Idrotts- och spelfrågor

Herr talman! Jag kan först konstatera att talarlistan efter hand har blivit riktigt kort i detta ärende. Ett par borgerliga partier har hoppat av debatten. Det tycker jag är tråkigt eftersom denna debatt ändå är den sista debatten om den statliga idrottspolitiken under denna mandatperiod. Min avsikt är att för Socialdemokraternas räkning kommentera några av de reservationer som finns i detta motionsbetänkande. Därefter tänkte jag lyfta fram några av de frågor som vi tycker är viktiga att finna en lösning på i närtid. Jag tänkte sedan avsluta med några frågor som vi menar att den nuvarande regeringen har misslyckats med. Herr talman! I en gemensam reservation lyfter vi i de rödgröna partierna fram det viktiga idrottsetiska arbetet. Vi menar att idrotten på alla nivåer måste intensifiera sitt jämställdhetsarbete, sitt hbt-arbete och sitt idrottsetiska arbete. Vi vet naturligtvis att svensk idrott gör mycket för att förbättra sig inom dessa områden. Men fortfarande kan man se hur långsamt dessa förbättringar går. På central nivå inom Riksidrottsförbundet och specialidrottsförbunden kan man se att de aktivt arbetar med frågan. Det är bra. Men när man ser på lokal nivå är det mycket mer som behöver göras. Här krävs ytterligare insatser, och eftersom regeringen i sin bidragsgivning är tydlig när det gäller till exempel jämställdhet måste man vara det även i sin uppföljning av den statliga bidragsgivningen. Det som man uttrycker i sina krav vid bidragsgivningen får inte vara bara tomma ord, utan det måste till konsekvenser när man ser att idrotten inte tar några steg framåt. I en annan reservation lyfter vi socialdemokrater fram frågan om att det bör inrättas en ny och från idrotten självständig och oberoende antidopningsorganisation. Vad vi här framför är helt i linje med vad Wada säger i sin antidopningskod. Men tyvärr har inte regeringen samma uppfattning i de utredningsdirektiv som man nyligen beslutat om och lagt i handen på den särskilda utredare som man har utsett. Jag yrkar bifall till reservationerna 1 och 2. Herr talman! När man i dag åker runt och träffar företrädare för svensk idrott är det några frågor som är helt dominerande i de samtal som de vill föra. Den första frågan är hur regeringen har tänkt hantera de två skatteförslag och det momsförslag som ligger på regeringens bord. Jag blir naturligtvis frågeställarna svaret skyldig eftersom vi socialdemokrater inte har någon initiativmöjlighet när det gäller de konkreta förslagen. Jag kan konstatera att regeringen inte har tagit upp frågorna i den propositionslista som man har presenterat. Men det är ingen garanti för att man inte kommer att lyfta fram frågan i en proposition eller till exempel i den ekonomiska vårpropositionen. Min fråga till regeringspartiernas företrädare är naturligtvis: Kommer dessa frågor att lyftas fram före valet i en proposition eller i den ekonomiska vårpropositionen? Jag utgår från att ni kan ge ett klart ja eller nej som besked till alla de enormt oroliga idrottsföreningar som finns runt om i landet. Den andra frågan gäller spel- och lotterimarknaden - ett exempel på ett område där de fyra borgerliga partierna inte har lyckats komma överens. En sak är att man inte har klarat av att komma överens om det totala förslaget. Men i detta sammanhang är det riktigt oroande att man inte ens har lyckats klara ut den del som har koppling till bland annat idrotten och som vi brukar kalla för folkrörelsespelen - en viktig del av idrottens finansiering som representerar en bit av den egenfinansiering som vi alla tycker är så viktig. Dessa två för idrotten oerhört viktiga frågor är det viktigt att i närtid få svar på. När är det tänkt att dessa svar ska presenteras? Herr talman! Ett av regeringens största misslyckanden - inom detta område är det väl bäst att tillägga - är arbetet med att få fler internationella idrottsevenemang till Sverige. Det går naturligtvis inte att jämföra med det totala misslyckande som människor upplever när det gäller den ökande arbetslösheten eller regeringens okänsliga sjukförsäkringspolitik. Men när statsministern i regeringsförklaringen ändå lyfte fram frågan om evenemang föddes naturligtvis förväntningar - förväntningar som därefter inte på något sätt uppfyllts. Det enda man kan konstatera är att dessa förväntningar har begravts i en organisatorisk diskussion inom idrotten. Vi socialdemokrater har hela tiden förväntat oss att regeringen skulle ta ett lite bredare grepp om evenemangsfrågan, att man skulle se den tydliga kopplingen mellan internationella idrottsevenemang, näringspolitik, småföretagarpolitik, turism och regionalpolitik. Tyvärr var det för avancerade tankar för regeringen. Man landade i stället i ett snävt idrottsligt perspektiv. Vi socialdemokrater beklagar detta men hoppas att de inom idrotten är kloka nog att själva vidga perspektivet. Ett tydligt exempel på regeringens snäva synsätt är hur man hanterade Fotbollförbundets önskan om att tillsammans med Norge få anordna fotbolls-EM 2016. Alla övriga ansökarländer var väldigt måna om att ha ett brett anslag när man i respektive land diskuterade frågan. Där var det näringsministrarna och finansministrarna som analyserade respektive förbunds ansökan. Hos oss var det kultur- och idrottsministern som var samtalspartner med idrottens företrädare. Resultatet är känt: ett nej i vanlig ordning. Det är bara att beklaga hur passiv och intresselös regeringen varit. Herr talman! Detta år är första året då svensk idrott får sitt statliga bidrag direkt över den statliga budgeten - allt utom de 500 miljoner som går till satsningen Idrottslyftet som liksom tidigare kommer direkt från Svenska Spels överskott. Trots att regeringen i sin retorik uttrycker förändringen genom att säga att man beslutat om ett förhöjt och stabilt bidrag kan det konstateras att statsbidraget i år är 78 miljoner mindre än det var år 2009. Detta beklagar vi socialdemokrater. Samtidigt förvånas vi över att svensk idrott accepterat denna minskning. Det var antagligen det pris man fick betala för att uppnå ett visst mått av stabilitet. Men detta hade kunnat uppnås på annat sätt än det sätt som regeringen nu valde. Det kan också konstateras nu när vi ser Svenska Spels resultat för 2009 att om det tidigare vinstdelningssystemet hade behållits skulle svensk idrott i år ha haft 20 miljoner kronor mer i statsbidrag än man hade 2009 - ett år som betecknas som mycket dåligt när det gäller att uppnå vinst hos spelbolaget. Sammantaget, herr talman, får alltså idrotten i år ungefär 100 miljoner mindre än förra året. (FÖRSTE VICE TALMANNEN: Jag noterar att talaren överskred den anmälda talartiden med mer än 50 procent.) I detta anförande instämde Göran Persson i Simrishamn (s).

Herr talman! Jag har noterat att talmannen är ivrig med att vi fattar oss kort eftersom timmen är sen. Jag ska till och med försöka mig på ett anförande som blir kortare än jag hade tänkt. I betänkandet behandlas en del frågor inom idrotten som vi tidigare debatterat. Vi återkommer ju med jämna mellanrum till de här frågorna. Inte desto mindre gäller det viktiga frågor som det är värt att återigen lyfta fram. Jag yrkar bifall till reservation 1, men som vanligt står vi bakom alla reservationer som vi har undertecknat. Frågan om idrottsetiskt arbete är kanske en av de viktigaste frågorna som vi har att hantera. Det handlar om den värdegrund som idrotten måste vila på för att vara accepterad. Inte minst gäller det hbt-frågorna som här lyfts fram. Kunskapen på området är fortfarande väldigt dålig både i samhället i stort och inom idrottsrörelsen. Vi i Vänsterpartiet vill att detta uppmärksammas. Ett sätt och ett incitament kan vara att ha riktade medel för att åtgärda detta, alltså att vi höjer kompetensen och förmågan inom idrottsrörelsen när det gäller att hantera de här frågorna. Vi kan tänka oss att åtminstone diskutera dessa i en kommande budgetdiskussion. Det kan också gälla andra områden där värdegrunden är viktig. Jämställdhetsområdet är ett sådant exempel. Men där har vi kanske uppfattningen att det är mer etablerat. Ett arbete med detta pågår på ett annat sätt inom idrottsrörelsen än när det gäller hbt-frågorna. Naturligtvis måste vi hålla ögonen på det här och se till att också det arbetet fortsätter, men på ett sätt är det här mer inarbetat. En annan sak som kan vara föremål för ett intensifierat arbete är de funktionshindrades situation. I betänkandet pekar vi på vissa saker. Kunskapen behöver öka också här. Vi lyfter fram anläggningsfrågan. Den måste vi lyfta fram och mycket mer arbeta med eftersom den är en av de mest angelägna frågorna att just nu diskutera när det gäller handikappanpassning och sådant. Det handlar dock kanske inte bara om funktionshindrade. Tillgången till anläggningar är en kärnverksamhet, en grundbult, inom idrottsrörelsen. Därför är det kanske viktigt att speciellt lyfta fram detta med tillgången till anläggningar. Att man har tillgång till anläggningar för att över huvud taget kunna idrotta har att göra med idrottens infrastruktur. Detta är en oerhört viktig fråga som jag tycker att vi behöver lyfta fram på flera olika sätt. I kommande budgetar när vi vunnit nästa val och så vidare kommer vi naturligtvis att ännu mer lyfta fram de här frågorna. I detta arbete är kommunerna de viktigaste aktörerna. Det är de som är motorerna i sammanhanget. Vi vet att - detta framgår i betänkandet - 70 procent av alla anläggningar är kommunala. Det innebär att det är kommunernas ekonomi som egentligen avgör hur frågan kommer att hanteras och bli föremål för ett slags förbättring i framtiden. Det är oerhört stor skillnad mellan politiken på den rödgröna sidan och alliansregeringens politik. Vi dränerar inte kommunerna på pengar. Vi ser i stället till att de får pengar att använda inte bara till kärnverksamhet som man brukar säga utan också och inte minst till idrotten, fritiden och anläggningsstödet. Vi sänker inte skatter och använder pengarna till annat, utan vi ser till att vi får in pengar som vi använder till kommunstöd för att få en bättre fördelning av pengarna. Anläggningsfrågan är oerhört viktig för föreningslivet inom idrotten. Utan anläggningar kommer man inte att kunna hantera detta, utan då får man hantera det själv och då på ett sådant sätt att kärnverksamheten inom idrotten - idrottsutövandet - drabbas. Därför tycker vi att det är oerhört viktigt att se till att förutsättningar finns för att bygga fler och naturligtvis handikappanpassade anläggningar - i dag en kärnverksamhet i sig. Vi lyfter också fram byggandet av fler näridrottsanläggningar, att det finns både handikappanpassade anläggningar och näridrottsanläggningar där barn och ungdomar är verksamma. Detta är oerhört viktigt. Från både jämställdhetssynpunkt och jämlikhetssynpunkt är det viktigt att ha det perspektivet. Det här med att bygga fler anläggningar och att bygga dem där barn och ungdomar finns så att dessa har tillgång till dem är helt enkelt ett rättviseperspektiv. Det handlar om att kärnverksamheten inom idrotten, aktiviteten, kan bli det som föreningarna håller på med. I en ny regering i höst kommer vi att prioritera de här frågorna för, som vi tror, idrottens bästa. I detta anförande instämde Göran Persson i Simrishamn och Lars Wegendal (båda s).

Herr talman! Det är alltid upplyftande att delta i en debatt en sen torsdagskväll, och jag får be publiken att hålla igen lite grann. Jag blir nämligen så lätt störd när ovationerna blir alltför kraftiga. Jag har den stora äran att representera hela alliansen i dag, så jag får väl även lära mig att leva utan de gröna lamporna som tyder på att jag får medhåll i kammaren. Icke desto mindre kommer jag att framföra en del synpunkter. Jag lyssnade med intresse till de båda föregående talarna, inte minst Lars Wegendal. Han är utmärkt duktig på att ställa frågor, men jag tycker att han är mindre duktig på att ens vidröra möjligheten att ha en åsikt och säga vad han själv vill. Politik går inte bara ut på att kritisera motståndaren, utan man kanske möjligtvis ska ha en vision och en plan för hur man ska lösa de problem man själv lyfter upp. Detta är sista gången under denna mandatperiod vi kommer att diskutera idrottsfrågor utifrån ett motionsbetänkande. I betänkandet finns fem reservationer, och jag yrkar avslag på samtliga och bifall till utskottets förslag till beslut. Låt mig göra ett par korta nedslag som belyser vad regeringen har åstadkommit under denna mandatperiod. Den absolut mest genomgripande reformen är tveklöst att idrottsrörelsens beroende av spel, eller åtminstone av Svenska Spels eventuella överskott, har brutits. Finansieringen sker numera genom statsbudgeten med undantag, precis som Lars Wegendal nämnde, för Idrottslyftets finansiering som fortfarande tas ifrån överskottet hos Svenska Spel. Det ligger på 2 miljarder. Det är dubbelt så stort som föregångaren, som jag gärna vill framhålla har varit ett utomordentligt bra initiativ från den föregående regeringen. Det är lätt att komma på det som var bra, och Handslaget var en av de sakerna som var bra. Vi har nu utvecklat och bättrat på det, naturligtvis i samklang med idrottsrörelsens större möjligheter att behandla dessa frågor. Man har fått erfarenhet från föregående mandatperiod, och Handslaget var ett bra initiativ. Vi har dock tillfört värden som vi och också jag personligen tycker är oerhört viktiga och som vi säkert kommer att ha möjlighet att diskutera lite senare också, nämligen att bidraget och hela arbetet skulle utgå ifrån ett jämställdhets- och jämlikhetsperspektiv. Det står alldeles speciellt uttryckt i direktiven. Jämfört med Handslaget fick Idrottslyftet en öppnare karaktär samtidigt som uppgiften att behålla fler ungdomar betonades starkare - jag refererar här till RF:s rapport om Idrottslyftets andra år. Detta visar att det finns ett samarbete mellan regering och idrottens representanter som vi bedömer som gott, och det är också det intryck man får inte bara när man har kontakter med RF:s toppskikt utan också när man åker ut i landet och pratar med människor. RF har använt sina resurser väl, men samtidigt finns som tidigare har antytts här en del kvarvarande problem. Arbetet med jämställdheten inom idrotten gör framsteg, åtminstone statistiskt. Man kan inte bara trolla med siffror, utan även om man ser statistiken på ett nyktert och riktigt sätt ser man att det sker framsteg. Det finns visserligen fortfarande ett övertag för pojkarna gentemot flickorna i rena tal, även om det finns idrottsgrenar där det är precis tvärtom - gymnastik, ridning och andra. Dessa grenar brottas snarare med ett omvänt könsperspektiv. De strukturella problemen kvarstår i väldigt stor utsträckning, och det är bekymmersamt. Vi får överväga hur vi tillsammans med idrottsrörelsen ska kunna stimulera framför allt den attitydförändring som är en förutsättning för att få bukt med dessa problem. Det gäller inte minst diskrimineringen mot människor som har en annorlunda sexuell läggning, det vill säga det vi kallar hbt-frågor. Enligt min mening går lösningen på dessa problem alldeles för långsamt. Här ligger inte idrotten i samklang med samhället i övrigt, och vi får överväga hur vi tillsammans med idrottsrörelsen ska kunna stimulera en förändring som går i snabbare takt. Jag är inte helt bunden och känner att jag som ensam representant för hela borgerligheten ändå kanske får beröra en del av de frågor som togs upp, även om jag tror att det finns tillfälle att komma i en lite närmare debatt. När det gäller antidopningsarbetet har vi en statlig utredning som undersöker huruvida det är möjligt att lösningen skulle kunna vara en fristående organisation för detta arbete eller möjligtvis en organisation med delat ansvar mellan RF och staten. Jag vill inte föregripa den utredningen, vad den kommer fram till och vad vi ska lägga fram som slutgiltigt förslag. Jag kan däremot framhålla att vi kommer att se till att det ackrediterade labb vi har kvarstår. Vi försvarar det. Det är oerhört viktigt att vi har ett sådant laboratorium inom landet. Jag vet andra länder som har beslutat att lägga ned sina laboratorier och samarbetet med andra, och jag skulle vilja säga att det gör det ännu viktigare för oss att försvara den möjligheten och ha kvar det utrymmet. Vi har i Sverige varit ganska framstående. Vi framstår som ett av de länder som har arbetat hårdast med dessa frågor, och man kan faktiskt reflektera över att vi har haft ett olympiskt spel som åtminstone hittills inte har resulterat i några dopningsskandaler. Jag får kanske säga att det möjligtvis finns ett och annat prov som inte är färdiganalyserat, men låt oss ändå hoppas att det var så. Om det nu beror på att fuskarna har blivit duktigare blir svårt att avgöra, men det sker en ständig forskning på detta område. Jag vill också framhålla att de pengar som anslagits i antidopningsarbetet i alla fall enligt mottagarna har varit tillräckliga, även om det - och det noterar jag också - har varit färre kontroller än förut. När det gäller momsutredningen skulle jag kunna tänka mig att leverera ett ganska hyggligt svar. Det kommer säkert inte att tillfredsställa Lars Wegendal, men vilket svar som skulle kunna tillfredsställa herr Wegendal vet jag inte. Jag gör dock ett försök. Frågan har behandlats i skatteutskottet. Kommande förslag bygger på utredningen och remissvaren, som förväntas innefatta en helhetsbedömning av påverkan på den ideella sektorn. Utskottet betonar kraftigt att de sammanvägda förslagen inte får innebära en försämring. Utskottet erfar att ett förslag inte kommer att kunna framläggas till riksdagen under den innevarande mandatperioden. Jag tycker att det är ett relativt hyggligt och klart svar på den frågan. Jag tror att jag stannar där. Jag gjorde ytterligare någon notering om en fråga, men jag har en misstanke om att Lars Wegendal kanske återkommer med de frågor jag inte har svarat på. (FÖRSTE VICE TALMANNEN: Jag ska göra samma konstaterande om detta anförande som om Lars Wegendals, nämligen att den anmälda talartiden överskreds med mer än 50 procent.)

Herr talman! Tack, Göran Montan, för svaret när det gäller skatteutredningarna och momsutredningen! Det innebär alltså att regeringens svar på dessa frågor kommer att vara hemliga fram till valet. Då hoppas jag att även Göran Montan förstår att inte heller vi kommer att ge någon fingervisning på vad vi tänker inta för ställning i dessa frågor. Det Göran Montan möjligtvis inte svarade på var frågan om de internationella idrottsevenemangen. Nu har man i budgeten lagt in 8-10 miljoner av det lägre statsbidrag som idrotten har fått för att finansiera ett kompetenscentrum kring internationella idrottsevenemang i Sverige. Är Göran Montan nöjd med den ordning som nu beslutas? Tycker ni att det är bra att det är idrotten själv som ska hålla i detta? Når ni den nationella samlingen som oftast är en förutsättning för att få de stora internationella evenemangen?

Herr talman! Herr Wegendal återkommer till momsfrågan. Jag ska inte fördjupa mig i detaljerna. Det framgår vilka frågor som är viktiga. Framför allt framhåller vi att gränsen måste vara minst 250 vad gäller omsättningen i mindre företag. Det kommer att bli bra för alla, det handlar inte bara om ideella organisationer. Det är möjligt att vi kan rucka på den gränsen. Det handlar också om hyresfrågor. Det här är en svår fråga. Det är säkert skälet till att den förra regeringen sopade den här frågan under mattan. Den var aktuell redan då eftersom den har att göra med harmonisering av skatterna inom EU. Vi har däremot tagit upp den, och vi kommer att kunna komma mycket närmare en lösning. När det gäller den andra frågan om stora evenemang har vi givit Visit Sweden ytterligare 50 miljoner, ökat från 100 till 150 miljoner. Det tangerar möjligen det här. Frågan var huruvida jag är nöjd. Jag tror att jag är en i den absoluta majoritet tillsammans med herr Wegendal och väldigt många andra som gärna skulle vilja se stora evenemang i Sverige. Ett vinter-OS i Sverige skulle vi alla kunna glädja oss åt. Jag tror däremot att det måste komma från idrottsrörelsen själv på ett bättre sätt än hittills. Då hoppas vi att de pengar som vi ger till kompetenscentrum ger idrottsrörelsen möjlighet att förbereda ansökningar om stora evenemang på ett bättre sätt så att de landar på regeringens bord och kan behandlas. Vi vill inte få ett sådant läge som när Friidrottsförbundet ville ha ett VM i Sverige och lämnade en ansökan som knappt gick att behandla seriöst.

Herr talman! Vi kan säkerligen ha en jättediskussion om olika evenemang som har fått nej av den här regeringen. Jag är väldigt ledsen för den näst intill nonchalanta hållning som regeringen har haft gentemot alla de idrottsförbund som har velat ansöka om internationella evenemang och i vissa fall fått nej, i andra fall inte fått något svar över huvud taget. Förhoppningsvis kan det bli en förbättring i framtiden, men jag tror inte att idrotten själv kan hålla i detta. För att få de breda lösningar där hela nationen är med för att lyfta fram i varje fall de allra största evenemangen måste vi ha en annan lösning. Jag tror att idrottsrörelsen är klok nog att förstå detta och själv bildar den plattformen för kommande beslut. När det gäller jämställdhetsfrågorna har jag bara under de senaste veckorna sett många fall där olika idrottsföreningar fullständigt nonchalerar det som regeringen säger i sin bidragsgivning och som Riksidrottsförbundet och specialidrottsförbunden säger, att jämställdhet är oerhört viktig. Det är en ishockeyförening som vägrar skicka sitt damlag till en kvalificeringsturnering. Senast i går fick jag veta att man i Stockholms kommun vägrar att skotta damernas konstgräsplaner, medan herrarnas planer är det inga som helst problem med att få spelbara. Det måste få någon sorts konsekvenser när idrottsförbunden inte följer det man vill från regeringens sida när det gäller att främja jämställdheten.

Herr talman! Jag är glad att Lars Wegendal erkänner att regeringen har den ambitionen och trycker på idrottsrörelsen i jämställdhetsfrågorna. Jag kan dela Lars Wegendals upprördhet över de olika tillkortakommandena. Det går inte tillräckligt fort. Jag betonade det i mitt anförande. Vi får överväga - vi har förtroende och kommer att fortsätta att ha förtroende för idrottsrörelsen på så många områden - varför det här inte fungerar. Det är en attitydförändring som måste till. Det handlar inte bara om hur flickor behandlas. Det är lite av en myt att de alltid får de sämsta träningstiderna och så vidare, men det finns sådana exempel som Lars Wegendal tar upp. För övrigt går det alldeles för långsamt i hbt-frågorna. Det är fortfarande nästan en omöjlighet för en manlig fotbolls- eller ishockeyspelare att, som man säger, komma ur garderoben. Det är så som det upplevs, och det är inte acceptabelt. Det är någonting som vi absolut måste arbeta med. Jag håller helt med Lars Wegendal om att det inte bara är idrotten som har möjligheten att stå bakom och driva stora evenemang; framför allt måste näringslivet engageras. Det kommer aldrig att gå att genomdriva ens ett halvstort internationellt mästerskap utan att samhället i stort finns med. Där behövs engagemang och entusiasm precis såsom beskrivs här. Det här är inte ett avslutat kapital för regeringen, utan man fortsätter naturligtvis att arbeta för att skapa en policy och en plattform där de här frågorna kan behandlas på ett bra och riktigt sätt så att vi får stora evenemang till Sverige, åtminstone så stora som vårt lilla land kan hantera.