Fortsatt reformering av tingsrättsorganisationen

Herr talman! I detta betänkande behandlar utskottet regeringens skrivelse 2002/03:126 Fortsatt reformering av tingsrättsorganisationen . Skrivelsen innehåller en redogörelse av den utvärdering som genomförts av förändringarna i den yttre tingsrättsorganisationen och för planerade förändringar av tingsrättsorganisationen. I betänkandet behandlar också utskottet de planerade förändringarna i samma fråga, som regeringen redogör för i årets budgetproposition. En större reformering av domstolsväsendet pågår sedan många år. I skrivelsen redogör regeringen för de principer som ska vara vägledande vid reformeringen av domstolsväsendet. Dessa är följande: Reformeringen av domstolsväsendet ska bedrivas med utgångspunkt i de krav som medborgarna har rätt att ställa på snabbhet, kvalitet och service och med beaktande av domstolarnas särskilda roll. Renodlingen av domstolarna och renodlingen av domarnas arbete till dömande verksamhet ska fortsätta. Tyngdpunkten i den dömande verksamheten ska ligga i första instans. Kvaliteten i den dömande verksamheten ska säkerställas. Domstolarna ska vara moderna och attraktiva arbetsplatser för att locka kvalificerade medarbetare. Domstolsorganisationen ska utformas för att garantera hög kompetens i allt dömande. Dömande verksamhet ska finnas nära medborgarna och bedrivas i alla delar av landet. Regeringen gör bedömningen att målen med reformeringen av tingsrättsorganisationen i allt väsentligt uppnås genom sammanläggningarna och att reformeringen av den yttre tingsrättsorganisationen därför bör fortsätta. I betänkandet behandlar utskottet alltså de planerade förändringarna i den yttre tingsrättsorganisationen som man har redogjort för. Utskottet behandlar också ett antal motioner som väckts med anledning av skrivelsen och under den allmänna motionstiden. Skrivelsen bygger på en överenskommelse mellan den socialdemokratiska regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Herr talman! Härmed överlämnar jag ärendet till debattörerna.

Herr talman! Rättsväsendet i dagens Sverige är på reträtt. Polisen har inte möjlighet att rycka ut i den omfattning som medborgarna har rätt att kräva, i ett land som kallar sig rättsstat. I helgen blev studenter misshandlade i Karlskrona. Meddelandet var: Polisen hade inte möjlighet att komma. Polisen tvingas prioritera bort ett stort antal brott, inte bara cykelstölder utan också våldsbrott. I stort sett hälften av alla anmälda brott avskrivs samma dag. Den faktiska brottsuppklaringen ligger i dag under 15 % av de brott som anmäls. Trots att antalet uppklarade brott är så litet är situationen inom både kriminalvården och domstolsväsendet, som vi talar om i dag, ganska alarmerande. Domstolsväsendet är ålagt tunga besparingar. Skulle polisen - vilket vi alla hoppas och arbetar för - öka sin uppklaring, vilket är nödvändigt, kommer domstolsväsendet att få en nästintill övermäktig uppgift. Herr talman! I betänkandet på s. 10 refereras den enmansutredning som gjorts över redan gjorda sammanslagningar. En del positiva effekter konstateras, samtidigt som utredaren påpekar att en hel del av de mål som satts upp inte har nåtts. Det gäller möjligheten att stärka beredningsorganisationen - där har man inte nått fram. Det gäller möjligheten att rekrytera personal, som nämndes tidigare här - där har man inte nått fram. Det gäller möjligheten till kompetensutveckling och specialisering. Det är bara några exempel. Trots detta, herr talman, anser utskottsmajoriteten att arbetet med att skapa "större och mindre sårbara tingsrätter" ska fortsätta. I vanlig ordning sväljer utskottsmajoriteten samtliga förslag till nedläggningar av tingsrätter som regeringen vill driva igenom. Herr talman! Jag hävdar inte att domstolsorganisationen inte behöver reformeras. Men vid reformeringen måste hänsyn tas till en helhetsbild av både rättsväsendet och övriga samhället. Det regeringen i dag håller på med är att de mindre tingsrätterna - en efter en - läggs ned. Den dömande verksamheten koncentreras till större tingsrätter med länsvisa domkretsar. Ordet "reform" håller på att få en ny betydelse. Reform betyder enligt Svenska Akademiens ordlista förändring och då, herr talman, i betydelsen till det bättre. Jag har en, tycker jag, berättigad fråga: För vem är den fortsatta reformeringen av tingsrätterna en reform, en förbättring - för Domstolsverket eller Finansdepartementet eller för, vilket jag tycker att det borde vara, enskilda människor som av olika anledningar är beroende av att få sin sak prövad inför domstol? Jag efterlyser också en något bättre analys då det gäller kostnader för nyinvesteringar i det som kallas för Fortsatt reformering av tingsrättsorganisationen . Den pågående reformeringen av domstolsväsendet får inte göras till ett kostnadsbesparingsprojekt utan bör baseras på en långsiktig vision av rättssäkerhet och tillgänglighet för domstolsväsendet. Stor hänsyn måste tas till medborgarnas närhet till tingsrätterna. Domstolarna har inte möjlighet att själva styra sin måltillströmning. Trots att antalet uppklarade brott minskat måste brottsoffer och misstänkta brottslingar i många fall vänta mer än ett år på att få sin sak prövad. Detta är inte rimligt och rättssäkert. I ett PM daterat den 22 augusti i år skriver generaldirektören för Domstolsverket: "Domstolsväsendet står nu - i likhet med den statliga förvaltningen - inför besvärliga tider. Det statliga rambudgetsystemets teknik för lönekompensation innebär fortlöpande krav på rationaliseringar som tar sig uttryck i underkompensation. Fortsätter den hittillsvarande utvecklingen kommer domstolsväsendet att ha 10 procent mindre resurser år 2010. Situationen förvärras av statens allmänt sett dåliga finanser." Tar utskottsmajoriteten generaldirektörens ord på allvar? I så fall bör detta resultera i en helt annan syn på domstolsväsendets budget än den som har presenterats i regeringens budgetförslag. Den debatten, herr talman, finns det all anledning att återkomma till, och det kommer vi också att göra. Vi moderater anser att domstolarna måste förses med de resurser som krävs för att rättssäkert och inom rimlig tid lösa sin uppgift: att skipa rättvisa i samhället. Domstolarna får aldrig betraktas som vilket statligt verk som helst som i ekonomiskt kärva tider åläggs besparingar enligt devisen att alla måste spara. Herr talman! Alla bör ha ett rimligt avstånd till närmaste tingsrätt. Vårt land ser mycket olika ut och kräver olika lösningar. Vad som upplevs vara långt avstånd i en del av landet kan upplevas som kort i en annan del av landet. Att landet ser olika ut kräver alltså olika lösningar men alla måste ha ett rimligt avstånd. Redan i dag är det svårt att få vittnen att ställa upp. Om avståndet till tingsrätten ökar kommer viljan att vittna definitivt inte att bli större. Dessutom kommer det att bli svårare att rekrytera nämndemän, och risken finns för samma utveckling som den som gäller i alla fall vid Hovrätten över Skåne och Blekinge - som jag lite bättre känner till - där i stort sett alla nämndemän i dag rekryteras från Malmöområdet. Oftast handlar det om 65-plus. Det är inget fel på dem. Men att rekrytera nämndemän från avlägsna delar i Skåne eller från Blekinge kostar för mycket, så det har upphört. Så får det inte vara, och så är det inte tänkt. Den tilltalade kan visserligen hämtas med polis men detta är inte gratis. Redan i dag är inställda rättegångar ett stort problem. Det finns, herr talman, en övertro på stora domstolar - att ju större en domstol är, desto effektivare är den. Detta stämmer inte alltid. Domstolsverkets generaldirektör skriver också i nämnda PM: "Från ekonomisk synpunkt innebär en koncentration till färre domstolar att resurserna används på ett effektivare sätt. Som det nu är är styckkostnaderna per mål för de små domstolarna större än för de stora." Herr talman! Det här är definitivt inte helt sant. Bland de 15 tingsrätter som har högsta styckkostnaden finns Göteborgs och Stockholms tingsrätter. Göteborgs tingsrätt ligger på tredje plats på topplistan och Stockholms tingsrätt - denna stora tingsrätt - på trettonde plats. På listan med de 15 som har lägsta styckkostnaden finns det flera ganska små tingsrätter: Uddevalla tingsrätt, Hudiksvalls tingsrätt, Gävle tingsrätt, Norrtälje tingsrätt, Värnamo tingsrätt, Lidköpings tingsrätt, Skövde tingsrätt, Mora tingsrätt, Södra Roslags tingsrätt, Halmstads tingsrätt, Eskilstuna tingsrätt, Nyköpings tingsrätt, Handens tingsrätt, Vänersborgs tingsrätt och Alingsås tingsrätt. Det är de 15 tingsrätter som har lägsta styckkostnaden. Herr talman! Dessa tingsrätter är inga mastodontdomstolar. En del av dem är tvärtom riktigt små, så det här stämmer inte. Det är heller inte rimligt att se de enskilda tingsrätterna bara utifrån vad det kostar. Hur snabbt och rättssäkert ett mål avgörs är viktigare. Vi måste också se vad kostnaderna blir för det övriga rättsväsendet - långa resor för vittnen, nämndemän, poliser, målsägare och advokater. Och vi måste se vad kostnaderna blir för övriga delar av samhället. Vi kan inte se domstolarna isolerat. Det handlar om rättssäkerhet och om den totala samhällskostnaden. Herr talman! Vi anser att innan ytterligare förändringar av tingsrättsorganisationen genomförs måste ett samlat grepp tas. Givetvis står vi bakom samtliga reservationer och bakom det särskilda yttrandet där vi moderater finns med. Men för att något minska kammarens ansträngda voteringstid yrkar vi bifall enbart till reservation nr 4.

Herr talman! Hela rättsväsendet förändras i rask takt. Reformer kallar regeringen och majoriteten det för men centralisering är ett ord som jag tycker ligger närmare sanningen. Domstolsväsendet, polisen och tullen är bra exempel på där närheten håller på att försvinna och på att tanken om att stort alltid är bäst har satts i högsätet. Vi är övertygade om att ett fungerande rättssamhälle har nära till medborgarna och nära till andra delar i rättsväsendet. Det är därför helt nödvändigt att bättre samordna de olika delarna i rättsväsendet. Att förändra de olika delarna var för sig leder till att myndigheterna får lägga oerhört mycket tid på transporter. Detta är dyrt. Transporter mellan polis och kriminalvård och mellan kriminalvård och domstolar fram och tillbaka kostar en massa pengar - tid och pengar som vi faktiskt inte har. Innan tingsrättsorganisationen i vårt land ytterligare förändras krävs det att det tas ett helhetsgrepp. Förändringarna inom domstolsväsendet får inte göras till ett besparingsprojekt. Medborgarperspektivet måste alltid värderas mycket högt, mycket högre än i dag. Alla ska ha ett rimligt avstånd till sin domstol. Redan i dag är det stora svårigheter att få människor att vittna. Att öka avstånden till tingsrätterna kommer att innebära ännu större svårigheter att få människor att vittna i domstol. Därför måste det tas ett samlat grepp om domstolsorganisationen i Sverige. I det samlade greppet ingår som en självklar del en belysning av konsekvenserna för medborgarna om sammanslagningarna fortsätter med oförminskad styrka. Också vad konsekvenserna blir för de orter och ibland hela landsändar som drabbas av de här sammanläggningarna och nedläggningarna måste belysas. Innan detta helhetsgrepp har tagits är vi inte beredda att fortsätta att slå samman eller lägga ned tingsrätter. Vi står bakom alla våra reservationer men jag yrkar bifall endast till reservation 4 under punkt 3.

Herr talman! Inledningsvis yrkar jag bifall till reservation 5 under punkt 6 och till reservation 4 under punkt 3. För övrigt står vi bakom alla våra reservationer och det särskilda yttrandet. Herr talman! I går kväll hade vi en väldigt lång debatt i denna kammare med justitieministern om tingsrättsorganisationen i allmänhet och om tingsrättsorganisationen i mitt hemlän, Gävleborgs läns, i synnerhet. Justitieministern kunde inte heller i går ge några klara besked om vad som gäller framöver. Han inväntar ytterligare utvärderingar från Domstolsverket. För alla oss som läst Domstolsverkets promemoria från augusti om framtida nedläggningar, det så kallade reformeringsarbetet, är saken ganska uppenbar. Den promemorian och nedläggningsivern går mycket längre än vad jag någonsin hört eller sett i mitt riksdagsarbete. När jag tänker tillbaka på alla debatter som jag hållit i denna fråga först med Laila Freivalds och sedan med Thomas Bodström kan jag inte ens hålla räkningen. Det jag - med tidens erfarenhet - kan känna är en enorm besvikelse över att det så tydligt framgår att man redan från början hade bestämt sig för centraliseringsvågen. Tingsrättsorganisationen skulle centraliseras, och då spelade det egentligen ingen roll vad vi genom åren försökt att säga, göra eller hur mycket vi har protesterat. Vi som har följt frågan länge vet att då Domstolskommittén fick till uppgift att minska antalet tingsrätter i landet, då 97, mötte det enormt motstånd ute i landet. Regeringen drog tillbaka kommitténs direktiv. I stället började regeringen med besparingsaktioner mot tingsrätterna, i synnerhet mot de mindre, vilket ledde till att de mindre blev mer sårbara. Man kunde då hävda att de inte var effektiva. Reformarbetet har påverkat än en del av landet, än en annan - än det ena länet, än det andra. Man har tagit lite i taget. Det har gjort att det inte blivit någon samlad protestaktion mot regeringens förfaringssätt. Till sist står man inför fullbordat faktum, och då är det för sent. Hittills har antalet tingsrätter minskat från 93 år 2000 till 72 år 2002. Det kan man tycka är, om möjligt, en nödvändig åtgärd. Men nu ska det bli ännu färre. 72 tingsrätter ska bli 37. Vi motsätter oss en sådan omorganisation, även om vi är medvetna om att det finns en del tingsrätter som måste slås samman. Tidigare har majoriteten, när jag och andra ledamöter ställt frågan om målet är att det bara ska vara en tingsrätt per län, svarat: Nej, absolut inte. Men det är precis vad vi är på väg in i nu. Det märkliga är att regeringens argument varierat mellan att vara ekonomiska skäl och att vara kvalitetsmässiga skäl. Det har handlat om specialistkompetens. Det som är helt uppenbart när vi kommit så här långt är att regeringen över huvud taget inte haft något helhetsperspektiv. Det finns ingen som helst konsekvensbeskrivning över vilka konsekvenserna blir ute i landet - ekonomiskt, rättssäkert, regionalpolitiskt eller hur det lokala rättslivet påverkas. Att det inte finns några som helst konsekvensbeskrivningar tycker jag tyder på att regeringen antingen har tappat greppet i frågan eller också är man inte medveten om att det här inte är bra. Samtidigt som man har framhärdat att kvaliteten varit skäl för sammanslagning har man inte kunnat påvisa att de mindre domstolarna håller sämre kvalitet i sin verksamhet än de större. Inte heller har man kunnat påvisa vilka ekonomiska fördelar som regeringens nedläggningshysteri medför. Det är dessutom en villfarelse att den marginella ökningen av antalet domare vid en sammanslagning medför att man uppnår en högre grad av specialisering vid tingsrätten i fråga. Vad som däremot står absolut klart enligt min mening är att det lokala rättslivet i stor utsträckning försvinner med dessa nedläggningar. Vi kan ta Hudiksvalls tingsrätt, som nämndes, som exempel. Den var i fjol en av de två domstolar i hela landet som uppfyllde de verksamhetsmål som regeringen har uppställt. Även Bollnäs ligger väl framme då det gäller att uppfylla verksamhetsmålen, och styckkostnaderna för målen är väldigt låga. I siffra efter siffra visar det sig att våra tingsrätter i vårt län ligger väl till. Ser man dessutom på de regionalpolitiska effekterna och jämför dem med regeringens egna mål, att alla medborgare ska ha ett rimligt avstånd till domstolen, fattar man absolut ingenting. Vad är det som håller på att ske? Ingen tycks kunna stoppa det som pågår! I enlighet med regeringens handlingsplan, som presenterades våren 2000, var utgångspunkten i regeringens reformarbete att domstolarna bör finnas på sådana platser i landet att de allra flesta medborgare har ett rimligt avstånd till en tingsrätt. Numera har regeringen förtydligat, som man kallar det, detta mål och kallar det "bibehållen tillgänglighet". Kan någon förklara för mig vart regionalpolitiken har tagit vägen? Majoriteten i utskottet hänvisar till den enmansutredning som Jeppe var inne på och som också vi var referenter i, även om jag hoppade av. Man presenterade sitt förslag den 31 januari efter ett par månaders snabbutredning. Den här utredningen utredde hur de sammanslagna tingsrätternas verksamhet efter två års tid av sammanslagning var. Så tog man det till intäkt för att det inte kommer bli några konsekvenser av de framtida sammanläggningarna. Det är fullständigt horribelt att använda detta som ett argument för att tillgängligheten inte har påverkats och att vi därför kan fortsätta att lägga ned. Det går inte ihop. Jag hoppas att majoriteten kan ge mig ett väldigt klart svar på den frågan. Det måste vara en oerhörd skillnad på att ha en tingsrätt i Gävleborgs län mot att ha tre. Tillgängligheten måste naturligtvis förändras om man minskar från tre till en. Då ska man inte säga att tillgängligheten inte kommer att minska, för den minskade inte när man minskade från fyra till tre. Ni hör själva hur sjukt resonemanget är. Den utvärdering som gjordes kom till alldeles för fort. Det var någon form av ad hoc -utredning. Så säger man att den har visat goda resultat och använder det som en garanti för att det fortsatta arbetet inte ska påverkas. Jag protesterar hej vilt emot det som håller på att ske. Jag har hotat med både det ena och det andra, och det kommer jag att fortsätta att göra. Jag kommer att skapa en folkstorm i mitt hemlän om regeringen verkligen inte tar det här på allvar, tittar på de regionalpolitiska effekterna och tittar på vilka kostnadseffekter det kommer att få om människor ska resa 30 mil enkel resa. Var ska vi välja nämndemännen? Ska de väljas i Gävle eller i Ytterhogdal, som ligger uppe vid gränsen? Vad är det regeringen tänker? Ingen tycks ha ett helhetsgrepp. Regeringen har förlorat greppet i denna fråga. Jag är oroad. Då säger Thomas Bodström: Ja, det här ska riksdagen få vara med och bestämma. Ja, jag vill se att riksdagen ska få vara med och besluta i den här frågan så att det inte är Domstolsverket med skjuts av regeringen som bara avlövar rättssäkerheten i hela vårt land utan att vi som beslutsfattare har haft någonting att säga.

Herr talman! Mycket har sagts i denna fråga. Jag ska givetvis bygga på kritiken, för det som ni i dag ska besluta om är värt kritik. Det är inte första gången vi debatterar tingsrättsnedläggningar. Tyvärr är det inte heller sista gången. Så sent som i går hade vi en interpellationsdebatt i kammaren med justitieminister Thomas Bodström. Det svar som jag fick på min interpellation kan man inte påstå var direkt klockrent. Snarare var det en otydlig bortförklaring. Jag fick dock veta att regeringen inte har någon ambition att centralisera rättsväsendet inklusive tingsrättsorganisationen. Men det blir ändå så när de olika myndigheterna som Rikspolisstyrelsen, Tullverket och Domstolsverket ska uppfylla andra mål som regeringen och riksdagen har satt upp. Min slutsats av detta måste bli att den pågående centraliseringen av rättsväsendet sker utan att det finns någon helhetsanalys eller att någon tar ett helhetsansvar för rättsväsendet. Det känns skrämmande. Regeringen är alltså inte beredd att ta sitt ansvar för rättsväsendets utveckling, och gör inte regeringen det måste vi i riksdagen ta det ansvaret. Därför förslår bland annat vi i Centerpartiet att befogenheten att besluta om tingsrätternas domkretsindelning ska ligga hos riksdagen och regleras i rättegångsbalken. Herr talman! Därmed yrkar jag bifall till reservation nr 3 under punkt 2 angående domkretsindelningen. Tilläggas kan - liksom Ragnwi Marcelind var inne på - att justitieministern i går sade att riksdagen ska få ta ställning till kommande eventuella tingsrättsnedläggningar. Det känns bra att veta att justitieministern åtminstone har sagt så. Vi får se hur det blir, men vi får väl lita på hans ord. Det innebär att den här kammaren skall få ta ställning till kommande nedläggningar. De partier som i dag lägger ned tingsrätterna i Sveg, Sandviken, Kristinehamn, Sunne, Arvika, Oskarshamn, Västervik, Strömstad, Trollhättan och Ängelholm samt Handens tingsrätt och Södra Roslagens tingsrätt ska vara medvetna om att det inte bara är tolv tingsätter som ni lägger ned. Med ert beslut försämrar ni tillgängligheten till rättsväsendet för 860 000 personer i 41 kommuner. Jag tog mig tid att räkna ut detta i går därför att jag tycker att ni ska vara medvetna om vilka försämringar det blir genom ert beslut och om hur många personer som får en försämrad tillgänglighet till rättsväsendet. I det interpellationssvar som jag fick av justitieministern i går sade han att regeringen har dragit upp riktlinjer för rättsväsendets utveckling. Den första punkten i dessa riktlinjer var att rättsväsendets myndigheter ska tjäna medborgarnas intressen. Kan någon från utskottsmajoriteten förklara på vilket sätt nedläggningen av dessa tolv tingsrätter tjänar medborgarnas intressen? Många av medborgarna protesterar nu mot denna nedläggning. Herr talman! För en vecka sedan fick jag, och säkert också ni andra i justitieutskottet, ett brev från personalen på Eksjö tingsrätt. I brevet sammanfattar man på ett utmärkt sätt argumenten för att mindre tingsrätter ska behållas samtidigt som man frågar om vi riksdagsledamöter är medvetna om vad som pågår. Jag är medveten om det, men ibland undrar jag om alla är det. Jag ska snabbt sammanfatta de argument som personalen på Eksjö tingsrätt för fram. Det är intressant att Domstolsverket hävdar att de små tingsrätterna har problem och räknar upp ett antal anledningar till att de inte ska få finnas kvar. Men samma personer som skulle ha problem och de tingsrätter som skulle bli lidande på grund av svårigheter med föräldraledigheter eller sjukfrånvaro anser inte själva att de har dessa problem. De tycker inte att de lider, utan det är någonting som Domstolsverket alldeles självt har kommit fram till. Personalen på Eksjö tingsrätt menar att en större domstol inte blir billigare eller effektivare. Jeppe Johnsson har tidigare redovisat vilka tingsrätter som är billiga och vilka som är dyra i drift. Närheten till allmänheten kommer att försämras - ja, det är ju alldeles tydligt. Fler personer kommer med säkerhet att utebli från förhandlingar på grund av långa avstånd. Detta leder i sin tur till ökade kostnader för polisen. Dessutom pekar Eksjö tingsrätt på att man där har väldigt låg sjukfrånvaro. Det är inte något problem om någon blir sjuk för då täcker man upp för varandra. Detta brev är underskrivet av hela personalen. Oavsett vilken personalkategori man tillhör tycker man likadant. Jag har också fått brev från många andra berörda kommuner, Västervik, Vimmerby, Oskarshamn, Hässleholm och häromdagen från Höglandets kommunalförbund. Frågan är: Betyder inte detta någonting för majoriteten - avfärdar ni det med att det enbart är bypolitik eller lyssnar ni på de människor som är oroliga för utvecklingen? Till sist vill jag säga att jag står bakom våra två andra reservationer och vårt särskilda yrkande, men för tids vinnande yrkar jag bifall bara till reservation 3 under punkt 2.

Herr talman! Som tidigare nämnts här debatterar vi nu justitieutskottets betänkande 2003/04:Ju4. Jag yrkar bifall till förslagen i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. Herr talman! Det är av stor vikt att vi har ett domstolsväsende som är anpassat efter medborgarnas behov. Medborgarna har rätt att ställa krav på snabbhet och kvalitet hos domstolsväsendet, men jag kan redan nu också säga att även närheten och tillgängligheten naturligtvis har väldigt stor betydelse. Men det är viktigt att vi också har tillräckligt stora domstolar. De måste ha underlag för att kunna bedriva en rättssäker verksamhet. På många håll runtom i vårt land finns det domstolar som helt enkelt är för små för att kunna bedriva en effektiv verksamhet. Sedan måste vi också se till att domstolarna är lokaliserade på ett sådant sätt att man kan ha en samordning med övriga myndigheter inom rättsväsendet. Som jag sade är det viktigt att skapa stora domstolar som har en personal av den omfattningen att den inte är alltför sårbar vid till exempel sjukdomar. Renodlingen av verksamheten gör att det sker en kvalitetshöjning av den dömande verksamheten. En större domstol ges också möjlighet till specialisering och en bättre beredningsorganisation. Och som jag tidigare sade är en större domstol mindre sårbar vid ledigheter och sjukfrånvaro. Det säger sig självt att om en domare vid en domstol med ett fåtal domare blir sjuk måste man inställa en del mål, och så kan vi ju inte ha det. De flesta av oss besöker inte en domstol varje dag. Jag vill påstå att det är ytterst sällan som Medelsvensson går till en domstol, och de som ofta besöker domstolarna har i regel transporten ordnad på annat sätt. Men det är ändå viktigt att avståndet till den ort där den dömande verksamheten bedrivs är acceptabelt. I de fall där det inte finns underlag för en domstol ska man enligt förslaget inrätta så kallade tingsställen just för att det ska vara ett rimligt avstånd till verksamheten. I de utvärderingar som har gjorts av både Riksrevisionsverket och enmansutredaren Anders Eriksson har man konstaterat att tillgänglighetskravet är uppfyllt. Men det är också viktigt att domstolarna är moderna och attraktiva arbetsplatser för att kunna locka kvalificerade medarbetare. På vissa orter har man haft det svårt - ja, det har till och med varit omöjligt - att rekrytera till exempel en lagman. Då har man fått anlita lagmän från övriga delar av landet, och det är naturligtvis inte tillfredsställande. Vi måste skapa arbetsplatser som är så attraktiva att man kan rekrytera personal. Jeppe Johnsson och jag var med i den referensgrupp som leddes av Anders Eriksson. Jeppe sade nu att det är en del av de saker som påpekades av gruppen som inte är uppfyllda. Man har inte kunnat få en bättre beredningsorganisation. Man har inte kunnat vidareutbilda personal i tillräcklig omfattning när det gäller kompetensutveckling. Men, Jeppe Johnsson, i den utredningen var vi väldigt överens om att det var för kort tid för att domstolarna skulle ha hunnit med att göra någonting åt detta. Det var också överlag för tidigt för att göra en utvärdering. Man har varit tvungen att ställa in rättegångar på grund av att vittnen inte har inställt sig. Detta är ofta ett storstadsproblem, och jag vill påstå att det i väldigt liten omfattning berör det övriga landet. Torkild Strandberg tycker att vi ska ta ett större helhetsgrepp. Vi håller naturligtvis med om det, men man måste också ta hänsyn till att Domstolsverket och de berörda ska hinna med. Tar man för stora grepp samtidigt är det svårt att klara av detta. Herr talman! Jag ser att klockan tickar snabbt, så jag måste försöka att snabba på. Ragnwi Marcelind sade att hon haft så många debatter här att hon inte kan hålla räkning på dem. Det håller jag med om. Jag kan inte heller hålla räkning på Ragnwi Marcelinds anföranden här i kammaren. Ragnwi Marcelind sade att det var fråga om en snabbutredning. Om hon hade suttit kvar i referensgruppen är jag helt övertygad om att de synpunkter som hon då hade skulle ha beaktats av Anders Eriksson. Jeppe Johnssons, mina och de övrigas synpunkter har faktiskt beaktats och finns inskrivna i utvärderingen. Men Ragnwi har till och med i en motion skrivit att hon hoppade av därför att hon inte fick sina synpunkter beaktade. Det vill jag bestämt bemöta. Jag håller Anders Eriksson för god för detta. Sedan vill jag också till Ragnwi säga att när det gäller Gävleborgs län är det Sandviken och Gävle som berörs nu. Övriga domstolar är inte föremål för behandling i den här skrivelsen. Det tycker jag inte att vi ska debattera nu, utan det får vi återkomma till vid ett senare tillfälle. Johan Linander säger att regeringen inte tar ansvar, utan att det är riksdagen som ska ta ansvaret. Visst tar både regering och riksdag ansvar för domstolsväsendet. Det bevisas också av att vi i dag debatterar det här. Skulle regeringen ha följt reglerna till punkt och pricka, skulle den ha fattat de här besluten själv. Herr talman! Än en gång yrkar jag bifall till förslaget till beslut i betänkandet och avstyrker motionerna.

Herr talman! Först ska jag ställa ett par korta frågor till Göran Norlander. Jag skulle vilja veta var Göran Norlander tycker att gränsen går för att en tingsrätt ska anses för liten för att inte vara effektiv. Hur många domare ska det finnas för att tingsrätten ska vara effektiv, enligt Göran Norlander? Vi ska ha större domstolar därför att de inte ska vara sårbara vid sjukdom, sade Göran Norlander. Men det har aldrig varit något problem enligt fler av de mindre tingsrätter som har kallats och fått redogöra för sin verksamhet, därför att där har de kunnat hjälpa varandra. Det snacket är bara snömos, som advokat Peter Althin kallar det. När det gäller tingsställen hänvisar Göran Norlander till att man på det sättet ska lösa problematiken, men till och med enmansutredaren och den utredning som Göran Norlander själv har suttit i säger att tingsställen inte är svaret och inte någon bra lösning på problematiken. Kostnadseffekter säger Göran Norlander att man inte behöver ta så stor hänsyn till, därför att människor reser bara någon gång till domstolen. Men det gäller advokat, åklagare, den tilltalade, vittnen, vittnesstöd, målsägande och medier. Kommer det inte att bli kostnadseffekter av det? Finns det några som helst beräkningar som Göran Norlander eller majoriteten har gjort? Justitieministern har inte gjort det. I referensgruppen, som jag hoppade av, klargjordes det väldigt tydligt vid första mötet att vi inte hade några möjligheter att påverka utredningen. Vi fick lämna våra synpunkter och ordföranden lovade att lyssna, men vi hade inte ens möjlighet att reservera oss. Det var det som var orsaken, Göran Norlander, till att jag hoppade av. Jag ansåg att det var fullständigt meningslöst att sitta där och försöka protestera och sprattla än en gång när inställningen var den att måhända kanske det togs hänsyn till vad jag som referens tyckte.

Herr talman! När det gäller det sista, om referensgruppen, tycker jag att Ragnwi Marcelind ska läsa gruppens rapport en gång till. På ett antal sidor där hänvisar man till vad referensgruppen har tyckt och så vidare. Jag tycker inte att det sjyst mot Anders Eriksson att påstå att det inte har tagits hänsyn till de synpunkter som vi framförde. Jag tror faktiskt att Jeppe Johnsson är så ärlig att han skulle kunna intyga detta. Var går gränsen för om en domstol ska anses för liten, och hur många domare ska den ha? Enligt dagens lagstiftning ska en tingsrätt ha minst tre domare för att den ska räknas som tillräckligt stor. Men det är inte enbart antalet domare och övrig personal som är avgörande. Det har naturligtvis också betydelse om det finns underlag, att man har tillräckligt många mål, för att bedriva verksamhet på orten. Det är naturligtvis sådant som man måste ta ställning till. Det här är inget snömos, Ragnwi Marcelind, utan vi tar det på fullt allvar. Vi måste se till att vi har tingsrätter som har tillräckligt många mål och som är tillräckligt stora så att de inte är sårbara. När det gäller kostnadseffekten av längre reseavstånd och så vidare finns det faktiskt i utvärderingen beräkningar på hur mycket man har sparat på olika orter där man har gjort en sammanslagning. Jag kan också tillägga att det har visat sig att de som tyckte att det var negativt med lite längre avstånd framför allt var nämndemännen. Det var de äldre nämndemännen som fann det besvärligt med långa reseavstånd.

Herr talman! Jag börjar med det sista. Det är ju lätt att säga att det framför allt är nämndemännen som tycker att det har varit besvärligt med lite längre resor. De effekter som vi har sett i dag av de sammanslagningar som har gjorts hittills är marginella i förhållande till vad som kommer att ske framöver, med tanke på Domstolsverkets ambition att ha en tingsrätt i varje län. Det är en väldig skillnad att resa 30 mil enkel resa, inte enbart för nämndemännen utan även för alla andra personer som jag räknade upp alldeles nyss. När det gäller underlag och att ha tillräckligt med mål för att kunna bedriva ett domstolsarbete kan jag garantera Göran Norlander - det tror jag också att han har erfarenheter av från sitt eget hemlän - att Norrlandslänen med några hundra tusen invånare faktiskt har ett kraftfullt underlag för att kunna bedriva en bra verksamhet vid sina tingsrätter. De bevisar också i alla undersökningar att de både är kostnadseffektiva och har en bra målbalans. När det gäller kostnadseffekter säger Göran Norlander att det finns beräkningar på att man har gjort besparingar med de sammanslagningar som har skett. Det är det här som justitieministern säger precis tvärtemot. Han menar att det absolut inte längre är av ekonomiska skäl som man gör sammanslagningar utan att det är av kvalitetsmässiga skäl, så dra inte in ekonomin i detta! Och när jag har frågat om det inte finns några beräkningar gjorda på Justitiedepartementet om vilka kostnadskonsekvenser sammanslagningarna kommer att få säger han: Nej, det finns det inte, därför att det är omöjligt att kunna göra en beräkning av vad det kommer att kosta i framtiden. Det är det här som är det mest oroväckande, att man inte ens har en aning om vad det kommer att kunna kosta. Men det är inte bara kostnaderna som jag hakar upp mig på, utan det handlar också om rättssäkerheten. Det jag motsätter mig är att rättsapparaten flyttar ut från orten, från länet och från landskapet. Det skapar en oro för den enskilde i befolkningen som får ett väldigt långt avstånd till domstolen.

Herr talman! Besparingarna var inte syftet i första omgången, inte heller nu, men både Riksrevisionsverket och den utvärderingsgrupp som jag satt i och som Ragnwi lämnade har tagit upp vilka effekter sammanslagningarna fick. Man har inte tagit upp vilka kostnader det blev utan vilka eventuella inbesparingar som gjordes genom sammanslagningarna. Eftersom detta finns med nämnde jag det. Det här med avstånd skulle vi kunna prata väldigt länge om. I mitt hemlän finns en gammal före detta kommun och församling som heter Anundsjö. Till ytan är den större än Blekinge eller Sörmlands län. När vi i mina hemtrakter kommer till exempelvis Blekinge eller Skåne och vi får höra att man har si och så långt till någon plats dit man ska, då tycker vi faktiskt att det är ungefär som när vi ska gå till busshållplatsen. Så vi har väldigt olika begrepp när det gäller vad avstånd innebär. Precis som Jeppe Johnsson sade i sitt inlägg beror det på vilken ort i landet man bor i. Till sist, Ragnwi Marcelind, är det som sagt var inte av ekonomiska skäl som man gör sammanslagningar, utan det är för att skapa en slagkraftig och kraftfull domstolsorganisation och därmed ett rättssäkrare dömande för våra medborgare. Det är huvudsyftet med detta.

Herr talman! Göran Norlander sade att domstolarna måste ha en viss storlek för att klara rättssäkerheten. Då hoppade jag till i min bänk, för jag tycker faktiskt att det är en allvarlig anklagelse mot de lagmän och rådmän som dömer i rikets väldigt små tingsrätter, som finns i våra mer glesbefolkade delar av landet och som Göran Norlander själv talade om. Inte tänker ni väl lägga ned alla tingsrätter i dessa delar av landet, i inre Norrland och så vidare? Vilka bevis har Göran Norlander för att dessa domare dömer på ett mindre rättssäkert sätt?

Herr talman! Det är inget anklagande från min eller majoritetens sida mot de lagmän eller domare som utövar sitt ämbete. Så sent som i torsdags besökte jag och några kamrater från utskottsgruppen Ångermanlands tingsrätt, där vi hade ett ganska långt samtal med lagmannen som för övrigt har blivit utnämnd till årets chef - en mycket duktig kvinnlig lagman. Hon nämnde just att målen blir svårare och svårare. Tiderna förändras. Vi har EU-rätten med mera. Lagmannen sade att det är helt omöjligt att till exempel en domare eller ett fåtal domare ensamma ska klara av att behärska allting. Hon fann det nödvändigt att man specialiserar sig, och framför allt att man har ett antal kolleger som man kan rådgöra med. Detta är alltså inte mina ord, utan lagmannens. Flera andra lagmän har också sagt så här.

Herr talman! Det är i huvudsak ett storstadsproblem att vittnen och gärningsmän inte infinner sig till rättegångar. Men det förekommer även på andra orter - det kan vi inte förneka. Naturligtvis är det då en fördel med en liten ort, där man har lokalkännedom och lättare kan plocka upp folk och så vidare. Det håller jag med om. Men, Johan Linander, det här med närhet och personkännedom är inte bara fördelar. Jag träffar ganska många människor som gärna skulle se att rättegången skulle ske på någon annan ort där man inte är så känd om de skulle ställas inför en rättegång. Det skulle vara nämndemän som man inte känner och så vidare. Det är flera saker som man får lägga i vågskålen, och man kan inte säga att vare sig det ena eller det andra är bättre. Båda synpunkterna finns. Personligen skulle jag föredra att bli dömd till exempel i Stockholm om jag skulle drabbas av någonting. Om man kommer från en liten ort så är pressen mycket stor.

Herr talman! Det är jag som är Jeppe. Jag citeras ofta under det namnet i helt andra sammanhang, så det är lite smickrande att Göran Norlander nu stöttar sig på Jeppe när det gäller referensgruppen. Och visst var det en bra grupp - vi fick möjlighet att framföra vad vi tyckte. Däremot finns det naturligtvis, som Ragnwi har sagt, inga garantier för att vi fick med våra åsikter. Jag har inte fått med alla mina åsikter, och det kan jag inte heller begära. Jag hade mer som jag gärna hade velat få in. Göran Norlander konstaterar att jag, Göran Norlander och utredaren är överens om att det var en alldeles för kort tid att göra utredningen på. Sammanslagningen hade i vissa fall inte ens funnits i ett år. Min fråga till Göran Norlander efter detta konstaterande är: Hur kan Göran Norlander vara beredd att gå framåt och göra likadant i alla andra län också trots att utredningen har verkat under alldeles för kort tid? Göran Norlander och majoriteten är beredda att ta utvärderingen till intäkt för att detta var bra trots att utredaren räknar upp ett antal punkter där man bara har skapat förutsättningar men där inget annat har hänt.

Herr talman! Jag ställde upp på det eftersom både utredaren och vi som satt i referensgruppen på de flesta punkterna ansåg att det var för kort tid men att det fanns möjligheter. Man tror att det ska gå att ordna till en bättre beredningsorganisation där man ska kunna skapa bättre förutsättningar för fortbildning av personal och så vidare. De åsikter som bland andra Jeppe Johnsson drev om att man inte skulle ha kansliorter, vilket det riktades bred kritik mot, har regeringen och vi lyssnat till. Detta finns inte med i förslaget. Därför anser jag att man kan gå vidare. Men jag tycker också att det är viktigt att vi följer frågan noga. Om det efter en längre tid av reformeringen skulle visa sig att någonting skulle gå snett så tycker jag att man ska gå in och rätta till det. Det gäller till exempel Ängelholm.

Herr talman! Först när helvetet . nej, förlåt - nu sade jag fel! Jag tänkte citera Tage Danielsson, men jag ska inte göra det eftersom jag glömde bort hur det var. Sedan kommer i alla fall en rad om eftertankens kranka blekhet. Och det är mycket sådant som Göran Norlander sysslar med. Det står också så här i majoritetstexten: Det är dock uppenbart att investeringskostnaderna blir höga. Som utskottet tidigare uttalat utgår utskottet från att samtliga förändringar i tingsrättsorganisationen kommer att följas upp och utvärderas. Ja, då är det så dags - när man redan har lagt ned tingsrätterna! Säll är den som har som rättesnöre, att man nog bör tänka efter före. Först när helvetet gör stjärten stekhet, kommer eftertankens kranka blekhet. Där satt den! Det är mycket av att följa upp och naturligtvis utvärdera, Göran Norlander. Nu tar man bort de mindre tingsrätterna, som har visat sig vara ganska kostnadseffektiva och som avgör mål på ett bra sätt. Ska vi gå tillbaka till den gamla ordningen? Många tycker att det är skönt att inte dömas sån nära hemmet, sägs det här. Är det av hänsyn till offret eller hänsyn till gärningsmannen? Jag kan dela Norlanders åsikt om att det kanske är skönt att dömas 20 mil bort, helst utanför ens egen valkrets och så vidare. Men det kan ju inte vara något argument.

Herr talman! Jag kan hålla med om att det var ett dåligt argument, men tydligen bet det. Jag håller också med Jeppe om att man självfallet ska tänka efter före. Men jag tycker också att det är viktigt att ha modet att erkänna att man har begått ett fel om det nu skulle visa sig att man begår ett fel. Om det skulle upptäckas att vi har gjort några stora och grova fel så är jag den första att erkänna det, och då är jag också beredd att backa.

Herr talman! Alla delar i rättsväsendets kedja hänger samman, och ett viktigt gemensamt mål för det samhällsområdet är den enskildes rättstrygghet och rättssäkerhet. Rättssäkerhet och demokrati är självständiga storheter, men ändå tydligt länkade till varandra. Utvecklingen på rättsområdet måste bygga på att det finns ett gott förtroende i befolkningen för rättsstaten, och inte minst för domstolarna, för allas likhet inför lagen, för kompetens och för effektivitet. Det är några grundläggande aspekter som hela tiden måste genomsyra det förändrings- och utvecklingsarbete som våra domstolar nu genomgår. Det utvecklingsarbetet berör i mycket hög grad tingsrätterna. Sedan några år genomförs en systematisk reformering av tingsrättsorganisationerna. Det sker i en takt som också medger utvärdering och eftertanke. Reformarbetet siktar in sig på förändringar av såväl yttre som inre organisation samt ökad renodling av verksamheten och förbättringar av det processuella regelverket. Det är Vänsterns mening att det pågående reform- och utvecklingsarbetet av domstolarna är alldeles nödvändigt i en tid när förändringarna i samhället på de flesta områden är snabba och dynamiska. Reformarbetet utgår från en rad viktiga principer som också kontinuerligt ska utvärderas. Tingsrätterna ska finnas inom rimligt avstånd från medborgarna. Reformerna ska syfta till bibehållen tillgänglighet. De ska stärka beredningsorganisationen för att domarnas arbete ska bli mer renodlat. Målunderlaget ska vara tillräckligt stort och varierat för att möjliggöra ökad specialisering. Det är mycket viktigt att säkra rekrytering av personal till domstolarna och att kompetensutveckling sker. En bättre geografisk samordning krävs också med de närmast samarbetande myndigheterna. De här målens uppfyllande har varit föremål för granskning från Riksrevisionen i förhållande till de genomförda förändringarna av tingsrättsorganisationen. De har därefter dessutom följts upp i en utredning, tillsatt av regeringen. Man pekar i huvudsak på att de mål som har satts upp på många sätt är på väg att uppnås. Det ger oss en god grund för att gå vidare och fortsätta den nödvändiga reformeringen av tingsrättsorganisationen. Det finns anledning att fortsätta som hittills med att gå steg för steg, region för region. I Vänstern förutsätter vi att detta fortsatta arbete, precis som hittills varit fallet, noggrant kommer att följas och utvärderas. Herr talman! Alla de mål som jag mycket översiktligt har redogjort för är det viktigt att försöka uppnå. Jag vill för Vänsterns del understryka att detta förändringsarbete för oss i hög grad är en fråga om att garantera god rättssäkerhet för människor över hela landet, på mindre orter likaväl som på större. Därvidlag menar vi att det är helt avgörande att domarna och andra personalkategorier har en arbetssituation som gör det möjligt för dem att bibehålla och utveckla sin kompetens, delta kontinuerligt i vidareutbildning och ha kolleger att kunna samarbeta och diskutera med. Tingsrätterna ska med trovärdighet framstå som attraktiva arbetsplatser för att ny personal ska kunna rekryteras utan problem. De ska inte ha en så sårbar organisation att sjukledigheter eller föräldraledigheter hotar att lamslå verksamheten. Herr talman! I fokus för debatten om förändringar av tingsrättsorganisationen har främst stått sammanslagningar och nedläggningar av mindre tingsrätter och konsekvenser av dessa förändringar. Det är självklart mycket viktigt att föra dessa diskussioner. I Vänstern har vi stor respekt för att det finns kritiska invändningar mot det pågående reformarbetet - invändningar som värnar tillgänglighet och betonar att det inte är självklart att de största tingsrätterna alltid uppvisar den största effektiviteten. Det är sant, och det finns också kvitto på att en sådan insikt finns i det här betänkandet. Således konstaterar man att tingsrätter kan bli för stora, som i exemplet Stockholm. Det bör också åtgärdas. Det är därför bra att, som man föreslår i skrivelsen och i betänkandet, låta Domstolsverket återkomma med närmare förslag till förändringar och ny organisation. Debatten om tingsrätterna vinner naturligtvis på nyansering och lyhördhet, men det är Vänsterns mening att det pågående reformarbetet bör fortsätta i enlighet med de överväganden som görs i betänkandet. Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet JuU4.

Herr talman! Jag blir lite fundersam när jag hör Rolf Olsson säga "vi i Vänstern tycker" och så vidare. Jag skulle vilja fråga Rolf om han är säker på att han har hela Vänstern med sig. Han har i alla fall inte Vänstern i vårt län med sig. Owe Hellberg sade väldigt tydligt och klart här i talarstolen i går att han åtminstone vill vara med och arbeta för att vi inte ska lägga ned alltför många tingsrätter. Jag skulle vilja ställa några korta frågor. Rolf Olsson säger att tingsrätter kan bli för stora, som till exempel i Stockholm, men de kan också bli för små. Så använder han igen argumentet om sårbarhet vid sjukledigheter och föräldraledigheter. Men det finns ingen grund för de argumenten. De är tagna ur luften! De flesta mindre tingsrätter klarar detta ypperligt, och de klarar dessutom mycket bättre att åka på vidareutbildning och så vidare än vad de mycket stora tingsrätterna gör, som är alldeles för betungade med mål att ta sig an. Jag skulle gärna vilja veta vad det är som gäller. Ett annat argument som Rolf använder i debatten handlar om att det ska vara rimligt avstånd. Vad är ett rimligt avstånd? Är 30 mil ett rimligt avstånd?

Herr talman! Först och främst vill jag naturligtvis lugna Ragnwi Marcelind på den punkt som handlar om hur vi i Vänstern diskuterar om de här frågorna. Jag kan lugna henne med att Owe Hellberg och jag så sent som i dag hade en liten diskussion med anledning av gårdagens interpellationsdebatt. Vi var helt ense om att det är viktigt att fortsatt lyssna på de kritiska invändningar som har framförts från framför allt Hälsinglands representanter och människor i organisationen. Men vi ska inte gå händelserna i förväg. Vi ska titta på det förslag som Domstolsverket har på gång. Jag har god förtröstan i den frågan. Göran Norlander redogjorde för ett konkret fall som han hade stött på i en diskussion med en chef för en mindre tingsrätt i sitt hemlän. Jag kände igen situationen från andra håll i landet. Det finns alltså människor som upplever att det är problem med sårbarheten, och dem måste man också lyssna på. Det är viktigt att man inte bara lyssnar på sådana opinioner som är högljudda i vissa delar av landet utan också lyssnar på remissinstanserna, som ju i de flesta fall har varit positiva till de nu pågående förändringarna. Dem tycker jag att Ragnwi Marcelind också ska lyssna på.

Herr talman! Att remissinstanserna till slut har varit ganska positiva kan jag tala om vad det beror på. Ta till exempel tingsrätterna själva, som under åratal har levat under en oerhörd press och inte vetat vad som ska hända. Man har fått sina resurser beskurna och man har gjort nedskärningar på personalen. Det har varit en målmedveten strategi för att urholka den lilla tingsrättens alla möjligheter att överleva. När man då till slut ställs inför ett faktum tycker man att det är ganska skönt att det äntligen händer något, för man orkar inte kämpa i den ojämna kampen längre. När det gäller hur man ska hantera de mindre tingsrätterna och vilka som har kvalitet vill jag peka på några saker. Inte bara i mitt hemlän finns det mindre tingsrätter som på alla områden har visat oerhört goda siffror, både vad gäller målstatistik, ekonomi och annat. Så är det inte minst i mitt län, där man har bland landets bästa siffror i flera avseenden. Det måste alltså vara något annat som ligger bakom att man absolut vill lägga ned dessa tingsrätter. Det måste vara en annan tanke bakom centraliseringen, och Rolf kanske kan redogöra för denna. Jag tycker, precis som justitieministern framhöll i går, att det är viktigt att det väldigt tydligt läggs över på riksdagens mandat att besluta om den fortsatta nedläggningen. Det är ju det som händer nu som kommer att vara avgörande för befolkningen. Det avgörande är inte när man minskar från 97 till 72, men om man minskar från 72 till 34 eller 40 tingsrätter är det en oerhörd konsekvensskillnad. Det tycker jag är allvarligt. Då måste vi ha beredskap för de konsekvenser det hela för med sig. Jag hoppas att Rolf Olsson tar med sig detta till vänstergruppens fortsatta hantering av ärendet.

Herr talman! Jo då, jag tar med mig synpunkter härifrån. Framför allt tar jag allvarligt på de synpunkter som har framförts ute i landet vad gäller de mindre tingsrätterna. De är jätteviktiga i sammanhanget. Det är viktigt att vi inte på något sätt kör över de opinionerna utan lyssnar till helheten. I de kriterier som har satts upp för förändringsarbetet finns det en helhet och en plan som vägs samman i de beslut som sedan tas och har tagits i denna kammare. Där får vi då en möjlighet att utöva inflytande och förändra saker som vi tycker är felaktiga. Möjligheterna till inflytande finns. Värnandet om närheten är naturligtvis det första kriteriet, och det är ingen tillfällighet att det står som nr 1. Det är naturligtvis en grundbult i förändringsarbetet att det också i fortsättningen ska vara ett rimligt avstånd och en bibehållen tillgänglighet.

Herr talman! Ett spöke grasserar i Sverige. Det är centralismens spöke. Bäva månde alla som en gång trott på det lokala, det decentrala och möjligen också det federala. Så kunde man begynna den här debatten. Det är en travesti på Karl Marx och Friedrich Engels ur det berömda manifestet från 1848 som jag utgår från att talmannen har läst. Men på område efter område i detta samhälle pågår det just nu en mycket knivskarp och skönjbar centralisering och koncentration. Det gäller kapitalet, det gäller industrin, det gäller marknaderna, oavsett vilken, och det gäller kreditväsendet. Men det gäller också den offentliga verksamheten satt under hård rationaliseringspress. Det handlar om kommunerna, det handlar om landstingen, men det handlar framför allt om den statliga verksamheten. Myndighet efter myndighet, verk efter verk försöker övertyga riksdagen från tid till annan om nödvändigheten av att så att säga släppa upp myndighetsgränserna, centralisera, fokusera och koncentrera. Koncentrationen är alldeles tydlig inom alla de rättsskipande myndigheterna, och det är ju det som detta betänkande handlar om, och i det här fallet domstolsväsendet. Utskottet har gjort ett betänkande som delvis baserar sig på en felaktig sammanfattning av åtminstone en av motionerna, nämligen den motion, Ju470, som jag och fyra andra socialdemokrater har skrivit. Det står i utskottets betänkande att det bara skulle handla om Hudiksvalls tingsrätt. Men svaret är nej. Det handlar om hela tingsrättsorganisationen i Gävleborgs län där Domstolsverket alldeles nyligen via en utredningsman påstod att det bör vara en landskapsorganisation kvar - en tingsrätt i Hälsingland och en i Gästrikland. Nu har man fått nya direktiv och vill påskynda centraliseringen till vår residensstad Gävle som ligger i södra änden av vårt mycket avlånga län. Det säger vi nej till. Vi protesterar skarpt mot den tanken, vilket också framfördes till justitieministern i gårdagens interpellationsdebatt. Inte på en enda punkt av de uppsatta kriterier och verksamhetsmål som regeringen har för övrigt finns det några skäl till att fullfölja den centraliseringen till Gävle. För det första: Samtliga de tolv verksamhetsmål som är uppsatta och som också är mätbara klaras utomordentligt väl av Hudiksvalls tingsrätt och merparten även av Bollnäs tingsrätt. Det är två av landets effektivaste tingsrätter. För det andra: Inte ett enda av de långsiktigt säkerställda kraven som måste till för att få en stark överlevnad i tingsrättsorganisationerna missas av dessa två små tingsrätter. För det tredje: Inte på en enda punkt går det att bevisa att rättssäkerheten skulle vara i fara. Det finns ingenting i materialet som Domstolsverket hitintills har tagit fram som tyder på att nästa instans har ändrat på Bollnäs och Hudiksvalls tingsrätters beslut i någon större omfattning än andra tingsrätters. För det fjärde: Om man jämför det antal mål som dessa två tingsrätter tillsammans hanterar under ett år är det fler mål än de som passerar i Jämtlands och i Västernorrlands bägge tingsrätter, för att ta två jämförbara exempel. Och eftersom det finns två mycket framträdande västernorrlänningar i justitieutskottet på den socialdemokratiska sidan vill jag att ni lyssnar väldigt noga. Hälsingland har 10 000 fler invånare än både Ångermanland och Medelpad för sig och likaså fler än Jämtland. Ändå påstår man att Hälsingland ska bli av med sin tingsrättsorganisation. Jag tycker att det är fel. Däremot kan jag inte påstå att tonarter från den här kammaren som har framförts om att allt ska förbli som det är är bra. Jag tycker att man bör slå samman de bägge tingsrätterna i Hälsingland till en. Och jag bryr mig i detta läge inte om var den förläggs. Men jag menar att den ska vara kvar, inte minst, herr talman, därför att landskapet Hälsingland med sina 132 000 invånare och en yta lika stor som Ångermanland är det landskap som har burit landskapslagar längst i hela Sverige, förutom Västergötland. Dessutom finns Sveriges äldsta nedtecknade lag på Forsaringen, kyrkan i Forsa, sedan 1100-talet. Det är klart att om man berövade Hälsingland all tingsrättskapacitet vore det ett kulturhistoriskt illdåd. Och jag utgår från att de ministrar och de politiker som vill ta det beslutet tänker sig för väldigt noga innan det sker.

Herr talman! Det senaste inlägget var tänkvärt, även om utgångspunkten var lite olycklig med det beryktade manifestet från 1848. Jag ska ta ett annat exempel, denna gång från södra Sverige, på vad jag anser vara mycket olyckligt i detta betänkande, det vill säga majoritetens ståndpunkt. Kalmar län nämns explicit i betänkandet flera gånger. Där ska tre tingsrätter bli en med två tingsställen. Vad innebär det konkret? För det första kan man misstänka, vilket en del tidigare inlägg har indikerat, att dessa tingsställen lätt kan försvinna framöver, måhända bara genom ett rent administrativt förfarande utan att regering och riksdag blandas in. För det andra innebär det att i varje fall en domare och en notarie av de tio som kommer att finnas i Kalmar varje vecka måste tillbringa en dag på den inte alltför lysande vägen E 22:an, nämligen när de ska åka till Västervik. Det är faktiskt 15 mil dit och händelsevis även 15 mil tillbaka. Det innebär att det tar en dag. Det är mycket svårt att se hur detta ska bidra till en effektivare och bättre domstolsorganisation. På samma sätt är det naturligtvis även på andra håll i landet. Jag menar att en av statens absolut viktigaste uppgifter är att slå vakt om rättssamhället. Rättssamhället är dock åtskilligt. Det är goda lagar och goda institutioner. Det är bevarandet av nattväktarstaten i modern positiv mening, nämligen att människor ska kunna känna sig trygga till liv och lem och för sin egendom och att bovarna ska sitta i fängelse. Men i begreppet rättssamhälle ingår naturligtvis också en lokalt förankrad dömande verksamhet. Jag ska avsluta med att peka på en tragisk rättegång som pågår på ett helt annat håll i landet än i Kalmar län och som berörs i en ledare i Svenska Dagbladet i dag. Det handlar om rättegången i Arvika om ett mycket tragiskt mord. I slutet av artikeln som handlar om detta betänkande står det: "Om riksdagen beslutar i enlighet med majoritetsförslaget kommer en mordrättegång som den som nu hårdbevakas av ortsbor och lokalpress i Arvika att i framtiden äga rum på tiomila avstånd. För de berörda förvandlas rättvisan från något konkret och påtagligt till en abstraktion." Rubriken för ledaren, som rekommenderas för läsning av justitieutskottets ledamöter, är "Gör inte rättvisan till en abstraktion".

Herr talman! Nils Fredrik Aurelius och jag sitter i samma utskott. Vi har i grunden i den här frågan en likartad syn, nämligen att man inte kan gå hur långt som helst i centralisering av rättsvårdande myndigheter. Han tog exemplet med E 22:an som jag också har åkt på, och den är mycket besvärlig. Men då har du inte åkt på E 4:an mellan Gävle och Hudiksvall, min vän. Där finns Sveriges i särklass svåraste passage och som kommer att göra att man önskar sig ha ett snabbgående tåg i stället. Jag brukar åka med tåg på en sträcka om vilken det brukar sägas att den är mest förseningsdrabbad i hela Sverige. I går var tåget till Stockholm till exempel 1 timme 57 minuter försenat. Vad gör ni på SJ? Det uppstår problem om förbindelserna blir för långa och för krångliga. Då kommer också nämndemannaorganisationen att kollapsa moraliskt. Polisen får använda alldeles för mycket tid som inte betalas av Domstolsverket utan som ska finansieras av polisen själv. Inom åklagarväsendet, som redan är centraliserat, är man ärligt talat helt förtvivlad över detta, för att inte tala om alla vittnen som ska infinna sig. Advokaterna blir naturligtvis helt centraliserade till residensstaden. Om det nu är så viktigt för Myndighetssverige att koncentrera allt till residensstäderna, gör då om länskartan och lägg residensstäderna mitt i de här länen! Då kan man acceptera denna utveckling, men i de län där residensstäderna ligger längst bort menar jag att det är fullständigt fel. Nils Fredrik Aurelius och jag kommer säkert att kunna fortsätta med att försöka påverka justitieutskottet att i sin tur påverka regeringen. Vi är överens.

Herr talman! Det är lätt att replikera på detta. Det är ju roligt att vi som finns på den borgerliga sidan får lite eldunderstöd från Kenth Högström, dessutom med goda sakliga argument. Bara en enda liten fråga: Hur tänker du rösta?

Herr talman! Det var en mycket bra fråga, Nils Fredrik Aurelius. Jag deltog i interpellationsdebatten i går, vilket inte herr Aurelius gjorde. Vi fick i går goda löften från justitieministern. Han sade att ett regeringsbeslut inte kommer att tas förrän samråd med riksdagen har skett. Jag tolkade justitieministern så att han var mycket lyhörd för de argument som förts fram såväl i går och i dag som i motionstexterna. Jag utgår från att också majoriteten, bestående av socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister, tar till sig det som är sagt om de län där residensstaden ligger långt bort. Jag är helt övertygad om att ni kommer att väga in detta. Gör ni inte det i det andra skedet, kommer jag att rösta emot majoriteten, men inte i nuvarande läge. Jag har nu en stark förhoppning om att det kommer att kunna ordnas så att koncentrationstendensen leder till ett något annan resultat, åtminstone då det gäller Hälsingland. Kanske blir det så även i Kalmar, som ligger i den södra änden av sitt län, men det vet jag inte. I vart fall hyser jag en stark förhoppning om att sakliga argument som till exempel att alla de tolv verksamhetsmål som regeringen har satt upp uppfyllts två år i rad av Hudiksvalls tingsrätt som enda tingsrätt i hela landet. I fjol skedde det tillsammans med Enköping och året dessförinnan tillsammans med Katrineholm. Också i övrigt klarar man att hålla ihop verksamheten. Tillsammans med Bollnäs skulle Hudiksvall utgöra en utomordentlig grund för en landskapsbaserad tingsrätt. I dag kommer jag att rösta med majoriteten, men jag varnar den för att jag kommer att obstruera nästa gång, om det inte blir så som jag nu har sagt.

Herr talman! Det hade kanske varit kraftfullare om Kenth Högström hade gjort någonting radikalt i dag. Det finns en reservation 4 om det fortsatta reformarbetet, vilken jag kan rekommendera. Där sägs det bland annat att medborgarperspektivet, tillgänglighet och lokal förankring är mycket viktiga faktorer. Innan nedläggningsbeslut fattas måste ett helhetsgrepp tas och vidare utredningar göras. Det måste också finnas en bred politisk förankring. Detta borde tala för att åtminstone Kenth Högström i dag röstar för den reservationen.

Herr talman! Det är med mycket stort intresse som jag har lyssnat på debatten här i dag och på interpellationsdebatten i går, som jag också deltog i. Jag har - i varje fall som jag vet - till skillnad från övriga debattdeltagare drygt 30 års erfarenhet av att åtminstone varannan vecka arbeta som advokat i domstol. Jag har följaktligen ganska många personliga erfarenheter av en hel del av det som många debattdeltagare här har talat om och påstått. Oerhört många personer är engagerade i de här debatterna kring tingsrätterna och övriga domstolar. Det gäller inte bara här i kammaren utan vi har tydligt fått höra detta också ute i landet. Jag tycker att det är märkligt att Socialdemokraterna inte söker en större politisk grund att stå på när man vill genomföra de här förändringarna utan bara förlitar sig på sina stödpartier. En beskrivning av en bakgrund som ingen här har nämnt men som jag tycker att man faktiskt bör ha med sig skulle jag vilja hämta från ett PM som generaldirektören för Domstolsverket utarbetade i augusti. Det heter där: "Reformarbetet under senare år har med rätta kritiserats för att vara alltför ad hoc-betonat. Några samlade överväganden har inte gjorts. Att så inte skett har inte berott på någon ovilja eller oförmåga från justitiedepartementets eller domstolsväsendets sida. Det har i stället berott på att det tett sig meningslöst med hänsyn till det hårdnackade motstånd till reformer av detta slag som funnits på sina håll i den politiska världen." Detta borde för den politiska majoriteten i riksdagen ha ställt till funderingar om vad som är anledningen till att det finns ett motstånd ute i landet. Jag menar att detta är mycket enkelt. Skälen för att centralisera domstolsväsendet är så uppenbart svaga. Det är den enkla orsaken till att det finns ett motstånd. Liksom några av de övriga debattdeltagarna ingick jag i referensgruppen till den utredning som utvärderade några sammanläggningar. Man har tydligen lite olika uppfattningar om vad referensgruppen gjorde och inte gjorde, men jag har den uppfattningen att i de punkter där referensgruppen kom fram till ett samlat ställningstagande har utredarna helt klart anslutit sig till dessa synpunkter. I den mån vi hade olika uppfattningar kom dessa dock inte fram, och vi hade inte någon möjlighet att reservera oss. Jag vill ta upp några av de skäl som nu åberopas för att centralisera domstolsväsendet. Bibehållen tillgänglighet innebär väl ordagrant att man inte skulle flytta någonting alls. Ett bibehållande innebär ju att man ska ha samma avstånd och samma möjligheter. Så kan dock naturligtvis inte heller vi tolka det, utan man måste vara beredd att acceptera förändringar. En fråga som många ställt sig här är till exempel hur långa avstånd som kan accepteras när vi känner till problemen med inställande av rättegångar på grund av att tilltalade eller vittnen inte infinner sig. Jag vill lyfta fram en speciell tingsrätt i betänkandet, nämligen Strömstads tingsrätt. Den är en av de minsta som vi har i landet. Det finns många skäl till att inte ha så små tingsrätter som denna, där man bara har en lagman och en tingsfiskal. Men man har i Strömstad 40 % av sina brottmål relaterade till norrmän eller boende i Norge - som vittnen, som tilltalade eller som målsägare. Det är naturligt att det kommer att ställa till mycket problem när dessa personer i fortsättningen ska färdas till Uddevalla eller kanske hämtas i Norge, eller hur det nu ska lösas. Ett annat argument som har åberopats är sårbarheten. Utöver de domstolar som jag har träffat på tidigare i min verksamhet har jag nu rest runt till ett antal andra domstolar och tagit upp den frågan. Jag har inte någonstans fått besked om att några domstolsförhandlingar har ställts in på grund av att domare eller annan personal vid domstolen blivit sjuk. Jag har aldrig hört talas om detta. Det kan naturligtvis ha förekommit, men det måste vara ytterst sällsynt. De domstolar som har 3, 4, 5 eller 6 domare är inte sårbarare beträffande personalen vid sjukdomar. Det klarar man alldeles utmärkt. Är det attraktiva arbetsplatser i en domstol med 3-5 domare? För många är det attraktivt. För andra är det attraktivt att vara på en större domstol. För en del är det attraktivt att bo på en mindre ort. För andra är det attraktivt att bo på en större ort. När man tittar på sökande till de tjänster som har varit utlysta under senare tid visar det sig att det faktiskt inte har varit någon brist på sökande till domartjänsterna. Det går att titta i protokollet från Tjänsteförslagsnämnden. När det gäller kompetensutveckling säger domare man talar med att i den mån det finns kurser att gå som Domstolsverket arrangerar ställer domarna upp på detta. Det klarar man även på de mindre tingsrätterna. Det är inte heller något skäl. När det gäller specialisering säger Anders Eriksson, som är en mycket kunnig man i det här sammanhanget, att det är tveksamt om det finns något nämnvärt utrymme för specialisering i en domstol annat än i de allra största tingsrätterna. Ett skäl som åberopas är att man ska gå vidare och renodla domarrollen. Ingen här har i debatten nämnvärt tagit upp frågan om de stora domstolarna. Det är i de stora domstolarna i Malmö, Göteborg och inte minst Stockholm som vi har de verkliga problemen. Nu när besparingskraven ligger över dem har de enorma problem. Lagmannen i Stockholms tingsrätt skriver i sin handlingsplan från september 2003 så här: Det förefaller sannolikt att domare får ta över uppgifter som i dag utförs av notarier och domstolssekreterare. Seriösa ambitioner med rationalisering av verksamheten, renodling av domarrollen, förändring och utveckling av personalen kommer att få stå tillbaka för att med bristande resurser klara hanteringen av mål och ärenden. Det är så det kommer att se ut även om det blir en viss justering på grund av att regeringen har höjt anslagen till domstolsväsendet i budgetpropositionen. Sammanfattningsvis tycker jag för min del att man borde beakta de stora problem vi har i dag i de stora domstolarna i mycket högre utsträckning innan man går vidare med att lägga ihop mindre domstolar och skapa nya stora enheter där vi tyvärr enligt min uppfattning kommer att få se liknande problem som vi redan har vid de större tingsrätterna.

Herr talman! Ett av statens och våra huvudansvarsområden är rättstryggheten. Det ska finnas polis nära. Brott ska inte löna sig. Det ska finnas dömande verksamhet som snabbt kan agera och skapa rätt och rättvisa som medborgarna upplever tydligt och klart. Ändå präglas området starkt av Följa John. Polisen har centraliserats så långt i vissa stycken att medborgarna inte ser någon polis, och enklare brott lönar sig för alltfler. Tingsrätterna följer nu i det spåret. 1991-2001 såg vi den första vågen. Nu verkar riksdagens majoritet göra sig redo att ta nästa steg. Riksdagens majoritet verkar än en gång vilja godkänna den i mitt tycke bristande avvägningen mellan olika mål som regeringen har gjort. Riksdagens majoritet verkar vilja ge klartecken än en gång för större domstolar och specialisering. Regeringen har samrått. Så här kommer det att gå till även i fortsättningen. Det är jag övertygad om. Riksdagen vågar inte sätta klackarna i backen. Relativitetsteorin får på det här området ett nytt fält. Det gäller lokal förankring, som ska väga tungt enligt riksdagens bedömning. Det blir detsamma som centralisering. Små domstolar anses vara för svaga. Men frågan är: Är underlaget i tingsrätterna i Haninge, Sollentuna eller Solna för dåligt? Nej. Stora domstolar anses ju vara bra. Men det är Stockholms tingsrätt, som borde vara kronjuvelen för alla som hävdar de stora domstolarnas fördelar, som visar sig inte hålla måttet. Utredning har, som har relaterats tidigare, studerat utfallet 1999-2001. Riksdagens majoritet verkar ta alltför allvarligt på det och dra för entydiga slutsatser av utredningen. Jag tycker inte att man kan göra det. Trots det drivs utvecklingen nu framåt i rask takt. Det sägs nu att man inte gör det av ekonomiska skäl. Nej, det sker uppenbarligen av ideologiska skäl, och riksdagen får ta ställning. Det är nu återigen Följa John. Vem är då John? Är det riksdagen? Nej, knappast. Är det regeringen som riksdagen följer? Nej, knappast? Är det Domstolsverkets ledning? Ja, mycket tyder på detta. I ärendet tar riksdagen ställning till frågor som rör bland annat organisationen i Stockholmsregionen. Jag hade en debatt i våras med justitieministern där han såg fram emot ett långsiktigt hållbart beslut. Vi ser nu att innan riksdagen har tagit ställning i frågan och ställt upp på det regeringen säger om att Södertälje och Norrtälje tingsrätter inte ska beröras kommer nya förslag. De talar om att såväl Södertälje tingsrätt som Norrtälje tingsrätt ska bort. Detta är ett tecken på en mycket kortsiktig politik. Det behövs ett nytt samlat grepp. Det behövs en ny domstolspolitik. Riksdagen måste ha modet att tala om för Domstolsverket och regeringen vad som är rimliga avvägningar mellan olika mål. Jag yrkar bifall till Centerpartiets med fleras reservation om en ny domstolspolitik för Sverige.

Herr talman! Jag har vid ett antal tillfällen när jag satt i justitieutskottet deltagit i debatterna. Det finns en hel del som man känner igen. Argumenten mot nedläggningar och argumenten för de många goda små tingsrätterna kvarstår. En majoritet förstår inte de goda argumenten utan fortsätter en ganska märklig slakt på väl fungerande delar i det svenska rättsväsendet. Jag tänkte inte gå in i debatten. Men när jag lyssnade på Kenth Högströms sedvanligt vältaliga inlägg måste jag ändå ställa en fråga. Han tycker inte heller om den utveckling som presenteras med nedläggning av domstolar. Jag hoppas, herr talman, att det inte bara gäller verkligheten i hans eget hemlän utan att han är god generalist och ser till utvecklingen generellt i landet. Han känner en oro, och han tycker egentligen tycker som minoriteten i stora delar. Han känner sig nu lite lugnad i och med gårdagens debatt med justitieministern. Han känner sig förvissad om att när nästa gång departementet och ministern kommer att presentera någonting om reformeringen av rättsväsendet och domstolsväsendet, oftast i en skrivelse på vårkanten, kommer en hel del av de synpunkter som exempelvis minoriteten här har redovisat i sin reservation att tas fram. Jag tycker att det är väl naivt att tro detta. Jag vill fråga utskottets talesman: Delar han uppfattningen och förhoppningen hos Kenth Högström att justitieministern har tagit ett sådant intryck av detta att i den skrivelse som riksdagen får om några månader om det fortsatta reformarbetet kommer en hel del farhågor som minoriteten här har redovisat på skam och vi får se en ny inriktning? Herr talman! Verkligheten är att år efter år har departementet i tät dialog med Domstolsverkets ledning drivit fram en utveckling som om ingenting annat inträffar om ett par tre år kommer att innebära att en dramatisk förändring har skett av förstainstansrätterna, det vill säga tingsrättsorganisationen. Det innebär att mycket väl fungerande tingsrätter i Ljungby, i Värnamo - jag skulle kunna räkna upp långt fler - som både effektivitetsmässigt och i fråga om rättssäkerhet lever upp till det mesta kommer att slås ut. Delar utskottets socialdemokratiske talesman uppfattningen att vi nu framöver kommer att se en förändrad inriktning så att de förhoppningar som Kenth Högström här redovisat ska besannas? Eller är det bara en from förhoppning? Är det bara fråga om att ge intrycket att vi ska göra någonting och att ministern tar intryck? Det skulle vara mycket intressant att få lyssna till utskottets talesman på den punkten. Min uppfattning, herr talman, för att avsluta med den, är helt enkelt att Kenth Högströms förhoppning är en from förhoppning och ett sätt att slinka ifrån ansvaret för att i dag inte våga ta ställning.

Herr talman! Jag blev apostroferad av Anders G Högmark - inte en gång utan fyra gånger. Det är klart att då måste jag nästan försöka gå i något slags svaromål även om de frågor som Anders tar upp ställs till utskottets majoritetstalesman. Nej, jag betraktar inte min profetia från i går som en from förhoppning utan som en förhoppning. Det är en väldig skillnad. Jag tror mig förstå att man är beredd att pröva de argument som framfördes i gårdagens debatt, som har framförts i dagens debatt och som också har framförts av olika remissinstanser, nämligen att människor inte kan ha för långt till sin tingsrätt. Jag har studerat två parallella fall. Jag har ju redan tagit upp Västernorrland, Medelpad och Ångermanland. Men jag har också studerat två andra län. Det ena är Västmanland, det andra är Värmland. Jag konstaterar att Västerås ligger så till i Västmanland att man mycket enkelt kan pendla från såväl Köping och Sala som Fagersta till Västerås utan några större olägenheter. I Värmland, som är ett ytkrävande landskap, klarar man inom sju åtta mil av att komma till tingsrätten i Karlstad både från Arvika och Hagfors, för att ta två ytterligheter. Men vi har dubbelt så långt för 70 000-90 000 människor till vår länshuvudstad. Jag säger inte alls absolut nej till fortsatt centralisering och koncentration där det finns rationella skäl. Det finns många ställen där det här går att genomföra utan att äventyra rättssäkerhet, ekonomi eller nämndemannaorganisation. Men i vårt län, som ser ut som det gör, skulle det få stora negativa konsekvenser.

Herr talman! Kontentan av det Kenth Högström säger är ju egentligen att det finns en parameter, nämligen tidsavståndet. Det fysiska avståndet är det intressanta. Och i hans hemlän är det stora avstånd. Det är det kanske någon annanstans också. Men i övrigt ställer han sig bakom en centralisering av domstolsväsendet. Så det var mer ett regionalpolitiskt inlägg från länsbänken i Gävleborg det handlade om. Det handlade inte om vilka signaler det sänder genom samhället mer generellt att centralisera rättsväsendet och få just de effekter som Nils Fredrik Aurelius tog upp när han citerade ur artikeln i Svenska Dagbladet.

Herr talman! Mitt anförande inleddes ju med ett angrepp på hela den stora, starka centraliseringstendens som finns i samhället. Det handlar om kapitalets koncentration. Det handlar om kreditväsendets avlägsnande från svensk landsbygd. Det handlar om marknadens koncentration. Det handlar om verk och myndigheter. Område efter område genomgår samma centraliseringsakt. Men jag säger att det finns en fysisk gräns för detta där det blir improduktivt, där det blir kostnadsineffektivt och där rättssäkerhet och annat äventyras. Ingen kan inbilla mig att riksdagen skulle ge justitieministern möjlighet att lägga ned Lycksele tingsrätt, Sveriges ytstörsta tingsrätt. Avstånden skulle då bli enorma ut till kusten i Västerbotten. Ingen kan väl tänka sig att lägga ned Östersunds tingsrätt till förmån för exempelvis Sundsvalls tingsrätt? Det finns alltså en fysisk gräns, menar jag. Det är den fysiska gränsen, och även kostnadsgränsen och rättssäkerhetsgränsen, som jag har försökt framhålla för vårt län. Det är inte någon enkel historia att ta den debatten, för vårt län består ju också av en massa människor som bor i Gästrikland och tycker att Gävle fungerar alldeles utomordentligt. Jag konstaterar att om allt ska förläggas till residensstäderna så bör residensstäderna förläggas mer centralt. De ligger centralt i till exempel Västmanland, Värmland och - faktiskt - Västernorrland. Härnösand är centralt beläget. Men så är det inte i vårt län, och så är det inte i ett par andra län. Det är de länen jag nu försöker värna om. Sedan kan jag ta en debatt med Anders G Högmark och många andra om de andra centraliseringstendenserna i vårt land, som förresten är likartade i hela vår omvärld. Men någonstans måste politiker sätta en gräns och återföra det här till verkligheten.

Herr talman! Kenth Högström reagerar mot centraliseringen och tar upp några exempel. Jag är alldeles övertygad om att människorna i Ljungby, Värnamo, Stenungsund och Varberg - jag kan fortsätta den långa lista som finns i dialogen mellan Domstolsverket och departementet - också reagerar mot centraliseringen. Man kan ha olika uppfattningar, Jeppe Johnsson var inne på det, om tidsavstånd och avstånd i olika delar av landet. Jag tror knappast, herr talman, att vi får någon reformering av residensstädernas geografi på grund av att Kenth Högström eventuellt ser den kopplingen. Jag tycker att det här är en utomordentligt olycklig utveckling. Min prognos, herr talman, är att det kanske kommer att finnas enstaka socialdemokrater, som ju tillhör majoriteten, som känner något slags övertygelse - eller "förhoppning" var det, ursäkta - om att justitieministern ska ta intryck i sin dialog med Domstolsverket. Men jag skulle vilja karakterisera den förhoppningen som tämligen naiv. Vi kommer om några år att ha sett en total reformering av domstolsväsendet. Riksdagen har gång på gång markerat sitt intresse att göra något, men en majoritet har bara låtit det passera. Domen över det beteendet kommer att falla tungt.

Herr talman! Av artighet ska jag besvara Anders Högmarks fråga. Jag tycker att man ska göra det om en fråga riktas direkt till en. Jag hade inte möjlighet att lyssna till gårdagens interpellationsdebatt så jag vet inte vad justitieministern uttryckte för något. Därför kan jag inte svara. Men jag lovar att vi i riksdagen och i justitieutskottets majoritetsgrupp naturligtvis så objektivt vi kan ska försöka titta på de delar av landet som återstår.

Herr talman! Jag uppskattar artigheten från Göran Norlander. Sedan kan man säga att i sakfrågan är det ganska rimligt att utskottets talesman går in och lite grann värderar den information som justitieministern ger dagen innan en så här viktig debatt. Den ledde uppenbarligen till att den tidigare talaren, Kenth Högström, tog djupt intryck. Det måste vara vital information för utskottsmajoriteten att ta till sig. Jag kan bara konstatera att frågan kvarstår: Tar Göran Norlander, utskottets talesman för majoritetens del, intryck? På något sätt har han väl ändå fått de löften och utsagor som justitieministern kom med refererade för sig? Tar han detta på allvar på något sätt? Ser han någon möjlighet i skrivelsen och i den hantering som majoriteten har drivit under några år? Kommer tempot att reduceras och inriktningen att något förändras? Eller kommer man bara att konstatera att varje nytt förslag om att lägga ned den ena tingsrätten efter den andra ligger helt i linje med de riktlinjer som riksdagen ställde sig bakom år 2000, som det står i betänkandet?

Herr talman! Naturligtvis är det så att vi justitieutskottets majoritetsgrupp noga ska följa vad justitieministern säger. Jag hade planerat att vara med här i kammaren i går kväll. Tyvärr blev det så att debatten försköts, och jag hade ett besök inbokat sedan långt tidigare. Så jag kunde inte göra det. Men jag lovar att jag med stort intresse ska läsa protokollet och delge min kamrater i utskottet de intryck som jag får efter att ha läst protokollet.

Herr talman! Det är ju roligt att Göran Norlander ska ta del av vad justitieministern tycker. En annan fråga har ju faktiskt att göra med detta att riksdagen ska kontrollera regeringen, även om det kanske inte är så stort behov av det om man tillhör majoriteten. Frågan är vad Göran Norlander själv tycker om detta. Det är alldeles uppenbart att han i grunden har sympati för den politik som redovisas i betänkandet. Den bygger på att man med några antagna principer ska slå igen den ena tingsrätten efter den andra. Min prognos är nog ganska riktig, Göran Norlander. Om ett par år, i slutet på denna mandatperiod, kan Göran Norlander, och han ser mycket glad ut, konstatera att han tillsammans med några utskottskolleger har verkat för och fattat beslut om att lägga ned ett stort antal små, väl fungerande tingsrätter runtom i detta land. Vilka signaler det sänder till ett samhälle där rättsapparaten och rättssäkerheten ibland påstås erodera tror jag både Göran Norlander och jag kan vara överens om. Det är allvarliga signaler. Herr talman! Min prognos är som sagt att vi får se en fortsatt nedläggning av dessa tingsrätter med denna utskottsmajoritet, och det bör ju noteras.