Kulturarvsfrågor

Fru talman! I dessa tider har alla tankar kring pandemin. När man nämner orten Aten skulle jag gissa att många funderar på nästa utlandsresa som kanske kan äga rum någon gång.

Men några av oss, framför allt vi som är i kammaren just nu, kanske också får en bild i huvudet av Atens guldålder, tiden då stora tankar tänktes, då konsten och litteraturen tog stora språng och då samhällsbygget förändrades. Aristoteles tänkte nytt och sorterade, och Platon samtalade med Sokrates.

Det var en tid, får man väl ändå säga, som har präglat stora delar av västerlandets historia och kanske hela mänskligheten sedan dess. Samtidigt var det många människor på den tiden i Aten som inte märkte någonting alls av detta. Samtida resenärer talar om att många människor bodde i misär. Det var bara några som deltog i det demokratiska systemet och bara några få som förstod vad de stora tankarna egentligen handlade om.

Att vi nu tänker på Atens guldålder så som vi gör är en konsekvens av verkligheten men också av hur man presenterade, berättade om och tolkade verkligheten. Redan tidigt började man från dessa aktiva människors sida medvetet sätta bilden av Aten som en tankens och lärdomens huvudstad. Det fortsatte sedan under romarriket och därefter. Den tiden och platsen präglar vår syn också i dag. Det finns en verklighet; en berättelse och beskrivning av verkligheten. Den som äger beskrivningen av verkligheten har en makt över hur vi mer än 2 000 år senare tänker om det som hände då.

Vad som egentligen finns och är verkligt är viktigt för förståelsen för hur det tolkas och berättas. Det är därför som kulturarv är så viktigt och svårt att fundera över.

En del av det globala och mänskliga kulturarvet har vi att förvalta här i Sverige. Det har kommit till oss dels genom att människor här har skapat det, dels från Atens guldålder via romarriket, islam, Bysans, kristna kyrkan, renässansen och mycket annat, och det lever därmed kvar hos oss så som det var då, till exempel genom alfabetet och på många andra sätt. Också vårt kulturarv är på det sättet en del av det som fanns då, samtidigt som det har skjutits till en del av saker som vi har skapat här. Också vårt kulturarv kan berättas på olika sätt.

Det är ingen slump, fru talman, att svenska kungar ofta har haft folk runt omkring sig som har skrivit deras krönikor och berättat om deras stordåd. Hur vi berättar vår historia, vilka berättelser om vårt kulturarv som lyfts fram, slår igenom och dominerar vår uppfattning av tider, av ting, av tankar, är ibland en följd av slumpen men ofta en genomtänkt pr-kampanj.

Fru talman! Vårt svenska kulturarv är ett resultat av internationella och inhemska impulser, gamla traditioner och nya uttryckssätt, en önskan om att bevara och sökandet efter nytt. Det är erfarenheter, kunskaper, kontakter människor emellan och historiska händelser som har förändrat vår kultur och skapat det vi i dag lever av. Men det är också berättelsen om detta, inte bara verkligheten utan också berättelsen om det som har varit. Den som äger berättelsen har ett stort inflytande över hur vi arbetar och tänker i dag.

Vårt kulturarv bär på det sättet ett gemensamt minne men också någonting att förstå nuet utifrån; att växa som människa genom bildning och att blicka framåt, att ställa sig på giganters axlar.

Det finns såklart olika syn på kulturarvet. En del vill använda det för att forma människor och nationen. Vi liberaler tar individperspektivet och funderar i ett underifrånperspektiv, det vill säga att få människor att växa i mötet med framstående tankar som andra människor har tänkt och att växa i mötet med saker som andra har skapat före oss. Det är ett sätt att bilda sig, utveckla sig och växa som människa.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor

Fru talman! Det är många motioner som behandlas i betänkandet, och det är ju ett motionsbetänkande. Det säger också något om engagemanget för kulturarvet. Det finns motioner om kulturarv runt om i landet där motionärerna vill lyfta fram sådant som är viktigt för dem i deras landsdelar. Det finns också motioner som utgår från de olika partiernas ideologiska utgångspunkter. Låt mig nämna två liberala ledamöter som har motioner i betänkandet, som säger något viktigt om mitt parti.

Robert Hannah, Liberalerna, vill att Forum för levande historia ges i uppdrag att stödja kommuner som vill upprätta så kallade snubbelstenar. Det är ett sätt att värna vårt minne och med namn hedra offer för nazismens förföljelser och utrotningspolitik.

Barbro Westerholm har motionerat om att stärka arbetet med kulturarvsfrågor om hbtq-historia och så vidare.

Liberaler vill också se ett ökat engagemang och samarbete som syftar till att skydda det internationella kulturarvet som nu är hotat på många sätt på grund av konflikterna runt om i världen. Kulturarvet är ibland en tydlig måltavla för dem som vill ändra berättelsen om historien.

I betänkandet behandlas också förslag om det samiska kulturarvet. Det handlar bland annat om repatriering av kvarlevor och religiösa föremål. Många av oss i kammaren, och många av oss i riksdagen, har skäl att vara självkritiska i hur dessa frågor har hanterats tidigare. Det är nu dags att få ordning på detta och se till att det finns en idé om hur ett ansvarstagande för den historien ska finansieras.

Fru talman! Liberalerna har en reservation i detta ärende. Den gäller internationellt samarbete om kulturarvet. Kulturarvet är till stor del en väv av internationella erfarenheter och samarbeten mellan regioner och lokala kulturarv som tätt vuxit ihop. En del finns utanför vårt eget land. Därför är det också viktigt med internationellt samarbete i kulturarvsfrågor.

För att skapa nydanande utställningar behöver man ibland låna in saker från utlandet. Det finns ibland en osäkerhet om vem som är ägare. Det kan ibland vara svårt med inlåning, till exempel att tullen kräver någon form av deposition. Det kan vara svårt att ta hit något därför att man inte kan garantera att det kan skickas tillbaka. Detta kan tyckas vara en teknisk och svår fråga, men det skapar också svårigheter att berätta hur vårt kulturarv hänger ihop med omvärlden. Därför menar Liberalerna att regeringen bör återkomma med förslag till åtgärder för att underlätta.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 4.

Fru talman och ärade ledamöter! Jag märker ord i dag. Tidigare märkte jag ordet motionsbetänkande - och hur fint jag tycker att det är med allt tankearbete. Nu stannar jag en stund vid ordet kulturarv. Det är ett fint och vackert ord. Jag tycker att Christer Nylander beskrev ordet så väl. Han började lång tid tillbaka med det som präglar ett samhälle, det som präglar en historia och det som präglar befolkningen.

Kulturarv innebär också ett kulturansvar, ett övertagande av ett kulturarv från tidigare generationer, att tolka, förvalta, bevara, utveckla för dem som kommer efter, för mina döttrar, för deras döttrar och söner och vidare. Kulturarv är materiellt, sådant vi ser och tar på, kan bo i och klättra i, och det är traditioner och kultur- och naturmiljöer. Det är också sätt att tänka som vi har gemenskap i. Det är ett stort ansvar, och vi måste ta det ansvaret.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor

Jag tänkte uppehålla mig vid två saker, fru talman, bland annat vid många av dem som förvaltar kulturarvet i form av museer. I dag vid lunchtid avslutades museernas Vårmöte, som har pågått sedan i tisdags. Det var helt fantastiska diskussioner. Jag har lärt mig så mycket dessa dagar av att lyssna på föredrag om olika museers arbete, det som sker innanför kulisserna så att säga, förutom det som vi besökare får se. Det finns en enorm kompetens och kunskap, som tyvärr av olika orsaker som vi i kulturutskottet har fått rapporter om är hotade. Framför allt gäller det de museer som inte är stora och statliga utan som är regionala eller lokala, som drivs i stiftelseform eller är privata. Särskilt illa har de råkat ut under pandemin på grund av restriktionerna för besökare som därmed påverkat intäkterna.

Vi moderater understryker vikten av museerna för lärande, bildning och förvaltande av kulturarven. Ett exempel vi har lyft fram i en motion är det maritima och fordonshistoriska arvet. Det är något särskilt med det. Maritima och fordonshistoriska arv ska inte stoppas in i byggnader utan de ska rulla, flyga och flyta. Det kräver också kompetens, som behöver föras över mellan generationer. Det behövs också finansiering. Det är kostsamma verksamheter, och det är med små medel som man bedriver verksamheterna.

Vi har under ett antal år i utskottet påpekat vikten av att de maritima och fordonshistoriska museerna, oftast drivna av entusiaster med hög kompetens, behöver extra stöd, inte bara goda råd. Jag hoppas verkligen att regeringen tillskyndar detta stöd innan vårt kulturarv i det avseendet ruttnar, rostar och förfaller.

Fru talman! Det andra jag vill stryka under som vi i Moderaterna har fört fram och som jag tror - nej, jag tror inte; jag vet - att vi känner stor gemenskap i och som också yttrade sig i den diskussion som vi hade med Amnesty Sápmi i måndags, i vilken flera deltog, är det avsnitt som handlar om identifiering, repatriering och återlämnande, väljer jag att använda i stället för restitution, av samiska föremål i museisamlingar. Det är vår skyldighet. Ni kan ju tänka er själva om någon skulle gräva upp era föräldrars eller andra anförvanters gravar för att ägna sig åt forskning - att mäta skallar och ben och så vidare. Det är fullkomligt otillständigt.

Det finns inget att diskutera här, utan det här arbetet måste öka och fortskrida - självklart på ett rättssäkert sätt, fru talman. Det är viktigt att man säkerställer vilka det är som gör anspråk och på vilka av dessa återlämnade. Men det är en form av anständighet.

Det räcker inte att vi har den vägledning som Riksantikvarieämbetet - mycket förtjänstfullt - har tagit fram, utan precis som Christer Nylander nämnde tidigare behövs det ett nationellt regelverk kring detta. Museerna som vill bidra till återlämnande ska ha stöd och finansiering, och den bör vara nationell.

Jag vill i sammanhanget också påpeka att vi ibland när debatten handlar om olika samiska frågor hemfaller åt "vi och de". Jag vill verkligen understryka att ett repatrieringsarbete, ett identifieringsarbete och ett återlämnande av både mänskliga kvarlevor och heliga föremål är ett samlat svenskt ansvar. Vi är alla svenskar, och det här är en del av vårt gemensamma kulturarv.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 6 i punkt 4.

Fru talman!

Den blomstertid nu kommermed lust och fägring stor.Du nalkas, ljuva sommar,då gräs och gröda gror.Med blid och livlig värmatill allt, som varit dött,sig solens strålar närma,och allt blir återfött.

Ja, om drygt en månad hör vi skolbarn i både Sverige och Finland sjunga om Guds godhets rikedom i denna ikoniska psalm och därmed föra ett klingande kulturarv vidare på upptrampade stigar där samma psalm faktiskt färdats i mer än 300 år.

Det svenska kulturarvet lever och överlever även efter bistra pandemitider. Men det kräver omsorg, engagemang och lite jävlar anamma om uttryckets tillåts.

Fru talman! Jag står bakom samtliga av Sverigedemokraternas reservationer men yrkar bifall endast till reservation 2 i punkt 1.

Det svenska kulturarvet ska värnas, vårdas och visas. Det är vår plikt och vår glädje. Det har ett egenvärde för att vi inte ska glömma vilka vi är och varifrån vi kommer. Det har också ett socialt och ekonomiskt värde för vår välfärdsmodell. Vi har ärvt det av våra förfäder, och vi lånar det av våra barn. Det är inte för oss att skriva om eller rätta till utifrån samtidsideologiska skygglappar. Det är inte öppet för klåfingrighet och tankevurpor. Det står av och för sig självt.

I vår tid är det viktigare än på mycket länge att förhindra felaktiga och orimliga omskrivningar av historien. Sveriges museer är några av de aktörer som förvaltar och förmedlar vårt historiska arv, och museipolitikens uppgift måste i alla avseenden vara att sträva efter evidensbaserad kunskapsförmedling utifrån samlingarna för att undvika att framtidens museer blir plattformar för politisering.

Museerna har begränsade resurser, och det förekommer att medlen inte räcker till för att leva upp till de uppdrag som ålagts dem. I sådana situationer är det problematiskt om ett alltför stort ansvar för de prioriteringar som behöver göras läggs på museerna eftersom det flyttar ansvaret för beslut som beror på otillräckliga resurser. Samtidigt är det museerna själva som känner sin verksamhet bäst och vet var behoven är som störst.

Vi menar att regeringen därför tydligt bör redovisa olika scenarier med avvägningar och prioriteringar som kan komma att behöva göras och varför. Det skulle ge museerna vägledning om hur man ska handla i förhållande till uppdragen att förvärva, bevara, förmedla och ställa ut men också verka för forskning och forskningsmöjligheter, och det skulle ge riksdagen transparenta fönster i sin kontrollmakt över regeringen.

Fru talman! Samhället är i vårt gemensamma kontrakt skyldigt att värna såväl svensk majoritetskultur som nationella minoriteters historiska, kulturella och språkliga variationer.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor

För den som tillhör en nationell minoritet är rätten till kultur, språk och identitet avgörande, oberoende av om individen identifierar sig enbart med den nationella minoritetens kultur, enbart med majoritetsbefolkningens kultur eller med bådadera. Det är också viktigt att värna individens frihet att själv välja tillhörighet eller tillhörigheter.

Vi vill att regeringen utreder möjligheterna att i samråd med berörda parter trygga arv tillhörande de nationella minoriteterna.

Sverige och Finland har under många hundra år varit ett, och svenska kulturmarkörer har i vissa fall ett starkare skydd i vår forna östra rikshalva än i vårt eget land - till exempel språket. Det är därtill inte bara så att finska skolbarn sjunger samma melodi som de svenska om bara någon månad. Det finländska arvet och dess påverkan på vårt kultur- och odlingslandskap är stort i vårt eget land men okänt för många.

I flera av de svenska landskapen finns sammanhängande skogsbygder som starkt präglats av äldre finsk kultur med gårdsnamn, byggnadsstilar och lägesnamn. Lägg därtill de kvarvarande odlingsmarker som bröts på 1600-talet genom att skog höggs ned och svedjebruk förvandlade markerna till odlings- och betesmark.

De här miljöerna är unika. I Finland finns det inte några bevarade rökstugor på ursprunglig plats, som det gör på båda sidor av gränsen mellan Värmlands län i Sverige och Hedmarks fylke i Norge. Huvudsakliga finnbosättningar och finnmarker finns också i Dalarnas län, Gävleborgs län och i delar av Västernorrlands län.

Sverigedemokraterna vill att regeringen genom Länsstyrelsen Värmland verkar för att skydda de sammanhängande skogsfinska bosättnings- och odlingsmiljöerna, som i dag har svagt eller inget skydd, och även tar initiativ till att föra fram dem för bedömning som världsarv enligt Unescos världsarvskonvention. Finnskogen i Värmlands län med sina finngårdar och rökstugor är det allra största sammanhängande området i landet med den här typen av bosättningar och lägesnamn.

Fru talman! Låt mig för ett ögonblick svepa över landet från Värmland till Östergötland och fästa kartnålen i och rikta uppmärksamheten mot den anrika sjöstaden Vadstena, ett nationellt besöksmål av rang.

Det rika kulturarv som Sancta Birgitta Klostermuseum i Vadstena visar upp är av stor betydelse inte bara för Östergötland och Sverige utan också för Norden och det internationella samfundet.

Museet drivs i dag ideellt av Birgittastiftelsen, men den ideella föreningen har länge uppvaktat regionala aktörer, nationella myndigheter och förtroendevalda för att skildra verksamhetens sköra situation och söka en ny huvudman och med det långsiktigt hållbar finansiering.

Verksamheten har svårt att klara sig ekonomiskt och står inför ett nedläggningshot, bland annat för att de medel man får in från försäljning, bidrag och donationer inte räcker till. Man har i medier uttryckt att föreningen i längden inte kommer att klara av att driva museet och förvalta dess rika arv för framtiden. Läget är alltmer kritiskt.

Med tanke på platsens, miljöns och arvets betydelse och att det är av nationellt intresse ser Sverigedemokraterna med oro på situationen. Vi analyserar nu läget och verkar aktivt för att en hållbar lösning för framtiden ska möjliggöras.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor

Fru talman! Över hela vårt land gestaltas vår gemensamma historia i lager av kulturmiljöer, ofta av höga kulturhistoriska värden. Överallt möter vi platser och miljöer som bär på mänskliga levnadsöden och personhistoria men också historiska byggnadssätt, färgval och material med estetisk hållbarhet och medvetenhet. Vår rika flora av kulturmiljöer är en länk till det förflutna och en del av vårt kollektiva minne.

Men i Riksantikvarieämbetets rapport Kulturhistoriska värden i plan och byggprocesser från 2020 framkommer att många kommuner helt saknar tillgång till antikvarisk kompetens i plan- och bygglovsprocesserna. Hälften av landets kommuner saknar kulturmiljöprogram. Skyddet för kulturvärden i detaljplaner och områdesbestämmelser är svagt. Samtidigt vet vi att adekvat kompetens är avgörande för att historiska kapitel och miljöer inte ska förringas, förvanskas, skadas eller till och med rivas och historia därmed gå om intet.

Lagstiftningen har länge understrukit samhällets och inte minst det offentligas ansvar för att vårda, bevara och visa kulturhistorisk hänsyn. Det uttrycks genom kulturmiljölagen, väglagen, järnvägslagen och plan- och bygglagen, förstås.

Vi menar dock att det krävs ett samlat grepp för att komma till rätta med numera känd problematik. En del av det är att stärka det allmänna skyddet för kulturmiljöer genom anslagshöjningar. Det andra är att stimulera kompetensförstärkning i den kommunala förvaltningen. I tillägg till detta menar vi att kommunen när det gäller de kommersiella aktörerna bör se hur dessa kan integreras och ta ett större ansvar för kulturmiljövärden.

Därför anser vi att regeringen bör tillsätta en utredning om kulturmiljöstimulans och sanktionsmöjligheter vid överträdelser i känsliga kulturmiljöer. Vi vill också se nationella mål och riktlinjer som främjar kulturell planering, att samordningen för att trygga helhetssynen förstärks och att regeringen inleder en nationell översyn av hur tillämpningen av gällande lagstiftning och den kommunala kompetensen kan säkerställas.

Fru talman! Arvet och ansvaret är gemensamt - det borde sitta i väggarna.

Fru talman! Jag vill inleda med att jag yrkar bifall till Centerpartiets reservation 7 i betänkandet.

Fru talman! I kulturen och det fria samhällslivet får vi möjlighet att förstå oss själva och andra bättre. Vi kan också utvecklas genom möten med det oväntade och få andra perspektiv på vårt liv och vårt samhälle. Vikten av detta syns också tydligt nu under coronapandemin, då våra kulturarv har varit viktiga besöksmål som fler nu haft möjlighet att upptäcka då pandemin har gjort att de flesta har fått semestra här hemma i Sverige.

Stort engagemang och väldig kreativitet har visats för att nå ut med kulturen trots de svåra förutsättningarna. Det sker för att vi människor behöver kulturella upplevelser och behöver få lära oss mer om den historia våra kulturarv förmedlar.

Ett ökat samspel i kulturarvsfrågorna mellan politik, näringsliv och engagerade eldsjälar kan också skapa ökade förutsättningar för jobb liksom för lokal och regional utveckling, attraktivitet, turism och kunskapsutveckling. Det här måste vi ta till vara när samhället nu behöver komma tillbaka brett efter pandemin. Vårt kulturarv behöver då vara tillgängligt för alla.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor

Jag vill här, fru talman, lyfta fram det kyrkliga kulturarvet. Det är ett kulturarv som har stor betydelse i vårt samhälle och som är av betydelse för oss alla. Alla som lever och vistas i Sverige har rätt till delaktighet i detta kulturarv. I det kyrkliga kulturarvet kan man se spår från bygdens och landets historia.

Men detta kulturarv behöver göras mer tillgängligt för alla. Det kan bland annat ske genom att man ger information om kulturarvet på ett tillgängligt sätt, exempelvis genom text på lättläst svenska eller på teckenspråk. Här kan också den digitala utvecklingen ge nya möjligheter att ytterligare tillgängliggöra exempelvis det kyrkliga kulturarvet.

Fru talman! Det rörliga kulturarvet är, som flera före mig har nämnt, ytterligare ett exempel på ett kulturarv som engagerar många i vårt land. Det rörliga kulturarvet är fordon som brukats och transporterat människor och gods runt om i vårt land - kort sagt, historiebärare från en tid då vårt samhälle blev alltmer mobilt.

Varje helg och nästan varje vardagskväll under den ljusa årstiden har det funnits evenemang runt om i vårt land där det rörliga kulturarvet uppmärksammats och inte minst använts. Det är många som lägger en stor del av sin fritid på att bevara dessa klenoder, och det är till största delen ideella krafter som renoverar bilar, båtar och flygplan och som driver museijärnvägar och museer för dessa klenoder.

Samtidigt skapar detta jobb och företagande på många olika sätt. Det kan handla om försäljning av reservdelar liksom om mekaniker och verkstäder med specialistkunskaper, men inte minst om besöksmål som genererar både handel, restaurangbesök och hotellövernattningar. Detta är verksamheter som under pandemin har haft det svårt. Allt detta skapas ofta på mindre orter och inte minst på landsbygden.

Men, fru talman, det finns exempel på hur både politiska beslut och myndigheters tolkningar av regelverk varit och är hinder och hur kulturarvsföremål till och med gått förlorade på grund av regeltolkningar, regler och lagar. Här behöver mer göras, och det snabbt, för att underlätta bevarandet av vårt rörliga kulturarv.

Fru talman! Samerna är ett av världens urfolk och faktiskt det enda urfolket i Europa. Sápmi kallas det stora landområde som breder ut sig över hela den norra delen av Nordkalotten. Sápmi som begrepp innefattar både landet Sápmi och folket samerna. Samerna har en lång sammanhängande historisk anknytning till området - ett område där de har bedrivit sin näring och utvecklat sin kultur, som går tillbaka till tiden före nationalstatens bildande.

De övergrepp och den diskriminering som svenska staten historiskt har utsatt samer och andra nationella minoriteter för och som, måste jag säga, fortfarande pågår på många plan är ofta okänd för både beslutsfattare och allmänhet. Diskussioner och frågor kring detta har dock länge förts i det samiska samhället och i Sametinget. Att processerna med sannings- och försoningskommissionerna nu till slut inletts är mycket välkommet och efterlängtat. Utan en ordentlig genomlysning där saker lyfts fram i ljuset kan Sverige inte göra sig fritt från förlegade och diskriminerande föreställningar om samer och nationella minoriteter i stort.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor

Ytterligare ett sätt att nu läka de sår som statliga historiska åtgärder orsakat är repatriering av samiska kvarlevor. Repatriering är en process för återbördande av föremål eller kvarlevor till deras ursprungliga eller rättmätiga platser. Den inrymmer också ett försoningsarbete som innebär att göra upp med ett smärtsamt förflutet och återskapa förtroendet mellan den som tog och den som blev drabbad.

I 2018 års museilag är det tydligt att museer ska delta i repatriering. Även i det internationella museisamarbetet ICOM:s föreskrifter och i urfolkskonventionen framgår det att repatriering ska göras tillsammans med urfolk och lokalbefolkning. I samband med den nya museilagen fick också Riksantikvarieämbetet i uppdrag att ta fram vägledningar till museer och presenterade 2020 två dokument i ärendet: Stöd i hantering av mänskliga kvarlevor i museisamlingar och Stöd för museer i återlämnandeärenden.

Från Centerpartiets sida anser vi, fru talman, att det nu är angeläget att staten skyndsamt säkerställer regelverk och finansiering för ett fortsatt återbördande av samiska kvarlevor och kulturföremål.

Fru talman! Mitt inlägg i dag kommer att handla om vårt rasistiska arv - också det ett kulturarv som behöver belysas och uppmärksammas. Därför vill jag yrka bifall till reservation 14.

Rasismen kommer i olika former och tar sig olika uttryck. Den varierar beroende på kontext över tid och rum. Ibland riktas den mot mer specifika grupper och kan därför ta sig särskilda uttryck, med en egen historia och bakgrund.

Ibland är det en odefinierad "andre" som är måltavlan, kallad invandrare eller utlänning. Inte sällan används rasismen för att skilja mellan olika grupper och ställa dem emot varandra i syfte att skapa splittring i samhället och försvaga länken mellan människor. Denna splittring och exkludering gör att människor som marginaliseras ställs utanför och blir måltavlor för exploatering som billig arbetskraft eller för nedskärningar, försämrad välfärd och inskränkta rättigheter.

De attacker som till en början riktas mot några av oss sprids snabbt och lätt vidare i ett splittrat samhälle om vi inte håller ihop. Därför måste vi se hur kollegans, klasskamratens eller grannens otrygghet också är vår otrygghet.

Fru talman! En skamfläck i vår historia är den långvariga diskrimineringen av samer. Tyvärr är det fortfarande så att kunskapen inte är särskilt utbredd om hur staten har agerat genom århundraden. Jag har tyvärr inte möjlighet att här i dag förklara hela vidden av det förtrycket, utan det får bli en kort översikt.

Från de sista decennierna av 1800-talet influerade rasbiologin svensk samepolitik. Politiker och forskare påstod och sökte belägg för att samer var födda med vissa egenskaper som gjorde att de var underlägsna den övriga befolkningen. Offentliga forskningsanslag användes för att mäta och jämföra kraniers form hos den svenska majoritetsbefolkningen, samer och sverigefinnar. Mätningen gjordes både på levande människor och genom att gräva upp gravar. Långskallar ansågs högre stående än kortskallar, dit samer räknades. 1 300 levande samer undersöktes och fotograferades. Det var vuxna och barn, med och utan kläder.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor

År 1922 grundades det offentligt finansierade rasbiologiska institutet i Uppsala, det första i världen. Institutionen hade politikernas uppdrag att upprätthålla hög kvalitet på den svenska folkstammen, vilket innebar att rasblandning skulle undvikas. Även om samerna inte var direkt utpekade som en grupp som skulle utsättas för tvångssterilisering är det ändå tydligt att många samer utsattes för dessa övergrepp, som utfördes från mitten av 1930-talet till mitten av 1950-talet. Det är bara 70 år sedan - inte så länge sedan.

Fru talman! Sverige har förbundit sig att följa FN:s urfolksdeklaration. Enligt den ska urfolk ha insyn i och inflytande över hanteringen av det egna kulturarvet. Trots detta visar en undersökning från Linnéuniversitetet från i år att samer sällan involveras i arkeologiska projekt som rör det egna kulturarvet. Inflytandet är praktiskt taget obetydligt. Det gör att samer ofta känner sig överkörda och förbisedda men också att arkeologerna kan gå miste om viktig kulturhistorisk information.

Dessutom visar undersökningen att hanteringen av samisk kulturmiljövård skiljer sig mellan olika län och mellan olika arkeologiska företag. Detta i sig är ett problem, eftersom det då är svårt att veta vad som gäller i ett särskilt område.

Krav på återförande, repatriering av heliga föremål och kvarlevor, har rests bland världens urfolk sedan 1970-talet. Repatriering handlar om rätten till det förflutna och ens förfäder. Det handlar också om försoning mellan urfolk och stater.

Sametinget beslutade 2007 att kräva en fullständig identifiering av allt samiskt skelettmaterial i alla statliga samlingar, en kartläggning av hur museer och institutioner har tillskansat sig materialet och en repatriering av samiska kvarlevor och andra heliga föremål. I det här betänkandet har vi motionerat om att denna fråga måste få högre prioritet. Vi har också avsatt pengar för det i vår budget.

Vi anser att staten måste vara mer aktiv och ha ett större engagemang i de här frågorna. Det kan inte vara så att enskilda ättlingar ska behöva driva den här processen mot staten på egen hand. De vägledningar som togs fram för några år sedan är bra, men det behövs mer.

Fru talman! Samernas rättigheter har stärkts de senaste decennierna, men de övergrepp och den diskriminering som svenska staten har utsatt samer för och som fortfarande pågår på många plan är ofta okänd för både beslutsfattare och allmänhet. Internationella organ som FN och Europarådet påtalar återkommande brister i hur Sverige respekterar samers rättigheter som urfolk och hur diskrimineringen påverkar samers liv och situation.

Civil Rights Defenders har rekommenderat Sverige att inrätta en sanningskommission. Även Diskrimineringsombudsmannen och Sametinget har pekat på behovet av en förändring och efterlyst åtgärder som tar avstånd från och bryter med det koloniala arvet och diskriminerande strukturer. Även samiska organisationer och företrädare har länge lyft frågan.

Fru talman! Vänsterpartiet har länge instämt i detta och anser att en sanningskommission bör inrättas. Därför är det glädjande att kulturministern har aviserat att en sådan kommission ska etableras av regeringen och Sametinget. Vi ser även positivt på det arbete som Sametinget har bedrivit för att förankra en samisk sanningskommission och att vi nu har kommit ytterligare ett steg på vägen i och med att man överlämnade sin rapport till Amanda Lind i tisdags denna vecka.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor

Tanken med en sanningskommission är att sammanställa och beskriva övergrepp och oförrätter som ägt rum genom att bland annat låta enskilda som på olika sätt har drabbats få berätta sin historia. Enligt Vänsterpartiet är en sanningskommission nödvändig för att den svenska samepolitiken ska kunna utvecklas.

Fru talman! Ett liknande arbete föreslår vi ska startas när det gäller Sveriges inblandning i slavhandeln. Sveriges roll i den transatlantiska slavhandeln är något som knappt berörs i skolböcker. På universitet och högskolor behandlas ämnet sparsamt, och det finns väldigt lite forskning på området. Frågan har dock börjat diskuteras i samband med de omfattande protester och demonstrationer mot rasism som vi såg världen över under förra året.

Detta är bland annat en följd av att de 15 medlemsstaterna i karibiska gemenskapen, Caricom, har krävt en ursäkt från Sverige och flera andra länder för vår inblandning i slavhandeln. Kravet kommer från en kommission som inrättades för sju år sedan och som ställer krav på gottgörelse för grymheter under slaveritiden.

Sverige spelade en liten men aktiv roll i den internationella slavhandeln. Svenska fartyg transporterade förslavade människor från den afrikanska kontinenten till den svenska kolonin Saint-Barthélemy, som var en blomstrande västindisk frihamn för kommers med slavar och andra handelsvaror. Under denna tid dominerade Sverige världshandeln med järn - den metall som användes för att tillverka vapen, bojor, kedjor och verktyg och därför var central i slavekonomin. Det hölls också slavauktioner på ön, vilket gav skattepengar till svenska kronan.

Enligt Caricoms gottgörelsekommission profiterade alltså Sverige och det svenska kungahuset på slaveriet. Därför kräver man en ursäkt från den svenska regeringen och kungafamiljen till folken i Karibien. I ett längre reportage i tidningen Expressen menar regeringen att man har fört en dialog med kommissionen och att inget formellt krav har lämnats.

Vänsterpartiet instämmer i att Sverige bör be om ursäkt för sin roll i den transatlantiska slavhandeln och att det bör ske genom framtagande av en vitbok - en vitbok som bidrar till att synliggöra de brott och övergrepp som begåtts och öka kunskapen om slaveriets historia och dess betydelse för rasismen i dag. Det ska inte behövas en formell förfrågan, utan det borde vara självklart för regeringen att ta tag i den här frågan.

Vi föreslår också, fru talman, att för att synliggöra Sveriges roll och ansvar bör den 9 oktober - dagen då den siste afrikanen i svensk ägo frigavs 1847 i den dåvarande svenska kolonin - göras till en nationell minnesdag för att hedra offren för den svenska transatlantiska slavhandeln.

Jag ber om ursäkt för att jag drog över talartiden.

Fru talman! Jag ställer mig bakom Kristdemokraternas reservationer och det särskilda yttrandet, men för tids vinning yrkar jag bifall endast till reservation nummer 5.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor

I reservationen lyfter vi ett viktigt område inom kulturarvssektorn: det flytande kulturarvet. Kulturutskottet har uppmärksammat både det rörliga och det flygande kulturarvet, men det här gäller det flytande kulturarvet. Exempel på det är skeppstraditionen med en anrik historia flera hundra år tillbaka i tiden. Men vi har också fisketraditionen på västkusten, som handlar om flera hundra års utveckling av fiskeredskap, fiskebåtar och båtkonstruktioner och ett hårt slit, ofta i hård sjö på Nordsjön eller ända bort till Island och Shetlandsöarna. Jag har själv mina rötter i denna viktiga basnäring. Vi vill att frågan om vem som bär ansvaret för det flytande kulturarvet utreds.

Kunskapen om det egna kulturarvet, det materiella likaväl som det immateriella, innefattar gemensamma värderingar, dialekter, traditioner och folkminnen. Den skänker människor trygghet i sin identitet. Den är nödvändig för att vi ska kunna möta och känna respekt för andras kulturer och traditioner och är en stark friskfaktor genom att stärka känslan av sammanhang.

Just detta med sammanhang är viktigt för varje människa. Den kände psykologen Aaron Antonovsky säger att meningen med livet rent mänskligt sett är att uppleva att man är en del av ett sammanhang och att man har en uppgift. Det kan man också säga är den tradition vi lever efter. Vi har formats till vad vi är genom de värderingar som format tidigare generationer: att mitt är mitt och ditt är ditt men att vi samtidigt är generösa mot våra medmänniskor, att vi respekterar varandra och att vi behöver varandra i en fungerande samhällsgemenskap.

Demokrati är det sämsta statsskick som finns, bortsett från alla andra som provats genom tiderna - det lär Winston Churchill ha sagt. Man kan fundera över var demokratin formades. Den som läst sin historia vet att mycket av vårt demokratiska tänk kommer från grekerna runt 400 år före Kristus. Christer Nylander redogjorde väldigt målande och insiktsfullt här för vilka tankar som formades på den tiden.

Men det som gjort starkast intryck på oss i västvärlden och format oss till det vi är i dag är utan tvekan det kyrkliga kulturarvet. Det lyfte också Per Lodenius förtjänstfullt fram i sitt anförande.

Vetenskapsjournalisten Maja Hagerman har skildrat när Sverige blev ett kristet rike i skiftet mellan vikingatid och medeltid: "Kristendomen förde med sig mycket som blivit så självklart . som detta att en människa inte kan äga eller sälja en annan . Kyrkan satte sin prägel på samhället, på sådant som sedan kom att följa människor genom sekler och därmed forma även oss."

Socialdemokratins store humanist och filosof Alf Ahlberg, en gång rektor för Brunnsviks folkhögskola, skrev så här: "Därför tror jag, att vårt val är mellan att på nytt bli en kristen kultur eller att upphöra att vara någon kultur alls."

Kulturarvet är i ständig förändring och uppstår i mötet mellan det gamla och det nya. Genom att kulturarvet formas i samspel med omvärlden blir det också ett viktigt verktyg i kampen mot rasism och främlingsfientlighet.

Kulturarvet kan bidra till ökad tillväxt och fler jobb. Inom hela kulturarvssektorn arbetar 300 000 personer i EU, och 7,8 miljoner arbetstillfällen har skapats indirekt. Kulturarvet handlar inte bara om dåtid och nutid utan också om den framtid som vi skapar tillsammans och vilka värden som ska forma framtida generationer.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor

Fru talman! Låt mig säga någonting om det som flera har varit inne på här, nämligen repatriering av samiska kvarlevor och föremål, och Kristdemokraternas syn på det. För den oinvigde handlar det om att återföra kvarlevor och föremål som finns på museer till det samiska folket.

Samernas resa genom tiden har inte varit lätt. När jag såg filmen Sameblod greps jag av flera händelser i filmen där det handlade om diskriminering i olika former. Jessica Wetterling beskrev här både intressant och ingående vad detta handlade om och gav flera exempel. Jag har också haft förmånen att delta - som bohuslänning ganska långt från själva sammanhanget, får jag väl säga - i Sametinget vid två tillfällen.

Thomas Jefferson, amerikansk president, sa så här: Vi håller dessa sanningar för självklara, att alla människor är skapade jämlika, att de genom sin skapare skänkts vissa okränkbara rättigheter, bland vilka finns liv, frihet och strävan mot lycka.

Vi kristdemokrater menar att frågan om att återföra samiska kvarlevor och föremål behöver lösas. Men det är också viktigt att det går till på rätt sätt. Det finns en ny museilag som säger att museer ska delta i repatrieringen.

Jag tror att jag ska stanna där och bara avsluta med att allt pekar på att det här kommer att lösas. När vi hör de olika talarna här hör vi att det kommer en lösning framöver som riksdagen kommer att ställa sig bakom. Jag profeterar om detta, höll jag på att säga. Det är känsliga och svåra områden, och det är av allra största vikt att det blir rätt hanterat framöver.

Fru talman! I fredags var jag på Moderna museet här i Stockholm och såg utställningen Giacometti - Ansikte mot ansikte. Det var första gången på ett helt år som jag fick uppleva en fysisk utställning på ett museum. Att återigen få förkovra sig i konsten och estetiken, kulturarvet och kulturens olika uttryckssätt, och framför allt att se andras reaktioner i mötet med detta, berörde faktiskt mig.

Det är förstås många tankar och känslor som träder fram efter ett år av avstånd, hemarbete och brist på publika och sociala ytor och kultur. Att allt fler museer och konsthallar nu återigen kan öppna beror på den nya pandemilagen. Den 11 mars i år fattade regeringen beslut om att museer och konsthallar skulle gå under samma trängselregler som gäller för restauranger och gym. Sedan dess har allt fler statliga, regionala och kommunala museer öppnat upp, och intresset för att boka in ett besök ökar stadigt.

Men det hela är förstås inte som förr. Pandemin skördar dagligen människoliv, och säkerheten är förstås av absolut högsta prioritet. I dag köper man en biljett till en specifik entrétid och checkar in själv genom självskanning på plats. Man får följa pilar och golvanvisningar som upplyser om hur avstånden ska respekteras. Handsprit finns tillgänglig, och personal påminner då och då om att det är viktigt att hålla avstånd.

Fru talman! Det är ingen lätt uppgift att öppna en publik verksamhet med restriktioner och med personal som ska arbeta nära besökarna. Att allt fler museer och konsthallar ändå valt att öppna handlar om insikten att pandemin kommer att pågå länge och att det behövs ett kulturutbud även under den här tiden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor

Peter Skogh, museidirektör på Tekniska museet, har uttryckt just vikten av att hålla igång museiverksamheterna för att ge kulturen en plats under en väldigt svår tid.

Fru talman! Sambandet mellan kulturen, demokratin, hälsan, välmåendet och hållbarheten känner vi, i alla fall i det här utskottet, väldigt väl till. Att få ta del av kultur på riktigt fördjupar vår analys, vår bildning och vår känslomässiga förståelse och interaktion. Coronapandemin har krympt det fältet. Och även om det går att genomföra utomhusaktiviteter och se filmer och serier hemma växer behovet av konstens och kulturens fysiska dimension.

Att museerna nu har öppnat bryter isoleringen och får oss människor att mentalt må bättre. Metaforiskt skapar de ett andligt rum för bearbetning. Ju mer jag tänker på mitt museibesök häromdagen desto mer tänker jag på hur hårda restriktioner kan skada mer än skydda.

Fru talman! I det här betänkandet behandlar riksdagens kulturutskott uppemot 95 motionsyrkanden gällande kulturarvsfrågor från den allmänna motionstiden. Det handlar bland annat om förutsättningarna för museernas verksamhet, de nationella minoriteternas kulturarv, det tvärsektoriella kulturmiljöarbetet samt skyddet av Unescos världsarv.

Under beredningen har utskottet fått information av bland annat Riksantikvarieämbetet och Sveriges Museer om lägesbilden för museerna, kulturmiljön och samlingarna i bred bemärkelse men också i relation till coronapandemin.

Riksantikvarieämbetet beskriver i sin senaste rapport, från i mars i år, att många museer har en obalans i sin finansiering i relation till samhällets anspråk på verksamheterna. De fasta kostnaderna ökar samtidigt som det råder stora utmaningar på intäktssidan, inte minst på grund av pandemin. Regeringen har därför gett Riksantikvarieämbetet i uppdrag att senast den 15 juni analysera detta och presentera förslag på hur myndigheten kan vara ett stöd i museernas arbete att anpassa sig till de förändrade förutsättningar som pandemin har medfört.

Även Sveriges Museer och fackförbundet DIK har tittat närmare på de här frågorna. Enligt Sveriges Museers undersökning för 2020 har 50 procent av museerna ett sämre ekonomiskt läge än året innan. 52 procent rapporterar att möjligheterna att bedriva en aktiv samlingsförvaltning är dåliga. Men på frågan om varför det ser ut så här är svaret att man anser att detta har föregåtts av åratal av ekonomisk urholkning med ökade kostnader och minskade intäkter.

Samtidigt anser 65 procent att huvudmännen har en god förståelse för museernas ekonomiska situation. 68 procent upplever att dialogen med politiken är god och att det politiska engagemanget för frågorna stadigt växer, inte minst mot bakgrund av 2015 års museiutredning, fri entré-reformen och den nya museilagen från 2017.

Därför är det av vikt, precis som framgår i betänkandet, att politiken kontinuerligt följer upp frågorna för att säkra en ändamålsenlig museiverksamhet som kan bidra till att uppfylla de kulturpolitiska målen.

Fru talman! En debatt som har tagit fart under den här tiden har handlat om museers försäljning av konst- och kulturföremål för att klara sig igenom pandemin. Några kända internationella exempel är konstföremålsförsäljningen vid The Royal Opera House och att Brooklyn Museum och Metropolitan Museum of Art har genomfört auktioner av kulturarvsföremål för att klara sin ekonomi. Det är en alldeles förfärlig utveckling av den ekonomiska kris som pandemin har lett till att verk som finns tillgängliga för allmänheten och i det offentliga har sålts till privata samlare. Det gör kulturarvet, konsten och kulturen fattigare, liksom förståelsen av historia och en annan samtid.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor

Här i Sverige kan vi vara glada för att vi har en starkt offentligt finansierad museiverksamhet oberoende av om staten, regionen eller kommunen är huvudman. Museerna har ett starkare offentligt skydd och inte samma inkomstbortfallsnivåer. Budgetsamarbetspartierna har också under den här tiden garanterat genom krisstöden att inga svenska museer ska hamna i en allvarlig ekonomisk situation under pandemiåret. Men givetvis kommer det att behövas en översyn av de museer som drivs genom stiftelser, i privat regi eller av våra svenska folkrörelser och som har drabbats alldeles särskilt.

Fru talman! Avslutningsvis vill jag nämna några frågor som jag bedömer är av största vikt för den framtida kulturarvspolitiken.

Vi kommer att behöva ta intryck och arbeta efter förslagen som Återstartsutredningen och Riksantikvarieämbetet föreslår i det här förändrade läget. Museerna efterfrågar en strategi för ökad digitalisering av både föremål och visningar för att främja innovation, öka tillgängligheten och nå ut till fler, framför allt museiovana grupper som nu tycks ha funnit museerna digitalt.

Samlingarna behöver en särskild satsning i syfte att skydda och bevara föremålen inför framtiden och den yrkeskunnighet som finns på detta område. För att öka det internationella och interkulturella samarbetet och utbytet är det viktigt att möjligheten finns att låna föremål mellan olika länders museer. Sverige saknar i dag ett regelverk som kan garantera att föremål som lånas in också lämnas tillbaka. Därför välkomnar jag Utredningen om skydd mot processuella åtgärder för inlånade kulturföremål som ska redovisa sitt uppdrag den 30 april.

Slutligen kommer det att behöva göras insatser för den kulturskuld som framför allt har drabbat barn och unga detta år. Samarbetet mellan skolorna och museibranschen behöver politikens stöd.

Jag tror inte att jag i detta anförande ska förstärka de frågor som här har lyfts alldeles föredömligt vad gäller minoritetspolitiken och framför allt samernas situation. Det har jag gjort i tidigare anföranden, men jag ställer mig helt bakom de reflektioner och tankar som här har framförts.

Mot bakgrund av det anförda yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.

Fru talman! En fråga som flera har berört här i dag är situationen för världsarven. Vi har också berört att mycket av vårt kulturarv kan vara av internationellt värde, men en del är ju också nationellt platsbundet precis som världsarven.

Jag är genuint orolig över statusen för många av de världsarv som Sverige förvaltar. Vi har de senaste åren nåtts av uppmärksammade rapporter om hur situationen har varit för Birka, Drottningholm och andra stora världsarv. Det största problemet är att det inte finns resurser, menar man från många av världsarven. Rovgrävningar förekommer, och tjänsten som permanent tillsyningsman till exempel vid Birka är avvecklad för länge sedan och utlagd på säsong hos entreprenad.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor

Vi har sett att Stockholms universitet inte har råd att göra utgrävningar på grund av att hyran till Statens fastighetsverk är för hög. Försurningen riskerar att undergräva en del av det som finns kvar i marken. Länsstyrelsen väntar med utgrävningar eftersom man tycker att det behövs bättre tekniker.

Andra nationers representanter i världsarvsfrågor tror ofta att svenska världsarv får solida statliga stöd, men många av världsarven i Sverige upplever själva att det saknas resurser att samverka med forskning och att politisk vilja bakom världsarvsstrategin också saknas.

Min fråga till Socialdemokraterna och Lawen Redar, som får anses representera det dominerande regeringspartiet, är: Varför är regeringen och Socialdemokraterna så ointresserade av att agera för att vårda de unika världsarv som Sverige faktiskt för framtiden har ansvar för i det internationella samfundet?

Fru talman! Ledamoten lyfter en otroligt viktig fråga. Detta handlar i mångt och mycket om den generella resursfrågan som har lagts på kulturarvet och kulturarvspolitiken.

Jag är inte av uppfattningen som ledamoten här uttrycker att det finns ett ointresse för världsarvsfrågorna och framför allt kulturarvspolitiken i Sverige. Vi har ju tagit fram en hel proposition som behandlade bland annat en ny museilag som genomfördes 2017. Museerna har välkomnat detta för att främja yrkesskicklighet, forskning och så vidare. Det har tagit fart och fått fantastiska effekter.

Resursfrågan kommer att vara på politikens dagordning, menar jag, under en väldigt lång tid framöver. Det här kommer dessvärre att drabba kompetensen, samlingarna och museiverksamheten och också världsarven. Vi kommer att behöva analysera både hur coronapandemin har drabbat intäkterna för museerna och utifrån det perspektivet också ta ett rejält omtag om hela resursfrågan vad gäller kulturarvspolitiken.

Jag är av uppfattningen att väldigt mycket mer kommer att krävas i framtidens analys av kulturarvspolitiken. Detta är ett område som måste upp på den politiska dagordningen på en ännu högre nivå än tidigare.

Fru talman! Det är samtidigt så att Socialdemokraterna är duktiga på att säga nej till många anslagsförstärkningar som just skulle råda bot på den här situationen, det vill säga den kulturarvsmiljard som Sverigedemokraterna årligen föreslår och som skulle förhindra att stora delar av det svenska kulturarvet bokstavligen vittrar sönder.

Det handlar om att man har negligerat uppräkningen av kyrkoantikvarisk ersättning och att man säger nej till en kulturarvsfond och kulturarvs-rot och de flesta reformer som faktiskt ökar finansieringen till kulturarvet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor

Det blir en följdfråga. Att det finns en strategi på bordet är en sak, men vad betyder den för Socialdemokraterna? Det finns nu tillfälligt bidrag till exempel för att arbeta med strategin. Men det är uppenbart att det inte har fått någon effekt. Vad ska ta vid när bidraget tar slut?

Man får uppfattningen att regeringspartiernas hållning är att kommunal och regional nivå ska ta ett ökat ansvar för flera av världsarven. Men jag anser att det är ett nationellt och internationellt åtagande där Sverige som stat har ett stort ansvar.

Jag frågar återigen vad Lawen Redar anser.

Fru talman! Jag tror att det är viktigt att man ser kulturpolitiken som den helhet den utgör. Det är faktiskt inte bara kulturarvspolitiken som måste in i ett budgetarbete. Det ska till väldigt mycket mer satsningar på alltifrån filmpolitiken till konsten, folkbildningen och så vidare. Ett helt ekosystem av verksamheter ska fungera här, för att vi ska förstå kulturarvet och för alla de olika konstformer som berättar vidare hur vi kan arbeta med kulturen, i form av språk och dess olika estetiska uttrycksformer.

Jag är av uppfattningen att Sverigedemokraterna lägger väldigt stor vikt vid just kulturarvet men skär ned kraftigt på alla andra områden. Jag ser gärna ett ökat intresse för kulturarvspolitiken, att vi arbetar vidare med resursfrågorna och att vi analyserar vidare vad som ska till efter pandemin. Det är ett otroligt viktigt arbete. Men det får inte ske på bekostnad av andra kulturområden. Det är dessvärre det jag anser är Sverigedemokraternas kulturpolitik.

Fru talman! Kulturarvet är vårt gemensamma minne. Det hjälper oss, och vägleder oss i, att förstå vilka vi är och varifrån vi kommer. Spår av det förflutna gör vår historia synlig. De spåren berättar om möten och influenser och hur kunskap har vandrat, omformulerats och ackumulerats. De berättar hur språk och kulturer, kunskaper och tekniker ständigt har varit och är i rörelse och att de ständigt är i utveckling.

Kulturarvet ska bevaras, användas och utvecklas. Inte minst det sistnämnda - utvecklas - är viktigt. Det glöms alltför ofta bort, medvetet eller omedvetet. Men det berättar om just det föränderliga i det att vara människa. Precis som att våra egna, personliga minnen kan vara bedrägliga är vårt gemensamma minne i kontinuerligt behov av tolkningar och omtolkningar, för att vi ska förstå det. En oberoende tolkningsprocess är därför viktig.

Kulturarvet ska inte användas för politiska ändamål. Då landar vi alltför ofta fel. Det har vi sett exempel på i historien.

Tillgängliggörandet, som uppmanar var och en till förståelse och tolkning men också till upplevelsen av artefakter och idéer från tidigare generationer, är centralt i hur kulturarvet bevaras, används och utvecklas. Kulturarvet är vårt gemensamma, en angelägenhet för oss alla. Det är samlingarna på våra institutioner, våra gemensamma kulturskatter, men också enskilda människors språk och levnadssätt. Det är byggnader, miljöer och traditioner men också mycket annat som tillsammans utgör kulturarvet.

Hur kulturarvet mer specifikt definieras ska dock inte vara en fråga för politiker. Kulturarvet definieras av hur det uppfattas och används av oss alla, gemensamt. I den mån det behöver bestämmas och avgränsas ska det göras av professionen och forskningen. Politiken ska skapa organisatoriska ramar och gärna finansiera kulturarvsinstitutionerna, minnesinstitutionerna, medan expertisen ska ansvara för förvaltningen och möjligen definitionen av kulturarvet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor

Fru talman! Vi har sedan 2017 en museilag. Den antogs under förra mandatperioden, med Miljöpartiet i regeringen och med en miljöpartistisk kulturminister. Den är den första i sitt slag i Sverige. Jag vill gärna lyfta upp den. Museilagen slår fast museernas oberoende gentemot politiken och formaliserar principen om armlängds avstånd. I museilagen stärks också museernas status som kunskapsinstitutioner. Allt det här är centralt och viktigt för Miljöpartiet.

Vi har genomfört en reform med fri entré till våra museer. Den är skalbar och går att bygga ut så att den omfattar fler museer. Det är viktigt att entréavgifterna inte står i vägen för att människor ska kunna ta del av våra gemensamma kulturskatter - upplevelsen, möjligheten till värdering och tolkning. Kulturarvet tillhör oss alla och ska vara öppet, fritt och tillgängligt för alla.

Fru talman! Jag vill avsluta mitt relativt korta anförande med att lyfta upp två ansatser från en motion som mina partivänner har lämnat in och som också behandlas i det här betänkandet. Det handlar om det samiska folket. Vi har tidigare i debatten hört snart sagt samtliga partier tala sig varma för återbördandet av samiska kvarlevor, offergåvor och andra föremål. Miljöpartiet står självklart också bakom det. Där det finns hinder för sådana processer, vilket det gör, bör de ses över och undanröjas. Det handlar inte minst om ekonomiska hinder. Finansiering måste lösas. Resurser behöver tillföras.

Det andra handlar om att vi bättre behöver synliggöra Sápmi och det samiska som en del av Sverige. Det samiska behöver tillåtas ta betydligt större plats i det offentliga rummet. Vi kan gärna och betydligt bättre uppmana och uppmuntra till exempel användningen av samiska ortnamn och namn på platser i det offentliga. Att på ett sådant lätt sätt använda och utveckla det samiska i det svenska samhället bidrar också till att bevara.

Att bevara, använda och utveckla - det var där jag började, och det är där jag slutar.

Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 5 maj.)