Kredit till Island

Fru talman! Det här är ett ärende av den typ som inte brukar röna så stort intresse. Det handlar om kredit till Island. Men det finns all anledning att också titta på situationen i Island och på vad det är som har hänt. Vi i Vänsterpartiet anser givetvis att Sverige ska låna ut pengar till den isländska staten, men vi anser inte att man ska göra det som ett lån med IMF:s kravspecifikation utan som ett bilateralt lån. Därför har vi en reservation i detta ärende som jag härmed yrkar bifall till. Om vi går tillbaka några månader i tiden minns vi alla att vi såg tv-bilder från Island där människor var upprörda, bekymrade och ärligt talat - jag ber talmannen om ursäkt - uppriktigt förbannade över den situation som Island nu befinner sig i. Vi har också fått många mejl från människor från Island som faktiskt har vädjat om att Sverige i den situation som var inte skulle ställa upp med lån till den isländska regeringen, som man ansåg hade förorsakat den situation som landet befann sig i. Man menade att det var regeringen som var orsaken till hela krisen. Nu vet vi att utvecklingen gick så långt att regeringen fick avgå. Det finns nu en ny isländsk regering som ska försöka hantera den svåra situationen. Det finns i det här läget all anledning att titta på IMF:s krav, som Sverige kopplar sitt lån till. IMF har under lång tid i sin egen politik och i de egna krav som de har ställt på länder när det gäller lån ställt krav på minskad offentlig konsumtion och ökade privatiseringar. För inte så länge sedan har man från IMF:s sida också hyllat Island, den isländska politiken, privatiseringen och den utveckling och ekonomi som fanns på Island. Detta lyftes av IMF fram som ett bra exempel på en ekonomi i utveckling med stark tillväxt och stark privatisering. Det har lyfts fram som ett gott exempel av IMF. Vi vet att det är denna politik som har lett till den fullständigt katastrofala situation som Island nu befinner sig i. Att i det här läget säga att IMF:s krav är det bästa som finns för Island i den här svåra situationen tror vi i Vänsterpartiet inte på. Islands situation är i dag förödande. Företagens skulder är tre gånger högre än landets bnp. Hushållens skulder är mer än två gånger landets bnp. Sju av tio företag är nära konkurs, och 25 procent av hushållens lån är i utländsk valuta. Situationen är katastrofal. De krav som nu ställs är att den offentliga sektorn ska spara ungefär 15,5 procent av bnp på fyra år. I den här situationen har man från Islands sida i landets centralbank gjort bedömningen att man skulle försöka sänka den oerhört höga räntan, som ligger på 18 procent. Man kan tänka sig hur betydelsefull räntenivån är i och med den skuldsättning som hushållen har. När man ville påbörja en sänkning gick IMF in och sade: Nej, vi anser inte att ni ska sänka räntan i det här läget! Det här kommer att drabba hushållen i Island oerhört hårt. Vi ser att i politiken med privatisering och i den nya läran har finanssektorn snarare setts som en guldkista som man kan bygga landet på - för det var det Island gjorde - än som en del för att kunna finansiera viktiga projekt som kan ge välstånd och jobb. Finanssektorn blev en sektor som bara var byggd på luft och girighet. Vi vet att det inte var så många månader sedan som chefsekonom Stefan Fölster från Svenskt Näringsliv var ute och uttalade sig och ansåg att Sverige skulle lära sig av den isländska blomstrande ekonomin. Det är nog ett uttalande som Fölster i dag helst skulle vilja glömma. Vem skulle vilja bli ihågkommen för ett sådant uttalande? Men tyvärr tror jag att varken Fölster eller Svenskt Näringsliv har lärt sig någonting av det här. De kommer säkert att återkomma med liknande uttalanden även i framtiden. Vi anser att den svenska staten ska bistå Island i den här svåra situationen men att Sverige inte ska ställa sig bakom de krav som IMF har ställt för att bevilja lånen. Vi anser i stället att det här ska vara ett bilateralt lån där man förhandlar med den nya isländska regeringen och där man kommer fram till gemensamma krav som man ska ställa. Självfallet måste Island ta ansvar för den situation som har uppstått även ekonomiskt. Man måste göra förändringar som är oerhört viktiga. De krav som IMF nu har ställt och den minskade offentliga konsumtionen, där man säger att offentlig sektors andel av bnp ska minska med 2-3 procent per år framöver, och det faktum att man säger att budgeten ska vara i balans redan om ett par år kommer att innebära att den isländska befolkningen drabbas hårt. Det kommer att innebära stängda sjukhus och stängda skolor. Tyvärr kan vi redan i dag se att sjukhus har stängt på Island. Det är inte den hjälpen Island behöver. Vi har varit i kontakt med vårt systerparti på Island, Vänstern - de gröna, som nu sitter i regeringen och även innehar posten som finansminister under den här korta regeringstiden. De har 82 dagar på sig innan det blir nyval, och det kan inte vara någon drömsituation för en finansminister att överta en ekonomi i det moras som Islands ekonomi är i. Men de poängterar också vikten av ett bilateralt lån - ett grannlandslån. De skulle gärna vilja se ett sådant. De menar nämligen att det isländska folket måste få en chans att självt välja hur det ska hantera den uppkomna situationen och på vilket sätt ekonomin ska saneras. Island behöver vår hjälp, men Islands befolkning behöver inte IMF:s krav, som kommer att sätta Islands offentliga sektor och folkets välfärd på så oerhört tuffa prov framöver. Den isländska befolkningen kommer att behöva sin välfärd. Den isländska befolkningen kommer att behöva allt stöd för att åter kunna bygga upp sin ekonomi och komma bort från den spekulationsekonomi som den tidigare regeringen har försatt Island i. Med det, fru talman, yrkar jag återigen bifall till vår reservation. Men jag vill ändå poängtera att i den här kammaren är alla partier överens om att Island ska ha stöd. Det gäller även Vänsterpartiet. Däremot kan vi ha olika synpunkter på vilka krav man ska ställa. Detta är en viktig signal att sända också till Island: Vi är beredda också här i Sveriges riksdag att räcka ut en hjälpande hand.

Fru talman! Vårt grannland Island har mycket stora ekonomiska problem, precis som Alice Åström nu redovisade. Den internationella finanskrisen och den inhemska bankkrisen har lett till en mycket kraftig nedgång i den isländska ekonomin samtidigt som landets tillgång till den internationella kapitalmarknaden i stort sett har upphört. Krisen på Island är både omfattande och djup. En stor del av det isländska banksystemet ligger i spillror. Handeln med isländska kronor är mycket begränsad, och kronan är fortfarande mycket lågt värderad efter det kraftiga fallet i höstas. Arbetslösheten stiger kraftigt samtidigt som realinkomsterna faller och de offentliga finanserna försämras. En ny minoritetsregering tillträdde som sagt den 1 februari, och nyval ska preliminärt hållas den 25 april i år. Precis som Alice sade är vi i utskottet överens om att Sverige bör ge en kredit till Island för att underlätta och bidra till en lösning av den omfattande och djupa finansiella kris som Island har hamnat i. Sverige har omfattande ekonomiska, politiska och kulturella förbindelser med Island, inte minst samarbetet i Nordiska rådet. Därför är det naturligt att vi i Sverige tar ett ansvar när Island har behov av stöd. Det är även viktigt att Sverige i den rådande internationella finanskrisen på olika sätt bidrar till att förhindra att ett lands finansiella problem sprider sig till andra länder. Regeringen föreslår att riksdagen bemyndigar regeringen att under 2009 ge Island en kredit om högst 6,5 miljarder kronor. Den svenska krediten är en del av en samlad nordisk kredit om drygt 20 miljarder kronor. Den nordiska krediten ges inom ramen för det stabilitets- och reformprogram för Island som Internationella valutafonden beslutade om i mitten av november förra året. Det var också då de nordiska statsministrarna sade att de ville hjälpa till. Det är därför vi har ärendet här i kammaren. Underlaget i regeringens proposition har varit knapphändigt. Det gäller både informationen om Islands stabilitetsprogram och informationen om villkoren för såväl IMF:s som Nordens kreditgivning. Det hela är mycket begränsat varför utskottet, för att på rätt sätt kunna ta ställning till förslaget, har hållit en intern utfrågning samt eftersökt kompletterande uppgifter. Vi har sagt oss i utskottet att vi har förståelse för att tidspress och förhandlingar kan innebära vissa begränsningar i möjligheterna att redovisa ett brett beslutsunderlag för riksdagen. Jag måste säga att vi dock tvingas konstatera att en hel del av den kompletterande information som utskottet har tagit fram redan fanns tillgänglig när propositionen utarbetades i Regeringskansliet. Men vi har kompletterat detta i utskottet, så i betänkandet finns kompletterande information om Islands ekonomi och om Islands stabiliseringsprogram som omfattar rekonstruktion av banksektorn, åtgärder för att förhindra ytterligare depreciering av den isländska kronan och konsolidering av den offentliga sektorns finanser på medellång sikt. Det finns också uppgifter om IMF:s krediter till Island och om Nordens krediter till Island. Norden ställer, vid sidan av ränte- och löptidsvillkor, tre allmänna villkor för lånen till Island. Det första villkoret är att Island lever upp till internationella åtaganden, lagar och regler. Det andra är att de länder som berörs av insättningsgarantin i isländska bankfilialer utomlands ställer upp med lån till Island så att Island kan uppfylla garantierna. Det handlar i första hand om Storbritannien, Nederländerna och Tyskland. Detta villkor ställs bland annat för att undvika att den nordiska utlåningen går till betalningar i tredje land. Det här har vi särskilt understrukit också när vi diskuterade det i finansutskottet. Det tredje villkoret är att programmet för konsolidering av de isländska offentliga finanserna bör ges ett mer konkret innehåll än vad som anges i IMF-programmet. Mot bakgrund av bristen på information och pågående förhandlingar anser utskottet att regeringen under våren 2009 bör återkomma till riksdagen med en redovisning av de slutliga villkoren för Sveriges kredit till Island. Det är ett tillkännagivande som utskottet föreslår riksdagen. Den kompletterande information som utskottet inhämtat gör det dock möjligt för utskottet att föreslå riksdagen att bemyndiga regeringen att under 2009 besluta om kredit till Island om högst 6,5 miljarder kronor som tillägg till Internationella valutafondens insatser. Jag känner att vi alla här i utskottet och kammaren hoppas att det på ett bra sätt ska hjälpa Island under den långa tid det tar att komma tillbaka. Det är ändå ett stöd från de nordiska länderna. Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till finansutskottets förslag.

Fru talman och ledamöter! Det är viktigt att markera att vi är eniga om den huvudsakliga principen med det beslut vi nu föreslår. Vi är eniga om att bistå vårt broderland Island att rekonstruera och sanera sin ekonomi efter den turbulens som Island har drabbats av. Detta betänkande gäller ett bemyndigande till regeringen att under 2009 ge Island en kredit om högst 6,5 miljarder kronor. Det är inte helt osannolikt att vi kommer att återkomma till riksdagen, eller möjligen att regeringen kommer att återkomma redan under detta år, för en fortsättning av åtagandena. Återhämtningen av den isländska ekonomin kommer att ta lång tid. Detta lån är en del av en samlad nordisk kredit på 2,5 miljarder dollar, motsvarande ungefär 20 miljarder kronor, som ges inom ramen för det stabilitets- och reformprogram för Island som Internationella valutafonden beslutade om i mitten av november 2008. Vi är eniga om att Sverige bör ge den här krediten för att underlätta och bidra till en lösning av den omfattande och djupa finansiella och ekonomiska kris som landet har hamnat i. Sverige har omfattande ekonomiska, politiska och kulturella förbindelser med Island och har haft det under generationer. Därför är det naturligt att Sverige tar ett ansvar när Island har ett behov av stöd. Enligt utskottets eniga uppfattning är det också en styrka att krediten ges i ett nordiskt sammanhang där de nordiska grannländerna gemensamt bidrar med ett lån som motsvarar drygt hälften av Islands uppskattade behov av kontant internationell finansiering. Fru talman! Bakgrunden till krisen på Island är anmärkningsvärd för att inte säga spektakulär. Det har sagts en del om det här tidigare. Jag ska nämna ytterligare några uppgifter. Den isländska finanssektorn har expanderat extremt snabbt. Jag tror inte att det finns något motsvarande exempel. De isländska bankernas tillgångar ökade från 2003 till slutet av 2007 från omkring 200 procent av bnp - redan det en hög siffra - till 900 procent. Huvuddelen av expansionen skedde utomlands via billiga och lättillgängliga lån eller genom utländskt kapital på annat sätt. Islands bruttoskuld mot utlandet steg under samma period från 140 procent av bnp till ungefär 550 procent av bnp i slutet av 2007. Det var inte så många islänningar som protesterade under de år när utvecklingen skedde. En stor del av expansionen skapade förutsättningar för en tillväxt i konsumtion och investeringar på Island som ingen av oss andra har sett motsvarigheten till. Den isländska ekonomin i sin helhet har framför allt som en följd av den finansiella sektorns tillväxt under ett antal år varit på gränsen till överhettning. Den ekonomiska tillväxten och den inhemska efterfrågan på konsumtion har stigit snabbt. Konsumtionsökning och investeringarna har i hög grad finansierats genom lån i utländsk valuta. Det har medfört ökad skuldsättning, underskott i bytesbalans och hög inflation. Fastighetspriserna, för att bara nämna ett tillgångsområde, fördubblades på bara tre år. Dessa obalanser i fundamenta i den isländska ekonomin har medfört att Island har drabbats extra hårt av den internationella finanskrisen. De tre största bankerna har kollapsat och tagits över av staten. Värdet på den isländska kronan har sjunkit drastiskt - mer än 80 procent, vill jag minnas - och den internationella handeln med isländsk valuta har i princip upphört. Den internationella lånemarknaden är stängd och har varit det sedan början av hösten. IMF räknar i sitt beslutsunderlag från november 2008 med att krisen får stora effekter på den isländska ekonomin. Det är också anledningen till att vi och andra länder medverkar till att rekapitalisera den isländska ekonomin. Fru talman! När propositionen lämnades var ambitionen från regeringens sida att den behövde behandlas med förtur för att kunna anpassas till den tidsplan som IMF lagts upp för IMF:s hantering av Islands stabilitetsprogram och villkoren för såväl IMF:s som Nordens kreditgivning. Underlaget för propositionen var därför mycket begränsat. Men regeringen har under hand kompletterat med ytterligare underlag som har kunnat inarbetas i betänkandet. Vi har i dag ett bra underlag för att ta ställning. Utskottet föreslår dock på grund av de osäkerheter som råder eftersom IMF:s överenskommelse med den isländska regeringen inte är klar och villkoren för de nordiska krediterna heller inte är klara att regeringen under våren i år återkommer till riksdagen med ytterligare information om bland annat villkoren för Sveriges kredit till Island. Jag kan inte avhålla mig från att lite grann kommentera Internationella valutafondens roll i samarbetet. Det är ett överstatligt organ som i nära samarbete med Världsbanken ska verka för att främja ekonomisk utveckling i medlemsländerna genom stabilitet och samarbete i framför allt det internationella valutasystemet. I praktiken är det en självständig institution men formellt ett underorgan till FN. FN-samarbetet sker inom ramen för det ekonomiska och sociala rådet. Fonden arbetar med hjälp av flera olika verktyg som fastställs av internationella överenskommelser och genom beslut i FN:s ekonomiska och sociala råd. Under den nuvarande finansiella krisen diskuteras hur IMF:s roll i det internationella finansiella systemet bör utvecklas. Sannolikt kommer IMF att få ökad betydelse under de kommande åren. Man kan naturligtvis ha olika uppfattning om hur väl IMF lyckas i sitt arbete eller ha synpunkter på de regler och rutiner som gäller för IMF:s arbete. Det gäller inte minst de regler som bör prägla de krediter som IMF lämnar. Vänsterpartiets näst intill kampanjliknande avslagsyrkande mot IMF förtjänar inte att tas på allvar. Det gäller framför allt inte i en situation där alla rimligen borde inse behovet av en internationell samordning av det finansiella regelverket och strävan att åstadkomma stabilitet i de internationella finansiella systemen. I det här sammanhanget har och kommer IMF att få en allt större betydelse. Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag och avslag på reservationen.

Fru talman! Jag har inte tänkt ta en stor debatt om IMF, men jag tror att den debatten skulle vara välbehövlig. Den debatten har förts i många länder som har fått lån från IMF där det har funnits en stark kritik mot de krav som IMF riktar mot de olika länderna när det gäller lån. Biståndsorganisationer världen över riktar också kritik mot IMF, dess sätt att hantera lånen och de krav som de ställer på länderna för att de ska få lånen, som oftast innefattar privatisering, minskad offentlig sektor och minskade satsningar på välfärd. Min fråga till Lars Elinderson blir: Är det inte viktigt att diskutera IMF, IMF:s roll och dess betydelse internationellt när IMF så sent som i somras berömde den isländska ekonomin och framhöll Island som ett gott exempel? IMF hade tillgång till exakt samma siffror som Lars Elinderson föredrog här i talarstolen om hur utvecklingen hade varit i den finansiella sektorn, hur den växte och hur låneandelen av bnp bara exploderade. Vi alla kunde egentligen se att det var en fullständigt osund ekonomi, och vi ser konsekvenserna. Men att IMF, som är de som ska styra upp detta, så sent som i somras faktiskt berömde Island och dess sätt att hantera ekonomin, föranleder det inte Moderaterna att åtminstone fundera på IMF, dess roll och vilka riktlinjer man egentligen har från IMF? Den debatten behövs.

Fru talman! Jag ska rätta Alice Åström på tre punkter. IMF har inte lämnat en officiell rapport om ekonomin på Island. En medarbetare från IMF gjorde, inte i fjol sommar utan sommaren dessförinnan, en analys av de isländska bankerna. Då drog han slutsatser, som var föranledda av den finansiella situation som världen befann sig i då, som i det läget var riktiga. Så var det då. Det var inte bara IMF som gjorde bedömningen att de isländska bankerna var mycket framgångsrika. Det var en ganska allmän bedömning utifrån den situation som rådde då, för mer än ett och ett halvt år sedan, då den här enskilda tjänstemannen gjorde en rapport. Det fanns andra riksbanker som gjorde samma bedömningar av de isländska bankerna på den tiden. Sedan dess har det hänt väldigt mycket. Den tredje punkten som jag vill rätta Alice Åström på är att de regler som gäller för framför allt IMF:s kreditgivning är fastställda av FN:s ekonomiska sociala råd. Det är i det sammanhanget man ska ta diskussionen om vilka regler valutafonden ska ställa upp för de krediter man lämnar ut. Det som har framförts som kritik mot Internationella valutafonden är bland annat att villkoren har varit för hårda. Det är en allmän kritik som gäller hela den finansiella sektorn i dag att villkoren för att få krediter har varit alldeles för slappa i hela världsekonomin under de senaste 10, 15, ja, kanske 20 åren. Snarare borde kraven på låntagare - inte bara bankrutta länder utan också enskilda låntagare - ha varit större. Det hade förhindrat den finansiella kris som vi i dag har drabbats av.

Fru talman! Att det här inte var en officiell rapport, det kan nog stämma, liksom att det var ett och ett halvt år sedan. Somrarna går tyvärr alldeles för fort, och åren går för fort också. Men inte desto mindre var den här tjänstemannens bedömning av de isländska bankerna, som vi nu i dag ser faktiskt fullständigt har kollapsat och i dag är övertagna av staten, felaktig. Man säger att bedömningen gjordes vid den tidpunkten. Ja, det säger kanske lite grann om hur ekonomin har varit, hur det har styrts och vilka riktlinjer som egentligen har varit gällande. Efterverkningarna av det sättet att driva finanspolitik och den finansiella sektorn lever ju många länder med i dag. Därför finns det all anledning att vara kritisk. Som jag sade tidigare finns det också andra. Även Stefan Fölster, Svenskt Näringslivs chefsekonom, berömde för bara några månader sedan Island. Det må vara hänt att det finns andra som har gjort den bedömningen. Vi kan i alla fall konstatera att deras bedömning har varit felaktig. Att riktlinjerna för IMF:s krav kommer från FN stämmer ju, men det finns all anledning att diskutera både i FN och när det gäller IMF vilka krav som man ställer. Vi kan ju konstatera - det skulle vi som vänsterpartister kunna vara glada över - att man kanske inte ställer lika många och hårda krav på Island som man har gjort på väldigt många fattiga länder i tredje världen. Uppenbarligen kan man också välja från IMF vilka och hur hårda krav man ställer. Island klarar sig där bättre än många fattiga länder, men det ger inte någon anledning att säga att man inte kan diskutera vilka krav IMF ställer.

Fru talman! Jag kan säga att den bedömning som gjordes av världens samlade finansiella sektor för ett och ett halvt år sedan har kommit på skam rejält. Man brukar hänvisa till Martin Wolf på Financial Times, som var den ende som förutsåg en finansiell kris. Han hade säkert också kunnat förutse vad som skulle hända Island. Men i övrigt var det väldigt få olyckskorpar för ett och ett halvt år sedan. Den isländska ekonomin har kritiserats bland annat på grund av inflationsrisk under ett antal år. Man har haft en överhettad ekonomi. Men de isländska bankerna har prisats inom hela finansvärlden under tre fyra år för sin framgångsrika verksamhet. Det är alltså lätt att vara efterklok. Jag kan hålla med om att det är en skillnad mellan den finansiella sektorn och vilken industri- eller servicesektor som helst, och jag tycker att man ska ställa större krav på den finansiella sektorn än man normalt ställer. Från Vänsterpartiets sida brukar man normalt ställa lägre krav, och vi hörde också från talarstolen exempel på det i dag. Man säger att de borde sänka räntan på Island. Alltså: Reporäntan på Island i dag styrs av fundamenta, alltså det finansiella läget och den isländska valutans situation. En sänkning av reporäntan i dag skulle innebära att i stort sett samtliga islänningar skulle få sina skulder uppräknade. Den isländska valutan skulle sjunka ytterligare. Om den nu har sjunkit som en sten skulle den ligga på botten om man sänkte räntan i nuvarande läge. Det är så ekonomin fungerar. Och om man i det här läget skulle tvinga fram en konstlad sänkt ränta skulle den isländska kronan ligga på botten. Eftersom islänningarna är belånade upp över öronen i utländsk valuta skulle varje islänning bli fattigare och mer skuldbelagd än tidigare. Det är sådana krav som jag menar att IMF måste ställa: krav på att fundamenta går ihop.

Fru talman! För drygt en månad sedan mottog riksdagen en proposition från regeringen med en begäran om tillstånd att låna ut 6 ½ miljard kronor till Island. Propositionen är nog den tunnaste jag har sett under mina snart sju år i riksdagen. På ynka tre sidor - tre sidor, fru talman - redogör regeringen för ärendet och ger en beskrivning av det hela. Men den information som ges handlar mest om formalia. Det handlar om vad grundlagen säger om krediter till andra länder. Det handlar om vad IMF har gjort. Någon information i själva sakfrågan av värde för beslutet ges i stort sett inte alls. Det görs ingen riskanalys och ingen konsekvensanalys. Det ges ingen information om vilka säkerheter som ställs, om kreditens ränta, om kreditens löptid och om vilka övriga villkor som är förenade med krediten vad avser exempelvis skötseln av Islands ekonomi. Inte heller ges läsaren något besked om vilka andra långivare än de nu aktuella som tidigare bistått Island eller som möjligen kommer att bistå Island framöver. En redovisning av landets ekonomiska läge saknas - likaså dess framtidsutsikter. Läsarna får inte ens någon information om enkla nyckeltal som är lätta att ta fram, nyckeltal som landets skuldkvot, hushållens skuldsättning och så vidare. Informationen är lika knapphändig vad gäller effekterna på de svenska statsfinanserna. Regeringen nöjer sig med att konstatera att krediten inte påverkar nettoskulden eller det finansiella sparandet. Man tillstår dock att om kreditförluster skulle inträffa kommer detta att minska det finansiella sparandet. Hur stor risken för detta är avstår emellertid regeringen från att bedöma och uttala sig om. Att riksdagen hösten 2008 försåg Island med en kredit på 5 miljarder, som i redovisningen för 2008 belastar Riksbankens resultat med en förlust på ungefär en halv miljard, säger regeringen naturligtvis heller ingenting om. Nu ska det betonas - det är viktigt att säga - att bara för att man i dag redovisar en förlust på en kredit på en halv miljard betyder det inte att man har en lika stor förlust den dag krediten ska lösas in. Då kan situationen vara helt annorlunda. Men det vore då möjligtvis intressant för läsaren att få reda på åtaganden som Sverige redan tidigare gjort. Ledande politiska företrädare i Sverige har gång på gång kritiserat finanssektorn för oansvarighet. Vi har fått höra talas om giriga direktörer och om hur vidlyftiga bonusar förstör incitamenten eller skapar felaktiga incitament. Men frågan, fru talman, är om en styrelse i ett aldrig så expansivt finansföretag någonsin blivit ställd inför ett så bristfälligt underlag som i denna proposition. Jag tror inte det. Som om inte detta var nog föreslog regeringen att motionstiden skulle förkortas till 4 dagar. Den förlängdes dock till de sedvanliga 14 dagarna, inte därför att riksdagen krävde detta utan därför att förhandlingarna som IMF var inblandad i ännu inte var avslutade. Detta kan jämföras med den noggranna behandling som vi gör av regeringens budgetproposition. Den tar hela hösten i anspråk och ger upphov till rader av debatter och politiska utspel om i sammanhanget även mycket små belopp. Nu kan man tycka att 6 ½ miljard kronor inte är särskilt mycket att orda om i detta sammanhang, i synnerhet inte om det handlar om att rädda världens finansiella system. Och 6 ½ miljard kronor är inte heller så mycket i relation till den svenska statsbudgeten - det är mindre än 1 procent. Men det är ett mycket stort belopp i förhållande till den isländska budgeten. Den kredit som de svenska skattebetalarna tillsammans med sina nordiska kolleger och IMF nu står i beredskap att ge Island ökar i själva verket i ett slag den isländska statsskulden med belopp som motsvarar 40 procent av bnp. Om vi skulle översätta det till svenska siffror skulle det motsvara ett lån i Sverige i storleksordningen 1 400-1 500 miljarder kronor. Då förstår vi kanske bättre vilka proportioner det handlar om. Mot den bakgrunden kan man fråga sig om detta lån i slutändan inte blir en gåva. Det blir det om Island inte klarar av sina finansiella åtaganden utan förklarar sig statsbankrutt. Det perspektivet bör rimligen meddelas läsaren, och likaså risken för att detta ska inträffa. Statsbankrutt är en dramatisk lösning men inte ovanlig. Argentina tillgrep exempelvis den för inte så många år sedan. Och det ska inte uteslutas att statsbankrutt kan inträffa också på Island. Vi har tidigare i debatten fått höra talas om det prekära läge som Island befinner sig i. Det finns också en lockelse, hur underligt det än kan låta, i att tillgripa statsbankrutt. Det ligger i att man då kan göra sig av med den ryggsäck som en hög skuldsättning innebär och att starta om utan att tyngas under lång tid av stora räntebetalningar. Om det skulle gå så illa är det förstås inte långivarna i det här fallet som kommer att stå för det hela och bära det ekonomiska ansvaret. Det är skattebetalarna i Sverige, i Norge och i Finland, de länder som har bistått Island med detta lån. Det är också de som i praktiken betalar Islands överkonsumtion. Överkonsumtion är vad det handlar om. Bara under åren 2003 och 2007 ökade Island sina underskott mot utlandet med belopp som motsvarade 70 procent av bnp, och så mycket kan man säga att överkonsumtionen bestod av. Fru talman! Detta ska inte tolkas som att jag är negativ till att bistå vår granne i väst - tvärtom. Solidaritet länderna emellan behövs för att upprätthålla en internationellt god ordning. Men jag menar - och jag är noga på den punkten - att beslut ska fattas på rätta grunder och med ett rättvisande underlag, där konsekvenserna är ordentligt beskrivna och utredda. Det är bra att regeringen tar ett aktivt ansvar för att lindra finanskrisens verkningar. Men det ger inte regeringen rätt att hemfalla åt samma synd som de så hårt kritiserade bankdirektörerna: slapp kreditgivning och generositet med andras pengar. Det ger inte heller regeringen rätt att uppträda på detta nonchalanta sätt mot riksdagen och begära att vi ska kunna fatta beslut på basis av detta minst sagt undermåliga underlag. Till min stora tillfredsställelse har dock utskottet också reagerat inför regeringens agerande gentemot riksdagen i detta avseende. Ett enigt utskott har påpekat bristen i beslutsunderlaget och krävt mer information. Heder åt utskottet i detta avseende! Möjligen kan vi betrakta utskottets tillkännagivande som något senkommet, ty vad hjälper det att i efterhand bli informerad om låntagarens potentiellt bristande kreditvärdighet? Det är något man helst bör ge information om innan krediten ges. Fru talman! Jag yrkar inte alls avslag på propositionen - tvärtom. Jag yrkar bifall till den. Och särskilt instämmer jag i utskottets syn på kompletterande information. (Applåder)

Fru talman! Det var lite penibelt att jag begärde replik innan Anne-Marie kom till sin vänliga avslutning på sitt anförande. Jag tänker inte argumentera emot Anne-Marie. Det var i den situation som uppstod i förhandlingarna mellan de nordiska stats- och finansministrarna och IMF uppenbart att det fanns en mycket akut tidsproblematik med i sammanhanget. Den förklaring till det dåliga underlaget - jag instämmer i detta - som vi fick i diskussionerna var just att det i förhandlingarna med IMF och inom ramen för de nordiska kreditgivarländerna ställdes krav på ganska snabba beslut. Sedan hände det saker i den frågan, och då hade kanske regeringen kunnat dra tillbaka propositionen och återkomma med ett bättre underlag. I stället valde man att under hand ge utskottet information, som vi tyckte var tillräcklig för att fatta ett väl underbyggt beslut. Som sagt, argumenterar jag inte emot Anne-Marie. Jag instämmer i att det var ett begränsat och dåligt underlag, men vi accepterade de skäl som framfördes till att det var på det sättet.

Fru talman! Tack för de orden, Lars! Det är utmärkt att vi är överens - alla här i kammaren, tror jag. Att jag anmälde mig till den här debatten hänger samman med att jag tycker att det är riksdagens uppgift att påpeka för regeringen att vi kräver att bli bemötta på ett respektfullt sätt och att få den information som vi behöver för att kunna fatta besluten. Det kan inte understrykas tillräckligt noga hur viktigt detta är, i synnerhet i tider som dessa. Nu kan man naturligtvis till den förklaring som gavs här tidigare också foga en annan. Jag tror att det på Finansdepartementet arbetar några hundra personer, och jag är ganska säker på att man med den kapacitet som finns hos alla dessa personer ganska lätt skulle ha kunnat komplettera propositionen med det slags information som jag här har skissat på. Den finns lätt tillgänglig ute hos olika institutioner. IMF har den, Världsbanken har den och OECD har den. Detta låter sig göras om man är angelägen om att ge den. Jag bedömer att det nog inte skulle ta så förskräckligt mycket tid. Jag satt själv och pillade lite grann med datorn, och även om jag inte är någon expert på området fann jag att den information jag ville ha var relativt lättillgänglig. Det var nog ett svepskäl från departementets och regeringens sida. Hade man velat hade man också kunnat.

Fru talman! Avslutningsvis fick utskottet den information som vi efterlyste under hand, i anslutning till den utfrågning vi också hade inför behandlingen av propositionen. Vi ansåg oss ha tillräckligt med underlag för att fatta ett beslut i det läget.

Fru talman! Låt mig som ledamot av Nordiska rådet kasta lite ljus över det här ärendet. Det har verkligen präglat arbetet i nordiska sammanhang rätt mycket de senaste månaderna. På senhösten 2008 hade vi vår 60:e session i Nordiska rådet i Helsingfors. Hela det mötet var fullständigt absorberat av samtal mellan de nordiska regeringscheferna och de nordiska finansministrarna om situationen på Island. Vi hade dessutom samlade utskottsmöten i Nordiska rådet i Reykjavik i slutet av januari i år. Vi landade ungefär 12-14 timmar efter det att regeringen hade avgått. Island är nu också ordförandeland i Nordiska rådet under det här året. Man kan i allra högsta grad säga att Island präglar, och har präglat, det nordiska samarbetet. Därför tycker jag också att det är väsentligt att vi ställer upp, precis som har sagts av flera andra talare. Det finns en tydlig nordisk dimension i det här ärendet. Rent parentetiskt kan jag också nämna att jag tycker att det är bra att vi ställer upp och är tydliga, för om inte Island har de nordiska vännerna att ansluta sig till finns det möjligen andra vänner där ute. Vi vet att Ryssland har visat intresse. Jag tror att det är bättre att vi finns vid Islands sida än att Ryssland gör det. Nordiska rådet arrangerade seminarier om krisen på Island. Moderaterna och deras systerpartier hade ett eget miniseminarium om detta. Genomgående för detta är att man återkommer till den känsla av utanförskap som kom i och med att Storbritannien använde terrorlagstiftning för att låsa tillgångar för en isländsk bank i Storbritannien. Man menar att det var utgångspunkten och uppstarten till det hela. Fru talman! Alice Åström, som nu har lämnat kammaren, nämnde ett par saker. Jag finner ändå skäl att replikera på dem. Hon nämnde flera gånger att det var kris i den isländska ekonomin. Jag tror att det är väsentligt att man ser att utöver banker finns det också branscher på Island som är välmående och stabila. Fiskeindustrin är ett sådant exempel. Aluminium- och smältindustrin är ett annat. Det är inte bara jeremiader när det gäller den isländska ekonomin, utan det finns också goda saker där. Fru talman! Jag tycker att det som Sonia Karlsson och Lars Elinderson från utskottet har utvecklat är väldigt väsentligt när det gäller synen på hur man bedriver den här typen av långivning. Det Sonia Karlsson och Lars Elinderson ytterst gör är att de värnar svenska skattebetalares pengar. Även om vi har ett engagemang och ett intresse för Island har vi som riksdagsledamöter också ett ansvar för de svenska skattebetalarnas pengar. Därför finns det all anledning att biträda utskottet i dess uppfattning att värna svenska skattebetalares intressen. När man är på Island kan man se att den stora krisen har skapat en medvetenhet om att man är ganska ensamt som litet land. Det gör att nu pågår en väldigt snabb process för ett möjligt EU-medlemskap, och kanske till och med en euroanslutning, i närtid. Den nya regeringen, pikant nog bestående av socialdemokrater och vänster, har tillsatt en snabbutredning för att undersöka möjligheterna till EU-anslutning. EU har möjligheter att ta in nya länder, kanske redan 2011. Det kan inte uteslutas att Island finns där tillsammans med Kroatien. Jag tror att det vore väldigt bra. Fru talman! Jag tror att vägen till fördjupat nordiskt samarbete går via det europeiska samarbetet. Därför tycker jag att det är viktigt att se den koppling som finns mellan Europa, Sverige och Norden.

Fru talman! Sverige är, och ska förbli, en nation som satsar på kunskap. Här finns vår viktigaste byggsten för att kunna konkurrera och utvecklas. Vägen framåt är inte låga löner och försämrad arbetsmiljö. Ska vi möta den stora utmaningen med att vara ett modernt land som investerar i framtiden måste vi satsa på studiemöjligheter för barn, ungdomar och vuxna, för män och kvinnor. En politik som syftar till att skapa jobb och utveckla välfärden måste därför omfatta hela utbildningssystemet. För oss socialdemokrater är det viktigt med ett livslångt lärande som ger alla chansen, gång på gång om så behövs. Vidareutbildning kommer med all säkerhet att bli alltmer viktig i framtiden. Att mitt i arbetslivet kunna utbilda sig eller byta inriktning till ett nytt yrke genom goda möjligheter till utbildning kommer att bli avgörande för enskilda men även för Sveriges möjligheter att nå framgång och konkurrera. Socialdemokraterna är positiva till en yrkeshögskola. Det var därför vi i regeringsställning också initierade en utredning på området. Om den nuvarande regeringen hade fullföljt den påbörjade utredningen hade vi haft en yrkeshögskola på plats i dag. Det hade varit en bra förutsättning för att möta alla varsel och den pågående jobbkrisen. Regeringen dröjde i stället med ett förslag om yrkeshögskola och har i själva verket ägnat sig åt att skära ned antalet platser, inte minst inom kvalificerad yrkesutbildning och komvux. Regeringen avsätter otillräckligt med resurser för att möta människors behov och arbetsmarknadens efterfrågan, inte minst när vi nu går in i en djup lågkonjunktur. Fru talman! Regeringen är oförmögen att vidta tillräckliga åtgärder för att åter skapa ett framgångsrikt Sverige. Socialdemokraterna vill se en fortsatt utveckling av yrkeshögskolan såväl kvalitativt som kvantitativt. Jag är säker på att övergångar mellan olika utbildningsformer ger ökade förutsättningar för människor att utbilda sig och vidareutbilda sig. Det är till fördel för hela Sverige. Möjligheterna att röra sig mellan yrkeshögskolan och högskolan i båda riktningarna är därför mycket viktiga. Därför är det också centralt att poängsystemet i yrkeshögskolan och högskolan är likvärdigt och jämförbart. Regeringens förslag ser inte ut så. Regeringen väljer att bygga in återvändsgränder och hinder för människor som vill ändra inriktning eller utvecklas. När det gäller dagens kvalificerade yrkesutbildning krävs det att det finns arbetsgivare som professionellt och kunnigt bidrar med kompetens, praktikplatser med mera. Med en ansträngd ekonomi och en besvärlig arbetsmarknad måste denna del av utbildningen säkras. Det finns också indikationer på att KY-utbildningar ej upphandlats på ett för ändamålet fördelaktigt sätt under det senaste året. Det lyfter genast upp frågan om vikten av en kvalitetssäkring. Fru talman! Jag hoppas att majoriteten i dagens debatt beskriver hur de tänker säkerställa detta. Enligt en rad olika näringslivsorganisationer satsar regeringen för lite på kvalificerad yrkesutbildning. Det är en alldeles för liten satsning, vilket man klart protesterar mot, inte minst i tidningsartiklar och brev. Att systematiskt samla de eftergymnasiala utbildningarna under ett paraply som kallas yrkeshögskolan bidrar med all säkerhet till att säkerställa kvaliteten och skapa en tydlig identitet. Det skapas i alla fall förutsättningar för det. Vi socialdemokrater påbörjade detta arbete i regeringsställning och beklagar givetvis att regeringen dröjt med detta så viktiga organisatoriska steg. Det framgår inte av regeringens proposition om och hur folkhögskolan kan erbjudas kvalitetssäkring inom ramverket för yrkeshögskolan, men det tror jag annars är en vettig idé att testa. När det gäller behörighetskravet är det synnerligen otydligt vad som kommer att gälla framgent. Kommer alla gymnasieprogram att ge samma allmänna behörighet att studera vidare? Eller kommer det att krävas kompletteringar för att elever med en bakgrund från vissa gymnasieprogram ska kunna studera vidare? Kommer kraven att skilja sig från kraven att studera vidare vid universitet och högskolor? Det är otydliga behörighetskrav, fru talman. Vi socialdemokrater vill se en växelverkan mellan olika utbildningsformer på eftergymnasial nivå. Det är viktigt för studerande, utbildningsanordnare och arbetsmarknad att regelverket är tydligt. När det gäller avsnittet om examen i regeringens proposition om yrkeshögskolan finns det en hel del övrigt att önska. Regeringen klargör inte tydligt vinsterna med två olika examina. Flera remissinstanser har också avstyrkt förslaget. Mig veterligen har ingen heller efterfrågat systemet med två examina. Som jag tidigare redogjorde för är det viktigt att bygga broar mellan olika utbildningssystem för att elever enkelt ska kunna röra sig mellan olika former av utbildning. Med två olika examina kan dessa övergångar ytterligare försvåras. Vi socialdemokrater efterlyser därför en tydlig genomlysning av konsekvenserna av att ha en examen respektive två examina. I den situation som Sverige för närvarande befinner sig i, där varslen haglar över medborgarna, är det av mycket stor betydelse att det investeras i människors, vuxnas och barns, framtid. Vi socialdemokrater har därför lagt fram förslag om kraftiga investeringar i utbildningar och om ett kraftigt ökat antal utbildningsplatser. Vi vet att det är rätt sätt att möta den svåra tid som vi befinner oss i och rätt sätt att möta framtidens krav på kompetens. På en rad punkter i propositionen framgår att regeringen kommer att meddela vilken myndighet som kommer att utföra olika funktioner avseende yrkeshögskolan. Det gäller vilka utbildningar som kommer att ingå i yrkeshögskolan, beslut om dimensionering, kvalitetssäkring och inte minst uppföljning med mera. Ja, vi har väntat länge på propositionen om yrkeshögskolan. Att denna, när den väl kommer, är otydlig är närmast anmärkningsvärt och kommer förmodligen att skapa ytterligare väntelägen. Yrkeshögskolan behöver utvecklas och fyllas på med platser, inte vänta på fler besked. I propositionen finns ett förslag om att den offentligt finansierade pilotutbildningen, utom den militära flygförarutbildningen, ska flyttas till yrkeshögskolan. Underlaget för att flytta pilotutbildningen från Lunds universitet till yrkeshögskolan är i högsta grad otillräckligt. Fakta och motivering saknas, som jag ser det. Vi socialdemokrater förväntar oss därför att regeringen återkommer med ett riktigt underlag med sakliga argument i frågan för ett förnyat ställningstagande. När det gäller validering måste regeringen ta ett samlat grepp så att olika delar av utbildningssystemet och arbetsmarknaden enkelt och kvalitets- och rättssäkert kan samverka. Den nya myndigheten för yrkeshögskolan bör ha ansvaret för att samordna en nationell struktur för validering i samverkan med andra myndigheter, och det ska vara en tydlig branschmedverkan. Socialdemokraterna har lagt fram förslag om att tillföra Arbetsförmedlingen 20 miljoner per år de närmaste åren för validering. Det tycker jag är väldigt bra. Fru talman! Regeringen började mandatperioden med att lägga ned 70 procent av utbildningssatsningarna, och i dag har Socialdemokraterna förslag på 50 000 fler platser än regeringen. Socialdemokraterna lägger fram konkreta förslag. Regeringen utreder. Jag yrkar bifall till reservationerna 1 och 4.