Granskning av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning

Herr talman! År 1809 avsattes kung Gustav IV Adolf genom en oblodig statskupp. Det kan sägas ha markerat inledningen på en utveckling mot demokrati i Sverige, en demokrati där regeringsmakten och den offentliga förvaltningen står under tydlig kontroll. Denna kontroll syftar till att motverka maktmissbruk och godtycke och främja insyn, gott regeringsarbete och god förvaltning.

Efter statskuppen utarbetades 1809 års regeringsform. Två nyheter i denna regeringsform var justitieombudsmannen, JO, och riksdagens konstitutionsutskott, KU. KU fick uppgiften att granska att regeringen och dess ministrar följer lagar och andra regler medan JO fick motsvarande uppdrag i relation till den statliga förvaltningen och så småningom även den kommunala förvaltningen.

Alltsedan dess, alltså sedan mer än 200 år, granskar konstitutionsutskottet olika aspekter av hur regeringsmakten utövas.

Granskningen har utförts på olika sätt genom åren, men sedan 1990-talet är det fast praxis att KU varje år överlämnar två granskningsbetänkanden till riksdagen, ett för den så kallade höstgranskningen och ett för vårgranskningen.

Det vi nu debatterar är betänkandet som rör höstgranskningen hösten 2016.

Det som KU främst förknippas med är nog vårgranskningen, som bygger på en granskning av enskilda statsråd utifrån anmälningar från riksdagens ledamöter. KU och dess kansli lägger dock väl så mycket kraft på höstgranskningen.

Jag vill framföra ett varmt tack till utskottets ledamöter för gott samarbete i denna granskning och likaledes ett varmt tack till tjänstemännen vid KU:s kansli, under ledning av kanslichef Peder Nielsen, för hårt och skickligt arbete med granskningen.

Höstgranskningen kretsar varje år kring ett halvdussin ämnen som väljs ut av KU på KU:s eget initiativ. Det handlar om att studera och följa upp arbetsprocesser inom regeringen och i Regeringskansliet. Fokus är inte, som i vårgranskningen, på att ta ställning till om en minister förtjänar kritik eller inte utan på att analysera om olika ärendetyper hanteras på ett ur konstitutionell synvinkel tillfredsställande vis och att ge rekommendationer för framtiden så att regeringsarbetet kan utvecklas.

Jag vill här kort redovisa vilka ämnen den nu aktuella granskningen har behandlat och vilka slutsatser KU har kommit fram till.

Under rubriken Regeringens sammansättning och regeringsarbetets organisation har utskottet fortsatt att följa utvecklingen av antalet tjänstgörande i Regeringskansliet. Granskningen visar att antalet har ökat från 4 537 år 2015 till 4 642 år 2016. Antalet anställda kan låta högt men inkluderar alla anställda på Sveriges beskickningar runt om i världen och även alla som arbetar inom det statliga utredningsväsendet. Sverige har internationellt sett ett litet regeringskansli.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Granskning av statsrådens tjänste-utövning och regeringsärendenas handläggning

Vidare har utskottet gått igenom regeringsprotokoll från 2015, bland annat underprotokollen från Miljö- och energidepartementet och Försvarsdepartementet.

Detta är en granskning vars anor kan härledas ända tillbaka till 1809. Då, för 200 år sedan, läste utskottets ledamöter personligen igenom regeringens protokoll. Numera görs den formella protokollsgenomgången av tjänstemän vid utskottets kansli.

Vid varje höstgranskning brukar KU granska regeringens handläggning av en viss grupp förvaltningsärenden. Även om många förvaltningsärenden de senaste 20 åren har förts från regeringen till myndigheter eller domstolar avgörs ännu omkring 5 000 ärenden varje år av regeringen, och en hel del av dem är förvaltningsärenden.

Genomgången har denna gång avsett ärenden om överklagande av beslut om att utvidga eller upphäva strandskydd. Utskottet konstaterar att handläggningstiderna i flera fall är långa, och det förekommer långa tidsutdräkter utan att några handläggningsåtgärder kan identifieras.

I synnerhet när det gäller överklagandeärenden är det enligt utskottet viktigt att hålla handläggningstiderna så korta som möjligt eftersom handläggningen redan har pågått under en lång tid i olika andra instanser.

Utskottet framhåller betydelsen av en god bemanning i Regeringskansliet och menar att man inte kan skylla på personalbrist för att förklara långa handläggningstider. Vi pekar också på vikten av en effektiv och ändamålsenlig organisation och menar att det finns skäl att överväga om de nuvarande arbetssätten bör ses över för att skapa förutsättningar för en snabbare handläggning.

Utskottet har också granskat Utrikesdepartementets hantering av ärenden om barn i internationella förhållanden. Denna granskning kommer Annicka Engblom att kommentera för Moderaternas räkning, så jag säger inte mer om den här och nu.

I en annan granskning har utskottet gjort en genomgång av det parlamentariska inslaget i utredningsväsendet. Den kommer min partivän Maria Abrahamsson att behandla, så jag hänvisar till hennes anförande.

Vidare har utskottet granskat proportionalitetsbedömningen vid inskränkningar av den kommunala självstyrelsen. Bakgrunden är den grundlagsändring som trädde i kraft 2011 och som föreskriver att en inskränkning i den kommunala självstyrelsen inte bör gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till de ändamål som föranlett inskränkningen. Samtliga propositioner från 2011 och framåt har gåtts igenom.

Utskottet kan konstatera att i det stora flertalet lagstiftningsärenden som rör kommunerna har det gjorts en proportionalitetsprövning, som redovisas i propositionen. I några ärenden är proportionalitetsprövningen mindre tydlig eller saknas.

Utskottet framhåller att olika omständigheter som regeringen har lyft fram som skäl för att inte göra en proportionalitetsbedömning inte i sig är en grund för att avstå från en proportionalitetsprövning. Det kan handla om att ett lagförslag träffar kommuner och landsting som delar av ett kollektiv där det även ingår andra organ eller företag, andra arbetsgivare. Det kan handla om att lagförslag avser genomförande av EU-rätt, har tillkommit efter ansökan från berörda landsting, innebär att en befintlig skyldighet utvidgas eller innefattar bemyndiganden för regeringen att meddela föreskrifter som rör kommunerna. Det här menar vi inte i sig utesluter att en proportionalitetsbedömning behöver göras.

Om en prövning bedöms uppenbart obehövlig eller av något annat skäl inte är möjlig att göra bör skälen för detta tydligt redovisas i propositionen. Utskottet betonar också hur viktigt det är att möjligheterna att vidta mindre ingripande åtgärder än de som föreslås undersöks som ett led i proportionalitetsprövningen och att de övervägandena redovisas i propositionen. Utskottet förutsätter att åtgärder vidtas för att säkerställa rutiner för en mer systematisk och konsekvent tillämpning av proportionalitetsprövningskravet och att man får en ökad tydlighet och enhetlighet i redovisningen av proportionalitetsprövningarna.

Slutligen har utskottet granskat styrningen av vissa myndigheter under Näringsdepartementet, inklusive två affärsverk. Myndighetsdialogen utgör ett viktigt löpande och strukturerat inslag i relationen mellan regeringen och dess myndigheter, men dokumentationen av den utgörs, såvitt framgår av granskningen, endast av dagordningar, vilket försämrar möjligheterna att följa upp utfallet av mötena. Utskottet inskärper vikten av dokumentation vad gäller innehållet i myndighetsdialogen. Med bättre dokumentation förbättras möjligheterna för de inblandade att följa upp mötet. Förutsättningarna för KU:s granskning blir då bättre.

Vidare gör utskottet vissa uttalanden när det gäller den ekonomiska styrningen. Att riksdagen godkänner en investeringsplan för affärsverkens investeringar innebär inte i sig att riksdagen medger att ett ekonomiskt åtagande för staten får göras. När det gäller regleringsbreven anför utskottet att riksdagens beslut innebär att anslagen ställs till regeringens, inte myndigheternas, disposition.

Det är några exempel på påpekanden vi gör.

Som framgår av den redovisning jag nu har gjort har KU genomfört en noggrann genomgång av ett antal viktiga delar av regeringsarbetet och framfört konstateranden och rekommendationer av olika slag med det grundläggande syftet att regeringsarbetet hela tiden ska bli bättre. Insyn i och kontroll av regeringsmakten och regeringens arbete är ett viktigt inslag i en levande demokrati. Därigenom håller KU arvet från 1809 levande ännu efter två århundraden.

Granskning av statsrådens tjänste-utövning och regeringsärendenas handläggning

Med detta, herr talman, anmäler konstitutionsutskottet för riksdagen resultatet av den granskning som redovisas i detta betänkande.

(Applåder)

(forts. § 10)   

Herr talman! KU har i den så kallade höstgranskningen gjort vissa iakttagelser som kan bidra till att göra det offentliga Sverige lite bättre. Att den offentliga makten utövas på ett sätt som är förenligt med gällande lagar och regler och samtidigt effektivt och transparent är viktigt för att medborgarna ska ha förtroende för det demokratiska styrelseskicket.

KU vill i sitt ställningstagande betona vikten av att författningar kungörs i god tid så att tid finns för att kunna anpassa sig till nya regler. Lagar blir inte respekterade om de tillkännages men de facto inte kan följas. Därför behöver tillkännagivanden göras i god innan de träder i kraft.

En annan sak vi påpekar är de långa handläggningstider som finns i vissa förvaltningsärenden hos Regeringskansliet. Man hänvisar då ofta till personalsituationen. Det är inte en tillfredsställande ordning att ärenden blir liggande beroende på barnledighet eller andra orsaker. Det får organisationen ordna till så att man kan följa rimliga handläggningstider.

Regeringen förbereder en ny förvaltningslag som kommer till efter ett tillkännagivande från 2005 från de dåvarande oppositionspartierna, de borgerliga partierna och Miljöpartiet, tillsammans. Sedan gjordes en utredning som var klar 2010, men den råkade väl hamna i någon byrålåda och blev liggande under hela förra mandatperioden. Man har nu hittat den i byrålådan, och det kommer en proposition under våren. Där kommer skärpningar att ske i förslaget till ny förvaltningslag för att man ska komma till rätta med en del saker som är uppenbara problem.

En särskild problematik som KU har granskat i år är hur Utrikesdepartementet har hanterat ärenden om svenska barn som har omhändertagits av utländska sociala myndigheter. Man kan konstatera att UD och dess organisation inte är till för att agera mer likt sociala myndigheter i Sverige. Denna typ av ärenden är man inte alldeles van vid, och det har lett till att man i vissa fall inte har hanterat dem på ett tillfredsställande sätt. Det finns skäl att överväga vilka åtgärder som behövs för att dessa ärenden ska kunna handläggas på ett bättre sätt.

KU har också tittat på det parlamentariska inslaget i utredningarna och hur det har utvecklats. Vi konstaterar att i många fall tillgodoses behovet av allsidighet och effektivitet bäst om man gör parlamentariska utredningar där politiken och olika politiska riktningar kan påverka utredningsarbetet.

Antalet utredningar med parlamentariskt inslag har varierat kraftigt under utredningsperioden. Det verkar som att minoritetsregeringar ofta tillsätter parlamentariska utredningar, och det kanske man gör för att möjliggöra tillräckligt parlamentariskt stöd för lagstiftning. En tendens som kan ses är att antalet renodlade parlamentariska utredningar minskar medan antalet utredningar med annan typ av parlamentariskt samråd ökar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Granskning av statsrådens tjänste-utövning och regeringsärendenas handläggning

Det kan dock konstateras att om ett syfte med en utredning är att få en bred politisk förankring för en lagstiftning kan en parlamentarisk utredning vara att föredra. Det skapar möjlighet till kompromisser och samförstånd, vilket naturligtvis är särskilt viktigt i vissa frågor. Andra former kan vara att föredra om det handlar om mer begränsade utredningar eller om frågor där det viktigaste kanske är att oppositionen är informerad om den process som pågår.

Det är därför viktigt vilken utredningsform som väljs, och oavsett vilken form man väljer är det viktigt att olika uppfattningar som har framkommit under utredningsarbetet framgår när utredningen presenteras.

Enligt en grundlagsändring som trädde i kraft 2011 måste en proportionalitetsbedömning göras när den kommunala självstyrelsen begränsas. I huvudsak har detta fungerat bra, men det finns några avvikelser. De kan i huvudsak förklaras av tre skäl. Det första är att kommuner och landsting ingår bland många andra organ som drabbas. Det andra är att det kan handla om implementering av EU-regler i den svenska lagstiftningen. Det tredje är vad man kan uppfatta som en kodifiering av den praxis som redan finns.

Vad KU konstaterar är att detta inte är några orsaker till att man ska låta bli att göra en proportionalitetsbedömning. Om man gör ett undantag måste det tydligt framgå, och av vilka skäl. Att värna den kommunala självstyrelsen är en viktig del av den svenska demokratin som jag tror att många är rädda om.

Utskottets granskning av styrningen av vissa myndigheter under Näringsdepartementet föranleds delvis av iakttagelser som har gjorts under tidigare granskningar. Det gäller till exempel hur Sjöfartsverket kunde köpa helikoptrar för uppåt 1 miljard kronor utan att riksdagsbeslut fanns för denna stora investering.

Vår utredning visar att det saknas dokumentation av den kommunikation som sker mellan verken och Regeringskansliet. När denna dokumentation saknas finns det inte heller någon möjlighet till den typ av ansvarsutkrävande som föreskrivs i regeringsformen. Därför måste vi från riksdagens sida kräva att myndighetsdialogen dokumenteras på ett bra sätt.

Till slut vill jag som en hommage till min gruppledare Björn von Sydow uppmärksamma att utskottet också säger att det är av stor vikt att man långsiktigt tar ansvar för de viktiga kulturhistoriska samlingarna inom transportområdet, och då naturligtvis särskilt inom tågsektorn.

(Applåder)

Herr talman! Jag vill börja med att tacka mina utskottskollegor och även kansliet för ett väl genomfört arbete som vi har lagt ned mycket tid och energi på.

Jag vill nu be utskottet och kammarens övriga medlemmar att dra sig sina matematikkunskaper till minnes, för jag tänker jonglera lite grann med siffror.

År 1990 avgjordes 20 650 regeringsärenden. Samma år arbetade 1 786 personer i Regeringskansliet, vilket innebär att det var 11,56 ärenden per anställd och år.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Granskning av statsrådens tjänste-utövning och regeringsärendenas handläggning

Vi flyttar fram några år, till 2007. Då var motsvarande siffra nere i 2,44 ärenden per anställd och år.

I september 2015 fanns det 2 975 tjänstgörande i Regeringskansliet om man undantar kommitté- och utlandsanställda. Samtidigt kan vi konstatera att regeringen under 2015 avgjorde 5 007 regeringsärenden. Det gör att siffran är nere på 1,68 ärenden per år och anställd.

Vad vill jag då säga med det här lilla matteproblemet? Jo, herr talman, antalet anställda vid Regeringskansliet har näst intill fördubblats sedan 1990 medan antalet regeringsärenden under samma tid har minskat med 75 procent. Vilka andra arbetsplatser i Sverige skulle kunna beskrivas på det här sättet?

I runda slängar kostar varje avgjort regeringsärende ca 1,3 miljoner kronor. Då ska man dessutom ta i beaktande att den största ärendegruppen är nya anställningar till just Regeringskansliet.

Herr talman! Aldrig förut har så många gjort så lite som man gör just nu i Regeringskansliet. Apropå detta vill jag nu gå över till att tala om en annan sak som vi har tagit upp i det här betänkandet, nämligen det parlamentariska inslaget i utredningsväsendet.

En god ordning är naturligtvis att en fråga först utreds och remitteras för att sedan bli ett konkret lagförslag. Numera, herr talman, verkar det vara lite tvärtom. Ett statsråd beställer en utredning som har till syfte att lägga fram just det förslag statsrådet vill ha, och i slutet av dagen har regeringen en utredning som passar deras politiska idéer som handen i handsken.

Så här borde det naturligtvis inte gå till. Utredningsväsendet är rätt använt ett ypperligt instrument i den svenska förvaltningstraditionen. Fel använt blir det ett slöseri med tid och resurser. Därtill, menar jag, riskerar det att urholka betydelsen av den kvalitetsmärkning som kommittéstämpeln är tänkt att utgöra.

Utskottet har identifierat två utredningsformer med parlamentariskt inslag: parlamentariska kommittéer och parlamentariska samråd, som kan se lite olika ut. Det kan finnas olika skäl till valet av utredningsform med parlamentariskt inslag. Regeringskansliet menar att varje situation är unik. Detta bestrider jag naturligtvis inte, men samtidigt är det rimligt om liknande frågor också behandlas relativt lika. Det är bra för den demokratiska legitimiteten och för att erhålla en god slutprodukt.

Utskottet har funnit att om ett av huvudsyftena med ett utredningsuppdrag är att ha en bred politisk förankring kan en parlamentarisk kommitté vara att föredra. Genom en sådan utredningsform ges vi som oppositionspartier tillfälle att på ett så tidigt stadium som möjligt komma in i reformarbetet, och det ges då möjligheter till kompromisser och samförstånd i politiska frågor. Det är viktigt att utredningen inte är given på förhand så att oppositionen hålls som gisslan utan att regeringen genom aktuellt statsråd verkligen lyssnar in vad oppositionen har att säga.

När det gäller utredningar med parlamentariska referensgrupper eller annan form av parlamentariskt samråd visar granskningen att det i kommittédirektiven i regel saknas närmare uppgifter om hur det parlamentariska inslaget ska se ut och hur själva samrådet ska vara utformat. Inte heller anges hur resultatet av det parlamentariska samrådet ska tas om hand och hur det ska redovisas.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Granskning av statsrådens tjänste-utövning och regeringsärendenas handläggning

Genomgången som har gjorts av oss i utskottet visar också att redovisningen av de samråd som ägt rum varierar stort i de olika betänkandena. För att komma till rätta med det jag anfört och för att bibehålla allmänhetens förtroende för statsapparaten bör insynen och de parlamentariska inslagen i utredningar förstärkas och förbättras. Det tjänar alla parter på.

För närvarande pågår en översyn av kriterierna för redovisningen i kommittéberättelsen. Utskottet anför, och jag delar denna uppfattning, att även redovisningen av det parlamentariska inslaget i en utredning bör ingå.

Avslutningsvis, herr talman, vill jag meddela att utskottet också har gått igenom hur regeringen vid beredningen av sina lagförslag tagit hänsyn till den kommunala självstyrelsen. I korthet konstaterar utskottet, vilket är en uppfattning jag och Sverigedemokraterna delar, att det även här finns brister och otydlighet från regeringens sida. När KU nu överlämnar detta eniga betänkande förväntar vi oss därför att regeringen tar till sig av de synpunkter som vi nu har anfört.

Låt mig därför, herr talman, som en sista del i detta anförande, och även om julen nu är över, skicka med en liten önskelista till Regeringskansliet och till statsministern utifrån vad jag nyss har anfört.

Önskelistan har följande punkter: För det första tycker jag att det är viktigt att regeringen klarar av att återta kontrollen över sitt eget regeringskansli. Trenden att fler och fler anställda gör allt mindre måste naturligtvis vända.

För det andra måste regeringen respektera utredningsväsendet. När regeringen tillsätter nya utredningar ska man inte försöka styra utredningen genom att exempelvis tillsätta utredare enbart utifrån vilken partibok de har. Det gäller naturligtvis inte bara utredningar utan även andra utnämningar som regeringen ansvarar för.

Sist men inte minst på min önskelista finns punkten att regeringen måste freda den kommunala självstyrelsen. Att flytta makten uppåt som regeringen gärna har gjort när det gäller exempelvis EU har drabbat det här landet tillräckligt. Kommuners, landstings och regioners rätt till stort självbestämmande måste respekteras i stället för att inskränkas.

I detta anförande instämde Fredrik Eriksson (SD).

Herr talman! Konstitutionsutskottets granskning av regeringens handläggning föranleder ingen allvarligare eller djupare kritik, men precis som med all annan verksamhet kan regeringens arbete naturligtvis förbättras och förstärkas. Utskottet har därför en rad synpunkter och iakttagelser.

Jag vill i mitt anförande koncentrera mig till fyra områden. Det handlar om långa handläggningstider vad gäller strandskyddsärenden, det parlamentariska inslaget i utredningar, det kommunala självstyret och dokumentationen vid regeringens myndighetsdialog.

Jag börjar med långa handläggningstider vid strandskyddsärenden. Konstitutionsutskottet kan konstatera att det är oacceptabelt långa handläggningstider. De är ofta över ett år, och i några ärenden till och med över två år. Det här är inte en ny situation. Det har sett ut så tidigare också. Regeringen svarar att det är svårt att förutse arbetstider på grund av mängden ärenden och hur komplexa de olika överklagandeprocesserna är. Men eftersom det här har varit ett problem under en längre tid kan vi konstatera att det inte handlar om enstaka arbetstoppar utan om att departementet är systematiskt underbemannat. Det är därför glädjande att departementet svarar att man ser behov av att stärka enheten framöver.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Granskning av statsrådens tjänste-utövning och regeringsärendenas handläggning

Naturligtvis ska Regeringskansliet inte växa ohämmat, om jag får bolla tillbaka till Socialdemokraternas inlägg här tidigare, men ett departement får heller inte vara underbemannat i förhållande till det arbete man har att utföra.

Jag vill helt och fullt underkänna den matematik som Sverigedemokraterna för fram här. Att räkna på antalet avslutade ärenden per tjänsteman är inte relevant om man inte samtidigt tittar på ärendenas komplexitet och hur omfattande de är. Den matematiken är alltså falsk.

Vad gäller det parlamentariska inslaget i utredningar kan vi konstatera att det över tid har skett en förskjutning från parlamentariska kommittéer till ett ökat inslag av ensamutredare med parlamentariska referensgrupper. Utifrån den utvecklingen finns det skäl att se över och komplettera kommittéförordningen.

Jag hade själv under förra året, 2016, förmånen att ingå både i en parlamentarisk kommitté, Mediegrundlagskommittén, och i en parlamentarisk referensgrupp till Medieutredningen. Jag kan konstatera att arbetssätten skiljer sig åt som natt och dag.

I Mediegrundlagskommittén upplevde jag att samtliga partier bidrog väldigt konstruktivt till att hitta lösningar på svåra juridiska frågor. Och arbetet har resulterat i vad jag tror är en möjlighet för regeringen att återkomma med en proposition som är väl förankrad i riksdagen, där vi i slutänden kan få bred parlamentarisk majoritet.

Min bild när det gäller den parlamentariska referensgruppen till Medieutredningen är att de flesta partier inte deltog för att bidra med förslag till hur utredningens frågeställningar skulle lösas, utan de deltog mer för att inhämta information. Det är tämligen talande att vi i slutänden bara var två ledamöter i referensgruppen som deltog i den utvärdering av arbetet som gjordes.

Det är helt klart att parlamentariska kommittéer är att föredra om regeringens syfte är att på ett tidigt stadium försäkra sig om att ha bred parlamentarisk förankring för förslag. Om man vill använda sig av parlamentariska referensgrupper bör det tydliggöras vilket ansvar och vilket mandat referensgrupperna faktiskt har.

Vad gäller dokumentationen av myndighetsdialogerna behöver jag inte bli särskilt långrandig. Utskottet konstaterar att den enda dokumentation som finns är mötesdagordningar. Flera myndigheter önskar samtidigt någon form av minnesanteckningar, så att det ska vara lättare att följa upp och utvärdera myndighetsdialogerna. Om konstitutionsutskottet ska kunna fullgöra granskningen är det också nödvändigt att dokumentationen blir mer fullödig.

Avslutningsvis gäller det det kommunala självstyret. Vi är nog många här i kammaren som har erfarenhet av kommunalt arbete, och kanske har vi i den rollen varit kritiska till eller ifrågasatt när riksdag och regering på olika sätt har inskränkt det kommunala självstyret, om än med goda intentioner. När regeringsformen korrigerades 2011 infördes det därför en så kallad proportionalitetsprincip. Varje inskränkning av det kommunala självstyret ska vara motiverat utifrån vad man vill uppnå i slutänden. I förarbetena till lagen talades det också om att det i varje proposition ska göras en beskrivning av hur ett ärende påverkar det kommunala självstyret.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Granskning av statsrådens tjänste-utövning och regeringsärendenas handläggning

I utskottets granskning kan vi konstatera att det görs i de allra flesta fall. Av 83 propositioner som på olika sätt hanterar kommunala frågor har det gjorts en sådan proportionalitetsbedömning i de allra flesta fall. Men i 18 propositioner saknas en motsvarande bedömning. Det kan vara på det sättet att regeringen ändå har gjort en prövning och funnit att ett förslag har ringa påverkan på det kommunala självstyret. Men det ska i så fall tydliggöras i propositionen.

Utskottet menar överlag att regeringen måste vidta åtgärder för att säkerställa rutiner för en systematisk och konsekvent tillämpning av proportionalitetsprövningar.

Herr talman! Jag är egentligen inte förvånad över att Niclas Malmberg har invändningar mot mitt sätt att räkna. Han tillhör ett av regeringspartierna som har förordat att Regeringskansliet ska få ett ständigt ökande anslag.

Efter Niclas resonemang vill jag ändå ifrågasätta vad han menar när han säger att det är orättvist att räkna på det sättet. I betänkandet kan vi båda läsa hur det resoneras om vilka sorters ärenden Regeringskansliet hanterar i dag. Det är en sjunkande graf för antalet författningsärenden, medan antalet anställningsärenden har ökat.

Det finns säkert olika typer av komplexitet. Men tidigare behandlades över 20 000 regeringsärenden, som betydligt färre anställda kunde klara av. Jag har svårt att se att komplexiteten skulle vara så mycket större i dag. Men Niclas får gärna resonera kring det.

Herr talman! Till att börja med är utgångspunkten för Sverigedemokraternas kritik felaktig. Om vi tittar på utvecklingen över tid kan vi se att antalet tjänstgörande vid Regeringskansliet var som allra flest, 4 885, år 2009. Efter det har det varit en sjunkande trend. År 2016 var antalet 4 642.

Det är alltså inte på det sättet att den nuvarande rödgröna regeringen expanderar. Vi har tvärtom ett lite mindre regeringskansli än tidigare. Men sett tillbaka i tiden, om vi jämför med 1990, är det väsentligt många fler som arbetar på Regeringskansliet nu.

Min kritik mot det Sverigedemokraterna framför här är dock inte kopplad till siffrorna i första hand utan till att man inte analyserar det bakomliggande material som finns. Ingenting i Sverigedemokraternas anförande pekar på att ärendena skulle vara enklare nu eller ens likvärdiga. Vi kan se att många av de ärenden som hanteras inom Regeringskansliet är långt mycket mer komplicerade nu än en del av de som hanterats tidigare. Regeringen utförde mer enkla, administrativa åtgärder i början av 90-talet.

Herr talman! Det var i princip det Niclas sa i sitt anförande också. Han sa att vi inte vet hur ärendena såg ut, att ärendena kan vara mer komplexa i dag än tidigare. Jag efterfrågar vilket fog du har för det. I det betänkande som finns hittar i alla fall jag ingenting som skulle styrka den tesen över huvud taget. Vi kan snarare konstatera att den största ärendegruppen handlar om att man anställer nya personer till Regeringskansliet. Det kan inte rimligtvis vara ett så komplext ärende att det behövs betydligt fler personer för det. Det konstateras också att författningsärendena, som kanske borde vara mer komplexa, är en ärendegrupp som minskar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Granskning av statsrådens tjänste-utövning och regeringsärendenas handläggning

Du får gärna utveckla ditt resonemang, Niclas Malmberg, och svara tydligt på vilket fog du har för att hävda att ärendena i dag är så pass mycket mer komplexa att det behövs så pass många fler personer när de tar hand om så pass många färre ärenden.

Herr talman! Det har naturligtvis funnits en mängd komplexa ärenden även under tidigare mandatperioder. Om vi jämför 90-talet med nu kan vi se att det fanns många komplexa ärenden då också. Men utifrån den mängd ärenden som hanterades då fanns det sannolikt också en lång rad ärenden som var av enklare administrativ art.

Att anställa någon är däremot inte ett enkelt ärende. Det är inget man kan göra lättvindigt. Det kräver stor noggrannhet så att man får rätt personer med rätt kompetens.

Det vore önskvärt att Sverigedemokraterna som parti vinnlade sig om att vara mer noggranna när de anställer personer till sitt eget partikansli. Vi har alla läst om de personer som har funnits på Sverigedemokraternas partikansli och som har stark koppling till rysk propaganda. Det hade vi kanske sluppit om man var mer seriös vid sina anställningsförfaranden.

Herr talman! Konstitutionsutskottet har valt att under hösten 2016 granska hur regeringen har skött hanteringen av ärenden inom sju områden. Det har gällt

besluten om regeringens sammansättning och regeringsarbetets organisation

regeringsprotokollen och vissa förvaltningsärenden

UD:s hantering av ärenden om barn i internationella förhållanden

det parlamentariska inslaget i utredningsväsendet

proportionalitetsbedömningar vid inskränkningar av det kommunala självstyret

styrning av vissa myndigheter under Näringsdepartementet.

En hel del av detta har naturligtvis redan tagits upp i debatten.

Vårt KU-kansli har inom dessa områden funnit en del intressanta saker som jag vill lyfta fram. Det gäller bland annat debatten som just fördes när det gäller regeringsärenden. Antalet regeringsärenden minskade totalt sett med 276. Det som minskade mest var antalet författningar. Det som ökade mest var antalet anställningsärenden. Under 2016 ökade antalet anställda på Regeringskansliet med 92 jämfört med föregående år.

Att jämföra tyngden på ett ärende är dock svårt. Om man ser budgetpropositionen för hela landet som ett ärende och jämför den med ett anställningsärende är anställningsärendet i det avseendet naturligtvis ett ganska enkelt ärende.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Granskning av statsrådens tjänste-utövning och regeringsärendenas handläggning

Konstitutionsutskottet lyfter som vanligt fram vikten av att lagar ska kungöras i god tid innan de ska träda i kraft. Vi betonar i granskningen att myndigheternas handläggningstider, särskilt när det gäller överklagandeärenden, alltför ofta är orimligt långa. KU-kansliet har särskilt granskat hanteringen av överklaganden gällande strandskydd.

KU betonar att de långa handläggningstiderna ofta skapar dubbelarbete inom myndigheterna, men att det naturligtvis är de enskilda som drabbas hårdast av långa handläggningstider. Det handlar ofta om ekonomiska och personliga förhållanden av stor betydelse för de personer som har överklagat. Själv har jag också motionerat till riksdagen om de långa handläggningstiderna och hoppas verkligen att det i samband med den nya förvaltningslagens införande ska ske en förbättring.

Som ett resultat av granskningen av Utrikesdepartementets ärenden om barn i internationella relationer lyfter KU också fram betydelsen av snabb hantering. Snabb hantering är avgörande för hur man lyckas med de ärenden där barn förts utomlands av någon av föräldrarna. Vi i KU betonar att i ärenden, där svenska barn tagits om hand av sociala myndigheter i annat land, är det viktigt att säkerställa att Utrikesdepartementet ger ett konsulärt stöd i andra länder.

När det gäller det parlamentariska inslaget i statliga utredningar vill KU få en bättre information om vilka som ingår i utredningsarbetet och i vilka former referenspersonerna har medverkat i utredningsarbetet. Inte sällan är det nu så att medverkande politiker känner sig som gisslan i utredningar där de inte har kunnat vara med och påverka utredningarnas förslag. Den för ett tag sedan framlagda Medieutredningen är, som jag

ser det, en sådan utredning. Den utredningen skulle ha vunnit på att ha varit en parlamentarisk utredning i stället för en enmansutredning med en parlamentarisk referensgrupp.

Konstitutionsutskottet har funnit att i det stora flertalet lagstiftningsärenden som rör kommunerna har proportionalitetsbedömningar gjorts och redovisats. Men vi lyfter särskilt fram att de lagar som träffas av kravet på proportionalitetsbedömning också ska underställas Lagrådet för granskning. Det har hittills inte fungerat riktigt bra.

När det gäller den vårgranskning som vi genomförde under förra året fick KU erfarenheter av brister i styrningen av främst Sjöfartsverket. Utifrån det har nu KU granskat styrningen av Luftfartsverket, Sjöfartsverket, Trafikverket och Transportverket. KU efterlyser en bättre dokumentation av myndighetsdialogen och lyfter fram att riksdagens budgetbeslut ställer medel till regeringens förfogande, men det är först genom regeringens regleringsbrev som myndigheterna får tillgång till medel för sina investeringar.

Herr talman! KU:s höstgranskning av främst regeringens administrativa rutiner kan knappast betraktas som att ha lett till allvarlig kritik. Men det finns en hel del som regeringen och dess myndigheter kan sköta på ett bättre sätt och som vi har uppmärksammat i vår granskning.

(Applåder)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Granskning av statsrådens tjänste-utövning och regeringsärendenas handläggning

Herr talman! Mina kollegor har redan förtjänstfullt redogjort för ärendet på ett mycket pedagogiskt sätt, men icke förty finns det några frågor som jag särskilt har lagt märke till under det här årets höstgranskning.

För medborgare finns det nog ingenting som skapar en sådan irritation och misstro som långsamma eller ogenomträngliga ärendehanteringar. Vi har till stor del byggt samhället på att det ska finnas förtroende och förståelse för hur ärenden behandlas av våra myndigheter. Det ska ske skyndsamt, transparent och rättssäkert.

I årets granskning av förvaltningsärenden går KU igenom ärenden som gäller överklaganden av olika beslut om att utvidga eller upphäva strandskydd i vilka regeringen fattat beslut under 2015. Och, tyvärr, lämnar även årets granskningar av förvaltningsärenden en hel del övrigt att önska. Det gäller i princip samma saker som utskottet tidigare har konstaterat.

Handläggningstiderna är för långa, besluten är för krångliga att förstå, ibland på grund av det sätt som ärendet har handlagts på och ibland på grund av att språket har utformats så att det lika gärna hade kunnat vara på grekiska. Faktum är att det i många fall hade varit enklare om det hade varit på grekiska för oss som försöker att ta oss igenom denna textmassa. Sammantaget leder detta naturligtvis till att ärendebalansen ständigt byggs på med överklaganden.

Redan i granskningen 2014 uppmärksammade utskottet att Miljöprövningsenheten inte fungerade optimalt. Regeringskansliet framhöll en ansträngd arbetssituation för medarbetarna som en förklaring till långa handläggningstider. Nu finns det alltså skäl att återigen framhålla att det inte är godtagbart att handläggningen av olika ärenden som avser myndighetsutövning mot enskilda fördröjs på grund av att personalsituationen inte är tillfredsställande.

Departementet uppger förvisso att enheten harförstärkts med en tidsbegränsad anställning under 2016, och man ser behovet av ytterligare anställningar i framtiden. Trots det tycker jag att det är på sin plats att understryka - vilket utskottet också mycket tydligt skriver - vikten av att hålla handläggningstider så korta som möjligt eftersom långa handläggningstider drabbar enskilda och kommuner hårt.

Herr talman! Från strandskydd övergår jag till bortförda barn - utskottet har hand om många och breda ärenden. Utskottet har inom ramen för granskningen gått igenom akter som rör frågor om barn med svensk hemvist som olovligen förts bort eller kvarhållits i ett annat land samt ärenden där svenska barn omhändertagits av ett annat lands sociala myndigheter.

Barnärenden är en fråga som särskilt berör de flesta av oss. Bara tanken på att man skulle separeras från ens barn är olidlig - av vem eller av vilka skäl kan egentligen kvitta för den som drabbas - men särskilt svårt blir det nog om man inte känner att man får det stöd som man har rätt till och att fallet inte blir korrekt och komplett behandlat av de myndigheter som vi har lärt oss att lita till när det uppstår en kris. Det är en del av det så kallade samhällskontrakt som vi alla har tecknat.

Självklart är varje ärende unikt och därför extra komplicerat, och i fall som handlar om barn som olovligen förs bort eller kvarhålls i ett annat land måste man vara medveten om att UD i ärenden som omfattas av en konvention eller förordning inte äger processen självt, och att UD även i ärenden där varken en konvention eller förordning är tillämplig har begränsade möjligheter att lämna bistånd och än mindre att driva processen. Här råder nationell lagstiftning och det andra landets rättsprocess.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Granskning av statsrådens tjänste-utövning och regeringsärendenas handläggning

Men trots detta vill jag understryka vikten av att utskottet här framhåller betydelsen av att departementet inom givna ramar gör sitt absolut yttersta för att ärendena ska handläggas så snabbt och effektivt som möjligt och att även möjligheten att använda sig av diplomatiska kontaktvägar övervägs. Kort sagt: Vi måste använda alla tänkbara lagliga medel för att kunna förena föräldrar och barn. Dröjsmål i handläggningen av ärenden som avser myndighetsutövning mot enskilda eller förbiseenden till följd av personalsituationen är enligt utskottet inte godtagbart, som vi har poängterat tidigare, och särskilt inte i ärenden som dessa, skulle jag vilja poängtera.

Utskottet noterar att departementet avser att ta fram en vägledning där rutiner ska förtydligas. Av svaret framgår också att arbetet med att ta fram nya rutiner är prioriterat, även om det inte finns en fastställd tidsplan - något som jag tycker är beklagansvärt. Ingenting är nämligen så effektivt för att få fram ett arbete som en projektplan med en deadline.

Herr talman! Bara för att jag inte har tagit upp frågan om regeringens sammansättning, betydelsen av författningars ikraftträdande, vikten av det parlamentariska inslaget i utredningsväsendet, proportionalitetsbedömning vid inskränkningar av den kommunala självstyrelsen och så vidare innebär det inte på något sätt att jag inte inser betydelsen av den granskning och de uttalanden som utskottet gör. Jag vill bara säga att mina kollegor redan förtjänstfullt tagit upp frågorna och att jag därför instämmer både med dem och med utskottets höstanmälan 2016.

(Applåder)

Herr talman! Precis som utskottets ordförande inledde den här debatten med har vi två huvudsakliga granskningar. Vi i konstitutionsutskottet brukar åka runt och träffa olika organisationer och företrädare och presentera vårt utskottsarbete. Det är då framför allt vårgranskningen och utfrågningen av regeringen som vi är mest kända för.

Mindre känd är den höstgranskning vars resultat vi nu har att debattera. Denna är av mer administrativ karaktär. Icke förty är våra nedslag i de beslutsprocesser som regeringen gör av det hela och som vi granskar oerhört viktiga. För när det inte fungerar är det enskilda människor som kommer i kläm. Detta är vi satta att granska och så att säga ta bort från skrivbordet. Det här gäller särskilt när det handlar om att våra minsta medborgare, barnen, kommer i kläm. För dem har vi ett särskilt ansvar.

Att ett förhållande spricker är en tragik i sig, herr talman. När det finns barn med i bilden kompliceras det hela ytterligare, och självklart även för barnen. När barnen dessutom på olika sätt förvägras att träffa den ena vårdnadshavaren, kanske för att modern eller fadern för bort barnen ur landet, har vi ett särskilt ansvar.

Detta är ett internationellt problem i och med att flera länder är inblandade. Därför har ett antal internationella konventioner ingåtts, och dem har Sverige skrivit under och infört i sin egen rätt. Främst gäller detta Haagkonventionerna från 1980 och 1996, där det bland annat handlar om att säkerställa ett snabbt återförande av ett eller flera olovligt bortförda barn. Det handlar om att skydda rätten för vårdnad och umgänge för båda föräldrarna, och det ska även ses ur ett barnperspektiv.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Granskning av statsrådens tjänste-utövning och regeringsärendenas handläggning

Därtill har vi EU-medlemsstater en Bryssel II-förordning att förhålla oss till. Grundläggande för samtliga stater runt om i världen är barnkonventionen, som Sverige också har ratificerat. I de administrativa processer som det handlar om här har vi dessutom en nationell förvaltningslag med objektivitet och snabb hantering att beakta. Det finns alltså ett stort regelverk runt omkring.

Varje land som har skrivit under och antagit Haagkonventionen har utsett en central myndighet som ska hantera alla de kontakter som behövs vid ett olovligt bortförande av barn. I Sverige är detta Utrikesdepartementet.

Herr talman! Det är bland annat hanteringen av Utrikesdepartementets processer som vi i vår granskning har gjort en djupdykning i under hösten. Detta omfattar tiden januari till juni 2016, och det handlar om de öppna ärenden som föreligger, nämligen 24 stycken. Ärendena gäller som sagt olovligt bortförda eller kvarhållna barn eller barn som har sin hemvist i Sverige men som har blivit omhändertagna av sociala myndigheter i utlandet.

På UD finns något som heter konsulära enheten och civilrättsgruppen, KC-C, och denna enhet har huvudansvaret för detta. Dessa handläggare har en grannlaga uppgift att hantera med tanke på att i princip varje fall är unikt, även om vissa rutiner självklart ska vara gemensamma för dem. Men ärendena skiljer sig åt till sin karaktär, och detta ställer stora krav på handläggarna liksom på deras flexibilitet. Jag vill härifrån talarstolen rikta ett tack till de tjänstemän som arbetar på den här enheten, för jag förstår att de har en stor arbetsbelastning.

Något som är avgörande för hanteringen av bortförda barn är tidsfaktorn. Skyndsamhet i dessa fall är inte bara en viktig human faktor utan också avgörande för hanteringen av dem. Enligt Haagkonventionen kan man nämligen om ett ärende har dragit ut i över ett år faktiskt förvägra ett återförande av hänsyn till att barnet har rotat sig i sin nya miljö.

När vi har tittat på dessa ärenden har vi sett att de sträcker sig från 14 dagar till i flera fall många år. Detta är självklart ohanterligt. I UD:s egen broschyr till föräldrar vars barn har förts bort understryks tidsfaktorn. Det är viktigt att tjänstemännen på enheten också i sin arbetsmiljö får möjligheter att utföra sitt arbete. Det ligger därför ett stort ansvar på de högre ansvariga cheferna, och ytterst ansvarig är statsrådet Margot Wallström.

Några av de notat som vi i konstitutionsutskottet har gjort handlar exempelvis om ärendets avslutande. Det har förekommit att man har avslutat ett ärende utan att tillförsäkra sig om att föräldrarna är införstådda med detta. Det kan bero på olika orsaker. Man har kanske inte fått tag i dem, men då ska man uttömma alla till buds stående medel. Precis som Tina Acketoft från Liberalerna tidigare lyfte fram undrar även vi varför man inte använder ambassader och konsulat i större utsträckning.

Vi har också lyft fram ärenden som hamnar mellan stolarna. I de svar som vi har fått har man anfört att enheten tidvis haft en hög arbetsbelastning, att ärenden har överförts till en ny handläggare och att det har funnits sjukskrivningar. Allt detta är på KU:ska ej godtagbart. Man måste definitivt tillförsäkra sig att det finns en arbetssituation som gör att ärenden inte faller mellan stolarna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Granskning av statsrådens tjänste-utövning och regeringsärendenas handläggning

Det ska inte på grund av sådana faktorer gå så lång tid att det får en faktisk impact på själva ärendet. I slutändan kan detta till och med leda till att ett återförande inte kan göras till den förälder som har vårdnaden på grund av de konventioner som vi har ingått.

Jag vill kort sagt instämma i Tina Acketofts utläggning av detta ärende. Jag är uppfylld av detta och hoppas att vi också kan följa upp att man verkligen tar till sig de notat som vi i KU har gjort. Det gäller barnen, våra minsta, som är våra mest utsatta medborgare. Jag tror ingen här i kammaren har någon som helst svårighet att förstå hur det skulle kännas om man själv befann sig i denna situation.

(Applåder)

Herr talman! Jag tänkte ägna min tid till att tala om regeringens handläggning av vissa förvaltningsärenden, där vi har granskat överklaganden till regeringen i olika strandskyddsärenden. Denna fråga har översiktligt berörts av några av de föregående talarna. Jag instämmer i det de har sagt. Detta är en allvarlig fråga som förtjänar att upprepas, och jag tänkte göra en liten djupdykning i den.

Vi har i vår granskning fokuserat på fyra olika aspekter vad gäller handläggningstiderna. Vi har tittat på den totala handläggningstiden, på tidsåtgången i olika skeden då handläggningen tycks ha avstannat, på tidsåtgången mellan den avslutande skriftväxlingen och regeringens beslut samt tidsåtgången mellan det att överklaganden har inkommit och det att parterna har ombetts att komplettera överklagandena.

Några talare har redan nämnt tidsåtgången, men jag vill ge några exempel. Vi kan konstatera att i de flesta ärenden har den totala handläggningstiden uppgått till mellan sex och tolv månader. Det förekommer dock även ärenden som överstiger ett år, vilket ur rättssäkerhetssynpunkt är något oroväckande. Det finns i betänkandet dessutom exempel på ärenden som har pågått under två år och till och med under två och ett halvt år.

Ett par av de granskade ärendena tycks ha blivit liggande under en förhållandevis lång tid i olika skeden av handläggningen innan man vidtagit åtgärder och fattat beslut. I ett ärende framgår det att handläggaren vid departementet cirka nio månader efter det att överklagandet kom in för prövning förde ett samtal med länsstyrelsen för att fastställa hur förslaget hade kungjorts. Två veckor efter det fattade man beslut i ärendet.

Detta ger oss en bild av hur länge man låtit ärenden ligga innan man har gjort något. Det dröjer helt enkelt oskäligt lång tid innan åtgärder vidtas i dessa ärenden. Det finns såklart fler exempel i betänkandet, men jag nöjer mig med dessa för att belysa problematiken med den långa handläggningstiden.

Herr talman! Regeringen är ju inte en förvaltningsmyndighet i förvaltningslagens mening. Trots detta anses det viktigt att regeringen i regeringsärenden följer de principer som förvaltningslagen ger uttryck för, särskilt i de fall då regeringen uppträder som högsta myndighet i förvaltningsorganisationen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Granskning av statsrådens tjänste-utövning och regeringsärendenas handläggning

I förvaltningslagens 7 § framgår kraven tydligt: Varje ärende där någon enskild är part ska handläggas så snabbt, billigt och enkelt som möjligt, utan att rättssäkerheten på något sätt eftersätts.

Frågan om snabb handläggning har en central betydelse för enskilda människor, men även för myndigheterna. Detta har uppmärksammats i förarbetena till förvaltningslagen men också hos oss i KU. Om behandlingen i många av dessa ärenden drar ut på tiden skapas lätt stora ärendebalanser. Myndigheterna får då ägna en hel del tid åt att besvara frågor om ärenden som väntar på avgörande.

Det är dock den enskilde som blir hårdast drabbad av att ärendehandläggningen drar ut på tiden, vilket också några av de föregående talarna med all rätt har nämnt. Att i ovisshet behöva gå och vänta under lång tid på ett myndighetsbeslut som kanske gäller frågor som har avgörande betydelse för en persons ekonomiska eller personliga förhållanden kan förorsaka otrygghet och personligt lidande. Det kan i vissa fall också medföra ekonomiska förluster. Detta är således inte enbart en servicefråga utan handlar i högsta grad också om den enskilda människans rättssäkerhet.

Herr talman! KU har, som tidigare påpekats, vid flera tidigare tillfällen i olika granskningar av förvaltningsärenden uttalat att det är otillfredsställande med långa handläggningstider, och det konstaterar vi även denna gång.

Departementet har i sina svar till oss bland annat skyllt på den höga och svåra arbetsbelastningen och de olika ärendenas komplexitet och omfattning. Men det är trots detta inte godtagbart att sådana här lägen uppkommer i departementen, särskilt då departementen, som jag förstått det när jag läst handlingarna, säger sig ha förberett sig med bland annat extra personal.

Utskottet vill mot bakgrund av den aktuella granskningen också framhålla att det, i synnerhet när det gäller överklagandeärenden, är viktigt att veta att handläggningstiderna ska hållas så korta som möjligt eftersom dessa ärenden redan pågått under en längre tid innan de kommit till regeringen. Vi noterar i vår granskning att departementet har sagt att man aktivt arbetar med att försöka korta tiderna. Det tycker vi är bra, och vi följer gärna upp hur detta ser ut framöver. Men vi tycker att det är bra att detta arbete fortskrider.

Utöver betydelsen av att ha en god personalsituation är det, menar vi, även viktigt att inse att handläggningen av dessa komplexa förvaltningsärenden kräver en effektiv och ändamålsenlig organisation. Mot bakgrund av den iakttagelsen, herr talman, kan det finnas skäl att överväga om de nuvarande arbetssätten bör ses över för att skapa en så effektiv och ändamålsenlig organisation som möjligt och bland annat skapa förutsättningar för att enkla ärenden ska få ett snabbt avslut.

(Applåder)

Herr talman! Allt har ju i stort sett sagts, men allt har inte sagts av alla. Därför tänkte jag också säga några ord om det parlamentariska inslaget i utredningsväsendet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Granskning av statsrådens tjänste-utövning och regeringsärendenas handläggning

Utskottet har konstaterat att under den studerade perioden har andelen parlamentariska kommittéer av traditionellt snitt minskat, medan det har blivit jämförelsevis vanligare med särskilda utredare eller kommittéer i vilkas uppdrag det har ingått eller ingår någon form av parlamentariskt samråd.

Det låter kanske inte så dramatiskt, men det finns faktiskt anledning att vara observant på den här utvecklingen. Det gäller att värna vår stolta svenska tradition med ett utredningsväsen som är känt och beundrat i hela världen för att under mycket lång tid ha levererat gediget tröskade och parlamentariskt välförankrade utredningsbetänkanden. Det har bidragit till demokratiseringen av landet och gynnat Sveriges konkurrenskraft i förhållande till omvärlden.

Som KU konstaterar har det statliga utredningsväsendet ansetts utgöra ett inslag av grundläggande värde i svensk förvaltningstradition. Denna förvaltningstradition har som sagt tjänat Sverige väl och ska förhoppningsvis göra det också i framtiden. Därför är det ett oroande tecken när regeringar oavsett kulör stöper om vårt traditionella kommittéväsen till att allt som oftast mynna ut i en enmansutredning, med eller utan en parlamentarisk referensgrupp som sidovagn.

Visst kan det som utskottet konstaterar också finnas olika förklaringar till den här utvecklingen, som till exempel det parlamentariska läge som uppstår då en regering inte har egen majoritet i riksdagen. Då kan det vara bra för regeringen att på något sätt involvera oppositionspartierna, utan att för den skull låta utredningen få formen av en fullskalig parlamentarisk kommitté.

En annan omständighet är EU-medlemskapet. En rad utredningar tillsätts för att i Sverige genomföra EU-rätt, men ofta behövs då ingen parlamentarisk medverkan i själva utredningsskedet eftersom utredningens handlingsutrymme är begränsat - EU-rätten gäller i Sverige men ska implementeras. Samtidigt har regeringen redan förankrat den svenska positionen i EU-nämnden innan EU har gått till beslut. Det parlamentariska inslaget kommer tidigare.

Det kan också finnas andra godtagbara skäl till att andelen expertutredningar, med eller utan parlamentariska inslag, har ökat på bekostnad av mer tungfotade parlamentariska kommittéer. Men mot bakgrund av utredningsväsendets grundläggande betydelse anser utskottet att det ändå finns anledning till vissa kommentarer.

Utskottet konstaterar exempelvis att om regeringen vill säkerställa att det parlamentariska inslaget i en utredning fyller sitt ändamål bör syftet med det parlamentariska inslaget noga övervägas, och först därefter bör regeringen ta ställning till utredningsformen.

Om syftet är att regeringen ska få del av oppositionspartiernas inställning till vissa förslag, som i förlängningen kan godtas av riksdagen, menar utskottet att det typiskt sett är mer lämpligt med en parlamentarisk kommitté. Det är mer ändamålsenligt och därför att föredra, som vi hört upprepas här.

Om det i stället anses tillräckligt att någon form av parlamentariskt samråd ska ingå i en utredning bör man närmare överväga vilket syfte samrådet ska ha, i vilka former samrådet ska ske och, för det fall det är aktuellt, hur resultatet av samrådet ska redovisas.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Granskning av statsrådens tjänste-utövning och regeringsärendenas handläggning

Utskottet framhåller här att regeringen kan använda kommittédirektiven för att närmare ange riktlinjer för samrådens former och hur resultatet ska redovisas. KU konstaterar vidare att det mot bakgrund av den utveckling som har skett kan finnas skäl att se över bestämmelserna i kommittéförordningen och anvisningarna i Kommittéhandboken.

Slutligen menar utskottet att det på ett enkelt sätt måste gå att hitta information om till exempel en parlamentarisk referensgrupp är knuten till en viss utredning, liksom om vilka personer som sitter i referensgruppen för de olika riksdagspartierna. I regeringens kommittéberättelse finns i dag inte någon fullständig redovisning av detta slag. Det innebär att det fattas pusselbitar för riksdagens granskning av regeringsarbetet.

Och väl så viktigt: Hur ska väljarna kunna påverka oss politiker om de inte får reda på vilka uppdrag vi har?

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

Utskottets anmälan lades till handlingarna.