte klarar de här kalkylerna, och det är vi från politiken, får man säga, som har infört dessa åtgärder.

I det perspektivet är det såklart näst intill en skandal att det i Sverige är så att personer med låga inkomster i många fall tvingas bo i hyresrätt under hela sitt liv. Det är otroligt provocerande, fru talman, just ur perspektivet att man faktiskt förlorar pengar på det kontra att äga sitt boende om man bor på samma plats en lite längre tid.

Det finns fler problem med de här kraven. Förutom unga personer med låga inkomster finns det även personer vars livssituation och bostadsbehov förändras. Man kanske har bott på en plats under lång tid för att ens barn har gått i skolan där, men nu har barnen blivit äldre och börjat studera någon annanstans. De kanske bor i hyresrätt eller ett hyrt studentboende i en annan stad. Då är det kanske dags att se över sin boendesituation eftersom ens behov inte längre är desamma. Ska då människor i den åldern att barnen är utflugna bli fastlåsta i bostäder som inte längre uppfyller deras behov? Det är klart att det i sin tur skapar problem för nästa generation föräldrar som skulle kunna flytta in och bilda familj i en bostad som funkar för just detta.

Totalt sett tror jag att alla de här åtgärderna gör att Sveriges konkurrenskraft i världen minskar. I det perspektivet är det förmodligen så att vår finansiella stabilitet på sikt blir sämre, eftersom rörligheten på bostadsmarknaden blir på tok för låg.

Det är av de här skälen, alltså både ur det vi kan kalla ett klassperspektiv, ur perspektivet att vi vill att unga människor ska kunna etablera sig och ur perspektivet att människor vars barn har flugit ut ska kunna hitta en bostad som uppfyller deras behov, som vi har landat i att hushållens regelbörda utifrån dessa makrotillsynsåtgärder skyndsamt måste lättas.

Jag är helt för att man utreder det, något som Socialdemokraternas representant säkert kommer att säga efter mig här i talarstolen, och jag delar Kristdemokraternas kritik gällande hur en sådan utvärdering ska gå till. Men även här och nu behövs det åtgärder för att skyndsamt lätta på situationen.

Jag står såklart bakom alla våra reservationer men yrkar för tids vinnande bifall endast till reservation 5. Tack, återigen, för en god debatt!

Fru talman! Jag vill passa på att börja detta replikskifte med att deklarera att jag inte längre yrkar bifall till reservationerna 13 och 16. Jag står naturligtvis bakom dem, men för att hedra gruppledarnas överenskommelse yrkar jag endast bifall till reservation 4.

Tack, Joar Forssell, för ett engagerat och bra inlägg! Vi delar mycket av den analys som Joar Forssell pekar på i sitt inlägg om att människor med stabila inkomster bör kunna ha möjlighet att äga sitt boende i Sverige och att det finns många hinder för att göra detta.

Det är också välkommet att Joar Forssell delar min kritik gällande att regeringen nu för att, så att säga, svara upp mot finansutskottets tillkännagivande lägger uppdraget att utvärdera detta hos samma myndighet som har infört de här restriktionerna.

Jag har en fråga till Joar Forssell. Joar Forssells parti har ju ett samarbete med den här regeringen åtminstone ett tag till. Det kan därför vara värt att höra hur Joar Forssell ser på möjligheten för Liberalerna att inom ramen för det samarbetet faktiskt dels åstadkomma en förändring när det gäller utvärderingen av detta, dels driva en ägarpolitik för mer av socialt ägande så att fler grupper och också de som står utanför faktiskt ska få en chans att komma in på ägarmarknaden. Det är ju angeläget att vi får förändringar här.

Fru talman! Liberalerna har väldigt nyligen sagt och lämnat besked om att vi vill se och sitta i en borgerlig regering efter nästa val. Kristdemokraternas reaktion på detta, fru talman, var att man kanske inte vill se Liberalerna i ett sådant sammanhang. Därför blir det lite märkligt när man här från talarstolen talar om för mig att det finns problem i Liberalernas nuvarande samarbete. Det blir lite "damned if you do, damned if you don't" från Kristdemokraternas sida.

Svaret på frågan är att de möjligheter som ledamoten frågar efter såklart finns inom januariavtalssamarbetet. Men de kanske skulle finnas i ännu högre grad om Liberalerna fick förhandla ekonomisk politik också med Kristdemokraterna. Vi vill ju se någon form av ny egnahemsrörelse. Vi har också sagt att vi vill se ett större inslag av flexibelt ägande, det vill säga att man kan köpa en bit av sin lägenhet och kanske få ned hyran. Då kan man lägga undan lite mer pengar, och så blir det en positiv spiral även för dessa personer.

Jag tycker att det som ledamoten Forssmed lyfter här är viktigt: Det handlar om stabila inkomster. Det behöver inte vara höga inkomster. Man kan ju ha en stabil anställning med en stabil inkomst som är ganska låg. Då når man kanske inte upp till de krav som ställs för att man ska kunna köpa ett helt boende, men det kanske räcker för att köpa en del av sitt boende. På så sätt kan man arbeta sig in på den ägda delen av bostadsmarknaden.

Jag ser inget hinder för liberaler att driva de frågorna oavsett vilket samarbete vi sitter i. Tvärtom tänker jag att det är sådana frågor som vi behöver ta till alla förhandlingsbord som vi hamnar vid.

Fru talman! Tack, Joar Forssell! Det är jättebra att Liberalerna tar de här frågorna oavsett sammanhang. Det gör vi kristdemokrater också, för frågorna förtjänar det. Vi har ju länge drivit kraven om att få den här sociala ägarpolitiken, inte minst när det gäller småhus men också gällande bostadsrätter. Hyrköp är också någonting som verkligen måste komma på plats.

Jag ser fram emot möjligheten att bättre kunna samarbeta om dessa frågor tillsammans med Liberalerna, om det nu skulle bli så. Exakt i vilka former återstår väl att se. Liberalerna har också en process som inte riktigt är färdig när det gäller hur man ser på detta framåt, och det är väl också ett skäl till att Kristdemokraterna inte slår på stora trumman om exakt hur det kommer att se ut efteråt. Man vill också ha respekt för Liberalernas interna processer.

På det här området längtar jag efter att få samarbeta mer med Liberalerna och på andra områden också. Det råder ingen tvekan om det, och jag tror precis som Joar Forssell att det inom ramen för ett borgerligt samarbete finns en långt större förståelse för ägandets betydelse för enskilda människor och deras möjligheter att slå ned bopålarna och känna trygghet, tillförsikt och framtidstro. Sådant är ju så viktigt. Att hålla människor som kanske har invandrat till vårt land eller som är unga utanför dessa möjligheter på det sätt som nu sker är inte jättebra.

Om vi även ska börja samtala lite om hur vi ser framåt har vi en tanke om att det kommer att behövas någon typ av amorteringskrav också i framtiden. Det tror jag. Då är en tanke att ha det aggregerat på hela bankens bolånestock så att det också blir mer förmånligt för enskilda kunder att amortera. Detta skapar även ett större utrymme för banken att låna ut pengar amorteringsfritt till vissa typer av hushåll. Det tycker jag är ett sätt som vore intressant att titta på framöver för att skapa mer flexibilitet kring de krav som ändå behöver finnas.

Fru talman! Jag tackar för de vänliga orden från Kristdemokraterna.

Alla partier driver sina krav oavsett vem de förhandlar med. Det här kanske blir en metadiskussion, men jag noterar att det i den breda mitten i svensk politik finns, om inte annat, en uttalad ambition om att ha en mer social bostadspolitik på det sätt som ledamoten Forssmed beskriver.

Jag läste en debattartikel i Fastighetstidningen för några veckor sedan, skriven av socialdemokraterna i civilutskottet. Man pratade om en ny egnahemsrörelse och ett mer individualiserat amorteringskrav. Man lyfte säkert upp någon annan åtgärd också. Det jag ser framöver, fru talman, är att de delarna av politiken som ligger utanför januariavtalet, utanför budgeten, måste man kunna förhandla om med både kristdemokrater och socialdemokrater. Där kanske även Kristdemokraterna måste vara öppna för att diskutera med fler parter än bara Vänsterpartiet, som man kanske ägnar sig mest åt i finansutskottet.

Jag är helt öppen för samtal och diskussioner som kan leda fram till att vi får en större andel ägande av bostäder i Sverige, oavsett vilket samhällsskikt eller del av livet man befinner sig i.

Fru talman! Jag kan börja med att lugna Joar Forssell med att Vänsterpartiets och Kristdemokraternas samarbete i finansutskottet rör några enskilda frågor, bland annat pengar till äldreomsorgen - vilket jag hoppas att Liberalerna också kommer att sluta upp bakom.

Det ägda boendet är i mycket större utsträckning subventionerat än vad boende i hyresrätt är. Framför allt ökade skillnaderna mycket under den förra borgerliga regeringen. Det ägda boendet är gynnat skattemässigt med ränteavdrag i fastighetsskatten och genom rot. En hyresgäst som får sin väg skottad får inte de avdragen, men den som har ett hus och tar hem någon som skottar får ett skatteavdrag. Så är det också med ränteavdragen och fastighetsskatten.

Det skiljer så mycket som 2 400 kronor i månaden - den senaste siffra jag har sett - mellan en nybyggd hyresrätt och ett nybyggt småhus. Det säger en del. Det skulle vara lite intressant att höra vad Liberalerna har för förslag på att stärka hyresrätten eftersom det är många människor som har valt att bo där och som bor där hela livet. Andra gör det inte därför att de inte har råd att köpa ett ägt boende.

Jag tänkte ställa en fråga till Joar Forssell om Finland och den lånemodell som finns där för att tvinga bankerna att pressa räntekostnaderna till bolånekunderna. När vi tvingas betala så stor andel i ränta som vi har gjort, och kanske kommer att göra i större utsträckning, utestängs också fler från bolånemarknaden. Därför vill jag höra varför Liberalerna inte är intresserade av att diskutera en sådan modell som finns i Finland, där man tvingar bankerna att utgå från internbanksräntan i förhandlingen med bolånekunden. Det skulle stärka bolånekunden och pressa räntekostnaderna.

Fru talman! Jag ska börja med att göra något ovanligt i svensk politik, nämligen genom att säga att jag faktiskt inte vet. Jag är inhoppare i dag i denna debatt. Vanligtvis arbetar jag inte i finansutskottet utan i näringsutskottet, som på många sätt har närliggande men inte precis samma frågor.

När vi utformar vår politik på bostadsområdet, särskilt de ekonomiska aspekterna, tittar vi mycket på Finland och Norge. Norge har ju ett system för bosparande för unga som vi har tittat på.

Jag får helt enkelt ta med mig frågan till dem i mitt parti som ägnar sig mest åt bostadspolitik och den typen av finansiell politik kopplad till bostäder. Jag tackar för inspelen från Vänsterpartiet. Vi liberaler är alltid idel öra för nya sätt att se på saker i världen.

Fru talman! Jag vill ändå kommentera detta. Jag är socialliberal, och jag tycker att det är intressant med social rörlighet. Någonstans är det fundamentet för vår politik, nämligen att människor oavsett bakgrund ska få en sjyst chans i livet. Det är ett stort problem att klyftorna har ökat i Sverige under många år. Till stor del ökar klyftorna på grund av inkomster på kapital. Det blir lite larvigt med dessa diskussioner om att höja skatten på inkomster från arbete. Det är ju inte därifrån klyftorna kommer, utan de kommer från inkomster på kapital. Ett skäl till detta är att personer med låga inkomster har så himla svårt att komma in på den ägda delen av bostadsmarknaden.

Vi har i dag pratat om amorteringskrav och bolånetak. Jag har nämnt hyrköp eller flexibelt ägande - kärt barn har många namn. Vilka förslag har Vänsterpartiet för att öka det privata ägandet av bostäder också bland personer med låga inkomster?

Fru talman! Det är roligt att det fortfarande finns socialliberaler. Jag tycker att de börjar bli lite väl rödlistade och sällsynta. Men det hedrar också Joar Forssell att han säger att han inte vet. Det skulle vi behöva se mer av i politiken.

Jag går över till frågorna. Det finns olika former av boenden. Vi har olika förutsättningar att skaffa oss olika boenden, och vi har också olika val. En del väljer hyresrätten för att de vill ha den service som ges där.

Men den stora frågan är varför vi politiskt ska missgynna en form av boende medan andra boendeformer får stora subventioner. Det har jag aldrig hört Liberalerna svara på, och det skulle vara intressant att höra varför en boendeform ska vara missgynnad. I den boendeformen är den genomsnittliga inkomsten bland de boende lägre. Det blir ännu mer konstigt att det ska vara så ur ett socialliberalt perspektiv.

En utförsäljning av stora delar av hyresbeståndet gör det ännu svårare för människor med låga inkomster att ta en plats på bostadsmarknaden. Det är fråga om en enorm kapitalöverföring från dem som äger bostadsbolaget till den enskilda individen. Så har det varit, och så ser det ut - det är tydligt.

Den finska modellen skulle vara ett sätt att gynna dem som vill ha ett ägt boende eftersom det skulle pressa ned räntekostnaderna mycket. När vi kollade var det en skillnad på 900 kronor i månaden mellan Finland och Sverige på ett lån på 2 miljoner kronor. Det är mycket pengar, inte minst under löptiden. Det är ju en lång löptid på ett bolån. Varför ska vi gynna bankerna? Det är väl bättre att husägaren får behålla sina pengar och investera dem på det sätt ägaren finner bäst. Det är ett sätt att jobba på.

Bolånetaket är problematiskt, och det borde ses över.

Fru talman! Det blir klassiskt från Vänsterpartiet och från Liberalerna. Vänsterpartiet pratar gärna om hur man ska bekämpa rikedom, och Liberalerna pratar gärna om att bekämpa fattigdom.

Vårt svar på frågan handlar inte om att skapa en större ekonomisk börda för människor som har kapital och äger bostäder, utan vårt svar handlar om att se till att människor som i dag inte äger bostäder men har låga inkomster också får råd att köpa bostäder.

Jag bodde tidigare i hyresrätt i Tensta utanför Stockholm. Det finns nästan inga bostadsrätter i Tensta. Det finns några stycken, men det är skralt. Det som händer hela tiden i den typen av områden är att människor som kommer därifrån och som skaffar sig en utbildning får jobb med ofta högre inkomster än vad föräldrarna eller andra i familjen har haft och flyttar därifrån. De flyttar inte därför att de inte tycker om Tensta - de flesta tycker om sina områden och trivs där med vänner och socialt sammanhang - utan de flyttar därför att det inte finns bostadsrätter eller möjligheter att få tag på den bostad som uppfyller behoven.

En annan problematisk aspekt är att det i högre grad än vad det borde vara är bakgrunden som avgör var man bosätter sig. Det beror på att det inte finns tillräckligt många bostadsrätter i alla delar av bostadsbeståndet, i alla delar av landet eller i alla delar av staden.

Det är också så att människor som i början har låg inkomst och inte har möjlighet att spara pengar men som vet att de kommer att få högre inkomst längre fram inte får en chans att komma in på bostadsmarknaden. Det är därför vi måste se till att det ägda boendet ökar också hos människor med låga inkomster.

Fru talman! Den finansiella stabiliteten i Sverige är överlag mycket god. Att den är det beror på att alla inblandade - politiken, våra myndigheter och de finansiella aktörerna - tar sitt ansvar och att vi tillskapar regler och ramverk som upprätthåller ordning och reda. Det är en styrka för landet.

När vi bedömer den finansiella stabiliteten finns det mycket att ta i beaktande. Har vi sunda statsfinanser? Vilka risker finns i ekonomin, såväl nationellt som internationellt? Fungerar bankväsendet bra? Har vi tillräckliga konsumentskydd? Det är några exempel.

I grunden handlar finansiell stabilitet om att vi medborgare ska ha en trygg och rättvis ekonomisk tillvaro.

Att Sverige har just mycket sunda statsfinanser lägger en god grund och skapar tilltro till ekonomin. Vi för en ansvarsfull budgetpolitik som inte äventyrar långsiktigheten. Vi bygger buffertar i goda tider, vilka behövs i kärvare tider.

Den pandemi som vi just nu är mitt uppe i är ett tydligt exempel på detta. Tack vare de sunda statsfinanser som vi hade med oss in i pandemin har vi kunnat sjösätta stödpaket på nästan 400 miljarder kronor. Det har räddat många jobb och företag, hållit landet flytande och skapat trygghet. Vi ser också att Sverige - hittills, ska tilläggas - har klarat sig relativt väl ekonomiskt under krisen.

Men vi lever i en omvärld där det inte alltid är lika väl ställt med länders statsfinanser. Coronapandemin har lett till att många länder som redan före krisen hade mycket höga statsskulder nu har än högre skuldnivåer. Det bygger upp risker, och det begränsar utrymmet för att kicka igång ekonomierna igen. Att betala räntor och amorteringar på dessa skulder tär på budgetarna i länderna, men det måste göras. Skuldnivåerna i flertalet stater är något som flera internationella institutioner lyfter fram som oroande.

För svensk del är det avgörande att vår omvärld går bra ekonomiskt, såväl av sociala och politiska skäl som för vår export.

Ett annat område som det finns skäl att hålla ögonen på är att finansmarknadsaktörer ser till att efter pandemin åter bygga upp kapitalbuffertar. Detta påpekas inte minst av Finansinspektionen. Buffertarna som hade byggts upp inför krisen, bland annat till följd av regleringar, kom väl till pass nu. Därför ska de byggas upp igen så att det finns en krockkudde även i nästa kris.

Fru talman! Trots en överlag god finansiell stabilitet i Sverige finns det orosmoln även här.

Ett sådant, som återkommande har pekats ut av såväl IMF, OECD och EU som Riksbanken och Finansinspektionen, är de stigande bolånen. En för hög belåning skapar sårbarhet hos hushållen, och det riskerar att sprida problem till andra delar av ekonomin och samhället.

Att göra något åt detta är ett politiskt ansvar. Därför har också regler tillkommit i flera steg för att skapa en sund amorteringskultur och motverka en alltför hög skuldsättning hos hushållen. År 2010 infördes ett bolånetak. År 2016 infördes ett amorteringskrav som innebär att nya lån med över 50 respektive 70 procents belåningsgrad ska amorteras med minst 1 respektive 2 procent. År 2018 infördes ett skärpt amorteringskrav, innebärande att de hushåll som har en belåning som överstiger fyra och en halv gång hushållets inkomster ska amortera ytterligare 1 procent.

Syftet med kraven är att belåningsgraden ska beaktas i förhållande både till bostadens värde och till hushållens inkomster. Att skapa en sund amorteringskultur och motverka alltför hög belåning och skuldsättning har även en återhållande effekt på bostadsprisökningarna.

Viktigt att nämna i sammanhanget är att bostadspriser och hushållens bolån förstås också påverkas av tillgången på bostäder. Bostadsbyggandet är centralt här, och sedan Stefan Löfven tillträdde som statsminister 2014 har bostadsbyggandet fördubblats i jämförelse med tidigare år. Bostadsbyggande är såklart betydelsefullt av fler skäl, men ett är alltså den finansiella stabiliteten.

Frågor om bolånetak och amorteringskrav - eller, som de kallas, makrotillsynsåtgärder - är viktiga att följa och utvärdera.

Finansinspektionen, som är ansvarig myndighet, har fått i uppdrag att göra en samlad utvärdering av bolånetak, amorteringskrav och andra makrotillsynsåtgärder. Utvärderingen ska belysa vilka effekter åtgärderna haft på utlåningen, bostadspriserna och hushållens skuldsättning.

Därtill har regeringen beslutat att utreda hur vi kan få statistik över hushållens tillgångar och skulder utan att den personliga integriteten och skyddet för personuppgifter åsidosätts. Att få insyn i och statistik över hushållens tillgångar och skulder är en viktig pusselbit för att kunna bedöma den finansiella stabiliteten.

Avslutningsvis, fru talman: Finansiell stabilitet är till syvende och sist en demokratisk fråga. Ordning och reda ger det demokratiska samhället styrförmåga, bygger folklig tillit till våra myndigheter och institutioner och hindrar att samhället faller ned i ett ekonomiskt och socialt kaos där det blir den starkes rätt som råder. Att upprätthålla ordning och stabilitet ger en bättre ekonomi och ett robustare folkstyre.

Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna.

Fru talman! Tack till ledamoten Wiechel för hans inlägg!

Jag har en sakupplysningsfråga. Den 12 januari i år skrev den socialdemokratiska gruppen i civilutskottet i en debattartikel i Fastighetstidningen bland annat följande:

"Men alla de pålagor som skett under det senaste decenniet är med största sannolikhet inte motiverade. Framförallt är det orimligt med så framtunga amorteringar som nu är fallet. Unga och förstagångsköpare stängs ute eftersom amorteringarna är som tyngst i början av ett låns löptid. För unga människor innebär det att de ska amortera som mest när inkomsten är som lägst. Ett mer välavvägt amorteringskrav för unga och förstagångsköpare vore önskvärt."

Det här är ingångar i diskussionen som jag delar. Jag kan lägga till att det finns personer högre upp i åldrarna som fått en ny livssituation som förmodligen också skulle gynnas av lägre krav på bostadsmarknadens funktionalitet.

Men min fråga till den socialdemokratiske ledamoten från finansutskottet är om Socialdemokraterna i finansutskottet är eniga med Socialdemokraterna i civilutskottet om att ett mer välavvägt amorteringskrav för unga och förstagångsköpare vore önskvärt.

Fru talman! Tack, Joar Forssell, för frågan!

Jag är bekant med den artikeln. Jag har också talat med kollegorna i utskottet. Som parti är vi överens om den utvärdering som Finansinspektionen ska genomföra vad gäller samtliga makrotillsynsåtgärder - det är bolånetak och amorteringskrav - och vad de har fått för effekt på bostadsmarknaden. Men det är en aspekt.

För att tala för Socialdemokraterna i finansutskottet: Som parti är vi överens om att se över det här för att få en bra helhet. Men som finansutskott har vi också ansvaret att inte bara föra en bostadspolitisk debatt utan också en debatt om finansiell stabilitet. Vi ser att internationella såväl som nationella bedömare återkommande under flera år har pekat på just denna fråga, hushållens skuldsättning, och sagt att vi här har risker som byggs upp över tid. Om saker och ting går illa, eller bara om räntor höjs eller något annat inträffar som skapar en kris kommer detta att få spridningar i samhället som är direkt skadliga för vår ekonomi.

Vi har alltså ett ansvar att se detta utifrån fler aspekter; det handlar om hela den ekonomiska och finansiella stabiliteten. Vi ser att det är motiverat att komma åt skuldnivåerna - skapa en sund amorteringskultur och minska alltför höga skulder. Detta är ett annat ansvar, kan man säga.

Sedan är det viktigt att vi också återkommer till en bostadspolitisk debatt. Inte minst bostadsbyggandet i sig är en väldigt viktig fråga. Men i detta betänkande diskuterar vi den finansiella stabiliteten.

Fru talman! Tack, Björn Wiechel, för svaret! Jag tolkar det ändå som att man inte är överens inom Socialdemokraterna. Socialdemokraterna i civilutskottet säger inte bara att det ska utvärderas utan pekar också ut en riktning och säger att ett mer välavvägt amorteringskrav för unga och förstagångsköpare vore önskvärt. Jag uppfattar det som att Socialdemokraterna i finansutskottet inte ställer upp på den meningen, och jag beklagar detta.

Fru talman! Som jag ser det behöver vi riksdagsledamöter, oavsett vilket utskott vi verkar i, se till helheten. I vanliga fall verkar jag mest i näringsutskottet, och ett av de problem, bortom pandemin, som företagare och jobbskapare lyfter allt som oftast när vi pratar med dem är kompetensförsörjning. Där är bostadsbristen en enormt viktig förklaring, liksom svårigheterna med en orörlig bostadsmarknad, som bland annat kommer sig av de tuffa amorteringskraven, bolånetaket och så vidare.

Ur ett socialdemokratiskt perspektiv hade jag kanske hoppats på lite mer av en social eller klassbrytande politik, som jag uppfattar att man är ute efter i den här artikeln, med en ny egnahemsrörelse och en politik som leder till att fler personer med låga inkomster också kan äga sitt boende. Det är klart att det, framför allt ur ett socialdemokratiskt perspektiv, tänker jag, skapar instabilitet i samhället om vi ser att klyftorna ökar. Och de ökar framför allt på grund av inkomsterna från kapital. Ett sätt att komma åt detta vore att göra det enklare även för personer med låga inkomster att komma in på marknaden för ägda bostäder och få ta del av värdeutveckling och samtidigt kunna lägga undan ännu mer sparande därför att man slipper betala för dyra hyresrätter.

Fru talman! Tack, Joar, för ditt inlägg! Jag välkomnar att Liberalerna pratar om klassklyftor och vill bekämpa dem. Det är vårt partis livsnerv, skulle jag säga. Jag välkomnar också att man vill ha en bostadspolitik som kan åtgärda detta. Vi kan säkert framöver diskutera hur vi ska jämna ut klyftor genom att betala högre kapitalskatter och så vidare.

Vad gäller boendet tycker jag att det är viktigt att framhålla de blandade bostadsområdena med blandade upplåtelseformer. Ledamoten Forssell talade tidigare bland annat om Tensta, och jag tänker på en del andra kommuner, till exempel här i Stockholm, där det nästan inte finns några hyresrätter alls utan bara rikemansvillor. Man vill helt enkelt inte bygga för alla. Man vill inte ha alla.

Finansiell stabilitet och finansmarknads-frågor

Detta är ett problem som också skapar en segregation i staden. Vi måste ha blandade bostadsområden. Det ger mycket bättre social dynamik, bekämpar segregationen och gör att vi i olika livsfaser kan bo i samma bostadsområde. Det gör att barn möts och vi får en mycket mer demokratisk samhällsutveckling.

Men grundfrågan här är att vi måste bygga fler bostäder, att bostadsbristen är ett problem. Det är också detta som gör att priser trissas upp.

Sedan Stefan Löfven tillträdde 2014 har bostadsbyggandet fördubblats för att vi menar att vi måste bygga fler bostäder. I min hemkommun Umeå har vi enormt högt satta bostadsmål. Vi bygger så mycket vi kan för att vi vill att alla ska flytta in. Det handlar om alla slags upplåtelseformer för att vi vill ha just den blandade staden.

Men vi har också ett ansvar att se till att vi har en finansiell stabilitet som gör att vi inte äventyrar hushållens långsiktiga betalningsförmåga och landets ekonomiska stabilitet.

Fru talman! Jag begärde replik lite för sent, men detta riktar sig till Björn Wiechel och gäller hans kommentarer kring klyftor, som jag tycker var väldigt intressanta i detta sammanhang. Min fråga är egentligen ganska enkel. Socialdemokraterna är det parti som har innehaft regeringsmakten längst av alla partier i Sverige; man har haft makten under 53 av de senaste 70 åren. Jag undrar vilket ansvar Socialdemokraterna som parti har för de ökade klyftorna i samhället.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 11.)

Statlig förvaltning