Högskolan

Fru talman! Dagens betänkande behandlar olika högskolefrågor. Merparten av de här frågorna, exempelvis dem om lärosätenas självständighet, tillträdesfrågorna och kårobligatoriet, är väl kända sedan tidigare debatter i den här kammaren. Det i kombination med att regeringen har annonserat att en proposition är på väg som handlar just om högskolefrågorna gör att dagens debatt känns lite grann som att vi trampar vatten i väntan på att regeringen ska presentera sina förslag. Men Majléne Westerlund Panke kanske kommer med några smakprov från propositionen i dagens debatt - vem vet? Nåväl, låt mig börja med att slå fast att vi moderater naturligtvis står bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 24 under punkt 16. Fru talman! Vi moderater vill skapa goda förutsättningar för en högre utbildning med hög internationell kvalitet. Därför satsar vi i vår budget 170 miljoner mer än regeringen på grundläggande universitets- och högskoleutbildning i år och 270 respektive 370 miljoner mer 2006 och 2007. Våra ledord för den högre utbildningen är mångfald, valfrihet och kvalitet. Vi vill se en mångfald av lärosäten med olika profiler och inriktningar som tillhandahåller en rik flora av högkvalitativ utbildning som studenterna kan välja mellan. Den högre utbildningen ska vara så bra att den lockar så många som möjligt att studera och avlägga examen vid ett svenskt universitet eller en svensk högskola. Målet är att alla som vill och har de grundläggande kunskaperna ska kunna välja den utbildning som han eller hon anser bäst bidrar till att förverkliga sitt livsprojekt. Men för att utbildning ska ge riktigt bra resultat krävs också motivation. I det avseendet är studenternas möjlighet att välja viktig. Valfrihet och möjlighet att påverka sin utbildning skapar tveklöst motivation. Men det är också viktigt att ökade kunskaper värderas och ger bättre förutsättningar för framtiden. Det måste helt enkelt löna sig att utbilda sig och förkovra sig. En högre utbildningspremie är därför viktig. Fru talman! Att utbilda sig handlar i grunden om att förverkliga sig själv. Det handlar om att ta vara på sina egna möjligheter och göra så mycket man kan av sitt liv. Därför vill vi moderater se en högre utbildning som mer än i dag tar vara på människors behov och förutsättningar. För att lyckas med det måste fler högskolor och universitet bli friare än de är i dag. Egentligen är det ganska enkelt. Det handlar om att skapa mångfald och konkurrens för människors bästa. Fria och självständiga lärosäten har även bäst förutsättningar att verka och konkurrera på den globala kunskapsmarknaden. Men oberoende universitet och högskolor är också viktiga eftersom de utgör grunden för en sund demokrati. De bidrar med fristående samhällskritik och självständig kunskapsproduktion. Men de är också samhällets självkritiska spegel genom att de kritiserar och granskar samhället och dess beståndsdelar. Men för att granskningen ska vara trovärdig krävs det att de är oberoende från statsmakten. För att öka lärosätenas självständighet har vi moderater lagt fram ett antal förslag. För det första vill vi öka självständigheten genom att minska den politiska styrningen av den högre utbildningen. Exempelvis vill vi genom lag säkerställa universitetens och högskolornas självbestämmande. Vi vill att regeringens direkta inflytande över högskolestyrelserna ska avskaffas. Styrelserna ska inte vara partipolitiskt utsedda som i dag. Såväl ordförande som ledamöter bör i stället utses av lärosätena själva. För det andra vill vi öka lärosätenas självständighet genom att fortsätta den utveckling av högskolor i stiftelseform som Chalmers Tekniska Högskola och Högskolan i Jönköping varit föregångare för. Utvecklingen vid båda dessa högskolor har varit mycket positiv. Den friare formen har främjat den kreativa kraften och förnyelseförmågan. Fler universitet och högskolor bör erbjudas den möjlighet till självständighet som stiftelseformen erbjuder. Det vore dessutom spännande, inte minst mot bakgrund av den senaste tidens debatt, att ge en av lärarhögskolorna möjlighet att ha en självständig ställning. För det tredje vill vi öka lärosätenas självständighet genom att avskaffa den centrala antagningen. Vi anser att det är en logisk följd av studenternas fria val, den ökade institutionella konkurrensen och lärosätenas strävan att profilera sig. Det bör vara upp till varje lärosäte att avgöra vilka antagningsbestämmelser som ska gälla, så länge systemen utformas så att rättssäkerhet upprätthålls och diskrimineringslagstiftning följs. Det bör dock påpekas att avskaffandet av den centrala antagningen inte hindrar lärosätena att frivilligt samarbeta i ansökningsfrågor. Möjliga antagningsvariabler kan vara betyg, högskoleprov, lokala antagningsprov, intervjuer och arbetslivserfarenhet. Fru talman! Till sist några ord om kårobligatoriet som blev en het fråga under förra årets högskoledebatt. Frågan har diskuterats länge och väl såväl inom universitetsvärlden som i den här kammaren. Positionerna är väl kända. Vi moderater vill avskaffa kårobligatoriet eftersom vi värnar den negativa föreningsfriheten, det vill säga alla människors rätt att stå utanför en förening. Vi kan inte acceptera att studenter, alldeles oavsett om de själva vill, tvångsansluts till en organisation. Att kårerna inte alltför sällan agerar politiskt gör inte saken bättre. För oss är det en mycket viktig demokratisk princip att alla medborgare, även studenter, själva får avgöra vilka föreningar som de vill tillhöra. I sammanhanget kan jag inte låta bli att påpeka att kårobligatoriets blotta existens visar hur anmärkningsvärt liten tilltro den svenska statsmakten har till studenters förmåga att skapa och upprätthålla frivilliga sammanslutningar för att tillvarata sina egna intressen. Jag tror att man underskattar studenterna. Fru talman! Motståndarna till avskaffandet av obligatoriet framför ofta ren skräckpropaganda i debatten. En del hävdar till exempel att nationerna kommer att gå under. Det är inte sant. Som en före detta lundastudent, bärare av ölbackar på Östgöta nation och varm vän av nationerna är jag övertygad om att nationerna kommer att klara sig alldeles utmärkt även utan ett obligatorium. Studenter uppskattar nationernas verksamhet och kommer garanterat att fortsätta att vara medlemmar även efter ett avskaffande av obligatoriet. Även de skattetekniska frågorna går att lösa eftersom nationerna är väl avgränsade och tydliga institutioner. Det hävdas också i debatten att studentdemokratin och studentinflytandet kommer att försvinna och att kårerna kommer att förlora alla sina medlemmar. Det är inte heller sant. Det är ju ingen som har föreslagit ett abrupt avskaffande av obligatoriet. Tvärtom har vi i den borgerliga alliansen och Miljöpartiet varit väl medvetna om att det finns en rad frågor som måste lösas innan obligatoriet kan avskaffas. Exempelvis måste studentinflytandet, studenternas möjligheter att bedriva utbildningsbevakning och studentkårernas oberoende mot lärosätena säkras. Dessutom måste en kommande utredning lämna förslag på framtida definitioner och avgränsning av studentkårernas kompetens och hitta en lösning på skattefrågorna. Utgångspunkten ska vara att dagens kårer och nationer inte ska missgynnas skattemässigt när obligatoriet avskaffas. Fru talman! För att alla dessa frågor ska bli noggrant utredda vill vi i den borgerliga alliansen och Miljöpartiet att regeringen tillsätter en parlamentarisk utredning som tar fram en handlingsplan och en tidsplan för avvecklingen som vi här i riksdagen sedan kan ta ställning till. I utredningsprocessen är det viktigt att studenterna engageras och görs delaktiga. Vi är angelägna om att studenternas tvångsanslutning avskaffas. Men vi är också angelägna om att göra det med sunt förnuft. (Applåder)

Fru talman! Jag har en djup övertygelse om att sökande efter ny kunskap är den bästa drivkraften att utvecklas för människor. Jag tycker själv att jag nästan aldrig har haft så roligt som när jag har gått och utbildat mig och lärt mig något nytt. Jag tror att det är väldigt många som tycker likadant, alla de som söker sig till olika skolor, vuxenutbildning, universitet och högskolor. Ibland frågar en del vad universitet och högskolor egentligen är till för. En del svarar då snabbt att de är till för samhällets behov, och andra svarar att de är till för näringslivets behov. Men jag svarar med ett enkelt liberalt svar: Universitet och högskolor är till för dem som ägnar sig åt att söka kunskap. Det är huvuduppgiften. Sedan är det en helt annan sak att detta kunskapssökande faktiskt gynnar hela landet och faktiskt gynnar företagande och utveckling. I Folkpartiet talar vi om begreppet den fria akademin där kunskap har ett egenvärde, där det är frihet från politisk styrning och där det råder kvalitet på undervisning och forskning. Den fria akademin sätter, enligt mig, kvaliteten före kvantiteten, och den står i motsats till den typiska socialdemokratiska utbildningsfabriken. Folkpartiet har här och i andra sammanhang, bland annat i motioner, fört fram ett antal förslag för att komma till rätta med de problem som bevisligen finns och allt tydligare syns i de svenska högskolorna. Förutom att vi i Folkpartiets budget lägger över 3 miljarder kronor på förstärkning av forskning och på kvalitetshöjningar i grundutbildningen har vi ett antal konkreta förslag. Vi kräver att man ska höja kravet på förkunskaper så att gymnasiet tar sitt ansvar. Högskolan ska inte repetera gymnasiekurser. Vi tycker inte att man ska ge några pengar alls till högskolor som ger nybörjarkurser i tyska och franska. Sådant ska gymnasiet klara av. Vi vill höja kvaliteten genom att, som sagt, ge mer pengar och låta varje student kosta mer i fråga om undervisning. Vi vill höja kvaliteten genom att låta kvalificerade kurser, B- och C-kurser, på högskolorna få mer pengar per student. Vi vill höja forskningsanslagen så att lärarna slipper att slitas mellan att missköta forskningen och att missköta undervisningen. Vi vill införa en studentpeng så att fler studenter får studera där de vill. Många av dessa frågor kommer tillbaka i debatten om högskolepropositionen som väntas senare i vår. Det kanske blir senare i år, tyvärr. Vi har väntat länge på den och undrar varför den inte kommer. Därför koncentrerar jag mig ändå på några få frågor. Den första frågan är den om universitetens och högskolornas frihet. Där har vi ju sett att Socialdemokraterna sedan 1990-talet dragit åt greppet om styrningen av högskolorna. Styrningen går allt längre ned. Ändå vet vi att den europeiska traditionen med fria, autonoma, universitet visat sig väldigt framgångsrik när det gäller både högre utbildning och forskning. Tidigare utsågs rektor genom ett valförfarande, och rektorn var ordförande i högskolans styrelse. Sedan 1990-talet utses rektor av regeringen, med ett minskat inflytande för lärosätet. Nu får inte rektorn vara ordförande i styrelsen, även om många skulle tycka att rektorn skulle kunna passa för det. Regeringen utser också majoriteten av styrelsen och även ordföranden i styrelsen. Där har vi redan i en annan gemensam proklamation från den borgerliga alliansen föreslagit ett avskaffande av den här politiska direktstyrningen av högskolorna. Det räcker faktiskt att vi i riksdagen genom våra budgetbeslut påverkar utbildningspolitiken. Vi behöver inte sätta dit regeringsutsedda företrädare som kommer nära de lokala besluten. En undersökning häromåret visade att av 16 ordförande med partipolitisk bakgrund vid våra största högskolor hade 13 socialdemokratisk bakgrund. Man frågar sig om det inte finns någon vänsterpartist, folkpartist, moderat eller miljöpartist som skulle vara lika lämplig. Där ser vi risken för politisk styrning. Vi tycker i stället att styrelsen ska tillsättas av studenter, lärare och forskare. Sedan ska det också finnas allmänföreträdare - det är viktigt - och de ska också utses av lärosätet. Det här är, fru talman, en ideologisk fråga. En annan ideologisk fråga här i dag är den om kårobligatoriet - tvånget att tillhöra en studentkår eller en studentnation. För att få tenta och för att få ut sitt betyg måste man betala en avgift till en kår. Avgiften kan uppgå till 400-500 kr. Det är olika på olika håll i Sverige. I Sverige råder annars föreningsfrihet. Det är otänkbart med tvångsanslutning till ett politiskt parti eller ett fackförbund, men för studenter är det annorlunda. Nu har regeringen tydligen lyssnat lite grann på liberala argument i debatten om kårobligatoriet, för nu har man utlovat en utredning som ska diskutera möjligheten till en nollnation i Lund där inte avgift behöver betalas, precis som det finns i Uppsala. Man vill tydligen också lite grann se över och mjuka upp reglerna för deltidsstudenter. Det är synd att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet inte vågar ta steget fullt ut och avskaffa kårobligatoriet helt. De krånglar till det i onödan och missar hela poängen, nämligen att ingen mot sin vilja ska kunna bli tvångsansluten till en organisation. Vi borgerliga och Miljöpartiet föreslår en utredning som ska komma med ett förslag om en successiv och ansvarsfull avveckling. Den här utredningen ska också lämna förslag om hur studentinflytandet ska stärkas. Inte minst tycker jag, som har bott i både Lund och Uppsala och som känner till nationernas verksamhet, att det är jätteviktigt att de skatteförmåner som de har i dag får behållas och även att studentkårernas ekonomiska möjligheter att klara sig säkras. Det är sådant som utredningen ska syssla med. På många högskolor ligger valdeltagandet i dag under 5 % vid val till fullmäktige. Jag tror att de som frivilligt ansluter sig till en organisation är mera benägna att engagera sig i verksamheten. Studentinflytandet är fortfarande för svagt vid många svenska högskolor. Där jobbar kårerna på ett föredömligt sätt. Men högskolorna själva måste i framtiden ta ett större ansvar för att anordna val och garantera studentrepresentation i olika organ. Studenter borde få sitta med i fler beslutande organ än de i dag gör, till exempel vid val av dekan eller rektor. Staten måste också, om kårobligatoriet avskaffas, ta ansvar för att studenterna får möjlighet att bedriva utbildningsbevakning, komma med remissvar på förslag och så vidare. Studenter är ändå, fru talman, vuxna människor. De ska ha rätt att påverka sin utbildning. De ska också ha rätt att få välja om de vill vara med i en förening eller inte. Ibland har man försökt försvara kårobligatoriet med argumentet att det inte är en förening utan en del av universitetet. Men då försöker man sitta på två stolar. Är det en del av universitetet ska man ju inte i första hand företräda studenternas intressen. Man kan liksom inte ha både-och. Vi märker alltså en ideologisk skillnad mellan inte minst mitt parti men framför allt alliansens partier och Socialdemokraterna även i det här betänkandet - detta fastän inte alla frågor kommer upp här. Den här ideologiska skillnaden märks när det handlar om studenternas frihet att välja utbildning, studenternas frihet att välja organisationstillhörighet, studenternas rätt till kvalitet i undervisningen samt universitetens och högskolornas frihet att styra sig själva. Där står i dag Socialdemokraterna för en helt annan ideologi än vad vi gör. Jag nöjer mig i det här sammanhanget med att yrka bifall till reservation 24 under punkt 16 och till reservation 33 under punkt 22.

Fru talman! I söndags återvände jag från Kanada som i mångt och mycket har kommit längre än Sverige i att skapa framgångsrika samverkansformer mellan vetenskap och näringsliv. I måndags besökte jag Umeå universitet för en inblick i deras samverkan mellan näringsliv, kommuner, landsting och universitet. Mycket görs där och vid andra lärosäten. Men ännu saknas en heltäckande strategi från regeringens sida för att stimulera samarbete, samverkan. Vi väntar på en proposition om högskolefrågor. Jag säger väntar . Det är ju det vi får göra med den nuvarande regeringens politik för högre utbildning. Nog så betecknande är behandlingen av den så efterlängtade forskningsproposition som till slut kom i vintras, över ett år försenad och med knappast några förslag för framtiden - en besvikelse och en proposition som jämfört med den gemensamma satsning som vi kristdemokrater tillsammans med övriga i Allians för Sverige presenterat enbart tedde sig tunn. På samma sätt väntar i dag högskolevärlden på de reformer som behövs i den grundläggande högskoleutbildningen. En rad frågor om kvaliteten i den högre utbildningen, antagningen och mycket annat väntar på sin lösning. Inte minst handlar det om att påverka och förverkliga Bolognaprocessen med bland annat en harmoniserad examensordning som ju är central för att stärka svenska studenters och arbetstagares möjlighet att korsa gamla gränser och för Sveriges möjligheter att attrahera utländska studenter att berika våra lärosäten. Sverige borde ligga i framkanten i internationaliseringsprocessen och inte, som den nuvarande utbildningsministern gör, slå igen dörren till Europa. Frågan är om Socialdemokraterna och stödpartierna kommer att orka föreslå de mått och steg som behövs i högskolan. Att döma av den ribba som forskningspropositionen satte lär få bli nöjda när högskolepropositionen kommer - om den kommer. Fru talman! Det är bra att fler fått tillgång till högre utbildning. Men det är förödande att kvaliteten blivit lidande och att resurserna urholkats. Det kritiska och utvecklande inslaget har ersatts av en utbildningsfabrik som på löpande band och i god tayloristisk anda ska klara av student efter student. Vi kristdemokrater vill tydligt sätta fokus på kvaliteten. Det är därför som vi i vårt budgetförslag satsar mer på grundutbildning och forskning än Socialdemokraterna och stödpartierna. Det är rimligt också av kvalitetsskäl att tydligare ange vilken undervisningstid som ryms inom en kurs och att högskolans lärare garanteras kompetensutveckling. Resurser bör ges utifrån svårighetsgraden på kurser så att det inte lönar sig att fylla föreläsningssalarna till brädden. Fru talman! Kunskap har ett egenvärde. I dag borde möjligheterna till bildning vara större än någonsin. För när om inte i en tid med kunskapssamhället och alla dess informationsvägar skulle det vara möjligt med bildning för alla? Det handlar inte om att tugga i sig faktakunskaper à la Trivial Pursuit. Nä, det handlar om det personliga synsättet. Om inte den engagerade samhällsmedborgaren, den gode studenten, har ett självständigt och reflekterande förhållande till kunskap, vem ska då ha det? Då fordras akademisk frihet och en fri utbildning och forskning som stimulerar nyfikenheten med respekt för människovärdet och de goda värdena. Det är nödvändigt att slå vakt om fria lärosäten med heterogena akademiska miljöer. När lärosätenas frihet inskränks tystnar det fria och öppna samtal som är kännetecknande för en demokrati i mångfald. Varje tendens att politiskt minska lärosätenas frihet är ytterst ett hot mot demokratin. Det gäller att vara vaksam. Makt kan korrumpera. Kristdemokraterna undersökte i vintras vilka partier de ledamöter i högskolestyrelserna som den socialdemokratiska regeringen utsett har anknytning till. Resultatet är slående. Sex av tio med partipolitisk koppling är s-märkta, tre av fyra politiska ordförande är s-märkta. Exemplen är många. Ett av de mer graverande är förstås Örebro, med en socialdemokratisk ordförande och fem socialdemokratiska styrelseledamöter jämfört med en borgerlig. Till kuriosan hör sedan att partiledaren, som råkar vara statsminister, nyligen fick en doktorshatt som tack för hjälpen att högskolan blev universitet, trots Högskoleverkets avrådan. Det finns i dag en risk att den socialdemokratiska regeringen vid beslut om universitetsstatus eller nya vetenskapsområden tar alltför stora hänsyn till annat än kvaliteten. I dag kan regeringen mer eller mindre öppet röstfiska med hjälp av löften om universitetsskyltar. Principen som vi kristdemokrater vill slå vakt om är i stället att det är Högskoleverkets bedömning av kvaliteten som ska avgöra om det blir universitetsstatus, vetenskapsområde eller ej. Vi har tillsammans med övriga i Allians för Sverige lagt fast att universitetens och högskolornas självbestämmande borde säkras genom lag. Lärosätena ska ges frihet att bygga upp sin organisation, och styrelserna ska inte partipolitiseras. Bland ledamöterna ska det finnas allmänföreträdare som kan komma från politiken, näringslivet eller ha annan kompetens. Fru talman! Alla högskolor och universitet tar inte arbetet mot diskriminering på allvar. Vi kristdemokrater vill skärpa lagen så att alla lärosäten arbetar för likabehandling. Ingen ska diskrimineras på grund av sexuell läggning, kön, funktionshinder, etniskt ursprung eller annan omständighet. Vi vill även att en tydlig värdegrund med utgångspunkt i det okränkbara människovärdet skrivs in i högskoleförordningen. Få kan i dag vara nöjda med studenternas inflytande och trygghet. Det hjälper inte att studentkåren gör ett gott arbete. Ibland känner varken lärare, övrig personal eller ens studenterna själva till vilka rättigheter som finns. 5-10 % av studenterna deltar i kårvalen, vilket knappast borgar för demokratisk legitimitet. Det obligatoriska kårobligatoriet är en demokratisk luftpastej, en chimär. Vi kristdemokrater har lagt fram flera förslag för att stärka studenternas rättssäkerhet. Till sist har regeringen sett sig tvungen att besluta om vissa förändringar, men än finns mycket kvar att göra. Det behövs moderna strukturer för studentinflytande som grundas i rättssäkerhet, frivillighet, delaktighet och demokrati. Därför är det viktigt att ersätta det föråldrade kårobligatoriet med andra och nya former för inflytande. Kårernas mandat bör tills vidare tydliggöras. Kårobligatoriet är en kvarleva från en svunnen tid. Kristdemokraterna, Miljöpartiet, Moderaterna, Centern och Folkpartiet har enats om att obligatoriet bör tas bort, efter en utredning om alternativa och bättre former för inflytande. Enligt de fem partiernas förslag, som kammaren har att ta ställning till i detta betänkande, ska en utredning tillsättas där alla partier ingår och där studentorganisationerna har möjlighet att framföra synpunkter just för att finna en lämplig väg. Det är dags, fru talman, att på allvar forma en högskola som utifrån studentens bästa bygger på bildning, kvalitet och tillgänglighet så att våra studenter - vår framtid - får de allra bästa förutsättningarna att leva i kunskapssamhället. Avslutningsvis vill jag säga att jag givetvis står bakom Kristdemokraternas samtliga reservationer i betänkandet, men jag yrkar för tids vinnande bifall enkom till reservationerna 22 och 24.

Fru talman! Först skulle jag vilja kommentera lite grann de tidigare anförandena. Jag tillhör själv en universitetsstyrelse, i Linköping. Vi har faktiskt med stor glädje hälsat vår nya ordförande Beatrice Ask, moderat riksdagsledamot och tidigare skolminister, välkommen. Vi är övertygade om att hennes bakgrund är av betydelse för universitetets bildnings- och forskningsuppdrag, vilket just är grunden för regeringen när den utser nya ledamöter i högskole- eller universitetsstyrelser. Jag skulle vilja kommentera Torsten Lindströms ord om att den forskningspolitiska propositionen, som är en samarbetsproposition av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, inte blickar framåt och saknar visioner. Jag har läst maktalliansens - Moderaterna med sina stödpartier - åsikter om den framtida forskningspolitiken. Där blickar man så långt framåt att man är framme vid 2010, vilket är en bra bit in på tiden för nästa forskningspolitiska proposition, som vi kan förvänta oss läggs fram någon gång 2008. Men ibland kan det bli så. Jag skulle också vilja kommentera kårobligatoriet. I vissa delar kan vi principiellt dela farhågorna. Men man måste komma ihåg att studentkårerna faktiskt är demokratiskt uppbyggda och att de representanter som utses har uppdraget att företräda alla studenter. Under senare år har flera reformer genomförts som givit studenterna ökat inflytande och bättre rättigheter att vara representerade i högskolans både beslutande och beredande organ. De reformerna har faktiskt kårobligatoriet som grund. Om kårobligatoriet avskaffas riskerar studentorganisationerna att försvagas, och det finns en risk att det bildas kårer som konkurrerar sinsemellan. Det har faktiskt inte studentdemokratin någon fördel av. Jag tycker att vi måste erkänna att studentdemokratin har fördjupats och att det därför framstår som ganska orimligt att så där oövertänkt bara riva ned en organisation, som finns på plats och som kan utvecklas, moderniseras och förändras. Det kommer den utredning som nu är tillsatt att lämna förslag på. Jag tycker också att de borgerliga företrädarna borde betänka att det i dag är varken studenter, lärare eller universitetens och högskolornas ledningar som driver frågan om avveckling av kårobligatoriet, utan det är politiker här i riksdagen som gör det. Kårobligatoriet är nära anslutet till nationsväsendet och därmed till studenternas möjlighet att själva organisera både boende, fritid och, inte minst viktigt, studiesociala aktiviteter. Nationstraditionen och nationshusen i främst Uppsala och Lund är faktiskt en del av vårt kulturarv, och verksamheten är en viktig förutsättning för att studenterna ska kunna träffas över ämnesgränser, knyta sociala kontakter och delta i meningsfulla aktiviteter i anslutning till studierna. Det är faktiskt en väldigt viktig del av studentlivet. Jag tror att många av oss har upplevt det så också. Det är mycket värdefullt inte minst för de utländska studenterna. Men det är också värdefullt för studenternas personliga och sociala utveckling, alltså för deras bildningsresa. Dessutom skulle studentkårernas ekonomi kunna komma att undergrävas genom att de förlorade avgiftsintäkterna och genom att de fastigheter som kårer och nationer äger skulle beskattas på ett annat sätt om man förlorade sin skatterättsliga status. Det är, tror jag, ganska osannolikt - vi får väl se vad utredningen kommer fram till - att vi skulle få en speciallagstiftning som just är riktad till studentkårerna. En sådan speciallagstiftning skulle förmodligen på sakliga grunder avvisas redan av Lagrådet. Det finns faktiskt en rad stiftelser och organisationer som på lika goda grunder, skulle jag vilja säga, skulle kunna hävda att de också borde skattebefrias. Jag tror alltså att vi måste tänka igenom det här ordentligt. Att slopa kårobligatoriet får inte äventyra studenternas självförvaltning och självbestämmande. Då skulle det finnas en uppenbar risk att vi i stället skulle få finansiera de här aktiviteterna genom statsbudgeten. Då skulle studentkårerna berövas den styrka och den frihet som de har i dag. De skulle bli mycket mer beroende av statsmakternas generositet. Sedan ska jag prata lite grann om det som vi har en del motioner om. Jag tänkte ta upp några frågor som rör lagen om likabehandling av studenter i högskolan som slår fast att studenter oberoende av kön, etnicitet, religiös åskådning, sexuell läggning eller funktionshinder ska behandlas likvärdigt. Denna huvudregel är i de flesta fall självklar. Avsteg kan endast accepteras då det gäller intressen som uppenbart är överordnade förhindrandet av diskriminering i högskolan. Men nu tycks det råda osäkerhet om hur denna undantagsregel ska tolkas. Det har inneburit att lärosätenas arbete med att öka mångfalden i högskolan har fördröjts, något som vi beklagar. Peter Danielsson pratade vackert om att mångfald var en av de grundläggande principerna för Moderaterna. Men det gällde mångfald av lärosäten. Vi tycker att det är väldigt viktigt att universiteten och högskolorna också har en mångfald av studenter med olika bakgrund, olika etnicitet, olika religion och så vidare. Det är en viktig fråga. Jämställdheten är en politisk viljeyttring som samtliga partier har kommit överens om. Jämställdhetssträvan har också skrivits in i styrdokumenten för både skolan och högre utbildning. När det gäller högskolan finns det en bestämmelse i högskolelagen om att jämställdhet mellan kvinnor och män alltid ska iakttas och främjas i högskolans verksamhet. Men för att kunna leva upp till den paragrafen krävs kunskap om könsmaktsordningen, om kvinnors och mäns olika livssituation, om feministiska teorier och om samhällsanalyser. Vi menar att det på högskolenivå borde skrivas in dessa kunskapsaspekter om jämställdhet i examensordningarna. Det gäller alla examina, men särskilt viktigt är det för de utbildningar som leder till yrken där man arbetar med människor, såsom läkare, sjuksköterskor, jurister, socionomer, psykologer och så vidare. Vi tycker också att genuskunskaper bör prioriteras i all fortbildning av personer i just dessa yrken. Med detta vill jag yrka bifall till vår reservation 44 under punkt 31.

Fru talman! Britt-Marie Danestig nämnde mitt namn, men sedan sade hon någonting annat, nämligen att det är politiker som driver att kårobligatoriet ska avskaffas. Det stämmer inte. En lång rad studentkårer i Sverige har på sitt eget program uppfattningen att kårobligatoriet ska avskaffas just därför att man upplever att det inte är den optimala formen för ett modernt demokratiskt studentinflytande. Det här är en rörelse hos väldigt många studenter, och det finns också på många håll ett gott stöd för uppfattningen att kårobligatoriet är gammaldags och förlegat. Det vore tacknämligt om Britt-Marie Danestig höll fast vid den uppfattning som Vänsterpartiet artikulerar - åtminstone senast jag läste i ert partiprogram - att man är emot kårobligatoriet. I ena sekunden säger Britt-Marie Danestig att det är principiellt tveksamt, i nästa sekund säger hon att hon inte vill stödja förslaget om att ta bort kårobligatoriet. Då avslöjar hon ett slags vinglighet som gör att vi snart inte längre kan veta vad Vänsterpartiet står för när det verkligen kommer till kritan. Finns det fler punkter, Britt-Marie Danestig, i Vänsterns partiprogram som vi kan stryka, för när det kommer till omröstning gäller de inte längre? Fru talman! Sedan vill jag också passa på att fråga Britt-Marie Danestig och Vänsterpartiet om utbildning till olika yrken: Anser Britt-Marie Danestig att det finns en plats för yrkesutbildning också i svensk högskola?

Fru talman! Om man tittar i universitetens och högskolornas utbud finns det väldigt gott om yrkesutbildningar. Med den nya möjligheten att förlägga kortare utbildningar om 80 poäng för yrkeshögskoleexamen har dessa möjligheter faktiskt ökat. Vi är ivriga tillskyndare av att förstärka yrkesutbildningen både på universitet och högskolor och även i andra sammanhang. Jag vill bara påminna om att inför den förra debatten som vi hade om kårobligatoriet vädjade flera kårer - SFS, som representerar många studentkårer, SULF och ganska många av rektorerna - faktiskt till utbildningsutskottets ledamöter om att vi inte skulle fatta något definitivt beslut om ett avskaffande förrän samtliga konsekvenser var utredda. I så fall hade man fått fram några fungerande alternativ som innebar en modernisering. Nu kommer frågan att utredas, och jag tror att man kan göra stora förändringar. Samtliga partier vill nu ägna den här frågan stort intresse. Det finns skäl att genomföra vissa förändringar. Men de borgerliga partierna med stöd av Miljöpartiet har definitivt bestämt sig innan man har sett utredningsresultatet. Jag vill också påminna om att den här frågan har utretts vid flera olika tillfällen, men man har inte hittat några funktionella alternativ som kan garantera studenternas inflytande och lösa de studiesociala frågorna.

Fru talman! Vänsterpartiet är positivt till yrkesutbildning. Det ska vi notera och lägga på minnet till kommande debatter om hur man ska få in mer av yrkesutbildning i högskolan, att få till stånd en modern yrkesutbildning som fångar upp olika former av yrkeskunskaper också inom högskolevärlden. Sedan snubblar återigen Britt-Marie Danestig på orden. Jag tror inte att hon uppriktigt vill komma med felaktiga uppgifter. Det var faktiskt inte så att Sveriges förenade studentkårer vädjade om någonting förra året. SFS har ingen uppfattning om kårobligatoriet, vare sig positiv eller negativ. Det finns olika uppfattningar inom kårvärlden, och Britt-Marie Danestig borde kunna medge att frågan inte är så enkel som hon vill ge sken av. Det vi från alliansen tillsammans med Miljöpartiet nu föreslår är just det som Britt-Marie Danestig säger sig vara ute efter, nämligen en parlamentarisk utredning som går längre än en enmansutredning och som ser över moderna former för studentinflytande. Det blir och förblir mer och mer obegripligt varför Vänsterpartiet säger nej till detta. Måhända finns förklaringen i Britt-Marie Danestigs freudianska felsägning i huvudanförandet där hon identifierade sitt eget parti just som det är, nämligen ett stödparti till den socialdemokratiska regeringen där makten är viktigare än det som står i det egna partiprogrammet. Nu vet vi, fru talman, att det som Vänstern skriver i sitt partiprogram behöver vi inte lita på.

Fru talman! Det vore väldigt roligt om vi lyssnade på våra meddebattörer i den här debatten. Jag sade inte så. Jag sade att flera kårer - SFS, SULF och flera rektorer - vädjade till utbildningsutskottets företrädare att de skulle verka för att det inte skulle fattas något definitivt beslut om ett avskaffande förrän samtliga konsekvenser var utredda och fungerande alternativ hade presenterats. Det gäller alltså frågor i likhet med: Hur ska studeranderepresentationen väljas till styrelser, nämnder och andra viktiga församlingar inom universitet och högskolor? Vem ska universiteten och högskolorna ha som samtalspartner i studiesociala frågor? Det är ju studenterna som tillsammans med lärare och andra anställda ska forma universitetens vardag och framtid. När vi talar om yrkesutbildningar på universitet och högskolor måste jag faktiskt be Torsten Lindström att definiera vad Kristdemokraterna egentligen menar med yrkesutbildningar på högskola. Det måste vara en väldigt smal definition, kan jag ana mig till av inlägget tidigare.

Fru talman! Först vill jag yrka bifall till reservationerna nr 24 och nr 40. Självfallet står jag bakom även övriga centerreservationer i betänkandet. Under senare år har den högre utbildningen byggts ut runtom i vårt land. I dag finns en högskola eller ett universitet i alla län. Vi har från Centerpartiets sida medverkat till detta eftersom vi menar att det är viktigt att det ska vara nära till högre utbildning. Endast på så sätt kan vi ta vara på den begåvningsreserv som finns runtom i våra bygder. Utbildningsnivån har också höjts påtagligt, inte minst i de områden där nya högskolor och universitet har inrättats. Det har vi kunnat se i Västernorrlands och Jämtlands län, där Mitthögskolan, nu Mittuniversitetet, har byggts ut under senare år. Utbyggnaden av distansutbildning via Näluniversitetet och de lärcentrum som finns i många kommuner ökar också tillgängligheten. Människor som av familje- eller arbetsmarknadsskäl inte har haft möjlighet att ta del av högre utbildning har fått en ny möjlighet, en ny chans var de än bor i vårt land. Vad som krävs, och som det fortfarande finns en del att göra åt, är att se till att det finns möjlighet till snabba uppkopplingar till Internet varhelst man bor för att få så flexibla studiemöjligheter som möjligt. Närheten till universitet och högskolor är alltså viktig i dag och för framtiden. En högre utbildningsnivå bland medborgarna är av stor betydelse för att vi ska kunna bevara och utveckla välfärden i vårt land. Utbyggnaden får dock inte ske på bekostnad av kvaliteten, för vi vill ju att Sverige ska ha en högre utbildning i världsklass även i framtiden. Därför finns det en del allvarliga varningstecken att reagera inför. Anslagen till grundutbildning vid våra lärosäten har urholkats, och andelen disputerade lärare har minskat. Utmaningen framöver blir därför att kraftsamla för att höja kvaliteten i den högre utbildningen. Vi får aldrig tumma på ambitionen att våra lärosäten ska kunna erbjuda en utbildning av högsta internationella kvalitet. Samverkansdelegationen, som nyligen levererade sin slutrapport, understryker vikten av att universitetens och högskolornas samverkan med det omgivande samhället förbättras - den tredje uppgiften. Delegationen menar att det är särskilt viktigt att högskolorna förbättrar samarbetet med det lokala näringslivet och även med gymnasieskolan om entreprenörskap. Det gäller att finna former för samverkan som passar små och medelstora företag och som stärker deras kompetens. På så sätt kan lärosätena ännu bättre än i dag fungera som utvecklingsmotorer i regionerna. Även jag vill ta upp frågan om kårobligatoriets vara eller inte vara. Vi står självfallet fast vid vår syn från förra året, att en tvångsanslutning till en kår är otidsenlig och oförenlig med föreningsfriheten. Även studenter bör själva få avgöra vilka föreningar de vill vara medlemmar i. Samtidigt är det förstås lätt att inse att ett avskaffande av kårobligatoriet inte kan ske över en natt. Det är just därför vi föreslår en parlamentarisk utredning som ska ta fram en tidsplan och en handlingsplan för hur omställningen ska ske. Det är ju ingen som har föreslagit att vi oövertänkt ska riva ned någonting, Britt-Marie Danestig. Det handlar om att det här ska ske med sunt förnuft och att se till att vi får ett modernt system för studenterna vid våra universitet och högskolor. Jag förmodar att det kommer att finnas förslag om hur Bolognaprocessen ska implementeras i Sverige i den kommande högskolepropositionen. Det är väldigt viktigt att vi får ett system där vi kan jämföra utbildningssystemen i Europa. Men en strävan efter ett öppnare utbildningssystem får inte ske på bekostnad av utbildningarnas positiva särdrag. Bolognaprocessen bör inte leda till att utbildningssystemen i de olika länderna likriktas. Däremot måste de kunna jämföras. I sammanhanget är det också viktigt att understryka att Bolognaprocessen är ett mellanstatligt samarbete som är mycket bredare än enbart i Europeiska unionen. En punkt som man kanske redan nu bör ta upp är de så kallade ECTS-betygen som diskuteras i samband med Bolognaprocessen. Denna betygsskala är relativ och sjugradig. Från Centerpartiets sida är vi motståndare till relativa betyg och menar att betygen i högskolan även framöver bör vara målrelaterade. Vad jag förstår finns det en ganska bred enighet om detta bland partierna i den här kammaren, även om vi tyvärr är ensamma om vår reservation på den här punkten. Men det blir en diskussion som vi får ta framöver.

Fru talman! Högskolan ska vara öppen för alla, och hinder och svårigheter för olika grupper att studera vid högskola måste elimineras. En sant öppen högskola kräver att man minskar den sociala snedrekryteringen och att all diskriminering inom systemet upphör. Men då måste också pedagogik och undervisningsmetoder anpassas efter alla grupper. Den nya lag som kom år 2002 för att främja lika rättigheter på högskolan och motverka att någon student utsätts för diskriminering är mycket viktig. Det är nu väldigt viktigt att högskolan också arbetar aktivt med att leva efter den här lagen. Det kan till exempel handla om antagningsreglerna och hur de är utformade. Det finns i dag reservationer i betänkandet om så kallad positiv särbehandling vid högskolan, som har blivit än mer aktuellt efter Uppsalas försök med kvotering på juristutbildningen. Det här är en ganska komplicerad fråga, och frågan är vad som är rätt väg. Detta skulle kunna betyda att personer med utländsk bakgrund under en övergångsperiod skulle behöva vara ordentligt överrepresenterade på många utbildningar för att gruppen sedan skulle bli rimligt representerad på arbetsmarknaden. Det kan vara en slutsats som gör att man skulle landa på en positiv särbehandling. Det kan verka rimligt om man också ser att personer med utländsk bakgrund är missgynnade i dagens Sverige. Men jag tror att vi måste skilja ganska tydligt här på svag positiv särbehandling, där man vid lika meriter ger företräde åt en viss grupp och som är möjligt redan med dagens lagstiftning, och så kallad stark positiv särbehandling, där man ger företräde åt en viss grupp även om de har lägre meriter. Problemet är att principen om likabehandling åsidosätts. Man kan i och för sig hävda att vi kanske inte har så mycket likabehandling i dag och att denna princip därför inte kan åsidosättas. Men man kan också hävda att vi har det och att betyg och poäng på högskoleproven gäller men att kanske inte alla har samma chans att uppnå de betyg som krävs. I så fall kan man fråga sig om just stark positiv särbehandling är sättet att lösa problemet. Det finns problem som vi ser det. Framför allt är det väldigt svårt att definiera gruppen. Är det verkligen vettigt att fösa ihop alla som har utlandsfödda föräldrar till en grupp? När man tittar på den här gruppen ser man att den är väldigt heterogen bland nybörjarna på högskolan. Inom vissa utbildningar är den starkt överrepresenterad och inom andra starkt underrepresenterad. Ska man kvotera inom alla utbildningar där de med utlandsfödda föräldrar är underrepresenterade, eller ska det vara upp till högskolorna att bestämma, och på vilka grunder? Det rör sig inte om någon homogen grupp. Av den del av den svenska befolkningen som har iransk bakgrund är det en mycket stor andel som läser vid högskolan, närmare bestämt 21 %. Bland dem som har icke utlandsfödda föräldrar är det 15 %. Bland dem som kommer från Irans grannland Irak är det bara 5 %. Det här visar på svårigheten att hitta en tydlig grupp. Man kan fundera över om det inte är så att etnisk bakgrund kanske är underordnad social bakgrund vad det gäller högskolestudier och vad som i så fall är lämpligast för att komma till rätta med den snedrekrytering som finns. Det finns också väldigt positiva exempel i till exempel Uppsala, Malmö och Stockholm. Där använder man andra sätt att jobba med, till exempel kunskaper i utomeuropeiskt språk som merit eller att genom uppsökande informationsverksamhet rikta sig till grupper. Från Miljöpartiets sida har vi landat på att vi är tveksamma till stark positiv särbehandling, men vi anser att svag positiv särbehandling är bra, och då behöver inte lagen ändras. Men det behövs också en större mångfald av olika antagningsförfaranden och olika antagningsregler som passar olika utbildningar och olika individer. Det är också viktigt att fortsätta arbetet med validering. Vad gäller kommande högskolelag kommer vi säkert att ha möjlighet att diskutera detta med antagningen och vilka urvalskriterier som ska gälla till högskolan. Med anledning av Torsten Lindströms inlägg om att man får vänta på vad regeringen, Vänstern och Miljöpartiet har för förslag vill jag poängtera att Miljöpartiet inte samarbetar om högskolepropositionen och att vi väntar med precis lika stor spänning som alla ni andra på vad den kommer att innehålla. Och vi kommer, när den kommer, att skriva en motion och formulera vår syn på både tillträdet och Bolognaprocessen. Fru talman! Så är det åter dags att diskutera det omtalade kårobligatoriet. Vi hade en livfull debatt vid förra årets behandling av högskolemotionerna. Som jag ser det strider kårobligatoriet mot grundläggande demokratiska principer. Det är skälet till att vi från Miljöpartiet har tagit ställning mot obligatoriet. En tvångsanslutning till en förening kan aldrig försvaras. I Sverige råder föreningsfrihet. För oss i Miljöpartiet är tvångsanslutning till ett politiskt parti, ett fackförbund eller en studentkår, för den delen, fullständigt otänkbar. Det är dags att vi också låter studenter omfattas av de viktiga grundläggande demokratiska principer som finns i det här landet. Det är grundläggande att varje människa själv får välja vilken förening han eller hon vill tillhöra. I dag får man inte skriva tentamen eller ta ut examen om man inte är ansluten till studentkåren. Kårerna och nationerna gör naturligtvis många bra och viktiga saker. De har oerhört viktiga och värdefulla åtaganden som att bevaka studenters intresse och utbildningen, företräda studenter i olika organ med mera. Men vi kan inte argumentera för en tvångsanslutning utifrån att de gör bra saker. Britt-Marie Danestig är orolig för skattebefrielsen. Det är inget som säger att den kommer att försvinna. Det är just en av de saker som ska tänkas igenom ordentligt i en utredning. Men jag har faktiskt större tilltro än vad du verkar ha till kårerna. Jag tror inte att det blir ett stort tapp av medlemmar. Nej, jag är alldeles övertygad om att man med ett avskaffande av obligatoriet i kårerna kommer att ha en fortsatt viktig och bra verksamhet. Jag tror självklart att man även fortsättningsvis kommer att ha en verksamhet som upplevs så viktig och så förmånlig att den enskilda studenten i de allra flesta fall väljer att vara medlem. Jag tror att en förening i ett demokratiskt land måste bygga på frivillighet och äkta engagemang. Alla föreningar måste leva på egna meriter och attrahera medlemmar utifrån att de har en värdefull verksamhet som anses angelägen för den enskilde. Om man då ansluter sig frivilligt tror jag också att man är mer benägen att engagera sig och vara delaktig i verksamheten. I Miljöpartiet tror vi att frivillighet är det som gör ett engagemang starkt och levande. Tvång är alltid en dålig förutsättning för demokrati och inflytande. Vi vill dock att avskaffandet av obligatoriet sker med stort förnuft och föregås av en utredning som noggrant går igenom och belyser hur alternativ kan se ut, hur ett avskaffande kan gå till och hur man samtidigt kan stärka studentinflytandet. Fru talman! Vi anser slutligen att högskolelagen ska kompletteras med ett hållbarhetsperspektiv. Högskolor och universitet kan på ett konstruktivt sätt bidra till att människor ges mer beredskap för ett alltmer komplext samhälle. Om man definierar hållbar utveckling som att vi inte accepterar att skjuta över problem på nästa generation eller ett samhälle som genererar nya problem som nästa generation måste hantera handlar hållbar utveckling mycket om att förmedla förmågan att identifiera vilka problem samhället i dag har som kommer att påverka nästa generation samt förmågan att utveckla redskap för att hantera de här problemen så att de inte skapar nya problem för nästa generation. De flesta ekonom-, juridik- och statsvetarstudenter genomgår i dag sin fyraåriga utbildning utan att konfronteras med det livsavgörande konceptet hållbar utveckling. Att skriva in hållbarhetsperspektivet i högskolelagen skulle tydligt markera att hållbarhet ska integreras i undervisningen. Hur detta ska göras är det viktigt att man avgör på varje lärosäte. Det är också viktigt att hållbarhetsperspektivet följs upp på ett bra sätt. Därför måste det också ingå i Högskoleverkets kvalitetsgranskning. Fru talman! Jag står bakom alla våra reservationer men väljer nu att yrka bifall till reservationerna 24 och 6.

Fru talman! Högskolan har blivit nästan var mans och kvinnas egendom. Aldrig tidigare har så många från så många olika bakgrunder med så olika förväntningar bildat gruppen Sveriges högskolestudenter. Högskolan står mitt i byn, öppen för omgivande samhälle och föremål för väldigt mångas förväntningar och krav. Inte endast enskilda individer ser högskolan som den stora möjligheten till ett tryggt och bra liv med en plats på arbetsmarknaden. Kommuner, regioner och näringsliv ser möjligheter, nytta och utveckling kopplad till högskolan. Den öppna högskolan utmärks av ett starkt studentinflytande och ett intensivt jämställdhetsarbete. Samma fokus, samma förväntningar finner vi på europeisk nivå där Lissabonstrategins viktigaste framgångsfaktorer finns i begreppen European Education Area och European Research Area . Högskolan blir en gemensam europeisk angelägenhet, en framgångsfaktor för Europa i världen. Vi behandlar i denna debatt 143 yrkanden om olika högskolefrågor som väcktes i motioner under allmänna motionstiden 2004. Jag yrkar härmed avslag på samtliga. I väldigt många fall beror detta avslag på att de krav som motionerna mynnar ut i redan befinner sig i pågående utrednings- och beredningsarbete. Men en del krav yrkar jag däremot avslag på med förhoppningen att de aldrig kommer att hamna i en situation av utrednings- och beredningsarbete. För samtidigt som näringsliv, kommuner och regioner ser utveckling, nytta och möjligheter med en öppen högskola mitt i byn målar högeralliansen i de här motionerna upp sin bild av högskolan, den slutna högskolan. Högskolan ska vända blicken in mot sig själv. Högskolan ska själv utse sin styrelse. Högskolan ska själv utse sin rektor. Kanske den slutna högskolan öppnar dörren någon gång och släpper in någon representant från det omgivande samhället, men man ska naturligtvis själv bestämma vem. Detta är en del i den process som högeralliansen kallar en dynamisk frigörelse. Då kan man fråga sig: Frigörelse från vad? Vi får väl svaret så småningom. Samtidigt som man vill stänga dörren för insyn och öppenhet vill alliansen rycka undan grunden för det starka studentinflytandet genom sitt krav på avskaffande av kårobligatoriet. Man säger att man vill göra detta av principiella skäl, och så jämför man studentkåren med en förening. Jag tycker att det är just här som man gör grundfelet. Studentkåren kan inte jämföras med en förening. Vår lagstiftning och vårt regelsystem i landet som omgärdar kårobligatoriet och kåren visar med all tydlighet att kåren icke är en förening. Kåren är med stor tyngd en mycket värdefull och traditionell del av lärosätet och universitetet. En gång var kåren och kollegiet de två storheterna som bar upp universitetet. Lärarna tillhörde kollegiet. De allra flesta högskolelärare som man talar med känner fortfarande väldigt starkt att de tillhör ett kollegium trots att lagstiftningen och regelsystemet inte längre beskriver den organisationen. Men studentkåren finns kvar. Jag skulle vilja jämföra studentkåren mer med en kommun, där man får trygghet och rättigheter, än med en förening som man passerar in och ut ur, men där säkerheten och tryggheten ligger någon annanstans. Man kan fråga sig om högeralliansen vill flytta just påverkansmöjligheten och inflytandet från denna starka organisation till den enskilde studenten. Jag tycker mig hitta svaret ja. Enligt Folkpartiet bör studenternas rättssäkerhet garanteras på kontraktsbasis. Förhållandet mellan lärosäte och student ska reduceras till en affärsuppgörelse mellan lärosätet och individen. Det är Folkpartiets nya grepp för att skaffa bättre rättssäkerhet för studenten. Liknande resonemang för Moderaterna när det gäller lärosätenas jämställdhetsarbete. Likhet inför lagen är den enda väg till verklig jämställdhet som Moderaterna förordar. Då kan man ju fråga sig hur länge vi de facto har haft jämställdhet och likhet inför lagen i det här landet. Ska vi lämna den kvinnliga forskningsmeriterade högskoleläraren med det beskedet i arbetet med att öka antalet kvinnliga professorer på lärosätena? Ska vi säga: Tja, vi har ju likhet inför lagen? En sluten, odemokratisk och ojämställd högskola träder fram då vi framkallar högeralliansens negativ av den framtida svenska högskolan. Om ett par veckor ligger det en högskoleproposition på riksdagens bord. Till hösten får högeralliansen möjlighet att reagera på vårt förslag om hur vi anser att vår svenska högskola ska möta de utmaningar som väntar i en globaliserad värld. Peter frågade om jag skulle läcka lite grann av innehållet. Så mycket kan jag läcka att jag säger att vi inte kommer att möta den framtiden bakom några stängda dörrar på högskolan.

Fru talman! Av tidsskäl hann jag inte yrka bifall till en av våra reservationer, där vi föreslår att likabehandlingslagens regler förtydligas så att högskolor och universitet får klara och entydiga regler att hålla sig till. Förändringar bör utformas på ett sådant sätt att det klart framgår att positiv särbehandling utifrån kön och etnicitet ska få användas i syfte att bredda rekryteringen och öka mångfalden vid urvalet till högre studier. Jag yrkar bifall till vår reservation nr 17. Jag har en fråga till Majléne Westerlund Panke. Den gäller en motion som vi har väckt. Vi har också en reservation. I likabehandlingslagens tillämpningsområde ingår varken Försvarshögskolan, Polishögskolan eller Militärhögskolan. Det finns ingenting som tyder på att just de här högskolorna är undantagna från den heterosexuella norm som finns i vårt samhälle. Jag skulle nästan vilja säga tvärtom. Det är inte så ovanligt att ganska svåra sexuella trakasserier förekommer vid flera av de skolorna. I utbildningsutskottets betänkande redovisar man att det kommer en ny diskrimineringslag i morgon som omfattar skolans område. Lagen ska också omfatta utbildningsverksamhet som inte regleras i andra lagar. Min fråga är: Kan Majléne Westerlund Panke här säga någonting om Försvarshögskolan, Polishögskolan och Militärhögskolan och hur det kommer att se ut för deras del?

Fru talman! Jag trodde att Britt-Marie Danestig var välinformerad om hur vi agerar när vi ska presentera nya propositioner. Då står inte en socialdemokratisk ledamot i kammaren dagen innan dess att regeringen presenterar sin proposition och avslöjar texten i densamma. Mitt svar blir ett icke-svar.

Fru talman! Angående icke-svaret frågar jag: Tycker Majléne Westerlund Panke att det är viktigt att även de här delarna av utbildningsväsendet omfattas av samma anda och samma lagstiftning som övriga högskolan när det gäller likabehandling?

Fru talman! Det är helt klart så att all utbildningsverksamhet bör omfattas av en diskrimineringslagstiftning som klart och tydligt markerar vad vi menar med diskriminering och ett ojämlikt och ojämställt beteende. Vi har haft den svårigheten - som jag vet att Britt-Marie Danestig är väl förtrogen med - att de högskolor som Britt-Marie Danestig nämnde inte omfattas av högskolelagen och inte sorterar under Utbildningsdepartementet och inte heller under vårt utskott på samma sätt. Men det är klart att man måste hitta en typ av diskrimineringslagstiftning som omfattar all utbildning.

Fru talman! Vi väntar alla på högskolepropositionen, som ska lösa en massa viktiga frågor som inte finns med här. Det gäller inte minst nya internationella examina och så vidare. Efter vad man hör av dialogen mellan stödpartierna och den socialdemokratiska representanten är det helt uppenbart att samarbetet mellan er inte fungerar så bra när det gäller utbildnings- och högskolefrågor. Det gör ju att osäkerheten blir ännu större om vad högskolepropositionen kommer att innehålla och vad den kommer att sluta med. Jag skulle vilja höra om Majléne Westerlund Pankes syn på demokrati. Hon sade att vi tycks vilja flytta beslutanderätten från en stark organisation till individen. Är det så hemskt, och är det så farligt? Det sägs av en representant för ett parti som har försvarat kollektivanslutning till politiska organisationer. För mig är det naturligt att vi vill stärka individens inflytande både på den institution eller den arbetsplats där han eller hon arbetar och inom organisationen. Om man tycker att en organisation är stark om 5 % deltar i val så kan jag inte hålla med om det. Jag kan inte heller se att det skulle vara odemokratiskt att ge större inflytande för studenter, lärare och personal över vilka som ska sitta i styrelsen för ett universitet eller en högskola. Vi hinner inte föra en alltför filosofisk diskussion, men vi använder termerna väldigt olika här. Regeringen har under drygt tio år skärpt den politiska styrningen av högskolorna. Min enkla fråga är: Kommer det ännu fler förslag? Kommer de olika poster som regeringen utser att utsträckas till ännu fler områden inom högskolan de närmaste åren?

Fru talman! Jag är naturligtvis medveten om att vi socialdemokrater i regel har väldigt långa tider av regeringsinnehav. Jag lyssnade på Ulf Nilssons anförande tidigare, där han talade om vilken stark ideologisk fråga det är att regeringen inte ska utse representanterna i universitetens, lärosätenas och högskolornas styrelser. Då tänkte jag: Har Ulf Nilsson glömt att det var 1993, under Per Unckels tid, som systemet att regeringen utser ledamöterna i styrelserna antogs? Det är det jag menar med att vi nu har haft ett regeringsinnehav som har varit så långt att Ulf Nilsson har glömt att det fanns ett antal år med en borgerlig regering, och den fattade faktiskt vissa beslut som gällde universitet och högskolor, bland annat beslutet om hur styrelsen av lärosätena skulle se ut och att regeringen skulle utse dessa representanter. Det är inte ett socialdemokratiskt påfund från början, Ulf Nilsson. Det som nu har blivit en så stark borgerlig ideologisk fråga är från början ett borgerligt beslut. Jag tycker att det är viktigt att reda ut detta. Man får inte den uppfattningen när man lyssnar eller när man läser debattartiklar.

Fru talman! Det är riktigt att de första styrelseledamöterna som skulle utses beslutades av den borgerliga regeringen, och det tycker jag var fel. Det är en av de saker som flera borgerliga partier nu har sagt att vi tycker var fel. Men ni gick ju vidare väldigt snabbt och såg till att majoriteten av ledamöterna och ordföranden utsågs av regeringen. På samma sätt ändrade ni forskningsstiftelserna som var helt opolitiska på den tiden och bestämde att regeringen skulle utse majoriteten av ledamöterna. Det är en väldigt tydlig tendens, även om det finns borgerliga regeringar i historien som har gjort sina misstag, att Socialdemokraterna vill få grepp om den politiska styrningen så långt in som möjligt i organisationen när det gäller högre utbildning och forskning. Jag ställer fortfarande frågan: Kommer det några nya förslag där ni skärper greppet ytterligare, för att använda Bengt Westerbergs gamla terminologi om de små stegens tyranni? En slående sak i Majléne Westerlund Pankes anförande var ju att hon talade väldigt mycket om siffror, hur många som börjar utbildning, hur stor procent det är och så vidare. Jag kallar det för fabrikstänkande när man bara talar om kvantitet. Det är viktigt att många börjar. Det tycker jag också. Men man talar inte alls om kvalitet. Majléne Westerlund Panke berörde inte alls problemen, men jag tror att väldigt många kommer dåligt förberedda till högskolan. Bara 17 % tar en fil. kand.-examen på normaltiden tre år. Jag tror att genomsnittstiden är sex eller sju år. Väldigt många hoppar av mitt i utbildningen. De första åren på A-kurserna är föreläsningssalarna överfulla, lärarna få och studenterna väldigt många. Kommer ni att ta itu med kvalitetsproblemen i högskolepropositionen?

Fru talman! Jag blir lite bekymrad över hur Ulf Nilsson egentligen lyssnar. Jag tror inte att jag nämnde en enda siffra, och definitivt inte en enda procent, på hur många studenter som börjar på högskolan och som passerar högskolan. Jag gjorde inte det. Ulf Nilsson talar om den svenska högskolan som en utbildningsfabrik. När Ulf Nilsson sedan beskriver problemen får jag en känsla av att Ulf Nilsson beskriver en industriell process som inte riktigt går som den ska. Varor kommer inte fram i den tid som man förväntar sig, en del varor kommer fram för sent, en del varor är sekunda och så vidare. Så beskrivs studenterna. Jag skulle vilja hävda att den svenska högskolan i dag har en studentpopulation som är kunnig och krävande. Många har ganska lång arbetslivserfarenhet och väldigt tydliga krav på vilket mål de vill nå med sin utbildning. De är inte så likriktade att man kan spotta ut dem i samma processtakt. Det tycker jag egentligen är någonting positivt. Det enda som man kan säga är problematiskt i detta är studentens finansiering om studierna tar för lång tid, men det är en helt annan fråga. Jag tycker inte att själva processen med studietakt och tid är så problematisk som Ulf Nilsson målar upp det.

Fru talman! Jag blev lite besviken när Majléne Westerlund Panke inte kom med fler förhandstips från propositionen. Sedan hörde jag henne säga att man inte står dagen innan en proposition kommer och berättar vad den innehåller. Var det en felsägning, eller kommer propositionen i morgon? Jag skulle gärna vilja ha svar på det. Eller kommer den som utsatt i slutet av maj? Sedan tar Majléne Westerlund Panke i från tårna och hävdar att en friare och mer självständig högskola, som vi förespråkar, skulle leda till att det blir en sluten högskola och att vi stänger dörrar. Jag har faktiskt inte en aning om vilka dörrar hon talar om. Jag kan inte förstå hur det kan leda till en mer sluten högskola när politiker får bestämma mindre och de enskilda lärosätena får bestämma mer själva. Det är väl inte så att Majléne Westerlund Panke tror att högskolorna bara kommer att utse folk inom sina egna led? All erfarenhet av sådana här test visar tvärtom att man söker sig ut och får fler människor från näringslivet, regionala profiler och politiker som faktiskt har vunnit förtroende från det enskilda lärosätet i styrelserna. Det skulle vara lite intressant att höra hur Majléne Westerlund Panke menar att friare universitet och mer självständiga lärosäten skulle innebära att de blir slutna. Jag förstår inte det resonemanget alls. Sedan säger hon att vi ska rycka undan mattan för studentinflytandet. Där bubblar den låga tilltron till att studenterna har en egen förmåga att organisera sig och tillvarata sina intressen fram. Jag tror att det är precis tvärtom, att frivillighet föder engagemang och motivation att engagera sig. Ett deltagande på 5-8 % i kårvalen i dag är inte särskilt imponerande. Jag tror tvärtom att ett avskaffande av kårobligatoriet kommer att leda till mer engagemang från studenternas sida.

Fru talman! Även här skulle jag vilja säga att jag inte riktigt förstår. Är jag så otydlig, eller har Peter Danielsson inte lyssnat? Det var inte den propositionen jag talade om när det gällde Britt-Marie Danestigs fråga, utan det var den proposition som handlar om diskriminering som publiceras i morgon. När det gäller frågan om öppenhet och slutenhet i högskolan ser jag detta som frågor om transparens och insyn. När man hela tiden talar om vilka man vill få bort från en organisation ser jag det som ett arbete för en större slutenhet, en uteslutning. Det är framför allt en förskjutning från vår representativa demokratis högsta beslutande organ till högskolan när det gäller insyns- och öppenhetsfrågan. Jag ser det som väldigt väsentligt att de mycket kunniga, kloka och pragmatiska personer som sitter i den här kammaren och fattar beslut om tilldelning av miljarder kronor till lärosätena i det här landet också har en möjlighet att få insyn i beslutsfattandet på styrelsenivå. Ibland undrar jag vilken stat jag befinner mig i när jag hör beskrivningen från högeralliansen. Vi har ingen totalitär stat. Det är ingen enpartistat där regeringen tillsätter representanter i lärosätenas styrelser. Det är en demokratisk stat med öppenhet och insyn, där man kan välja bort sina representanter. Jag förstår liksom inte problematiken i det hela.

Fru talman! Det är uppenbart att Majléne Westerlund Panke fortsätter med den socialdemokratiska traditionella inställningen: Politiker vet bäst, och politiker är bäst på att fatta beslut och sitta och bestämma över de svenska lärosätena. Det visar sig också i Kristdemokraternas undersökningar att det, i alla fall ofta, är just socialdemokratiska politiker som vet bäst och ska finnas i de här styrelserna. Och jag tror ju precis tvärtom, och det gör vi alla i alliansen. Jag skulle vilja hoppa tillbaka till kårobligatoriet igen och prova ett resonemang på Majléne Westerlund Panke angående kåravgiften. Man skulle kunna hävda att kåravgiften faktiskt är en form av studentavgift eftersom man inte får lov att ta examen om man inte har betalt sin kåravgift. Det skulle vara intressant att höra hur Majléne Westerlund Panke ser på det resonemanget.

Fru talman! Jag ska tala om kårobligatoriet också, men först måste jag ta upp frågan om att det sitter så väldigt mycket socialdemokrater i myndigheternas styrelser och i högskolors och universitets styrelser. I någon mån fick jag en känsla av, när jag såg Kristdemokraternas sammanställning och nu när jag hörde Peter Danielsson, att det bara är socialdemokrater som är politiker. Är man inte socialdemokrat så har man ingen politisk uppfattning. Ungefär så ser jag sammanställningen, när man slår ihop socialdemokrater och så kallade andra representanter i högskolornas styrelser. Det är väl inte så att om man inte är medlem i det socialdemokratiska partiet och inte har varit eller är aktiv så har man ingen politisk uppfattning utan är neutral i det här sammanhanget? Det vänder jag mig emot. Jag tror att alla har en politisk uppfattning. När det sedan gäller kårobligatoriet och avgiften till kåren vill jag återkomma till det jag sade tidigare. Jag tycker mig inte kunna jämföra studentkåren med en förening. Jag vill jämföra studentkåren med en kommun. I en kommun betalar vi avgifter för den trygghet vi får tillbaka, och så uppfattar jag studentkåren. Man betalar ett antal hundralappar per termin för den trygghet som kåren faktiskt innebär, både när det gäller det direkta inflytandet över beslutsfattandet i styrelsen och de andra delarna som har med studenthälsa, aktiviteter och så vidare att göra. Här ser jag att ni vill politisera en väldigt stor del av universitetets inre liv när ni säger: Ta bort kårobligatoriet och skicka in statliga medel i stället som ska täcka de här utgifterna. Då är det ju vi som sitter där och bestämmer.

Fru talman! Majléne Westerlund Panke höll ett engagerat brandtal för sitt partis privilegier. På något annat sätt går det inte att uppfatta. Majléne Westerlund Panke frågar från vem högskolan ska frigöras. Ja, den ska frigöras från alltför detaljerad politisk styrning. Den ska stå för den fria tanken, oavsett vad som är politiskt korrekt ett ögonblick eller ett annat ögonblick. Majléne Westerlund Panke ger inte en korrekt historiebeskrivning när hon talar om tidigare beslut. Hon glömmer - kanske omedvetet, kanske medvetet - att det var den socialdemokratiska regeringen som slopade kompetenskravet i högskolelagen, det kompetenskrav som riktades mot styrelseledamöter i högskolan. Efter det beslutet, som bland annat Kristdemokraterna motsatte sig här i riksdagen, så gick det att fylla styrelserna, de personer som har en tydlig, uppenbar partipolitisk koppling, med just socialdemokrater. Det här är en medveten strategi - det synes det vara - från regeringens sida. Finns det någon annan tolkning av detta? Vi kristdemokrater lägger inga värderingar i vars och ens partipolitiska färg. Det finns många styrelseledamöter i högskolestyrelserna som gör ett enastående gott arbete, oavsett partipolitisk färg. Majléne Westerlund Panke kan mycket väl vara lämpad att sitta i en högskolestyrelse. Det är inte det som det handlar om. Det handlar inte om att en viss färg - alliansfärgen eller vänsterfärgen - är bättre än någon annan. Det handlar om att hitta ett system där allmänföreträdare från hela samhället blandas med lärar- och studentrepresentanter och personalrepresentanter så att styrelserna blir verkligt självständiga och kan leva upp till den fria akademin. Det har Majléne Westerlund Panke en lång bit kvar för att uppnå.

Fru talman! Jag vet inte om jag chockar Torsten Lindström, men det är möjligt att du inte fick med mig i den här sammanfattningen. Jag är vice ordförande för högskolan i Halmstad. Där sitter jag tillsammans med bland annat den tekniska direktören från Ericsson Microwave Systems. Jag tror att vi båda har väldigt mycket att tillföra styrelsens arbete när det gäller kunnande och nätverk som högskolorna behöver. Frigörelse, sade Torsten Lindström, frigörelse från statliga detaljstyrningar av högskola och universitet. Sedan läser jag då reservationerna från Torsten Lindström. Det ska vara en garanterad miniminivå av lärarledd tid. Det ska inte vara någon poängförtur när det gäller antagning. Institutionerna ska utreda regelbrott och så vidare i rättssäkerheten. Vi ska alltså skapa lagstiftning och regelsystem för institutionerna. Det ska vara nationella riktlinjer för studenthälsan. 50 % av lärarna ska vara disputerade. Man ska skilja på pedagoger och forskare. Det här är ju faktiskt beslut som vi som politiker ska ta. Det får vara antingen det ena eller det andra: Antingen ska det vara detaljstyrning eller så ska det inte vara det. Kristdemokraterna får väl bestämma vilken fot de ska stå på nu i den här alliansen, men Kristdemokraternas reservationer i den här betänkandetexten pekar inte mot att de vill ha någon frigörelse från politiska beslut och ställningstaganden när det gäller akademins inre liv. Jag tycker det snarare verkar vara precis tvärtom.

Fru talman! Än en gång gör Majléne Westerlund Panke det som så många socialdemokrater gör: hänvisar till en näringslivsrepresentant och säger att därmed är bredden uppfylld i styrelsen, ungefär som om näringslivsrepresentanter per definition skulle lyda påbud från någon eller från något. Det är, tycker jag, att underskatta värdet av att ha en mångfald i högskolestyrelserna. Det är inte så enkelt som Majléne Westerlund Panke gör det, att kollektivisera och säga att några är på ett visst sätt, några andra är på ett annat sätt och ytterligare några är på ett tredje sätt. Vi Kristdemokrater står upp för en högskola där det finns en mångfald i styrelsen och där det faktiskt är ointressant vilket parti man röstar på. Det viktiga är att man har mycket att tillföra i styrelsearbetet, oavsett om man är näringslivsrepresentant, offentliganställd, politiker av någon som helst kulör eller vad det än handlar om. Det är det viktiga, medan Majléne Westerlund Panke fortsätter att försvara sitt partis privilegier - nomenklaturans situation. Så brukar en maktfullkomlig maktapparat agera, fru talman. Men låt mig ändå, fru talman, också få ställa en helt annan fråga till Majléne Westerlund Panke, en fråga hon smög förbi tidigare. Hur ser Socialdemokraterna på europeiseringen av utbildningen, av högskolor och universitet? Den 19-20 maj kommer förhoppningsvis Sverige att vara representerat vid mötet i Bergen i Norge, som handlar om att gå vidare med Bolognaprocessen och att hitta modeller så att våra studenter blir så gångbara som möjligt på en större studiemarknad och en större arbetsmarknad och så att man öppnar den svenska högskolan och de svenska universiteten för utländska studenter. Det har, fru talman, kommit oerhört oroväckande signaler från utbildningsministern om att Sverige på något sätt skulle slå igen dörren till detta därför att vi ogillar vissa delar av processen. Självklart finns det delar i processen som vi ska påtala och ha åsikter om. Men, fru talman, inte kan väl regeringen och Majléne Westerlund Panke på fullt allvar tycka att Sverige ska bli ett släpankare i denna viktiga internationella process?

Fru talman! Torsten Lindström kan vara alldeles lugn i den här frågan. Vi kommer verkligen att arbeta för det som jag avslutade mitt anförande med. Vi kommer inte att möta den globaliserade världen med några stängda dörrar. Den svenska studenten har redan i dagsläget mycket stora möjligheter att ta till sig kunskaper från universitet och högskolor ute i Europa. Man kan säga att den svenska studenten är den nationella student som oftast studerar utomlands. 10 % av dagens studenter finns vid något utländskt lärosäte. Detta beror helt på det generösa studiestödssystem vi har och som man kan ta med sig när man åker ut i Europa. Medan vi nu diskuterar formerna för Bolognaprocessen när det gäller examination - ni kommer att få reagera på vårt förslag så småningom - är den största problematiken i många andra europeiska länder hur man rent finansiellt, ekonomiskt, ska möjliggöra för studenterna att ta sig utanför det egna lärosätet och ut i övriga Europa och världen för att skaffa sig kunskap. Till viss del tycker jag att vi har löst den problematiken. Vi arbetar nu med själva strukturen och organisationen, medan de andra länderna tagit tag i frågan från andra hållet. De har visserligen en organisation, men möjligheterna för den enskilde studenten att utnyttja den är väldigt små. Jag vet inte om Torsten Lindström sover lugnare om nätterna om jag säger att det nog inte blir några större svårigheter att ta till sig våra förslag. Jag tror inte det. Vi brukar i regel lägga fram väldigt bra och tydliga förslag, som gynnar den enskilde studenten. Eller hur?

Fru talman! Först vill jag säga att jag kan hålla med Majléne om att det är bra att svenska studenter kan studera vid lärosäten utomlands. Jag har en son som för närvarande är i Lyon, och det fungerar väldigt bra. Däremot blir jag bekymrad när du talar om någon som skulle vilja skapa slutna, odemokratiska, ojämlika högskolor. Jag förstår inte vem det är som skulle vilja ha en sådan utveckling. Det är i varje fall inte vi. Det är inga stängda dörrar som ska bli fallet framöver. För mig är det ingen stor ideologisk fråga att regeringen utser en del av styrelserna för högskolorna. Erfarenheterna har emellertid visat att det blivit en stark partipolitisering, vilket är ett hot mot självständiga lärosäten. Därför tror jag att det är bättre att lärosätena själva utser sina styrelser såsom de gjorde tidigare. Jag har kollat med RUT och fått besked om hur styrelserna i Finland, Norge och Danmark, våra närmaste grannländer, utses. Ingenstans utser regeringen rektor eller ordförande eller styrelseledamöter, utan de har självständiga lärosäten som utser sina egna styrelser. Jag vill gärna fråga Majléne: Är lärosätena i Finland, Norge och Danmark slutna, odemokratiska och ojämlika? Är de svenska så oerhört mycket bättre? Slutligen vill jag säga något om kårobligatoriet. Majléne kallade studentkårerna för kommuner. I ett kommunfullmäktigeval deltar förhoppningsvis 80-90 % av väljarna. I kårvalen deltar 5-10 %. Det måste i så fall vara fråga om väldigt dåliga kommuner. Jag tror mycket mer på en självständig kår där medlemmarna själva väljer att vara medlemmar och engagera sig.

Fru talman! Jag kan hålla med om att det finns en viss ologisk del i sammansättningen av styrelserna, nämligen den att regeringen först tillsätter styrelse och sedan också rektor. Alla som är involverade i det inre arbetet vid ett lärosäte vet dock att förslaget till person som ska bli rektor framprocessats internt vid lärosätet i samverkan mellan de olika personalkategorierna, studenterna och styrelsen. Regeringens utseende av rektor har alltså väldigt mycket blivit en formsak. Jag kan säga att det är rektorerna själva som vill ha det på det sättet. De vill vara utsedda av regeringen, på samma sätt som alla andra myndighetschefer utses av regeringen. Tydligen känner de att det medför högre status om det är regeringen som utsett dem. Mer dramatisk än så är alltså inte den frågan. Däremot tycker jag att det är viktigt att man inte får stiftelseformen i högskolan med så att säga självalstrande styrelser. Sedan är jag väldigt rädd för att få en partipolitisering av studentkårerna när kårobligatoriet försvinner, alltså att vi får moderata studentkåren, centerpartistiska studentkåren, socialdemokratiska studentkåren och så vidare. Jag vill inte ha ett lärosäte med tio tolv olika studentkårer, för då är frågan: Vem representerar studenten som sitter i styrelsen och i andra beslutande organ?

Fru talman! Partipolitisering av studentkårerna har vi verkligen haft i långa perioder under kårobligatoriets tid, ifall det nu skulle vara så farligt. Det är inte så att den risken ökar med den kår som medlemmarna själva valt att inträda i. Jag vill fråga Majléne igen: Är lärosätena i våra grannländer slutna, odemokratiska och ojämlika bara för att de inte centralstyrs genom att regeringarna utser deras styrelser?

Fru talman! Jag kan inte stämpla dem som det. Jag beskrev emellertid den högskola som nu börjar utsättas för det som vi kanske ska kalla de små stegens tyranni. Där kan man lägga det ena förslaget på det andra och se att man håller på med någon form av backlash -politik när det gäller demokrati och jämställdhetsfrågor vid högskolan. Det är det jag vänder mig mot. När det sedan gäller kårobligatoriet har regeringen nu skrivit direktiven för utredningen om moderniseringen av kårobligatoriet. Studentpopulationen i dag ser inte likadan ut som studentpopulationen gjorde för 20 år sedan. Reglerna för kårobligatoriet måste följa den utveckling som skett, men vi startar inte med att fatta beslut om avskaffandet av kårobligatoriet för att sedan utreda hur vi ska fixa det när det är avskaffat. Jag hörde i debatten att det finns mycket regelsystem och krångel kring kårobligatoriet. Jag skulle i stället vilja säga att det verkliga krånglet kring kårobligatoriet startar när det avskaffas. Hela er långa reservation, där ni radar upp alla problem som dyker upp och måste lösas när ni beslutat om att avskaffa kårobligatoriet, visar tydligt att ni håller på att krångla till livet för den enskilde studenten vid högskolan någonting alldeles otroligt - för att inte tala om hur ni krånglar till situationen för nationerna.

Fru talman! Jag kommer enbart att uppehålla mig vid det så kallade studentkårsobligatoriet. Studentnationer och studentkårer är faktiskt i någon mening ursprungliga i vårt land i relation till universitetsväsendet. Det gäller såväl i Uppsala som i Lund. Det är alltså 1600-talsinstitutioner vi talar om. "Studentcorpsen", som det hette, bildades av de 13 nationerna i Uppsala år 1849. Det här hör ihop med registrering av studerande vid universiteten och numera vid högskolorna. Sedan har bland annat studentrepresentationen i de delar som berör studentinflytandet byggts ut med det här som utgångspunkt. Genom denna ursprungliga koppling till universiteten har också studentkårerna och nationerna fått en offentligrättslig status. Det är oerhört viktigt. Det är bland annat just denna offentligrättsliga status som genererar deras skatterättsliga status med skattefrihet för vissa specificerade saker som är av mycket stor betydelse för deras verksamhet och fortbestånd. Fru talman! Man bör behandla gamla offentligrättsliga institutioner med viss varsamhet. Det tillhör i vart fall en konservativ grundsyn. Och, fru talman, det finns en tämligen stor samstämmighet inom universitetsvärlden om att det vi i Sverige har på det här området i grunden är en bra ordning som väcker beundran i många länder som önskar bygga upp något liknande. Bland annat gäller det kontakten just mellan universitet och studerande. Efter förra årets riksdagsdebatt erfor jag det i särskilt hög grad. Jag fick då av universitetsrektorer, lärare, inspektorer med flera ett mycket stort antal uppskattande e-brev. Det är ju så att det finns ett antal medlemsfattiga studentförbund som driver utskottsgrupper till att anse att frågan om avskaffande av det här obligatoriet har någon form av hög prioritet. Jag uppfattar inte att det finns någon som helst förankring bland dem som är berörda av den här frågan, i de breda studentlagren och framför allt inte bland de akademiska lärarna och ledningarna för våra universitet och högskolor. Numera har ju också SFS, som förra året intog en något avvaktande hållning, tydligt sagt att de till fullo instämmer i den motion som Cecilia Wikström och jag väckte och till vilken jag återkommer. När det här är sagt vill jag självfallet säga att det utifrån förhållandena i dag finns all anledning att förändra och modernisera det så kallade obligatoriska medlemskapet på ett antal punkter. Det är just de punkterna som finns förtecknade i den motion som Cecilia och jag väckte i september och som regeringen nu, visserligen väldigt sent omsider enligt min uppfattning, har förklarat sig villiga att åtgärda genom att tillsätta den utredning som vi föreslog i vår motion. Nu har man ju tillsatt utredningen och givit direktiv helt i enlighet med motionen. Utskottet har ju noterat det och därmed ansett att motionen är fullt tillgodosedd. De här punkterna är väldigt väsentliga. Det första är att man reglerar kompetensen för den här typen av studerandesammanslutningar. Det andra är att det åstadkommes en reell besvärsrätt om man går vid sidan av denna reglerade kompetens. Det tredje är att man åstadkommer en möjlighet till vad man skulle kunna kalla exit ur systemet genom att tillhöra en nollnation med noll i avgift och noll verksamhet eller en motsvarande förening. Det ska ju också tas upp. Det fjärde, slutligen, är ju att se över konstruktionen för distansstuderande och dubbelstuderande. Fru talman! Jag har alltid, sedan jag en gång i världen var aktiv studentpolitiker, på 1960-talet, sett det som väldigt angeläget att göra just de här förändringarna, i vart fall som ett första steg. Det är viktigt att de nu kommer till stånd. Jag skulle vilja påstå att kommer de till stånd snabbt gör man också hela debatten kring det så kallade obligatoriet mer sofistikerad än den är nu. Borgerliga regeringar har ju gjort försök att "avskaffa" obligatoriet. Det gjorde man både efter regimskiftet 1976 och efter regimskiftet 1991. År 1991 fattades det också någon form av principbeslut här i riksdagen med en utredning som skulle lägga fram förslag. Men det är bara att konstatera att regeringarna i fråga gick bet på den här uppgiften. När det varit fråga om att konkret lösa de frågor som uppstår har man tydligen upplevt att uppgiften var övermäktig. Därför är det bättre att gå pragmatiskt till väga om man ska nå önskat resultat. Fru talman! För alla studerandegenerationer i till exempel min hemstad, Uppsala, som byggt upp nationsväsendet är det av allra största betydelse att inte skattesituationen förändras. Det handlar om vård av fastigheter som är ganska kostnadskrävande och som en slopad skattesituation skulle innebära oerhört stora svårigheter för. Den skatterättsliga statusen är helt uppbyggd kring den offentligrättsliga statusen. Ett avskaffande av det formella obligatoriet leder då automatiskt till en ändring. Man kan då inte i förväg ge några garantier om vad som händer. Därför går det inte att genom ett beslut säga att nu avskaffar vi obligatoriet och sedan gör vi utredningar och hoppas att det ska kunna gå bra att lösa alla frågor. Visst kan man tillsätta utredningar och titta på olika konsekvenser. Men man kan ju inte i förväg säga att man då kommer fram till en lösning som ska kunna innebära att man just avskaffar obligatoriet. Jag beklagar att utskottsminoriteten även detta år valt en sådan lösning, som ju är prövad tidigare 1991 och som man också prövade med föregående år. Den lösningen är ju prövad utan att önskat resultat nåtts. En mer förutsättningslös utredning, en konsekvensredovisning av ett avskaffande som till exempel efterlyses i Miljöpartiets motion, tycker jag möjligen hade kunnat vara en grund för en bredare kompromiss i utskottet. I stället är det mycket tillfredsställande att också regeringen, när utskottet nu har redovisat frågan i enlighet med den motion som jag har talat om, tydligt har skrivit att den expertutredare som ska gå igenom ärendet inte ska föreslå några ändringar beträffande den skatterättsliga statusen, det vill säga att man inte inom ramen för kårers och nationers offentligrättsliga ställning ska driva någon fråga som skulle försämra den skatterättsliga statusen. Det är ett område som utredaren inte ska gå in på. Fru talman! Det är självfallet inte helt enkelt för mig att rösta i det här ärendet och än en gång påverka utgången mot vad mina partivänner i utskottet anger. Jag beklagar verkligen att man inte har försökt att skriva ihop sig i utskottet om en linje att kunna gå fram stegvis. Fru talman! Slutligen något om detta med obligatorium och föreningsrätt, även om det i viss mån är ett obligatorium med citattecken eftersom exit -möjligheter nu är på väg. Man kan fråga sig: Är detta så oerhört märkvärdigt? Några har gjort jämförelsen med en kommun och sagt att en studentkår sysslar väldigt mycket med rent studentkommunala frågor - studentbostadsbyggande, hälsovård, studiesocial bevakning och så vidare - vid sidan av att man är det organ som också väljer representation i universitetsorgan. Och det är klart att en kommun har ett obligatoriskt medlemskap. En studentkår har det också. Man ska vara registrerad vid universitetet och därmed ingå i en kår. Men vilka fler ställen finns det där man obligatoriskt måste vara med? I bostadsrättsföreningar är detta reglerat. Köper man en lägenhet på ett visst sätt är det obligatoriskt att tillhöra bostadsrättsföreningen. Jag är obligatoriskt ansluten till en samfällighetsförening som berör ett antal radhus. Jag kan inte gå ur den så länge jag bor i området. De personer, bland annat i den här kammaren, som arbetar som advokater har obligatorisk tillhörighet till Advokatsamfundet. Och jag tror faktiskt, fru talman, att det här i riksdagen finns en obligatorisk anslutning till riksdagens idrottsklubb. När det finns sådana obligatoriska medlemskap är det viktigt att man inte kan kränka den enskilde genom att den typen av till exempel föreningar sysslar med andra saker än det som de ska syssla med. Därför är det så oerhört väsentligt att man får en reglerad kompetens så att till exempel studentkårer inte kan ägna sig åt att göra uttalanden om saker som inte hör hemma i studentkårer. Den garantin har inte funnits tidigare. Men uppenbarligen kommer man nu genom denna utredare att lösa dessa frågor. Det är då viktigt att man har en reglerad kompetens och att man har en reell besvärsrätt. Med utgångspunkt från det som jag har sagt är jag nöjd med utskottsmajoritetens skrivning. Jag har en kollega från Uppsala, Cecilia Wikström, som också har skrivit under motionen och som är lika nöjd som jag att den här utredningen har kommit till stånd. Nu är Cecilia Wikström sedan ett antal dagar sjuk, inte alltför allvarligt hoppas jag. Men hon är sjukskriven ett tid framåt. Hon kommer alltså av den anledningen att vara utkvittad vid morgondagens votering. Det är alltså inte fråga om någon självvald utkvittning. Det har Cecilia verkligen bett mig att framföra, utan det är fråga om en kvittning på grund av sjukdom. Men det är ingen tvekan om att om Cecilia skulle vara här i morgon skulle hon också rösta med utskottsmajoriteten i detta ärende.

Fru talman! Högre utbildning är viktig. Högre utbildning är mycket viktig. Ja, högre utbildning är till och med enligt alltfler så viktig att den egentligen är grunden för den framtida välfärden och den ekonomiska tillväxten. Men likväl, fru talman, är högre utbildning i Sverige det kanske sista statliga planmonopolfästet. Staten bestämmer vilken utbildning som ska ges, var utbildningen ska ges, vem som ska ge utbildningen och hur mycket utbildningen ska kosta. Självklart behöver jag inte också påpeka att vi befinner oss långt ifrån etableringsfrihet. Det är regeringen som bestämmer om nya institutioner ska få ge högre utbildning. Den här hårdhänta styrningen har naturligtvis satt sina tydliga spår. På vissa ställen och för vissa utbildningar är det mycket långa köer. Och på andra orter gapar stolarna tomma. Och så blir det av naturliga och ganska lätt begripliga skäl i det statliga eller över huvud taget i det planeringsekonomiska tänkandet. Men studenter låter sig alltså inte så lätt styras. De väljer att plugga de ämnen som de vill och på de platser som de vill. För vissa går det snabbt att förverkliga sina önskemål. För andra tar det längre tid. Dåliga betyg i skolan gör att de inte kommer in på de utbildningar som de vill. Men dörren är inte stängd för den sakens skull. Då återstår sådant som komvux. Man läser på komvux i månader och i år för att få bättre betyg. Denna strategi är förenad med stora både privatekonomiska och statsekonomiska kostnader. Andra studenter kan av olika skäl som sjukdom eller någonting annat ha missat sina studier så till den milda grad att de inte längre får studiemedel. Då återstår egentligen bara att arbeta och på kvällarna försöka tenta ihop de poäng som man behöver för att på nytt få studiemedel. Även detta är förenat med stora kostnader i form av att man missar tempo och tid. Det finns bättre vägar, eller rättare sagt, det fanns bättre vägar fram till någon gång i början av 1990-talet. Då fanns möjligheter att på sommaren eller på kvällarna läsa akademiska kurser som gavs av andra institutioner än de etablerade universiteten. Det var Kursverksamheten, Folkuniversitetet, Sommaruniversitetet - kalla dem vad ni vill. Det kostade några tusenlappar. Men dessa kurser var oerhört populära, och de var en fantastisk möjlighet för de studenter som hade missat sina ordinarie studier att på den vägen komplettera och läsa i fatt. De var en fantastisk möjlighet för de studenter som av olika skäl hade ett dåligt studentbetyg att komma igenom de flaskhalsar som finns för att sedan kunna gå vidare. De utgjorde också en bra avlastning för de befintliga universiteten. Och de kunde därmed använda sina resurser på de kurser som var mer resurskrävande. Men dessa möjligheter är alltså borta. Man får inte lov att sälja poänggivande utbildning. Det är förbjudet. Och så blir det i ett statligt planekonomiskt tänkande. Staten bestämmer allt. Jag förordar etableringsfrihet också när det gäller den högre utbildningen. Jag tycker att det är en självklarhet i ett fritt samhälle att även andra aktörer än ett statligt universitet och en statlig högskola ska kunna få sälja poänggivande kurser. Det ska vara en rättighet för individer att om de så vill kunna få köpa en sådan kurs, naturligtvis förutsatt att examination och liknande sker på sådana villkor att det inte är enklare att klara den typen av utbildning än annan utbildning. Fru talman! Det fanns en motion, Ub417, vilken utskottet enhälligt avstyrkte. Men jag yrkar bifall till motion Ub417.