Gymnasieskolan

Fru talman! I går var jag ute på Södertörns högskola i Flemingsberg. Jag pratade med en hel del studenter där ute, och vi samtalade om många saker, bland annat om det liberala bildningsidealet och dess historia och om andra viktiga ideal som liberalismen står för, och om att man ska ge alla möjligheter att få utvecklas. Vad man sedan vill göra med sina möjligheter är det upp till var och en att själv bestämma över. Också den liberala synen på individen var någonting som vi diskuterade en hel del. Bland annat kom diskussionen upp om det här med statligt och privat, vem som driver verksamhet och så vidare. Jag brukar alltid tänka då: Är det detta som är det viktigaste, eller är det människan - eleven, vårdtagaren, individen - som är det viktigaste? Och mitt svar är självklart alltid att det är individen och människan som ska stå i centrum. Om man sedan väljer ett fristående alternativ eller offentligt driven skola spelar betydligt mindre roll. Jag fick också en fråga från en tjej där, som ganska nyligen hade börjat på högskolan. Hon sade: Ni säger att ni står för en kunskapsskola. Då undrar jag: Vad tycker ni om att man söker in på högskolan på de betyg som man fick i ettan? Själv, sa hon, tycker jag att det är fel att betyg från första ring ska väga lika tungt som de man får när man slutar. För mig var det skönt att kunna ge ett tydligt svar. Ja, Folkpartiet tycker att det här är fel. Vi vill ha ämneskurser som ger möjlighet att lära sig på djupet och att inhämta kunskaper, och att de betyg som man sedan får med sig från gymnasieskolan faktiskt också visar vilka kunskaper man har när man lämnar gymnasiet och går vidare. Det är detta som måste vara viktigt när man söker in på högskolan. Att få möjlighet att lära sig på djupet är ju en av de reformer som vi i Folkpartiet har för att höja kvaliteten inom gymnasieskolan, men vi har också många andra, fru talman. Några av dem tar jag upp här nu. Det gäller bland annat att försöka höja läraryrkets status. För att detta ska bli möjligt måste man naturligtvis också ha en lärarutbildning som kan ge den här statusen. Att en av tio lärare på gymnasiet har möjlighet att få en lektorstjänst är ett riktmärke för oss. När vi pratar om att också se individen är det inte bara ord utan något innehåll. För att tydligt förklara vad detta innehåller, bland annat, vill vi i Folkpartiet ha tvååriga yrkesprogram där de som är väldigt intresserade av att lära sig ett yrke har möjlighet att koncentrera sig på detta. Vill man läsa för att skaffa sig en högskolebehörighet ska det var möjligt, men vill man koncentrera sig på yrkeskurser och yrkesämnen ska man också kunna få göra det. Vi vill ha olika examina, och vi föreslår tre stycken. Man har ju olika mål i livet, och det ska man också tillåtas att ha. Vi vill ha en studentexamen som öppnar för studier vidare in på högskola och universitet. Vi vill ha en yrkesexamen för dem som vill lära för att kunna gå ut i yrkeslivet direkt efter gymnasiet. Vi vill även ha en lärlingsutbildning som har en mycket tydlig koppling mellan arbetsplatsen och det som man lär sig. Socialdemokraterna vänder sig mot detta. De låter inte eleverna själva få bestämma. Det finns stora problem i gymnasieskolan i dag. Antalet avhopp är gigantiskt och kunskapsnivåerna sjunker. Men det största problemet är ändå att det förs en politik som inte är förankrad i verkligheten. Den socialdemokratiska illusionen om hur samhället fungerar ställs framför lärarnas frihet att kunna vara professionella yrkesutövare och elevernas rätt att själva få välja vilken typ av utbildning som de vill ha och vilket livsmål de sätter upp. Jag kan aldrig komma ifrån att göra det ställningstagandet att eleverna själva ska kunna välja. Det är inte socialdemokratiska politiker i Rosenbad som ska ställa upp mål för eleverna, utan det är någonting som man avgör bäst själv. Här går det en skiljelinje, och den blir extra tydlig när man ser på skolpolitiken. Det finns en förhoppning om att en annan ordning är möjlig, och jag känner att det finns en kraft inom gymnasieskolan. Men för att detta ska bli möjligt krävs det en förändring, och det förpliktar oss liberaler att fortsätta att kämpa för en annan regering efter valet 2006. Avslutningsvis vill jag yrka bifall till reservation nr 4 i betänkandet.

Fru talman! Utanför Riksdagshuset är våren äntligen på väg med vitsippor och allsköns andra blommor. Det är inte ofta jag gör det, men i dag ska jag citera en gammal kommunistledare: "Låt tusen blommor blomma". Så borde det vara i gymnasiet, att alla får blomma och utvecklas, bli sedda och respekterade, vattnade med kunskap och ompysslade med trygg atmosfär. I gymnasieskolan läggs grunden för ett gott liv som vuxen, för studier och yrkesarbete. Där ska alla få plats. Där ska det finnas rum för alla elever att komma närmare förverkligandet av sina drömmar, oavsett om de nu vill bli rörmokare, kirurger eller om de väljer att byta yrkesinriktning under livets gång. Vi kristdemokrater vill se en trygg gymnasieskola som ger kunskaper för livet och bereder för lärande hela livet. Vi utgår från tre hörnpelare. Kunskap - skolan ska ge kunskaper som behövs. Ansvar - skolan är ett gemensamt ansvar för familj, elev och skolpersonal. Trygghet - ingen ska behöva gå till skolan med oro och ångest. I dag blommar inte alla blommor i gymnasiet. Var fjärde elev faller ur gymnasieskolan. Individuella programmet för dem som egentligen inte är behöriga att ens gå i gymnasiet har blivit det största. 9 000 hoppar av redan första året. Då hjälper inte att prata om utveckling när verkligheten visar en skrämmande, annorlunda bild, märk väl: en bild så väl underbyggd av olika undersökningar och fakta att ingen - förutom majoriteten - kan rulla tummarna och blunda. Det är en bild av en skola där unga människor inte blir bekräftade eller inte får de tydliga signaler och normer om vad ett liv som vuxen medborgare måste innebära, när normlösheten blivit norm. Och som om det inte räcker: De styrande politikerna vill av kollektivistiska skäl stöpa alla elever i samma form, likt tennsoldater. Men människor är inte - och ska inte vara - tennsoldater. Det behövs en skola som tar fasta på allas olikheter, samma unika värde och rätt till respekt, kunskap och trygghet. Vad beror det då på att det inte är så i dag? Ja, självklart beror det inte på alla de professionella, hängivna lärare och annan personal som ser till att skolan ändå hankar sig fram. Men de politiker som ser mellan fingrarna när elever far illa, när unga människor inte får den hjälp, den uppmuntran och det stöd de behöver, där ligger ansvaret. Fru talman! I politiken älskar man utredningar. Inget är så kraftfullt som att utreda, var det någon som en gång sa till mig. Inget är så kraftfullt som att kräva en utredning. Då borde alla politiker som värdesätter utredande ha fått sitt lystmäte när det gäller gymnasiet, för den skolformen har då sannerligen utretts. Under senare år har gymnasiet utsatts för en rad förändringar - en del bra, en del sämre. Senast var det Gymnasiekommitté 2000 som förväntades komma med radikala grepp. Till slut, efter många om och men, kom det förslag. Men så blev det remissförfarande och hela tänket sågades i hög grad. Socialdemokraterna fick då förstås kalla fötter och sydde ihop en proposition som bidde knappt en tummetott. På några punkter visade Socialdemokraterna och stödpartierna lite klarsyn. Ett första utkast till lärlingsutbildning kom, något som Socialdemokraterna med näbbar och klor tidigare motsatt sig, trots ihärdiga krav från oss kristdemokrater och från branscherna. Vi vill ju se en modern lärlingsutbildning som kombinerar yrkeskunskaper med kärnämnen, gärna på plats i företagen, en utbildning som har egen status som program. Nu införs i stället ett slags halvmesyr med lärlingsutbildning som valbart alternativ lite varstans. Det räcker inte. Vi kristdemokrater vill fortfarande se lärlingsutbildningen som en egen högstatuslösning. Några andra kristdemokratiska önskemål om historia som kärnämne och en ny gymnasieexamen tillgodosågs, även om vi tycker att en examen ska kräva godkänt i samtliga kärnämnen och ska kunna se olika ut beroende på elevens kunskapsinriktning. Det blir vare sig hackat eller malet när kvarnarna borta i Rosenbad malt färdigt, bara trött maktkonst föga inspirerande för någon. Fru talman! Nu är ju propositionen klubbad i riksdagen. Det återstår att fortsätta driva de förändringar som så innerligt väl behövs. Skolan ska handla om kunskap - det måste tydligen sägas - om yrkeskunskap och teoretisk kunskap, om kunskap som håller för livet och förbereder ett bra liv. För att se till att så sker vill vi ha nationella prov i fler ämnen och fler betygssteg. De nationella proven ska säkra att betygssättningen sker utifrån samma mål och kriterier i hela landet och stötta elever och lärare. Visst är det bra att regeringen tagit till sig kristdemokraternas önskemål om ämnesbetyg i stället för kursbetyg - detta för att komma bort ifrån den snuttifieringen. Men det räcker inte. Både Skolverket och Riksrevisionen har granskat betygen och funnit flera bekymmersamma brister. I Riksrevisionens rapport från förra året pekas på oklarheter i ansvarsfördelningen. Regeringen har inte gjort det den borde. Vi vill därför se en översyn av betygen så att de blir tydligare och rättvisare. Inför övergången från kursbetyg till ämnesbetyg får det inte heller bli som det har varit, att lärarna ska famla i mörkret på Skolverkets hemsida och surfa fram mellan olika versioner av kursplaner och betyg för de kurser som redan pågår. Det måste bli tid att genomföra nya planer och betyg på ett professionellt sätt där myndigheterna stöder skolorna och lärarna. Alla sorters kunskaper ska rymmas i skolan. Därför vill vi kristdemokrater se en uppgradering av yrkesutbildningen, inte enbart i lärlingsutbildningen utan överlag genom samverkan mellan skolan och arbetslivet. Det räcker heller inte att, som Socialdemokraterna så ofta gör, tillsätta små delegationer och myndigheter för att grubbla över problem - senast Yrkesutbildningsdelegationen. Tvärtom behövs större steg än så. Kristdemokraterna står bakom riksdagens beslut om en parlamentarisk översyn av de eftergymnasiala yrkesutbildningarna. Regeringen har i stället valt att tillsätta en egen utredning som ännu inte lämnat sitt betänkande, trots att den är försenad. Hur länge ska människor och företag tvingas vänta på en nationellt likvärdig och högkvalitativ yrkesutbildning? Att en sådan inte kommer till stånd hindrar både människor i deras utveckling och vårt lands tillväxt. Lika självklart borde det vara med fullvärdig valfrihet och kvalitet för alla elever. Självklart ska de fristående gymnasieskolorna få ge det individuella programmet. Det finns det också majoritet för om Miljöpartiet skulle lösgöra sig från den påträngande vänsterfamnen. För att främja ett jämställt samhälle - fritt från i dessa tider så uppskruvade och konstlade tongångar om konflikter - behövs ett medvetet arbete för att båda könen ska komma till sin rätt och inte fastna i märkliga föreställningar. Grunden är förstås att skolan behöver goda värderingar. Jag kan inte med min människosyn acceptera att en enda elev kränks och mobbas i gymnasiet. Tyvärr utsätts många för just detta. Därför vill vi kristdemokrater se ett starkare värdegrundsarbete på varje skola. Religionskunskapsämnet borde utvecklas till det naturliga hemmet för värderingsfrågorna. Ämnet ska ge god grund i kristendomens och andra livsåskådningars synsätt och ge eleverna möjlighet att reflektera över de etiska frågor och livsfrågor som berör alla oss människor. Herr talman! Vi kristdemokrater vill se en gymnasieskola med kunskap, trygghet och ansvar. Det är en skola där människor är människor, inte tennsoldater. Flytta in vårens mångfald i gymnasiebesluten så att vi ser en skola där tusen blommor verkligen blommar! Fört att främja det står jag givetvis bakom alla kristdemokratiska reservationer i betänkandet men yrkar för tids vinnande bifall enbart till reservationerna 12 och 22.

Herr talman! Jag väljer att använda mina minuter till att tala utifrån några av de funderingar som Vänsterpartiet har och som vi också har formulerat i några reservationer. I utredningen Den könsuppdelade arbetsmarknaden pekas på vikten av att föra en politik som luckrar upp de stelheter som är starkt förknippade med kön som finns på arbetsmarknaden. Det vill säga en politik som avlägsnar både synliga och osynliga hinder som finns för kvinnors och mäns fria val. Utredningen ger ett antal förslag på åtgärder inom ramen för Skolverket, Myndigheten för skolutveckling och olika arbetsmarknadspolitiska program. Jag kan som vänsterpartist instämma i många av förslagen. Jag vill peka på vikten av att satsningar som syftar till att få kvinnor att göra otraditionella utbildnings- och yrkesval ges fortsatt prioritering, samtidigt som vi anser att regeringen ska förtydliga och konkretisera uppdrag till berörda myndigheter i syfte att öka mäns deltagande i kvinnodominerade yrken. I första hand gäller det kanske Myndigheten för skolutveckling, som ska få i uppdrag att utarbeta kurser i enlighet med det koncept som tidigare använts för flickornas kurser i teknik, det vill säga kurser som ger pojkar möjlighet att pröva på yrken inom vård, skola och omsorg. Skolverket bör också få i uppdrag att granska den arbetsplatsförlagda verksamheten, som i dag bedrivs för elever inom grund- och gymnasieskolan, för att se att den överensstämmer med de skrivningar om jämställdhet som finns i läroplanerna. Myndigheten för skolutveckling borde se till att gruppen praktikhandledare, mentorer och studie- och yrkesvägledare får kunskap om hur man aktivt kan arbeta för att bryta könstraditionella mönster, inklusive yrkesvalet. I samband med detta yrkar jag bifall till reservation 8. Herr talman! I dagens samhälle blir de val som varje individ ska göra alltfler och alltmer avgörande. Det ställer stora krav på individen. Det gäller att veta vilka val som ska göras, när och vilka konsekvenser de får. Det handlar också om att skaffa sig information, kritiskt granska och dra slutsatser. För den som går på gymnasiet handlar valen om fortsatta studier och om att ta sig ut på arbetsmarknaden. Det är det viktigt att ha kunskap om. Också i livet som familjemedlem, partner eller konsument gör vi dagligen mängder av val. I ett samhälle som kännetecknas av valfrihet gör sig skillnader i individers förutsättningar gällande på ett nytt sätt. För möjligheten att göra väl grundade val är faktorer som socioekonomisk bakgrund och föräldrarnas utbildningsnivå saker som spelar stor roll. Det finns en uttalad målsättning om att minska snedrekryteringen till högskolan. Val ska göras utifrån individuella intressen och egen förmåga - inte utifrån traditionella könsmönster, socioekonomiska möjligheter eller etnisk bakgrund. Inte heller ska man hindras utifrån funktionshinder eller sexuell läggning. Gymnasieskolan är en viktig länk, inte bara för att man ska uppfylla de formella kraven för antagning till högskolan utan också för att ge kunskaper om valmöjligheter, ansökningsförfarandet och livet som student eller arbetande. Det finns många situationer i vuxenlivet som man kanske kan känna sig skrämd av när man är ung. Det vi ofta talar om som vett och etikett handlar inte bara om reglerna för beteende vid en fin middag utan över huvud taget om hur man uppträder i olika livssituationer - om anställningsintervjuer, om hur man hävdar sin rätt som konsument och om kontakt med myndigheter, liksom om olika mer privata situationer, relationer med partner, föräldrar, barn och andra medmänniskor. I regeringens ungdomspolitiska proposition tas steg i rätt riktning genom den kursplaneöversyn som uppdragits åt Skolverket. Där är uppdraget att överväga hur kunskaper i arbetsrättsliga frågor kan ges ökad betydelse. Gymnasieskolan måste ta ett större ansvar än tidigare för att ge eleverna en god kunskapsbrunn för livet efter gymnasiet och för alla de val som ska göras. Därför menar vi att uppdraget till Skolverket bör utökas ytterligare. Jag kan ta några exempel. Förutom att man får kunskaper i arbetsrättsliga frågor är det viktigt att man under gymnasietiden får klart för sig vilka studievägar som finns, kunskap om studiemedelssystemet, kunskaper i olika konsumenträttsliga frågor, kunskap om hur man gör när man söker arbete, kunskap om bostadsköer, hyreskontrakt och om de rättigheter och skyldigheter som hör ihop med det. I det här sammanhanget kommer det naturligtvis också in frågor om sex- och samlevnadsundervisning. Jag tror att vi skulle vara betjänta av att Skolverket fick ett vidgat uppdrag. Livet efter gymnasiet är rikt på möjligheter. Gymnasieskolan ska ge eleverna redskap att hantera dessa möjligheter. Den kunskap som erfordras är så omfattande att det skulle behövas utrymme för ett nytt ämne i gymnasieskolan. Vi från Vänsterpartiet avstår dock från att i detta läge föreslå något nytt ämne. Vi vill inkludera den kunskap som jag har försökt tala om i befintliga ämnen. På det sättet kan gymnasieskolor också inspireras till att utveckla lokala kurser inom området. Genom ändrade direktiv till Skolverket angående den kursplansöversyn som pågår vill vi från Vänsterpartiet inkludera det mest basala kunnandet om livet efter gymnasiet inom ramen för befintliga ämnen. Avslutningsvis, herr talman, yrkar jag bifall till reservation 20.

Herr talman! För Centerpartiets del gör vi storsatsningar inom grundskolan. Det kommer jag att utveckla i nästa veckas debatt. Anledningen till den satsningen är 27 906 - elever, alltså. Det är 27 906 elever som inte har klarat skolan med godkända betyg. Det är var fjärde elev. När gymnasiereformen sattes i sjön 1992 var Centerpartiet en av påhejarna. I reformen fanns många riktiga förslag om ökad valfrihet och större samverkan mellan ämnena. Ett led i den reformen var att ge alla elever grundläggande högskolebehörighet. Centerpartiet trodde ärligt att det var möjligt att klara det med dagens djupa kunskap om pedagogik och elevers olika inlärningsstilar. Behovet av ett livslångt lärande, av att kunna gå vidare och fortbilda sig hela livet, är stort och kommer att bli ännu större. Alltfler människor byter under sin yrkesverksamma tid arbetsgivare, och alltfler byter dessutom spår i yrkeslivet. Om det kunde vi till exempel läsa i gårdagens DN. 78 % har i dag inte det jobb som de är utbildade för ett år efter examen. Många av dem är arbetslösa, studerar något nytt eller har ett jobb som de inte är utbildade för. Bara var femte fick det jobb de studerade till enligt den kartläggning som DN har gjort. I stället för en skola som ger alla en ärlig chans har vi fått en skola som stänger dörrarna till jobb och livslångt lärande för alltfler. Det är slutsatsen när vi konstaterar att 25 % av alla avgångselever förra året tvingades lämna gymnasieskolan utan slutbetyg. Det leder i sin tur till ökat utanförskap och ökad långtidsarbetslöshet bland ungdomarna. Störst är misslyckandet när det gäller de elever som vi redan från början visste behövde extra mycket stöd eller särskilt anpassad undervisning för att klara av gymnasiet. Bara var femte elev som började på det individuella programmet år 2000 kunde lämna gymnasiet 2004 med slutbetyg - alltså bara var femte elev i IV-programmet! Antalet elever på det individuella programmet har vuxit så mycket att det är gymnasieskolans näst största program. Tydligare går det inte säga det: Tanken med en gymnasieskola som gav alla möjligheter att gå vidare till högskola eller universitet var god, men den visade sig svår att infria. Följden har i stället blivit att många elever har fått en svårare situation. Varje år får tiotusentals ungdomars självförtroende en knäck då de får uppleva att de inte duger och inte kan leva upp till de krav som utformats enkom med tanke på den högre utbildningen. Herr talman! Centerpartiet ställer sig frågan: Varför är det så? Vad kan vi göra? Vi i Centerpartiet vill se en gymnasieskola som erbjuder eleverna tre olika utbildningsvägar. För det första är det ett program som är högskoleförberedande. Den elev som är mogen att redan i gymnasieskolan skaffa sig behörighet till högskolan ska kunna göra det. Det är en självklarhet. För det andra är det ett yrkesförberedande program. Den elev som på grund av skoltrötthet eller av andra skäl vill skaffa sig en gymnasieutbildning men inte är motiverad att läsa in en högskolekompetens ska kunna välja en yrkesförberedande väg i gymnasiet. Det innebär inte att vi gör avkall på kunskapshöjd och kunskapsinnehåll i ämnena. Det betyder att eleverna inte behöver läsa alla teoretiska ämnen som krävs för en högskolebehörighet. Men de som så önskar ska själva kunna välja ämnen som ger högskolebehörighet. I yrkesförberedande program är det också så, som vi vet, att det går väldigt många elever som har väldigt höga betyg men som valt yrkesförberedande program i stället för att gå högskoleförberedande. De ska ges möjlighet till både högskolebehörighet och yrkesförberedelse. För det tredje vill vi också se en modern och flexibel lärningsutbildning som riktar sig både till den elev som av olika skäl behöver göra huvuddelen av sin gymnasieutbildning på en arbetsplats och till de elever som vill utbilda sig i ett yrke där det är en fördel att få en utbildning direkt i en praktisk verksamhet. Det kan till exempel handla om att utbilda sig genom att skaffa sig en väldigt specifik verkstadsutbildning eller en hantverksutbildning, till exempel tapetserare eller finsnickare. Genom att de ges möjlighet att få in en fot i ett företag kan det hända att det företag som de har lärlingsplats hos får förtroende för eleven. De kan få ett jobb efter avslutad skolgång. Viktigt att nämna i detta sammanhang är också att vi anser att det behöver vara en lärlingspeng. Annars är det bara de stora företagen som har möjlighet att ta emot lärlingar. Skolverket ska få utreda, säger utskottet. Skolminister Baylan har sagt några positiva ord, bland annat under skolmässan i Älvsjö nu i går. Det gör han i sina försök att hitta lösningar på regeringens misslyckade utbildningspolitik. Den socialdemokratiska regeringen har konsekvent vägrat att se de problem som finns och hävdat att det är gymnasieskolans sak att täppa igen de kunskapsluckor som eleverna har från grundskolan. Men att lappa och laga i efterhand är sällan en långsiktigt klok strategi. Målet måste vara att åtgärda problemen när de uppstår. Därför behöver också grundskolans uppdrag förändras, som jag sade inledningsvis och som jag kommer att utveckla ännu mer nästa vecka. I stället för att föreskriva att alla barn och ungdomar ska ha nio års skolplikt borde skollagen garantera alla elever rätt till de kunskaper som grundskolan ska förmedla. Om det tar Lisa åtta år att tillgodogöra sig de kunskaperna, eller om det tar henne nio eller till och med tio år, är mindre intressant. Grundskolans uppgift måste vara att ge alla elever grundläggande kunskaper innan de går vidare till gymnasiet. Ingen elev ska behöva vänta tills man är 16 år för att lära sig läsa, skriva och räkna när man kommer till det individuella programmet. Regeringen sätter skygglappar för ögonen och proppar i öronen. Den verkar inte vilja se och höra om de problem som finns i dagens skola. Det går inte att göra som mitt lilla barnbarn, som blundar för allt som han inte vill se och tror att det inte finns. Centerpartiet står bakom alla reservationer men yrkar bara bifall till reservation 15.

Herr talman! Jag ska börja min replik med att rätta mig själv. Jag ska yrka bifall till reservation 19, inte nr 20. Därmed var det gjort. Men jag tyckte också att det fanns anledning att ställa i alla fall någon fråga till Centerpartiets representant i den här debatten. Låt mig ta två citat. Sedan skulle jag vilja höra din kommentar, om du ställer upp på dem. "Gymnasieskolan ska vara en skola med en minsta gemensam kunskapsbas för såväl studie- som yrkesförberedande utbildningar, t.ex. bör kärnämnena vara gemensamma för samtliga utbildningar." Nästa citat: "Den kunskap som motsvarar högskolebehörighet är viktig för att kunna vara en aktiv samhällsmedborgare och också för att kunna få ett arbete." Ställer Centerpartiet upp på de beskrivningarna?

Herr talman! När det gäller kärnämnena har vi matte, svenska, engelska som det är oerhört viktigt att alla har grundkunskaperna i. Sedan är det så när det gäller det här yrkesförberedande att det kan hända att du kanske inte på en gång har nått de här kärnkunskaperna. Då måste du ges möjligheter att läsa upp dem. Det är det som vi ställer stora krav på. Jag hann inte riktigt med på ditt andra citat, för jag skrev lite samtidigt. Jag hoppas att du kan ta om det en gång till.

Herr talman! Mitt andra citat var: "Den kunskap som motsvarar högskolebehörighet är viktig för att kunna vara en aktiv samhällsmedborgare och också för att kunna få ett arbete." De här två citaten är hämtade ur utbildningsutskottets majoritetstext, som Centerpartiet står bakom. Centerpartiets tillbakagång in i den moderata och folkpartistiska utbildningspolitiken verkar ha gått ganska fort i och med en DN-artikel i lördags. Man har gått från ett ställningstagande till ett helt annat ställningstagande. Därför tycker jag att det är märkligt att man står bakom utbildningsutskottets skrivningar i den här frågan. Där är man ganska tydlig tillsammans med oss andra. Sedan pläderar man för en annan politik, både i DN:s debattartikel och från talarstolen.

Herr talman! Självklart är det önskvärt att kunna ställa upp till hundra procent på det du säger om det här med arbete och högskoleutbildning. Men vi vet ju av erfarenhet, både Lennart Gustavsson och jag som båda har jobbat med barn, att vår dröm kanske inte går att nå till hundra procent. Men det finns möjligheter genom att man kan lära sig på många olika sätt. Vi brukar ofta säga att barn föds med 100 språk men vi berövar dem 99. Vi i Centerpartiet vill inte beröva dem det. Vi vill att de ska kunna jobba och lära sig på andra sätt än bara teoretiskt. Det är därför som vi också prioriterar det här med yrkesinriktade program nu, för att vi ser att vi är tvungna att göra det. Men som jag sade inledningsvis vill vi satsa på grundskolan i allra första hand, och det kommer jag att utveckla i debatten i nästa vecka. Drömmen är självklart att alla ska nå kunskapsmålet. Det är en utopi. Men det finns en önskedröm om att man ska nå så mycket som möjligt. När det individuella programmet inte längre är det näst största programmet har vi större möjligheter att satsa ännu mer på högskoleinriktade program och på yrkesinriktade program, som kan vara befogade för många. Och som jag sade är många av dem som väljer yrkesinriktade program väldigt högt begåvade men skoltrötta för tillfället och vill därför varva yrkesutbildning med teori.

Herr talman! Nu blir ni nog lite förvånade. Men det är egentligen Mikaela Valtersson som talar genom mig. Jag lånar min röst till henne eftersom hon har förlorat sin. Men ni kommer att känna igen tongångarna här ändå, det lovar jag. Det var inte så länge sedan som en gymnasieproposition som innehöll elva viktiga punkter för att stärka kvaliteten i gymnasieskolan debatterades här i kammaren. Det har inte gått så lång tid sedan dess, men det kan finnas anledning att betona Miljöpartiets viktigaste ståndpunkter. En av de viktigaste förändringarna blir förslaget att utveckla en ny lärlingsutbildning så att man kan nå de gemensamma målen på olika sätt och med varierande pedagogik. Miljöpartiet har under många år drivit frågan om en lärlingsutbildning. Vi måste vara beredda att gå vidare med att individanpassa utbildningen och förstå att alla människor är olika och att vi behöver en mångfald i fråga om metoder för att nå resultat. Det är viktigt med en modern lärlingsutbildning som höjer statusen för dessa yrkesutbildningar och bidrar till ett fördjupat lärande. Lärlingsutbildningen ska bli en attraktiv utbildning i nära samarbete med näringslivet. En lärlingsutbildning tillsammans med ett förändringsarbete med kärnämnen som bättre anpassas efter utbildningens karaktär samt större kurser kan bidra till en ökad motivation och därmed bättre resultat hos eleverna. Vi måste vidga synen på kunskap och vilka vägar till kunskap som kan väljas. Det räcker inte att elever i gymnasiet får teoretisk kunskap för att skapa ett bra samhälle för alla människor. De praktiska formerna av kunskap har tyvärr länge haft en underordnad ställning, och vi har under lång tid främst fokuserat på teoretisk kunskap. Det är en viktig uppgift för skolan att ge dessa praktiska kunskaper en bättre ställning, och denna reform är ett led i detta arbete. För oss i Miljöpartiet är det viktigt att ha en mer mångfasetterad syn på kunskap och att framför allt ha en gymnasieskola som i hög grad är anpassad efter olika individer och olika förutsättningar. Praktisk kunskap består ofta av färdigheter, om att "veta hur" till skillnad från teoretisk kunskap som traditionellt brukar handla om att "veta att" eller att "veta om". Estetiskt och annat praktiskt arbete ska genomsyra skolan. Om eleverna ges goda möjligheter att uttrycka sig genom exempelvis bild, musik och drama får detta en gynnsam inverkan på hela arbetsklimatet i skolan. Vi behöver i ökad utsträckning en flexibel och individanpassad gymnasieutbildning som tar hänsyn till varje elevs unika behov och förutsättningar. Ett sätt är att främja utvecklingen av profilklasser, profilskolor och nivågrupperingar och genom att göra skolan lustfylld med utgångspunkt i elevers egen verklighet. Att öka kvaliteten på det individuella programmet genom att det alltid ska vara heltid, så att fler fullföljer sin utbildning, ger fler möjligheter att välja att läsa vidare. Det är viktigt att elever på det individuella programmet inte lämnas i sticket med bara några timmars undervisning i veckan. Fokus måste vara på att eleverna ska stanna i IV så kort tid som möjligt, att de ska få det stöd som de behöver och kunna gå över till ett nationellt program. Frågan om frisökning har vi drivit under arbetet med både utredningen och propositionen, och det är en viktig reform. Att ge eleverna en ökad frihet att söka sig till den skola som de vill blir ett ytterligare steg på vägen till en skola där elevers intresse och egen vilja står i fokus. Det ökar elevernas motivation och kan förbättra studieresultaten. Ibland kan man trots en mängd goda undantag känna att det kanske borde ha hänt mer när det gäller pedagogisk utveckling i gymnasieskolans olika ämnen. Att kärnämnena i högre grad bör präglas av utbildningens inriktning borde vara en självklarhet. Det betonas i gymnasiepropositionen att så ska ske, och en sådan utveckling måste ytterligare stödjas. Vi måste i skolan utgå från eleverna där de befinner sig och möta dem i deras verklighet. På detta sätt kan man öka intresset och känslan av relevans för kärnämnen. Kritiskt tänkande, analys och problemlösning bör utgöra en naturlig del av alla undervisningsmoment. Vi vill att undervisningen i konflikthantering, jämställdhet och samlevnad ska förbättras och ges större utrymme i gymnasieskolan. För att elever, lärare och övrig personal ska kunna känna delaktighet i skolan och dess verksamhet krävs att de kan vara med och påverka sin skola utifrån demokratiska principer. Skolstyrelser där eleverna är i majoritet är en framkomlig väg. För att kunna få elever att ta ansvar måste man ge dem ansvar. Det är viktigt att det då handlar om att ett reellt inflytande ökat. Elevernas inflytande över den dagliga arbetssituationen är det som måste öka. Jag yrkar bifall till reservation 9 där vi tillsammans med Vänstern tar upp en viktig jämställdhetsfråga. Vi vill att Myndigheten för skolutveckling ska få i uppdrag att utarbeta kurser i enlighet med det koncept som tidigare har använts för flickornas kurser i teknik, det vill säga kurser som ger pojkar möjlighet att prova på yrken inom vård, skola och omsorg. Det är minst lika viktigt att det finns män inom dessa sektorer som att det finns kvinnor inom de mer traditionellt manliga.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande UbU6 och avslag på samtliga reservationer och motioner. I detta betänkande behandlas 56 yrkanden från den allmänna motionstiden 2004 som gäller gymnasieskolan. Yrkandena handlar bland annat om behörighet till gymnasiet och högskolan, livslångt lärande, examensformer, fritt val av skola, jämställdhet, yrkesprogrammen, arbetsplatsförlagd utbildning, lärlingsutbildning och entreprenörskap. Jag ska beröra några av dessa områden. Frågan om behörighet till gymnasieskolan behandlas i betänkandet Utveckling av gymnasieskolan . Där underströk utskottet vikten av att reglerna för behörighet i gymnasiets nationella program upprätthålls. Elever som saknar godkänt betyg i svenska, svenska som andra språk, engelska eller matematik och inte kan antas till gymnasieskolans nationella program innan de har skaffat sig nödvändiga förkunskaper ska i stället erbjudas plats på ett individuellt program. Utskottet har ingen annan uppfattning nu. Att eleverna slutar grundskolan utan att ha uppnått behörighet till gymnasieskolan är djupt otillfredsställande. Grundskolan har ansvar för att möjliggöra för eleverna att nå målen för utbildningen, och det måste ske. Utskottet vill peka på att det pågår ett kvalitetsarbete i grundskolan för att nå detta mål. Till exempel fortgår arbetet med att implementera kvalitetsprogrammet Alla skolor ska vara bra skolor . Utgångspunkten är att statens stora ekonomiska satsning på skolan, bland annat genom personalförstärkningar, måste följas av tydliga insatser för att uppnå en nationellt likvärdig och kvalitativt god utbildning. Även det förhållandet att elever slutar sina gymnasiestudier utan att ha slutfört studierna är enligt utskottets uppfattning djupt otillfredsställande. Det är viktigt att man tar reda på vilka orsakerna är till att eleverna går på ett individuellt program. Enligt Skolverket förhåller det sig så att en tredjedel, ca 3 000 elever, inte har kommit in på sitt förstahandsval eller inte alls har sökt på grund av skoltrötthet, vilsenhet eller därför att de trott att de skulle få jobb. Dessa elever blir återvisade till gymnasieskolan och kommer då till ett individuellt program. Där läser de i kapp och går sedan över till ett gymnasieprogram. Cirka hälften av eleverna har redan avbrutit ett gymnasieprogram och är alltså behöriga men går på ett individuellt program. En viktig faktor är att de inte har kommit in på sitt förstahandsval. De har avbrutit ett gymnasieprogram. Dessutom har vi de elever med utländsk bakgrund som har kommit sent till Sverige och inte klarar av svenska språket. Det är då ganska självklart att de inte klarar utbildningen. Jag tycker att det är viktigt att man i gymnasieskolan arbetar med att eleverna i så stor utsträckning som möjligt kommer in på sitt förstahandsval och att de får stöd när de börjar sin gymnasieutbildning så att de klarar av den och inte hoppar av den. Det har visat sig att det ofta är så att eleverna inte kräver så mycket stöd för att klara det. Det gäller att vara väldigt vaksam och se när eleverna behöver stödet. Sedan har vi den grupp som inte har gymnasiebehörighet. Grundskolan kan förebygga detta genom ett ökat samarbete med gymnasieskolan bland annat. För att ytterligare stödja dessa elever har regeringen presenterat propositionen Kunskap och kvalitet - elva steg för utveckling av gymnasieskolan . Jag vill ytterligare en gång understryka att det är oerhört angeläget att grundskolan gör sitt jobb. Men bortsett från om grundskolan gör sitt yttersta kommer vi alltid att ha elever som går till gymnasieskolan utan att vara färdiga så att säga. Det kan inte vara så att gymnasieskolan stöter bort dem, utan självklart ska man ta hand om dem och hjälpa dem vidare. Riksdagen har beslutat om nämnda proposition, Kunskap och kvalitet - elva steg för utveckling av gymnasieskolan . Där föreslås stora förbättringar när det gäller individuella program. Ett viktigt beslut är att utbildning som påbörjas efter den 1 juli 2006 på ett individuellt program ska bedrivas i en omfattning som motsvarar heltid. Jag tror att det kommer att göra väldigt stor skillnad. Syftet med förslaget är att stärka gymnasieskolans förutsättningar att i direkt anslutning till grundskolan möta och fånga upp de elever som saknar behörighet att söka till ett nationellt program. Gymnasieskolan ska på så sätt kunna erbjuda en utbildning som har hög kvalitet och som kan utgöra den nödvändiga bro mellan grundskolan och gymnasieskolan som behövs för att minimera studieavbrott och avhopp. Regeringen tillför kommunerna 450 miljoner kronor årligen från år 2006 för att studier på det individuella programmet ska kunna bedrivas på heltid - alltså ytterligare en förstärkning. Utskottet vill framhålla möjligheten att enligt 5 kap. 4 § skollagen inrikta ett individuellt program mot studier på ett nationellt eller specialutformat program - ett programinriktat individuellt program. Den möjligheten finns redan nu. Eleverna kan där utifrån egna förutsättningar läsa gymnasiekurser i kombination med olika stödinsatser och bli behöriga. Möjligheten att följa ett sådant program är ett steg när det gäller att tydliggöra att studier på ett individuellt program ska leda till att man övergår till ett nationellt eller specialutformat program. Utskottet vill understryka att kommunerna enligt utskottets uppfattning så långt som möjligt bör erbjuda elever programinriktade individuella program på heltid. Det är inget som hindrar att man gör det redan i dag. När det gäller Centerpartiets yrkanden om att gymnasieskolan ska vara en förberedelse för ett livslångt lärande delar utskottet den uppfattningen men menar att den förberedelsen ska ske ända från förskolan och upp genom hela utbildningsväsendet. Gymnasieskolan ska vara elevanpassad och flexibel, och det finns det goda förutsättningar för - det gäller bara att använda verktygen. Men Centerpartiets 180-gradersomsvängning i skolpolitiken åt höger med att sortera elever visar inte vägen till en flexibel och elevanpassad gymnasieskola. Jag är väldigt besviken på Centern som ju tidigare haft en helt annan inriktning, som Lennart Gustavsson påpekade. Drygt 97,9 % av de elever som slutade i grundskolan 2003 fortsatte direkt till gymnasieskolan. Av alla elever som började i gymnasieskolan 1998 fick 73 % slutbetyg inom fyra år. Läsåret 2003/04 lämnade 81,5 % av eleverna årskurs 3 i gymnasieskolan med slutbetyg. Självklart ska vi inte slå oss till ro med dessa resultat, utan det är viktigt att vi jobbar vidare och försöker höja kvaliteten i gymnasieskolan. I betänkandet Utveckling av gymnasieskolan slog utskottet fast att gymnasieskolan ska vara en skola med en minsta gemensam kunskapsbas för såväl studie- som yrkesförberedande utbildningar. Därför ska kärnämnena vara gemensamma för samtliga utbildningar. Gymnasieskolan är inte enbart en förberedelse inför högre studier utan också en förberedelse inför arbetslivet och för livet som aktiva samhällsmedborgare. Utskottet avvisar därför Folkpartiets förslag om införandet av tvååriga linjer. Utskottet menar att den gymnasiala yrkesutbildningen måste hålla hög kvalitet och ha hög legitimitet. Därför är det arbetsplatsförlagda lärandet och ett nära samarbete med arbetslivet ytterst angeläget från kvalitetssynpunkt. För att det ska vara attraktivt att välja ett yrkesinriktat program är det dessutom viktigt att det finns ett brett utbud av eftergymnasial utbildning. När det gäller den nya lärlingsutbildningen har regeringen gett Skolverket i uppdrag att utreda och lämna förslag till utformning och reglering av detta. Det ska redovisas den 1 februari 2006. Utskottet delar den oro som flera motionärer upplever vad gäller hantverksutbildningarnas fortlevnad men utgår från att kontakter och den utredning som pågår kommer att belysa vilka branscher som är speciellt lämpade att omfattas av lärlingsutbildning. Det blir intressant att följa de olika gymnasieskolornas arbete med att höja kvaliteten och vara mer flexibla och elevinriktade. Verktygen finns!

Herr talman! Agneta Lundberg började med att erkänna problem inom både grundskolan och gymnasieskolan. Jag tror att Agneta Lundberg till och med kallade det för djupt otillfredsställande att så många hoppar av gymnasieskolan som i dag sker. Det gläder mig att hon delar min uppfattning på den punkten; hon har helt rätt. Men det som skiljer mig från Agneta Lundberg är att jag inte har haft makt att påverka gymnasieskolans utveckling under de senaste elva åren, vilket hon har haft. Därför vilar ett tungt ansvar på Agneta Lundbergs och hennes kollegers axlar. Även om nu Agneta Lundberg har kommit till insikt om problemen kvarstår frågan vad man ska göra för att komma till rätta med dem. Jag skulle vilja fråga vad Agneta Lundberg avser att göra för att se till att tusentals elever inte slås ut från gymnasieskolan och känner sig misslyckade.

Herr talman! Först och främst: Jag nämnde i mitt anförande att vi har givit en förstärkning om 450 miljoner för att stödja just de elever som har svårigheter. Det tycker jag är det viktigaste, för vi har inte råd med att egentligen någon elev inte går igenom. Därför ser jag där en insats. Vidare tillför vi på olika sätt kommunerna pengar för att de ska stärka utbildningen. Det här är de insatser vi kan göra. Det är ju ett delat ansvar, så kommunerna måste också se till att ett bra jobb görs. Är det brister när det gäller kompetensen bland lärare ska man se till att de lärarna får kompetensutveckling och så vidare. Det är alltså många olika saker som kan göras, och som också görs!

Herr talman! Det spelar ingen roll hur mycket Agneta Lundberg pratar om åtgärder som ska sättas in. Grundproblemet kvarstår ändå, det vill säga att alla elever i dagens gymnasieskola tvingas att läsa ämneskurser som ger dem högskolebehörighet. Motivet bakom det är vällovligt. Men resultatet är inte att alla blir behöriga att gå vidare till högskolan. Tvärtom är resultatet att tusentals elever, framför allt på de yrkesförberedande programmen, slås ut. Jag är smått intresserad av att höra om Agneta Lundberg är beredd att göra en omvärdering just för att göra något åt de problem som hon själv erkände i sitt huvudanförande. Tycker alltså Agneta Lundberg att 30-40-procentiga avhoppsfrekvenser på en del yrkesförberedande program är ett rimligt pris att betala för att upprätthålla en kollektivistisk likhetspolitik?

Herr talman! Vi står inte för någon kollektivistisk utbildningspolitik. Det där är något som ni på den borgerliga kanten tjatar om. Vi ser till den enskilde eleven, och det har vi alltid gjort. Jag är ganska trött på den här diskussionen. Det är ett väldigt cyniskt sätt att sortera yrkesinriktade program och högskoleförberedande program och värdera dem utifrån att de som går på yrkesinriktade program inte klarar någonting. De klarar sina kärnämnen men inte den teoretiska delen. Jag har inte mött speciellt många yrkesmän och yrkeskvinnor som inte är både teoretiska och praktiska. Då klarar man ju inte jobbet. I dag är yrkena så avancerade att man måste ha både-och. Man kan inte till exempel bara meka med bilar, utan man måste också kunna svenska och matte. Därför är det cyniskt att lämna de här eleverna utan de kunskaperna. Det handlar bara om att vi måste höja ribban och göra ännu fler insatser. Jag tror på dessa förslag om att vi måste öka samarbetet mellan till exempel karaktärsämnen och kärnämnen så att man får svenskan mer integrerad. Då kan man känna att svenskan och matten är verktyg och inte ämnen. Jag har pratat med väldigt många ungdomar som absolut inte vill ha en lägre nivå på kärnämnena än vad vi har i dag.

Herr talman! Agneta Lundberg erkänner problemen i skolan. Det är bra att det har kommit så långt att vi har en gemensam problembild. 40 % av 20-åringarna når inte upp till målet för gymnasieskolan. Resultatet för dem är att de varken får med sig någon högskolebehörighet eller några yrkeskunskaper som gör att de kan klara sig i yrkeslivet. Arbetslösheten bland ungdomar är just nu den högsta på 2000-talet. Jag tycker mig ändå kunna skönja en viss retorisk förskjutning hos Socialdemokraterna. Det gäller den tidigare utbildningsministern Östros och den nya ledningen också. Detta manifesteras också i att flummets höjdpunkt, Gymnasiekommitténs förslag, faktiskt landade i papperskorgen. Det är många som tycker att det var tur. Ser man tillbaka har vi en historia av att, delvis tillsammans med Socialdemokraterna, ha kämpat för en kunskapsskola, men på 70-talet gled vi ifrån varandra. Socialdemokraterna poängterade inte längre på samma sätt att kunskapen var det absolut viktigaste och att alla ska ges möjlighet att utvecklas. Jag hoppas nu att man kanske börjar hitta tillbaka till det här bildningsidealet. Jag skulle vilja ställa en fråga. Vilken syn har Agneta Lundberg på individens möjligheter att mer själv kunna få välja vilken typ av utbildning man vill gå, det vill säga om man vill ha en studentexamen, om man vill ha en yrkesexamen eller om man vill gå ett lärlingsprogram för att få lärlingsexamen? Jag hoppas att det har väckts en del tankar och nya insikter som gör det möjligt att på allvar ge upp den flummiga skolpolitiken.

Herr talman! Jag har en bakgrund i arbetarrörelsen. Där har kunskap varit det centrala. Det har varit ett viktigt instrument för att man ska kunna gå vidare i livet och få bättre förutsättningar. Jag är 58 år, men jag har växt upp med det. Samma sak gäller bildningsidealet - man skaffar sig inte bara ämneskunskaper, utan man skaffar sig också en bildning. Det är hedersord för mig. Jag tycker att det är cyniskt när man tycker att en grupp av elever ska ha en bättre fil och en annan grupp ska ha en sämre fil och sämre förutsättningar. Det kan jag aldrig ställa upp på. Det gäller att oförtrutet jobba vidare för att få eleverna att nå så långt som möjligt. Sedan är det ju så att man väljer fritt i dag. Om man inte klarar utbildningen har skolorna möjlighet att låta eleverna välja bort en del kurser. Men det är ingenting man ska ta till i första hand. Det viktiga är ju att man lägger ribban högt och försöker se till att alla elever når så långt som möjligt. Därför vill jag inte att man, när det nu går tungt, genast ska sänka ambitionsnivån och säga att vissa ska gå tvååriga linjer. Det tycker jag är cyniskt.

Herr talman! Förlamningen i Socialdemokraternas och regeringsunderlagets skolpolitik sänder ut tydliga signaler. Det finns en splittring mellan stödpartierna och regeringen och det finns en splittring inom Socialdemokraterna mellan olika attityder i skolpolitiken. Det ger den här förlamningen. Det gör det också omöjligt för vänsterkartellen att ta tag i de här mycket besvärliga problemen. Agneta Lundberg pratade en del om det. Det finns en del som hon inte ville prata om. Vi har en grym utslagningsmaskin i gymnasieskolan i dag. 40 % av 20-åringarna når inte upp till målet för gymnasieskolan. Den här grymma utslagningsmaskinen tuggar vidare om man inte gör något åt problemen. Du säger att man får välja fritt. Ja, det handlar om att välja fritt inom en tydlig och tajt socialdemokratisk ram som man inte får gå utanför. Vi vill däremot ge individen möjlighet att själv få välja. Vill man läsa en yrkesutbildning ska vi kunna erbjuda en yrkesutbildning med hög kvalitet där det är ett tydligt fokus på att man sedan ska kunna få ett arbete. Vill man läsa vidare på högskola ska det finnas sådana program på gymnasiet som ger kunskaper så att man klarar av högskoleutbildningen. I dag får vi gång efter gång rapporter om att kunskapsnivån hos de gymnasister som lämnar gymnasieskolan är betydligt sämre än för ett antal år sedan. De här allvarliga problemen måste man tackla på något sätt. Vi vill ge individen möjligheter att välja den typ av utbildning som man vill ha. Vi får uppenbarligen inte Socialdemokraternas stöd här. Vi hoppas att väljarna gör en annan bedömning.

Herr talman! Vi har ingen delad uppfattning om att yrkesutbildningen ska ha hög kvalitet. All gymnasieutbildning ska ha hög kvalitet. Självklart är det så. Det är därför som vi i det senaste förslaget har försökt att göra förstärkningar för bland annat ett lärlingsprogram. Det är en metod. Det är ett annat sätt att lära sig ett yrke. Men det är viktigt att den lärlingsutbildningen inte blir en B-utbildning så att man inte har svenskan, engelskan och matten med sig. Då är man ju handikappad sedan. Man kan självfallet läsa vidare sedan, men man behöver det i arbetet också, inte sedan. Man behöver det också i starten.

Herr talman! Under Agneta Lundbergs anförande kunde jag inte låta bli att fundera på förra gången som utbildningsutskottet hade debatt här i kammaren. Det handlade om lärarutbildning. Socialdemokraterna i riksdagen sade med emfas nej till allt som oppositionen föreslog. Allt var hemskt. Vi skulle vänta och vänta. Beslut var fattade, och det skulle bli bra. Det dröjde inte många dagar förrän utbildningsministern på DN Debatt gick många av oppositionens krav till mötes och spolade den linje som Socialdemokraterna i riksdagen pläderat för. Herr talman! Frågan är hur lång varaktighet det är på Agneta Lundbergs anförande i dag. Hur länge ska vi behöva vänta på att en del av de förslag vi pläderar för här i dag blir genomförda, men då lite grann i panik, då lite grann - och inte så lite - som en sämre kopia av originalet? Kan det vara tydligare? Herr talman! Svensk gymnasieskola behöver en långsiktighet, rena raka motsatsen till det Socialdemokraterna står för. Jag kommer att tänka på den klassiska visan: Än slank de hit, än slank de dit och än slank de ned i diket. Herr talman! När Agneta Lundberg pratar om bättre och sämre när det gäller yrkeskunskaper i gymnasieskolan ger hon onekligen en känsla av att socialdemokrater ser ned på yrkeskunskaper. Varför orkar inte Socialdemokraterna göra precis tvärtom och erkänna att yrkeskunskaper är viktiga? Varför kan inte Socialdemokraterna gå hela vägen fram och ge lärlingsutbildningen en egen status som en rejäl och bra utbildning i svensk gymnasieskola?

Herr talman! Jag kan svara så här: Jag hoppas självklart att de borgerligas förslag aldrig blir ett beslut i den här kammaren. Jag tycker att det är en oerhört hög status på yrkeskunskaper. Jag är mycket imponerad av alla yrkeskvinnors och yrkesmäns skicklighet. Men jag vet också att de har ett svårt jobb, och därför tycker jag att det är angeläget att de också är rustade inte bara med kunskaper i yrkesämnet utan också med en teoretisk bakgrund. Då är de oslagbara.

Herr talman! Av naturliga skäl har jag en helt annan förhoppning än Agneta Lundberg om vilka beslut som ska fattas i kammaren framöver. Jag tycker att det visar sig med all önskvärd tydlighet att Socialdemokraterna blivit otroligt trötta i skolpolitiken och verkligen behöver bytas ut så att vi får en annan politisk inriktning. Nu säger Agneta Lundberg plötsligt att hon är imponerad av yrkeskunskaper, och det är jag med. Agneta Lundberg börjar låta som en kristdemokrat, eller vi kan i alla fall mötas i det sammanhanget. Vi ska båda vara imponerade. När vi kristdemokrater lägger fram vår modell om lärlingsutbildning som ett eget program med egen status, utbildning ute på arbetsplatserna, kärnämnen som kan "färgas in", anpassas och pedagogiskt finnas med - vi kan använda vilka ord vi vill för detta - säger likväl Socialdemokraterna nej. I stället ska den in, vilket i och för sig är ett steg åt rätt håll, som en valmöjlighet lite varstans. Ingen vet riktigt hur det ska bli. Kunde inte, herr talman, till och med Agneta Lundberg - nu när ni socialdemokrater börjar fundera på vad ni ska ändra er om till nästa gång, till nästa DN Debatt-artikel - börja fundera på om det inte vore dags att en gång för alla markera att yrkesutbildning är viktig, att en modern yrkesutbildning behövs, en modern lärlingsutbildning behövs, uppgradera och uppvärdera den och se till att den får en vettig chans, i stället för de här halvmesyrerna, som andas ett förakt för vissa sorters kunskaper?

Herr talman! Jag vill ytterligare understryka att jag tycker att yrkeskunskaperna och yrkesutbildningarna är viktiga. Lärlingsutbildning tycker jag egentligen är en metod. Ni säger att den ska ha egen status. Men om jag som elev inte vill gå ett traditionellt yrkesinriktat program utan i stället vill välja vägen att gå via en lärlingsutbildning ska jag kunna göra det - fordonsprogrammet eller industriprogrammet eller vad det är för någonting. Jag tror inte att alla kommuner kan erbjuda det, och jag tror att det är viktigt att markera det. Ska lärlingsutbildningen bli bra och ha kvalitet måste också kommunerna kunna garantera att de har en arbetsplats för eleven, med handledning, och att de kan ge den utbildning eleven behöver. Det kan inte vilken arbetsplats som helst. Det är en kvalitetsaspekt som jag har, inte att jag är motståndare till lärlingsprogram, absolut inte.

Herr talman! Jag är besviken över att det inte har blivit någonting diskuterat runtomkring arbetslösheten. Där ser vi oerhört skrämmande siffror i dag, och det nämnde jag i mitt inledningsanförande. Vi har 78 % som inte har de jobb som de är utbildade till. 37 % sade år 2000 att de anser att de har högre utbildning än vad jobbet kräver. Det är en fördubbling jämfört med 1974. Många blir dessutom i dag inte kallade till intervjuer på grund av att de är överkvalificerade. Jag funderar på varför Socialdemokraterna så konsekvent hela tiden motarbetar och talar illa om de yrkesförberedande program som vi från borgerliga vill ha och bara säger att de ska utreda och utreda. Det är bra att Agneta Lundberg säger sig vara positiv till lärlingsutbildningen och säger att det gäller att se över kvaliteten. Det ställer vi upp på till hundra procent. Jag skulle vilja veta om Agneta Lundberg också är intresserad av att det ska vara lärlingspeng för att även de mindre företagen ska ha möjlighet att ta emot lärlingar. Grundskolan har ansvar för att man når kunskapsmålen. 27 906, var fjärde elev, klarar inte kunskapsmålen. Därför behövs mer resurser till duktiga lärare, som vi ju faktiskt har runtom i landet. Den helomvändning som Agneta Lundberg pratar om att Centerpartiet har gjort handlar, som hon säger, om att sortera ut elever. Jag förstår inte det. Vi vill ge eleverna möjligheter, vi vill skapa möjligheter så att de kan välja vad de vill. Som jag sade i mitt anförande har vi oerhört många duktiga elever med väldigt goda betyg som väljer yrkesinriktat program därför att de är skoltrötta och tycker att de ändå vill göra någonting åt det. Vad menar Agneta Lundberg med när hon säger att vi sorterar elever och att ni ska ge dem en bättre fil?

Herr talman! Birgitta Sellén svarar egentligen på frågan själv. Man förutsätter att de elever som väljer yrkesinriktad utbildning är skoltrötta och inte vet vad de vill. Så är det inte. Det är lika många bland de elever som väljer samhällsprogrammet som känner sig trötta, är vilsna och inte vet. Det är många gånger kanske därför de väljer samhällsprogrammet. Jag tycker att det är en förskjutning åt att nedvärdera yrkesinriktade program.

Herr talman! Det där förstod jag inte alls. Att de duktiga är skoltrötta - så har jag inte uttryckt mig. (AGNETA LUNDBERG (s): Elever på yrkesprogrammen, sade du.) Det ställer jag inte upp på. Vi i Centerpartiet inser vad som behöver ändras, medan Socialdemokraterna ser verkligheten men bara trampar på och hela tiden begär utredningar. I dag ser vi en tendens till en stark kunskapssegregering i skolan. Hur kan Socialdemokraterna tillåta det?

Herr talman! Det är det vi inte gör. Det är därför vi på olika sätt försöker stödja skolorna med resurser, med fortbildning och annat. Det är ett samspel mellan vad staten gör och vad kommunerna gör som gör att kvaliteten på skolan höjs.

Herr talman! Syftet med moderat skolpolitik är att varje elev ska finnas i en skola där han eller hon kommer till sin rätt och kan nå skolans kunskapsmål. Det är skolans kvalitet som är det allt överskuggande intressanta. Vem som äger eller driver skolan är i sig inte den överordnade frågan. Därför är det beklagligt att vi har en regering som ständigt försöker göra huvudmannaskapet till skolpolitikens huvudfråga. Det är det inte. Det är kunskap. Däremot är alternativ, mångfald och valfrihet förutsättningar för en skola med kvalitet för alla barn. Eftersom barn inte är enhetliga, vilket alla som känner fler än ett barn vet, kan inte heller skolutbudet vara enhetligt för att fungera väl. En skola med lika hög kvalitet för alla barn innebär att skolans former måste kunna se olika ut. Olika profiler och inriktningar, pedagogiker och driftsformer ska inte bara accepteras utan också varmt välkomnas. Att kunna välja skola uppskattas av 90 % av föräldrarna, enligt Skolverket. Med moderat politik får alla elever i landet fritt välja skola efter eget intresse och behov. Förutsättningarna både för landets kommunala skolor och friskolor måste stärkas, fast på olika sätt, för att kunskapsresultaten ska kunna höjas. Skolpolitiken ska vara neutral inför huvudmannaskap, men sätta kvaliteten i centrum. Kommunala skolor måste ges ökad frihet. Friskolorna måste ges bland annat ökad rättssäkerhet och bättre villkor vid etablering. Herr talman! Skolverkets hantering av friskolor måste förbättras. Det är inte acceptabelt att en statlig myndighet styr vilka skolor som ska finnas. Det är allvarligt att Skolverket har börjat godkänna fristående skolor men samtidigt underkänna rätten till bidrag. Det innebär att dörren stängs till nya friskolor även om de bedöms hålla en mycket hög kvalitet. Goda skolor ska med moderat politik alltid ges möjlighet att verka. Skolverket ska därför inte heller bedöma vilka skolor som anses behövas i en kommun, vilket nu har börjat ske. Det ska elever och föräldrar själva göra genom sina fria val av skola. Det blir då en positiv konkurrens om elevernas och föräldrarnas förtroende. Skolverket ska inte ha till uppgift att hindra det och i praktiken stänga kommuner för etablering av nya skolor i ett statiskt resonemang om elevantalets utveckling. Skolverkets uppgift ska däremot vara att se till att skolor håller en tillräckligt hög kvalitet för att få starta, och sedan granska att kvaliteten också upprätthålls. Vi ser i dag, herr talman, en hårdnande attityd mot friskolor som bottnar i en vilja från regeringen att skylla ifrån sig skolpolitikens bristande resultat. Exemplen på detta är många. Regeringen pratar hellre huvudmannaskap än kunskapsresultat. Skolministern och integrationsministern har gett fullständigt motstridiga besked om regeringens inställning till konfessionella skolor. Den ena vill stoppa och förbjuda och den andra vill bevara. Det signaleras om stopplagar och att de juridiska formerna för vem som ska få bedriva skola ska få begränsas. En stopplag vore fullkomligt förödande för skolutvecklingen i landet. Det enda syftet med en sådan kan vara att hindra friskolor från att vinna elever från kommunala skolor. Regeringen signalerar vinstförbud för friskolor. Man ägnar all kraft åt att försöka få människor att tro att detta icke-existerande problem kräver en lösning. Alla vet dock att friskolor inte kan ha löpande underskott som många kommunala skolor har, för då tvingas friskolan att stänga. Statsministern försökte i TT i december till och med antyda att friskolor skulle ligga bakom de bristande kunskapsresultaten i skolan. Han sade: Jag vet inte om friskolorna bidrar till de försämrade prestationerna. Statsministern försökte alltså styra blickarna åt det hållet. Men det är ju precis tvärtom! Friskolor höjer kvaliteten i det totala skolsystemet men också i andra skolor. Regeringen har beordrat fram starkt politiserade granskningar av hela grupper med friskolor. När de granskningarna inte har kunnat påvisa de problem som regeringen tyckte sig se har regeringen tagit sig för att överpröva resultaten och velat stänga hela grupper av friskolor i alla fall. Skolverket vill få möjlighet att stänga friskolor utan fastslagen anledning och lagakraftvunna beslut "när man finner lämpligt". Det är häpnadsväckande. Skolverket signalerar också att den som driver flera skolor i koncernform ska särbehandlas och tvingas betala avgifter vid ansökningar om godkännande. Denna motsträvighet och misstänksamhet mot alternativ från regeringens sida resulterar i att friskolor hindras från att starta och växa. Det gäller inte bara även om de är efterfrågade av elever och föräldrar utan till och med särskilt om de är efterfrågade av elever och föräldrar. Det är då de ses som hot. Många skolor får besked av kommunerna om eleversättningens storlek först efter det att terminen har börjat, vilket skapar total osäkerhet om ekonomin. Väntetiden för godkännande från Skolverket kan vara lång. Många kommuner motarbetar och försöker stoppa etablering av friskolor i sina yttranden till Skolverket inför behandling av ansökan. Sedan ska samma kommun på ett trovärdigt sätt beräkna rätt eleversättning för den skola som man just har försökt stoppa. Det säger sig självt att det är ett icke-fungerande system. Det förekommer också att friskolor hindras genom det kommunala planarbete som kommunerna laborerar med eller att man begränsar tillgången till skollokaler. Plötsligt fanns där ingenting att hyra därför att kommunerna äger lokalerna! Det finns inte tydliga regler för hur ersättningen till friskolor ska beräknas, vilket ger en betydande rättsosäkerhet. Enligt riksdagen ska en elev ha samma stöd från samhället för sin skolgång oavsett om han eller hon går i en kommunal eller en fristående skola. Men beräkningsgrunderna för bidragen är ofta oklara. I praktiken är det inte sällan frågan om en ren förhandling, vilket regeringen utan trovärdighet förnekar. Det finns ett alldeles för stort utrymme för kommunerna att själva tolka och avgöra hur stor ersättningen ska bli. Dessutom måste många friskolor förhandla med ett mycket stort antal kommuner samtidigt och få olika ersättning från olika kommuner. Reglerna måste förtydligas och ersättningen också kunna prövas i domstol. Det krävs en riksnorm eller riksprislista för ökad rättssäkerhet. Vi vill också markera, herr talman, att tillsynen av friskolor fortsättningsvis ska klaras av av Skolverket och inte av konkurrenten kommunen. Varje skola, oavsett i vilken form den bedrivs, bör granskas med samma ögon. Friskolor ska inte särbehandlas, vare sig negativt eller positivt. Resultaten av kvalitetsgranskningen ska offentliggöras så att barn och föräldrar ska känna sig trygga i sitt val av skola. Ett särskilt problem är att möjligheten för kommunen att göra skolpliktsavdrag öppnar för felaktiga ersättningar. Det baseras ofta på en fiktiv kostnad, och hundratals miljoner kronor dras omotiverat bort från friskolorna i syfte att hindra alternativ. Skolpliktsavdraget motiveras med att kommunen sägs ha en kostnad för ansvaret för att alla barn ska få skolgång. Därför måste platser hållas tomma och kommunen ha beredskap att omedelbart överta hundratals elever om ortens friskolor fallerar. Men den kostnaden finns ju bara om ett stort antal skolplatser hålls öppna just av detta skäl, och inte av andra skäl. Om det är av andra skäl så finns inte kostnaden, som om en kommunal skola av rena kvalitetsskäl väljs bort till förmån för en friskola. Vilken kommun håller medvetet tomma platser i egna skolor för att det finns friskoleelever? Jag tror knappast att det förekommer. I stället handlar det om att man låter friskolor få betala för kommunens centrala administration förutom för sin egen. I vissa kommuner, herr talman, anses det rimligt att det kostar 10 % av vad det kostar att undervisa en elev att inte undervisa samma elev. Det är naturligtvis fullkomligt orimligt. Friskolor måste alltid anpassa sig till variationer i elevantal och leva med att deras kvalitet är det som de konkurrerar med om ett större elevantal. Att elever kommer och går under ett år är någonting naturligt, som skolan måste kunna hantera. Regeringen har försökt lagfästa skolpliktsavdrag, men riksdagen har avvisat det. Trots det förekommer det att kommuner försöker kringgå riksdagens uppfattning. Vi menar att friskoleavdraget bör förbjudas. Riksdagen bör också lägga fast tydliga riktlinjer och regler för hur ersättningen till friskolor ska beräknas. Den offentliga finansieringen av skolan ska följa eleven efter eget val av skola. Med detta, herr talman, vill jag yrka bifall till reservationerna 1 och 11 i detta betänkande.