Författningsfrågor

Herr talman! Jag förstår faktiskt inte alls varifrån Johan Pehrson får bilden av att regeringen har gett upp. Det är tvärtom. Detta är någonting vi alla delar - uppfattningen om öppenhetens betydelse som en av grundbultarna i den svenska demokratin, liksom vik- ten av att de europeiska medborgarna ges en möjlig- het att få tillgång till dokument, att den europeiska unionen blir mer öppen. Det är också så regeringens arbete har varit inriktat. Under hela processen, från det att vi skrev in be- stämmelsen i Amsterdamfördraget om att unionen måste bli öppen, har regeringen arbetat aktivt för detta, många gånger hand i hand med svenska parla- mentariker i Europaparlamentet, från alla partier. Vi har under hela förra året aktivt arbetat, både på den politiska nivån och på tjänstemannanivån, för att bygga under för ett gott resultat under vårt ordföran- deskap. Nu använder vi alla ansträngningar, både på tjänstemannanivå och på det politiska planet, för att försöka åstadkomma bästa möjliga lösning under vårt ordförandeskap, helst inom tidsramen före den 1 maj. Men motståndet är tufft. Vi vet att vi har olika upp- fattningar och olika föreställningar om vad som är möjligt att åstadkomma. Men att regeringen skulle ha gett upp kan jag klart dementera.

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Jag inser självklart att statsrådet och den goda företräda- ren för öppenheten i övrigt inte har gett upp i samar- betet. Däremot har man gett upp tron på att man når ett resultat under ordförandehalvåret. Man verkar lite väl om sig om att det ska vara "succé" som står som rubrik på de verksamheter man företar under ordför- andeskapet. Det handlar om en ganska tuff konflikt här. Det är grundbulten. Man har en helt annan syn på öppenhet i de här länderna, många länder som har fördelar på andra sätt i sin demokratiska tradition där Sverige kanske är lite svagare. Här är öppenheten fundamental. Vågar regeringen ta en rejäl konflikt? Vi vet alla vilka länder det handlar om. Kan ministern tänka sig att lite tuffare skälla ut några kanske?

Herr talman! Jag försöker gärna svara på detta. Jag kan försäkra Johan Pehrson att regeringen vågar ta vilka konflikter som helst på denna punkt och att vi redan har varit inblandade i ett antal sådana, utan att närmare gå in på detaljer i dessa. Våld mot äldre kvinnor

Herr talman! Jag vill ställa en fråga till kulturmi- nistern. Det är den 8 mars i dag, dvs. kvinnornas dag. Då vill jag lyfta fram en fråga som rör just kvinnor. Det finns en allmän känsla av att våld mot äldre kvinnor ökar. Det kan t.ex. vara från make eller t.o.m. från vuxna barn. De här kvinnorna är extra utsatta, eftersom allt talar för att de inte polisanmäler och söker hjälp hos kvinnojourerna och i socialnämnder- na. Vad kan ministern tänka sig för åtgärder för att det här stora och besvärliga problemet ska uppmärk- sammas och kunna åtgärdas?

Herr talman! Tack, Susanne Eberstein, för denna tydliga kvinnofråga denna dag. När det gäller lag- stiftningen på detta område infördes det i slutet av 90- talet ett nytt brott i lagstiftningen, grov kvinnofrids- kränkning. Det här är steg 1. Då det gäller lagstift- ningen är vi alltså väl försedda. Nu är vi på väg mot steg 2. Det handlar om en ny brottsofferproposition, som kommer att läggas fram inom de allra närmaste dagarna. Den går ut på att alla berörda myndigheter ska få en förmåga och en sti- mulans att informera alla berörda myndigheter som har med dessa kvinnor att göra och få dem att våga anmäla och fullfölja sina anmälningar, så att de klart får för sig vad som händer om de driver processen vidare. Vi tror att detta är en mycket viktig punkt. Steg 3 är att vi också nu utreder möjligheten att öka skyddet för de kvinnor som har relationer till män som har besöksförbud. Vi vill inte inskränka dessa misshandlade kvinnors frihet, utan vi vill i så fall inskränka friheten för dessa misshandlande män.

Herr talman! Jag vill tacka ministern för svaret. Jag funderar på om det skulle behövas en särskild statistik som i så fall vore efter ålder just för att vi ska kunna göra den här kartläggningen. Det ministern talade om var insatser, vilket också är väldigt viktigt. Men skulle man, med tanke på den här kartläggning- en, kunna tänka sig en åldersdifferentierad statistik när det gäller våld mot kvinnor?

Herr talman! Det kan man mycket väl tänka sig. Jag kommer att ta med mig den frågan till det depar- tement som har ansvaret för de här frågorna. Men jag tror att brottsofferinsatsen kommer att göra att de som aldrig anmäler vågar kliva fram. Det mörkertal som finns i dag kommer att minska. Vi kommer att få veta hur många kvinnor som drabbas av detta, i alla fall flera av dem kommer att våga. Det är vår ambition. Jag tar med mig frågan om statistiken tillbaka till Regeringskansliet. TV-sändningar

Herr talman! Jag har också en fråga till kulturmi- nistern, och det gäller TV-sändningar. I östra Blekinge finns ett helt samhälle som inte kan se sina regionala nyhetssändningar på SVT på grund av dålig täckning. Dessutom har man ständigt problem med bildkvaliteten. Den här frågan har tagits upp tidigare med minis- tern. I över fem års tid har SVT uppvaktats av de här drabbade människorna utan att någonting har hänt. Vad kan ministern säga till de här människorna i östra Blekinge?

Herr talman! Kravet på Sveriges Television är att de ska nå i princip alla hushåll. I princip är översatt till siffror 99,8 %. Det betyder att det finns avgränsa- de områden dit TV:s täckning icke når. Med hjälp av teknikutvecklingen är vi ganska optimistiska. Då handlar det om digitaliserat marknät, som innebär att en del av dessa personer i Blekinge som det handlar om faktiskt har en möjlighet att se television. Det kan också handla om att man med hjälp av paraboler som man måste skaffa själv kan se SVT:s sändningar. Tekniken arbetar för att täckningen förhoppningsvis ska kunna bli bättre, det finns fler distributionsvägar. Men kravet på SVT är faktiskt bara 99,8 % täckning, eftersom vi har en sådan geografi att man ibland hamnar på ställen där inte alla signaler kan komma fram.

Herr talman! Om jag som konsument köper en pa- rabolantenn och abonnerar på ett programutbud och det visar sig att jag inte kan se alla program som utlovats, då har jag uppenbarligen blivit lurad. För- modligen skulle Konsumentombudsmannen ge mig rätt. Är det inte samma sak för de här människorna i Blekinge? Varför ska de som inte kan se de utlovade programmen betala full TV-avgift? Avgifterna i dag är 1 668 kr. Det kostar Teracom ungefär 400 000 kr att åtgärda det här problemet. Det motsvarar 240 hushålls årliga avgifter. Min fråga kvarstår: Tänker ministern ta något ini- tiativ för att lösa problemet?

Herr talman! För att ett ögonblick vara formell ska jag säga att TV-licensen betalar man faktiskt inte för programinnehållet utan för apparatinnehavet, som licenserna ser ut i dag. Det betyder naturligtvis inte att det är oerhört viktigt att så många som möjligt ska kunna se television. Jag utgår från att Teracom kom- mer att fortsätta att anstränga sig att så många som möjligt ska kunna se Sveriges Televisions sändning- ar. Infrastrukturpropositionen

Herr talman! Jag ska ställa en fråga till statsrådet Lars-Erik Lövdén. Statsrådet ingår i en grupp med tre statsråd - för- utom Lövdén, statsrådet Wärnersson, socialminister Engqvist, - utsedd av regeringen för att ha ett särskilt ansvar för utvecklingen i Skåne och Öresundsregio- nen. Vid ett flertal tillfällen har statsrådet och grup- pen uttalat behovet av ytterligare infrastrukturinveste- ringar i Skåne, nu senast den 6 mars på mässan Syd- bygg i Malmö. Statsrådet vill att Citytunneln och järnvägsförbindelsen mellan Sturups och Kastrups flygplatser blir av. Alla dessa uttalanden väcker na- turligtvis stora förhoppningar i Skåne. Min fråga måste bli: När kommer regeringen att lägga fram förslag till riksdagen om dessa in- frastrukturinvesteringar?

Herr talman! Som är välkänt kommer regeringen att lägga fram en sammanhållen infrastrukturproposi- tion till hösten. Citytunnelproblematiken är föremål för förhand- lingar, där staten har utsett en särskild förhandlings- man, Per-Anders Örtendahl, för att diskutera hur finansieringen av den merkostnad som har uppstått i Citytunnelprojektet ska delas mellan de olika intres- senterna. Jag har uttalat, och det finns en allmän uppslut- ning i regionen för det, att Citytunnelprojektet är en strategiskt väldigt viktig investering, inte för Malmös vidkommande så mycket som för hela den regionala trafiksituationen i Skåne. Här finns en utfästelse och riksdagsbeslut om att klara av att genomföra det pro- jektet. Det handlar nu om att hitta en finansiering för fördyringarna och merkostnaderna i Citytunnelpro- jektet.

Herr talman! Det låter ju positivt att det ska kom- ma någonting till hösten. Men den här infrastruktur- propositionen har vi ju väntat på ganska länge. Men menar då statsrådet Lövdén att man genom denna infrastrukturproposition kommer att klara av en finansiering av väldigt många infrastrukturinveste- ringar i Skåne?

Herr talman! Jag åker väldigt mycket runt i landet, och jag vet att det finns angelägna infrastrukturpro- jekt runtom i landet. Det blir till syvende och sist en prioritering och sammanvägning av vilka satsningar som vi mäktar med under den kommande tioårsperio- den. Men därom får vi möjligheter att föra ett utför- ligt resonemang när regeringen har lagt fram sin in- frastrukturproposition i höst. Heby kommun

Herr talman! Jag har en fråga till statsrådet Lejon om Heby kommun i Västmanlands län. Kommunen ansökte om länsbyte, till Uppsala län, efter en folk- omröstning 1998 som visade en klar majoritet för ett sådant byte. Regeringen har sedan överlämnat frågan till Kammarkollegiet som har utrett. Kommunförbun- det har avlämnat en rapport som är positiv just till ett sådant byte. Och i september 2000 lämnade Kam- markollegiet sitt yttrande till regeringen som också var positivt till ett sådant länsbyte. Min enkla fråga är: När kommer regeringen att besluta i detta ärende?

Herr talman! Bakgrunden är ungefär den som Per Lager har beskrivit. Men man kan aldrig på förhand tala om när regeringen kommer att besluta någonting än mindre vad regeringens beslut definitivt kommer att bli. Men så mycket kan jag i alla fall säga att jag tror att jag har tagit emot den sista uppvaktningen i detta ärende, och de har varit många, det kan jag försäkra Per Lager om, och jag är medveten om det oerhört stora intresse som finns framför allt i Heby kommun för denna fråga, men också i omgivningarna runtomkring, i både Västmanlands och Uppsala län. Regeringen kommer att få ta ställning till denna fråga inom kort, och jag hoppas att vi kan återkomma med ett besked inom en mycket snar framtid. Men något närmare besked än så kan jag tyvärr inte ge Per Lager.

Herr talman! Inom kort, säger ministern. Något närmare besked kan hon inte lämna. Men jag får väl nöja mig med det och utgå ifrån att inom kort är högst en månad. Sambeskattning

Herr talman! Det är den internationella kvinnoda- gen i dag, och den socialdemokratiska regeringen talar mycket om jämställdhet och berömmer sig gärna av att göra en hel del för jämställdheten. Trots detta sambeskattas fortfarande förmögenheter i Sverige, och det är ju illa ur ett jämställdhetsperspektiv. Men vad som är ännu värre är faktiskt att regeringen kommer att föreslå en ny sambeskattning, och nu gäller det fastighetsskatten. Min fråga till Marita Ulvskog, som ska svara på övergripande frågor, är om regeringen har funderat på eller gjort överväganden ur ett jämställdhetsperspek- tiv när den nu är på gång att föreslå en ny sambe- skattning för fastighetsskatten.

Herr talman! Jag förstår att frågan syftar på den begränsningsregel som regeringen har utlovat och som ska träda i kraft retroaktivt från den 1 januari. Begränsningsregeln syftar till att ett hushåll inte ska betala mer än en viss del av sin inkomst i fastighets- skatt och på det sättet begränsa genomslaget av fas- tighetsskatten för vissa särskilt utsatta grupper. Rege- ringen kommer i det förslag som ska presenteras senare i vår - det är ännu inte färdigt - att redovisa vilken teknisk lösning som vi vill ha för begräsnings- regeln. Sedan ska betänkandet remitteras innan riks- dagen fattar beslut. Men tanken är att det ska gälla från den 1 januari.

Herr talman! Då får jag verkligen skicka med re- geringen att den gör dessa överväganden ur ett jäm- ställdhetsperspektiv. Vi vet att sambeskattning av förmögenhet ifrågasätts av väldigt många just ur detta perspektiv. I princip alla partier utom Socialdemo- kraterna talar om att ta bort sambeskattning av för- mögenhet. Lägger man ihop de sammanlagda inkomsterna för att ta ut fastighetsskatt så är det ju en ny sambe- skattning. Eftersom regeringen säger att den är värl- dens mest jämställda regering hoppas jag att den verkligen tittar på detta ur ett jämställdhetsperspektiv, annars inför man ju, som jag säger, en ny sambe- skattning som inte är speciellt bra ur jämställdhets- synpunkt. Jag har svårt att se hur regeringen ska komma ur detta om man lägger ihop de sammanlagda inkoms- terna, eftersom det då blir en sambeskattning. Men jag skickar med detta och hoppas att regeringen löser detta på något sätt, även om jag har svårt att se att regeringen kan göra det.

Herr talman! Begränsningsregeln syftar ju till att hålla igen hushållets gemensamma boendekostnad och begränsa genomslaget av fastighetsskatten. Det är ju syftet med den begränsningsregel som regeringen kommer att föreslå. Ideella föreningar

Herr talman! Jag har en fråga till statsrådet Löv- dén. Den gäller det faktum att föreningar inom id- rottsrörelsen får göra utbetalningar till medarbetare och funktionärer upp till ett halvt basbelopp, dvs. 18 000 kr utan att behöva betala löneskatter och ar- betsgivaravgifter, och det tycker jag är bra att de får göra. Men min fråga är varför inte den övriga ideella sektorn, dvs. t.ex. scoutföreningar, församlingar och Röda korset, får göra samma sak.

Herr talman! Regeringen har för närvarande inga planer att utvidga dessa regler. Men jag ska kanske uppmana frågeställaren att ställa en fråga till finans- ministern som är ansvarig för skattepolitiken, så får frågeställaren kanske ett mer utförligt svar.

Herr talman! Jag tycker att detta är en viktig frå- ga, därför att den ideella sektorn är väldigt viktig. Jag tycker att vi bör ge den allt stöd som vi kan. Och jag tycker att det bör vara likhet mellan idrottsrörelsen och t.ex. församlingar och scoutrörelsen. Jag skickar därför med detta till Finansdepartementet genom Lars-Erik Lövdén, att titta på detta och snarast ändra på det så att det blir lika för föreningarna i Sverige. Regionala resurscentrum för kvinnor

Herr talman! Jag har en fråga till Ulrica Messing, och den rör regionala resurscentrum för kvinnor. Regeringen har avsatt ca 26 miljoner för projekt, och det är väldigt bra. Men lokalt och regionalt måste man jobba hårt innan ett projekt kan starta. Och för att få i gång ett projekt har man inga medel. Kvinnor kan mycket, men de kan inte, och ska inte tycker jag, jobba ideellt för att få i gång ett sådant projekt. Jag undrar hur statsrådet ser på den här problematiken?

Herr talman! Den fråga som Anne Ludvigsson ställer gäller många, nästan alla, projekt där insatsen från början förutsätts vara ganska liten, men den ska ofta utgå från en ideell organisation, från en förening eller ett kooperativ som har en liten kassa att ta av. Vi tittar på detta ur ett generellt perspektiv, och vi har redan gett möjlighet till hjälp med egenfinansieringen när man får pengar från EU till en del målprojekt. Det är klart att om den principen faller väl ut och får den effekt som vi önskar, nämligen att fler projekt kan komma i gång snabbare, så är jag beredd att se över samma linjer för också andra projekt. Men låt oss börja med detta första och se om vi når dit vi skulle vilja med denna möjlighet.

Herr talman! Det tycker jag låter bra, och det stämmer lite med det förslag som jag har, nämligen någon form av basfinansiering för dessa resurscent- rum, så att de vet att de har någonting att utgå från och inte behöver kämpa varje dag för att överleva. Heby kommun

Herr talman! Jag har en fråga till Britta Lejon som är demokratiminister. Den anknyter möjligen till en tidigare fråga i dag. Om vi tänker oss att det råder en enighet mellan de politiska partierna i en kommun, att det har varit en folkomröstning som har givit ett entydigt resultat, att det har varit en utredning av Kommunförbundet som har givit ett entydigt resultat, att en statlig myn- dighet har avlämnat ett entydigt ställningstagande, om regeringen då fattar ett beslut som går stick i stäv mot detta, i vilken utsträckning kan det betraktas som en demokratisk skandal?

Herr talman! Det var ett lysande exempel på le- dande frågor! Jag antar att frågeställaren syftar på Heby kommun. Regeringen har, till skillnad från Heby kommun, till skillnad från Kommunförbundet, och till skillnad från Kammarkollegiet, att ta ett helhetsansvar ur alla tänkbara aspekter - självklart med indelningslagens regler som grund, vilket också naturligtvis Kammar- kollegiet har att ta sin utgångspunkt i. Skulle nu allt det som frågeställaren tar upp inträf- fa, finns det säkert argument för ett sådant ställ- ningstagande. De ska i så fall redovisas i den ordning som krävs. Jag vill betona, Lennart Hedquist och Per Lager och alla andra som är intresserade av indel- ningsfrågan, Heby kommun och liknande frågeställ- ningar, att i den nuvarande lagstiftningen står det självfallet att befolkningens uppfattning i frågan ska tillmätas betydelse. Det kan jag försäkra frågeställa- ren att regeringen gör.

Herr talman! Det är en kammardebatt i ärendet senare i dag i anslutning till att en motion besvaras. I yttrandet förutsätts att regeringen kommer fram till ett rimligt ställningstagande. Ärendet lämnar riksdagen i dag. Då kan en situa- tion tänkas där regeringen kommer fram till ett mot- stridigt beslut. Avser Britta Lejon då att låta regering- en fatta det slutliga beslutet, eller kommer det i sådant fall att överlämnas till riksdagen?

Herr talman! Reglerna kring länsbyten är till skillnad från reglerna kring kommundelningsärenden och andra saker i indelningslagen mycket mindre styrda författningsmässigt. Beredningen i Regeringskansliet har givit vid handen att om i ett sådant ärende - som faktiskt är väldigt ovanligt - regeringens beslut skulle bli att gå på Heby kommuns ansökan, förutsätter det att rege- ringen underställer riksdagen den frågan. Juridiken säger oss också att om regeringens beslut skulle bli ett avslag behöver det inte föredras i riksdagen. Sådan är juridiken, och de förutsättningarna råder enligt indelningslagens nuvarande utformning. Så kommer också regeringen att formellt handskas med ärendet. Jämställd arbetsmarknad

Herr talman! Jag har en fråga som berör arbets- marknaden, jämställdheten och demokratin. Min fråga är med anledning av den allt tuffare ar- betsmarknaden vi har i dag, där fler och fler klagar över att de är stressade, har svårt att leva upp till alla krav som arbetsgivaren ställer på dem och att det är allmänt tufft. Allra tuffast blir det för dem som har barn i den situationen. Vi kan i statistiken se att för kvinnor som är ute på arbetsmarknaden anses det vara en nackdel att ha barn. Det finns t.o.m. rapporter som säger att kvinnor har uppmanats att vänta med att föda barn för annars får de inte jobbet. För männen är det snarare en merit att ha barn. Jag skulle vilja veta om regeringen avser att vidta några åtgärder med anledning av detta för att få en mer jämställd och jämlik arbetsmarknad.

Herr talman! Vi ägnar oss successivt åt att försöka åstadkomma en samhällsrevolution som innebär att kvinnor och män ska kunna leva tillsammans på lik- värdiga villkor. Vi vet att det är som frågeställaren beskriver det, dvs. att kvinnor hindras i sin yrkesut- veckling, arbetslivsutveckling, av att de har barn. Det är inte en merit för dem, utan det är något som räknas som negativt. Samtidigt kan vi se att det bland yngre kvinnor på arbetsmarknaden inte är lika tydligt. Det finns alltfler yngre kvinnor på arbetsmarknaden som hävdar att detta icke räknas som en minuspoäng när de söker anställning eller är anställda och sedan peri- odvis är hemma med barn. Det är en gigantisk omställning av arbetslivet, och väldigt mycket handlar om livet utanför arbetsplat- serna. Det är de klassiska kvinnofrågorna men också familjepolitiska frågor och mansfrågor. Det är i slutändan fråga om ordentlig högkvalitativ och billig barnomsorg, äldreomsorg, omsorgssektor och sjuk- vård i offentlig regi, förutom lika utbildningsmöjlig- heter för kvinnor och män. Där gör vi bl.a. i år en del större satsningar.

Herr talman! Det låter bra. Men verkligheten ser tyvärr ganska annorlunda ut. Det har inte hänt någon samhällsrevolution när det gäller dessa frågor. Snara- re går det bakåt. Ministern nämnde en bra offentlig sektor med bra barn- och äldreomsorg. Vi får i dag gång på gång larmrapporter om att det är ont om personal. Det är t.o.m. så att man ringer till föräldrar och säger till dem att de får vara hemma för att det finns inte per- sonal att ta emot deras barn. Äldreomsorgen ser än värre ut på många håll. Det är nästintill en katastrof när det gäller behovet av sjuksköterskor inom sjuk- vården. Det här är i stor utsträckning en kvinnlig arbets- marknad. Här behövs kraftåtgärder, både vad gäller att få kvinnor att jobba i dessa branscher och att skapa möjligheten till det jämlika samhället.

Herr talman! Det finns en del yrkeskategorier som vi vet har börjat ge upp, som inte orkar eller som lämnar den offentliga omsorgen därför att de får bätt- re villkor på andra ställen. Förskollärarna är en grupp som har varit aktuell de senaste dagarna i debatten. Förskollärarna måste bli fler. Staten kommer att se till att det utbildas fler. Det finns resurser för detta. Dessutom behöver för- skolläraryrket få en högre status. Kommunerna måste satsa på förskolan så att inte kvaliteten sjunker, så att personalen inte jobbar ihjäl sig. Det gäller inte minst i Stockholmsområdet och närförorter. Vi är, tror jag, rätt många i den här kammaren som har egna erfaren- heter av urusel barnomsorg och hårt pressad personal som behandlas illa av sina arbetsgivare kommunerna. Där måste det ske mycket. I det moderatstyrda Stock- holm står det illa till - för att ta ett konkret exempel. Sedan var det jämställdhetsrevolutionen. Jodå, det är en bra bit att gå, men vi har kommit en bit på vä- gen. En del av de åtgärder vi beslutar om i denna kammare är sådant som kommunerna, tyvärr, inte väljer att genomföra. Det finns säkert socialdemokra- tiska kommuner som inte gör fullt ut det vi skulle önska, men framför allt är det moderatstyrda kommu- ner som ägnar sig åt någon form av civil olydnad, som innebär att kvinnorna drabbas i alla avseenden. Merkostnader för distansutbildning

Herr talman! I tidigare debatter med bl.a. utbild- ningsminister Thomas Östros har jag lyft upp frågan om merkostnader för distansutbildningen. Kommu- nerna får många gånger stå för kostnaderna. Glädjan- de nog, om det går att lita till TT-telegrammet med rubriken Messing vill ge stöd till distansutbildning, finns det av regionalpolitiska skäl ett nytt synsätt från regeringen. Jag skulle vilja be statsrådet Messing att klargöra om det inom regeringen finns en acceptans för att det i samband med distansutbildningar finns merkostna- der som drabbar kommunerna.

Herr talman! All nationell politik har regionala ef- fekter, och dessa effekter ser olika ut. Den utbild- ningssatsning när det gäller universitet och högskolor som vi har genomfört under några år är naturligtvis en medveten politisk satsning med höga ambitioner. Det handlar om att enskilda personer och regioner ska ha chans att utvecklas och att växa. Det är en riktig satsning som vi måste gå vidare med. Men det finns en orättvisa i systemet. TT har refe- rerat mitt uttalande i Luleå i går helt rätt. Det bekym- rar mig att många kommuner som i dag ger sina med- borgare möjligheter att studera på distans själva får stå för kostnaderna. Jag har blivit uppvaktad av Lapplandsförbunden - för att ta ett exempel - som berättar att de tillsam- mans går in med 50 miljoner kronor om året för att se till att invånarna i Lappland ska få chans att skaffa sig utbildning eller vidareutbildning via distans. Jag tycker att de gör rätt. De gör precis det som är viktigt för att både personer och regioner ska växa. Jag tyck- er att man inom regionalpolitiken ska bli bättre på att jämna ut de regionala skillnader som utbildningspoli- tiken i det här fallet för med sig. Det är min ambition.

Herr talman! All nationell politik har regionala ef- fekter, och dessa effekter ser olika ut. Den utbild- ningssatsning när det gäller universitet och högskolor som vi har genomfört under några år är naturligtvis en medveten politisk satsning med höga ambitioner. Det handlar om att enskilda personer och regioner ska ha chans att utvecklas och att växa. Det är en riktig satsning som vi måste gå vidare med. Men det finns en orättvisa i systemet. TT har refe- rerat mitt uttalande i Luleå i går helt rätt. Det bekym- rar mig att många kommuner som i dag ger sina med- borgare möjligheter att studera på distans själva får stå för kostnaderna. Jag har blivit uppvaktad av Lapplandsförbunden - för att ta ett exempel - som berättar att de tillsam- mans går in med 50 miljoner kronor om året för att se till att invånarna i Lappland ska få chans att skaffa sig utbildning eller vidareutbildning via distans. Jag tycker att de gör rätt. De gör precis det som är viktigt för att både personer och regioner ska växa. Jag tyck- er att man inom regionalpolitiken ska bli bättre på att jämna ut de regionala skillnader som utbildningspoli- tiken i det här fallet för med sig. Det är min ambition.

Herr talman! Jag är glad att jag uppfattade TT- telegrammet rätt. Få satsningar kan påverka den regionala utveck- lingen så positivt som satsning på utbildning. Då är det avgörande - precis som statsrådet säger - att även glesbygdskommuner ges goda och likvärdiga villkor. I det här sammanhanget är distansutbildningen viktig. Det vore glädjande för många kommunpolitiker - bl.a. inom Lapplands kommunalförbund - om stats- rådet kunde ge ett besked till de kommunpolitiker som har tagit fasta på utbildning som en utvecklings- motor. Därigenom har de tagit på sig en del stora merkostnader. Ge beskedet: Ja, ni kommer att kom- penseras för det som ni har gjort.

Herr talman! Jag tycker att jag var ganska tydlig i mitt svar till Lennart Gustavsson. Detta är min ambi- tion i den proposition som jag har lovat att lämna till riksdagen i höst. Jag hoppas att det då också finns en politisk majoritet bakom denna ambition så att den kan förverkligas i praktiken. Jag tror att det är många som är överens om att den utbildningssatsning som vi har genomfört är en av de viktiga motorer som regioner och invånare i olika regioner i vårt land behöver. Det gäller utbild- ning, nätverk, klusterverksamhet och mycket annat. Det vore förödande om några kommuner anser sig inte ha råd att satsa på utbildning just därför att kost- naderna ser olika ut regionalt. Det kan vi aldrig ac- ceptera. Internationella kvinnodagen

Herr talman! Jag har en fråga till statsrådet Britta Lejon. Som många andra frågor här i dag handlar den också om delaktighet och engagemang. Det gäller internationella kvinnodagen, eftersom det är dagens tema, men det borde det förstås vara varje dag. I dag firas kvinnodagen runtom i landet. På Lång- holmens folkhögskola finns det många kvinnor som inte känner sig delaktiga. De tycker sig känna ett visst utanförskap. De har visserligen kommit en bit på väg när de har tagit steget och börjat en folkhögskoleut- bildning. Trots att de känner glöd och engagemang för denna dag har de ändå frågor till regeringen som de har skickat med mig. Hur ska dessa kvinnor kunna påverka sin situa- tion? De tycker att de bor i fel kommun därför att de har för hög barnomsorgsavgift. De vill bo kvar, men de känner att de inte kan påverka situationen. De tycker att de har för låg lön. De kan inte leva på den när de ska gå tillbaka till sina arbeten. Dessa kvinnor har alltså konkreta frågor som de har skickat med mig. Vad kan demokratiministern svara dessa kvin- nor?

Herr talman! Demokratin blir vad vi som lever nu gör den till. Jag skulle uppmuntra dessa kvinnor för det som de gör, för de aktiviteter, det engagemang och den kunskap som de uttrycker genom att de är aktiva kravställare som går samman, organiserar sig och visar på de brister som fortfarande finns i det svenska samhället. Vi har fortfarande - som ni alla vet - en bra bit kvar till halva makten och halva lö- nen. Jag, liksom regeringen i övrigt, är tacksam motta- gare av dessa kvinnors frågor och propåer. Jag vet att Mona Sahlin är på Långholmens folkhögskola för att ta emot frågor och diskutera med dessa kvinnor. Grunden är att man tror på sin egen förmåga att påverka tillsammans med andra och att man låter sin röst höras. Om man uppfattar att man inte får sin röst hörd gäller det att fortsätta att agera och hitta nya vägar. I en demokrati som är värd namnet måste människors åsikter och röster bli lyssnade till. Är det så att de aktuella makthavarna inte rättar sig efter folkets röst har vi sett vad resultatet brukar bli av det.

Herr talman! Dessa kvinnor efterlyser bl.a. den feministiska människosynen som innebär att man ska vara medveten om att kvinnorna fortfarande är un- derordnade männen och att man ska vara villig att göra någonting åt det. När dessa kvinnor träffar på makthavare och försöker att påverka tycker de att de inte blir tagna riktigt på allvar, trots att vi är världens mest jämställda land. Det är sådant som dessa kvin- nor vill skicka med. Då tar jag med budskapet från Britta Lejon, att engagemanget lönar sig. Stimulansåtgärder för byggande av bostäder

Herr talman! Jag har en fråga till Lars-Erik Löv- dén. Lars-Erik Lövdén har länge sagt att han snart ska presentera ett stimulanspaket för att öka motivationen för att bygga nya bostäder. Med anledning av detta har jag två korta frågor. Kommer stödet att omfatta samtliga boendefor- mer? Och kommer det att gälla över hela Sverige? Om dessa frågor blir besvarade med ett nej vill jag ha reda på varför.

Herr talman! Regeringen har aviserat att man i vårpropositionen kommer att presentera ett förslag till stimulansåtgärder för att det ska byggas fler hyres- rätter. Under fjolåret byggdes det bara 1 500 vanliga hyresrätter i Sverige. Det byggdes fler studentbostä- der, äldreboenden och den typen av boendeformer, men produktionen av vanliga hyresrätter är utomor- dentligt låg i dag. Nu kommer jag att föreslå ett sådant stimulanspa- ket i vårpropositionen. Något utförligare svar än så kan Sten Andersson inte få i dag.

Herr talman! Då blir det tydligen en skillnad här beroende på vad man bygger. Byggandet av egnahem och bostadsrätter kommer inte att få något stimulans- stöd, utan det ska bara gå till byggandet av hyresrät- ter. Har jag uppfattat det rätt?

Herr talman! Bostadsbyggandet har ju ökat väl- digt kraftigt procentuellt sett under det senaste två åren. I år räknar man med att bygga 21 000-22 000 lägenheter. Men hyresrättsproduktionen har varit utomordentligt låg. Det beror på att investeringskal- kylerna för hyresrätter är sämre än för andra boende- former. Det är därför som regeringen överväger och kommer att föreslå åtgärder för att stimulera byggan- de av hyresätter. Förstahandsinträdet på bostads- marknaden för väldigt många unga och andra är ofta en hyresrätt. Då måste man komma upp i en hyres- rättsproduktion som motsvarar den efterfrågan som finns. Sedan är det bara att beklaga att de moderata kommunledningarna i flera kommuner - framför allt i Stockholmsområdet - hitintills inte har tagit ansvar för en rejäl bostadsproduktion.

Herr talman! Det sista som Lars-Erik Lövdén sade var rent ut sagt en lögn. Man kan avläsa i statistiken att där det produceras bostäder i dag i Stockholmsom- rådet är i de kommuner som leds av moderaterna. Det är statistiskt bevisat.

Herr talman! Det har gått utomordentligt trögt att få i gång bostadsproduktionen i Stockholmsrådet, och det finns naturligtvis många förklaringar till det. Planberedskap och sådant har inte varit tillräckligt bra. Kvar står det faktum att det har saknats en till- räckligt stark offensiv från de moderata ledningarna i Stockholms kommun och i några andra kommuner för att få fart på bostadsbyggandet. Regeringen kommer nu att göra ytterligare en in- sats. Vi införde ju studentinvesteringsbidraget, trots moderat motstånd här i riksdagen. Nu kommer vi att göra ytterligare en insats för få i gång hyresrättspro- duktionen.

Det är ytterligare ett stort antal som har indikerat att de vill ställa frågor, men den utmätta tiden är nu slut. Jag tackar kammarens ledamöter och regeringens företrädare för frågestunden.

Herr talman! Kia Andreasson sade, eftersom Miljöpartiet och Vänsterpartiet ingår i den här sam- verkansorganisationen för att regeringen ska klara av sin ärenden här i kammaren, att hon skulle vilja verka för att polisen fick mer resurser. Det blev jag glad för. Nu hör jag Yvonne Oscarsson säga att för Vänster- partiet är det inte pengarna som gör att man löser problemen inom polisen. Då har jag en rak fråga till Yvonne Oscarsson om det här med att det saknas pengar. Nu måste man ju utöka sin anslagskredit. Är inte det ett tecken på att det saknas pengar i polisväsendet?

Herr talman! Jag kan upprepa vad jag sade om polisens resurser. Vi tror inte att det enbart räcker med att ge polisen mer pengar. Vi är övertygade om precis det som Ragnvi Marcelind läste upp tidigare ur Rikspolisstyrelsen beslut när det gäller budgeten. Det har både Margareta Sandgren och jag varit med om att skriva under. Vi vet lika väl som alla andra här i kammaren att polisen behöver mer pengar. Vi i Vänsterpartiet gör vad vi kan i förhandlingarna med regeringen och Miljöpartiet för att vi ska komma fram till en så bra lösning som möjligt när det gäller resur- ser till polisen. Det kan jag lova Maud.

Herr talman! Jag skulle vilja fråga Yvonne Os- carsson om arbetsmiljön. Tror Yvonne Oscarsson att det räcker med metoder för att mäta stress när perso- nalen redan går i väggen? Det som saknas är ju per- soner på tjänsterna. Det gäller särskilt i norra delarna av Sverige, där är de tomma stolarna många. Det är här man behöver sätta in de första åtgärderna för att avlasta poliserna. Det måste finnas poliser på de här tjänsterna. Det är här det behöver sättas in åtgärder. Sedan skulle jag vilja ta upp en annan sak. Det gäller det här med att poliserna ska vara synliga. Man blir ganska förvånad när man som medborgare kom- mer till polisstationen och ser att det är öppet mellan kl. 9 och kl. 15. Dörren är stängd så man får trycka på. Mellan kl. 9 och kl. 15 arbetar ju folk. Det känns otillgängligt. Är inte det också ett sätt att öppna upp och så att medborgarna får bättre kontakt med poli- sen?

Herr talman! Gunnel har alldeles rätt i det här med stressen och att det naturligtvis inte räcker med de åtgärder som jag nämnde. Självklart handlar det om att man måste ha tillräckligt många poliser för att kunna dela på arbetsuppgifterna, lägga upp arbetsti- den och planera på ett helt annat sätt än om man är underbemannad. Naturligtvis är det så. Men jag tyck- er ändå att det är bra att man ser över metoder för att mäta hur stressen ser ut. Det kan ju vara så att inte alla problem inom polisen bara har att göra med an- talet. Man kan bli stressad av andra saker också. Då tycker vi att det är bra att hittar metoder för att mäta detta. När det gäller Gunnel Wallins andra fråga, om öppettider, håller jag med. Naturligtvis är det så att medborgarna behöver ha fler poliser. Man måste ha möjlighet att träffa poliser på fler tider. Det ser jag som polisstyrelsernas sak. Det kan inte vi styra här i riksdagen. Men visst förstår jag om människor vill ha mer tid för att träffa poliser.

Herr talman! Då har jag ytterligare en fråga. Det har sagts tidigare i debatterna att år 2003 skulle vi ha tillräckligt många poliser. Men vi ser ju hur situatio- nen ser ut nu. Vi ser det här stora gapet. Man kan faktiskt inte ha öppet, för det finns inga poliser på stationerna. Problemet är ju större än så. Det gäller både antalet färdigutbildade poliser och medlen för att anställa dem. Skulle man anställa de poliser som behövs i dag skulle underskotten vara ännu större. Nu klarar man sig kanske hyfsat för att man har så många vakanser. Problemet är alltså stort. Det behövs verk- ligen samarbete för att man ska kunna lösa denna besvärliga situation.

Herr talman! Det är alldeles riktigt som Gunnel Wallin säger. I det dokument som Ragnwi har hänvi- sat till tidigare framgår det väldigt tydligt att om inte polisen får mer pengar för att täcka upp sitt under- skott kommer det att krävas nedskärningar. Det man behöver är ett tillfälligt tillskott plus att man behöver mer pengar under varje år framöver. Just nu, herr talman, pågår ju förhandlingarna som allra bäst och allra hårdast mellan regeringen, Väns- terpartiet och Miljöpartiet. Därför är det lite svårt för mig att just nu gå in närmare på vad Vänsterpartiet säger i fråga om budgeten för polisen.

Herr talman! Yvonne Oscarsson talar om att de stressrelaterade sjukdomarna har ökat mest. Samtidigt säger hon lite retoriskt att alla stressrelaterade sjuk- domar inom polisen inte kan ha med antalet poliser att göra. Då skulle jag vilja fråga Yvonne Oscarsson en sak. Det är ju så att den sammanlagda sjukfrånva- ron inom polisen motsvarar 1 200 årsarbetskrafter. Vad tror Yvonne Oscarsson i så fall är den stressre- laterade orsaken till att vi har så mycket sjukfrånvaro inom polisen? Min nästa fråga hämtar jag också från det här do- kumentet som Yvonne Oscarsson har varit med om att ta fram i Rikspolisstyrelsen med anledning av bristerna vad gäller antalet poliser. Där finns det också en långsiktig målsättning för polisväsendet: Att ingen som är 55 år eller äldre ska tvingas arbeta natt. Det innebär att vi skulle plocka bort ytterligare 3 500 poliser i förhållande till det låga antal poliser vi har i dag. Har Yvonne Oscarsson någon tanke om hur det skulle gå till utan resurser?

Herr talman! När det gäller stressrelaterade sjuk- domar och andra sjukdomar inom polisen, alltså långtidssjukskrivningar, tror jag naturligtvis att det beror på att man är för få. Självklart är det detta som är avgörande. Men det är även så att medelåldern är hög. De äldre poliserna blir sjukskrivna. Jag vet att det på vissa polisstationer är ända upp till en tredjedel som är sjukskrivna. Man äter blodtryckssänkande mediciner. Många kan inte jobbar kvällar, många kan inte jobba natt. De har sjukintyg för att de inte kan det. Det betyder att pressen blir ännu större på de yngre poliserna, de som fortfarande orkar. Vi riskerar att bränna ut även dem. Det är naturligtvis inte bra. Sedan tror jag också att det kan vara en stressande faktor att man inte hinner med eller vet vad man ska prioritera först. Många polisiära ärenden prioriterar så att säga sig själva. Man hinner inte med. Jag kan inte bedöma om det alltid bara handlar om antalet poliser eller om det också handlar om oklarheter i hur man har sin arbetsordning.

Herr talman! Jag tackar för den utläggningen. Jag är ändå av den uppfattningen att det till stor del na- turligtvis handlar om att man är för få. I Stockholms län har långtidssjukskrivningarna ökat med 50 %. Det säger en del om hur jobbig arbetssituationen är - inte minst om man hela tiden ska få höra från politikerhåll att det inte handlar om brist på pengar utan brist på organisation, samverkan osv. För de poliser som finns i tjänst känns ju det oerhört frustrerande. Jag tror att Yvonne Oscarsson med tanke på det som står i Rikspolisstyrelsens underlag är medveten om att det nu gäller att trycka på regeringen inför vårpropositionen. Det är faktiskt, som Gunnel sade tidigare, inte ens så att det räcker att vi anställer några få. Det handlar om att vi ska nyrekrytera 900 per år fram till 2013. Då har vi ändå bara en poliskår mot- svarande den vi har i dag. Det är det som är allvarligt.

Herr talman! Polisens situation i Stockholm är väldigt allvarlig. Jag ser att många av polisens arbets- uppgifter blir förändrade i ett samhälle där man skär ned på den övriga välfärden. Alla vet att man drar ned på fritidsgårdar och på barnomsorg, att man inte gör tillräckliga insatser när det gäller skolan och att man har öppet hela nätterna på krogar. Människors alko- holmissbruk påverkar polisens arbete mycket starkt. Jag ser det som ett resultat av att man drar ned på välfärden. När det gäller att vi ska utbilda poliser är det helt riktigt. Enligt dokumentet från Rikspolisstyrelsen behöver vi utbilda 900 poliser per år. Man har ökat antalet utbildningsplatser på Polishögskolan i Stock- holm så att man där utbildar i maxfart, enligt vad man själv säger. Egentligen har man just nu för många elever på Polishögskolan för att man ska känna att man ger dem en tillfredsställande utbildning. Vi har en ny polishögskola i Umeå. I dagarna planeras det att besluta om var den tredje polishögskolan ska vara. I detta dokument nämns också en fjärde polishög- skola. Jag tror att vi måste besinna oss och vara kloka, som jag har sagt i tidigare debatter. Vi kan inte klona poliser, utan vi måste utbilda dem i en sansad takt så att de poliser vi utbildar är väl förberedda för det svåra polisarbetet.

Herr talman! Ett år går fort. Jag har som traditio- nen dessvärre bjuder åter behövt aktualisera frågan om eftersök av försvunna personer. I årets version av min motion, Ju225, har jag lite provokativt lyft fram främst sökmetoden där man använder sig av blod- hund för att hitta försvunna personer. Metoden är relativt billig och mycket säker. Vid förra årets debatt hade jag just erhållit en 80- sidig rapport som var publicerad av polisen i Essex, och den hette Scent to Jail. Rapporten redovisar erfa- renheterna från Essex avseende eftersök av försvunna personer med hundar. Man har jämfört blodhund med schäfer. Herr talman! Jag utgår nu från att justitieut- skottets värderade ledamöter vid det här laget, efter ett år, alla har tagit del av den här mycket intressanta rapporten. 90 % av allt hundarbete inom polisen här i Sveri- ge, liksom på de flesta andra håll, är spårning. I de allra flesta fall söker man efter försvunna personer, oftast barn eller gamla och förvirrade, och endast en liten del av hundverksamheten avser brottslig verk- samhet eller spårning av brottslingar. Statistiken över resultaten av arbetet med polis- hundar i Sverige är ofullständig, för att inte säga totalt obefintlig. Man vet ungefär hur många personer i landet som försvinner, och det är ju bra. Man vet också ungefär hur många som återfinns. Däremot saknas uppgifter om hur de återfunnits, om de har kommit tillbaka själva, vilket de flesta torde göra, eller om de har hittats genom polisens försorg. Det är helt och hållet uppgifter från polisen. Ännu svårare blir det om man vill veta hur många eftersök polisen har gjort med hund. Framför allt saknas uppgifter om vilka och hur många av dessa eftersök med tjänstehundar som leder till resultat. Det är helt och hållet enligt uppgifter som riksdagens utredningstjänst fått från polisen. Man vet alltså inte riktigt vad man håller på med. Herr talman! För mig förefaller det mycket kons- tigt att en statlig myndighet driver en omfattande verksamhet utan att kunna utvärdera resultaten. Man vet alltså inte vilka eftersök som lyckas eller varför. Det förefaller som om utvecklingen på det här områ- det mera styrs av slumpen än av vetenskapliga fakta. Jag hoppas att det inte är av samma orsak som när man under 80-talet inte utvärderade resultaten av vården av missbrukare på behandligshem. Orsaken var nämligen att man då var rädd att personalen skulle bli så nedstämd och deprimerad över resulta- ten. Herr talman! Det minsta man kan begära är att polisen klarar av att för regering och riksdag redovisa vilka insatser som ger vilka resultat. Att även annan verksamhet, t.ex. uppklarande av stölder, går dåligt vet vi redan. För egen del har jag ju, som de flesta av er känner till, varit tvungen att anlita motståndarlaget för att återfå min stulna egendom. Utskottet skriver i betänkandet om ett pågående utvecklingsarbete. Såvitt jag har erfarit har inte mycket av detta utvecklingsarbete nått verkligheten. Utvecklingen hos polisen är än så länge när det gäller eftersök av försvunna personer bara papperskon- struktioner. I Halland har man börjat använda en pejlutrust- ning för att finna t.ex. dementa som villat bort sig. Detta är alldeles utmärkt. Jag har i tidigare motioner och debatter tagit upp att det finns bra pejlutrustning som man skulle kunna använda. Men av någon obe- griplig anledning har man lagt över det på polisens hundsektion i Halland att ta hand om pejlingen. Om pejlingen fungerar behövs ingen hund, inte heller någon polis som håller i hunden. Pejlen kan ju skötas av vem som helst. Då vore det enklare om äldreom- sorgen själv skötte det, billigare och effektivare. Ef- tersök med hund är till för de fall där det inte finns någon pejl. Jag kommer inom kort att åter besöka polismyn- digheten i New York där man också, precis som i England, har använt blodhundar under en längre tid. Jag kommer därför att efter påsk till utskottets leda- möter kunna dela med mig av de senaste resultaten när det gäller sökverksamheten i storstaden New York. Herr talman! Jag kommer inte att här framföra något yrkande, men jag förväntar mig att man rätt snart ska kunna ta del av en enkel redovisning från svensk polis där man visar vad man lyckas med och vad man misslyckas med.

Herr talman! Ett år går fort. Jag har som traditio- nen dessvärre bjuder åter behövt aktualisera frågan om eftersök av försvunna personer. I årets version av min motion, Ju225, har jag lite provokativt lyft fram främst sökmetoden där man använder sig av blod- hund för att hitta försvunna personer. Metoden är relativt billig och mycket säker. Vid förra årets debatt hade jag just erhållit en 80- sidig rapport som var publicerad av polisen i Essex, och den hette Scent to Jail. Rapporten redovisar erfa- renheterna från Essex avseende eftersök av försvunna personer med hundar. Man har jämfört blodhund med schäfer. Herr talman! Jag utgår nu från att justitieut- skottets värderade ledamöter vid det här laget, efter ett år, alla har tagit del av den här mycket intressanta rapporten. 90 % av allt hundarbete inom polisen här i Sveri- ge, liksom på de flesta andra håll, är spårning. I de allra flesta fall söker man efter försvunna personer, oftast barn eller gamla och förvirrade, och endast en liten del av hundverksamheten avser brottslig verk- samhet eller spårning av brottslingar. Statistiken över resultaten av arbetet med polis- hundar i Sverige är ofullständig, för att inte säga totalt obefintlig. Man vet ungefär hur många personer i landet som försvinner, och det är ju bra. Man vet också ungefär hur många som återfinns. Däremot saknas uppgifter om hur de återfunnits, om de har kommit tillbaka själva, vilket de flesta torde göra, eller om de har hittats genom polisens försorg. Det är helt och hållet uppgifter från polisen. Ännu svårare blir det om man vill veta hur många eftersök polisen har gjort med hund. Framför allt saknas uppgifter om vilka och hur många av dessa eftersök med tjänstehundar som leder till resultat. Det är helt och hållet enligt uppgifter som riksdagens utredningstjänst fått från polisen. Man vet alltså inte riktigt vad man håller på med. Herr talman! För mig förefaller det mycket kons- tigt att en statlig myndighet driver en omfattande verksamhet utan att kunna utvärdera resultaten. Man vet alltså inte vilka eftersök som lyckas eller varför. Det förefaller som om utvecklingen på det här områ- det mera styrs av slumpen än av vetenskapliga fakta. Jag hoppas att det inte är av samma orsak som när man under 80-talet inte utvärderade resultaten av vården av missbrukare på behandligshem. Orsaken var nämligen att man då var rädd att personalen skulle bli så nedstämd och deprimerad över resulta- ten. Herr talman! Det minsta man kan begära är att polisen klarar av att för regering och riksdag redovisa vilka insatser som ger vilka resultat. Att även annan verksamhet, t.ex. uppklarande av stölder, går dåligt vet vi redan. För egen del har jag ju, som de flesta av er känner till, varit tvungen att anlita motståndarlaget för att återfå min stulna egendom. Utskottet skriver i betänkandet om ett pågående utvecklingsarbete. Såvitt jag har erfarit har inte mycket av detta utvecklingsarbete nått verkligheten. Utvecklingen hos polisen är än så länge när det gäller eftersök av försvunna personer bara papperskon- struktioner. I Halland har man börjat använda en pejlutrust- ning för att finna t.ex. dementa som villat bort sig. Detta är alldeles utmärkt. Jag har i tidigare motioner och debatter tagit upp att det finns bra pejlutrustning som man skulle kunna använda. Men av någon obe- griplig anledning har man lagt över det på polisens hundsektion i Halland att ta hand om pejlingen. Om pejlingen fungerar behövs ingen hund, inte heller någon polis som håller i hunden. Pejlen kan ju skötas av vem som helst. Då vore det enklare om äldreom- sorgen själv skötte det, billigare och effektivare. Ef- tersök med hund är till för de fall där det inte finns någon pejl. Jag kommer inom kort att åter besöka polismyn- digheten i New York där man också, precis som i England, har använt blodhundar under en längre tid. Jag kommer därför att efter påsk till utskottets leda- möter kunna dela med mig av de senaste resultaten när det gäller sökverksamheten i storstaden New York. Herr talman! Jag kommer inte att här framföra något yrkande, men jag förväntar mig att man rätt snart ska kunna ta del av en enkel redovisning från svensk polis där man visar vad man lyckas med och vad man misslyckas med.

Herr talman! Jag känner mig involverad, därför att för fyra år sedan skrev jag en motion som var nästan likalydande som den första motionen som Göran Lindbland skrev året efter. Han har följt min tradition. Jag kan inte hålla med honom om att det inte görs någonting. Efter den tragiska händelsen i Kungsbacka när den lille pojken försvann gjordes det upp planer i olika polisdistrikt, och man ville centralt jobba med detta. Framför allt i Halland har man utvecklat pej- lingen, som det har redogjorts för här. Det har försvunnit 7 000 personer under de se- naste tio åren, och 300 försvunna har påträffats om- komna. Det är i största utsträckning gamla, senila människor. Det nya pejlsystem som har prövats och utvärde- rats i Halland och som fungerar är någonting att ta efter. Det är bara att fortsätta med det här. Vi kan använda pejlsystemet för de gamla. Det är tyvärr en kostnad med det, då man måste hyra nödsändarna för 500 kr i månaden. Det kan ju varje hem göra. Sedan kan man använda de hundar som finns till att söka efter barn som har förirrat sig. Nog tycker jag att utvecklingen ser ljus ut, herr talman.

Herr talman! Traditionen blir inte ett dugg bättre därför att både Kia Andreasson och jag har motione- rat i samma fråga och nästan ingenting händer. Att pejlutrustningen var bra sade jag själv alldeles nyss här i talarstolen, och jag tycker att den ska användas. Men det är larvigt att låta polisen hålla i pejlen - det kan ju vem som helst göra. Det enklaste vore att soci- alförvaltningen kunde hyra sådana. Det skulle dess- utom vara relativt billigt, jämfört med de resurser man får lägga på att leta efter gamla som har förirrat sig. Man kanske t.o.m. kan tänka sig att en del dagis sätter pejl på barnen när de är på utflykt. Det skulle naturligtvis gå att lösa. Kärnproblemet i det här är de som försvinner som vi inte har hängt någon pejlutrustning på, och dem gäller det att hitta fort, lätt och billigt innan de dör i skogen eller råkar ut för någonting annat otrevligt. Varje fall där man misslyckas att hitta en försvunnen människa beroende på att man saknar rätt resurser och rätt utrustning är en tragedi. Därför borde Kia Andreasson och jag kunna bli eniga om att vi ska ta nya tag för att få fart på det här. Jag hörde inte heller Kia Andreasson säga ett dugg om hon tycker att vi ska få in lite statistik från polisen. Är det tillfredsställande att polisen inte ens vet vad man lyckas med och vad man håller på med?

Herr talman! Polisen, Göran Lindblad, är en mycket ansträngd myndighet för tillfället. Man har, som vi har hört här i debatten i dag, svårigheter med personal, brist på poliser osv. Jag tycker att det är utmärkt om vi kanske kan lägga denna fråga på andra myndigheter, så som förslaget är. Det är inte enbart en polisfråga, utan vi kan sprida ansvaret i samhället. Det är den stora poängen här i dag. Vi får arbeta vidare inom andra utskott, och vi får sprida att den här informationen finns och ska användas och inte bara vara en fråga för polisen.

Herr talman! Att polisen är ansträngd är dagens understatement. Det är katastrofalt på många håll. Vi har från mitt parti förslag på hur man kan hjälpa upp det till en del, men naturligtvis är det mycket mer som behöver göras. Framför allt behöver man renodla de polisiära uppgifterna och koncentrera sig. Därför har jag i tidigare debatter och tidigare motioner också föresla- git att man skulle utöka samarbetet med organisatio- ner och frivilliga. I USA är det många som har blod- hundsteam som är tränade ihop med polisen, men som inte ägs och sköts av polisen. Fyra fem team för hela Sverige skulle vara fullt tillräckligt för att vi skulle klara eftersökningar. Man skulle kunna skicka teamen med helikopter dit där någon är försvunnen. Jag ser inte att vi inte skulle kunna samarbeta kring det här. Därför, Kia Andreasson, ser jag fram emot att vi nu tillsammans tar tag i det här.

Herr talman! "Anpassningen till en lägre kost- nadsnivå har drivits hårt vid de lokala myndigheterna. Detta innebär att även under år 2000 har viktiga om- råden eftersatts. Omfattningen av de brotts- och miss- bruksrelaterade programmen har fortsatt att minska. Det finns också många anställda, som ännu inte ge- nomgått grundutbildning". Jag inledde mitt anförande med att citera första stycket ur Kriminalvårdens årsredovisning för år 2000, under rubriken Året som gått. Det upplästa bör inte komma som en överraskning för t.ex. Yilmaz Kerimo. Liksom jag sitter Yilmaz i Kriminalvårdsstyrelsens styrelse, och jag utgår från att Yilmaz delat med sig av informationen till sina partikamrater. Lite längre fram står det: "Beläggningsgraden vid anstalter och häkten har fortsatt att öka, vilket förutom att det försvårar place- ringen av intagna även medverkar till ökad belastning av personalen. Detta påverkar mycket negativt krimi- nalvårdens möjligheter att bedriva ett effektivt påver- kansarbete." Bakom orden i dessa båda citerade stycken finns många som arbetar i kriminalvården som känner att de inte har möjlighet att göra ett så bra jobb som de skulle vilja och många som upplever att de känner sig hotade och otrygga i sitt arbete. Den beskrivna situa- tionen påverkar naturligtvis också de intagnas möj- lighet till rehabilitering och minskar deras möjligheter att efter avtjänat straff börja om på nytt med ett liv utan droger och kriminalitet. Herr talman! Detta betänkande behandlar ett antal motioner om kriminalvård. Vi moderater finns med på samtliga sex reservationer och på fyra av de sär- skilda yttrandena. Jag står givetvis bakom samtliga våra reservationer och särskilda yttranden men yrkar endast bifall till reservation 1. Regeringen har utlovat en redaktionell översyn av Kval, lagen om kriminalvård i anstalt. Direktivet är utlovat till i höst. Vi moderater anser inte att detta är tillräckligt. Vi anser att regeringen i stället ska ta initiativ till en helt ny utredning med uppdrag att lämna förslag till helt ny lagstiftning som anger de regler som ska gälla för hur fängelsestraff ska verk- ställas. Lagen bör kallas fängelselagen. Herr talman! Det finns ett eller flera brottsoffer bakom varje brott. Ibland känns det som om vi glömmer detta faktum. I reservation 2 tas verkställig- hetsinnehållet för sexualbrottsdömda upp. Det finns bland pedofilerna en liten grupp som gör sig skyldiga till ett flertal sexualbrott mot barn. Straff tycks inte kunna få dem att avhålla sig från sitt sjukliga beteen- de. Peter Martens, forskare i pedofili på BRÅ, menar att det mest lovande sättet att behandla pedofiler är att kombinera farmakologisk behandling med psykolo- gisk och social terapi. Det är naturligtvis ett stort ingrepp i den enskildes liv att behandlas med medici- ner för att dämpa sexualdriften. Men detta måste naturligtvis även ses utifrån de som drabbats eller som kan komma att bli nästa offer. Vi anser att sexualbrottslingar som tidigare åter- fallit i sexualbrottslighet ska ges möjlighet att välja medicinsk behandling som kan minska behovet av fortsatt internering. En villkorlig frigivning för dessa fångar ska först bli möjlig om den dömde väljer att låta sig medicineras. Utskottet konstaterar: "Dagens regler innebär att det inte finns någon möjlighet att ställa villkor för frigivningen." Men det behöver väl inte vara så att det inte går att ändra på de regler man har i dag? Vidare konstaterar utskottet att om man ska ställa villkor för frigivningen kan det endast gälla under tiden för villkorlig frigivning. Men inte ens då är utskottsmajoriteten beredd att ställa villkor på de som friges, trots att de tidigare återfallit i grova sexual- brott. Lite, om jag får använda ordet, snusförnuftigt konstaterar utskottsmajoriteten vidare: "Det finns också anledning att räkna med att en del dömda inte kommer att vilja underkasta sig be- handlingen och därmed inte kunna friges förrän hela strafftiden gått till ända." Jag tror knappt vad jag läser. Är det verkligen så för utskottsmajoriteten att det är viktigare att alla dömda blir frigivna innan hela strafftiden är avtjänad än att kvinnor och barn skyddas från sexuella över- grepp? Herr talman! Våldsbrottslingars möjlighet till permission och frigång måste inskränkas. Allmänhe- tens skyddsintresse måste alltid väga tyngre än den enskilde gärningsmannens intresse av att få permis- sion. Här har det syndats mycket och allvarligt. Fe- nomenet kom i blixtbelysning i samband med den tragiska händelsen i Malexander. Tillämpningen av permissionsbestämmelserna har nu stramats upp, men fortfarande händer det att farli- ga brottslingar rymmer under permissioner. Vi anser därför att reglerna bör ses över och stramas upp. Detta gäller inte minst för återfallsbrottslingar. En försöksverksamhet bör inledas med elektronisk över- vakning vid permissioner. Det finns teknik som går att använda. Kan EU hålla reda på alla fiskebåtar med GPS och åkerier hålla reda på sina lastbilar vore det väl konstigt om det inte gick att ha ökad kontroll av interner under permission med samma typ av teknik. Herr talman! Under fängelsetiden har internerna möjlighet att mot arbetsprestation erhålla skattefri ersättning. Sparsamma fångar som avtjänar ett längre straff kan få flera tusen kronor på sitt konto. När det gäller fängelsedömda med utvisningsbe- slut i sin dom är det inte ovanligt att vederbörande tiden före frigivningen sänder intjänade medel till sitt hemland. Det medför att när frigivningen ska verk- ställas saknas pengar till hemresan. Därmed tvingas den svenska staten stå för resekostnaderna. Det är direkt stötande att Kriminalvården inte har befogenhet att kvarhålla så mycket pengar som be- hövs för att täcka kostnaderna för hemresan. Man skulle mycket enkelt kunna spärra internens konto i god tid innan verkställighetstiden gått ut. Det är självklart, tycker i alla fall jag, att utvisningsdömda ska betala sin hemresa när de har pengar. I dag måste den intagne samtycka till att betala sin hemresa. Därför kan man inte hålla inne pengar till hemresan. Det går naturligtvis att ändra även på dessa regler. Men det vill inte utskottsmajoriteten. Man tycker att det är bra som det är i dag. Herr talman! Vår grundinställning är att utdömt fängelsestraff ska avtjänas. Efter att två tredjedelar av strafftiden har avtjänats ska det dock vara möjligt att bli villkorligt frigiven. Stor hänsyn ska då tas till hur den dömde skött sig under fängelsetiden, hur han eller hon deltagit i den programverksamhet som anses befogad för deras rehabilitering, förekomst av miss- bruk under fängelsetiden, hur de skött permissionerna m.m. Av största vikt är också att en kvalificerad far- lighetsbedömning görs av den intagne. Beslut om villkorlig frigivning bör prövas av den domstol som utdömt straffet. Utskottet skriver att starka rättviseskäl talar för att reglerna om villkorlig frigivning i princip ska vara obligatoriska. Vidare skriver man: För att skapa goda förhållanden på anstalterna och för att främja den dömdes rehabilitering borde å andra sidan i någon utsträckning markeras att den dömde kan påverka sin verkställighet genom att vara skötsam. Det verkar inte som om utskottsmajoriteten riktigt vet vad de vill. De vill att alla ska bli frigivna obli- gatoriskt efter två tredjedelar av tiden, men man er- känner att det skulle vara bra om man tog hänsyn till hur man sköter sig. Herr talman! Det är just detta som är så viktigt och pedagogiskt: att genom skötsamhet kunna påver- ka sin egen situation. Det är viktigt för alla männi- skor. Speciellt viktigt är det faktiskt för dem som har mist sin frihet och finns i fängelse. Detta - om det hade lönat sig att sköta sig - skulle bidra till att mil- jön i fängelset blir betydligt bättre än den är i dag. Vår sista reservation tar upp uppföljningen av vårdplaner. Här anser vi att det brister i dag och vi vill därför ha en förändring. Slutligen, herr talman, vill jag kommentera ett av våra särskilda yttranden. I mitt hemlän, Blekinge, har det blivit ett stort problem att, vanligtvis, unga män- niskor kommer från t.ex. Litauen eller något annat land på andra sidan Östersjön med i stort sett ett enda ärende, nämligen att begå brott. I de fall där någon åker fast och döms verkar man inte se straffet som något allvarligt. Snarare är det så att tiden i häkte och fängelse kan användas till att tjäna in mer pengar än vad som är möjligt på ett ordinarie jobb i hemlandet. Frågan togs upp i en interpellationsdebatt i tis- dags. Av debatten framgick att från 1 maj i år kom- mer medborgare i Litauen och Polen som dömts till fängelsestraff och utvisning att kunna överföras till hemlandet och avtjäna sitt straff där. Motsvarande avtal finns med Estland från och med 1 juni. Men den nya bestämmelsen gäller bara om det finns utvisning i domen. Det är inte så vanligt som man kanske skulle kunna tro. Då behöver man inte ha den dömdes samtycke. Det här tycker jag inte är till- räckligt. Herr talman! Jag kommer att bevaka den här frå- gan och med stor sannolikhet återkomma. Jag befarar nämligen att de överenskommelser som träder i kraft senare i år inte är tillräckliga för att stävja de förhål- landen som råder i dag.

Herr talman! I det här betänkandet behandlas ett antal motioner som väckts under den allmänna mo- tionstiden förra året. Vi kristdemokrater ställer till vissa delar upp på utskottsmajoritetens skrivningar. Vi har i några fall reserverat oss och står förstås bak- om de reservationerna, liksom vi står bakom de sär- skilda yttranden där vi finns med. För tids vinnande nöjer jag mig dock med att yrka bifall till reservation nr 3. Inledningsvis vill jag uttrycka försiktig glädje över att det vi kristdemokrater motionerat om i några fall tydligen vunnit gehör hos makthavarna eftersom små steg börjar tas i rätt riktning. Jag tänker då på våra krav att särskilda avdelningar bör inrättas för livstidsdömda. Det är därför mycket positivt att kri- minalvårdsmyndigheten i Kumla nu öppnar en sådan avdelning med plats för 24 livstidsdömda. Men efter- som vi för närvarande har fyra gånger så många som sitter på livstid finns här mer att göra. En annan fråga som vi drivit är att lekmannaöver- vakarnas ersättning måste höjas. Den höjning om 400 kr som kunnat ske inom ramen för kriminalvår- dens anslag tycker vi är alldeles för liten, men den visar i alla fall på att problemen uppmärksammats. Om Kristdemokraternas budgetförslag i höstas om högre anslag till kriminalvården fått majoritet hade det funnits möjligheter att höja ersättningen till lek- mannaövervakarna mer än vad som nu skett. Att vi då var rätt ute när det gäller kriminalvårdens ansträngda ekonomi visar det faktum att Kriminalvårdsstyrelsen nu kräver 500 miljoner kronor extra årligen för att klara situationen. När jag några gånger i min hemmavalkrets Västra Götaland norra har besökt lekmannaövervakarna, eller frivilliga samhällsarbetare som de kallar sig, har jag snabbt insett att de är de sanna idealisterna. De är väl värda ytterligare höjning av ersättningen. Så till de reservationer där vi finns med. En av dem gäller verkställighetsinnehållet för sexualbrotts- dömda. När man ser till senare års statistik över antalet sexualbrottsdömda är det inte utan att utvecklingen är oroande. Det gäller i särskilt hög grad antalet perso- ner som dömts för sexuellt utnyttjande av underårig. Enligt Brottsförebyggande rådet dömdes 472 per- soner för sexualbrott år 1997. För 1998 och 1999 var siffrorna 539 respektive 556 personer. Ökningen hänför sig till största delen till den brottskategori som just handlar om sexuellt utnyttjan- de av underårig, pedofili. 1997 dömdes 100 personer för detta brott. 1998 hade antalet ökat till 138 och 1999 till 152. För år 2000 finns ännu inga siffror. Under de senaste 10-15 åren har de polisanmälda sexualbrotten mot barn fördubblats. En försvinnande liten del, bara några få personer, av de sexualbrottsdömda är kvinnor. Det må så vara att en orsak till ökningen kan ha att göra med den allmänna debatten om sexuella övergrepp. Ändå måste detta växande problem tas på största allvar. Över 80 % av sexualbrottslingarna var placerade på anstalter där det finns programverksam- het för sexualbrottsdömda. Dessa program deltar man i på frivillig basis. Tyvärr är därför deltagandet ej vad det borde vara, eftersom denna verksamhet ger den som t.ex. dömts för sexuellt utnyttjande av underårig möjlighet att komma till insikt och arbeta på att bli fri från sin sexuella dragning till barn. Vi kristdemokrater menar att kriminalvården måste arbeta mycket mer aktivt och målmedvetet med rehabilitering av pedofiler. En psykolog inom kriminalvården, Birgitta Sahlsten, menar att det är svårare att behandla pedo- filer än våldtäktsmän, eftersom det inte finns något normalt i den sexuella dragningen till barn. Alla kan inte bli botade, men väl lära sig hantera sin störning. Jeppe Johnsson har redan citerat pedofiliforskaren Peter Martens som anser att det mest lovande sättet att behandla pedofiler är farmakologisk behandling i kombination med psykologisk och social terapi. Syftet med farmakologisk behandling är att sänka förekomsten av manligt könshormon hos sexualför- brytaren, kort sagt att minska sexualdriften. Vi kristdemokrater menar att sådan behandling i kombination med psykologisk och social terapi bör komma till användning i större omfattning än vad som är fallet i dag när kriminalvården tar sikte på sexualbrottsdömda oavsett om det gäller pedofiler dömda för sexualbrott eller andra sexualbrottslingar. I syfte att ge allmänhetens skyddsintresse större tyngd bör det enligt vår mening ställas som villkor att den sexualbrottsdömde underkastar sig farmakologisk behandling när det blir aktuellt med villkorlig frigiv- ning efter det att två tredjedelar av straffet avtjänats. Herr talman! Det här är inga lätta frågor. De inne- fattar tvärtom flera svåra överväganden. Regeringen bör ges i uppdrag att utreda dem och återkomma till riksdagen med ett lagförslag. I samband med polismorden i Malexander kom permissionsreglerna i fokus eftersom en av de miss- tänkta hade permission när brotten begicks. 1999 års permissionsutredning skulle granska hur permissions- reglerna tillämpades när det gäller brottslingar dömda för grova brott eller till minst fyra års fängelse. Efter utfört uppdrag riktade utredningen i rapporten Lång- tidsdömdas utevistelser allvarlig kritik mot kriminal- vården för sättet att hantera permissioner. Det visade sig att permissioner i många fall beviljats rent slentri- anmässigt, och det var ej ovanligt att s.k. särskilda permissioner hade beviljats för mera tveksamma ändamål. Av 300 interner fick hälften mellan 50 och 80 permissioner under en period av tio månader. 10 av dem fick minst 100 permissioner, vilket i genomsnitt betyder en permission per månad. Det förekommer dessvärre att brottslingar fortsätter att göra brott un- der den tid då de avtjänar straff, vilket företrädesvis sker i samband med permissioner. Herr talman! Trots att Permissionsutredningens rapport visar på att det fanns brister i det dåvarande regelverket anser utskottsmajoriteten att det inte finns skäl att initiera några ändringar av permissionsregler- na. Det är i och för sig positivt att tillämpningsföre- skrifterna reviderats. Mot bakgrund av de grava miss- förhållanden som rått är det dock högst tveksamt om det går att med hjälp av ändrade tillämpningsföre- skrifter åstadkomma en uppstramning på området. Vi anser därför att själva regelverket måste ändras i sådan riktning att det vid beslut om permission ska ske en avvägning mellan internens önskan om att få permission och medborgarnas krav på skydd och säkerhet. Vid en dylik avvägning ska allmänhetens skyddsintresse prioriteras framför den intagnes behov av vistelse utanför anstalt. Vidare är det viktigt att kontrollen av dem som får permission är effektiv. En försöksverksamhet bör inledas där elektronisk intensivövervakning införs som en extra säkerhetsåtgärd vid permissioner och frigångar. Herr talman! Särskilt på ett område i det betän- kande som vi nu debatterar förvånas man av ut- skottsmajoritetens agerande eller snarare brist på agerande, och det är när det gäller kostnaden för utvi- sades hemresor. På denna punkt verkar majoriteten ha drabbats av något slags politisk impotens. Dessvärre är den ej av akut karaktär utan snarare kronisk, efter- som det var samma visa förra året. Majoriteten är väl medveten om missförhållandena och finner dem vara otillfredsställande men orkar ej ta något initiativ till förändring. Detta faktum står i icke obetydlig kontrast till Olof Palmes ofta citerade uttalande att "politik är att vilja". Enligt 9 kap. 1 § utlänningslagen är utlänning som utvisas skyldig att betala kostnaden för sin egen resa till den ort dit han sänds. Denna bestämmelse tilläm- pas dock praktiskt taget aldrig, beroende på att den som ska utvisas antingen saknar medel eller, vilket upplevs som klart stötande, motsätter sig att betala för resan. Det finns inget system för indrivning i sådana här fall, och då är det endast ansökan om stämning samt kvarstad som står till buds. Eftersom det kräver tid och resurser anses det inte meningsfullt att göra detta. Därmed tvingas den svenska staten att stå för kostnaderna, som inte är alldeles obetydliga, eftersom vi har många fångar med utvisningsbeslut. I höstas var det sammanlagt på Kumla, Hall och Tidaholm ca 270 fångar som var utländska medborgare. Av dessa hade ca 160 utvisningsbeslut, som ska fullföljas efter avtjänat straff. Vad gäller den ersättning som de intagna kan ar- beta ihop får 10 % innehållas för permissions- och frigivningsändamål. Enligt Kriminalvårdsstyrelsen är det möjligt att använda dessa medel också för den dömdes hemresa i samband med utvisning, men bara om samtycke finns från internen. Det är högst rimligt att en viss del av arbetsersättningen innehålls för den utvisades hemresa. Kriminalvården måste få möjlig- het att utan den intagnes samtycke betala ut kvarhåll- na medel för att bekosta hemresan. Mot bakgrund av stadgandet i utlänningslagen att den dömde utländske medborgaren ska betala sin egen utvisningsresa ter det sig underligt att utskottets majoritet ser skäl som talar emot att staten ska kunna tvinga fram betalning när den utvisningsdömde väg- rar. Det vore intressant om någon företrädare för majoriteten kunde redovisa några av de skälen. Kan det möjligen vara så att man funderar på att ändra utlänningslagen, så att det där i stället kommer att stadgas om fria utvisningsresor och att man därmed är av med problemet på ett enkelt sätt? Herr talman! Detta kan tyckas vara ett litet pro- blem, men principiellt är det allvarligt när maktha- varna med öppna ögon ser att gällande lagstiftning ej fungerar och ändå låter bli att åtgärda densamma.

Herr talman! Vi har nu gått över till kriminal- vårdsmotioner. Kriminalvården är ju ett område inom rättsväsendet som har utarmats ganska mycket den senaste tiden. Man är verkligen i behov av ytterligare resurser för att se till att det inte skapas en sväng- dörrsmentalitet, utan att vi kan förhindra återfall i brott. Samtidigt ser vi att behoven ökar kraftigt. Det finns ett stort behov av platser. I åtminstone hela södra Sverige är det fullt på anstalterna, i häkten och i arrestlokaler. Man öppnar extra utrymmen, men det räcker ändå inte till. Detta förorsakar många extra transportkostnader och belastningar i övriga delar av rättsväsendet. Jag ska ta upp några punkter med anledning av de motioner som behandlas i betänkandet. Jag yrkar bifall till reservation nr 2, och jag står naturligtvis också bakom de särskilda yttranden som jag har skri- vit under. De sexualbrottsdömda har redan berörts här, och Ingemar Vänerlöv gjorde en bra utläggning i den frågan. Jag håller med om att det är oerhört viktigt med en balans mellan att ge allmänheten ett skydd och möjligheterna att rehabilitera den som dömts för sexualbrott. Det har pågått olika behandlings- och rehabiliteringsinsatser, men när personalen har sviktat har man inte kunnat följa upp dessa viktiga insatser. Det är visserligen inte många som återfaller i sex- ualbrott, men de som gör det skapar en väldig oro och en stor upprördhet bland allmänheten. Det är därför oerhört viktigt att komma fram till alla möjliga for- mer av rehabilitering för att motverka detta. Jag in- stämmer med Ingemar i att det är svåra avgöranden som måste ske. Jag tycker ändå att det är värdefullt att man ger regeringen i uppdrag att utreda frågan om farmakologisk behandling. Vad gäller permissioner vill jag säga att permis- sionssystemet måste vara långsiktigt. Man får inte plötsligt i panik på grund av att något har hänt dra till bromsen. Det är ingen betjänt av. Vi får enligt min åsikt inte heller styras av medier, utan det måste fattas väl avvägda beslut som bygger på en balans mellan å ena sidan samhällets skyddsintresse och å andra sidan den intagnes behov av rehabilitering. Däremot är det viktigt att man har en ständig upp- följning av permissionerna, så att de regler som finns efterföljs. Vad som hade hänt var att man inte hade haft denna kontinuerliga uppföljning och att det plötsligt hade gått slentrian i verksamheten. När man slog till visade det sig att mycket behövde göras. Jag tycker inte att det finns skäl att se över permissions- systemet men däremot att ständigt följa upp detta. Det pågår en utredning om psykiskt störda lag- överträdare som jag har förmånen att arbeta i. Även på detta område ställs vi inför väldigt svåra övervä- ganden. Kommitténs förslag kommer att vara klart i slutet av året, och det är bra att det avvaktas. Men det är också väldigt svåra avvägningar att göra. Lekmannaövervakare är otroligt viktigt. Med tan- ke på den ökade andel straff som avtjänas inom fri- vårdens ram är det viktigt att det finns medborgare som ställer upp som lekmannaövervakare. Samma sak gäller för många andra ställen där det finns frivil- liga samhällsmedborgare som ställer upp socialt. De måste man kunna ge morötter på något sätt, och man måste ställa upp med utbildning, handled- ning och naturligtvis ersättning för utgifter. Man kan inte bara se till ekonomisk ersättning. Jag tycker att det är bra att man har höjt ersättningen till 400 kr. Men man måste också se andra delar som är väldigt viktiga. Vi har ett stort behov av lekmannaövervakare även i framtiden. När det gäller frågan om individuella behand- lingsplaner är det verkligen bekymmersamt. När man läser den BRÅ-rapport som kom under slutet av förra blir man verkligen bekymrad. Detta är en del av verktyget i rehabiliteringsarbetet. Enligt rapporten har man inte i något fall gjort planerna enligt de formulär som finns. Om man inte har detta verktyg, hur ska man då kunna gripa sig an rehabiliteringsarbetet och få en sådan ändring att antalet återfall minskar så att man kan vända kurvan? Det är otroligt viktigt att man gör upp individuella planer och att de följs upp och an- vänds just som ett redskap. Det behövs mer än planer. Det behövs åtgärder för att komma till rätta med detta, och det behövs resur- ser. Det tar tid att göra upp planerna och att följa upp dem. Kriminalvården har, som jag sade tidigare, verkligen utarmats på resurser. Viljan och kunskapen finns hos en stor del av per- sonalen. Man ska vara rädd om den personal man har, eftersom det är mycket svårt att anställa ny personal. Men då måste man också ge redskapen och ge möj- ligheten att hantera detta. Fru talman! Det finns många goda initiativ inom kriminalvården som kan utvecklas till en god, effektiv rehabilitering för att på detta sätt minska återfallen. Men det måste finnas resurser för att klara av det.

Fru talman! Jag är övertygad om att de flesta av oss är överens om att det är viktigt, t.o.m. mycket viktigt, att män som döms för sexualbrott under sin fängelsetid verkligen får en adekvat behandling för att man ska kunna undvika återfall för denna person. En av möjligheterna är att ge en farmakologisk be- handling i syfte att minska personens sexualdrift. Inom kriminalvården har man som målsättning att alla sexualbrottsdömda ska delta i det s.k. brottsrela- terade programmet som ska vara direkt utformat för personen. Alldeles för ofta är det som i många andra fall väldigt fina planer, men i verkligheten är det någonting annat. Det går alldeles för sakta att nå denna självklara målsättning. Tyvärr ges det inte heller i dag realistiska möjligheter att genomföra redan uppsatta program. Enligt Folkpartiet bör den sexualbrottsdömde mycket mer frekvent än i dag få medicinsk behand- ling, och då också självklart i kombination med tera- pi. Det känns lite dumt att behöva säga det, men det är faktiskt av avgörande vikt för brottslingen. Därför är det så tragiskt att det fortfarande behövs en sådan skärpning. Det är alltså av avgörande vikt för brotts- lingen. Men det är också viktigt att påpeka att det är av oerhörd vikt för brottsoffren och allmänheten i övrigt. Det är därför, fru talman, som vi står bakom reservation 2. Reservation 3, som Folkpartiet också står bakom, gäller permissioner. Riksrevisionsverket har där granskat Kriminalvårdsstyrelsens sätt att sköta per- missionsverksamheten. Som vi alla visste och har märkt fanns det ett antal brister som Riksrevi- sionsverket pekar på. Det gäller själva styrningen. Man riktade också kritik mot den uppföljning som sker. Som så ofta i Sverige fattar man beslut, och sedan är man dålig på att se hur det verkligen har blivit. Även 1999 års permissionsutredning fann brister i det dåvarande regelverket samt i den praktiska tillämp- ningen. Utredningen ansåg att lagstiftningen på om- rådet var tillfredsställande men att kriminalvårdens föreskrifter borde arbetas om i vissa delar. Den främsta kritiken som arbetsgruppen hade rör- de den praktiska tillämpningen av regelverket samt brister i den interna kontrollen och uppföljningen. Vi i Folkpartiet menar emellertid att det inte räcker att se över enbart tillämpningsföreskrifterna. Man måste också se över de grundläggande reglerna på detta område. Till sist, fru talman, gäller det reservation 4, som Folkpartiet också står bakom. Det gäller kostnader för utvisades hemresor. Jag behöver inte bli särskilt lång- varig i den delen. Det är bara att konstatera att det är stötande att kriminalvården inte har befogenheter att utan den intagnes samtycke betala med kvarhållna medel för att täcka kostnaderna för hans hemresa. Det är beklagligt att det inte har blivit en majoritet för det. Därför står Folkpartiet bakom reservationen. Vi me- nar att regeringen bör ges i uppdrag att komma med en lagändring, och det ganska omgående. Folkpartiet står alltså bakom reservationerna 2, 3 och 4, men yrkar bifall endast till reservation 4.

Fru talman! I dag debatterar vi justitieutskottets betänkande nr 12 om kriminalvårdsfrågor. Betänkan- det behandlar motioner om kriminalvård och bl.a. behandlingsmetoder och permissioner. Vi i utskottsmajoriteten föreslår att riksdagen av- slår samtliga motioner med hänvisning till gällande regelverk och pågående utvecklings- och berednings- arbete. Till betänkandet har sex reservationer och fem särskilda yttranden lämnats. Jag tänker prata om någ- ra av de förslag som har lagts fram. Jag har tidigare sagt här i kammaren, och jag vill lyfta fram det även denna gång, att målet för krimi- nalpolitiken är att minska brottsligheten och öka tryggheten. Det handlar då om att skapa ett samhälle som förebygger brott, ett samhället för alla, med en politik som minskar avståndet mellan människor. Skolpolitiken, familjepolitiken och socialpolitiken är viktiga delar i det kriminalpolitiska arbetet. De är viktigare än straffsystemets utformning. Som de flesta av er vet utvecklas kriminalvården positivt. Det finns många positiva delar att peka på och hålla fram, exempelvis har vårdarrollen föränd- rats genom kontaktmannaskapet. Säkerheten har förbättrats. Programverksamheten har utvecklats och stödavdelningar och sexualbrottsavdelningar har införts. Utvecklingen har skett samtidigt som besparings- och rationaliseringskrav har medfört stora omorgani- sationer. Att detta har ställt mycket stora krav på dem som arbetar på våra fängelser är självklart, och det är inte färdigt ännu. Rationaliseringsarbetet ska fortsät- ta. Detta kräver kompetent och engagerad personal. En mycket viktig och central uppgift för kriminalvår- den är därför att se till att personalen har den kompe- tens som krävs. Nu prioriteras arbetet med att förstärka frigiv- ningsförberedelserna, bekämpa narkotikamissbruket i fängelserna, förebygga återfall i brott och utveckla alternativen till fängelse. Fru talman! Att det pågår ett omfattande utveck- lingsarbete inom kriminalvården är inget som av- speglar sig i de motioner som vi behandlar i betän- kandet. Det verkar nästan som om oppositionen är okunnig om den utveckling som pågår och om de arbeten som initierats. Oppositionens motioner hand- lar främst om att föreslå åtgärder som redan bereds i Regeringskansliet eller i utredningar som redan arbe- tar. Exempelvis begär Moderaterna att regeringen sna- rast tar initiativ till en ny verkställighetslag. När ut- skottet senast behandlade den frågan under våren 2000 noterade utskottet att frågan om en ny verkstäl- lighetslag skulle övervägas i samband med att en systematisk och redaktionell översyn av lagen om kriminalvård i anstalt, KvaL, görs. Utskottet sade då, i likhet med tidigare uttalanden, att det finns omstän- digheter som talar för en ny lag om verkställighet av fängelsestraff. Utskottet ansåg dock att det föreståen- de arbetet inte skulle föregripas. Vi vet att frågan om direktiv till en sådan översyn bereds i Regeringskansliet med inriktning på ett be- slut under hösten 2001. Min fråga är då: Vad vill Moderaterna åstadkom- ma mer genom sin motion och reservation i den här frågan? Varför räcker det inte att arbetet redan är i gång? Fru talman! Moderater och Kristdemokrater mo- tionerar också var för sig om att farmakologisk be- handling som syftar till att minska sexualdriften ska gälla som villkor för villkorlig frigivning av personer som dömts för sexualbrott. När det gäller själva behandlingen inom kriminal- vården finns bestämmelser i KvaL. En intagen ska enligt 10 § KvaL ges möjlighet till lämplig sysselsätt- ning som främjar utsikterna att inordna sig i samhäl- let. En intagen som har behov av medicinsk, psykolo- gisk eller någon annan särskild behandling ska också få sådan om det kan ske med hänsyn till anstaltstidens längd och den intagnes förutsättningar. Enligt 12 § KvaL är en intagen skyldig att delta i den verksamhet som anvisas honom. Att delta i anvi- sad programverksamhet är alltså obligatoriskt. Medi- cinsk behandling kan däremot, liksom i övrigt i sam- hället, normalt endast ges på frivillig grund. Man kan i och för sig ha förståelse för att ett krav på villkorad frigivning kan framstå som lockande. Utskottsmajoriteten vill dock påpeka att ett sådant system knappast kan gälla mer än under tiden för villkorlig frigivning, och att det, som all annan medi- cinsk behandling, torde kräva noggrann kontroll och uppföljning. Det finns också anledning att räkna med att en del dömda inte kommer att ta behandling och därmed inte kommer att kunna friges förrän hela strafftiden gått till ända. Denna skillnad gentemot andra dömda kan framstå som svårmotiverad samtidigt som frågan kompliceras ytterligare av de begränsningar som gäller för vård under tvång. Med denna kunskap är det utskottsmajoritetens ståndpunkt att andra metoder bör väljas vid den här typen av brott. Det är dock möjligt att den föreslagna behandlingen i vissa fall kan vara till nytta om den ges på frivillig grund. Resten av motionerna handlar om permissioner, särskilda avdelningar för livstidsdömda, individuella behandlingsplaner och villkorlig frigivning m.m. Motionsförslagen har behandlats i utskottet, och vi har funnit att förslagen i stort sett slår in öppna dör- rar. Frågorna är redan lyfta - de utreds eller bereds i Regeringskansliet. Fru talman! Jag vill ägna resten av min talartid åt att tala om en av kriminalvårdens viktigaste uppgifter, nämligen att rehabilitera dömda och att förbereda dem för ett icke-kriminellt liv. Nu återfaller en alltför stor del av dem som avtjä- nar fängelsestraff i brott. Därför måste man på ett bättre sätt ta till vara alla möjligheter att bryta den negativa banan. Kriminalvårdens insatser ska redan från början vara inriktade på att rehabilitera. Alla tillfällen att utveckla intagnas kompetens, både vad gäller arbete, utbildning och social förmåga ska användas. Programverksamheten som jag nämnde inled- ningsvis har utvecklats under senare år, och är ett viktigt medel för att intagna ska få stöd och behand- ling för bl.a. drogmissbruk och psykiska störningar. Här handlar det om att fortsätta utveckla de metoder som är mest effektiva. Det finns inga enkla lösningar. Däremot kan vi alla bidra till att föra utvecklingen i rätt riktning. Vi kan öka våra kunskaper och vi kan bestämma oss för de bästa åtgärderna. Vi behöver engagerade männi- skor som bryr sig om, och vi behöver insatser på många plan. När det gäller kampen mot brott måste vi alla vara med och bidra. En bra, human och effektiv kriminalvård betyder otroligt mycket. När kriminalvården fungerar som bäst ger den den kriminella en verklig chans till ett liv utan brott. Det är mycket viktigt hur samhället - vi alla - ser på de dömda. Tror vi på att kriminella kan rehabiliteras är också möjligheten att åstadkomma det mycket större. Fru talman! Avslutningsvis så vill vi socialdemo- krater förebygga brott genom en politik mot ekono- misk utslagning och socialt utanförskap. Vi vill be- kämpa brott genom ett arbete för ett effektivt rättsvä- sende, en socialt medveten poliskår och kompetenta domstolar. Vi vill förhindra återfall i brott genom en progressiv kriminalvård som syftar till att återföra brottslingar till ett vanligt liv. Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets hem- ställan i betänkandet och avslag på reservationerna.

Fru talman! När det gäller frågan om ny verkstäl- lighetslag så kan Yilmaz läsa reservation 1. Varså- god, där står svaret! Yilmaz säger att skolpolitik och socialpolitik är viktigare än kriminalpolitik. Ja, det kan jag hålla med om. Men då måste jag konstatera att den politik som Yilmaz parti har drivit genom åren har misslyckats. Därför har vi den brottslighet som vi har i dag. Var- ken skolpolitiken eller socialpolitiken är väl så myck- et att hurra för i dag. Det är åtminstone min uppfatt- ning. Palme lär ha sagt att politik är att vilja. Det verkar som om Socialdemokraternas politik nu är att vela. Jag skulle vilja ta upp frågan om villkorlig frigivning. Jag återger det som jag läste upp i mitt anförande. En mening låter så här: Utskottet vill till att börja med framhålla att starka rättviseskäl talar för att reglerna om villkorlig frigiv- ning i princip ska vara obligatoriska. Lite längre ned står det: För att skapa goda förhållanden på anstalten och för att främja den dömdes rehabilitering borde å andra sidan i någon utsträckning markeras att den dömde kan påverka sin verkställighet genom att vara sköt- sam. Tror Yilmaz Kerimo att det skulle ha en positiv betydelse om det lönade sig att sköta sig i fängelset och därmed kunna få bli frigiven något tidigare?

Fru talman! Jeppe Johnsson framförde i sitt anfö- rande att han vill ha en ny fängelselag i stället för kriminalvård. Det är kanske det som är skillnaden mellan oss och Moderaterna. Moderaterna vill att människor bara ska sitta inne utan vård, medan vi vill ha kriminalvård med betoning på vård. Som vi också har sagt i betänkandet ska det vara lönande att sköta sig på anstalten. Frigivningen kan senareläggas ifall man inte sköter sig. Det står där också.

Fru talman! Tydligen anser Yilmaz att det är så viktigt att alla friges efter två tredjedelar av tiden att han är beredd att släppa ut sexualbrottslingar som inte är rehabiliterade. Det är bara att beklaga alla brottsof- fer och blivande brottsoffer. Jag blir nästan lite rörd när Yilmaz i avslutningen av sitt anförande talar om rehabilitering. Yilmaz och jag sitter i Kriminalvårdsstyrelsen, som står bakom skriften Årsredovisning för 2000. Jag ska bara mycket snabbt kommentera vad som står på s. 13. Programverksamheten har minskat med ca 20 %. Det brukar ju majoriteten förklara med att den var så dålig så vi måste bygga upp den igen. Det må vara så. Det får stå för er. Lite längre fram står det om § 34-placeringarna. Då vill jag fråga Yilmaz Kerimo om de också är dåli- ga. Yilmaz Kerimo sade ju att socialpolitik och skol- politik är så viktiga. Då är väl också de här § 34- placeringarna viktiga. Men räknat i vårddygn har § 34-placeringarna minskat med 15 % under år 2000. Den här lovprisningen av rehabiliteringen låter lite som hyckleri. Det är bättre att göra saker än att säga dem.

Fru talman! Jeppe Johnsson fortsätter med sin pessimistiska och negativa inställning. Nu är det andra gången han bara ser negativt på detta. Han vill inte se att det händer mycket positivt också i krimi- nalvården. Det är rehabilitering som behövs och bör utveck- las i våra fängelser. Det hjälper inte att bara låsa in dem. De ska komma ut någon gång. Då ska de åter- anpassas. Därför behövs det rehabilitering, Jeppe Johnsson. Jag vill också påminna Jeppe Johnsson om att vi i den senaste budgeten har gjort den största satsningen någonsin på kriminalvården. Detta kommer att påver- ka så att programverksamheten, rehabiliteringen och mycket annat kommer att utvecklas positivt.

Fru talman! Yilmaz Kerimo säger att rehabilite- ring är den viktigaste åtgärden och att man ska ta till vara alla möjligheter. Jag instämmer i det. Jag skulle verkligen vilja att man kunde bryta den här återfall- skurvan. Procentsatsen är väldigt hög. Då vill jag fråga Yilmaz Kerimo: Vilken effekt har den nuvaran- de rehabiliteringen haft på återfallsprocenten? Har kurvan svängt? Har den gått ned? Har det haft någon effekt? Sedan kommer jag automatiskt in på nästa fråga. Den gäller de här individuella planerna som är en förutsättning för rehabilitering. Yilmaz Kerimo be- rörde kontaktmannaskapet och sade att det är så vik- tigt. Jag instämmer i det. Men i den ständiga förflytt- ning som de intagna är utsatta för i dag skiftar man ju kontaktman ständigt. Man hinner knappt greppa det hela förrän man flyttar till ett annat ställe. Fungerar då inte planerna heller blir det ineffektivt och tar onödigt mycket resurser. En förutsättning för att man ska klara rehabiliteringen och minska narkotikaan- vändningen osv. är att man kommer till rätta med platsbristen. Hur ser Yilmaz Kerimo på den saken?

Fru talman! Jag vill börja med att säga att antalet platser kommer att öka. Senast när jag var på Kumla sade man att antalet platser kommer att öka. På de flesta anstalter kommer antalet platser att öka. Brottsligheten har inte ökat. Den har varit kon- stant de senaste åren. Det beror på att vi har en bra kriminalvårdspolitik. Om vi jämför oss med andra länder, t.ex. USA, är brottsligheten där fyra gånger större än här i Sverige. Detta visar att vi har en bra kriminalvårdspolitik. Det måste vi fortsätta med.

Fru talman! Återfallsprocenten är ju enormt hög. Den har gått uppåt. Jag kommer inte ihåg om det var 68 eller 78 %, men det är en väldigt hög siffra. Jag vill inte göra jämförelser med USA. Jag tycker inte att de har någon bra kriminalvård. Jag tycker att vi ska titta på vår egen. Vi måste göra någonting åt den höga återfallsprocenten. Det går bara om man sätter in rehabiliterande åtgärder. Det är tacksamt om antalet platser ökar, för det är bekymmersamt. Men det kostar ju. Finns det pengar till det?

Fru talman! Jag sade också i mitt anförande att vi måste prioritera åtgärder mot återfall. Återfallspro- centen är hög. Det måste göras något åt det. Det sade jag i mitt anförande. Den frågan kommer att priorite- ras framöver i Kriminalvårdsstyrelsens program. Ökningen av antalet platser får ske inom befintlig budget. Det har anslagits mer resurser i höstbudgeten. Det får ske inom den budgeten. När jag var på besök på Kumla senast sade de att de skulle starta 46 platser till redan nu den 1 april, om jag minns rätt.

Fru talman! Jag ska hålla mig till en enda sak. Det gäller de utvisningsdömdas hemresor. I mitt inlägg bad jag att någon av majoritetens företrädare skulle redovisa de skäl som talar emot att lagen ska följas. Tyvärr är det så att i det här betänkandet kan man på ett ställe dra slutsatsen att utskottsmajoriteten anser att det ibland finns skäl som talar emot att lagen ska följas. Det gäller just den här paragrafen i utlänning- slagen där det står att utvisningsdömda ska betala sin egen hemresa. Jag undrar om Yilmaz Kerimo för utskottsmajo- ritetens räkning kan redovisa några av de skäl som talar emot den ordningen som säger att det är rimligt att staten kan tvinga fram betalning.

Fru talman! I dag finns det möjlighet att ta 10 % av det de intagna får på ett konto. Dessa 10 % ska kunna användas för deras privata ändamål. Jag håller med om att det bör vara så att de bör kunna betala resan själva. Men jag vill också ställa en fråga till Ingemar Vänerlöv. Vet Ingemar Vänerlöv hur mycket de intagna egentligen får? De har kanske privata behov här också. Dessutom har vi skrivit under att de ska kunna avtjäna sitt fängelsestraff i utlandet. Då kommer de inte att vara här så lång tid. Ni påstår att det skulle bli flera tusen kronor, men det är inte så mycket. De har inte hunnit tjäna så många kronor när de ska utvisas direkt och avtjäna straffet i utlandet. Möjligheten finns att de ska kunna betala. Men då måste man ha deras samtycke, som i alla andra frågor, eftersom det är deras pengar som de får under förutsättning att de deltar i programverksamheten.

Fru talman! Jag kan inte säga att svaret var direkt tillfredsställande. Jag vet också att 10 % kan inne- hållas för frigivningsändamål osv. Det är även bekant att om den intagne förstör inredning osv. kan krimi- nalvården ta pengar från ersättningen för att restaure- ra. Jag vet också att det är ganska lite pengar man har i ersättning. Men det är inte det saken egentligen gäller. Det är principiellt viktigt att utskottsmajoriteten är fullt medveten om att vi har en lag som inte alls fun- gerar, och ni är inte alls intresserade av att förändra den. Det måste självfallet införas en regel som säger att en viss procentsats ska hållas inne som ska gå till hemresan. Regeringen får utreda hur man vill ha det. Annars får ni fatta beslut om att man bör slopa regeln i utlänningslagen om att den utvisningsdömde ska betala sin hemresa. Jag upprepar att det är principiellt viktigt att vi har lagar som vi följer. Vi kan inte med öppna ögon låta bli att följa en lag.

Fru talman! Jag ställde en fråga till Ingemar Vä- nerlöv, men jag har inte fått svar på den. Jag frågade om han visste hur mycket de tjänade när de deltog i programverksamheten. Eftersom han inte sade det kan jag säga själv att det inte handlar om mycket pengar. De tjänar 9 kr per timme när de deltar i pro- gramverksamheten. Dessa pengar ska också räcka till privata ändamål. Jag håller med om att de ska betala själva när det finns pengar på dessa 10-procentskonton, men då måste vi ha deras samtycke, som jag sade tidigare. Om vi ska göra det utan deras samtycke måste vi ha ett domslut. Det måste vara utmätning. Det krävs mycket mer än att man bara tar de här pengarna. Jag håller med om att de bör betala resan själva, men man kan inte ställa dem på bar backe.

Fru talman! Det här är min första kriminialvårds- politiska debatt eftersom Alice Åström är sjuk. Det känns spännande. I min mycket röda ungdom - andra människor brukar tala om sin gröna ungdom, men för mig var det en mycket röd ungdom - var jag väldigt fascinerad och intresserad av kriminalvårdsfrågor, men jag har naturligtvis aldrig arbetat politiskt med det på det här planet förrän nu. När det gäller kriminalvården är det minst lika viktigt som i polisfrågor att vi är medvetna om att insatser inom resten av samhället starkt påverkar hela kriminalvården. Redan när mycket unga människor begår brott borde samhällets insatser stärkas och bli mer relevanta med tanke på de unga människornas behov. Om t.ex. en mycket ung drogpåverkad männi- ska begår ett brott under en vardagsnatt borde vi förstå att den unge har mycket stora problem. Att enbart straffa för brottet leder inte till att den unge förändrar sitt liv och sitt beteende. Vi måste bli bättre på att sätta in rätt hjälp på rätt nivå vid rätt tillfälle. Om en ung människa som kanske bara är 14 år är övergiven av sina föräldrar, saknar studieförmåga, börjar dricka alkohol tidigt och i princip får sköta sig själv måste det sättas in insatser på många plan, inte bara för den unge utan också i hemmet och i skolan. Det räcker knappast med något samtal i veckan, utan mycket större och mer behovsanpassade åtgärder behövs. En av mina söner arbetar för närvarande med ett projekt som handlar om att utbilda bandyspelare till att vara goda förebilder för pojkar i 6-12-årsåldern. För pojkarna är det mycket behövliga insatser. Jag tycker att idrotten i det sammanhanget används på ett mycket bra och kraftfullt sätt, men jag kan ändå inte låta bli att förundras över att vi ständigt måste sätta i gång projekt för att förebygga ohälsa och stödja olika grupper. För många år sedan åkte vi för första gången till månen, men fortfarande år 2001 i Sverige har vi inte fungerande system och insatser för att stödja och hjälpa barn som riskerar att fara illa eller som redan far illa och är i direkt behov av hjälp. Jag tänker på barn till alkoholister, barn till narkomaner, barn till psykiskt sjuka, barn till dömda och barn som av andra anledningar skulle behöva stöd och förståelse. För- skola, skola, socialtjänst, ideella organisationer, barn- psyk och många fler borde ha fungerande system för hur man ska hjälpa de här grupperna. Fru talman! Under de sista åren har det varit en stark fokusering på brottsoffer, och det tycker vi är bra, främst med tanke på kvinnor och barn. Att bli utsatt för brott sätter spår hos människor, ibland både kroppsligt och själsligt. Brottsoffer måste ges den bästa tänkbara uppmärksamheten och få stöd under hela rättsprocessen och kanske även efteråt. Det bety- der inte att misstänkta och dömda människor inte ska tas om hand på ett humant och respektfullt sätt. Grundtanken med hela kriminalvården är att straf- fet ska leda till att dömda människor ska kunna återgå till att leva ute i samhället som alla andra människor. Vi tror inte att enbart fler poliser löser narkoti- kaproblemen i Sverige. Lika lite tror vi att enbart hårdare straff får människor att sluta begå brott. Vi tror att människor måste ges en rimlig chans till för- ändring och att ingenting förändras av sig själv. Många tycker att det borde vara en självklarhet att våra fängelser ska vara drogfria. Ju mer jag lär mig om beroendeproblematik förstår jag hur svårt det här är. Det kanske i stället är förunderligt att så många, som det faktiskt är, avhåller sig från droger under fängelsetiden. Att öka kontrollerna, inte tillåta besök och permissioner osv. leder bara till att drogberoende människor kanske under en begränsad tid låter bli droger. Det psykosociala beroendet fortsätter ändå. Det betyder att straffet, om fängelsetiden inte fylls med program som kan hjälpa människor att se, förstå och erkänna sin situation, inte leder till varaktiga förändringar. Drogberoende leder också till starka känslomässi- ga förändringar. Drogsjuka människor har svårt att hantera känslor och vet inte hur det ska kännas att vara drogfri. För många är det så många år sedan de kunde uppleva normala känslor att allt som känns kan uppfattas som skrämmande, även positiva känslor. De flesta människor som är beroende av droger har ett litet tålamod och behöver starkt och mycket långva- rigt stöd. Kvantiteten och kvaliteten i motiverande och behandlande program måste därför vara mycket god. Många kriminella har också psykiska problem, vilket ökar kravet på kompetensen. Det är ett mycket stort problem att så många som arbetar inom krimi- nalvården saknar tillräckligt bra kompetens. Och en del, som Jeppe Johnsson läste upp här, är helt utan grundläggande utbildning. Vi kan aldrig kräva att kriminella med svår bakgrund, psykiska problem och drogberoende ska kunna rehabiliteras av unga outbil- dade människor. Programverksamhet med många olika inriktningar måste få ett större utrymme än nu. Det hjälper föga med inlåsning och att fylla dagen med någon form av sysselsättning. För att förändra människors värderingar, attityder, tankar och känslor krävs helt andra insatser. Om vi inte är beredda att arbeta för att öka de insatserna måste vi erkänna att vi inte vill förändra och rehabilitera utan att vi egentli- gen bara vill straffa, låsa in och förvara människor. Förr eller senare ska de dömda ut i samhället. För alla kommer det en frigivningsdag. Någon som släpps ut efter ett långt fängelsestraff för mycket våldsamma och grova brott kanske blir just din granne. Vem skulle du välja som granne om du stod inför valet mellan två frigivna interner? Den ena har under sin anstaltstid fått utbildning, kanske fått lära sig ett yrke, fått adekvat behandling för drogproblem och fått möjlighet att upprätthålla kontakten med sin familj, sina barn och med samhället i övrigt genom besök och permissioner, och den andra har helt enkelt suttit inlåst. När det gäller permissioner får vi inte glömma bort barnperspektivet. Barn har behov av och rättig- heter att träffa sina föräldrar. Att ha en förälder som begått brott, dömts och satts i fängelse kan vara att mycket starkt trauma för ett barn. Att inte låta barnet träffa sin dömda förälder skulle ytterligare försvåra barnets situation. Ett barn är alltid oskyldigt och kan inte straffas för att en förälder har begått brott. Naturligtvis måste alla permissioner förberedas och planeras noga, och vi måste vidga tankarna till barnens perspektiv. Kvinnor som dömts till fängelse måste få möjlighet till en rehabilitering som är anpas- sad efter kvinnliga behov. Även där måste barnpers- pektivet in. Mentaliteten på anstalterna kan vara hård och många gånger påfrestande. Fängelserna är i likhet med polisvärlden en grabbig miljö. Kvinnor som arbetar inom kriminalvården måste få stöd till att förändra arbetsklimatet, så att fler kvinnor vill och kan söka sig till kriminalvården. Det skulle vara po- sitivt både för internerna och för de anställda. Jag vill avsluta med det jag började med. Krimi- nalvården är starkt påverkad av andra beslut i sam- hället. Vi behöver mer resurser till skola, fritid och kultur. Vi behöver ge mer och relevant stöd till fa- miljer som lever i en jobbig situation. Människor behöver arbeten som det går att försörja sig på. Vi behöver prata mer om attityder, och vi behöver ändra våra värderingar och de sätt som vi hjälper varandra på.

Fru talman! I mitt anförande, som jag nämnde ti- digare, bad jag majoritetens företrädare att redovisa de skäl som man hade att inte följa lagen när det gäller just det här att utvisningsdömda ska betala sin hemresa själva. Jag fick inga skäl av Yilmaz Kerimo. Det nämndes hur lite man tjänar. Jag vet att man tjänar väldigt lite. Inkomsten ligger på ungefär en tia i timmen. En snabb huvudräkning ger vid handen att det ändå skulle ge uppemot 2 000 kr per år om 10 % av den ersättningen tas undan till hemresan för den utvisningsdömde. Sitter någon på fyra år skulle det ge bortemot 8 000 kr, och det skulle förmodligen täcka en icke föraktlig del av kostnaden för hemresan. Jag vill veta av Yvonne Oscarsson, som en av majoritetens företrädare, vad utskottet ser för skäl som talar emot att man ska tvinga fram betalning när den utvisningsdömde vägrar.

Fru talman! Jag behöver inte återigen läsa upp vad som står i betänkandet, för det vet jag att Ingemar Vänerlöv vet, precis som jag. Jag hoppas att det re- spekteras att jag inte är så väldigt insatt i just krimi- nalvården. Men rent spontant tänker jag att det kan- ske finns fler saker när det gäller interners ekonomi som man borde se över. Jag tänker på att många faktiskt står utan bostad, utan kläder och utan ett enda öre när de kommer ut. Jag tänker på dem som sitter i fängelse och som kan- ske inte betalar underhåll till sina barn. Det finns kanske anledning att titta på fler saker. Men visst tycker också jag att det borde vara så att man bekostar sin hemresa själv.

Fru talman! Jag har full förståelse för de syn- punkter som Yvonne Oscarsson här nämnde om eko- nomiska besvär, osv. Men nu är det så att man drar undan en viss del till permissions- och frigivningsän- damål, och man kan ta undan pengar exempelvis när någon har förstört. Då är det väldigt svårt att förstå vad det finns för principiella skäl som säger att man inte också från början skulle kunna sätta av en liten del - kanske 10 % - just för hemresan. Det är skälen till att det inte skulle gå som jag vill ha redovisade. Eftersom jag inte har fler repliker undrar jag om Yvonne Oscarsson är tillfreds med den obenägenhet att ta itu med problemen som vi nu ser för andra året i rad.

Fru talman! Jag förstod inte riktigt den sista frå- gan, så den kan jag inte svara på. Men när det gäller resorna vill jag återigen säga att frågan är svårare än så för mig. Jag är inte säker på att jag är helt överty- gad om att just hemresan ska vara prioritering nr 1 när man ska ta pengar. Då tänker jag just på underhåll för barn. Detta får man diskutera vidare inom Kriminal- vårdsstyrelsen, som jag inte sitter i, och så får vi ta upp det till diskussion fler gånger i utskottet.

Fru talman! Kriminalvården har ett fruktansvärt omfattande och hårt arbete, för inom kriminalvården samlas de verkliga problembarnen. Man har under lång tid inom socialvården, osv., försökt att göra insatser, som vi alla vet. Vi vill ha tidiga åtgärder, men det är dessa man har misslyckats med. Naturligt- vis måste ändå kriminalvårdens arbete inriktas på att förhindra återfall i brott, men det är lättare att säga än att göra det. Visst finns det behov av att ytterligare förstärka utbildningen för de anställda. Det finns ytterligare behov av att ta fram program som fungerar, och det behövs ytterligare nya idéer för att nå detta mål. Så- vitt jag förstår pågår det ett sådant arbete hela tiden inom kriminalvården. Jag vill att det ska gå ännu mer resurser till att ta fram just sådana program. För att gå in på de särskilda motionskraven eller reservationerna i betänkandet kan jag först kommen- tera det som sades om sexdömda och pedofili. Man kräver att villkorlig frigivning av dessa personer inte ska få ske om de inte har tvingats till farmakologisk medicinering. Vi har pratat om detta och diskuterat det flera gånger. Det är inte så enkelt att det alltid hjälper med farmakologisk behandling. BRÅ:s rapport har visat att problemet som vanligt är mångfasetterat. Att då kräva detta som en generell åtgärd är jag inte beredd att göra. Däremot ska jag till nästa gång vi diskuterar frågan ta reda på hur många som vägrar och som inte vill underkasta sig medicinering om de får det rådet. Den uppgiften behöver jag. Men jag förstår inte hur man kan gå så långt. Det pågår väldigt bra projekt runtom i landet där detta sker. Teknisk kontroll som elboja för att vissa ska få permission tycker jag inte heller behövs i detta läge. De lagar och bestämmelser som finns när det gäller permissioner är tillfyllest. Problemet är att de inte används på rätt sätt, har en utvärdering visat. Jag kan inte finna att vi ska ändra lagen, utan vi ska snarare skärpa efterföljandet av de lagar som finns. Däremot har vi i dagarna fått ett nytt förslag från regeringen, där både Miljöpartiet och Vänsterpartiet finns med. Det gäller frigivningsförberedelse - från anstalt till frihet. Där föreslås ett försök med elektro- nisk fotboja för de långtidsdömda så att dessa perso- ner efter fängelsetiden, då man har försökt att hjälpa och rehabilitera med program, inte ska stå med en plastpåse i handen utan att ha någonstans att ta vägen. De ringer till kompisarna som de umgicks med tidiga- re för att få rum över natten. I det försöksprojektet ska man försöka att verkligen rehabilitera, och det tror jag mycket på. Det har varit en stor brist. Det är inte konstigt att man återfaller i brott om det inte finns en strukturerad tillvaro efter det att man har avtjänat fängelsestraffet. Sedan går jag till Ingemar Vänerlövs fråga om varför vi inte vill att utvisningsdömda ska betala sin egen resa. Det kan verka rimligt och rätt när man betraktar det ytligt. Visst kan jag också tycka det. Men jag behöver tid för att undersöka detta mer. Det finns säkert otroligt många ytterligare faktorer som man behöver ta ställning till. Men om det visar sig att det skulle gå att använda de tio procenten till resan är jag vid nästa tillfälle frågan kommer upp naturligtvis beredd att bifalla. Jag är inte riktigt säker på alla konsekvenserna, och det är skälet till att jag inte bi- faller denna reservation i dag.

Fru talman! Jag vill bara säga till Kia Andreasson att jag undrar om hon riktigt hörde mitt anförande. Vi hävdar inte att man rakt av ska bestämma om farma- kologisk behandling av sexualbrottslingar. Ordagrant sade jag så här: Det här är inga lätta frågor. De inne- fattar tvärtom flera svåra överväganden. Regeringen bör ges i uppdrag att utreda dem och återkomma till riksdagen med ett lagförslag. Det är efter det vi tar ställning till sådana förslag. Kia Andreasson säger angående hur de utvis- ningsdömdas hemresor ska betalas så här: Det kan verka rimligt och rätt. Det är inte frågan om hur det verkar. Frågan är vad lagen stadgar. Vad stadgar 9 kap. 1 § i utlänningslagen? Där står det att de är skyldiga att betala sin hemresa. Det är väl en viss skillnad?