Författningsfrågor
Debatt om förslag 7 mars 2001
Hoppa över anförandelistan
Anförandelista
- Hoppa till i videospelarenN F AURELIUS (M)
- Hoppa till i videospelarenKENNETH KVIST (V)
- Hoppa till i videospelarenN F AURELIUS (M)
- Hoppa till i videospelarenKENNETH KVIST (V)
- Hoppa till i videospelarenN F AURELIUS (M)
- Hoppa till i videospelarenKENNETH KVIST (V)
- Hoppa till i videospelarenINGVAR SVENSSON (Kd)
- Hoppa till i videospelarenKENNETH KVIST (V)
- Hoppa till i videospelarenINGVAR SVENSSON (Kd)
- Hoppa till i videospelarenKENNETH KVIST (V)
- Hoppa till i videospelarenINGVAR SVENSSON (Kd)
- Hoppa till i videospelarenHELENA BARGHOLTZ (Fp)
- Hoppa till i videospelarenKENNETH KVIST (V)
- Hoppa till i videospelarenHELENA BARGHOLTZ (Fp)
- Hoppa till i videospelarenKENNETH KVIST (V)
- Hoppa till i videospelarenHELENA BARGHOLTZ (Fp)
- Hoppa till i videospelarenPER LAGER (Mp)
- Hoppa till i videospelarenKENNETH KVIST (V)
- Hoppa till i videospelarenPER LAGER (Mp)
- Hoppa till i videospelarenKENNETH KVIST (V)
- Hoppa till i videospelarenPER LAGER (Mp)
- Hoppa till i videospelarenGÖRAN MAGNUSSON (S)
- Hoppa till i videospelarenN F AURELIUS (M)
- Hoppa till i videospelarenGÖRAN MAGNUSSON (S)
- Hoppa till i videospelarenN F AURELIUS (M)
- Hoppa till i videospelarenGÖRAN MAGNUSSON (S)
- Hoppa till i videospelarenINGVAR SVENSSON (Kd)
- Hoppa till i videospelarenGÖRAN MAGNUSSON (S)
- Hoppa till i videospelarenINGVAR SVENSSON (Kd)
- Hoppa till i videospelarenGÖRAN MAGNUSSON (S)
- Hoppa till i videospelarenHELENA BARGHOLTZ (Fp)
- Hoppa till i videospelarenGÖRAN MAGNUSSON (S)
- Hoppa till i videospelarenHELENA BARGHOLTZ (Fp)
- Hoppa till i videospelarenGÖRAN MAGNUSSON (S)
- Hoppa till i videospelarenKENNETH KVIST (V)
- Hoppa till i videospelarenGÖRAN MAGNUSSON (S)
- Hoppa till i videospelarenKENNETH KVIST (V)
- Hoppa till i videospelarenGÖRAN MAGNUSSON (S)
- Hoppa till i videospelarenÅSA TORSTENSSON (C)
- Hoppa till i videospelarenKENNETH KVIST (V)
- Hoppa till i videospelarenÅSA TORSTENSSON (C)
- Hoppa till i videospelarenKENNETH KVIST (V)
- Hoppa till i videospelarenÅSA TORSTENSSON (C)
- Hoppa till i videospelarenGÖRAN MAGNUSSON (S)
- Hoppa till i videospelarenÅSA TORSTENSSON (C)
- Hoppa till i videospelarenGÖRAN MAGNUSSON (S)
- Hoppa till i videospelarenÅSA TORSTENSSON (C)
- Hoppa till i videospelarenMATS EINARSSON (V)
- Hoppa till i videospelarenINGVAR SVENSSON (Kd)
- Hoppa till i videospelarenMATS EINARSSON (V)
- Hoppa till i videospelarenINGVAR SVENSSON (Kd)
- Hoppa till i videospelarenJOHAN LÖNNROTH (V)
- Hoppa till i videospelarenGÖRAN MAGNUSSON (S)
- Hoppa till i videospelarenJOHAN LÖNNROTH (V)
- Hoppa till i videospelarenGÖRAN MAGNUSSON (S)
- Hoppa till i videospelarenJOHAN LÖNNROTH (V)
- Hoppa till i videospelarenN F AURELIUS (M)
- Hoppa till i videospelarenJOHAN LÖNNROTH (V)
- Hoppa till i videospelarenN F AURELIUS (M)
- Hoppa till i videospelarenJOHAN LÖNNROTH (V)
- Hoppa till i videospelarenHELENA BARGHOLTZ (Fp)
- Hoppa till i videospelarenJOHAN LÖNNROTH (V)
- Hoppa till i videospelarenINGVAR SVENSSON (Kd)
- Hoppa till i videospelarenJOHAN LÖNNROTH (V)
- Hoppa till i videospelarenINGVAR SVENSSON (Kd)
- Hoppa till i videospelarenJOHAN LÖNNROTH (V)
- Hoppa till i videospelarenBIRGER SCHLAUG (Mp)
- Hoppa till i videospelarenHELENA BARGHOLTZ (Fp)
- Hoppa till i videospelarenBIRGER SCHLAUG (Mp)
- Hoppa till i videospelarenHELENA BARGHOLTZ (Fp)
- Hoppa till i videospelarenBIRGER SCHLAUG (Mp)
- Hoppa till i videospelarenGÖRAN MAGNUSSON (S)
- Hoppa till i videospelarenBIRGER SCHLAUG (Mp)
- Hoppa till i videospelarenGÖRAN MAGNUSSON (S)
- Hoppa till i videospelarenBIRGER SCHLAUG (Mp)
- Hoppa till i videospelarenN F AURELIUS (M)
- Hoppa till i videospelarenBIRGER SCHLAUG (Mp)
- Hoppa till i videospelarenN F AURELIUS (M)
- Hoppa till i videospelarenBIRGER SCHLAUG (Mp)
- Hoppa till i videospelarenPÄR AXEL SAHLBERG (S)
- Hoppa till i videospelarenBIRGER SCHLAUG (Mp)
- Hoppa till i videospelarenPÄR AXEL SAHLBERG (S)
- Hoppa till i videospelarenBIRGER SCHLAUG (Mp)
- Hoppa till i videospelarenPÄR AXEL SAHLBERG (S)
- Hoppa till i videospelarenJOHAN LÖNNROTH (V)
- Hoppa till i videospelarenPÄR AXEL SAHLBERG (S)
- Hoppa till i videospelarenJOHAN LÖNNROTH (V)
- Hoppa till i videospelarenPÄR AXEL SAHLBERG (S)
- Hoppa till i videospelarenINGVAR SVENSSON (Kd)
- Hoppa till i videospelarenBIRGER SCHLAUG (Mp)
- Hoppa till i videospelarenINGVAR SVENSSON (Kd)
Protokoll från debatten
Anföranden: 91
Anf. 53 N F AURELIUS (M)
Herr talman! Jag förstår faktiskt inte alls varifrån
Johan Pehrson får bilden av att regeringen har gett
upp. Det är tvärtom. Detta är någonting vi alla delar -
uppfattningen om öppenhetens betydelse som en av
grundbultarna i den svenska demokratin, liksom vik-
ten av att de europeiska medborgarna ges en möjlig-
het att få tillgång till dokument, att den europeiska
unionen blir mer öppen. Det är också så regeringens
arbete har varit inriktat.
Under hela processen, från det att vi skrev in be-
stämmelsen i Amsterdamfördraget om att unionen
måste bli öppen, har regeringen arbetat aktivt för
detta, många gånger hand i hand med svenska parla-
mentariker i Europaparlamentet, från alla partier. Vi
har under hela förra året aktivt arbetat, både på den
politiska nivån och på tjänstemannanivån, för att
bygga under för ett gott resultat under vårt ordföran-
deskap.
Nu använder vi alla ansträngningar, både på
tjänstemannanivå och på det politiska planet, för att
försöka åstadkomma bästa möjliga lösning under vårt
ordförandeskap, helst inom tidsramen före den 1 maj.
Men motståndet är tufft. Vi vet att vi har olika upp-
fattningar och olika föreställningar om vad som är
möjligt att åstadkomma. Men att regeringen skulle ha
gett upp kan jag klart dementera.
Anf. 54 KENNETH KVIST (V)
Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Jag
inser självklart att statsrådet och den goda företräda-
ren för öppenheten i övrigt inte har gett upp i samar-
betet. Däremot har man gett upp tron på att man når
ett resultat under ordförandehalvåret. Man verkar lite
väl om sig om att det ska vara "succé" som står som
rubrik på de verksamheter man företar under ordför-
andeskapet. Det handlar om en ganska tuff konflikt
här. Det är grundbulten. Man har en helt annan syn på
öppenhet i de här länderna, många länder som har
fördelar på andra sätt i sin demokratiska tradition där
Sverige kanske är lite svagare. Här är öppenheten
fundamental.
Vågar regeringen ta en rejäl konflikt? Vi vet alla
vilka länder det handlar om. Kan ministern tänka sig
att lite tuffare skälla ut några kanske?
Anf. 55 N F AURELIUS (M)
Herr talman! Jag försöker gärna svara på detta.
Jag kan försäkra Johan Pehrson att regeringen vågar
ta vilka konflikter som helst på denna punkt och att vi
redan har varit inblandade i ett antal sådana, utan att
närmare gå in på detaljer i dessa.
Våld mot äldre kvinnor
Anf. 56 KENNETH KVIST (V)
Herr talman! Jag vill ställa en fråga till kulturmi-
nistern. Det är den 8 mars i dag, dvs. kvinnornas dag.
Då vill jag lyfta fram en fråga som rör just kvinnor.
Det finns en allmän känsla av att våld mot äldre
kvinnor ökar. Det kan t.ex. vara från make eller t.o.m.
från vuxna barn. De här kvinnorna är extra utsatta,
eftersom allt talar för att de inte polisanmäler och
söker hjälp hos kvinnojourerna och i socialnämnder-
na.
Vad kan ministern tänka sig för åtgärder för att
det här stora och besvärliga problemet ska uppmärk-
sammas och kunna åtgärdas?
Anf. 57 N F AURELIUS (M)
Herr talman! Tack, Susanne Eberstein, för denna
tydliga kvinnofråga denna dag. När det gäller lag-
stiftningen på detta område infördes det i slutet av 90-
talet ett nytt brott i lagstiftningen, grov kvinnofrids-
kränkning. Det här är steg 1. Då det gäller lagstift-
ningen är vi alltså väl försedda.
Nu är vi på väg mot steg 2. Det handlar om en ny
brottsofferproposition, som kommer att läggas fram
inom de allra närmaste dagarna. Den går ut på att alla
berörda myndigheter ska få en förmåga och en sti-
mulans att informera alla berörda myndigheter som
har med dessa kvinnor att göra och få dem att våga
anmäla och fullfölja sina anmälningar, så att de klart
får för sig vad som händer om de driver processen
vidare. Vi tror att detta är en mycket viktig punkt.
Steg 3 är att vi också nu utreder möjligheten att
öka skyddet för de kvinnor som har relationer till män
som har besöksförbud. Vi vill inte inskränka dessa
misshandlade kvinnors frihet, utan vi vill i så fall
inskränka friheten för dessa misshandlande män.
Anf. 58 KENNETH KVIST (V)
Herr talman! Jag vill tacka ministern för svaret.
Jag funderar på om det skulle behövas en särskild
statistik som i så fall vore efter ålder just för att vi ska
kunna göra den här kartläggningen. Det ministern
talade om var insatser, vilket också är väldigt viktigt.
Men skulle man, med tanke på den här kartläggning-
en, kunna tänka sig en åldersdifferentierad statistik
när det gäller våld mot kvinnor?
Anf. 59 INGVAR SVENSSON (Kd)
Herr talman! Det kan man mycket väl tänka sig.
Jag kommer att ta med mig den frågan till det depar-
tement som har ansvaret för de här frågorna. Men jag
tror att brottsofferinsatsen kommer att göra att de som
aldrig anmäler vågar kliva fram. Det mörkertal som
finns i dag kommer att minska. Vi kommer att få veta
hur många kvinnor som drabbas av detta, i alla fall
flera av dem kommer att våga. Det är vår ambition.
Jag tar med mig frågan om statistiken tillbaka till
Regeringskansliet.
TV-sändningar
Anf. 60 KENNETH KVIST (V)
Herr talman! Jag har också en fråga till kulturmi-
nistern, och det gäller TV-sändningar.
I östra Blekinge finns ett helt samhälle som inte
kan se sina regionala nyhetssändningar på SVT på
grund av dålig täckning. Dessutom har man ständigt
problem med bildkvaliteten.
Den här frågan har tagits upp tidigare med minis-
tern. I över fem års tid har SVT uppvaktats av de här
drabbade människorna utan att någonting har hänt.
Vad kan ministern säga till de här människorna i östra
Blekinge?
Anf. 61 INGVAR SVENSSON (Kd)
Herr talman! Kravet på Sveriges Television är att
de ska nå i princip alla hushåll. I princip är översatt
till siffror 99,8 %. Det betyder att det finns avgränsa-
de områden dit TV:s täckning icke når. Med hjälp av
teknikutvecklingen är vi ganska optimistiska. Då
handlar det om digitaliserat marknät, som innebär att
en del av dessa personer i Blekinge som det handlar
om faktiskt har en möjlighet att se television. Det kan
också handla om att man med hjälp av paraboler som
man måste skaffa själv kan se SVT:s sändningar.
Tekniken arbetar för att täckningen förhoppningsvis
ska kunna bli bättre, det finns fler distributionsvägar.
Men kravet på SVT är faktiskt bara 99,8 % täckning,
eftersom vi har en sådan geografi att man ibland
hamnar på ställen där inte alla signaler kan komma
fram.
Anf. 62 KENNETH KVIST (V)
Herr talman! Om jag som konsument köper en pa-
rabolantenn och abonnerar på ett programutbud och
det visar sig att jag inte kan se alla program som
utlovats, då har jag uppenbarligen blivit lurad. För-
modligen skulle Konsumentombudsmannen ge mig
rätt. Är det inte samma sak för de här människorna i
Blekinge? Varför ska de som inte kan se de utlovade
programmen betala full TV-avgift? Avgifterna i dag
är 1 668 kr. Det kostar Teracom ungefär 400 000 kr
att åtgärda det här problemet. Det motsvarar 240
hushålls årliga avgifter.
Min fråga kvarstår: Tänker ministern ta något ini-
tiativ för att lösa problemet?
Anf. 63 INGVAR SVENSSON (Kd)
Herr talman! För att ett ögonblick vara formell
ska jag säga att TV-licensen betalar man faktiskt inte
för programinnehållet utan för apparatinnehavet, som
licenserna ser ut i dag. Det betyder naturligtvis inte
att det är oerhört viktigt att så många som möjligt ska
kunna se television. Jag utgår från att Teracom kom-
mer att fortsätta att anstränga sig att så många som
möjligt ska kunna se Sveriges Televisions sändning-
ar.
Infrastrukturpropositionen
Anf. 64 HELENA BARGHOLTZ (Fp)
Herr talman! Jag ska ställa en fråga till statsrådet
Lars-Erik Lövdén.
Statsrådet ingår i en grupp med tre statsråd - för-
utom Lövdén, statsrådet Wärnersson, socialminister
Engqvist, - utsedd av regeringen för att ha ett särskilt
ansvar för utvecklingen i Skåne och Öresundsregio-
nen. Vid ett flertal tillfällen har statsrådet och grup-
pen uttalat behovet av ytterligare infrastrukturinveste-
ringar i Skåne, nu senast den 6 mars på mässan Syd-
bygg i Malmö. Statsrådet vill att Citytunneln och
järnvägsförbindelsen mellan Sturups och Kastrups
flygplatser blir av. Alla dessa uttalanden väcker na-
turligtvis stora förhoppningar i Skåne.
Min fråga måste bli: När kommer regeringen att
lägga fram förslag till riksdagen om dessa in-
frastrukturinvesteringar?
Anf. 65 KENNETH KVIST (V)
Herr talman! Som är välkänt kommer regeringen
att lägga fram en sammanhållen infrastrukturproposi-
tion till hösten.
Citytunnelproblematiken är föremål för förhand-
lingar, där staten har utsett en särskild förhandlings-
man, Per-Anders Örtendahl, för att diskutera hur
finansieringen av den merkostnad som har uppstått i
Citytunnelprojektet ska delas mellan de olika intres-
senterna.
Jag har uttalat, och det finns en allmän uppslut-
ning i regionen för det, att Citytunnelprojektet är en
strategiskt väldigt viktig investering, inte för Malmös
vidkommande så mycket som för hela den regionala
trafiksituationen i Skåne. Här finns en utfästelse och
riksdagsbeslut om att klara av att genomföra det pro-
jektet. Det handlar nu om att hitta en finansiering för
fördyringarna och merkostnaderna i Citytunnelpro-
jektet.
Anf. 66 HELENA BARGHOLTZ (Fp)
Herr talman! Det låter ju positivt att det ska kom-
ma någonting till hösten. Men den här infrastruktur-
propositionen har vi ju väntat på ganska länge.
Men menar då statsrådet Lövdén att man genom
denna infrastrukturproposition kommer att klara av en
finansiering av väldigt många infrastrukturinveste-
ringar i Skåne?
Anf. 67 KENNETH KVIST (V)
Herr talman! Jag åker väldigt mycket runt i landet,
och jag vet att det finns angelägna infrastrukturpro-
jekt runtom i landet. Det blir till syvende och sist en
prioritering och sammanvägning av vilka satsningar
som vi mäktar med under den kommande tioårsperio-
den. Men därom får vi möjligheter att föra ett utför-
ligt resonemang när regeringen har lagt fram sin in-
frastrukturproposition i höst.
Heby kommun
Anf. 68 HELENA BARGHOLTZ (Fp)
Herr talman! Jag har en fråga till statsrådet Lejon
om Heby kommun i Västmanlands län. Kommunen
ansökte om länsbyte, till Uppsala län, efter en folk-
omröstning 1998 som visade en klar majoritet för ett
sådant byte. Regeringen har sedan överlämnat frågan
till Kammarkollegiet som har utrett. Kommunförbun-
det har avlämnat en rapport som är positiv just till ett
sådant byte. Och i september 2000 lämnade Kam-
markollegiet sitt yttrande till regeringen som också
var positivt till ett sådant länsbyte.
Min enkla fråga är: När kommer regeringen att
besluta i detta ärende?
Anf. 69 PER LAGER (Mp)
Herr talman! Bakgrunden är ungefär den som Per
Lager har beskrivit. Men man kan aldrig på förhand
tala om när regeringen kommer att besluta någonting
än mindre vad regeringens beslut definitivt kommer
att bli. Men så mycket kan jag i alla fall säga att jag
tror att jag har tagit emot den sista uppvaktningen i
detta ärende, och de har varit många, det kan jag
försäkra Per Lager om, och jag är medveten om det
oerhört stora intresse som finns framför allt i Heby
kommun för denna fråga, men också i omgivningarna
runtomkring, i både Västmanlands och Uppsala län.
Regeringen kommer att få ta ställning till denna
fråga inom kort, och jag hoppas att vi kan återkomma
med ett besked inom en mycket snar framtid. Men
något närmare besked än så kan jag tyvärr inte ge Per
Lager.
Anf. 70 KENNETH KVIST (V)
Herr talman! Inom kort, säger ministern. Något
närmare besked kan hon inte lämna. Men jag får väl
nöja mig med det och utgå ifrån att inom kort är högst
en månad.
Sambeskattning
Anf. 71 PER LAGER (Mp)
Herr talman! Det är den internationella kvinnoda-
gen i dag, och den socialdemokratiska regeringen
talar mycket om jämställdhet och berömmer sig gärna
av att göra en hel del för jämställdheten. Trots detta
sambeskattas fortfarande förmögenheter i Sverige,
och det är ju illa ur ett jämställdhetsperspektiv. Men
vad som är ännu värre är faktiskt att regeringen
kommer att föreslå en ny sambeskattning, och nu
gäller det fastighetsskatten.
Min fråga till Marita Ulvskog, som ska svara på
övergripande frågor, är om regeringen har funderat på
eller gjort överväganden ur ett jämställdhetsperspek-
tiv när den nu är på gång att föreslå en ny sambe-
skattning för fastighetsskatten.
Anf. 72 KENNETH KVIST (V)
Herr talman! Jag förstår att frågan syftar på den
begränsningsregel som regeringen har utlovat och
som ska träda i kraft retroaktivt från den 1 januari.
Begränsningsregeln syftar till att ett hushåll inte ska
betala mer än en viss del av sin inkomst i fastighets-
skatt och på det sättet begränsa genomslaget av fas-
tighetsskatten för vissa särskilt utsatta grupper. Rege-
ringen kommer i det förslag som ska presenteras
senare i vår - det är ännu inte färdigt - att redovisa
vilken teknisk lösning som vi vill ha för begräsnings-
regeln. Sedan ska betänkandet remitteras innan riks-
dagen fattar beslut. Men tanken är att det ska gälla
från den 1 januari.
Anf. 73 PER LAGER (Mp)
Herr talman! Då får jag verkligen skicka med re-
geringen att den gör dessa överväganden ur ett jäm-
ställdhetsperspektiv. Vi vet att sambeskattning av
förmögenhet ifrågasätts av väldigt många just ur detta
perspektiv. I princip alla partier utom Socialdemo-
kraterna talar om att ta bort sambeskattning av för-
mögenhet.
Lägger man ihop de sammanlagda inkomsterna
för att ta ut fastighetsskatt så är det ju en ny sambe-
skattning. Eftersom regeringen säger att den är värl-
dens mest jämställda regering hoppas jag att den
verkligen tittar på detta ur ett jämställdhetsperspektiv,
annars inför man ju, som jag säger, en ny sambe-
skattning som inte är speciellt bra ur jämställdhets-
synpunkt.
Jag har svårt att se hur regeringen ska komma ur
detta om man lägger ihop de sammanlagda inkoms-
terna, eftersom det då blir en sambeskattning. Men
jag skickar med detta och hoppas att regeringen löser
detta på något sätt, även om jag har svårt att se att
regeringen kan göra det.
Anf. 74 GÖRAN MAGNUSSON (S)
Herr talman! Begränsningsregeln syftar ju till att
hålla igen hushållets gemensamma boendekostnad
och begränsa genomslaget av fastighetsskatten. Det är
ju syftet med den begränsningsregel som regeringen
kommer att föreslå.
Ideella föreningar
Anf. 75 N F AURELIUS (M)
Herr talman! Jag har en fråga till statsrådet Löv-
dén. Den gäller det faktum att föreningar inom id-
rottsrörelsen får göra utbetalningar till medarbetare
och funktionärer upp till ett halvt basbelopp, dvs.
18 000 kr utan att behöva betala löneskatter och ar-
betsgivaravgifter, och det tycker jag är bra att de får
göra. Men min fråga är varför inte den övriga ideella
sektorn, dvs. t.ex. scoutföreningar, församlingar och
Röda korset, får göra samma sak.
Anf. 76 GÖRAN MAGNUSSON (S)
Herr talman! Regeringen har för närvarande inga
planer att utvidga dessa regler. Men jag ska kanske
uppmana frågeställaren att ställa en fråga till finans-
ministern som är ansvarig för skattepolitiken, så får
frågeställaren kanske ett mer utförligt svar.
Anf. 77 N F AURELIUS (M)
Herr talman! Jag tycker att detta är en viktig frå-
ga, därför att den ideella sektorn är väldigt viktig. Jag
tycker att vi bör ge den allt stöd som vi kan. Och jag
tycker att det bör vara likhet mellan idrottsrörelsen
och t.ex. församlingar och scoutrörelsen. Jag skickar
därför med detta till Finansdepartementet genom
Lars-Erik Lövdén, att titta på detta och snarast ändra
på det så att det blir lika för föreningarna i Sverige.
Regionala resurscentrum för kvinnor
Anf. 78 GÖRAN MAGNUSSON (S)
Herr talman! Jag har en fråga till Ulrica Messing,
och den rör regionala resurscentrum för kvinnor.
Regeringen har avsatt ca 26 miljoner för projekt, och
det är väldigt bra. Men lokalt och regionalt måste
man jobba hårt innan ett projekt kan starta. Och för
att få i gång ett projekt har man inga medel. Kvinnor
kan mycket, men de kan inte, och ska inte tycker jag,
jobba ideellt för att få i gång ett sådant projekt. Jag
undrar hur statsrådet ser på den här problematiken?
Anf. 79 INGVAR SVENSSON (Kd)
Herr talman! Den fråga som Anne Ludvigsson
ställer gäller många, nästan alla, projekt där insatsen
från början förutsätts vara ganska liten, men den ska
ofta utgå från en ideell organisation, från en förening
eller ett kooperativ som har en liten kassa att ta av. Vi
tittar på detta ur ett generellt perspektiv, och vi har
redan gett möjlighet till hjälp med egenfinansieringen
när man får pengar från EU till en del målprojekt. Det
är klart att om den principen faller väl ut och får den
effekt som vi önskar, nämligen att fler projekt kan
komma i gång snabbare, så är jag beredd att se över
samma linjer för också andra projekt. Men låt oss
börja med detta första och se om vi når dit vi skulle
vilja med denna möjlighet.
Anf. 80 GÖRAN MAGNUSSON (S)
Herr talman! Det tycker jag låter bra, och det
stämmer lite med det förslag som jag har, nämligen
någon form av basfinansiering för dessa resurscent-
rum, så att de vet att de har någonting att utgå från
och inte behöver kämpa varje dag för att överleva.
Heby kommun
Anf. 81 INGVAR SVENSSON (Kd)
Herr talman! Jag har en fråga till Britta Lejon som
är demokratiminister. Den anknyter möjligen till en
tidigare fråga i dag.
Om vi tänker oss att det råder en enighet mellan
de politiska partierna i en kommun, att det har varit
en folkomröstning som har givit ett entydigt resultat,
att det har varit en utredning av Kommunförbundet
som har givit ett entydigt resultat, att en statlig myn-
dighet har avlämnat ett entydigt ställningstagande,
om regeringen då fattar ett beslut som går stick i stäv
mot detta, i vilken utsträckning kan det betraktas som
en demokratisk skandal?
Anf. 82 GÖRAN MAGNUSSON (S)
Herr talman! Det var ett lysande exempel på le-
dande frågor! Jag antar att frågeställaren syftar på
Heby kommun.
Regeringen har, till skillnad från Heby kommun,
till skillnad från Kommunförbundet, och till skillnad
från Kammarkollegiet, att ta ett helhetsansvar ur alla
tänkbara aspekter - självklart med indelningslagens
regler som grund, vilket också naturligtvis Kammar-
kollegiet har att ta sin utgångspunkt i.
Skulle nu allt det som frågeställaren tar upp inträf-
fa, finns det säkert argument för ett sådant ställ-
ningstagande. De ska i så fall redovisas i den ordning
som krävs. Jag vill betona, Lennart Hedquist och Per
Lager och alla andra som är intresserade av indel-
ningsfrågan, Heby kommun och liknande frågeställ-
ningar, att i den nuvarande lagstiftningen står det
självfallet att befolkningens uppfattning i frågan ska
tillmätas betydelse. Det kan jag försäkra frågeställa-
ren att regeringen gör.
Anf. 83 HELENA BARGHOLTZ (Fp)
Herr talman! Det är en kammardebatt i ärendet
senare i dag i anslutning till att en motion besvaras. I
yttrandet förutsätts att regeringen kommer fram till ett
rimligt ställningstagande.
Ärendet lämnar riksdagen i dag. Då kan en situa-
tion tänkas där regeringen kommer fram till ett mot-
stridigt beslut. Avser Britta Lejon då att låta regering-
en fatta det slutliga beslutet, eller kommer det i sådant
fall att överlämnas till riksdagen?
Anf. 84 GÖRAN MAGNUSSON (S)
Herr talman! Reglerna kring länsbyten är till
skillnad från reglerna kring kommundelningsärenden
och andra saker i indelningslagen mycket mindre
styrda författningsmässigt.
Beredningen i Regeringskansliet har givit vid
handen att om i ett sådant ärende - som faktiskt är
väldigt ovanligt - regeringens beslut skulle bli att gå
på Heby kommuns ansökan, förutsätter det att rege-
ringen underställer riksdagen den frågan. Juridiken
säger oss också att om regeringens beslut skulle bli
ett avslag behöver det inte föredras i riksdagen. Sådan
är juridiken, och de förutsättningarna råder enligt
indelningslagens nuvarande utformning. Så kommer
också regeringen att formellt handskas med ärendet.
Jämställd arbetsmarknad
Anf. 85 HELENA BARGHOLTZ (Fp)
Herr talman! Jag har en fråga som berör arbets-
marknaden, jämställdheten och demokratin.
Min fråga är med anledning av den allt tuffare ar-
betsmarknaden vi har i dag, där fler och fler klagar
över att de är stressade, har svårt att leva upp till alla
krav som arbetsgivaren ställer på dem och att det är
allmänt tufft. Allra tuffast blir det för dem som har
barn i den situationen.
Vi kan i statistiken se att för kvinnor som är ute på
arbetsmarknaden anses det vara en nackdel att ha
barn. Det finns t.o.m. rapporter som säger att kvinnor
har uppmanats att vänta med att föda barn för annars
får de inte jobbet. För männen är det snarare en merit
att ha barn.
Jag skulle vilja veta om regeringen avser att vidta
några åtgärder med anledning av detta för att få en
mer jämställd och jämlik arbetsmarknad.
Anf. 86 GÖRAN MAGNUSSON (S)
Herr talman! Vi ägnar oss successivt åt att försöka
åstadkomma en samhällsrevolution som innebär att
kvinnor och män ska kunna leva tillsammans på lik-
värdiga villkor. Vi vet att det är som frågeställaren
beskriver det, dvs. att kvinnor hindras i sin yrkesut-
veckling, arbetslivsutveckling, av att de har barn. Det
är inte en merit för dem, utan det är något som räknas
som negativt. Samtidigt kan vi se att det bland yngre
kvinnor på arbetsmarknaden inte är lika tydligt. Det
finns alltfler yngre kvinnor på arbetsmarknaden som
hävdar att detta icke räknas som en minuspoäng när
de söker anställning eller är anställda och sedan peri-
odvis är hemma med barn.
Det är en gigantisk omställning av arbetslivet, och
väldigt mycket handlar om livet utanför arbetsplat-
serna. Det är de klassiska kvinnofrågorna men också
familjepolitiska frågor och mansfrågor. Det är i
slutändan fråga om ordentlig högkvalitativ och billig
barnomsorg, äldreomsorg, omsorgssektor och sjuk-
vård i offentlig regi, förutom lika utbildningsmöjlig-
heter för kvinnor och män. Där gör vi bl.a. i år en del
större satsningar.
Anf. 87 KENNETH KVIST (V)
Herr talman! Det låter bra. Men verkligheten ser
tyvärr ganska annorlunda ut. Det har inte hänt någon
samhällsrevolution när det gäller dessa frågor. Snara-
re går det bakåt.
Ministern nämnde en bra offentlig sektor med bra
barn- och äldreomsorg. Vi får i dag gång på gång
larmrapporter om att det är ont om personal. Det är
t.o.m. så att man ringer till föräldrar och säger till
dem att de får vara hemma för att det finns inte per-
sonal att ta emot deras barn. Äldreomsorgen ser än
värre ut på många håll. Det är nästintill en katastrof
när det gäller behovet av sjuksköterskor inom sjuk-
vården.
Det här är i stor utsträckning en kvinnlig arbets-
marknad. Här behövs kraftåtgärder, både vad gäller
att få kvinnor att jobba i dessa branscher och att skapa
möjligheten till det jämlika samhället.
Anf. 88 GÖRAN MAGNUSSON (S)
Herr talman! Det finns en del yrkeskategorier som
vi vet har börjat ge upp, som inte orkar eller som
lämnar den offentliga omsorgen därför att de får bätt-
re villkor på andra ställen.
Förskollärarna är en grupp som har varit aktuell
de senaste dagarna i debatten. Förskollärarna måste
bli fler. Staten kommer att se till att det utbildas fler.
Det finns resurser för detta. Dessutom behöver för-
skolläraryrket få en högre status. Kommunerna måste
satsa på förskolan så att inte kvaliteten sjunker, så att
personalen inte jobbar ihjäl sig. Det gäller inte minst i
Stockholmsområdet och närförorter. Vi är, tror jag,
rätt många i den här kammaren som har egna erfaren-
heter av urusel barnomsorg och hårt pressad personal
som behandlas illa av sina arbetsgivare kommunerna.
Där måste det ske mycket. I det moderatstyrda Stock-
holm står det illa till - för att ta ett konkret exempel.
Sedan var det jämställdhetsrevolutionen. Jodå, det
är en bra bit att gå, men vi har kommit en bit på vä-
gen. En del av de åtgärder vi beslutar om i denna
kammare är sådant som kommunerna, tyvärr, inte
väljer att genomföra. Det finns säkert socialdemokra-
tiska kommuner som inte gör fullt ut det vi skulle
önska, men framför allt är det moderatstyrda kommu-
ner som ägnar sig åt någon form av civil olydnad,
som innebär att kvinnorna drabbas i alla avseenden.
Merkostnader för distansutbildning
Anf. 89 KENNETH KVIST (V)
Herr talman! I tidigare debatter med bl.a. utbild-
ningsminister Thomas Östros har jag lyft upp frågan
om merkostnader för distansutbildningen. Kommu-
nerna får många gånger stå för kostnaderna. Glädjan-
de nog, om det går att lita till TT-telegrammet med
rubriken Messing vill ge stöd till distansutbildning,
finns det av regionalpolitiska skäl ett nytt synsätt från
regeringen.
Jag skulle vilja be statsrådet Messing att klargöra
om det inom regeringen finns en acceptans för att det
i samband med distansutbildningar finns merkostna-
der som drabbar kommunerna.
Anf. 90 GÖRAN MAGNUSSON (S)
Herr talman! All nationell politik har regionala ef-
fekter, och dessa effekter ser olika ut. Den utbild-
ningssatsning när det gäller universitet och högskolor
som vi har genomfört under några år är naturligtvis
en medveten politisk satsning med höga ambitioner.
Det handlar om att enskilda personer och regioner ska
ha chans att utvecklas och att växa. Det är en riktig
satsning som vi måste gå vidare med.
Men det finns en orättvisa i systemet. TT har refe-
rerat mitt uttalande i Luleå i går helt rätt. Det bekym-
rar mig att många kommuner som i dag ger sina med-
borgare möjligheter att studera på distans själva får
stå för kostnaderna.
Jag har blivit uppvaktad av Lapplandsförbunden -
för att ta ett exempel - som berättar att de tillsam-
mans går in med 50 miljoner kronor om året för att se
till att invånarna i Lappland ska få chans att skaffa sig
utbildning eller vidareutbildning via distans. Jag
tycker att de gör rätt. De gör precis det som är viktigt
för att både personer och regioner ska växa. Jag tyck-
er att man inom regionalpolitiken ska bli bättre på att
jämna ut de regionala skillnader som utbildningspoli-
tiken i det här fallet för med sig. Det är min ambition.
Anf. 90 ÅSA TORSTENSSON (C)
Herr talman! All nationell politik har regionala ef-
fekter, och dessa effekter ser olika ut. Den utbild-
ningssatsning när det gäller universitet och högskolor
som vi har genomfört under några år är naturligtvis
en medveten politisk satsning med höga ambitioner.
Det handlar om att enskilda personer och regioner ska
ha chans att utvecklas och att växa. Det är en riktig
satsning som vi måste gå vidare med.
Men det finns en orättvisa i systemet. TT har refe-
rerat mitt uttalande i Luleå i går helt rätt. Det bekym-
rar mig att många kommuner som i dag ger sina med-
borgare möjligheter att studera på distans själva får
stå för kostnaderna.
Jag har blivit uppvaktad av Lapplandsförbunden -
för att ta ett exempel - som berättar att de tillsam-
mans går in med 50 miljoner kronor om året för att se
till att invånarna i Lappland ska få chans att skaffa sig
utbildning eller vidareutbildning via distans. Jag
tycker att de gör rätt. De gör precis det som är viktigt
för att både personer och regioner ska växa. Jag tyck-
er att man inom regionalpolitiken ska bli bättre på att
jämna ut de regionala skillnader som utbildningspoli-
tiken i det här fallet för med sig. Det är min ambition.
Anf. 91 KENNETH KVIST (V)
Herr talman! Jag är glad att jag uppfattade TT-
telegrammet rätt.
Få satsningar kan påverka den regionala utveck-
lingen så positivt som satsning på utbildning. Då är
det avgörande - precis som statsrådet säger - att även
glesbygdskommuner ges goda och likvärdiga villkor.
I det här sammanhanget är distansutbildningen viktig.
Det vore glädjande för många kommunpolitiker -
bl.a. inom Lapplands kommunalförbund - om stats-
rådet kunde ge ett besked till de kommunpolitiker
som har tagit fasta på utbildning som en utvecklings-
motor. Därigenom har de tagit på sig en del stora
merkostnader. Ge beskedet: Ja, ni kommer att kom-
penseras för det som ni har gjort.
Anf. 92 ÅSA TORSTENSSON (C)
Herr talman! Jag tycker att jag var ganska tydlig i
mitt svar till Lennart Gustavsson. Detta är min ambi-
tion i den proposition som jag har lovat att lämna till
riksdagen i höst. Jag hoppas att det då också finns en
politisk majoritet bakom denna ambition så att den
kan förverkligas i praktiken.
Jag tror att det är många som är överens om att
den utbildningssatsning som vi har genomfört är en
av de viktiga motorer som regioner och invånare i
olika regioner i vårt land behöver. Det gäller utbild-
ning, nätverk, klusterverksamhet och mycket annat.
Det vore förödande om några kommuner anser sig
inte ha råd att satsa på utbildning just därför att kost-
naderna ser olika ut regionalt. Det kan vi aldrig ac-
ceptera.
Internationella kvinnodagen
Anf. 93 KENNETH KVIST (V)
Herr talman! Jag har en fråga till statsrådet Britta
Lejon. Som många andra frågor här i dag handlar den
också om delaktighet och engagemang. Det gäller
internationella kvinnodagen, eftersom det är dagens
tema, men det borde det förstås vara varje dag.
I dag firas kvinnodagen runtom i landet. På Lång-
holmens folkhögskola finns det många kvinnor som
inte känner sig delaktiga. De tycker sig känna ett visst
utanförskap. De har visserligen kommit en bit på väg
när de har tagit steget och börjat en folkhögskoleut-
bildning. Trots att de känner glöd och engagemang
för denna dag har de ändå frågor till regeringen som
de har skickat med mig.
Hur ska dessa kvinnor kunna påverka sin situa-
tion? De tycker att de bor i fel kommun därför att de
har för hög barnomsorgsavgift. De vill bo kvar, men
de känner att de inte kan påverka situationen. De
tycker att de har för låg lön. De kan inte leva på den
när de ska gå tillbaka till sina arbeten. Dessa kvinnor
har alltså konkreta frågor som de har skickat med
mig. Vad kan demokratiministern svara dessa kvin-
nor?
Anf. 94 ÅSA TORSTENSSON (C)
Herr talman! Demokratin blir vad vi som lever nu
gör den till. Jag skulle uppmuntra dessa kvinnor för
det som de gör, för de aktiviteter, det engagemang
och den kunskap som de uttrycker genom att de är
aktiva kravställare som går samman, organiserar sig
och visar på de brister som fortfarande finns i det
svenska samhället. Vi har fortfarande - som ni alla
vet - en bra bit kvar till halva makten och halva lö-
nen.
Jag, liksom regeringen i övrigt, är tacksam motta-
gare av dessa kvinnors frågor och propåer. Jag vet att
Mona Sahlin är på Långholmens folkhögskola för att
ta emot frågor och diskutera med dessa kvinnor.
Grunden är att man tror på sin egen förmåga att
påverka tillsammans med andra och att man låter sin
röst höras. Om man uppfattar att man inte får sin röst
hörd gäller det att fortsätta att agera och hitta nya
vägar. I en demokrati som är värd namnet måste
människors åsikter och röster bli lyssnade till. Är det
så att de aktuella makthavarna inte rättar sig efter
folkets röst har vi sett vad resultatet brukar bli av det.
Anf. 95 GÖRAN MAGNUSSON (S)
Herr talman! Dessa kvinnor efterlyser bl.a. den
feministiska människosynen som innebär att man ska
vara medveten om att kvinnorna fortfarande är un-
derordnade männen och att man ska vara villig att
göra någonting åt det. När dessa kvinnor träffar på
makthavare och försöker att påverka tycker de att de
inte blir tagna riktigt på allvar, trots att vi är världens
mest jämställda land. Det är sådant som dessa kvin-
nor vill skicka med. Då tar jag med budskapet från
Britta Lejon, att engagemanget lönar sig.
Stimulansåtgärder för byggande av bostäder
Anf. 96 ÅSA TORSTENSSON (C)
Herr talman! Jag har en fråga till Lars-Erik Löv-
dén.
Lars-Erik Lövdén har länge sagt att han snart ska
presentera ett stimulanspaket för att öka motivationen
för att bygga nya bostäder. Med anledning av detta
har jag två korta frågor.
Kommer stödet att omfatta samtliga boendefor-
mer? Och kommer det att gälla över hela Sverige?
Om dessa frågor blir besvarade med ett nej vill jag ha
reda på varför.
Anf. 97 GÖRAN MAGNUSSON (S)
Herr talman! Regeringen har aviserat att man i
vårpropositionen kommer att presentera ett förslag till
stimulansåtgärder för att det ska byggas fler hyres-
rätter. Under fjolåret byggdes det bara 1 500 vanliga
hyresrätter i Sverige. Det byggdes fler studentbostä-
der, äldreboenden och den typen av boendeformer,
men produktionen av vanliga hyresrätter är utomor-
dentligt låg i dag.
Nu kommer jag att föreslå ett sådant stimulanspa-
ket i vårpropositionen. Något utförligare svar än så
kan Sten Andersson inte få i dag.
Anf. 98 ÅSA TORSTENSSON (C)
Herr talman! Då blir det tydligen en skillnad här
beroende på vad man bygger. Byggandet av egnahem
och bostadsrätter kommer inte att få något stimulans-
stöd, utan det ska bara gå till byggandet av hyresrät-
ter. Har jag uppfattat det rätt?
Anf. 99 MATS EINARSSON (V)
Herr talman! Bostadsbyggandet har ju ökat väl-
digt kraftigt procentuellt sett under det senaste två
åren. I år räknar man med att bygga 21 000-22 000
lägenheter. Men hyresrättsproduktionen har varit
utomordentligt låg. Det beror på att investeringskal-
kylerna för hyresrätter är sämre än för andra boende-
former.
Det är därför som regeringen överväger och
kommer att föreslå åtgärder för att stimulera byggan-
de av hyresätter. Förstahandsinträdet på bostads-
marknaden för väldigt många unga och andra är ofta
en hyresrätt. Då måste man komma upp i en hyres-
rättsproduktion som motsvarar den efterfrågan som
finns.
Sedan är det bara att beklaga att de moderata
kommunledningarna i flera kommuner - framför allt i
Stockholmsområdet - hitintills inte har tagit ansvar
för en rejäl bostadsproduktion.
Anf. 100 INGVAR SVENSSON (Kd)
Herr talman! Det sista som Lars-Erik Lövdén sade
var rent ut sagt en lögn. Man kan avläsa i statistiken
att där det produceras bostäder i dag i Stockholmsom-
rådet är i de kommuner som leds av moderaterna. Det
är statistiskt bevisat.
Anf. 101 MATS EINARSSON (V)
Herr talman! Det har gått utomordentligt trögt att
få i gång bostadsproduktionen i Stockholmsrådet, och
det finns naturligtvis många förklaringar till det.
Planberedskap och sådant har inte varit tillräckligt
bra. Kvar står det faktum att det har saknats en till-
räckligt stark offensiv från de moderata ledningarna i
Stockholms kommun och i några andra kommuner
för att få fart på bostadsbyggandet.
Regeringen kommer nu att göra ytterligare en in-
sats. Vi införde ju studentinvesteringsbidraget, trots
moderat motstånd här i riksdagen. Nu kommer vi att
göra ytterligare en insats för få i gång hyresrättspro-
duktionen.
Anf. 102 INGVAR SVENSSON (Kd)
Det är ytterligare ett stort antal som har indikerat
att de vill ställa frågor, men den utmätta tiden är nu
slut.
Jag tackar kammarens ledamöter och regeringens
företrädare för frågestunden.
Anf. 104 JOHAN LÖNNROTH (V)
Herr talman! Kia Andreasson sade, eftersom
Miljöpartiet och Vänsterpartiet ingår i den här sam-
verkansorganisationen för att regeringen ska klara av
sin ärenden här i kammaren, att hon skulle vilja verka
för att polisen fick mer resurser. Det blev jag glad för.
Nu hör jag Yvonne Oscarsson säga att för Vänster-
partiet är det inte pengarna som gör att man löser
problemen inom polisen.
Då har jag en rak fråga till Yvonne Oscarsson om
det här med att det saknas pengar. Nu måste man ju
utöka sin anslagskredit. Är inte det ett tecken på att
det saknas pengar i polisväsendet?
Anf. 105 GÖRAN MAGNUSSON (S)
Herr talman! Jag kan upprepa vad jag sade om
polisens resurser. Vi tror inte att det enbart räcker
med att ge polisen mer pengar. Vi är övertygade om
precis det som Ragnvi Marcelind läste upp tidigare ur
Rikspolisstyrelsen beslut när det gäller budgeten. Det
har både Margareta Sandgren och jag varit med om
att skriva under. Vi vet lika väl som alla andra här i
kammaren att polisen behöver mer pengar. Vi i
Vänsterpartiet gör vad vi kan i förhandlingarna med
regeringen och Miljöpartiet för att vi ska komma fram
till en så bra lösning som möjligt när det gäller resur-
ser till polisen. Det kan jag lova Maud.
Anf. 106 JOHAN LÖNNROTH (V)
Herr talman! Jag skulle vilja fråga Yvonne Os-
carsson om arbetsmiljön. Tror Yvonne Oscarsson att
det räcker med metoder för att mäta stress när perso-
nalen redan går i väggen? Det som saknas är ju per-
soner på tjänsterna. Det gäller särskilt i norra delarna
av Sverige, där är de tomma stolarna många. Det är
här man behöver sätta in de första åtgärderna för att
avlasta poliserna. Det måste finnas poliser på de här
tjänsterna. Det är här det behöver sättas in åtgärder.
Sedan skulle jag vilja ta upp en annan sak. Det
gäller det här med att poliserna ska vara synliga. Man
blir ganska förvånad när man som medborgare kom-
mer till polisstationen och ser att det är öppet mellan
kl. 9 och kl. 15. Dörren är stängd så man får trycka
på. Mellan kl. 9 och kl. 15 arbetar ju folk. Det känns
otillgängligt. Är inte det också ett sätt att öppna upp
och så att medborgarna får bättre kontakt med poli-
sen?
Anf. 107 GÖRAN MAGNUSSON (S)
Herr talman! Gunnel har alldeles rätt i det här med
stressen och att det naturligtvis inte räcker med de
åtgärder som jag nämnde. Självklart handlar det om
att man måste ha tillräckligt många poliser för att
kunna dela på arbetsuppgifterna, lägga upp arbetsti-
den och planera på ett helt annat sätt än om man är
underbemannad. Naturligtvis är det så. Men jag tyck-
er ändå att det är bra att man ser över metoder för att
mäta hur stressen ser ut. Det kan ju vara så att inte
alla problem inom polisen bara har att göra med an-
talet. Man kan bli stressad av andra saker också. Då
tycker vi att det är bra att hittar metoder för att mäta
detta.
När det gäller Gunnel Wallins andra fråga, om
öppettider, håller jag med. Naturligtvis är det så att
medborgarna behöver ha fler poliser. Man måste ha
möjlighet att träffa poliser på fler tider. Det ser jag
som polisstyrelsernas sak. Det kan inte vi styra här i
riksdagen. Men visst förstår jag om människor vill ha
mer tid för att träffa poliser.
Anf. 108 JOHAN LÖNNROTH (V)
Herr talman! Då har jag ytterligare en fråga. Det
har sagts tidigare i debatterna att år 2003 skulle vi ha
tillräckligt många poliser. Men vi ser ju hur situatio-
nen ser ut nu. Vi ser det här stora gapet. Man kan
faktiskt inte ha öppet, för det finns inga poliser på
stationerna. Problemet är ju större än så. Det gäller
både antalet färdigutbildade poliser och medlen för
att anställa dem. Skulle man anställa de poliser som
behövs i dag skulle underskotten vara ännu större. Nu
klarar man sig kanske hyfsat för att man har så många
vakanser. Problemet är alltså stort. Det behövs verk-
ligen samarbete för att man ska kunna lösa denna
besvärliga situation.
Anf. 109 N F AURELIUS (M)
Herr talman! Det är alldeles riktigt som Gunnel
Wallin säger. I det dokument som Ragnwi har hänvi-
sat till tidigare framgår det väldigt tydligt att om inte
polisen får mer pengar för att täcka upp sitt under-
skott kommer det att krävas nedskärningar. Det man
behöver är ett tillfälligt tillskott plus att man behöver
mer pengar under varje år framöver.
Just nu, herr talman, pågår ju förhandlingarna som
allra bäst och allra hårdast mellan regeringen, Väns-
terpartiet och Miljöpartiet. Därför är det lite svårt för
mig att just nu gå in närmare på vad Vänsterpartiet
säger i fråga om budgeten för polisen.
Anf. 110 JOHAN LÖNNROTH (V)
Herr talman! Yvonne Oscarsson talar om att de
stressrelaterade sjukdomarna har ökat mest. Samtidigt
säger hon lite retoriskt att alla stressrelaterade sjuk-
domar inom polisen inte kan ha med antalet poliser
att göra. Då skulle jag vilja fråga Yvonne Oscarsson
en sak. Det är ju så att den sammanlagda sjukfrånva-
ron inom polisen motsvarar 1 200 årsarbetskrafter.
Vad tror Yvonne Oscarsson i så fall är den stressre-
laterade orsaken till att vi har så mycket sjukfrånvaro
inom polisen?
Min nästa fråga hämtar jag också från det här do-
kumentet som Yvonne Oscarsson har varit med om
att ta fram i Rikspolisstyrelsen med anledning av
bristerna vad gäller antalet poliser. Där finns det
också en långsiktig målsättning för polisväsendet: Att
ingen som är 55 år eller äldre ska tvingas arbeta natt.
Det innebär att vi skulle plocka bort ytterligare 3 500
poliser i förhållande till det låga antal poliser vi har i
dag. Har Yvonne Oscarsson någon tanke om hur det
skulle gå till utan resurser?
Anf. 111 N F AURELIUS (M)
Herr talman! När det gäller stressrelaterade sjuk-
domar och andra sjukdomar inom polisen, alltså
långtidssjukskrivningar, tror jag naturligtvis att det
beror på att man är för få. Självklart är det detta som
är avgörande. Men det är även så att medelåldern är
hög. De äldre poliserna blir sjukskrivna. Jag vet att
det på vissa polisstationer är ända upp till en tredjedel
som är sjukskrivna. Man äter blodtryckssänkande
mediciner. Många kan inte jobbar kvällar, många kan
inte jobba natt. De har sjukintyg för att de inte kan
det. Det betyder att pressen blir ännu större på de
yngre poliserna, de som fortfarande orkar. Vi riskerar
att bränna ut även dem. Det är naturligtvis inte bra.
Sedan tror jag också att det kan vara en stressande
faktor att man inte hinner med eller vet vad man ska
prioritera först. Många polisiära ärenden prioriterar så
att säga sig själva. Man hinner inte med. Jag kan inte
bedöma om det alltid bara handlar om antalet poliser
eller om det också handlar om oklarheter i hur man
har sin arbetsordning.
Anf. 112 JOHAN LÖNNROTH (V)
Herr talman! Jag tackar för den utläggningen. Jag
är ändå av den uppfattningen att det till stor del na-
turligtvis handlar om att man är för få. I Stockholms
län har långtidssjukskrivningarna ökat med 50 %. Det
säger en del om hur jobbig arbetssituationen är - inte
minst om man hela tiden ska få höra från politikerhåll
att det inte handlar om brist på pengar utan brist på
organisation, samverkan osv. För de poliser som finns
i tjänst känns ju det oerhört frustrerande.
Jag tror att Yvonne Oscarsson med tanke på det
som står i Rikspolisstyrelsens underlag är medveten
om att det nu gäller att trycka på regeringen inför
vårpropositionen. Det är faktiskt, som Gunnel sade
tidigare, inte ens så att det räcker att vi anställer några
få. Det handlar om att vi ska nyrekrytera 900 per år
fram till 2013. Då har vi ändå bara en poliskår mot-
svarande den vi har i dag. Det är det som är allvarligt.
Anf. 113 HELENA BARGHOLTZ (Fp)
Herr talman! Polisens situation i Stockholm är
väldigt allvarlig. Jag ser att många av polisens arbets-
uppgifter blir förändrade i ett samhälle där man skär
ned på den övriga välfärden. Alla vet att man drar ned
på fritidsgårdar och på barnomsorg, att man inte gör
tillräckliga insatser när det gäller skolan och att man
har öppet hela nätterna på krogar. Människors alko-
holmissbruk påverkar polisens arbete mycket starkt.
Jag ser det som ett resultat av att man drar ned på
välfärden.
När det gäller att vi ska utbilda poliser är det helt
riktigt. Enligt dokumentet från Rikspolisstyrelsen
behöver vi utbilda 900 poliser per år. Man har ökat
antalet utbildningsplatser på Polishögskolan i Stock-
holm så att man där utbildar i maxfart, enligt vad man
själv säger. Egentligen har man just nu för många
elever på Polishögskolan för att man ska känna att
man ger dem en tillfredsställande utbildning. Vi har
en ny polishögskola i Umeå. I dagarna planeras det
att besluta om var den tredje polishögskolan ska vara.
I detta dokument nämns också en fjärde polishög-
skola.
Jag tror att vi måste besinna oss och vara kloka,
som jag har sagt i tidigare debatter. Vi kan inte klona
poliser, utan vi måste utbilda dem i en sansad takt så
att de poliser vi utbildar är väl förberedda för det
svåra polisarbetet.
Anf. 114 JOHAN LÖNNROTH (V)
Herr talman! Ett år går fort. Jag har som traditio-
nen dessvärre bjuder åter behövt aktualisera frågan
om eftersök av försvunna personer. I årets version av
min motion, Ju225, har jag lite provokativt lyft fram
främst sökmetoden där man använder sig av blod-
hund för att hitta försvunna personer. Metoden är
relativt billig och mycket säker.
Vid förra årets debatt hade jag just erhållit en 80-
sidig rapport som var publicerad av polisen i Essex,
och den hette Scent to Jail. Rapporten redovisar erfa-
renheterna från Essex avseende eftersök av försvunna
personer med hundar. Man har jämfört blodhund med
schäfer. Herr talman! Jag utgår nu från att justitieut-
skottets värderade ledamöter vid det här laget, efter
ett år, alla har tagit del av den här mycket intressanta
rapporten.
90 % av allt hundarbete inom polisen här i Sveri-
ge, liksom på de flesta andra håll, är spårning. I de
allra flesta fall söker man efter försvunna personer,
oftast barn eller gamla och förvirrade, och endast en
liten del av hundverksamheten avser brottslig verk-
samhet eller spårning av brottslingar.
Statistiken över resultaten av arbetet med polis-
hundar i Sverige är ofullständig, för att inte säga totalt
obefintlig. Man vet ungefär hur många personer i
landet som försvinner, och det är ju bra. Man vet
också ungefär hur många som återfinns. Däremot
saknas uppgifter om hur de återfunnits, om de har
kommit tillbaka själva, vilket de flesta torde göra,
eller om de har hittats genom polisens försorg. Det är
helt och hållet uppgifter från polisen.
Ännu svårare blir det om man vill veta hur många
eftersök polisen har gjort med hund. Framför allt
saknas uppgifter om vilka och hur många av dessa
eftersök med tjänstehundar som leder till resultat. Det
är helt och hållet enligt uppgifter som riksdagens
utredningstjänst fått från polisen. Man vet alltså inte
riktigt vad man håller på med.
Herr talman! För mig förefaller det mycket kons-
tigt att en statlig myndighet driver en omfattande
verksamhet utan att kunna utvärdera resultaten. Man
vet alltså inte vilka eftersök som lyckas eller varför.
Det förefaller som om utvecklingen på det här områ-
det mera styrs av slumpen än av vetenskapliga fakta.
Jag hoppas att det inte är av samma orsak som när
man under 80-talet inte utvärderade resultaten av
vården av missbrukare på behandligshem. Orsaken
var nämligen att man då var rädd att personalen
skulle bli så nedstämd och deprimerad över resulta-
ten.
Herr talman! Det minsta man kan begära är att
polisen klarar av att för regering och riksdag redovisa
vilka insatser som ger vilka resultat. Att även annan
verksamhet, t.ex. uppklarande av stölder, går dåligt
vet vi redan. För egen del har jag ju, som de flesta av
er känner till, varit tvungen att anlita motståndarlaget
för att återfå min stulna egendom.
Utskottet skriver i betänkandet om ett pågående
utvecklingsarbete. Såvitt jag har erfarit har inte
mycket av detta utvecklingsarbete nått verkligheten.
Utvecklingen hos polisen är än så länge när det gäller
eftersök av försvunna personer bara papperskon-
struktioner.
I Halland har man börjat använda en pejlutrust-
ning för att finna t.ex. dementa som villat bort sig.
Detta är alldeles utmärkt. Jag har i tidigare motioner
och debatter tagit upp att det finns bra pejlutrustning
som man skulle kunna använda. Men av någon obe-
griplig anledning har man lagt över det på polisens
hundsektion i Halland att ta hand om pejlingen. Om
pejlingen fungerar behövs ingen hund, inte heller
någon polis som håller i hunden. Pejlen kan ju skötas
av vem som helst. Då vore det enklare om äldreom-
sorgen själv skötte det, billigare och effektivare. Ef-
tersök med hund är till för de fall där det inte finns
någon pejl.
Jag kommer inom kort att åter besöka polismyn-
digheten i New York där man också, precis som i
England, har använt blodhundar under en längre tid.
Jag kommer därför att efter påsk till utskottets leda-
möter kunna dela med mig av de senaste resultaten
när det gäller sökverksamheten i storstaden New
York.
Herr talman! Jag kommer inte att här framföra
något yrkande, men jag förväntar mig att man rätt
snart ska kunna ta del av en enkel redovisning från
svensk polis där man visar vad man lyckas med och
vad man misslyckas med.
Anf. 114 INGVAR SVENSSON (Kd)
Herr talman! Ett år går fort. Jag har som traditio-
nen dessvärre bjuder åter behövt aktualisera frågan
om eftersök av försvunna personer. I årets version av
min motion, Ju225, har jag lite provokativt lyft fram
främst sökmetoden där man använder sig av blod-
hund för att hitta försvunna personer. Metoden är
relativt billig och mycket säker.
Vid förra årets debatt hade jag just erhållit en 80-
sidig rapport som var publicerad av polisen i Essex,
och den hette Scent to Jail. Rapporten redovisar erfa-
renheterna från Essex avseende eftersök av försvunna
personer med hundar. Man har jämfört blodhund med
schäfer. Herr talman! Jag utgår nu från att justitieut-
skottets värderade ledamöter vid det här laget, efter
ett år, alla har tagit del av den här mycket intressanta
rapporten.
90 % av allt hundarbete inom polisen här i Sveri-
ge, liksom på de flesta andra håll, är spårning. I de
allra flesta fall söker man efter försvunna personer,
oftast barn eller gamla och förvirrade, och endast en
liten del av hundverksamheten avser brottslig verk-
samhet eller spårning av brottslingar.
Statistiken över resultaten av arbetet med polis-
hundar i Sverige är ofullständig, för att inte säga totalt
obefintlig. Man vet ungefär hur många personer i
landet som försvinner, och det är ju bra. Man vet
också ungefär hur många som återfinns. Däremot
saknas uppgifter om hur de återfunnits, om de har
kommit tillbaka själva, vilket de flesta torde göra,
eller om de har hittats genom polisens försorg. Det är
helt och hållet uppgifter från polisen.
Ännu svårare blir det om man vill veta hur många
eftersök polisen har gjort med hund. Framför allt
saknas uppgifter om vilka och hur många av dessa
eftersök med tjänstehundar som leder till resultat. Det
är helt och hållet enligt uppgifter som riksdagens
utredningstjänst fått från polisen. Man vet alltså inte
riktigt vad man håller på med.
Herr talman! För mig förefaller det mycket kons-
tigt att en statlig myndighet driver en omfattande
verksamhet utan att kunna utvärdera resultaten. Man
vet alltså inte vilka eftersök som lyckas eller varför.
Det förefaller som om utvecklingen på det här områ-
det mera styrs av slumpen än av vetenskapliga fakta.
Jag hoppas att det inte är av samma orsak som när
man under 80-talet inte utvärderade resultaten av
vården av missbrukare på behandligshem. Orsaken
var nämligen att man då var rädd att personalen
skulle bli så nedstämd och deprimerad över resulta-
ten.
Herr talman! Det minsta man kan begära är att
polisen klarar av att för regering och riksdag redovisa
vilka insatser som ger vilka resultat. Att även annan
verksamhet, t.ex. uppklarande av stölder, går dåligt
vet vi redan. För egen del har jag ju, som de flesta av
er känner till, varit tvungen att anlita motståndarlaget
för att återfå min stulna egendom.
Utskottet skriver i betänkandet om ett pågående
utvecklingsarbete. Såvitt jag har erfarit har inte
mycket av detta utvecklingsarbete nått verkligheten.
Utvecklingen hos polisen är än så länge när det gäller
eftersök av försvunna personer bara papperskon-
struktioner.
I Halland har man börjat använda en pejlutrust-
ning för att finna t.ex. dementa som villat bort sig.
Detta är alldeles utmärkt. Jag har i tidigare motioner
och debatter tagit upp att det finns bra pejlutrustning
som man skulle kunna använda. Men av någon obe-
griplig anledning har man lagt över det på polisens
hundsektion i Halland att ta hand om pejlingen. Om
pejlingen fungerar behövs ingen hund, inte heller
någon polis som håller i hunden. Pejlen kan ju skötas
av vem som helst. Då vore det enklare om äldreom-
sorgen själv skötte det, billigare och effektivare. Ef-
tersök med hund är till för de fall där det inte finns
någon pejl.
Jag kommer inom kort att åter besöka polismyn-
digheten i New York där man också, precis som i
England, har använt blodhundar under en längre tid.
Jag kommer därför att efter påsk till utskottets leda-
möter kunna dela med mig av de senaste resultaten
när det gäller sökverksamheten i storstaden New
York.
Herr talman! Jag kommer inte att här framföra
något yrkande, men jag förväntar mig att man rätt
snart ska kunna ta del av en enkel redovisning från
svensk polis där man visar vad man lyckas med och
vad man misslyckas med.
Anf. 115 JOHAN LÖNNROTH (V)
Herr talman! Jag känner mig involverad, därför att
för fyra år sedan skrev jag en motion som var nästan
likalydande som den första motionen som Göran
Lindbland skrev året efter. Han har följt min tradition.
Jag kan inte hålla med honom om att det inte görs
någonting. Efter den tragiska händelsen i Kungsbacka
när den lille pojken försvann gjordes det upp planer i
olika polisdistrikt, och man ville centralt jobba med
detta. Framför allt i Halland har man utvecklat pej-
lingen, som det har redogjorts för här.
Det har försvunnit 7 000 personer under de se-
naste tio åren, och 300 försvunna har påträffats om-
komna. Det är i största utsträckning gamla, senila
människor.
Det nya pejlsystem som har prövats och utvärde-
rats i Halland och som fungerar är någonting att ta
efter. Det är bara att fortsätta med det här. Vi kan
använda pejlsystemet för de gamla. Det är tyvärr en
kostnad med det, då man måste hyra nödsändarna för
500 kr i månaden. Det kan ju varje hem göra. Sedan
kan man använda de hundar som finns till att söka
efter barn som har förirrat sig.
Nog tycker jag att utvecklingen ser ljus ut, herr
talman.
Anf. 116 INGVAR SVENSSON (Kd)
Herr talman! Traditionen blir inte ett dugg bättre
därför att både Kia Andreasson och jag har motione-
rat i samma fråga och nästan ingenting händer. Att
pejlutrustningen var bra sade jag själv alldeles nyss
här i talarstolen, och jag tycker att den ska användas.
Men det är larvigt att låta polisen hålla i pejlen - det
kan ju vem som helst göra. Det enklaste vore att soci-
alförvaltningen kunde hyra sådana. Det skulle dess-
utom vara relativt billigt, jämfört med de resurser
man får lägga på att leta efter gamla som har förirrat
sig. Man kanske t.o.m. kan tänka sig att en del dagis
sätter pejl på barnen när de är på utflykt. Det skulle
naturligtvis gå att lösa.
Kärnproblemet i det här är de som försvinner som
vi inte har hängt någon pejlutrustning på, och dem
gäller det att hitta fort, lätt och billigt innan de dör i
skogen eller råkar ut för någonting annat otrevligt.
Varje fall där man misslyckas att hitta en försvunnen
människa beroende på att man saknar rätt resurser
och rätt utrustning är en tragedi. Därför borde Kia
Andreasson och jag kunna bli eniga om att vi ska ta
nya tag för att få fart på det här.
Jag hörde inte heller Kia Andreasson säga ett
dugg om hon tycker att vi ska få in lite statistik från
polisen. Är det tillfredsställande att polisen inte ens
vet vad man lyckas med och vad man håller på med?
Anf. 117 JOHAN LÖNNROTH (V)
Herr talman! Polisen, Göran Lindblad, är en
mycket ansträngd myndighet för tillfället. Man har,
som vi har hört här i debatten i dag, svårigheter med
personal, brist på poliser osv.
Jag tycker att det är utmärkt om vi kanske kan
lägga denna fråga på andra myndigheter, så som
förslaget är. Det är inte enbart en polisfråga, utan vi
kan sprida ansvaret i samhället.
Det är den stora poängen här i dag. Vi får arbeta
vidare inom andra utskott, och vi får sprida att den
här informationen finns och ska användas och inte
bara vara en fråga för polisen.
Anf. 118 BIRGER SCHLAUG (Mp)
Herr talman! Att polisen är ansträngd är dagens
understatement. Det är katastrofalt på många håll. Vi
har från mitt parti förslag på hur man kan hjälpa upp
det till en del, men naturligtvis är det mycket mer
som behöver göras.
Framför allt behöver man renodla de polisiära
uppgifterna och koncentrera sig. Därför har jag i
tidigare debatter och tidigare motioner också föresla-
git att man skulle utöka samarbetet med organisatio-
ner och frivilliga. I USA är det många som har blod-
hundsteam som är tränade ihop med polisen, men
som inte ägs och sköts av polisen. Fyra fem team för
hela Sverige skulle vara fullt tillräckligt för att vi
skulle klara eftersökningar. Man skulle kunna skicka
teamen med helikopter dit där någon är försvunnen.
Jag ser inte att vi inte skulle kunna samarbeta
kring det här. Därför, Kia Andreasson, ser jag fram
emot att vi nu tillsammans tar tag i det här.
Anf. 119 HELENA BARGHOLTZ (Fp)
Herr talman! "Anpassningen till en lägre kost-
nadsnivå har drivits hårt vid de lokala myndigheterna.
Detta innebär att även under år 2000 har viktiga om-
råden eftersatts. Omfattningen av de brotts- och miss-
bruksrelaterade programmen har fortsatt att minska.
Det finns också många anställda, som ännu inte ge-
nomgått grundutbildning".
Jag inledde mitt anförande med att citera första
stycket ur Kriminalvårdens årsredovisning för år
2000, under rubriken Året som gått.
Det upplästa bör inte komma som en överraskning
för t.ex. Yilmaz Kerimo. Liksom jag sitter Yilmaz i
Kriminalvårdsstyrelsens styrelse, och jag utgår från
att Yilmaz delat med sig av informationen till sina
partikamrater.
Lite längre fram står det:
"Beläggningsgraden vid anstalter och häkten har
fortsatt att öka, vilket förutom att det försvårar place-
ringen av intagna även medverkar till ökad belastning
av personalen. Detta påverkar mycket negativt krimi-
nalvårdens möjligheter att bedriva ett effektivt påver-
kansarbete."
Bakom orden i dessa båda citerade stycken finns
många som arbetar i kriminalvården som känner att
de inte har möjlighet att göra ett så bra jobb som de
skulle vilja och många som upplever att de känner sig
hotade och otrygga i sitt arbete. Den beskrivna situa-
tionen påverkar naturligtvis också de intagnas möj-
lighet till rehabilitering och minskar deras möjligheter
att efter avtjänat straff börja om på nytt med ett liv
utan droger och kriminalitet.
Herr talman! Detta betänkande behandlar ett antal
motioner om kriminalvård. Vi moderater finns med
på samtliga sex reservationer och på fyra av de sär-
skilda yttrandena. Jag står givetvis bakom samtliga
våra reservationer och särskilda yttranden men yrkar
endast bifall till reservation 1.
Regeringen har utlovat en redaktionell översyn av
Kval, lagen om kriminalvård i anstalt. Direktivet är
utlovat till i höst. Vi moderater anser inte att detta är
tillräckligt. Vi anser att regeringen i stället ska ta
initiativ till en helt ny utredning med uppdrag att
lämna förslag till helt ny lagstiftning som anger de
regler som ska gälla för hur fängelsestraff ska verk-
ställas. Lagen bör kallas fängelselagen.
Herr talman! Det finns ett eller flera brottsoffer
bakom varje brott. Ibland känns det som om vi
glömmer detta faktum. I reservation 2 tas verkställig-
hetsinnehållet för sexualbrottsdömda upp. Det finns
bland pedofilerna en liten grupp som gör sig skyldiga
till ett flertal sexualbrott mot barn. Straff tycks inte
kunna få dem att avhålla sig från sitt sjukliga beteen-
de.
Peter Martens, forskare i pedofili på BRÅ, menar
att det mest lovande sättet att behandla pedofiler är att
kombinera farmakologisk behandling med psykolo-
gisk och social terapi. Det är naturligtvis ett stort
ingrepp i den enskildes liv att behandlas med medici-
ner för att dämpa sexualdriften. Men detta måste
naturligtvis även ses utifrån de som drabbats eller
som kan komma att bli nästa offer.
Vi anser att sexualbrottslingar som tidigare åter-
fallit i sexualbrottslighet ska ges möjlighet att välja
medicinsk behandling som kan minska behovet av
fortsatt internering. En villkorlig frigivning för dessa
fångar ska först bli möjlig om den dömde väljer att
låta sig medicineras.
Utskottet konstaterar:
"Dagens regler innebär att det inte finns någon
möjlighet att ställa villkor för frigivningen."
Men det behöver väl inte vara så att det inte går
att ändra på de regler man har i dag?
Vidare konstaterar utskottet att om man ska ställa
villkor för frigivningen kan det endast gälla under
tiden för villkorlig frigivning. Men inte ens då är
utskottsmajoriteten beredd att ställa villkor på de som
friges, trots att de tidigare återfallit i grova sexual-
brott.
Lite, om jag får använda ordet, snusförnuftigt
konstaterar utskottsmajoriteten vidare:
"Det finns också anledning att räkna med att en
del dömda inte kommer att vilja underkasta sig be-
handlingen och därmed inte kunna friges förrän hela
strafftiden gått till ända."
Jag tror knappt vad jag läser. Är det verkligen så
för utskottsmajoriteten att det är viktigare att alla
dömda blir frigivna innan hela strafftiden är avtjänad
än att kvinnor och barn skyddas från sexuella över-
grepp?
Herr talman! Våldsbrottslingars möjlighet till
permission och frigång måste inskränkas. Allmänhe-
tens skyddsintresse måste alltid väga tyngre än den
enskilde gärningsmannens intresse av att få permis-
sion. Här har det syndats mycket och allvarligt. Fe-
nomenet kom i blixtbelysning i samband med den
tragiska händelsen i Malexander.
Tillämpningen av permissionsbestämmelserna har
nu stramats upp, men fortfarande händer det att farli-
ga brottslingar rymmer under permissioner. Vi anser
därför att reglerna bör ses över och stramas upp.
Detta gäller inte minst för återfallsbrottslingar. En
försöksverksamhet bör inledas med elektronisk över-
vakning vid permissioner. Det finns teknik som går
att använda. Kan EU hålla reda på alla fiskebåtar med
GPS och åkerier hålla reda på sina lastbilar vore det
väl konstigt om det inte gick att ha ökad kontroll av
interner under permission med samma typ av teknik.
Herr talman! Under fängelsetiden har internerna
möjlighet att mot arbetsprestation erhålla skattefri
ersättning. Sparsamma fångar som avtjänar ett längre
straff kan få flera tusen kronor på sitt konto.
När det gäller fängelsedömda med utvisningsbe-
slut i sin dom är det inte ovanligt att vederbörande
tiden före frigivningen sänder intjänade medel till sitt
hemland. Det medför att när frigivningen ska verk-
ställas saknas pengar till hemresan. Därmed tvingas
den svenska staten stå för resekostnaderna.
Det är direkt stötande att Kriminalvården inte har
befogenhet att kvarhålla så mycket pengar som be-
hövs för att täcka kostnaderna för hemresan. Man
skulle mycket enkelt kunna spärra internens konto i
god tid innan verkställighetstiden gått ut. Det är
självklart, tycker i alla fall jag, att utvisningsdömda
ska betala sin hemresa när de har pengar.
I dag måste den intagne samtycka till att betala sin
hemresa. Därför kan man inte hålla inne pengar till
hemresan. Det går naturligtvis att ändra även på dessa
regler. Men det vill inte utskottsmajoriteten. Man
tycker att det är bra som det är i dag.
Herr talman! Vår grundinställning är att utdömt
fängelsestraff ska avtjänas. Efter att två tredjedelar av
strafftiden har avtjänats ska det dock vara möjligt att
bli villkorligt frigiven. Stor hänsyn ska då tas till hur
den dömde skött sig under fängelsetiden, hur han
eller hon deltagit i den programverksamhet som anses
befogad för deras rehabilitering, förekomst av miss-
bruk under fängelsetiden, hur de skött permissionerna
m.m. Av största vikt är också att en kvalificerad far-
lighetsbedömning görs av den intagne. Beslut om
villkorlig frigivning bör prövas av den domstol som
utdömt straffet.
Utskottet skriver att starka rättviseskäl talar för att
reglerna om villkorlig frigivning i princip ska vara
obligatoriska. Vidare skriver man: För att skapa goda
förhållanden på anstalterna och för att främja den
dömdes rehabilitering borde å andra sidan i någon
utsträckning markeras att den dömde kan påverka sin
verkställighet genom att vara skötsam.
Det verkar inte som om utskottsmajoriteten riktigt
vet vad de vill. De vill att alla ska bli frigivna obli-
gatoriskt efter två tredjedelar av tiden, men man er-
känner att det skulle vara bra om man tog hänsyn till
hur man sköter sig.
Herr talman! Det är just detta som är så viktigt
och pedagogiskt: att genom skötsamhet kunna påver-
ka sin egen situation. Det är viktigt för alla männi-
skor. Speciellt viktigt är det faktiskt för dem som har
mist sin frihet och finns i fängelse. Detta - om det
hade lönat sig att sköta sig - skulle bidra till att mil-
jön i fängelset blir betydligt bättre än den är i dag.
Vår sista reservation tar upp uppföljningen av
vårdplaner. Här anser vi att det brister i dag och vi
vill därför ha en förändring.
Slutligen, herr talman, vill jag kommentera ett av
våra särskilda yttranden. I mitt hemlän, Blekinge, har
det blivit ett stort problem att, vanligtvis, unga män-
niskor kommer från t.ex. Litauen eller något annat
land på andra sidan Östersjön med i stort sett ett enda
ärende, nämligen att begå brott. I de fall där någon
åker fast och döms verkar man inte se straffet som
något allvarligt. Snarare är det så att tiden i häkte och
fängelse kan användas till att tjäna in mer pengar än
vad som är möjligt på ett ordinarie jobb i hemlandet.
Frågan togs upp i en interpellationsdebatt i tis-
dags. Av debatten framgick att från 1 maj i år kom-
mer medborgare i Litauen och Polen som dömts till
fängelsestraff och utvisning att kunna överföras till
hemlandet och avtjäna sitt straff där. Motsvarande
avtal finns med Estland från och med 1 juni.
Men den nya bestämmelsen gäller bara om det
finns utvisning i domen. Det är inte så vanligt som
man kanske skulle kunna tro. Då behöver man inte ha
den dömdes samtycke. Det här tycker jag inte är till-
räckligt.
Herr talman! Jag kommer att bevaka den här frå-
gan och med stor sannolikhet återkomma. Jag befarar
nämligen att de överenskommelser som träder i kraft
senare i år inte är tillräckliga för att stävja de förhål-
landen som råder i dag.
Anf. 120 BIRGER SCHLAUG (Mp)
Herr talman! I det här betänkandet behandlas ett
antal motioner som väckts under den allmänna mo-
tionstiden förra året. Vi kristdemokrater ställer till
vissa delar upp på utskottsmajoritetens skrivningar.
Vi har i några fall reserverat oss och står förstås bak-
om de reservationerna, liksom vi står bakom de sär-
skilda yttranden där vi finns med. För tids vinnande
nöjer jag mig dock med att yrka bifall till reservation
nr 3.
Inledningsvis vill jag uttrycka försiktig glädje
över att det vi kristdemokrater motionerat om i några
fall tydligen vunnit gehör hos makthavarna eftersom
små steg börjar tas i rätt riktning. Jag tänker då på
våra krav att särskilda avdelningar bör inrättas för
livstidsdömda. Det är därför mycket positivt att kri-
minalvårdsmyndigheten i Kumla nu öppnar en sådan
avdelning med plats för 24 livstidsdömda. Men efter-
som vi för närvarande har fyra gånger så många som
sitter på livstid finns här mer att göra.
En annan fråga som vi drivit är att lekmannaöver-
vakarnas ersättning måste höjas. Den höjning om
400 kr som kunnat ske inom ramen för kriminalvår-
dens anslag tycker vi är alldeles för liten, men den
visar i alla fall på att problemen uppmärksammats.
Om Kristdemokraternas budgetförslag i höstas om
högre anslag till kriminalvården fått majoritet hade
det funnits möjligheter att höja ersättningen till lek-
mannaövervakarna mer än vad som nu skett. Att vi då
var rätt ute när det gäller kriminalvårdens ansträngda
ekonomi visar det faktum att Kriminalvårdsstyrelsen
nu kräver 500 miljoner kronor extra årligen för att
klara situationen.
När jag några gånger i min hemmavalkrets Västra
Götaland norra har besökt lekmannaövervakarna,
eller frivilliga samhällsarbetare som de kallar sig, har
jag snabbt insett att de är de sanna idealisterna. De är
väl värda ytterligare höjning av ersättningen.
Så till de reservationer där vi finns med. En av
dem gäller verkställighetsinnehållet för sexualbrotts-
dömda.
När man ser till senare års statistik över antalet
sexualbrottsdömda är det inte utan att utvecklingen är
oroande. Det gäller i särskilt hög grad antalet perso-
ner som dömts för sexuellt utnyttjande av underårig.
Enligt Brottsförebyggande rådet dömdes 472 per-
soner för sexualbrott år 1997. För 1998 och 1999 var
siffrorna 539 respektive 556 personer.
Ökningen hänför sig till största delen till den
brottskategori som just handlar om sexuellt utnyttjan-
de av underårig, pedofili.
1997 dömdes 100 personer för detta brott. 1998
hade antalet ökat till 138 och 1999 till 152. För år
2000 finns ännu inga siffror. Under de senaste 10-15
åren har de polisanmälda sexualbrotten mot barn
fördubblats. En försvinnande liten del, bara några få
personer, av de sexualbrottsdömda är kvinnor.
Det må så vara att en orsak till ökningen kan ha
att göra med den allmänna debatten om sexuella
övergrepp. Ändå måste detta växande problem tas på
största allvar. Över 80 % av sexualbrottslingarna var
placerade på anstalter där det finns programverksam-
het för sexualbrottsdömda. Dessa program deltar man
i på frivillig basis. Tyvärr är därför deltagandet ej vad
det borde vara, eftersom denna verksamhet ger den
som t.ex. dömts för sexuellt utnyttjande av underårig
möjlighet att komma till insikt och arbeta på att bli fri
från sin sexuella dragning till barn.
Vi kristdemokrater menar att kriminalvården
måste arbeta mycket mer aktivt och målmedvetet med
rehabilitering av pedofiler.
En psykolog inom kriminalvården, Birgitta
Sahlsten, menar att det är svårare att behandla pedo-
filer än våldtäktsmän, eftersom det inte finns något
normalt i den sexuella dragningen till barn. Alla kan
inte bli botade, men väl lära sig hantera sin störning.
Jeppe Johnsson har redan citerat pedofiliforskaren
Peter Martens som anser att det mest lovande sättet
att behandla pedofiler är farmakologisk behandling i
kombination med psykologisk och social terapi.
Syftet med farmakologisk behandling är att sänka
förekomsten av manligt könshormon hos sexualför-
brytaren, kort sagt att minska sexualdriften.
Vi kristdemokrater menar att sådan behandling i
kombination med psykologisk och social terapi bör
komma till användning i större omfattning än vad
som är fallet i dag när kriminalvården tar sikte på
sexualbrottsdömda oavsett om det gäller pedofiler
dömda för sexualbrott eller andra sexualbrottslingar.
I syfte att ge allmänhetens skyddsintresse större
tyngd bör det enligt vår mening ställas som villkor att
den sexualbrottsdömde underkastar sig farmakologisk
behandling när det blir aktuellt med villkorlig frigiv-
ning efter det att två tredjedelar av straffet avtjänats.
Herr talman! Det här är inga lätta frågor. De inne-
fattar tvärtom flera svåra överväganden. Regeringen
bör ges i uppdrag att utreda dem och återkomma till
riksdagen med ett lagförslag.
I samband med polismorden i Malexander kom
permissionsreglerna i fokus eftersom en av de miss-
tänkta hade permission när brotten begicks. 1999 års
permissionsutredning skulle granska hur permissions-
reglerna tillämpades när det gäller brottslingar dömda
för grova brott eller till minst fyra års fängelse. Efter
utfört uppdrag riktade utredningen i rapporten Lång-
tidsdömdas utevistelser allvarlig kritik mot kriminal-
vården för sättet att hantera permissioner. Det visade
sig att permissioner i många fall beviljats rent slentri-
anmässigt, och det var ej ovanligt att s.k. särskilda
permissioner hade beviljats för mera tveksamma
ändamål.
Av 300 interner fick hälften mellan 50 och 80
permissioner under en period av tio månader. 10 av
dem fick minst 100 permissioner, vilket i genomsnitt
betyder en permission per månad. Det förekommer
dessvärre att brottslingar fortsätter att göra brott un-
der den tid då de avtjänar straff, vilket företrädesvis
sker i samband med permissioner.
Herr talman! Trots att Permissionsutredningens
rapport visar på att det fanns brister i det dåvarande
regelverket anser utskottsmajoriteten att det inte finns
skäl att initiera några ändringar av permissionsregler-
na. Det är i och för sig positivt att tillämpningsföre-
skrifterna reviderats. Mot bakgrund av de grava miss-
förhållanden som rått är det dock högst tveksamt om
det går att med hjälp av ändrade tillämpningsföre-
skrifter åstadkomma en uppstramning på området. Vi
anser därför att själva regelverket måste ändras i
sådan riktning att det vid beslut om permission ska
ske en avvägning mellan internens önskan om att få
permission och medborgarnas krav på skydd och
säkerhet. Vid en dylik avvägning ska allmänhetens
skyddsintresse prioriteras framför den intagnes behov
av vistelse utanför anstalt.
Vidare är det viktigt att kontrollen av dem som får
permission är effektiv. En försöksverksamhet bör
inledas där elektronisk intensivövervakning införs
som en extra säkerhetsåtgärd vid permissioner och
frigångar.
Herr talman! Särskilt på ett område i det betän-
kande som vi nu debatterar förvånas man av ut-
skottsmajoritetens agerande eller snarare brist på
agerande, och det är när det gäller kostnaden för utvi-
sades hemresor. På denna punkt verkar majoriteten ha
drabbats av något slags politisk impotens. Dessvärre
är den ej av akut karaktär utan snarare kronisk, efter-
som det var samma visa förra året. Majoriteten är väl
medveten om missförhållandena och finner dem vara
otillfredsställande men orkar ej ta något initiativ till
förändring. Detta faktum står i icke obetydlig kontrast
till Olof Palmes ofta citerade uttalande att "politik är
att vilja".
Enligt 9 kap. 1 § utlänningslagen är utlänning som
utvisas skyldig att betala kostnaden för sin egen resa
till den ort dit han sänds. Denna bestämmelse tilläm-
pas dock praktiskt taget aldrig, beroende på att den
som ska utvisas antingen saknar medel eller, vilket
upplevs som klart stötande, motsätter sig att betala för
resan. Det finns inget system för indrivning i sådana
här fall, och då är det endast ansökan om stämning
samt kvarstad som står till buds. Eftersom det kräver
tid och resurser anses det inte meningsfullt att göra
detta. Därmed tvingas den svenska staten att stå för
kostnaderna, som inte är alldeles obetydliga, eftersom
vi har många fångar med utvisningsbeslut. I höstas
var det sammanlagt på Kumla, Hall och Tidaholm ca
270 fångar som var utländska medborgare. Av dessa
hade ca 160 utvisningsbeslut, som ska fullföljas efter
avtjänat straff.
Vad gäller den ersättning som de intagna kan ar-
beta ihop får 10 % innehållas för permissions- och
frigivningsändamål. Enligt Kriminalvårdsstyrelsen är
det möjligt att använda dessa medel också för den
dömdes hemresa i samband med utvisning, men bara
om samtycke finns från internen. Det är högst rimligt
att en viss del av arbetsersättningen innehålls för den
utvisades hemresa. Kriminalvården måste få möjlig-
het att utan den intagnes samtycke betala ut kvarhåll-
na medel för att bekosta hemresan.
Mot bakgrund av stadgandet i utlänningslagen att
den dömde utländske medborgaren ska betala sin
egen utvisningsresa ter det sig underligt att utskottets
majoritet ser skäl som talar emot att staten ska kunna
tvinga fram betalning när den utvisningsdömde väg-
rar. Det vore intressant om någon företrädare för
majoriteten kunde redovisa några av de skälen. Kan
det möjligen vara så att man funderar på att ändra
utlänningslagen, så att det där i stället kommer att
stadgas om fria utvisningsresor och att man därmed är
av med problemet på ett enkelt sätt?
Herr talman! Detta kan tyckas vara ett litet pro-
blem, men principiellt är det allvarligt när maktha-
varna med öppna ögon ser att gällande lagstiftning ej
fungerar och ändå låter bli att åtgärda densamma.
Anf. 121 HELENA BARGHOLTZ (Fp)
Herr talman! Vi har nu gått över till kriminal-
vårdsmotioner. Kriminalvården är ju ett område inom
rättsväsendet som har utarmats ganska mycket den
senaste tiden. Man är verkligen i behov av ytterligare
resurser för att se till att det inte skapas en sväng-
dörrsmentalitet, utan att vi kan förhindra återfall i
brott. Samtidigt ser vi att behoven ökar kraftigt. Det
finns ett stort behov av platser. I åtminstone hela
södra Sverige är det fullt på anstalterna, i häkten och i
arrestlokaler. Man öppnar extra utrymmen, men det
räcker ändå inte till.
Detta förorsakar många extra transportkostnader
och belastningar i övriga delar av rättsväsendet.
Jag ska ta upp några punkter med anledning av de
motioner som behandlas i betänkandet. Jag yrkar
bifall till reservation nr 2, och jag står naturligtvis
också bakom de särskilda yttranden som jag har skri-
vit under.
De sexualbrottsdömda har redan berörts här, och
Ingemar Vänerlöv gjorde en bra utläggning i den
frågan. Jag håller med om att det är oerhört viktigt
med en balans mellan att ge allmänheten ett skydd
och möjligheterna att rehabilitera den som dömts för
sexualbrott. Det har pågått olika behandlings- och
rehabiliteringsinsatser, men när personalen har sviktat
har man inte kunnat följa upp dessa viktiga insatser.
Det är visserligen inte många som återfaller i sex-
ualbrott, men de som gör det skapar en väldig oro och
en stor upprördhet bland allmänheten. Det är därför
oerhört viktigt att komma fram till alla möjliga for-
mer av rehabilitering för att motverka detta. Jag in-
stämmer med Ingemar i att det är svåra avgöranden
som måste ske. Jag tycker ändå att det är värdefullt
att man ger regeringen i uppdrag att utreda frågan om
farmakologisk behandling.
Vad gäller permissioner vill jag säga att permis-
sionssystemet måste vara långsiktigt. Man får inte
plötsligt i panik på grund av att något har hänt dra till
bromsen. Det är ingen betjänt av. Vi får enligt min
åsikt inte heller styras av medier, utan det måste fattas
väl avvägda beslut som bygger på en balans mellan å
ena sidan samhällets skyddsintresse och å andra sidan
den intagnes behov av rehabilitering.
Däremot är det viktigt att man har en ständig upp-
följning av permissionerna, så att de regler som finns
efterföljs. Vad som hade hänt var att man inte hade
haft denna kontinuerliga uppföljning och att det
plötsligt hade gått slentrian i verksamheten. När man
slog till visade det sig att mycket behövde göras. Jag
tycker inte att det finns skäl att se över permissions-
systemet men däremot att ständigt följa upp detta.
Det pågår en utredning om psykiskt störda lag-
överträdare som jag har förmånen att arbeta i. Även
på detta område ställs vi inför väldigt svåra övervä-
ganden. Kommitténs förslag kommer att vara klart i
slutet av året, och det är bra att det avvaktas. Men det
är också väldigt svåra avvägningar att göra.
Lekmannaövervakare är otroligt viktigt. Med tan-
ke på den ökade andel straff som avtjänas inom fri-
vårdens ram är det viktigt att det finns medborgare
som ställer upp som lekmannaövervakare. Samma
sak gäller för många andra ställen där det finns frivil-
liga samhällsmedborgare som ställer upp socialt.
De måste man kunna ge morötter på något sätt,
och man måste ställa upp med utbildning, handled-
ning och naturligtvis ersättning för utgifter. Man kan
inte bara se till ekonomisk ersättning. Jag tycker att
det är bra att man har höjt ersättningen till 400 kr.
Men man måste också se andra delar som är väldigt
viktiga. Vi har ett stort behov av lekmannaövervakare
även i framtiden.
När det gäller frågan om individuella behand-
lingsplaner är det verkligen bekymmersamt. När man
läser den BRÅ-rapport som kom under slutet av förra
blir man verkligen bekymrad. Detta är en del av
verktyget i rehabiliteringsarbetet. Enligt rapporten har
man inte i något fall gjort planerna enligt de formulär
som finns.
Om man inte har detta verktyg, hur ska man då
kunna gripa sig an rehabiliteringsarbetet och få en
sådan ändring att antalet återfall minskar så att man
kan vända kurvan? Det är otroligt viktigt att man gör
upp individuella planer och att de följs upp och an-
vänds just som ett redskap.
Det behövs mer än planer. Det behövs åtgärder för
att komma till rätta med detta, och det behövs resur-
ser. Det tar tid att göra upp planerna och att följa upp
dem. Kriminalvården har, som jag sade tidigare,
verkligen utarmats på resurser.
Viljan och kunskapen finns hos en stor del av per-
sonalen. Man ska vara rädd om den personal man har,
eftersom det är mycket svårt att anställa ny personal.
Men då måste man också ge redskapen och ge möj-
ligheten att hantera detta.
Fru talman! Det finns många goda initiativ inom
kriminalvården som kan utvecklas till en god, effektiv
rehabilitering för att på detta sätt minska återfallen.
Men det måste finnas resurser för att klara av det.
Anf. 122 BIRGER SCHLAUG (Mp)
Fru talman! Jag är övertygad om att de flesta av
oss är överens om att det är viktigt, t.o.m. mycket
viktigt, att män som döms för sexualbrott under sin
fängelsetid verkligen får en adekvat behandling för
att man ska kunna undvika återfall för denna person.
En av möjligheterna är att ge en farmakologisk be-
handling i syfte att minska personens sexualdrift.
Inom kriminalvården har man som målsättning att
alla sexualbrottsdömda ska delta i det s.k. brottsrela-
terade programmet som ska vara direkt utformat för
personen. Alldeles för ofta är det som i många andra
fall väldigt fina planer, men i verkligheten är det
någonting annat. Det går alldeles för sakta att nå
denna självklara målsättning. Tyvärr ges det inte
heller i dag realistiska möjligheter att genomföra
redan uppsatta program.
Enligt Folkpartiet bör den sexualbrottsdömde
mycket mer frekvent än i dag få medicinsk behand-
ling, och då också självklart i kombination med tera-
pi. Det känns lite dumt att behöva säga det, men det
är faktiskt av avgörande vikt för brottslingen. Därför
är det så tragiskt att det fortfarande behövs en sådan
skärpning. Det är alltså av avgörande vikt för brotts-
lingen. Men det är också viktigt att påpeka att det är
av oerhörd vikt för brottsoffren och allmänheten i
övrigt. Det är därför, fru talman, som vi står bakom
reservation 2.
Reservation 3, som Folkpartiet också står bakom,
gäller permissioner. Riksrevisionsverket har där
granskat Kriminalvårdsstyrelsens sätt att sköta per-
missionsverksamheten. Som vi alla visste och har
märkt fanns det ett antal brister som Riksrevi-
sionsverket pekar på. Det gäller själva styrningen.
Man riktade också kritik mot den uppföljning som
sker.
Som så ofta i Sverige fattar man beslut, och sedan
är man dålig på att se hur det verkligen har blivit.
Även 1999 års permissionsutredning fann brister i det
dåvarande regelverket samt i den praktiska tillämp-
ningen. Utredningen ansåg att lagstiftningen på om-
rådet var tillfredsställande men att kriminalvårdens
föreskrifter borde arbetas om i vissa delar.
Den främsta kritiken som arbetsgruppen hade rör-
de den praktiska tillämpningen av regelverket samt
brister i den interna kontrollen och uppföljningen. Vi
i Folkpartiet menar emellertid att det inte räcker att se
över enbart tillämpningsföreskrifterna. Man måste
också se över de grundläggande reglerna på detta
område.
Till sist, fru talman, gäller det reservation 4, som
Folkpartiet också står bakom. Det gäller kostnader för
utvisades hemresor. Jag behöver inte bli särskilt lång-
varig i den delen. Det är bara att konstatera att det är
stötande att kriminalvården inte har befogenheter att
utan den intagnes samtycke betala med kvarhållna
medel för att täcka kostnaderna för hans hemresa. Det
är beklagligt att det inte har blivit en majoritet för det.
Därför står Folkpartiet bakom reservationen. Vi me-
nar att regeringen bör ges i uppdrag att komma med
en lagändring, och det ganska omgående.
Folkpartiet står alltså bakom reservationerna 2, 3
och 4, men yrkar bifall endast till reservation 4.
Anf. 123 GÖRAN MAGNUSSON (S)
Fru talman! I dag debatterar vi justitieutskottets
betänkande nr 12 om kriminalvårdsfrågor. Betänkan-
det behandlar motioner om kriminalvård och bl.a.
behandlingsmetoder och permissioner.
Vi i utskottsmajoriteten föreslår att riksdagen av-
slår samtliga motioner med hänvisning till gällande
regelverk och pågående utvecklings- och berednings-
arbete. Till betänkandet har sex reservationer och fem
särskilda yttranden lämnats. Jag tänker prata om någ-
ra av de förslag som har lagts fram.
Jag har tidigare sagt här i kammaren, och jag vill
lyfta fram det även denna gång, att målet för krimi-
nalpolitiken är att minska brottsligheten och öka
tryggheten. Det handlar då om att skapa ett samhälle
som förebygger brott, ett samhället för alla, med en
politik som minskar avståndet mellan människor.
Skolpolitiken, familjepolitiken och socialpolitiken är
viktiga delar i det kriminalpolitiska arbetet. De är
viktigare än straffsystemets utformning.
Som de flesta av er vet utvecklas kriminalvården
positivt. Det finns många positiva delar att peka på
och hålla fram, exempelvis har vårdarrollen föränd-
rats genom kontaktmannaskapet. Säkerheten har
förbättrats. Programverksamheten har utvecklats och
stödavdelningar och sexualbrottsavdelningar har
införts.
Utvecklingen har skett samtidigt som besparings-
och rationaliseringskrav har medfört stora omorgani-
sationer. Att detta har ställt mycket stora krav på dem
som arbetar på våra fängelser är självklart, och det är
inte färdigt ännu. Rationaliseringsarbetet ska fortsät-
ta. Detta kräver kompetent och engagerad personal.
En mycket viktig och central uppgift för kriminalvår-
den är därför att se till att personalen har den kompe-
tens som krävs.
Nu prioriteras arbetet med att förstärka frigiv-
ningsförberedelserna, bekämpa narkotikamissbruket i
fängelserna, förebygga återfall i brott och utveckla
alternativen till fängelse.
Fru talman! Att det pågår ett omfattande utveck-
lingsarbete inom kriminalvården är inget som av-
speglar sig i de motioner som vi behandlar i betän-
kandet. Det verkar nästan som om oppositionen är
okunnig om den utveckling som pågår och om de
arbeten som initierats. Oppositionens motioner hand-
lar främst om att föreslå åtgärder som redan bereds i
Regeringskansliet eller i utredningar som redan arbe-
tar.
Exempelvis begär Moderaterna att regeringen sna-
rast tar initiativ till en ny verkställighetslag. När ut-
skottet senast behandlade den frågan under våren
2000 noterade utskottet att frågan om en ny verkstäl-
lighetslag skulle övervägas i samband med att en
systematisk och redaktionell översyn av lagen om
kriminalvård i anstalt, KvaL, görs. Utskottet sade då,
i likhet med tidigare uttalanden, att det finns omstän-
digheter som talar för en ny lag om verkställighet av
fängelsestraff. Utskottet ansåg dock att det föreståen-
de arbetet inte skulle föregripas.
Vi vet att frågan om direktiv till en sådan översyn
bereds i Regeringskansliet med inriktning på ett be-
slut under hösten 2001.
Min fråga är då: Vad vill Moderaterna åstadkom-
ma mer genom sin motion och reservation i den här
frågan? Varför räcker det inte att arbetet redan är i
gång?
Fru talman! Moderater och Kristdemokrater mo-
tionerar också var för sig om att farmakologisk be-
handling som syftar till att minska sexualdriften ska
gälla som villkor för villkorlig frigivning av personer
som dömts för sexualbrott.
När det gäller själva behandlingen inom kriminal-
vården finns bestämmelser i KvaL. En intagen ska
enligt 10 § KvaL ges möjlighet till lämplig sysselsätt-
ning som främjar utsikterna att inordna sig i samhäl-
let. En intagen som har behov av medicinsk, psykolo-
gisk eller någon annan särskild behandling ska också
få sådan om det kan ske med hänsyn till anstaltstidens
längd och den intagnes förutsättningar.
Enligt 12 § KvaL är en intagen skyldig att delta i
den verksamhet som anvisas honom. Att delta i anvi-
sad programverksamhet är alltså obligatoriskt. Medi-
cinsk behandling kan däremot, liksom i övrigt i sam-
hället, normalt endast ges på frivillig grund.
Man kan i och för sig ha förståelse för att ett krav
på villkorad frigivning kan framstå som lockande.
Utskottsmajoriteten vill dock påpeka att ett sådant
system knappast kan gälla mer än under tiden för
villkorlig frigivning, och att det, som all annan medi-
cinsk behandling, torde kräva noggrann kontroll och
uppföljning.
Det finns också anledning att räkna med att en del
dömda inte kommer att ta behandling och därmed inte
kommer att kunna friges förrän hela strafftiden gått
till ända. Denna skillnad gentemot andra dömda kan
framstå som svårmotiverad samtidigt som frågan
kompliceras ytterligare av de begränsningar som
gäller för vård under tvång.
Med denna kunskap är det utskottsmajoritetens
ståndpunkt att andra metoder bör väljas vid den här
typen av brott. Det är dock möjligt att den föreslagna
behandlingen i vissa fall kan vara till nytta om den
ges på frivillig grund.
Resten av motionerna handlar om permissioner,
särskilda avdelningar för livstidsdömda, individuella
behandlingsplaner och villkorlig frigivning m.m.
Motionsförslagen har behandlats i utskottet, och vi
har funnit att förslagen i stort sett slår in öppna dör-
rar. Frågorna är redan lyfta - de utreds eller bereds i
Regeringskansliet.
Fru talman! Jag vill ägna resten av min talartid åt
att tala om en av kriminalvårdens viktigaste uppgifter,
nämligen att rehabilitera dömda och att förbereda
dem för ett icke-kriminellt liv.
Nu återfaller en alltför stor del av dem som avtjä-
nar fängelsestraff i brott. Därför måste man på ett
bättre sätt ta till vara alla möjligheter att bryta den
negativa banan. Kriminalvårdens insatser ska redan
från början vara inriktade på att rehabilitera.
Alla tillfällen att utveckla intagnas kompetens,
både vad gäller arbete, utbildning och social förmåga
ska användas.
Programverksamheten som jag nämnde inled-
ningsvis har utvecklats under senare år, och är ett
viktigt medel för att intagna ska få stöd och behand-
ling för bl.a. drogmissbruk och psykiska störningar.
Här handlar det om att fortsätta utveckla de metoder
som är mest effektiva.
Det finns inga enkla lösningar. Däremot kan vi
alla bidra till att föra utvecklingen i rätt riktning. Vi
kan öka våra kunskaper och vi kan bestämma oss för
de bästa åtgärderna. Vi behöver engagerade männi-
skor som bryr sig om, och vi behöver insatser på
många plan. När det gäller kampen mot brott måste vi
alla vara med och bidra.
En bra, human och effektiv kriminalvård betyder
otroligt mycket. När kriminalvården fungerar som
bäst ger den den kriminella en verklig chans till ett liv
utan brott. Det är mycket viktigt hur samhället - vi
alla - ser på de dömda. Tror vi på att kriminella kan
rehabiliteras är också möjligheten att åstadkomma det
mycket större.
Fru talman! Avslutningsvis så vill vi socialdemo-
krater förebygga brott genom en politik mot ekono-
misk utslagning och socialt utanförskap. Vi vill be-
kämpa brott genom ett arbete för ett effektivt rättsvä-
sende, en socialt medveten poliskår och kompetenta
domstolar. Vi vill förhindra återfall i brott genom en
progressiv kriminalvård som syftar till att återföra
brottslingar till ett vanligt liv.
Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets hem-
ställan i betänkandet och avslag på reservationerna.
Anf. 124 BIRGER SCHLAUG (Mp)
Fru talman! När det gäller frågan om ny verkstäl-
lighetslag så kan Yilmaz läsa reservation 1. Varså-
god, där står svaret!
Yilmaz säger att skolpolitik och socialpolitik är
viktigare än kriminalpolitik. Ja, det kan jag hålla med
om. Men då måste jag konstatera att den politik som
Yilmaz parti har drivit genom åren har misslyckats.
Därför har vi den brottslighet som vi har i dag. Var-
ken skolpolitiken eller socialpolitiken är väl så myck-
et att hurra för i dag. Det är åtminstone min uppfatt-
ning.
Palme lär ha sagt att politik är att vilja. Det verkar
som om Socialdemokraternas politik nu är att vela.
Jag skulle vilja ta upp frågan om villkorlig frigivning.
Jag återger det som jag läste upp i mitt anförande. En
mening låter så här:
Utskottet vill till att börja med framhålla att starka
rättviseskäl talar för att reglerna om villkorlig frigiv-
ning i princip ska vara obligatoriska.
Lite längre ned står det:
För att skapa goda förhållanden på anstalten och
för att främja den dömdes rehabilitering borde å andra
sidan i någon utsträckning markeras att den dömde
kan påverka sin verkställighet genom att vara sköt-
sam.
Tror Yilmaz Kerimo att det skulle ha en positiv
betydelse om det lönade sig att sköta sig i fängelset
och därmed kunna få bli frigiven något tidigare?
Anf. 125 GÖRAN MAGNUSSON (S)
Fru talman! Jeppe Johnsson framförde i sitt anfö-
rande att han vill ha en ny fängelselag i stället för
kriminalvård. Det är kanske det som är skillnaden
mellan oss och Moderaterna. Moderaterna vill att
människor bara ska sitta inne utan vård, medan vi vill
ha kriminalvård med betoning på vård.
Som vi också har sagt i betänkandet ska det vara
lönande att sköta sig på anstalten. Frigivningen kan
senareläggas ifall man inte sköter sig. Det står där
också.
Anf. 126 BIRGER SCHLAUG (Mp)
Fru talman! Tydligen anser Yilmaz att det är så
viktigt att alla friges efter två tredjedelar av tiden att
han är beredd att släppa ut sexualbrottslingar som inte
är rehabiliterade. Det är bara att beklaga alla brottsof-
fer och blivande brottsoffer.
Jag blir nästan lite rörd när Yilmaz i avslutningen
av sitt anförande talar om rehabilitering. Yilmaz och
jag sitter i Kriminalvårdsstyrelsen, som står bakom
skriften Årsredovisning för 2000.
Jag ska bara mycket snabbt kommentera vad som
står på s. 13. Programverksamheten har minskat med
ca 20 %. Det brukar ju majoriteten förklara med att
den var så dålig så vi måste bygga upp den igen. Det
må vara så. Det får stå för er.
Lite längre fram står det om § 34-placeringarna.
Då vill jag fråga Yilmaz Kerimo om de också är dåli-
ga. Yilmaz Kerimo sade ju att socialpolitik och skol-
politik är så viktiga. Då är väl också de här § 34-
placeringarna viktiga. Men räknat i vårddygn har
§ 34-placeringarna minskat med 15 % under år 2000.
Den här lovprisningen av rehabiliteringen låter lite
som hyckleri. Det är bättre att göra saker än att säga
dem.
Anf. 127 N F AURELIUS (M)
Fru talman! Jeppe Johnsson fortsätter med sin
pessimistiska och negativa inställning. Nu är det
andra gången han bara ser negativt på detta. Han vill
inte se att det händer mycket positivt också i krimi-
nalvården.
Det är rehabilitering som behövs och bör utveck-
las i våra fängelser. Det hjälper inte att bara låsa in
dem. De ska komma ut någon gång. Då ska de åter-
anpassas. Därför behövs det rehabilitering, Jeppe
Johnsson.
Jag vill också påminna Jeppe Johnsson om att vi i
den senaste budgeten har gjort den största satsningen
någonsin på kriminalvården. Detta kommer att påver-
ka så att programverksamheten, rehabiliteringen och
mycket annat kommer att utvecklas positivt.
Anf. 128 BIRGER SCHLAUG (Mp)
Fru talman! Yilmaz Kerimo säger att rehabilite-
ring är den viktigaste åtgärden och att man ska ta till
vara alla möjligheter. Jag instämmer i det. Jag skulle
verkligen vilja att man kunde bryta den här återfall-
skurvan. Procentsatsen är väldigt hög. Då vill jag
fråga Yilmaz Kerimo: Vilken effekt har den nuvaran-
de rehabiliteringen haft på återfallsprocenten? Har
kurvan svängt? Har den gått ned? Har det haft någon
effekt?
Sedan kommer jag automatiskt in på nästa fråga.
Den gäller de här individuella planerna som är en
förutsättning för rehabilitering. Yilmaz Kerimo be-
rörde kontaktmannaskapet och sade att det är så vik-
tigt. Jag instämmer i det. Men i den ständiga förflytt-
ning som de intagna är utsatta för i dag skiftar man ju
kontaktman ständigt. Man hinner knappt greppa det
hela förrän man flyttar till ett annat ställe. Fungerar
då inte planerna heller blir det ineffektivt och tar
onödigt mycket resurser. En förutsättning för att man
ska klara rehabiliteringen och minska narkotikaan-
vändningen osv. är att man kommer till rätta med
platsbristen. Hur ser Yilmaz Kerimo på den saken?
Anf. 129 N F AURELIUS (M)
Fru talman! Jag vill börja med att säga att antalet
platser kommer att öka. Senast när jag var på Kumla
sade man att antalet platser kommer att öka. På de
flesta anstalter kommer antalet platser att öka.
Brottsligheten har inte ökat. Den har varit kon-
stant de senaste åren. Det beror på att vi har en bra
kriminalvårdspolitik. Om vi jämför oss med andra
länder, t.ex. USA, är brottsligheten där fyra gånger
större än här i Sverige. Detta visar att vi har en bra
kriminalvårdspolitik. Det måste vi fortsätta med.
Anf. 130 BIRGER SCHLAUG (Mp)
Fru talman! Återfallsprocenten är ju enormt hög.
Den har gått uppåt. Jag kommer inte ihåg om det var
68 eller 78 %, men det är en väldigt hög siffra. Jag
vill inte göra jämförelser med USA. Jag tycker inte
att de har någon bra kriminalvård. Jag tycker att vi
ska titta på vår egen. Vi måste göra någonting åt den
höga återfallsprocenten. Det går bara om man sätter
in rehabiliterande åtgärder.
Det är tacksamt om antalet platser ökar, för det är
bekymmersamt. Men det kostar ju. Finns det pengar
till det?
Anf. 131 PÄR AXEL SAHLBERG (S)
Fru talman! Jag sade också i mitt anförande att vi
måste prioritera åtgärder mot återfall. Återfallspro-
centen är hög. Det måste göras något åt det. Det sade
jag i mitt anförande. Den frågan kommer att priorite-
ras framöver i Kriminalvårdsstyrelsens program.
Ökningen av antalet platser får ske inom befintlig
budget. Det har anslagits mer resurser i höstbudgeten.
Det får ske inom den budgeten. När jag var på besök
på Kumla senast sade de att de skulle starta 46 platser
till redan nu den 1 april, om jag minns rätt.
Anf. 132 BIRGER SCHLAUG (Mp)
Fru talman! Jag ska hålla mig till en enda sak. Det
gäller de utvisningsdömdas hemresor. I mitt inlägg
bad jag att någon av majoritetens företrädare skulle
redovisa de skäl som talar emot att lagen ska följas.
Tyvärr är det så att i det här betänkandet kan man på
ett ställe dra slutsatsen att utskottsmajoriteten anser
att det ibland finns skäl som talar emot att lagen ska
följas. Det gäller just den här paragrafen i utlänning-
slagen där det står att utvisningsdömda ska betala sin
egen hemresa.
Jag undrar om Yilmaz Kerimo för utskottsmajo-
ritetens räkning kan redovisa några av de skäl som
talar emot den ordningen som säger att det är rimligt
att staten kan tvinga fram betalning.
Anf. 133 PÄR AXEL SAHLBERG (S)
Fru talman! I dag finns det möjlighet att ta 10 %
av det de intagna får på ett konto. Dessa 10 % ska
kunna användas för deras privata ändamål. Jag håller
med om att det bör vara så att de bör kunna betala
resan själva. Men jag vill också ställa en fråga till
Ingemar Vänerlöv. Vet Ingemar Vänerlöv hur mycket
de intagna egentligen får? De har kanske privata
behov här också.
Dessutom har vi skrivit under att de ska kunna
avtjäna sitt fängelsestraff i utlandet. Då kommer de
inte att vara här så lång tid. Ni påstår att det skulle bli
flera tusen kronor, men det är inte så mycket. De har
inte hunnit tjäna så många kronor när de ska utvisas
direkt och avtjäna straffet i utlandet. Möjligheten
finns att de ska kunna betala. Men då måste man ha
deras samtycke, som i alla andra frågor, eftersom det
är deras pengar som de får under förutsättning att de
deltar i programverksamheten.
Anf. 134 BIRGER SCHLAUG (Mp)
Fru talman! Jag kan inte säga att svaret var direkt
tillfredsställande. Jag vet också att 10 % kan inne-
hållas för frigivningsändamål osv. Det är även bekant
att om den intagne förstör inredning osv. kan krimi-
nalvården ta pengar från ersättningen för att restaure-
ra. Jag vet också att det är ganska lite pengar man har
i ersättning. Men det är inte det saken egentligen
gäller.
Det är principiellt viktigt att utskottsmajoriteten är
fullt medveten om att vi har en lag som inte alls fun-
gerar, och ni är inte alls intresserade av att förändra
den. Det måste självfallet införas en regel som säger
att en viss procentsats ska hållas inne som ska gå till
hemresan. Regeringen får utreda hur man vill ha det.
Annars får ni fatta beslut om att man bör slopa regeln
i utlänningslagen om att den utvisningsdömde ska
betala sin hemresa.
Jag upprepar att det är principiellt viktigt att vi har
lagar som vi följer. Vi kan inte med öppna ögon låta
bli att följa en lag.
Anf. 135 PÄR AXEL SAHLBERG (S)
Fru talman! Jag ställde en fråga till Ingemar Vä-
nerlöv, men jag har inte fått svar på den. Jag frågade
om han visste hur mycket de tjänade när de deltog i
programverksamheten. Eftersom han inte sade det
kan jag säga själv att det inte handlar om mycket
pengar. De tjänar 9 kr per timme när de deltar i pro-
gramverksamheten. Dessa pengar ska också räcka till
privata ändamål.
Jag håller med om att de ska betala själva när det
finns pengar på dessa 10-procentskonton, men då
måste vi ha deras samtycke, som jag sade tidigare.
Om vi ska göra det utan deras samtycke måste vi ha
ett domslut. Det måste vara utmätning. Det krävs
mycket mer än att man bara tar de här pengarna. Jag
håller med om att de bör betala resan själva, men man
kan inte ställa dem på bar backe.
Anf. 136 JOHAN LÖNNROTH (V)
Fru talman! Det här är min första kriminialvårds-
politiska debatt eftersom Alice Åström är sjuk. Det
känns spännande. I min mycket röda ungdom - andra
människor brukar tala om sin gröna ungdom, men för
mig var det en mycket röd ungdom - var jag väldigt
fascinerad och intresserad av kriminalvårdsfrågor,
men jag har naturligtvis aldrig arbetat politiskt med
det på det här planet förrän nu.
När det gäller kriminalvården är det minst lika
viktigt som i polisfrågor att vi är medvetna om att
insatser inom resten av samhället starkt påverkar hela
kriminalvården. Redan när mycket unga människor
begår brott borde samhällets insatser stärkas och bli
mer relevanta med tanke på de unga människornas
behov. Om t.ex. en mycket ung drogpåverkad männi-
ska begår ett brott under en vardagsnatt borde vi
förstå att den unge har mycket stora problem. Att
enbart straffa för brottet leder inte till att den unge
förändrar sitt liv och sitt beteende. Vi måste bli bättre
på att sätta in rätt hjälp på rätt nivå vid rätt tillfälle.
Om en ung människa som kanske bara är 14 år är
övergiven av sina föräldrar, saknar studieförmåga,
börjar dricka alkohol tidigt och i princip får sköta sig
själv måste det sättas in insatser på många plan, inte
bara för den unge utan också i hemmet och i skolan.
Det räcker knappast med något samtal i veckan, utan
mycket större och mer behovsanpassade åtgärder
behövs.
En av mina söner arbetar för närvarande med ett
projekt som handlar om att utbilda bandyspelare till
att vara goda förebilder för pojkar i 6-12-årsåldern.
För pojkarna är det mycket behövliga insatser. Jag
tycker att idrotten i det sammanhanget används på ett
mycket bra och kraftfullt sätt, men jag kan ändå inte
låta bli att förundras över att vi ständigt måste sätta i
gång projekt för att förebygga ohälsa och stödja olika
grupper.
För många år sedan åkte vi för första gången till
månen, men fortfarande år 2001 i Sverige har vi inte
fungerande system och insatser för att stödja och
hjälpa barn som riskerar att fara illa eller som redan
far illa och är i direkt behov av hjälp. Jag tänker på
barn till alkoholister, barn till narkomaner, barn till
psykiskt sjuka, barn till dömda och barn som av andra
anledningar skulle behöva stöd och förståelse. För-
skola, skola, socialtjänst, ideella organisationer, barn-
psyk och många fler borde ha fungerande system för
hur man ska hjälpa de här grupperna.
Fru talman! Under de sista åren har det varit en
stark fokusering på brottsoffer, och det tycker vi är
bra, främst med tanke på kvinnor och barn. Att bli
utsatt för brott sätter spår hos människor, ibland både
kroppsligt och själsligt. Brottsoffer måste ges den
bästa tänkbara uppmärksamheten och få stöd under
hela rättsprocessen och kanske även efteråt. Det bety-
der inte att misstänkta och dömda människor inte ska
tas om hand på ett humant och respektfullt sätt.
Grundtanken med hela kriminalvården är att straf-
fet ska leda till att dömda människor ska kunna återgå
till att leva ute i samhället som alla andra människor.
Vi tror inte att enbart fler poliser löser narkoti-
kaproblemen i Sverige. Lika lite tror vi att enbart
hårdare straff får människor att sluta begå brott. Vi
tror att människor måste ges en rimlig chans till för-
ändring och att ingenting förändras av sig själv.
Många tycker att det borde vara en självklarhet att
våra fängelser ska vara drogfria. Ju mer jag lär mig
om beroendeproblematik förstår jag hur svårt det här
är. Det kanske i stället är förunderligt att så många,
som det faktiskt är, avhåller sig från droger under
fängelsetiden. Att öka kontrollerna, inte tillåta besök
och permissioner osv. leder bara till att drogberoende
människor kanske under en begränsad tid låter bli
droger. Det psykosociala beroendet fortsätter ändå.
Det betyder att straffet, om fängelsetiden inte fylls
med program som kan hjälpa människor att se, förstå
och erkänna sin situation, inte leder till varaktiga
förändringar.
Drogberoende leder också till starka känslomässi-
ga förändringar. Drogsjuka människor har svårt att
hantera känslor och vet inte hur det ska kännas att
vara drogfri. För många är det så många år sedan de
kunde uppleva normala känslor att allt som känns kan
uppfattas som skrämmande, även positiva känslor. De
flesta människor som är beroende av droger har ett
litet tålamod och behöver starkt och mycket långva-
rigt stöd. Kvantiteten och kvaliteten i motiverande
och behandlande program måste därför vara mycket
god.
Många kriminella har också psykiska problem,
vilket ökar kravet på kompetensen. Det är ett mycket
stort problem att så många som arbetar inom krimi-
nalvården saknar tillräckligt bra kompetens. Och en
del, som Jeppe Johnsson läste upp här, är helt utan
grundläggande utbildning. Vi kan aldrig kräva att
kriminella med svår bakgrund, psykiska problem och
drogberoende ska kunna rehabiliteras av unga outbil-
dade människor. Programverksamhet med många
olika inriktningar måste få ett större utrymme än nu.
Det hjälper föga med inlåsning och att fylla dagen
med någon form av sysselsättning. För att förändra
människors värderingar, attityder, tankar och känslor
krävs helt andra insatser. Om vi inte är beredda att
arbeta för att öka de insatserna måste vi erkänna att vi
inte vill förändra och rehabilitera utan att vi egentli-
gen bara vill straffa, låsa in och förvara människor.
Förr eller senare ska de dömda ut i samhället. För
alla kommer det en frigivningsdag. Någon som släpps
ut efter ett långt fängelsestraff för mycket våldsamma
och grova brott kanske blir just din granne. Vem
skulle du välja som granne om du stod inför valet
mellan två frigivna interner? Den ena har under sin
anstaltstid fått utbildning, kanske fått lära sig ett yrke,
fått adekvat behandling för drogproblem och fått
möjlighet att upprätthålla kontakten med sin familj,
sina barn och med samhället i övrigt genom besök
och permissioner, och den andra har helt enkelt suttit
inlåst.
När det gäller permissioner får vi inte glömma
bort barnperspektivet. Barn har behov av och rättig-
heter att träffa sina föräldrar. Att ha en förälder som
begått brott, dömts och satts i fängelse kan vara att
mycket starkt trauma för ett barn. Att inte låta barnet
träffa sin dömda förälder skulle ytterligare försvåra
barnets situation. Ett barn är alltid oskyldigt och kan
inte straffas för att en förälder har begått brott.
Naturligtvis måste alla permissioner förberedas
och planeras noga, och vi måste vidga tankarna till
barnens perspektiv. Kvinnor som dömts till fängelse
måste få möjlighet till en rehabilitering som är anpas-
sad efter kvinnliga behov. Även där måste barnpers-
pektivet in.
Mentaliteten på anstalterna kan vara hård och
många gånger påfrestande. Fängelserna är i likhet
med polisvärlden en grabbig miljö. Kvinnor som
arbetar inom kriminalvården måste få stöd till att
förändra arbetsklimatet, så att fler kvinnor vill och
kan söka sig till kriminalvården. Det skulle vara po-
sitivt både för internerna och för de anställda.
Jag vill avsluta med det jag började med. Krimi-
nalvården är starkt påverkad av andra beslut i sam-
hället. Vi behöver mer resurser till skola, fritid och
kultur. Vi behöver ge mer och relevant stöd till fa-
miljer som lever i en jobbig situation. Människor
behöver arbeten som det går att försörja sig på. Vi
behöver prata mer om attityder, och vi behöver ändra
våra värderingar och de sätt som vi hjälper varandra
på.
Anf. 137 PÄR AXEL SAHLBERG (S)
Fru talman! I mitt anförande, som jag nämnde ti-
digare, bad jag majoritetens företrädare att redovisa
de skäl som man hade att inte följa lagen när det
gäller just det här att utvisningsdömda ska betala sin
hemresa själva. Jag fick inga skäl av Yilmaz Kerimo.
Det nämndes hur lite man tjänar. Jag vet att man
tjänar väldigt lite. Inkomsten ligger på ungefär en tia i
timmen. En snabb huvudräkning ger vid handen att
det ändå skulle ge uppemot 2 000 kr per år om 10 %
av den ersättningen tas undan till hemresan för den
utvisningsdömde. Sitter någon på fyra år skulle det ge
bortemot 8 000 kr, och det skulle förmodligen täcka
en icke föraktlig del av kostnaden för hemresan.
Jag vill veta av Yvonne Oscarsson, som en av
majoritetens företrädare, vad utskottet ser för skäl
som talar emot att man ska tvinga fram betalning när
den utvisningsdömde vägrar.
Anf. 138 JOHAN LÖNNROTH (V)
Fru talman! Jag behöver inte återigen läsa upp vad
som står i betänkandet, för det vet jag att Ingemar
Vänerlöv vet, precis som jag. Jag hoppas att det re-
spekteras att jag inte är så väldigt insatt i just krimi-
nalvården. Men rent spontant tänker jag att det kan-
ske finns fler saker när det gäller interners ekonomi
som man borde se över.
Jag tänker på att många faktiskt står utan bostad,
utan kläder och utan ett enda öre när de kommer ut.
Jag tänker på dem som sitter i fängelse och som kan-
ske inte betalar underhåll till sina barn. Det finns
kanske anledning att titta på fler saker.
Men visst tycker också jag att det borde vara så att
man bekostar sin hemresa själv.
Anf. 139 PÄR AXEL SAHLBERG (S)
Fru talman! Jag har full förståelse för de syn-
punkter som Yvonne Oscarsson här nämnde om eko-
nomiska besvär, osv. Men nu är det så att man drar
undan en viss del till permissions- och frigivningsän-
damål, och man kan ta undan pengar exempelvis när
någon har förstört. Då är det väldigt svårt att förstå
vad det finns för principiella skäl som säger att man
inte också från början skulle kunna sätta av en liten
del - kanske 10 % - just för hemresan. Det är skälen
till att det inte skulle gå som jag vill ha redovisade.
Eftersom jag inte har fler repliker undrar jag om
Yvonne Oscarsson är tillfreds med den obenägenhet
att ta itu med problemen som vi nu ser för andra året i
rad.
Anf. 140 INGVAR SVENSSON (Kd)
Fru talman! Jag förstod inte riktigt den sista frå-
gan, så den kan jag inte svara på. Men när det gäller
resorna vill jag återigen säga att frågan är svårare än
så för mig. Jag är inte säker på att jag är helt överty-
gad om att just hemresan ska vara prioritering nr 1
när man ska ta pengar. Då tänker jag just på underhåll
för barn.
Detta får man diskutera vidare inom Kriminal-
vårdsstyrelsen, som jag inte sitter i, och så får vi ta
upp det till diskussion fler gånger i utskottet.
Anf. 141 BIRGER SCHLAUG (Mp)
Fru talman! Kriminalvården har ett fruktansvärt
omfattande och hårt arbete, för inom kriminalvården
samlas de verkliga problembarnen. Man har under
lång tid inom socialvården, osv., försökt att göra
insatser, som vi alla vet. Vi vill ha tidiga åtgärder,
men det är dessa man har misslyckats med. Naturligt-
vis måste ändå kriminalvårdens arbete inriktas på att
förhindra återfall i brott, men det är lättare att säga än
att göra det.
Visst finns det behov av att ytterligare förstärka
utbildningen för de anställda. Det finns ytterligare
behov av att ta fram program som fungerar, och det
behövs ytterligare nya idéer för att nå detta mål. Så-
vitt jag förstår pågår det ett sådant arbete hela tiden
inom kriminalvården. Jag vill att det ska gå ännu mer
resurser till att ta fram just sådana program.
För att gå in på de särskilda motionskraven eller
reservationerna i betänkandet kan jag först kommen-
tera det som sades om sexdömda och pedofili. Man
kräver att villkorlig frigivning av dessa personer inte
ska få ske om de inte har tvingats till farmakologisk
medicinering.
Vi har pratat om detta och diskuterat det flera
gånger. Det är inte så enkelt att det alltid hjälper med
farmakologisk behandling. BRÅ:s rapport har visat
att problemet som vanligt är mångfasetterat. Att då
kräva detta som en generell åtgärd är jag inte beredd
att göra. Däremot ska jag till nästa gång vi diskuterar
frågan ta reda på hur många som vägrar och som inte
vill underkasta sig medicinering om de får det rådet.
Den uppgiften behöver jag. Men jag förstår inte hur
man kan gå så långt. Det pågår väldigt bra projekt
runtom i landet där detta sker.
Teknisk kontroll som elboja för att vissa ska få
permission tycker jag inte heller behövs i detta läge.
De lagar och bestämmelser som finns när det gäller
permissioner är tillfyllest. Problemet är att de inte
används på rätt sätt, har en utvärdering visat. Jag kan
inte finna att vi ska ändra lagen, utan vi ska snarare
skärpa efterföljandet av de lagar som finns.
Däremot har vi i dagarna fått ett nytt förslag från
regeringen, där både Miljöpartiet och Vänsterpartiet
finns med. Det gäller frigivningsförberedelse - från
anstalt till frihet. Där föreslås ett försök med elektro-
nisk fotboja för de långtidsdömda så att dessa perso-
ner efter fängelsetiden, då man har försökt att hjälpa
och rehabilitera med program, inte ska stå med en
plastpåse i handen utan att ha någonstans att ta vägen.
De ringer till kompisarna som de umgicks med tidiga-
re för att få rum över natten. I det försöksprojektet
ska man försöka att verkligen rehabilitera, och det
tror jag mycket på. Det har varit en stor brist.
Det är inte konstigt att man återfaller i brott om
det inte finns en strukturerad tillvaro efter det att man
har avtjänat fängelsestraffet.
Sedan går jag till Ingemar Vänerlövs fråga om
varför vi inte vill att utvisningsdömda ska betala sin
egen resa. Det kan verka rimligt och rätt när man
betraktar det ytligt. Visst kan jag också tycka det.
Men jag behöver tid för att undersöka detta mer. Det
finns säkert otroligt många ytterligare faktorer som
man behöver ta ställning till. Men om det visar sig att
det skulle gå att använda de tio procenten till resan är
jag vid nästa tillfälle frågan kommer upp naturligtvis
beredd att bifalla. Jag är inte riktigt säker på alla
konsekvenserna, och det är skälet till att jag inte bi-
faller denna reservation i dag.
Anf. 142 INGVAR SVENSSON (Kd)
Fru talman! Jag vill bara säga till Kia Andreasson
att jag undrar om hon riktigt hörde mitt anförande. Vi
hävdar inte att man rakt av ska bestämma om farma-
kologisk behandling av sexualbrottslingar. Ordagrant
sade jag så här: Det här är inga lätta frågor. De inne-
fattar tvärtom flera svåra överväganden. Regeringen
bör ges i uppdrag att utreda dem och återkomma till
riksdagen med ett lagförslag.
Det är efter det vi tar ställning till sådana förslag.
Kia Andreasson säger angående hur de utvis-
ningsdömdas hemresor ska betalas så här: Det kan
verka rimligt och rätt. Det är inte frågan om hur det
verkar. Frågan är vad lagen stadgar. Vad stadgar
9 kap. 1 § i utlänningslagen? Där står det att de är
skyldiga att betala sin hemresa. Det är väl en viss
skillnad?
Dokument
Beslut
Utredningar om bl.a. lagprövningen och folkomröstningsinstitutet (KU11)
Riksdagen gav, med anledning av motionsförslag i olika författningsfrågor, regeringen flera uppdrag: 1) Att utreda frågor om skyldigheten, reglerad i regeringsformen, för domstolar och andra offentliga organ att i vissa fall inte tillämpa en föreskrift och om undantaget från denna skyldighet, det s.k. uppenbarhetsrekvisitet. Utrymmet för att tillämpa uppenbarhetsrekvisitet har minskat bl.a. genom Sveriges medlemskap i EU och införlivandet av Europakonventionen i svensk rätt. Utredningen bör undersöka på vilket sätt en utvidgad lagprövning bör kunna utövas, vilket innefattar frågan om en speciell författningsdomstol behövs. 2) Att utreda folkomröstningsinstitutet på nytt, denna gång med parlamentarisk medverkan. 3) Att klarlägga frågor kring reglerna i regeringsformen om riksdagsledamöters skydd mot åtal. 4) Att pröva förutsättningarna för att ändra den ordning som innebär att beslut om ändring i riddarhusordningen överlämnas till regeringen för stadfästelse och att riddarhusordningen och 1723 års privilegiebrev publiceras i SFS. Riksdagen avslog också motioner i olika författningsfrågor.
- Utskottets förslag till beslut
- Bifall till motioner beträffande folkomröstningsutredning och två motioner beträffande lagprövningsfrågor. Delvis bifall till övriga motioner beträffande lagprövningsfrågor. Delvis bifall till en motion beträffande riksdagsledamöters skydd mot åtal och en motion beträffande riddarhusordningen. Avslag på övriga motioner.
- Riksdagens beslut
- Bifall till utskottets hemställan