Anf. 17 Bo Bernhardsson (S)
Herr talman! Beslutet som vi nu ska fatta innebär alltså, som vi har hört flera gånger, en mindre fördragsändring som ger euroländerna rättsligt stöd för att införa ESM. Det är det det handlar om.
Frågan har redan väckts i vilken mån man ska lägga sig i euroländernas politiska agerande. Självklart har vi rätt att lägga oss i, även om möjligheterna att få gehör är begränsade. Denna rätt att lägga oss i bottnar naturligtvis i att det som händer i eurozonen påverkar samtliga länder som är med i EU-samarbetet. Däremot är det självklart att möjligheten att verkligen påverka varierar beroende på vilken typ av frågor det rör sig om.
Jag ska ta ett exempel som är näraliggande i tid, där denna balansgång blir ganska tydlig. Det handlar om finanspakten. Vi socialdemokrater har sagt att vi är beredda att på vissa villkor delta i finanspakten. Men vi är inte beredda att ta på oss det finanspolitiska ramverk som finns i pakten, därför att vi har ett eget finanspolitiskt ramverk som vi beslutar om här i Sveriges riksdag. Så länge vi inte är medlemmar i euron kommer vi inte att underställa oss det här andra ramverket.
Däremot, och det är här balansgången och dilemmat visar sig, har vi sagt att Sverige alltid har ett intresse av att så långt möjligt ha inflytande och delta i samtal även om det som sker i eurozonen. Därför har vi lyckats, tycker jag, förhandla fram en lösning som är optimal och som vi ska ta ställning till i höst. Den innebär att Sverige kan vara med i finanspakten utan att egentligen vara med i finanspakten. Vi kommer att kunna vara med och delta, i varje fall i begränsad omfattning, i diskussioner om den här pakten och den fortsatta utvecklingen av pakten, men vi omfattas inte av den, för vi är inte euromedlemmar.
Det tycker jag ganska väl belyser precis detta dilemma. Det är klart att vi vill och har rätt att ha inflytande över det som sker. Samtidigt är vi inte medlemmar i eurozonen. Det här skulle kunna appliceras även på ESM, där jag i och för sig tror att vi har mindre möjligheter att få inflytande, men det är klart att vi kan tycka och lägga oss i hur det här utformas.
Flera talare har ägnat sig åt ESM:s större sammanhang, det vill säga den ekonomiska och politiska kris som nu sveper fram över Europa. Jag tänker också ta mig friheten att göra detta, för egentligen är det detta sammanhang som är det riktigt intressanta.
Man kan konstatera att den europeiska krisen rullar vidare, dag för dag, vecka efter vecka. Man kan dess värre också konstatera att pessimisterna blir fler och fler. Det är inget roligt konstaterande, men det är ett faktum. Nationalekonomen Lars Calmfors kanske inte ska räknas till pessimisterna, men han måste räknas till dem som problematiserar krisen. Han gjorde det i går i Dagens Nyheter. Om jag ska sammanfatta hans synpunkter som jag har uppfattat dem säger han ungefär så här: Det räcker inte med åtstramningspolitik. Det räcker inte heller att komplettera med investeringar. Efterfrågan måste stimuleras och det ganska brett. Fortsatt ökad skuldsättning kommer att bestraffas av marknaden med högre räntor, säger Calmfors. Euroobligationer må vara en god idé, men det blir dyrt inte minst för Tyskland.
Lars Calmfors hamnar till sist i den slutsatsen att åtstramningar och konsolideringsprogram i krisländerna måste kombineras med expansiv politik i framför allt Tyskland.
Calmfors problematiserar, och jag tycker att det är en välkommen problematisering. Han rundar dessutom av med att säga att det troliga är att klokt genomförda skuldnedskrivningar ökar eurons chanser att överleva. Det här är naturligtvis stora utmaningar.
Det finns även riktiga pessimister. Ekonomiprofessorn Simon Johnson, som för några år sedan var chefsekonom vid IMF, är en av dem. Han är övertygad om att Grekland måste lämna euron. Inte nog med det: I en artikel som han har skrivit tillsammans med en annan ekonom, Peter Boone, med titeln "The End of the Euro: A Survivor's Guide" - "Slutet för euron: En överlevnadsguide" - förutspår han hela det europeiska europrojektets kollaps. Han är inte ensam om pessimismen.
Herr talman! En grundläggande insikt som har vuxit sig allt starkare under krisen är att om man vill ha en gemensam valuta måste man också säga ja till långtgående finanspolitisk samordning inom eurozonen. Det finns de som hävdar att en valutaunion förutsätter en politisk union. Ända sedan krisen fördjupades för några år sedan har det pågått ett arbete för att just stärka den här samordningen för att förebygga kriser. Sexpacken och tvåpacken, den europeiska terminen och så vidare är politik som har vuxit fram just för att åstadkomma detta.
Det mesta av det rör inte Sverige direkt, eftersom vi inte är medlemmar av euron. Men när valutaunionen drabbas av asymmetriska chocker utvecklas det - det vet vi nu, om vi inte visste det förr - ett tryck att samordna och centralstyra. Det här är euroländernas dilemma, men det är också vårt, även om vi står utanför euron.
Jag sällar mig inte till de allra dystraste eller till pessimisterna, men en viktig poäng är att det duger inte enbart med samordning som innebär hårdare och tvingande regelverk, åtstramningar och strukturreformer som försämrar välfärden, löner och trygghetssystem. Det behövs inte minst solidaritet och resurser för utjämning. En del menar att det krävs mycket stora resurser för den typen av åtgärder.
Man behöver alltså inte vara pessimist för att komma fram till att den krispolitik som har satts i sjön så här långt är ett misslyckande. För varje nytt paket fördjupas problemen, och pessimisterna blir fler. Europrojektet och den europeiska krispolitiken är i svår obalans, och den obalansen måste rättas till.
Europeiska rådet har under en längre tid diskuterat tillväxt, sade statsminister Fredrik Reinfeldt innan han förra veckan for i väg till det extrainsatta toppmötet. Anders Borg och de andra ministrarna säger likadant när de reser och när de kommer hem. Jag skulle kunna säga att det är ganska mycket snack om tillväxten, men det är alltför lite åtgärder som främjar en sådan utveckling.
Rapporterna från Grekland handlar nu om dramatiskt sjunkande skatteintäkter. Recessionen gör att inte bara Grekland utan också andra krisländer, eurozonen och Europa blir fattigare med sämre förutsättningar att betala sina lån. Arbetslösheten och därmed misshushållningen med resurser växer.
Europa måste alltså få ett bättre balanserat krisprogram. Det handlar om att både gasa och bromsa sig ur krisen, precis som Sverige gjorde för att häva 90-talskrisen. Det finns ingen väg runt den uppgiften att återställa statsfinanserna i gott skick. Den som är i skuld är inte fri. Men åtstramningar för budgetbalans måste kombineras med investeringar och ökad efterfrågan. Konsolideringen av de offentliga budgetarna måste få ta tid.
I och med socialisten François Hollandes valseger i Frankrike har debatten förändrats i riktning mot ett mer balanserat program. De tyska socialdemokraterna och partivänner i andra länder för en diskussion i samma anda. Nya förslag ventileras: euroobligationer, projektobligationer, en annan roll för ECB, skuldavskrivningar - som också Lars Calmfors lyfter fram - och kanske framför allt tid. Krisländerna behöver tid. De kommer inte undan budgetkonsolideringen, men de behöver tid och de behöver få låna till uthålligt låga räntor.
Det finns ett ord som låter nästan likadant som "tillväxt". Det är ordet "tillit". Reformerna, konsolideringsprogrammen, måste ha människors förtroende. Jag tror inte att någon europé i dag inbillar sig att problemen kan lösas utan uppoffringar. Men människorna måste se att programmen leder framåt, ut ur krisen, annars riskeras hela det viktiga europeiska projektet.
I den kris som pågår, det har vi hört tidigare från talarstolen, ifrågasätts fackliga rättigheter, löner och trygga anställningsvillkor. Vi socialdemokrater har under hela krishanteringen, i den mån vi har kunnat påverka, jobbat för att värna respekten för nationell suveränitet på områden där EU inte har fått beslutskompetens. Vi har också så långt det varit möjligt värnat respekten för fackliga rättigheter, olika förhandlingsmodeller, nationella traditioner och förhållanden på arbetsmarknadsområdet. Vi har tillsammans med de fackliga organisationerna fått gehör för sådana krav vid utformningen av de sex lagförslagen om ekonomisk styrning när det gäller finanspaktens utformning, även om det är ganska små förändringar. Europluspakten sade vi nej till, bland annat mot bakgrunden att det redan fanns sådana förslag.
Vi motsätter oss den förordning, Monti II, som skulle inskränka strejkrätten. För första gången ser det ut som om subsidiaritetsprövningen har lett till att kommissionen har fått så kallat gult kort. Riktigt säkert är det kanske inte förrän man har analyserat de olika ländernas yttranden.
Vi ställer också, precis som Ulla Andersson, krav på ett socialt protokoll. Vi delar synen att det här krävs ytterligare åtgärder för att säkra löntagarnas rättigheter. Samtidigt får man inte sprida den illusionen att ett socialt protokoll i det här sammanhanget, i den stora kris som nu pågår, liksom skulle vara räddningen för Europas löntagare. Så är det inte. Det går inte att lagstifta och säga att löntagare inte får drabbas av försämringar när krisen är så djupgående som den är nu. Däremot är det viktigt, inte minst för en normalsituation, att vi får ett socialt protokoll.
Frågan har alltså väckts om vi skulle villkora den fördragsändring som vi nu behandlar med ett socialt protokoll. Vi skulle med andra ord ta fördraget och möjligheterna för euroländerna att inrätta den här krismekanismen som gisslan för att egentligen få det sociala protokollet. Vi är inte beredda att göra detta av flera skäl. För det första därför att Sverige inte är med i euron och inte berörs av ESM. Det kan därför uppfattas som ett oproportionellt tilltag. För det andra därför att jag är ganska övertygad om att det möjligen skulle försvåra inrättandet av ESM, som förresten redan är framförhandlad. Den ligger där och väntar på att införas. Det skulle inte stoppa införandet av ESM.
På den punkten har vi faktiskt erfarenheter att luta oss mot. Storbritannien försökte stoppa finanspakten, i och för sig med lite märkliga argument, eftersom man har vetorätt vid fördragsändringar. Det ledde till att man i stället för att göra en fördragsändring slöt ett avtal euroländerna emellan.
Vi ska absolut jobba vidare för att få ett socialt protokoll, men vi tycker inte att vi i det här sammanhanget, alldenstund vi inte heller är medlemmar i euron, ska ta fördraget som gisslan. Vi tror inte heller att en sådan politik skulle bli framgångsrik.
Det jag har försökt säga, förutom det sista, är att vi socialdemokrater tydligt ser att Europa behöver ett mer balanserat, bättre avvägt krisprogram, en bättre krispolitik. Det är naturligtvis i det sammanhanget som ESM ska sättas in.
Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.