Lärare och elever

Fru talman! Vi har i dag att behandla ungefär 120 olika yrkanden om lärare och elever i motioner från den allmänna motionstiden förra hösten. Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande.

Det som sker i klassrummen i dag avgör hur Sverige ser ut i morgon och i framtiden. Därför är det katastrofalt att svensk skola befinner sig i en så allvarlig situation. En av sju elever klarar inte grundskolan. Matematik- och läskunskaperna är nere bland 2000-talets lägsta nivåer, enligt Pisamätningarna. Våld och hot har tyvärr blivit vardag för många elever och lärare.

Sverige hade en gång i tiden en skola i världsklass. Vi liberaler vill återupprätta den skolan. Vi vill se en stark kunskapsskola med fokus på faktakunskaper och förmågor som att läsa, skriva och räkna. Vi vill ha en trygg skola som ställer tydliga krav och har höga förväntningar på alla, oavsett deras bakgrund. Skolan måste tillbaka till grunderna. Det skulle vara bra för alla, särskilt för de barn och ungdomar som behöver skolan mest.

Lösningen på landets utmaningar när det gäller segregation och långsiktig tillväxt finns i ett utbildningssystem av hög kvalitet. Barn och ungdomar som blir allt bättre i skolan skulle på sikt leda till en bättre kompetensförsörjning på arbetsmarknaden och en starkare och mer konkurrenskraftig svensk ekonomi.

Men, fru talman, god utbildning är inte bara en tillväxtmotor. Enligt oss liberaler är det den absoluta hörnstenen i ett välmående och demokratiskt samhälle. Genom skolgången stärks individens makt över sitt eget liv. Det skapas också en utjämnande effekt om alla, oavsett hur hemförhållandena är, får gå i en avgiftsfri skola.

Fler måste vilja arbeta i skolan, och fler måste vilja bli lärare. Regeringen genomför just nu ett antal viktiga insatser för att hantera lärarbristen och stärka läraryrket. Det handlar till exempel om statsbidrag för karriärtjänster och insatser för behörighetsgivande utbildning. I vårändringsbudgeten för 2024 sköt vi till 850 miljoner kronor i statligt stöd till skolan i form av det så kallade kunskapsbidraget för att fler skolor ska kunna behålla sina lärare. De kommunala och fristående skolhuvudmännen har dock ett betydande ansvar när det gäller förutsättningarna för skolpersonalen.

Det är ingen hemlighet, fru talman, att Liberalerna vill se ett återförstatligande av huvudmannaskapet för svensk skola. Det skulle vara det enskilt mest effektiva sättet att garantera likvärdighet över landet och säkra stabil och enhetlig finansiering av skolsystemet. Det skulle därtill höja läraryrkets status.

Lärares arbetsmiljö måste bli bättre, och lärare måste få vara just lärare. Så lite tid som möjligt bör gå åt till administrativa bisysslor. Regeringen har tillsatt en utredning som ska göra en översyn och lämna förslag för att minska den administrativa bördan. Vi väntar också spänt på att få höra förslagen från utredningen om stärkt trygghet och studiero i skolan.

Lärare i utsatta områden har ett särskilt viktigt uppdrag. Därför har riksdagen beslutat att avsätta 165 miljoner kronor per år detta år och de kommande två åren för en bättre arbetsmiljö för lärare i skolor med socioekonomiska utmaningar.

Fru talman! För drygt 30 år sedan genomfördes mycket stora förändringar i det svenska skolväsendet. Huvudmannaskapet för skolan flyttades från staten till kommunerna. Något år därefter kom friskolereformen, som gav privata aktörer, såväl ideella som vinstdrivande, möjlighet att starta och driva skolor med skattefinansiering. Med friskolesystemet, kommunaliseringen och en del andra förändringar, bland annat minskad regelstyrning, blev en del saker som tidigare var självklara i svensk skola - till exempel att det finns matsal, gympasal och skolbibliotekarie - inte lika självklara.

Liberalerna vill återreglera grunderna i svensk skola. Vi har tillsatt utredningar om obligatorisk undervisningstid för elever som behöver det. Elever som är i behov av mer undervisningstid måste kunna få det. Det ska också kunna vara betingat med en skyldighet att delta i till exempel lovskola.

Vi satsar på fler speciallärare, mindre undervisningsgrupper och bemannade skolbibliotek. Vi möjliggör nu mycket stora satsningar på riktiga böcker i skolan, både läroböcker och skönlitteratur i skolbiblioteken.

Vi ser över läroplaner. Det ska till exempel vara mer fokus på fakta- och ämneskunskaper. Läsning och läsinlärning är också något som ska uppvärderas betydligt. Dessutom behöver lärarutbildningen reformeras.

Samtidigt, fru talman, kan det inte ha undgått någon att den psykiska ohälsan - för att vara uppriktig - har spridit sig som en löpeld, också bland unga och mycket unga barn i Sverige. Vi måste göra något åt detta.

Skolan kan ju inte i sig vända en trend som vi i dag ser i hela västvärlden och även långt utanför västvärlden, men det är mycket bra att regeringen nu har föreslagit en utredning om att stärka elevhälsan. Flera av de olika delarna kan komma in i detta. Den psykiska ohälsan är ett jätteproblem bland våra barn och ungdomar i dag.

Vi tar också kampen mot skärmberoende och överdriven användning av digitala verktyg i skolan. Barn lär sig bäst med papper och penna.

Fru talman! Det finns en välvilja inom svensk skola som ibland blir missriktad. Detta gäller till exempel systemet med så kallade extra anpassningar. Att elever med lässvårigheter förvägras möjlighet till intensivträning med speciallärare och i stället får som anpassning att till exempel "öronläsa" texter - i praktiken att lyssna på en ljudbok - är ett stort svek mot de elever som behöver skolan allra mest.

Skiftet mot inkludering och mer av extra anpassningar har i praktiken i många fall lett till exkludering för många elever. Det har också skapat en orimlig arbetsmiljö för många lärare. Det bör sägas att inkluderingen av alla elever i samma klassrum, liksom regleringen om extra anpassningar, gjordes med goda intentioner, och detta har säkert också varit till hjälp för många barn. Men det riskerar att bli mycket negativt för särskilt utsatta elever och för lärarnas arbetssituation. Utredningen om elevhälsan ska också titta på detta med de extra anpassningarna.

Pedagogiska experiment i all ära, fru talman, men det som är allra viktigast för svensk skola är att vi går tillbaka till grunderna.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar Fredrik Malm för anförandet.

Som bekant krävs resurser för att genomföra alla de fina förslag ledamoten talar om. Att kommuner och regioner befinner sig i en kostnadskris och inte har dessa resurser beror på inflationen, som i sin tur är direkt orsakad av Rysslands anfallskrig mot Ukraina. Det framstår som ganska orimligt att staten i denna väldigt speciella situation, som inte kunde förutses av kommunerna, inte ska ta ett större ansvar än vad den gör. I fasta priser är resurserna till skolan i dag lägre än när regeringen tillträdde, och de nedskärningar som gjordes i budgeten för 2023 är inte på något sätt återställda.

Det är också märkligt att ledamoten Malm hävdar att om skolan var statlig hade den fått mer resurser. Menar ledamoten att kommunerna ska straffas genom att staten inte skjuter till tillräckligt med resurser även om staten kan för att staten inte har hela ansvaret? Det verkar osannolikt att skolan hade fått mer resurser av regeringen även om den hade varit ett statligt ansvar.

Varför ska någon i Skolsverige tro på att man skulle ha satsat när det hade kostat jättemycket att tillföra resurser om man hade haft hela kostnadsansvaret när man inte förmår att satsa när man har ansvar för en relativt sett mindre del av kostnaderna? Menar ledamoten att SD-regeringen skulle ha prioriterat skolan framför skattesänkningar på 13 miljarder för dem med högst inkomster om staten hade haft hela ansvaret för skolan?

(Applåder)

Fru talman! Låt mig börja med att påpeka att den moderatledda regeringen består av Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna och att den genom Tidöavtalet har ett samarbete med Sverigedemokraterna. När mitt parti samarbetade med Socialdemokraterna under förra mandatperioden var det ingen som kallade regeringen L-regeringen eller C-regeringen. Jag tycker att vi ska vara korrekta och att den där retoriska slängigheten passar bättre på Twitter än i kammaren.

Fru talman! Så till den ekonomiska delen. Sverige har ett inflationsmål på 2 procent, och det bedömer man att vi kan nå i slutet av 2025. Nya rapporter från Europeiska unionen pekar på en ljusning i svensk ekonomi, och inflationens toppnivå på runt 10 procent har pressats ned. Men vi är långt ifrån framme. Alla verksamheter i Sveriges offentliga sektor och välfärd och även många privata anordnare med upphandlade kontrakt vittnar om att inflationen gröper ur möjligheten att höja kvaliteten. Det är ett brett problem som en regering oavsett färg hade behövt brottas med.

Vi gör allt vi kan för att satsa mer på skolan, men vi liksom Socialdemokraterna vet att pengar inte växer på träd. Vi har dock gjort stora satsningar på svensk skola och kommer att fortsätta att göra det. Men situationen är ansträngd, även för hushållen.

Sverige måste gemensamt bekämpa inflationsmonstret för att regeringen sedan ska kunna ta sats och göra nya omfattande satsningar på svensk skola.

Fru talman! Jag tackar Fredrik Malm för svaret.

Att vi kallar regeringen SD-regeringen är för att Sverigedemokraterna är det största partiet i regeringsunderlaget, och särskilt på skolans område blir det alltmer tydligt att det är Sverigedemokraterna som håller i taktpinnen och bestämmer vilka reformer regeringen ska genomföra. Att vi inte kallade den tidigare regeringen L-regeringen berodde på att Socialdemokraterna var det största partiet i det regeringssamarbetet.

Alla värnar givetvis om att bekämpa inflationen. Att den nu är nere på mer normal nivå är avgörande och kommer att förbättra situationen. Några saker är dock intressanta. Fredrik Malm låter påskina att mer resurser till kommuner och regioner är ett problem när vi ska bekämpa inflationen, men det var inget problem att sänka skatterna med 13 miljarder för höginkomsttagare. Vi måste vara restriktiva och hålla igen, men samtidigt betalade bankerna ut 123 miljarder i vinst förra året - som om det inte skulle utgöra ett problem för inflationen.

Det brukar låta som att Fredrik Malm ändå vill ta ansvar för mer resurser till skolan, och han talar ofta om att Liberalerna är garanten för resurserna. Vem är det då som ser till att resurserna från staten i dag är helt otillfredsställande? Vem är det som håller tillbaka Liberalerna? Vilket parti i regeringssamarbetet hindrar Liberalerna från att göra de satsningar Fredrik Malm säger behövs? Är det Moderaterna som i stället vill sänka skatterna? Är det Sverigedemokraterna som även i denna fråga förbjuder Liberalerna att göra det de egentligen vill? Vilket av Tidöpartierna utgör hindret för att mer resurser ska gå från staten till den svenska skolan, Fredrik Malm?

(Applåder)

Fru talman! Den enskilt viktigaste faktorn för att det svenska systemet ser ut som det gör är Socialdemokraterna. År 1989 drev de igenom en kommunalisering av svensk skola, vilket innebär att vi i dag har ett kommunalt huvudmannaskap. Låt mig påpeka för Paula Örn och hennes partikollegor att Socialdemokraterna drev igenom en reform som över tid kraftigt bidragit till en mycket bristande likvärdighet i svensk skola och som gjort att många svenska kommuner inte klarar sitt uppdrag som huvudman för skolan. Det är ett faktum.

I Sverige har vi fördelningen 80-20. Kommunala pengar utgör 80 procent, och generella och riktade statsbidrag utgör ungefär 20 procent. I stället för att ta sina egna kommunalråd och kommunpolitiker i örat och säga till dem att de måste satsa på skolan skyller Socialdemokraterna på regeringen. Vi gör vad vi kan men vill se ett ökat statligt ansvar. Vi gör stora satsningar på läromedel och kunskapsbidrag bland mycket annat för att just möjliggöra för kommunerna att klara sitt uppdrag på ett bättre sätt. Men i grund och botten är det kommunerna som har huvudmannaskapet för svensk skola, och då måste även socialdemokratiska kommunalråd vara beredda att ta detta ansvar.

(Applåder)

Fru talman! Det betänkande vi debatterar heter Lärare och elever - helt enkelt det viktigaste vi har i svensk skola, och det behövs många insatser för att förbättra deras förutsättningar.

En tidig och fantastisk socialdemokratisk vision är att alla barn ska mötas i skolan. Direktörens barn ska gå i samma klass som barnen till den som städar lokalerna där direktörens företag ligger. Även om detta står kvar i portalparagraferna och det är lika viktigt att vi har ett likvärdigt och sammanhållet skolsystem har det blivit allt mindre av att alla barn möts i skolan. Vi ser en ökad segregation där elever från olika bakgrunder och med olika förutsättningar har mycket olika möjligheter att lyckas.

I grunden har vi en problematisk boendesegregation som i sig skapar stora klyftor. Det sorgliga är att nuvarande regeringsunderlag i stället för att försöka hitta vägar att motverka boendesegregationens effekter har drivit fram en skolmarknad som spär på och accelererar olikheten i svensk skola. Det är en marknad som domineras av mycket stora vinstdrivande skolkoncerner som etablerar sig där det är lättast att tjäna pengar, alltså där det finns elever som man kan utbilda till lägre kostnad så att det blir mer över till vinsten - elever med en familjebakgrund som innebär att de har det lättare att klara skolan.

Fru talman! Alla elever har rätt till en likvärdig utbildning, oavsett deras socioekonomiska bakgrund eller var de bor. För att säkerställa likvärdigheten i svensk skola måste vi stärka de skolor som har störst behov. Det innebär att fortsatt rikta resurser till skolor med tuffast förutsättningar och att säkerställa att också de har tillgång till fler och kvalificerade lärare och bra undervisningsmaterial.

Fru talman! Just detta gjorde den tidigare socialdemokratiskt ledda regeringen med likvärdighetsbidraget. Det har en tydlig socioekonomisk inriktning men utformades också brett med en tilltro till professionens förmåga att inom satta ramar prioritera det som bäst behövs i olika skolor och kommuner.

Vi tog också stegen för att göra det som länge efterfrågats av både lärarnas fackliga organisationer och Sveriges Kommuner och Regioner, nämligen att slå ihop och samla spretiga bidrag med olika regelverk.

Det är ett omfattande stöd. Det uppgår i dag till mer än 7 miljarder kronor. Det var väldigt viktigt för oss socialdemokrater att det var en rejäl och tydlig satsning som verkligen kunde göra skillnad på riktigt.

Likvärdighetsbidraget har gjort skillnad. Statskontoret skrev i en utvärdering från 2020 att likvärdighetsbidraget till skolan är väl utnyttjat och uppskattat och att bidragets ovanligt breda användningsområde gör det lättare för huvudmännen att använda bidraget effektivt.

Effektivitet med skattepengar hoppas jag är något som vi alla eftersträvar.

De tidigare två lärarorganisationerna uttryckte att likvärdighetsbidraget har varit betydelsefullt, för huvudmän med en större skolutmaning lägger i dag mer, relativt huvudmän med en mindre utmaning, jämfört med hur det såg ut innan bidraget infördes. Till syvende och sist kräver allt det vi vill göra för att utveckla förutsättningarna för lärare och elever resurser.

I några av våra motionsförslag lyfter vi vikten av att anställa många fler lärare men också andra yrkeskategorier, såsom lärarassistenter, klassmentorer, kuratorer och specialpedagoger. I stället ser vi att det just nu dras ned på den typen av stödresurser i den svenska skolan. Det blir färre elevassistenter och färre stödresurser när de flesta skolor tvingas skära ned på sin verksamhet eftersom SD-regeringen inte tar sitt ansvar för att tillföra tillräckligt med resurser från statens sida.

Fru talman! Vi socialdemokrater är också oroliga över att nedskärningarna drabbar dem som redan mår sämst ännu hårdare. Det är alldeles för många barn och unga som mår psykiskt dåligt i dag. Jag skulle till och med vilja gå så långt som att säga att det är en av vår tids stora ödesfrågor att komma till rätta med den ständigt ökande psykiska ohälsan.

Här vill jag verkligen understryka vikten av att inte göra politiska poänger. Jag tvivlar inte på att den här regeringen, precis som tidigare socialdemokratiska regeringar, har sett och oroas av den här utvecklingen. Ett stort problem är dock att vi inte riktigt vet vad det beror på.

Den psykiska ohälsan har ökat under många år, och unga tjejer är de som mår allra sämst. Det är en komplex fråga, och det finns många saker som lyfts fram i debatten. Den massiva användningen av sociala medier är säkert en del som spelar roll. Alla omöjliga krav på hur unga tjejer ska se ut blir än mer närvarande i Tiktoks alla tutorials om hur man på bästa sätt sminkar sig, och mobbningen från skolgården och klassrummen följer med hem på Snapchat, dygnet runt. Många elever vittnar också om att förväntningarna och kraven i skolan är så stora att de mår dåligt varje dag.

Det är klart att vi måste ta ansvar för att inte organisera och utforma vår skola på ett sätt som ökar pressen och stressen hos våra unga. Men framför allt behöver vi bättre kunskap på området. Vi måste allihop göra mer för att försöka förstå vad det är som driver på den här utvecklingen för att också kunna sätta in rätt åtgärder.

Fru talman! Jag har hittills berört ett antal förutsättningar som krävs kring skolan och våra elever för att skapa goda förutsättningar för lärande för alla. Men den viktigaste resursen är trots allt våra lärare. Det är i mötet mellan lärare och elev som lärandet sker. Skickliga lärare som har tid med sina elever är den enskilt viktigaste faktorn för bättre kunskapsutveckling. Vi måste få fler som vill bli de här skickliga lärarna som gör hela skillnaden för eleverna de möter.

Många åtgärder har vidtagits genom åren för att komma till rätta med lärarbristen, och mer kommer att behövas. En sak som jag skulle vilja lyfta här i dag är förslaget om att inrätta någon form av system för läraraspiranter, att göra det lättare för de obehöriga som i dag arbetar som lärare att utbilda sig. Det är en grupp som har sökt sig till yrket och som av kollegor och rektorer har bedömts lämpliga att vara just lärare. Kanske är det ofta något äldre personer med livserfarenhet som man har nytta av i skolan. Det vore en stor vinning att underlätta förutsättningarna för den här gruppen att bli behöriga lärare.

Fru talman! Som vanligt står vi socialdemokrater bakom alla våra reservationer, men jag kommer endast att yrka bifall till reservation 24.

Avslutningsvis vill jag återigen parafrasera ett känt uttalande genom att säga: För övrigt anser jag att vinstjakten i den svenska skolan bör förbjudas.

(Applåder)

Fru talman! Jag skulle vilja säga några ord om dem som utgör ryggraden i svensk skola: våra lärare. Genom sitt outtröttliga arbete förmedlar de kunskap och inspiration. Deras insatser sträcker sig långt bortom klassrummen och påverkar inte bara var och en av eleverna utan även hela samhället.

Vi har alla upplevt dem. Jag hade en historielärare som på första lektionen konstaterade att hon är kommunist. Jag höjde såklart lite på ögonbrynen som väldigt aktiv i Moderata ungdomsförbundet och kände lite stress över att ha den typen av historielärare. Men inte en enda gång under undervisningen blev detta tydligt; inte en enda gång påverkade det vad hon förmedlade för historier eller kunskaper till oss. Hon var ett absolut proffs.

Jag hade en SO-lärare som vi kallade för militären. Han var den ende läraren i skolan dit hela klassen gick för att undervisas, alltså även de där riktigt stökiga killarna som vi i dag finner antingen under jorden eller bakom lås. De gick också på hans lektioner, för han höll ordning, han hade en disciplinerad undervisning och han fick alla elevers respekt. Vi är skyldiga svenska lärare tacksamhet och respekt. Men vi är också skyldiga dem fler kollegor.

Fru talman! Lärarbristen är stor. Cirka 72 procent av dagens heltidstjänster innehas av lärare som är behöriga. Resten är det inte. Enligt den senaste prognosen kommer behovet av lärare att minska fram till 2035, och ändå kommer 12 000 lärare att saknas. Över tid har alldeles för lite gjorts. Utan lärare blir det ingen skola.

Därför har regeringen vidtagit flera åtgärder för att göra yrket mer attraktivt, för att minska administrationen, för att göra det enklare för personer med relevant sakkompetens att bli lärare och för att få ordning på arbetsmiljön.

Några saker vill jag lyfta fram särskilt. Lärare måste få vara lärare. Det kan inte förväntas av dem att de ska utföra allt fler arbetsuppgifter under sin arbetsdag som inte har med undervisningen att göra. Därför har regeringen tillsatt en särskild utredare som ska göra en bred översyn av vilka uppgifter som tar tid från undervisningen.

Är det att fylla i mängder med papper från Skolinspektionen, eller är det att spendera timmar vid provtillfällen, vaktande brandlarm så att ingen drar igång dem för att få slippa provet? Minskad administration, färre arbetsuppgifter som inte har med undervisningen att göra och anställning av annan typ av personal som behövs i skolans värld är åtgärder som måste vidtas.

Det ska bli enklare och gå fortare för personer som redan har rätt sakkunskap inom ett specifikt ämne, exempelvis en forskare inom matematik, att utbilda sig till lärare genom pedagogisk utbildning. Vi ska korta tiden där det går. Alla som vill och som borde få bli lärare ska få bli det.

Vi har avsatt medel för att förbättra arbetsmiljön och arbetsvillkoren för lärare i skolor med socioekonomiska utmaningar, och vi prioriterar den obehöriga personalen på dessa skolor i fortbildningsinsatser för att ge dem möjlighet att under anställningen utbilda sig till behörig lärare. Målet måste vara att varje elev ska få en ordentlig grundutbildning och kunna ta sig vidare till gymnasiet, och då måste det kompensatoriska uppdraget genomföras.

Om vi ska få fler att vilja bli lärare och vilja stanna kvar som lärare måste vi få ordning på arbetsmiljön. Det kan inte vara så att elever och lärare går till arbetsplatsen, otrygga och med en klump i magen, och får ta emot hot, spott och våld. Det får inte fortsätta på detta vis i Sverige.

Vi ska stärka rektorers och lärares befogenheter men också deras ansvar för tryggheten. Vi ska ha tydligare ordningsregler på alla skolor, och vi ska öka insatserna mot särskilt våldsamma elever. En elev som utsätter sina klasskamrater eller sin lärare för återkommande våld måste flyttas från skolan.

Det får vara slut med att politiker år ut och år in säger att det är mobbaren och inte den mobbade som ska flyttas. Nu ser vi till att detta blir gjort. Offret ska inte behöva flytta på sig en gång till, utan det är förövaren som ska flyttas.

Vi ska stänga skolorna för obehöriga. Hur kan vi ha skolplikt i Sverige - den enda tvingande instansen där barn måste infinna sig i nio år - och samtidigt inte stänga dörrarna för obehöriga? Hur kan det vara fritt fram för vuxna och andra att ta sig in på skolor? Hur kan detta ha varit det normala? Det är slut på det nu. Stäng skolorna för obehöriga!

Och inför anmälningsplikt! När en elev blir utsatt för ett brott ska ingen vuxen på skolan kunna förminska det. Ingen ska kunna undvika att göra en anmälan till polisen när ett brott har begåtts. Det är inte rimligt att det har varit på det sättet.

Fru talman! Under året kommer en serie lärarråd att hållas. Lärare och förskollärare från hela landet kommer tillsammans med fackförbundet Sveriges Lärare att få träffa regeringen för att diskutera frågor som rör verksamheten. Ur detta kommer säkert viktiga insikter och inspiration till nya förslag. Det kommer att behövas. Frågan om lärarbristen är inte enkel att lösa, men för att komma till rätta med den krävs nära samarbete med professionen.

Det finns dock några elevassistenter, lärare och andra anställda inom svenskt skolväsen som vi gärna vill slippa, som vi behöver bli av med och som vi behöver skilja från deras anställningar i skolans värld: multikriminella personer som har begått brott före anställningen och som fortsätter att begå brott under anställningstiden. De har kunnat gå under radarn.

Få saker gör mig så provocerad som att den typen av människor har fått tillgång till våra barn och unga - personer som stjäl, misshandlar och säljer knark. Den typen av människor ska aldrig få sätta sin fot i ett klassrum i rollen som lärarassistent eller lärare. De ska aldrig få utgöra förebilder för barn och unga i svensk skola.

Den senaste gången man hade tillfälle att göra förändringar på detta område i lagstiftningen valde Socialdemokraterna att göra det ännu enklare för den typen av människor att komma undan och gå under radarn. Man valde att göra så att belastningsregistret, som var för tunt redan innan, inte skulle behöva arkiveras längre. Det skulle inte ens gå att följa upp att det hade begärts ut på rätt sätt. Detta var det senaste Socialdemokraterna gjorde, och det var inte många år sedan - 2021.

Nu har vi en regering som inte accepterar att detta får fortgå, och vi vidtar åtgärder för att strama åt. Moderaterna vill se att fler brott inkluderas i det belastningsregister som begärs ut och att det ska kunna begäras ut kontinuerligt. Människor som får anställning inom skolans värld kan ju behålla denna anställning under lång tid. Om de under denna tid begår brott måste detta uppdagas.

Registret ska inte få vara ett år gammalt så som i dag, och arkivering ska återigen ske. Aldrig mer ska en rektor behöva anställa kriminella personer blint, och aldrig mer ska föräldrar behöva vara oroliga för att dessa personer utgör deras barns förebilder. Det spelar roll vem som styr.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Fru talman! Jag har några frågor till Noria Manouchi.

Noria Manouchi berättade från talarstolen att mobbare ska flyttas på i stället för den som har blivit mobbad, och jag tror att vi alla i denna sal instämmer i det. Hon pratade om att obehöriga inte ska få vara i skolan och att det är nog med det. Detta tror jag också att alla håller med om.

Men jag undrar varför obehöriga lärare ska få vara kvar i skolan. Varför vill Moderaterna fortfarande ha ett system där lärare som inte har lärarlegitimation och som inte är behöriga att undervisa kan fortsätta att arbeta inom skolan? Detta undantag finns främst för koncernskolorna - kan det vara därför Moderaterna vill ha det? Det är till exempel engelskspråkiga skolor, som främst ägs av vinstdrivande skolkoncerner i Sverige i dag, som får detta undantag. Varför vill Moderaterna inte förändra detta? Det är den ena frågan.

Den andra frågan är: Hur ska allt det fantastiska som Noria Manouchi sa från talarstolen ske när Moderaterna samtidigt genomför en slakt av den svenska skolan rent ekonomiskt? Hur ska den svenska skolan förbättras? Hur ska de barn som utsätts för den mobbning som Noria Manouchi berättade om här i dag få stöd av elevhälsan om elevhälsan måste skära ned på grund av att Moderaterna tyckte att det var viktigare att ge miljonärer och miljardärer en skattesänkning än att lägga pengar på den svenska skolan?

Jag får inte ihop detta, men Noria Manouchi får gärna berätta.

Fru talman! Tack, Daniel Riazat, för din replik!

Daniel Riazat inledde med att konstatera att Moderaterna har sagt att mobbaren ska flytta i stället för den mobbade och att alla i denna kammare håller med om det. Så kanske det är, men det är inte alla i denna kammare som ser till att det faktiskt blir så. Under alla år som Vänsterpartiet har haft ett inflytande över tidigare regeringar har man inte sett till att det blir så. I de kommuner där Vänsterpartiet är med och styr har man inte sett till att det blir så.

Daniel Riazat meddelar också att Moderaterna har konstaterat att obehöriga inte längre ska få ha tillgång till Sveriges skolor. Det stämmer; det är Moderaternas besked. Ledamoten konstaterar samtidigt att vi alla i den här kammaren håller med om det. Det kanske ni gör. Det kanske Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet gör. Men det är bara andra partier som ser till att det blir så.

Under alla år som Vänsterpartiet har haft ett inflytande över tidigare regeringar har man inte sett till att obehöriga hålls borta från svenska elever. Vänsterpartiet har inte gjort detta. Vänsterpartiet har inte använt sitt inflytande för att freda elever som utsätts för våld i skolan. De utsätts för kontinuerliga trakasserier i skolan, och de möts på skolgården av främlingar som inte tillhör skolan.

Vänsterpartiet har inte använt sitt inflytande för att stoppa detta. Och varför har man inte gjort det? Jo, för att Vänsterpartiets prioriteringar, fru talman, är att prata om miljonärer, miljardärer eller vad det nu kan vara. I Vänsterpartiets värld är det aldrig den enskilda eleven, individen om man så vill, som är prioriterad. Det är inte dem man tar höjd för. Det är inte dem man försvarar. Det är inte dem man pratar om - inte nu, inte tidigare och kanske aldrig någonsin.

Fru talman! Det här måste vara det märkligaste svar jag har fått sedan jag kom in i riksdagen, och då har jag ändå suttit här i tio år. Jag såg också att trollfabrikernas representanter applåderade Noria Manouchis anförande.

Jag skulle återigen vilja fråga: Hur kommer det sig att Moderaterna pratar om att hjälpa barn som blir utsatta för mobbning men samtidigt skär ned på elevhälsan? Hur kommer det sig att Moderaterna pratar om att vi inte ska ha obehöriga i skolan när det går jättebra med obehöriga lärare?

Vad är den största nyckelfaktorn för att det ska gå bra för barn i skolan? Det är såklart bland annat att de ska ha behöriga lärare som kan undervisa dem i exempelvis källkritik så att de inte börjar skapa fejkkonton på sociala medier. Det är en del av detta: att fostra barn till att bli demokratiska medborgare.

Men hur ska man göra detta om det ska ske massiva nedskärningar på den svenska skolan? Lärarfacken tvingas till att anordna demonstrationer var och varannan vecka för att ta ställning emot den nedskärningspolitik som den svenska regeringen sysslar med.

Det går att stå här och prata luddigt och flummigt utan att över huvud taget svara på de frågor som ställs. Men som regerande parti blir Moderaterna och Noria Manouchi svaret skyldiga när det gäller att berätta hur nedskärningar och skattesänkningar för mångmiljonärer ska hjälpa dessa barn. Är det inte satsningar på skolan som hjälper barnen? Är det inte en stärkt elevhälsa som hjälper de barn som behöver elevhälsan?

Eller står vi här och pratar tvärtomspråket? Tänker vi att ju mer nedskärningar, desto bättre hjälp kommer barn som har blivit utsatta för mobbning att få? Så är det ju inte. Varför låtsas Moderaterna att det är på ett annat sätt? Varför ser ni till att minska resurserna till den svenska skolan?

Fru talman! Den här regeringen satsar på svensk skola. Vi satsar på eleverna, på elevhälsan och på fortbildning och specialkompetens för lärarna. Vi satsar också på att göra det enklare för alla de 28 procent som är obehöriga bland våra lärare. Vi satsar på att de ska få utbildning för att göra det möjligt för dem att bli behöriga utan att förlora sitt jobb. Detta är satsningar och prioriteringar som regeringen gör.

Vi tänker använda varje möjligt sätt för att se till att lärarbristen blir mindre. I mitt anförande presenterade jag flera av dessa förslag.

Vi delar alltså inte Vänsterpartiets ambition att dessa nästan 30 procent av personalen ska få gå. Ledamoten inledde sin första replik med att fråga: Om Moderaterna vill ha bort obehöriga från skolgården, hur kan ni då tillåta obehöriga lärare? Jo, för att vi behöver dem. Svensk skola i dag behöver den personal vi har. Vi kan inte göra oss av med den. Vi kan inte ge 30 procent av de anställda sparken även om det är det Daniel Riazat och Vänsterpartiet vill.

Det är klart att vi skulle vilja att varje lärare var behörig. Därför satsar vi på möjligheten för dem som är anställda i dag att bli behöriga. Det är att prioritera skolan och eleverna.

(Applåder)

Fru talman! Jag yrkar för tids vinning endast bifall till Sverigedemokraternas reservation 16 rörande registerkontroll.

Att vara lärare i dagens skola är inte alltid en dans på rosor. Det har jag förstått efter alla möten med lärare under åren. Att den ena stunden vara den som utbildar elever till att den andra stunden vara extraförälder och kurator ställer höga krav, och ibland blir de orimliga.

Här måste ansvaret ligga på de politiker som har fattat beslut som försämrat lärarnas arbetssituation genom kommunalisering, luddiga styrdokument och massinvandring. Listan kan göras lång. Slutligen vilar ansvaret på föräldrar som inte tar fullt ansvar för sina barns uppfostran och som skäller ut lärare när de i sin yrkesroll tillrättavisar de små ögonstenarna. Mot bakgrund av detta är det beundransvärt att vi har så många bra lärare och att fler studerar för att bli det.

Fru talman! Vad är det då som driver lärare? Det jag ofta hör är att det är den där känslan man får när man ser att eleven förstår det man lär ut. Man brukar säga att det är när det så kallade ljuset tänds. Den känslan är värd hur mycket som helst. Tacksamhet och glädje i elevernas ögon - det är bränslet för en lärares drivkraft.

Nu är det upp till oss här, vi politiker, med flera att öka lärarnas status och ge dem bränsle att fortsätta med sin viktiga uppgift att rusta våra barn med de kunskaper som krävs för en ljusnande framtid.

Väldigt mycket måste förändras i skolan, och i detta anförande har jag bara möjlighet att omnämna något av allt detta.

Skolans kärnuppdrag, kunskapsuppdraget, måste kraftigt understrykas i läroplanen. Flummiga skrivelser som att inse de värden som ligger i en kulturell mångfald måste bort. Föräldrars ansvar för de egna barnens uppfostran måste skrivas in i skollagen. Det är helt orimligt att skolan och dess lärare förväntas få ordning på barn som inte visar grundläggande hänsyn och respekt mot vuxna och skolkamrater.

Lärare ska inte behöva utstå vad som helst i sin yrkesutövning. Elever som nonchalerar lärarnas tillsägelser och som hotar och utövar våld måste lämna klassrummet och undervisas på annan plats så att den undervisande läraren kan hålla sina lektioner och övriga elever erhålla studiero och kunskaper.

Skollagen måste bli tydligare avseende lärares och rektors befogenheter, nationella ordningsregler måste tas fram och konsekvenstrappor måste inrättas och minutiöst följas upp när elever bryter mot regler. Det som är fint med de sista sakerna jag nämnde är att de inte är särskilt kostnadsdrivande.

Fru talman! Regeringsunderlaget driver på för de brådskande förändringar som krävs för en förbättrad skoltillvaro för både lärare och elever. En mängd utredningar är tillsatta, och många propositioner till gagn för skolan kommer framgent att beslutas om i denna kammare. Jag vill särskilt nämna några utredningar i betänkandet Lärare och elever.

I utredningen En minskad administrativ börda för förskollärare och lärare görs en bred regelöversyn för att lämna förslag på hur mer av lärarnas arbetstid ska kunna frigöras till planering, kvalitetssäkring och undervisning. Bland annat ska skollagens långtgående krav på elevnära dokumentation begränsas, till exempel vad avser kraven på individuella utvecklingsplaner, IUP:er. Förutom denna utredning, som avser att göra läraryrket mer attraktivt, ligger bland annat avlastning av lärare genom förstärkning av elevhälsan och anställning av fler speciallärare på förhandlingsbordet, liksom återinförd undervisningsskyldighet, som länge efterfrågats i branschen.

I utredningen Varaktigt förbättrad trygghet och studiero i skolan ingår bland annat rektorns huvudansvar för att upprätthålla trygghet och studiero; upprättande av förväntansdokument mellan skola, elev och föräldrar; nolltolerans mot mobbning, klotter och skadegörelse; skärpta skrivningar om omplacering och avstängning av elever samt en författningsändring som tydliggör att det är läraren som beslutar om undervisningen och dess upplägg. I klassrummet är läraren chef, och detta får faktiskt inte missuppfattas.

Det finns också en utredning som rör elevhälsan, med avsikt att stävja den psykiska ohälsa som drabbar allt fler unga. Det är jättetragiskt. En bred reform för förbättrad elevhälsa har som målsättning att införa en elevhälsogaranti och en ökad tillgänglighet samt upprätthålla skolans vårduppdrag, alltså samarbetet med vården.

Fru talman! Vi anser att undervisning i den mån det är möjligt bör organiseras så att den stimulerar till rörlighet och motion. Om skolan ger elever möjlighet till någon form av daglig fysisk aktivitet är det en stor vinst för lärandet. Vi vill av samma anledning återinföra de reglerade friluftsdagarna. En helt enig forskning visar på att ökad fysisk rörlighet är bra för hälsan, men det är även bra för inlärningsförmågan. Den ökar nämligen.

Fru talman! Den förra regeringen fick trots protester igenom en proposition om att det utdrag ur brottsregistret som tidigare skulle lämnas in vid anställning på en skola i stället endast skulle visas upp och inte arkiveras. Därtill har det visat sig att registerutdragen inte visar allvarliga brott såsom terrorhandlingar, misshandel, narkotikabrott, rån med mera. Denna slappa och naiva hantering har öppnat för anställning av före detta kriminella som i skolan begått mycket otrevliga gärningar, till exempel våldtäkt. I min hemstad Malmö har vi på senare tid tyvärr haft flera sådana inslag.

Vi yrkar på skärpt hantering av registerutdrag, att de lämnas in till rektorn för arkivering, att de årligen förnyas samt att de visar den fullständiga brottsbelastningen, alltså inget censurerat utdrag.

Fru talman! Det är en lång väg att vandra för att återställa en svensk skola där elever och lärare är trygga samt ägnar sig åt kunskapsinhämtning utan stök och ovidkommande sysslor. Med de förändringar som partierna i regeringssamarbetet nu arbetar med är en sak säker: Framtiden för både lärare och elever ser betydligt ljusare ut.

(Applåder)

Fru talman! Jag är väldigt oroad över många av ordningsproblemen i den svenska skolan. Den tidigare, socialdemokratiskt ledda regeringen var också väldigt orolig över den utvecklingen och tog den på stort allvar. Ett exempel är att skollagen ändrades så att det nu uttryckligen framgår att lärare och annan personal har rätt att ingripa fysiskt för att avvärja våld, kränkningar och andra ordningsstörningar. Vi har på många andra sätt också stärkt och förtydligat möjligheterna för lärare och rektorer att vidta åtgärder.

Det finns en överrepresentation av pojkar bland de elever som står för ordningsproblemen i skolan. Jag är övertygad om att det hänger ihop med att pojkars skolresultat varit sämre än flickors i flera decennier. Bara förra året var det nästan 10 000 pojkar som inte blev behöriga till gymnasiet. De löper ökad risk för arbetslöshet och kriminalitet. Det är ett svek mot alla pojkar som misslyckas i skolan. Det är också obegripligt med tanke på de risker som följer i skolmisslyckandets spår, inte minst för kriminalitet. Därför föreslog vi socialdemokrater i utbildningsutskottet i höstas ett initiativ om att Skolverket skulle få ett förtydligat uppdrag att föreslå åtgärder och arbeta för att stärka pojkars skolresultat utifrån forskning och beprövad erfarenhet. Men Sverigedemokraterna som regeringsunderlag sa nej till det. Varför, Jörgen Grubb?

Fru talman! Socialdemokraterna styrde i åtta år innan vi bildade regeringsunderlag. Då gjordes inte särskilt mycket utan i stället väldigt lite. Innan dess gjordes inte heller jättemycket.

Vi pratar här om en oro i skolan som inte är något nytt fenomen. Det har funnits länge. Man kommer med förslag där man vill peka på just pojkar. Pojkar stökar absolut oftare, men tjejer stökar också. Vi gör inte skillnad på kön, utan vi vill ha ordning i skolan för alla. Vi bryr oss inte om ifall det är en pojke eller flicka som bär sig illa åt eller gör något bra, utan det är egalt för alla.

Vi i regeringsunderlaget tar fram förslag och gör detta på riktigt. Jag hoppas verkligen att Socialdemokraterna yrkar bifall när utredningsbetänkanden och propositioner kommer om att öka studieron i klassrummen och i hela skolan. Det gagnar både elever och lärare. Jag hoppas verkligen detta. Det känns nästan i det här replikskiftet som att det kommer att bli så.

Fru talman! En av mina högsta önskningar nu är att vi får med oss Socialdemokraterna när propositionen kommer som på olika sätt gör det mycket bättre. Jag kan naturligtvis inte gå in på detaljerna.

Fru talman! Det gör det ju om möjligt ännu svårare för mig att svara när Jörgen Grubb inte kan redogöra för detaljerna, men vi får väl se vad det kommer för förslag.

I fokus för min fråga stod att pojkar tyvärr misslyckas i större utsträckning i den svenska skolan i dag. Det är ett stort problem i skolan eftersom det bidrar till oordningen. Det betyder inte på något sätt att det inte är ett problem att det finns flickor som stökar eller beter sig illa i skolan. Men jag pratade om pojkars skolresultat och vad vi måste göra för att vända den utvecklingen. Vi ser ju att skolmisslyckandet leder rakt in i gängkriminaliteten. Vi måste jobba förebyggande och vidta mer förebyggande åtgärder.

Jag hoppas att Jörgen Grubb håller med mig om att den bästa kränkningen är en kränkning som aldrig sker. Att ungar lyckas, mår bra och når kunskapsresultat i skolan gör att vi inte måste vidta repressiva åtgärder. De behövs också, men vi måste ju satsa på det förebyggande arbetet.

Jörgen Grubb pratade även i sitt anförande om satsningar på elevhälsan och fler speciallärare, men ledamoten blir svaret skyldig på samma sätt som utskottets ordförande Fredrik Malm och Moderaternas företrädare när det gäller varför man inte satsar de resurser som behövs i den svenska skolan. Varför prioriterar Sverigedemokraterna skattesänkningar, och varför tar man inte ansvar för att de fina saker man målar upp ska bli verklighet i den svenska skolan? I stället sviker man alla de här barnen genom att inte prioritera resurserna. Varför vill man inte att skolan ska ha de resurser den behöver?

(Applåder)

Fru talman! Jag vill säga följande till ledamoten: Jag tror inte att jag som sverigedemokrat eller någon av mina sverigedemokratiska kollegor är skyldiga någonting vad avser hur det ser ut i den svenska skolan. Vi är inte skyldiga Socialdemokraterna någonting.

Den svenska skolan har under flera decennier, ungefär 30 år, gått från toppen till att nu vara medioker. Det ser man när man tittar på alla resultat och jämför med alla andra länder. Sverigedemokraterna har inte haft någonting att säga till om under dessa 30 år, men det har däremot det socialdemokratiska partiet. Ni har bland annat haft en extrem massinvandring till Sverige som har påverkat skolan något oerhört, och ni genomförde kommunaliseringen. Det har funnits en slapphet i skollagen som gjort att det inte varit tydligt vem som styr och bestämmer i klassrummet.

Allt detta är Socialdemokraterna ansvariga för. Ändå säger ni till oss att vi är svaret skyldiga. Ja, vi ska göra allt vi kan för att rätta till alla de misstag som ni har gjort. Vi kommer inte att lyckas under de två år som vi har kvar till nästa val, så vi hoppas att vi får fortsätta. Det här kommer nämligen att ta tid. Men vi kämpar och jobbar så mycket vi bara kan. Jag lovar ledamoten att vi kämpar oerhört mycket för att förbättra skolan. Vårt mål är att Sverige ska nå toppen, där vi var för ungefär 30 år sedan.

Vi är inte skyldiga det socialdemokratiska partiet någonting. Men vi är skyldiga elever och lärare att göra vårt bästa för dem så att eleverna får en superfin utbildning och en ljusnande framtid.

(Applåder)

Fru talman! Skolan har under lång tid präglats av en strävan efter inkludering. Det har ansetts elakt och odemokratiskt att peka ut vissa elever med särskilda behov och ge dem särskild undervisning.

Den här inkluderingstanken, som innebär att alla elever ska undervisas i samma klassrum, har naturligtvis haft goda intentioner, men resultatet har inte blivit bra. Många enskilda elever har farit illa, särskilt de som allra mest behöver skolan. Elever med neuropsykiatriska funktionsvariationer och elever inom autismspektrumet kan nämligen tvärtom bli hjälpta av att inte vara i stora klasser utan i stället få undervisning i mindre grupper med tydlig struktur.

Inkluderingstanken har också ställt till det för lärares arbetssituation. När alla elever ska undervisas i samma klassrum men med extra anpassning för olika elever har det många gånger blivit ohållbart. Vi behöver komma bort från att alla elever ska vara i samma klassrum med extra anpassning. I stället bör vi förbättra möjligheterna att anordna särskilda undervisningsgrupper i olika konstellationer.

Vi behöver därför fler speciallärare i skolan som kan stå för den praktiska undervisningen i särskilda grupper. Vissa barn bör till och med kunna få hela sin undervisning i en sådan grupp i stället för i helklass. Vissa elever kan behöva få stöd i en särskild undervisningsgrupp under en begränsad tid, i vissa ämnen eller under vissa moment.

Våra skolledningar behöver helt enkelt mer flexibilitet och större frihet att kunna bygga ut och utforma särskilda undervisningsgrupper för att de elever som har de största stödbehoven ska få det stöd de behöver.

Fru talman! Det är lärarna som bygger skolan stark. Det är lärare med varmt hjärta och fast hand som talar om vad som är rätt och fel och hur man behandlar andra som skapar en skola för barnen att längta till. Det är de som lägger grunden för ett tryggare samhälle i hela landet - ett tryggare Sverige - genom det arbete som de gör i skolan.

Alla kan vi väl tänka tillbaka på vår skoltid och komma på någon lärare som betydde extra mycket för vår trivsel i skolan och som hade en avgörande betydelse för vår utveckling som människor. Sverige har många fantastiskt skickliga lärare som tack vare sin ämneskunskap och pedagogiska kunskap inspirerar eleverna till mer kunskap, som leder klassen framåt och som håller ordning i klassrummet. Det är tack vare dem som Sverige har blivit det land som vi är.

Sverige är beroende av lärarna i skolan, och vi är beroende av att de stannar i yrket och också att fler vill ta steget in i läraryrket. Attraktiviteten och statusen för läraryrket behöver därför höjas. Ett sätt är att höja behörighetskraven till lärarutbildningarna. I dag är det för många som kommer in på utbildningarna men som inte har möjlighet eller förmåga att slutföra dem. Det leder till att utbildningarna får dålig kvalitet och låg status.

Ett annat sätt för att höja läraryrkets status är att utveckla karriärtjänstreformen, så att skickliga lärare kan ta nya steg inom yrket.

Lärare behöver därtill i första hand få jobba med det de har utbildat sig till, nämligen att undervisa. Därför behöver administrationen minska, kringuppgifterna minimeras och andelen övrig personal i skolan öka.

Fru talman! Om de bästa lärarna ska välja att stanna inom yrket behöver vi också en gång för alla göra upp med ordningsproblemen och stöket i skolan. Det är viktigt för att förbättra lärarnas arbetsmiljö och för att de ska kunna fokusera mer på undervisningen. Det är naturligtvis också viktigt för eleverna.

Lärarens befogenheter behöver vara tydliga, och disciplinära åtgärder som att omhänderta föremål eller som utvisning, kvarsittning, tillfällig omplacering eller, i värsta fall, avstängning måste kunna användas i större utsträckning. Det handlar om att ha höga förväntningar på eleverna att kunna visa respekt för varandra och för lärarna.

Stöket och otryggheten i skolan måste alltså bort för lärarnas arbetsmiljös skull men också för elevernas skull. Det är klart att en elev som inte känner sig trygg i skolan väldigt lätt hamnar efter. Man får svårt att hänga med i undervisningen, vilket även kan påverka den psykiska hälsan.

Just den ökande psykiska ohälsan hos barn och unga är ett av vår tids största samhällsproblem. Andelen ungdomar som känner sig nere har fördubblats de senaste 20 åren. Av alla unga tjejer lider 25 procent av ängslan, oro eller ångest. Hos Bris har antalet kurativa samtal fördubblats bara de senaste tio åren.

Det här har sannolikt många olika orsaker. Otryggheten i skolan bidrar naturligtvis inte positivt utan negativt. Även mobiltelefonerna och skärmarna spelar nog också roll. Det är knappast en slump att barns ökade oro, ångest, stress och självskadebeteende sammanfaller med den ökade användningen av sociala medier under dygnets alla timmar. Det går inte att komma ifrån att många av barns och ungdomars psykiska problem tycks börja och sluta med skärmen.

Att ständigt vara uppkopplad, att ständigt få sitt värde mätt i lajks och att ständigt vara rädd för att ha missat något är en livsstil som sliter på hjärnan. Det sliter också barnen från annat, såsom träning, sömn, familj, vänner, läsning, klättring eller lek utomhus.

Denna utveckling behöver vi ta på allvar. Folkhälsomyndigheten behöver göra sitt och komma med tydliga rekommendationer. Föräldrar måste få hjälp och stöd att sätta gränser, och sociala medier-bolagen behöver regleras på EU-nivå. Men också skolan behöver vara försiktig. Skolan måste vara en motvikt mot skärmarnas dopaminsökande sekundlek med barnens hjärnor. Den digitaliseringsiver som under lång tid har tillåtits råda i skolan, där allt digitalt i modernitetens namn har ansetts vara bra oavsett innehåll, måste stoppas.

Skolan behöver komma tillbaka till grunderna med fokus på räkning, skrivning och att läsa längre texter - gammalt tråkigt men hederligt tragglande helt enkelt.

Avslutningsvis, fru talman: Den psykiska ohälsan behöver naturligtvis mötas med en tillgänglig elevhälsa. Det behöver finnas en elevhälsogaranti som ser till att varje elev på varje skola får tillgång till elevhälsan inom rimlig tid.

Kristdemokraterna har även jobbat länge för att man ska se över huvudmannaskapet i fråga om elevhälsan. Jag tror att vi skulle se flera positiva effekter om regionerna tog över huvudmannaskapet och på så vis säkerställa att inget barn faller mellan stolarna i överlämningen mellan elevhälsan och barn- och ungdomspsykiatrin.

Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar ledamoten för ett engagerat anförande.

När jag har lyssnat här under de senaste dagarna har jag undrat vad det kan vara som är problemet för regeringspartierna med att tillföra de resurser som vi så väl vet att den svenska skolan behöver. Jag frågade Fredrik Malm, ordförande i utskottet, och han sa att det är Liberalerna som vill satsa mer resurser. Liberalerna är tydligen det parti som ser till att skolan alls prioriteras. Och alldeles nyss fick vi höra hur ledamoten Jörgen Grubb från Sverigedemokraterna kämpar och kämpar för skolan.

Då undrar jag: Är det Kristdemokraternas fel att regeringen inte satsar på skolan? Är det här en fråga där ett ganska litet parti i regeringen har fått inflytande? Är det ni som ser till att resurserna från den statliga sidan är helt otillräckliga för att möta utmaningarna i skolan? Kan det vara så, Mathias Bengtsson?

Fru talman! Jag vet inte riktigt om man kan säga att det är Kristdemokraternas fel att resurser är begränsade, att det inte finns oändligt med pengar eller att pengar inte växer på träd. Mycket kan man väl tillskriva Kristdemokraterna, men just det är möjligtvis inte mitt parti skyldigt till.

När man gör upp en budget har man som alla vet en viss summa pengar att förhålla sig till. Man gör prioriteringar och avvägningar. Den här regeringen har prioriterat välfärden. Den har också prioriterat skolan. Vi avsatte 1,2 miljarder i budgeten för 2024. Vi tillförde ytterligare 500 miljoner i vårändringsbudgeten. Statens bidrag till skolan är det största på 20 år mätt i löpande priser och det tredje största mätt i fasta priser. Andelen av bnp och andelen av statsbudgeten som går till skolan är de största någonsin. Jag vill mena att regeringen prioriterar skolan. När 40 procent av reformutrymmet går till välfärden vill jag också mena att det görs en prioritering av välfärden.

Men jag kan också slås av ledamoten Paula Örns beskrivning i de replikskiften som skett - det är hela tiden bara brist på pengar som är problemet i svensk skola. Jag skulle vilja säga att en av punkterna i Pisas kritik mot Sverige är att vi inte har någon effektivitet. Vi får inte pang för pengarna. Jämför man med andra länder lyckas de bättre med mindre pengar; Sverige som lägger ganska mycket lyckas inte lika bra ändå.

Jag tror också att det till exempel handlar om ökad trygghet och studiero - man ska kunna koncentrera sig på skolarbetet på lektionerna utan att bli störd - och om kontakten med föräldrarna och hemmet och om elevhälsan. Man kan behöva ta ett annat grepp kring den psykiska ohälsan och kring mobbning. Jag skulle vilja ställa frågan till Paula Örn: Varför gjorde Socialdemokraterna inte tillräckligt mycket för att ta bort stöket på lektionerna så att eleverna kan koncentrera sig? Det kostar ju inte pengar.

(Applåder)

Fru talman! Ja, självklart handlar en budget om att prioritera. Och vad har den här regeringen prioriterat? Jag upprepar det igen - ni vet att repetition är kunskapens moder: 13 miljarder i skattesänkningar för dem som tjänar mest.

Vi har en skola som i dag i fasta priser har mindre resurser än vad den hade när den här regeringen tillträdde. Vi socialdemokrater har i budget efter budget lagt dubbelt så mycket resurser. Nu senast i vårbudgeten lade vi 1 miljard i stället för 500 miljoner på skolan. Det är uppenbart att regeringen inte har valt att prioritera skolan. Det är praktiskt när bnp minskar och vi inte har någon tillväxt - då blir skolans andel av bnp större. Men det beror ju inte på att ni har satsat utan tyvärr på helt andra saker.

Det är klargörande för landets lärare och elever att höra ledamoten säga att det inte behövs några pengar till att få fler speciallärare i skolan eller till de många fler små undervisningsgrupper som rektorer och lärare flexibelt ska kunna anordna. De kostar inte pengar, enligt ledamoten, utan man behöver bara bli effektivare. Övrig personal behöver också stärkas, och det ska införas en elevhälsogaranti. Men det behövs tydligen inga resurser kopplat till alla de fina löften som ledamoten från Kristdemokraterna står och levererar i talarstolen. Det här tror jag bekymrar många i svensk skola. Det bekymrar i alla fall mig.

(Applåder)

Fru talman! Socialdemokraternas lösning när det kommer till budgeten handlar alltid om att höja skatter. Möjligtvis vill man ha en teoretisk bankskatt som ingen tror kommer att fungera i praktiken. Anledningen till att jag inte står bakom den politiken är att jag tror att den är tillväxthämmande och gör att folk inte väljer att jobba fler timmar. Detta kommer på sikt inte att leda till större intäkter till Sveriges statsbudget.

Min poäng är också att jag tror att det finns andra åtgärder som kan hjälpa lärarna och eleverna än att bara ösa på mer pengar över svensk skola. De specialpedagoger som i dag jobbar i klassrummen med att stötta läraren skulle också kunna ha särskilda undervisningsgrupper - det blir alltså samma personal. Får man mer trygghet och studiero, så att det blir lugnare på lektionerna, tror jag också att det skapar en effektivitet som möjliggör att fler lärare och specialpedagoger skulle kunna sitta med särskilda undervisningsgrupper.

Att gå från skärmar till fysiska läromedel tror jag också skulle kunna öka kunskaperna utan att det kostar särskilt mycket pengar. Jag tror att mer av disciplinära åtgärder i lärarnas och rektorernas verktygslåda skulle kunna öka tryggheten och studieron utan att det kostar pengar. Jag tror att mer samarbete med föräldrarna och familjerna, ett föräldrakontrakt och tydligare förväntningar på eleverna hör till de åtgärder som skulle kunna lösa problemet utan att det kostar mer pengar.

Men sanningen är ju den, fru talman, att regeringen väljer att lägga 40 procent av reformutrymmet på välfärden. Det är den här regeringens prioritering. Staten prioriterar skolan. Det gäller att även de socialdemokratiska kommunerna gör det.

(Applåder)

Fru talman! Gammalt träligt tragglande - kul!

Vi har pratat en del om vetenskap och beprövad erfarenhet. Jag är nyfiken på exakt var erfarenhetsstödet finns. Var finns forskningsstödet för att en tråkig och tragglande skola är en framgångsfaktor? Finns det kanske exempel från andra länder? Finns det något i Pisaresultaten man kan plocka upp? Man brukar ju också prata om motivation och att det ska vara roligt att lära sig; det är någonting som underlättar att lära sig svåra saker.

Jag funderar också på vetenskap och beprövad erfarenhet när det gäller digitaliseringen. Jag undrar om vetenskapen och den beprövade erfarenheten beträffande hur läromedel ska väljas i klassrummen finns inom Regeringskansliet eller hos de utbildade lärarna, som jobbar utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet.

Det är svårt att veta vad regeringen vill, för regeringen har ju avhänt sig styrningen av skolans digitalisering. Intresset bland utbildningsutskottets ledamöter för kunskapen kan man ändå mäta lite. När Vetenskapsrådet för några veckor sedan anordnade ett seminarium om just digitaliseringen i förskolan och skolan bjöds även utbildningsutskottet in, men endast två ledamöter från utskottet kom. Om man är intresserad av vetenskap och beprövad erfarenhet när det gäller digitaliseringen hade ju det varit ett bra tillfälle att närvara vid.

Det jag undrar, Mathias Bengtsson, är: Hur ser du på vetenskap och beprövad erfarenhet i relation till de frågor du tog upp i ditt inlägg?

Fru talman! Det finns ganska gott om vetenskap och beprövad erfarenhet om att läsning av längre texter är bra för inlärningen och kunskapsinhämtningen. Det finns också ganska gott om vetenskap och beprövad erfarenhet om att skrivning, gärna med papper och penna där man själv formar bokstäverna med handen, är bra för inlärningen och kunskapsinhämtningen.

Ambitionen har funnits i svensk skola om att utbildningen ska vara kul och rolig, och därför skickar vi in skärmar, ipads, datorer och allt vad det är. Det har naturligtvis varit en lovvärd ambition, men problemet är att det inte har fungerat. Det har blivit mer stök, mer distraktion och sämre kunskapsresultat.

Vi kommer inte ifrån att skärmarna är ett stort problem i skolan. På många skolor har man kastat in elevuppsättningar med ipads i skolan, en-till-en-datorer. Sedan har man hållit tummarna och hoppats på det bästa. Resultatet har blivit att lärare och elever inte vet hur de ska använda verktygen. Eleverna blir oroligare och lär sig mindre, och det blir stökigare i klassrummet.

En ansvarsfull regering gör någonting åt det problemet. Det är därför som vi satsar på fysiska läromedel. Vi vrider tillbaka utvecklingen och ser till att digitala verktyg bara används just där de gör nytta. De ska inte användas som spelmaskiner eller distraktionsmoment som det tyvärr ser ut på många skolor i dag. Jag menar att det är att ta ansvar.

(Applåder)

Fru talman! Ledamoten säger att på många skolor används digitala lärverktyg som spelmaskiner, underhållning, och att det bara kom till som något lustigt påhitt. Det är något av ett hån mot de utbildade förskollärare och lärare som tar väldigt seriöst på att förbereda barn och elever för den framtid som de ska gå ut i och den nutid som vi nu lever i.

Regeringen tar inget ansvar för skolans digitalisering. För ett år sedan tyckte skolministern att det var väldigt viktigt att ha en strategi från regeringen för det. Sedan har man ändrat sig och nu lämnat ett begränsat uppdrag till Skolverket att utveckla stöd.

Jag skulle gärna välkomna att regeringen tog ansvar så att man vet vart vi är på väg, utöver enkla fraser som från skärm till pärm. Så enkel ser verkligheten, samtiden och framtiden inte ut.

Någonting annat som Mathias Bengtsson lyfte fram var vikten av disciplin för att det ska bli lugn och ro i klassrummet. Bland annat elevorganisationerna lyfte fram underlag som visar att det handlar om vikten av att bygga förtroendefulla relationer mellan lärare och elever för att skapa studiero.

Jag hör inte att man talar lika mycket om att lärare ska ha tillräckligt med tid för sina elever och tid att bygga de förtroendefulla relationerna. Det vi ser nu är att lärare får allt mindre tid med sina elever och att viktiga personer inte längre kan vara kvar på skolorna. De är de viktiga vuxna för eleverna och särskilt för de elever som kanske har lite tuffare förutsättningar i skolan.

Det är ett val som regeringen gör. Regeringen satsar inte på skolan. Regeringen gör knappt det minsta möjliga som behövs. Vi är flera partier som ser möjligheter att satsa på skolan. Varför gör inte regeringen det?

Fru talman! Jag väljer att svara på frågorna bakifrån och fram. Jag börjar med Miljöpartiets inflationsbrasa, som den budget som man har lagt fram faktiskt är.

Vi har helt enkelt olika politik Miljöpartiet och Kristdemokraterna om vad det innebär att satsa på skolan. Att låna upp pengar och spräcka statens budgetramverk till löpande utgifter är en dålig idé, för det kommer att spä på inflationen. Det hjälper inte kommunen, skolorna och eleverna. Det gör tvärtom så att de får mindre pengar i slutändan.

När det kommer till tid för barnen och disciplin menar jag att Miljöpartiet börjar i fel ände. De säger att lärare har för lite tid för barnen, och därför kan man inte hålla ordning och reda. Jag tror att det är tvärtom. Det är för att man inte håller ordning och reda som man inte får tid för barnen.

Det är för stökigt på lektionerna i dag. Man måste ägna mycket tid åt stöket och att hantera oordningen. Därför får man inte tid till undervisningen och tid att bygga relationer med barnen. Jag vill nog bestämt mena att regeringens satsningar för trygghet och studiero kommer att ge mer tid för läraren med barnen.

När det kommer till digitala verktyg upplever jag att ledamoten lägger orden i min mun när hon hävdar att jag har hånat de lärare som använder digitala verktyg på ett bra sätt. Så är det absolut inte. Jag har ingenting emot att man använder digitala verktyg där det fungerar.

Problemet i svensk skola är att man har kastat in det utan att ha en plan för hur det ska användas. Det finns alltför många skolor där elever gör andra saker på sina datorer och skärmar och där lärare inte använder de digitala verktygen på något evidensbaserat sätt i undervisningen.

När vi också vet att skärmar är skadligt för barn att använda i för stor omfattning tycker jag att det är rimligt att ta bort skärmkravet från till exempel förskolan. Det är en bra politik som jag gärna står bakom.

(Applåder)

En väl fungerande utbildning, från förskolan till yrkesutbildningar och universitet, är helt avgörande för att alla människor ska ha en stark grund att stå på genom livet. Vi vill se en skola med ett brett uppdrag och kapacitet att stödja varje barn under uppväxten. Den har en viktig roll att spela i att kompensera för klasskillnader och andra skillnader i förutsättningar.

Skolan behöver bygga på en människosyn och pedagogik som är grundad i vetenskap och beprövad erfarenhet och inriktad på att stärka människors möjligheter att leva goda liv. Den är en viktig del av den demokratiska infrastrukturen som kan bygga sammanhållning och stärka förmågan att delta som en aktiv medborgare i samhället. Därför ska också elever och studenter ha rätt till inflytande i och över sin utbildning genom hela utbildningssystemet.

Marknadsskolan är ett historiskt misslyckande som visar vilka djupgående konsekvenser fel ägandeformer, marknadslogik och minskad gemensam styrning kan leda till. Gemensamt ägande är det tryggaste alternativet för att säkra att skolor drivs med helhetssyn och genuin omsorg om elevernas bästa. För att bygga upp och återuppbygga den jämlika skolan menar vi i Vänsterpartiet att staten behöver ta över huvudansvaret för den svenska skolan och att marknadslogikens friskolesystem behöver avskaffas i grunden.

En fråga som är särskilt viktig när det kommer till marknadssystemet i skolan är att vissa privata skolkoncerner har undantag i lagstiftningen om kravet på lärarlegitimation eftersom de bedriver en stor del av undervisningen på engelska. Den som undervisar på ett annat språk än svenska behöver inte ha lärarlegitimation. Detta är något som vi i Vänsterpartiet menar måste förändras. De undantag som gäller för vissa privata skolverksamheter, främst skolkoncerner, som rör kravet på lärarlegitimation måste tas bort. Lika villkor ska gälla i hela det svenska skolväsendet.

Det är inte så ologiskt att undantaget finns. Vi har tyvärr en majoritet av riksdagens partier som år efter år har gjort vad de kan för att möjliggöra för skolkoncerner som enbart bryr sig om vinsten att också komma på nya metoder för att utöka sina vinster och sin marknadslogik. Att sätta i system att ha obehöriga lärare är en del av detta system och av marknadslogiken.

Vidare är det viktigt att förbättra lärarnas och hela skolpersonalens arbetsvillkor för att kunna motverka bristen på lärare och andra yrkesgrupper i skolan. Arbetsmiljön och arbetssituationen i skolan är de vanligaste skälen till att lärare i dag väljer att arbeta med något annat än det som de är utbildade till. För att förbättra lärares arbetsmiljö behöver lärare få fler kollegor som har annan kompetens än att vara just lärare. Men det behövs också fler lärare som är behöriga. Det behövs bland annat en förbättrad elevhälsa. Om barn mår dåligt är det viktigt att de får ett professionellt bemötande. I dag faller det ansvaret alldeles för ofta på redan överbelastade lärare. Men vad är regeringens svar? Jo, nedskärningar och fortsatt marknadslogik. Med en bättre arbetsmiljö och större satsningar på skolan kan vi få fler behöriga lärare att komma tillbaka till läraryrket och arbeta inom skolan. Med den väg som regeringen har valt kommer detta inte att hända.

En annan viktig fråga som Vänsterpartiet har en reservation om handlar om att det i nuläget endast är genom skolan som alla barn och unga kan nås av en fullgod undervisning i medie- och informationskunskap. Lärare behöver som ett första steg ett kunskapslyft inom detta område. Vi vet att det är viktigt med källkritik och att källtillit är en viktig komponent i det demokratifrämjande arbetet. Om man som ung inte vågar lita på etablerade medier och inte får lära sig att skilja på vad som är fakta och vad som är åsikter kommer detta att skada den svenska demokratin. Det räcker att titta på dokumentären som kommit från Kalla fakta de senaste dagarna för att förstå hur denna skada kan uppstå i en demokrati.

Vi menar därför att regeringen bör ge ansvariga myndigheter i uppdrag att inrätta ett kunskapslyft för lärare i medie- och informationskunskap. I ärlighetens namn borde kanske också riksdagen och ledamöterna i vissa partier få en sådan utbildning.

En annan fråga som är väldigt viktig och som går hand i hand med det jag nämnde tidigare är den psykiska ohälsan bland barn och unga, som har ökat de senaste åren. Det ställer krav på elevhälsan och på barn- och ungdomspsykiatrin som vi inte har sett tidigare. Samtidigt sker detta under en tid då det pågår stora nedskärningar i både barn- och ungdomspsykiatrin och elevhälsan.

Denna utmaning reser också frågan hur vi bäst förebygger psykisk ohälsa. För att kunna arbeta förebyggande på ett effektivt sätt behöver vi gå in i frågan vad som har lett till att den psykiska ohälsan har ökat bland barn och unga. Det finns inte bara ett svar på denna fråga, men det finns en samling av olika svar som vi som politiker är skyldiga att utreda och se till att motverka. Därför har vi i dag gjort gemensam sak med Socialdemokraterna i denna fråga, och Vänsterpartiet kommer också att rösta för bifall till vår gemensamma reservation, nummer 24, som Socialdemokraternas representant yrkade bifall till.

Skolläkare, skolsköterskor, skolkuratorer och skolpsykologer måste finnas närvarande i skolverksamheten i betydligt större utsträckning än i dag. Likt prognosen som Skolverket sammanställer när det gäller behovet av lärare och förskollärare är det nödvändigt att även ta behovet av personal inom elevhälsan på större allvar och också utreda det.

Vänsterpartiet menar att dessa funktioner bör stärkas. Det är tid att vi tar ungas psykiska ohälsa på större allvar. Vi menar därför att skolmyndigheterna bör få i uppdrag att utreda behovet av fler skolläkare, skolsköterskor, skolkuratorer och skolpsykologer under de kommande åren.

Jag yrkar bifall till reservation nummer 6 i betänkandet.

(Applåder)

Jag vill påminna om den parlamentariska sed vi har här i kammaren att ett anförande riktas till talmannen och därför bör inledas med "herr talman" eller "fru talman". Bara "talman" går också bra.

Fru talman! Här är vi i dag, den 16 maj. För många elever slutar skolan inom en månad. Många är de barn som ser fram emot sommarlov - smultron på strån, bara ben som strax blir alldeles prickiga av myggbett, svalkande bad och häng med kompisar.

Visst är det den känslan som vi vill att alla våra barn och ungdomar ska gå in i sommarlovet med? Ja, fru talman, jag ser på ledamöternas drömmande blickar att de nu kommer tillbaka till sin sommarlovskänsla.

Man ska också ha med sig den fina tanken: Nu har jag gått ännu ett år i skolan och fått med mig kunskaper och färdigheter som jag har nytta av framåt, och det visas minsann i kuvertet som innehåller mina betyg.

Men verkligheten ser inte så ut för alla. Var fjärde elev går ut skolan med underkänt, F, i minst ett ämne. Vilken signal skickar vi till de eleverna? Jo, att du duger inte. Den ljusnande framtid är inte för dig.

Tänk den tanken, fru talman: Skolan, vuxenvärlden, tycker inte att jag duger något till. Hur lätt är det inte då att hamna snett? Vad gör det med den ungas psykiska hälsa?

För några veckor sedan stod jag här i talarstolen och pratade om övergripande skolfrågor. Då lyfte jag forskning som visar på att den enskilt största faktorn för att du ska få ett bra liv efter skolan är att du klarar skolan med godkända betyg. Det är klart att det är många faktorer som spelar roll för att alla elever ska klara att bli godkända, men något som verkligen behöver utredas är betyget F. Vilken funktion fyller det betyget mer än utslagning?

Den hårda godkäntgräns som finns i dagens skola och det tillhörande betyget F kan ge stora negativa konsekvenser för elever och leder också till negativa konsekvenser för lärarnas arbetsmiljö. Även Produktivitetskommissionen, som är tillsatt av Finansdepartementet, och Sveriges Lärare vill se över betyget F. Abstrakta betygskriterier och en skarp gräns funkar inte tillsammans.

Jaha, fru talman, kanske någon sitter här och tänker, vill Centerpartiet sänka förväntningarna på eleverna? Då kan jag lugna er på den punkten. Det vill vi då rakt inte. Tvärtom kännetecknas en bra skola av höga förväntningar. Det finns entydig forskning som visar att höga förväntningar är avgörande för alla elevers kunskapsresultat - höga förväntningar och tydliga mål. När det är abstrakta betygskriterier saknas den tydligheten.

Precis som en kedja hänger ihop i sina länkar hänger elevers hälsa tätt ihop med deras möjligheter att nå kunskapsmålen. Av skollagen behöver det därför klart och tydligt framgå, tycker vi i Centerpartiet, att rektorerna ansvarar för och samordnar elevhälsan. Det, fru talman, ska vara ett ansvar som inte går att delegera bort. Det handlar till stor del om det faktum att rektorn är den som har budgetansvar och därför ytterst kan fatta beslut om mer resurser och rekryteringar. Genom att vi lyfter ansvaret till högsta nivå på skolorna kommer det att finnas ett lagkrav om att ta elevhälsan på allvar på alla skolor.

Skolledningen och skolhuvudmännen behöver också bättre stöd i sitt uppdrag för att främja elevers hälsa och utveckling. En särskild vägledning om rektorers och skolhuvudmäns ansvar i fråga om hälso- och sjukvård ska därför utformas, så att elevhälsoarbetet blir mer likvärdigt oavsett var i landet skolan ligger. För att vi ska kunna få en helhetsbild av ungas behov och utmaningar och erbjuda ett mer heltäckande stöd behövs vidare en bättre samverkan mellan elevhälsan, hälso- och sjukvården och socialtjänsten.

Fru talman! Alla ska ges möjlighet att göra en livsresa och uppnå sina livsdrömmar. Därför yrkar jag bifall till Centerpartiets reservation nummer 22.

(Applåder)

Fru talman! Läraryrket är det viktigaste yrket vi har i Sverige. Det är varje lands viktigaste yrke. Gäller det även i ingenjörslandet Sverige? Man skulle kunna tänka sig att ingenjör är det viktigaste yrket. Men det blir inga ingenjörer om de inte träffar lärare först. Är läraryrket det viktigaste yrket i kunskapsnationen Sverige? Ja, det är det.

Var och en av oss som sitter här i kammaren kan frammana en bild av en lärare som har betytt något särskilt för den vi är i dag. Jag, som är lärare, vet att det här gäller också för lärare. Man kommer ihåg elever som också har format en själv som lärare.

Just nu tänker jag på min bildlärare från högstadiet som jag stötte på för några veckor sedan under en valkampanj. Det var lite överrumplande. Det blev ett rörande möte för oss båda två. Vi har inte setts på väldigt många år. Jag tänker mig att ni här också har sådana minnen. Nu kan ni alltså ta fram era telefoner, leta rätt på den lärarens telefonnummer och skicka ett sms eller något.

Det här gäller alla yrken i hela utbildningssektorn. Det gäller skolledare, speciallärare, elevhälsan, skolbibliotekarien, kocken, vaktmästaren och de som städar. Alla är viktiga för eleverna de möter.

Miljöpartiet vill att fler ska drömma om att bli lärare, om att vara den som möter barnen på förskolan, ser dem växa och erövra språk och sociala färdigheter och ser dem gå från att rita huvudfotingar till att bli konstnärer och från att läsa kartongböcker till bokslukaråldern och till att bli fullfjädrade romanläsare. De får se eleven noggrant skriva sitt namn för första gången, kanske med någon bokstav spegelvänd, för att sedan kunna utveckla skrivandet till ett verktyg för att tänka och lära.

När vi pratar om lärarbrist och förutsättningarna för läraryrket vill jag att ni ska komma ihåg att lärarutbildningen är den största utbildningen på våra lärosäten. Det är jättemånga som drömmer om att bli just lärare på olika nivåer i vårt skolsystem. Vår uppgift är att se till att de får förutsättningarna för att utöva sitt yrke.

Jag brukar ofta säga att det jag vill och det jag tror skulle vara viktigt för svensk skola är att vi har skickliga lärare som har tillräckligt med tid med sina elever. Många av de problem som vi ändå, åtminstone på vissa sätt, har en gemensam bild av skulle förebyggas om skickliga lärare hade tillräckligt med tid med sina elever.

Men vad innebär det? Det innebär lärare som har en gedigen grundutbildning med en stark vetenskaplig anknytning. Det innebär att man har kontinuerlig fortbildning och kan utvecklas i sitt läraryrke under lång tid. Det innebär att man ska ha tillräckligt med tid med sina elever. Det betyder att man inte kan ha bara en kurs eller en undervisningsgrupp till flera år på raken. Det kan inte heller vara hur många elever som helst i varje undervisningsgrupp. Man behöver tillräckligt med tid för att kunna se, uppmuntra, stödja och vägleda.

Miljöpartiet har stor tilltro till lärares kompetens och erfarenhet. Vi behöver komma tillbaka till ett samhälle som har stor tillit till skolan och dem som jobbar där. Politikens uppgift är att skapa förutsättningar för en skola där vi kan lita till elevernas nyfikenhet och lärarnas kompetens. Lärarna ska ha förutsättningar och mandat att göra ett bra jobb och att möta varje elev utifrån dess förutsättningar och naturliga lust att lära. Det gäller särskilt när eleven har behov av särskilt stöd. Politikens uppgift är inte att detaljstyra vad som ska hända i klassrummet. Det är att ge skolans medarbetare förutsättningar för att använda sin fulla kompetens.

Det här kräver resurser. Det har vi varit inne på tidigare i debatten. Vi har nu en verklighet med en regering som väljer att låta kommunerna bära det ekonomiska ansvaret för en inflation som grundar sig i först en pandemi och sedan ett krig, som har blottat sårbarheter, till exempel när det gäller energioberoendet i Europa. Det är det som driver på inflationen.

Det är inte lärarlöner som jämfört med andra löner på något magiskt sätt driver på inflationen. Det finns inte skäl för att hålla tillbaka i skolan. Ekonomer som tittade på regeringens och oppositionens budgetar i höstas önskade sig mer reformutrymme och menade på att regeringen inte var försiktig utan snål.

Det finns andra partier, bland annat Miljöpartiet, som faktiskt är beredda att investera i skolan och i välfärden. Ja, Miljöpartiet är också beredda att investera i den hållbara omställningen. Det gör att vi också kan investera i välfärden när vi genom lån investerar i omställningen. Men det är inte inflationsdrivande. Det är något vi behöver göra.

Fru talman! Förskola, grundskola och gymnasium är den självklara arenan för hälsofrämjande och förebyggande arbete, eftersom de flesta unga finns där. Elever som har gått i förskolan och gått ut grundskolan och gymnasiet med tillräckliga kunskaper kommer att ha ett enklare liv än de som inte har gjort det. Samhällets uppgift är att ge förutsättningar för detta. Den som vill bygga ett starkt samhälle investerar i ett utbildningssystem som stärker barn, elever och studenter och ser till att de får de kunskaper de behöver för att ha ett gott liv.

Utöver att säkerställa en likvärdig skola för alla är det nödvändigt att också höja kunskapen i skolan när det gäller att identifiera riskbeteenden och att man samverkar med flera olika aktörer för att stärka det brottsförebyggande arbetet. En skola som verkligen leder till en bra utbildning är brottsförebyggande i sig och förebygger ohälsa.

Regeringen lägger väldigt mycket tid på att prata om sina repressiva åtgärder och vad som ska hända när brott har begåtts. Det är inga konstigheter att brott ska följas av väl avvägda konsekvenser. Det är dock väldigt mycket mer intressant att se till att brott inte händer och att ohälsa inte uppstår. Jag saknar verkligen ett förebyggande och främjande perspektiv i regeringens politik.

Det finns några saker som är centrala. Det handlar bland annat om väl fungerande elevhälsa, som arbetar också förebyggande och inte bara åtgärdande. Det måste de ha möjligheter att göra. Det är deras egentliga uppdrag, men de har inte de möjligheterna. Det är också viktigt att resurserna fördelas efter behov. Vi vill se att man reglerar en basbemanning, så att man vet att man har en elevhälsa att räkna med.

När vi pratar om skolans vikt i fråga om till exempel förebyggande och brottsförebyggande arbete gäller det att komma ihåg att det är genom att vara just en bra skola som ger en bra utbildning som skolan blir en stark skyddsfaktor.

Slutligen vill jag säga något som det inte står så mycket om i betänkandet. Det handlar om elevdemokrati och elevinflytande. Det är viktiga moment. Det finns nämligen några som är verkliga experter på att vara elev i svensk skola: de som är elever. De ska ha rätt till inflytande över sin tillvaro. En levande demokrati kräver delaktighet. Det innebär att undervisning om grundläggande demokratiska värderingar inte är tillräckligt. Man måste också genomföra och bedriva undervisningen på det sättet.

Fru talman! Jag vill att elever ska få mer tid med skickliga lärare. Jag vill att fler elever ska längta till nästa dag i skolan därför att det är kul att vara där, att lära sig och att utvecklas. Jag vill också att fler ska drömma om att bli lärare och vilja arbeta i skolan - Sveriges viktigaste arbetsplats.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 9, som handlar om att visa större tillit till lärarna och professionerna som arbetar i skolan.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 10.)