Migration och asylpolitik

Fru talman! När riksdagen i dag behandlar regeringens skrivelse om migration och asylpolitik kan jag konstatera att en bred majoritet i riksdagen står bakom de grundläggande förutsättningarna inom politikområdet. När Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna nu helhjärtat sluter upp bakom regeringens skrivelse är det en ordentlig positionsförflyttning i förhållande till den hållning som partierna tidigare har intagit. Regeringens skrivelse är ett dokument som beskriver såväl tidigare förd politik, med då gällande majoritetsförhållande, som nuvarande. Jag kan av utskottets beredning konstatera att det på grundläggande områden finns en majoritet bestående av fem av riksdagens partier. Jag som tidigare framhärdat i synen att det finns en bred majoritet för den svenska migrations- och asylpolitiken och då klandrats av tre av regeringsalliansens partier kan konstatera att dessa partier nu gör en helt annan bedömning än för bara ett år sedan. Vän av ordning har säkert skäl att ställa sig frågan om grunderna till denna omsvängning, och jag tror mig kunna se den tydligare än många av dem som har lyssnat till de tre partiernas retorik under tidigare år och debatter eller mött dem utanför riksdagen. Jag har inget emot omsvängningen, jag bara konstaterar. I den debatt om regeringens budget och socialförsäkringsutskottets beredning av utgiftsområdet som vi förde här i riksdagen före jul framförde vi socialdemokrater en viss oro för den beredskap som fanns inom regeringen vad gäller läget i omvärlden och den svenska asylmottagningen. I de prognoser som då redovisades från Migrationsverket framgick att mottagningen skulle öka på ett dramatiskt sätt, från ca 23 000 till ca 40 000 asylsökande. Vi kunde även konstatera att en stor del av dessa utgjordes av ensamkommande barn. Statsrådet Billström framförde då att han och regeringen var hoppfulla när det gällde att hantera situationen och att man noga skulle följa frågan och återkomma till riksdagen med förslag på åtgärder om så ansågs behövligt. Vi kan nu konstatera att regeringen har följt frågan men att de åtgärder som utlovades inte har gett effekter på exempelvis kommunernas kollektiva vilja att ta emot flyktingar. Det råder till exempel stor brist på kommuner som önskar och vill ta emot ensamkommande barn. Av aktuell statistik framgår att kurvan för ensamkommande barn ligger kvar med stigande utveckling. Under årets första fyra månader har 427 barn kommit till Sverige som ensamkommande enligt Migrationsverkets uppgifter. Jag är medveten om att regeringen i vårpropositionen har lagt in ekonomiska incitament samt förstärkning till ansvariga myndigheter, men bedömningen är att detta är i underkant för att kunna skapa den stabilitet som är nödvändig och för att barnen ska ges ett värdigt mottagande. Under våren har jag vid ett antal tillfällen frågat statsrådet om vilka åtgärder som ska vidtas för att möta kommunernas och de ansvariga myndigheternas oro. Svaren har i stort sett uteblivit, men jag har noterat flygbladsutdelning på moderatstämma i Örebro, och jag har också konstaterat en hemställan till riksdagens partier om ett gemensamt brev ut till kommunerna. Behovet av bred uppslutning för detta brev var tydligen inte större än att statsrådet utan att besvara några enkla frågor från oss socialdemokrater kunde sända ut brevet med endast fem partiers underskrift och utan socialdemokratiskt undertecknande. Fru talman! Skrivelsens breda förankring till trots finns det ett antal reservationer från oss socialdemokrater i utskottets behandling. Vi står givetvis bakom dessa men vill för tids vinnande yrka bifall endast till reservationerna 13, 19, 30 och 42. I samband med utredningen om regelsystemet för framtida arbetskraftsinvandring, Kaki, diskuterades frågan om migration i ett bredare perspektiv: Asylrätten kontra arbetskraftsinvandring eller ekonomisk migration som den ibland benämns. Utredningen såg en fara i sammanblandningen av de olika skälen till migration. Man kunde i en förlängning se att skyddsskälen under vissa förutsättningar kunde underordnas eventuella arbetskraftsbehov. Graden av arbetsförhet och inte skyddsskälen skulle kunna bli avgörande för rätten att få stanna i Sverige. En majoritet i utredningen ville av detta skäl klargöra skillnaden. I de uttalanden som regeringen har gjort med anledning av utredningen, och även som det framskymtar i skrivelsen, tycks regeringen göra en annan bedömning än utredningen. Även om jag vet att Kaki nu bereds inom Regeringskansliet så utgör gjorda uttalanden från regeringens sida skäl till att riksdagen bör klargöra att en sammanblandning av asyl och arbetskraftsinvandring kan få som konsekvens att skyddsskäl underordnas andra skäl för uppehållstillstånd. Asylrätten kan undermineras. Vi har såväl under tidigare års debatt om de papperslösas situation som nu efter genomförd process inför den nya instans- och processordningen kunnat konstatera att många människor, som fortfarande befinner sig i landet som papperslösa eller i asylprocessen, utnyttjas av oseriösa arbetsgivare. Som riksdagsledamot får jag ofta signaler om personer som arbetar under vidriga förhållanden men som inte vågar reagera eller agera på grund av sin utsatthet och beroendeställning till arbetsgivaren. Regeringen och samhället i stort har ett ansvar att tillse att det regelsystem som finns på arbetsmarknaden följs. Oseriösa arbetsgivare måste därför hindras att utnyttja arbetskraft på det sätt som i dag sker vad gäller människor i stor utsatthet. Precis som i det övriga samhället kan vi se att kvinnor i asylprocessen löper risk att behandlas annorlunda än män. För att undvika att kvinnor diskrimineras eller behandlas annorlunda på annat sätt är det av stor vikt att det inom Migrationsverket ges utbildning om jämställdhet men också utbildning med särskild inriktning på barn. Utbildning sker i viss utsträckning men behöver enligt flera källor utvecklas och kompletteras med vidareutbildning på olika områden. Vi har här i riksdagen under morgonen kunnat ta del av problematiken. Som jag tidigare har anfört beräknas antalet asylsökande till Sverige uppgå till ca 40 000 personer per år de kommande åren. Situationen styrs av den oro som finns på många ställen i världen, men kanske speciellt av kriget i Irak. Under tiden den 1 januari till den 22 april var antalet asylsökande 11 444 av vilka mer än hälften kom från Irak. Mottagandet i landet och landets kommuner är en komplicerad men också mycket viktig fråga vad gäller ett värdigt mottagande. Signalerna från landets kommuner har under året varit oroande. Det gäller inte minst den mycket ojämna fördelningen av mottagande som finns mellan landets kommuner. På detta område krävs såväl politiska signalsystem som ekonomiska resurser. Regeringen har i den ekonomiska vårpropositionen signalerat om ytterligare resurser. Det är dock viktigt att dessa resurser följs upp och att kommunerna ges förutsättningar för ett värdigt mottagande i de olika led som finns inom politikområdet. De åtgärder som regeringen har vidtagit vad gäller nedläggning av Integrationsverket och överförande av den verksamheten på Migrationsverket, länsstyrelserna och kommunerna har till dags datum endast skapat frågetecken och viss frustration bland personal inom området. För att skapa ett mottagande av bra kvalitet krävs därför resurser samt en ansvarsfull fördelning av mottagandet mellan landets kommuner. Fru talman! Situationen i världen är mycket oroväckande, trots positivare signaler från bland annat UNHCR i dag än för ett antal år sedan. Krig och förföljelser av människor skapar skyddsbehov för många människor. Jag är glad att vi i Sverige och Sveriges riksdag har en så pass stor samsyn kring de stora dragen i migrations- och asylpolitiken. Jag oroas dock av de strömningar av intolerans och inhumanitet som skymtade fram under föregående års valrörelse. Det är en strömning som vi socialdemokrater varnade för och som riksdagens partier bör ha ett förhållningssätt till. Stora svängningar inom politikområdet skapar lätt oro ute i samhället. Jag är glad att vi nu kan samla en så bred majoritet bakom skrivelsens huvuddelar och att kyrkor och föreningsliv enligt uttalanden vill sluta upp kring en human migrations- och flyktingpolitik och ett värdigt mottagande och integrationsarbete. Riksdagens tidigare uttalanden inom detta område tycks ha gett resultat. Nu krävs kanske kraft i uttalanden från regering och riksdag kring en nationell solidarisk fördelning av ansvaret inom hela politikområdet.

Fru talman! Många miljoner människor befinner sig i dag på flykt undan krig, förföljelse, tortyr, utsatthet och trakasserier. I många av de krishärdar som människor tvingas fly ifrån används svenska vapen. Detta, om något, torde stämma till eftertanke. Människor flyr i dag från Irak. Flera miljoner människor befinner sig på flykt undan den folkrättsvidriga ockupation som USA och dess allierade genomför med passivt stöd av den svenska sittande regeringen. Människor flyr från Afghanistan och den ockupation som där också skedde och inleddes i strid mot folkrätten. Människor flyr från Libanon och Somalia - två andra platser där USA:s anspråk på världsherravälde har gjort sig gällande och där man har tagit sig rätten att tillsätta och avsätta regeringar efter eget behag. Människor flyr från förtryckets Etiopien. Det är ett land där den politiska demokratin i praktiken är avskaffad. Oppositionella fängslas och politiska ledare fråntas sina möjligheter att agera och kritisera den sittande regimen. Människor flyr från Bangladesh. Människor flyr från Eritrea. Människor flyr från många latinamerikanska länder där olika statsapparater har utsatt dem för en förföljelse och ett förtryck som de inte kan leva med. Jag tror att den bakgrunden är värd att ta med sig när vi i dag diskuterar migrations- och asylpolitik. Svaret på utmaningen borde bli en rättvisare världsordning, att utjämna de ekonomiska motsättningar och klyftor som finns i världen, att avskriva de skulder som de fattigaste länderna har till Sverige och andra länder. Svaret borde bli kamp mot militarismen och att verka för nedrustning, att i praktiken - inte bara i retoriken - avbryta den svenska vapenexporten till krigförande länder som i dag är ganska omfattande. Svaret borde dessutom vara att välkomna dem som tvingas fly från sina hemländer, att välkomna dem till Sverige så att de kan få sin konventionsstadgade rätt att söka skydd undan förföljelse tillgodosedd. Svaret är än så länge i allt väsentligt ett annat. Svaret är fortsatt ockupation. Svaret är krig och fortsatt vapenexport - i det sista fallet också från Sveriges sida, i de två första med passivt stöd från Sverige. Svaret är stängda gränser. De lagliga möjligheterna att utifrån söka sig in i EU eller Sverige för att få asyl är i dag i det närmaste obefintliga. Människor tvingas i stället att ta sig till EU och Sverige på olagliga vägar hänvisade till människosmugglare som ibland profiterar på deras utsatthet. Man bygger just nu murarna runt "Fästning Europa" högre och högre. Medan vi pratar tillsätter man snabbinsatsstyrkor inom EU. De kallas faktiskt snabbinsatsstyrkor. De ska kunna skickas till den del av den europeiska unionen där människor för tillfället har hittat en liten glugg att göra det som man har konventionsstadgad rätt att göra, nämligen söka sig till ett annat land och få skydd undan förföljelse. Man upprättar kommandocentraler - de kallas faktiskt kommandocentraler - för att omöjliggöra att flyktingkonventionen fungerar i praktiken. När vi borde se en utveckling mot en rättvisare världsordning, ett välkomnande av människor som tvingas fly och fler lagliga vägar in i EU ser vi alltför mycket av det motsatta. Det är självfallet politiska frågor. Omfattande politiska förändringar är nödvändiga. Vi har sett politiska förändringar till det bättre de senaste åren. Missförstå mig inte. Det pågår alltså en dragkamp mellan dem av oss som vill utöka rätten till asyl och få den att komma åtminstone i någon överensstämmelse med internationella konventioner och dem som i allt väsentligt svarar på utmaningen med högre murar och restriktivare regler och praxis. Ett exempel på en sådan positiv förändring är den tillfälliga asyllagen som för en tid sedan gav tusentals människor möjlighet att stanna i Sverige permanent som annars hade varit förvisade till ett liv i ovisshet i Sverige eller riskerade att sändas tillbaka. Inte för alla - jag återkommer till det - men för dem som fick stanna var det en möjlighet att börja bygga ett bättre liv. Nedläggningen av Utlänningsnämnden, en ny mer rättssäker instans- och processordning är ett annat sådant positivt exempel. Det saknas inte kritik från vår sida mot hur den nya instans- och processordningen fungerar. Vi är oroliga över utfallen i olika delar av landet. Vi är oroliga för att sekretessen fortfarande inte är löst i en del avseenden. Vi är oroliga för att man inte tillräckligt väl tar hänsyn till UNHCR:s riktlinjer när man fattar beslut, till exempel i fråga om flyktingar från Irak. Det är ändå positiva förändringar. Man måste kunna se det för att inse att en politisk förändring är möjlig och för att se den dragkamp som pågår. I detta betänkande lägger vi fram förslag på en mängd olika områden. Jag tror att jag räknade till 49 reservationer. Vi är ensamma eller tillsammans med andra partier medskyldiga eller medansvariga för 34 av dem. Det ska inte ses som en allmän vilja att vara i opposition. Det finns inget egenvärde i detta. Vi är gärna med och påverkar betydligt mer än vad vi gör i dag. Detta ska i stället ses som ett exempel på att vi på en rad olika punkter inser att en politisk förändring är nödvändig. Det handlar om många olika saker. Det handlar om att Dublinkonventionen inte borde användas på det sätt som görs. Det handlar om att Sverige borde begära omförhandlingar av det som kallas för transportörsansvar. Det handlar om att man borde få arbeta under hela asyltiden och att man borde få svenskundervisning under hela den tid som man befinner sig i Sverige. Hur kan det vara en börda att kunna ett språk, även om man sedan reser tillbaka? Jag vill särskilt lyfta fram ett par frågor. Den första gäller uppehållstillstånd för papperslösa. Som tidigare talare nämnde utnyttjas i dag människor som befinner sig i Sverige utan papper hänsynslöst. Det stämmer att de tvingas leva i en skuggtillvaro där de inte får sina mänskliga rättigheter tillgodosedda och inte får sina rättigheter på arbetsmarknaden tillgodosedda. Vi är tillsammans med Socialdemokraterna, överraskande nog kanske, överens om att man borde se till att människor som är papperslösa får bättre möjligheter att agera gentemot arbetsgivare som utnyttjar dem. Men den logiken fungerar ju bara om man samtidigt är beredd att agera för att dessa människor också ska få tillstånd att stanna här. För vem är beredd att använda sig av möjligheten att vittna mot en arbetsgivare som man är tvungen att ha som arbetsgivare om man sedan inte anses ha rätt att stanna i Sverige? Där tycker jag till och med, om jag ska vara helt ärlig, att det ligger lite grann i majoritetens argumentation på den punkten att det enda logiska här är att agera både för ett stärkt skydd gentemot arbetsgivare som utnyttjar människor som är papperslösa och för människors möjlighet att permanent få stanna i Sverige. Som jag sade gav den tillfälliga lagen tusentals människor möjlighet att stanna. Men den innebar också att tusentals människors rättmätiga krav på att få möjlighet att bygga en framtid här avvisades. Jag har träffat människor som har levt här i fyra, fem, sex, åtta eller tolv år och som kallas ensamstående därför att de inte har barn i Sverige, utan de kanske har barn i hemlandet, som om det skulle vara lättare att i tio-tolv år leva i Sverige och inte ens få se eller träffa sina barn. För rätten att börja bygga en framtid här är det därför nödvändigt med en politisk förändring, och jag yrkar därför bifall till reservation 18 under punkt 15. Det är dags nu att inse konsekvenserna till fullo av den tidigare rättsosäkra ordningen och ge papper till dem som behöver det. Fru talman! Jag skulle vilja försöka, även om det inte är lätt för mig, jag erkänner det, så att säga lyfta mig lite grann från den partipolitiska diskussionen. Jag är för en del av kammarens ledamöter känd för att vara en person som ofta partipolitiserar och försöker få fram motsättningar. Jag tror att det är nödvändigt för en god politisk debatt. Men i minst ett avseende i detta betänkande borde vi kunna leta efter en möjlighet att agera samfällt. Det handlar om de regler som i dag gäller för möjligheten att återförenas med eller att få leva tillsammans med den person som man älskar. Jag har under de senaste månaderna stött på fall där människor som har varit samlevande och i vissa fall gifta med personer från Azerbajdzjan, Etiopien, Angola eller Colombia har fått beskedet att man tror på deras beskrivning av att deras förhållande är genuint och äkta. Men man säger att för att deras partner ska få stanna här i Sverige måste vederbörande åka tillbaka till hemlandet för att ansöka om att få komma tillbaka till Sverige och få möjlighet att leva med sin partner, detta trots att det i flera av dessa fall, som knappast är okända för kammarens ledamöter, finns risk för att de personer som reser tillbaka utsätts för förföljelse och andra former av trakasserier. Jag skulle vilja vädja till kammarens ledamöter att noggrant läsa reservation 11 under punkt 10, som jag härmed yrkar bifall till. Den reservationen skulle nämligen ge oss en möjlighet att låta det vara gällande som egentligen i praktiken är bestämt. Det finns ju ett undantag i dag i lagstiftningen som medger att om det finns särskilda skäl ska man inte behöva åka tillbaka till hemlandet för att söka. Men uppenbarligen behövs det ett beslut från denna kammare för att det också ska börja gälla i verkligheten. Fru talman! Vi fick av Göte Wahlström en beskrivning av hur de politiska positionsförflyttningarna sker. Göte Wahlström välkomnade att det skedde en förändring. Och det kan jag förstå därför att det i stor utsträckning är en positionsförändring som närmar sig den som Socialdemokraterna tillsammans med Moderaterna tidigare har stått för, det som fler partier än vi tidigare har kallat en inhuman och rättsosäker asylprocess och flyktingpolitik. Samtidigt kan man möjligen notera att Göte Wahlström använder en stor del av sitt eget anförande till att stödja förslag som vi gemensamt med Socialdemokraterna faktiskt har kommit fram till. Så också där sker det väl en liten positionsförändring. Om det sedan bara är därför att Socialdemokraterna för tillfället är i opposition återstår att se. Jag har sagt det tidigare, och jag säger det igen, nämligen att om det ska ske en positionsförändring från socialdemokratin i svensk flyktingpolitik vill jag se den bekräftad i voteringar i kammaren eftersom det är det som spelar roll. Då kommer jag att välkomna den eftersom den hade varit väldigt välkommen. Jag ska säga något om de andra partierna. För ett år sedan hade kammaren en liknande debatt som denna. Då röstade samtliga borgerliga partier för att Dublinkonventionen inte skulle användas så restriktivt som i dag. Nu har samtliga borgerliga partier ändrat uppfattning och har ingen kritik mot Dublinförordningen. Varför har ni bytt uppfattning? För ett år sedan i samma debatt krävde Kristdemokraterna, Folkpartiet och Centern att begreppet synnerligen ömmande omständigheter, som finns i lagstiftningen, skulle ändras till särskilt ömmande omständigheter. Vi står bakom ett sådant förslag i dag, varför gör inte ni det? Vad är det som har hänt under detta år som gör att ni nu har övergett en uppfattning som var så självklar för ett år sedan? För ett år sedan tyckte både Kristdemokraterna och Centerpartiet att förvar skulle användas mycket mer restriktivt och att det måste finnas en tidsgräns för hur länge man får sitta i förvar. Jag måste fråga Kristdemokraterna och Centerpartiet: Varför stöder ni inte detta förslag i dag? Det ligger ju här på kammarens bord. Det går utmärkt att stödja det förslag som ni för ett år sedan tyckte var ett utmärkt förslag. Samma partier, Kristdemokraterna och Centerpartiet, tyckte för ett år sedan i motsvarande debatt som den som vi har i dag att asylvisering var en alldeles utmärkt idé, alltså att man skulle kunna söka ett visum för att kunna söka asyl och att man skulle öppna en laglig väg in i EU och Sverige för att söka asyl. Min avslutande fråga är: Vad har hänt under detta år som gör att Kristdemokraterna och Centerpartiet har övergett denna uppfattning? Det kan väl ändå inte vara så enkelt, fru talman, som att man nu ingår i regeringen?

Fru talman! När vi i Europa talar om migration talar vi för det mesta i termer av att migrationen är ett problem. Vi utgår från vårt perspektiv och våra behov i stället för de flyendes verklighet. Och vårt behov handlar, som alla i Sverige vet, om en reglerad invandring. Det har upprepats många gånger ifrån den här talarstolen. Vi stänger våra gränser mer och mer. Vi inför visum för fler länder. Vi hittar på regler för att göra det svårare för människor att stanna här. Och vi överlämnar åt EU att harmonisera asyl- och invandringspolitiken. I diskussionerna i EU läggs stort fokus på migrationsströmmarna från Afrika och hur man ska hindra människor från att ta sig in i Europa längs kusterna i söder. Och visst räddar den här gemensamma kustbevakningen, Frontex, liv. Men det är inte dess huvudsyfte. För några veckor sedan berättade jag för migrationsministern att jag skulle åka ned till Kanarieöarna och hjälpa de gröna där i valrörelsen. Jag skulle också försöka träffa Frontex. Nu kunde jag inte träffa Frontex, men däremot hamnade jag mitt i en händelse med 99 senegaleser som kom till kusten på Gran Canaria. Man tror i alla fall att det var senegaleser, och det var vad dessa människor själva sade till mig när jag fick lov att intervjua några av dem. De kom med Röda Korsets fartyg som hade tipsats av Frontex spaningsflyg. Efter att Frontex har tipsat tar Röda Korset och den nationella polisen över. På nolltid riggar man upp en stor mottagning med tält och mycket annat i hamnen, och alltihop går väldigt snabbt och smärtfritt. Röda Korset har en sjukhusbåt som hämtar upp ute på havet. I det här fallet togs ett fyrtiotal personer till sjukhus på grund av uttorkning. 22 var barn, varav ett bara sex år. Jag fick möjlighet att prata med både polisen och flyktingar på plats, det vill säga dem som inte snabbt tagits till sjukhus. Jag frågade polischefen om Frontex insatser är till nytta. Hans svar var att de ju kommer i alla fall. Hans utgångspunkt var alltså att Frontex är till för att stoppa inflödet och inte för att rädda liv, som vissa andra menar är ett viktigt syfte. Men det är inte så konstigt att folk kommer i alla fall. Vi i Europa har under många sekler exploaterat Afrika och dess resurser, både under kolonialismen och därefter. Det handlar inte minst om EU med de orättvisa handelsavtal som är mer till nytta för européerna än för afrikanerna. Vi köper till exempel rätten att fiska i deras vatten. Utanför Senegals kust, där vi alltså tror att de här människorna kommer från, drar en europeisk trålare upp lika mycket fisk på en dag som det traditionella kustnära fisket drar upp på ett helt år. Det traditionella fisket ger också arbetstillfällen för människor i Senegal i flera led. Vår jordbrukspolitik slår ut det afrikanska jordbruket, och vår förbränning av fossila bränslen förstör deras möjligheter att bruka sin jord, eftersom klimatet blir allt varmare och torrare. Klimatpåverkan är en realitet i Afrika redan nu. Sammantaget är det vi i den rika världen som bär skulden till den tragedi som utspelar sig längs de afrikanska kusterna. Därför har vi också ett väldigt stort ansvar att i stället för att stänga våra gränser söka fler reella lösningar. Det måste ske genom olika former av bistånd, där laglig migration är ett av sätten, men också genom rättvisa handelsvillkor. Detta är oerhört viktigt för att komma till rätta med situationen. Vi måste ju i första hand göra det möjligt för människor att förverkliga sina drömmar om ett bättre liv i sina hemländer. Kalle var inne på konflikter i världen som till exempel leder till att vi har en väldigt stor flyktingström från Irak till Sverige. Detta är en annan del av det problem som vi har i världen i dag, där väst hela tiden är inblandat. När jag pratade med journalister i Spanien om Frontex trodde de att nu kommer den här svenska ledamoten snabbt att åka hem till Sverige och tala om att det behövs mer pengar till Frontex för att hjälpa till att stoppa inflödet. Men det var inte den bilden jag gav. Jag gav dem i stället den bild jag också ger till er, nämligen att det faktiskt är vi som bär skulden till det som händer. Därför har vi också ett stort ansvar för att rätta till situationen i hemländerna i stället för att göra tvärsom och bara stänga till. Journalisterna kände för övrigt knappt till att det kommer flyktingar hit från Irak. Vi har långt kvar till en rättvis värld. Under tiden kommer det att komma både politiska och ekonomiska flyktingar till Europa, och de som kommer hit ska naturligtvis bli väl bemötta, oavsett vad skälet till deras flykt är. Väl bemötta blir också de allra flesta i Sverige fram till att avslagsbeslutet kommer. Det är då skräcken, mardrömmarna och tankarna på att stanna kvar ändå kommer. Man lever hellre gömd i Sverige än åker tillbaka till krig, misär och förföljelse. Förmodligen skulle vi alla ha gjort detsamma om vi hade varit i deras situation. Att gömma sig är nämligen ett väldigt svårt beslut. Det är en oerhörd psykisk påfrestning, och det leder till väldigt många trauman. I dag lever ett okänt antal tusen personer här utan papper. En del av dem har tillfälliga sådana, men de flesta är helt utan. De sökte enligt den tillfälliga lagen men till och med barnfamiljer fick ibland avslag. De lever här nu, de konsumerar, de betalar hyra, de jobbar vitt eller svart, de har barn i skolan etcetera. De är en del av vårt samhälle och bidrar till samhällsekonomin precis som alla vi andra. Det vore intressant att räkna på vad det skulle kosta samhället om de försvann härifrån och inte längre fanns här som konsumenter. Så gjorde man faktiskt i Spanien, och man kom fram till att den totala samhällsvinsten var 4 miljarder euro. När man regulariserade 800 000 personer i Spanien blev det också en ren vinst för staten, eftersom dessa personer började betala skatt. Det borde inte vara så svårt att göra detsamma här i Sverige. Vad är det vi väntar på? Varför inte låta dem som är här nu och som har fått sina ärenden prövade enligt den gamla utlänningslagen stanna? Det skulle i längden kanske till och med kosta mindre eftersom vi då avlastar Migrationsverket i arbetet med framtida ärenden. Vi kommer ju att få så pass många nya flyktingar som Migrationsverket behöver jobba med. Det har gjorts olika beräkningar av vad en sådan legalisering - amnesti tycker jag är fel ord - skulle kosta, men dessa beräkningar tar endast fasta på kostnaderna och inte ett dugg på vilka besparingar eller intäktsökningar det faktiskt kan innebära. Jag vill därför yrka bifall till reservation 18 som skulle leda till en tillfällig lag som kan ge de papperslösa uppehållstillstånd nu. I betänkandet aviseras ett lagförslag om lagliga möjligheter att komma till Sverige för att få arbetstillstånd här. Det ser vi fram emot, och vi hoppas att lagförslaget också kommer att innehålla bestämmelser som gör det möjligt att söka arbets- och uppehållstillståndet här i Sverige utan att behöva åka hem emellan, detta särskilt med tanke på att många lever gömda här, eftersom de uppenbarligen inte kan resa hem igen. Det är väldigt svårt för dem att vänta till nästa år, eftersom de måste lyckas hålla sig undan gränspoliserna som ju på vissa håll i landet är väldigt metodiska och jobbar mycket aktivt för att skicka hem folk. Jag tycker inte att det borde vara tillåtet för polisen att hämta människor direkt utanför sjukhus, skolor, mödravårdscentraler etcetera och skicka i väg dem utan att de ens hinner hämta sina mediciner, sina pass eller andra personliga tillhörigheter. Ibland hinner de inte ens säga adjö. Så sker i dag. Man får alltså inte ens åka hem och hämta sina saker. Detta händer alltför ofta. Det är en oerhörd brist på respekt för de individer som avvisas. Det är inte brottslingar som vi har att göra med och som ska utvisas av någon anledning, utan det är flyktingar. Med tanke på att alla de som nu befinner sig här utan papper kommer att kunna söka uppehållstillstånd och arbetstillstånd någon gång i en inte alltför avlägsen framtid, föreslår vi ett moratorium för avvisningar tills den nya lagen träder i kraft. Vi tycker att det vore ett slöseri med resurser att skicka i väg människor som redan befunnit sig i vårt land i många år, som kan språket och kulturen och som redan hunnit integrera sig i det svenska samhället. Jag yrkar därför också bifall till reservation 20. En annan grupp som har hamnat i knipa är, precis som Kalle tog upp tidigare, anhöriga. Enligt lagstiftningen har vissa anhöriga till personer boende i Sverige rätt att få uppehållstillstånd här i landet. Men huvudregeln är att man ska söka hemifrån. Det kan i och för sig vara okej, men regeln får inte tolkas så in absurdum att man aldrig använder sig av de bestämmelser i förarbetena som innebär att man faktiskt i vissa fall har rätt att söka från Sverige. Det kan till exempel handla om att det inte finns någon svensk beskickning i hemlandet eller att det inte anses skäligt att man ska åka hem om man ändå kommer att få tillståndet om man söker i Sverige. Om en person som ansöker tidigare har sökt asyl i landet verkar det som om Migrationsverket utgår från att det handlar om ett skenäktenskap. Det verkar som om en asylsökande inte förväntas förälska sig, gifta sig, skaffa barn etcetera med någon här i landet, och det är ju konstigt. Jag ställde en fråga till migrationsministern om det här i vintras. Svaret jag fick var att det är Migrationsverket som har bevisbördan för att det är ett skenäktenskap och inte tvärtom, att ett beslut går att överklaga och att det då är upp till domstolen att ta ställning. Nu har jag två fall på gång som har behandlats olika av Migrationsverket. I det ena fallet har Migrationsverket fattat ett beslut som inte går att överklaga. Mannen i fråga måste åka till Iran för att därifrån söka uppehållstillstånd i Sverige. Hur lätt är det för en före detta asylsökande att först bli insläppt i Iran och sedan bli utsläppt igen? Ett annat fall var det jag tog upp i interpellationen som referensärende. Paret i fråga gjorde allt det som migrationsministern sade, men nu har ändå ett slutligt beslut kommit som innebär att kvinnan i fråga måste åka tillbaka till Azerbajdzjan, där det inte finns någon ambassad, där hennes före detta man väntar på att få chansen att ta död på henne och där myndigheterna inte kommer att ge henne det skydd hon behöver. Dessutom vill Migrationsverket skicka i väg henne utan pass och i stället med någon dokumentation som Migrationsverket utfärdar. Det innebär också att hon inte helt obemärkt kan ta sig in i landet. Hennes svenske man kämpar med näbbar och klor för att hon ska få göra sin ansökan i Sverige och få uppehållstillstånd. Det finns ingen anledning till att det inte skulle gå, för lagstiftningen tillåter det. Hon har inget pass. Vad ska de göra nu? Det här är en fråga som måste få en snar lösning. Utgångspunkten ska inte vara att det handlar om skenäktenskap när två människor gifter sig eller flyttar ihop. Migrationsverket har bevisbördan i teorin, men i praktiken är det fortfarande den enskilde som blir tvungen att leda sin kärlek i bevis. Jag yrkar därför bifall till reservation 11. Miljöpartiet har under många år drivit kravet att handläggningstiderna ska kortas och att man ska få uppehållstillstånd automatiskt om ärendet inte har avgjorts inom ett år - när det gäller barn inom sex månader. Det har blivit mycket bättre än tidigare, men det är fortfarande alltför många som får vänta alldeles för länge. Därför yrkar jag också bifall till reservation 17.

Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna. Jag vill börja med att uttala att den nuvarande regeringen och alliansen på många områden står för en mycket human människosyn i ett brett perspektiv. Det gäller att man har rätt att lära sig någonting när man går i skolan. Det gäller att man har rätt till trygghet på gator och torg och i hemmet, att man har rätt till ett värdigt omhändertagande när man blir gammal, att man har rätt till god vård i rätt tid och att man har rätt till asyl. Jag ska nu uppehålla mig vid målen inom migrationsområdet. Det första målet är att värna asylrätten. Det naturliga är att en människa som är på flykt på grund av ras, nationalitet eller sexuell läggning ska ha rätten att få en fristad i Sverige. Också om det finns välgrundad fruktan för tortyr och kroppsstraff ska den möjligheten finnas. Den sista, synnerligen ömmande delen gäller hälsa alternativt koppling till Sverige. Ni kanske undrar varför jag håller på och pratar om det här. Vi vet ju detta. Vi kan rabbla det i sängen när vi vaknar mitt i natten. Men det får aldrig bli så självklart att vi glömmer bort det. Det tål att upprepas gång på gång, inte minst i dessa tider när mörka krafter mobiliserar sig. De övriga tre målen stöder i olika grad asylrätten. Det andra målet, reglerad invandring, är till för att vi ska kunna hitta dem som mest behöver vårt skydd och att de ska få det. Naturligtvis finns också skyddsaspekten att vi som lever i Sverige ska ha viss koll på vad det är för människor som inte har så goda syften med att komma in i landet. Men det handlar inte bara om att ge asyl och skydd, utan också om att se till att människor har möjlighet att få ett bra liv i Sverige. Om de inte uppfyller kraven utan behöver lämna oss ska de få hjälp med detta. Jag går in på ett litet sidospår. Jag vill nämna vikten av att man försöker stödja många av de här människorna i deras hemländer, så att de inte ska behöva fly. Därför är det viktigt att man kopplar ihop olika politikområden och sätter fokus på det internationella samarbetet med EU och FN. En reglerad invandring ska kännetecknas av humanism, rättssäkerhet och effektiv handläggning. Det kommer ett antal översyner som tittar på detta. Reglerad invandring är till för att sortera in, inte att sortera ut. På det sättet stöder en reglerad invandring värnandet av asylrätten. Det tredje målet är arbetskraftsinvandringen. Det faktum att människor vill förverkliga sina drömmar och få ett bättre liv och deras kreativitet är det som för världen framåt. Men detta har också en annan dimension, nämligen att klyftor i världen utjämnas och minskas. Vi vet att de människor som arbetar utanför sina hemländer skickar pengar tillbaka till en sammanlagd summa som är dubbelt så stor som det nationellt samlade biståndet. Jag tror att migrationspolitiken, och även integrationen, vinner på om den av oss som bor här i landet uppfattas som tydlig, klar och transparent. Det är därför jag tycker att vi ska öppna en dörr till. Vi ska låta asyldörren vara fredad från dem som vill komma hit för att arbeta. Det är naturligtvis en fördel ur handläggningssynpunkt; det handlar om hur vi fördelar våra resurser. Det innebär en tydlighet gentemot de sökande och dem som arbetar med detta. Men det viktigaste tror jag är att det är en start på en bra integration. Människor vet varför en viss person kommit hit. Om man renodlar det på det här sättet menar jag att det också stöder asylrätten. Det fjärde målet är ökad harmonisering av asyl- och migrationspolitiken inom EU. Jag vill ändå hävda att EU i huvudsak är en human aktör. Vi behöver sådana i den globala världen. Jag tror att EU i olika frågor faktiskt gör skillnad. Den skillnaden kan minska människors behov att lämna sitt land. Vi utjämnar flyktingströmmarna för de olika medlemsländerna på ett sätt som gör att man får ett bra flöde och väl fungerande asylsystem. Jag tror också att samarbetet ökar totalkapaciteten att ta hand om asylsökande inom hela EU. På så sätt stöder även harmoniseringen asylrätten. Migrationsskrivelsen är, som åtminstone Göte Wahlström nämnde, en historiebeskrivning. "Historia" är grekiska och betyder "att lära". Därför ska man läsa den nogsamt. Jag har haft ett händelserikt år inom området, minst sagt. Den tillfälliga lagen upphörde, till glädje för vissa och sorg för andra, som någon sade. Den gav en väldig påfrestning på systemet och Migrationsverket. Vi har infört en ny instans- och processordning, där ledorden är "två parter" och "muntlighet". En utvärdering är på gång, men enligt de signaler vi har fått genom de kontakter som jag tror att många av oss har haft verkar det som att trovärdigheten för asylsystemet har ökat markant. Vi införde ett nytt mål, att vi ska sträva efter att öka möjligheterna till arbetskraftsinvandring. Propositionen är under utarbetande, har vi förstått, och kommer när den är väl förankrad. Vi fortsätter Europas samarbete och samtal med ursprungsländerna för att ge stöd där de behöver det, men också för att människor i de fall då de måste lämna vårt land kan göra det under vettiga och säkra former. Vi har fått en ny lag vad gäller ensamkommande barn, en lag som jag tycker verkar bra. Den delar på uppgifterna. Kommunerna är bra på omhändertagande, och det ansvaret har de enligt lagen. Staten sysslar med prövningen och har det ekonomiska ansvaret. Jag tror också att kommunerna ska göra detta frivilligt. Då blir det bäst för de ensamkommande barnen. Det vill jag markera väldigt tydligt. Fru talman! Jag vill än en gång yrka bifall till förslaget i betänkandet.

Fru talman! Låt mig inleda med att säga att mycket till uttryckssättet, till språkbruket och till retoriken är lätt att instämma i. Problemet under de senaste åren har väl egentligen inte varit hur man beskriver den svenska politiken på det här området. Beskrivningarna har i allt väsentligt varit ganska positiva. Vi ska ha en human politik, vi ska värna asylrätten och så vidare, som det står i de migrationspolitiska målen. Problemet har varit hur verkligheten bakom dessa ord har sett ut och fortfarande ser ut. Att säga att man värnar asylrätten samtidigt som människor sänds tillbaka till förtryckets Iran, till det ockuperade Irak, till Libanon och till alla de länder där människor i dag faktiskt riskerar fortsatt förföljelse är att tömma orden på allt väsentligt innehåll. Den första frågan är: Är det inte dags nu för retorik och praktik att bli mer samstämmiga? Jag skulle förstås helst se att det var politiken som förändrades så att retoriken var det som gällde. Men om man nu inte är beredd att göra de politiska förändringar som vi har lämnat förslag till här eller andra som går i den riktningen i alla fall - borde man i så fall inte från Moderaternas sida fundera över att beskriva verkligheten såsom den faktiskt ser ut? Jag vill ställa en fråga till Mikael Cederbratt när jag har chansen. Vad vill du göra för att de papperslösa som befinner sig här i Sverige i dag, som verkar och lever bland oss, ska få en möjlighet till ett bättre liv och en möjlighet att stanna i Sverige? Vilka konkreta åtgärder och förslag har du? Det var en första fråga. Jag återkommer med en till i mitt andra inlägg. Det vore bra om kammaren kunde få ett konkret svar. Det är många som undrar. Min förhoppning är att du då inte bara hänvisar till möjligheten att man någon gång i framtiden eventuellt får stanna om man arbetar. Frågan gäller också dem som inte har möjlighet att arbeta.

Fru talman! De här orden, som jag säger, och som Kalle Larsson till stora delar tycker låter bra - vilket beror på att de är bra - måste ändå upprepas. Vi måste upprepa detta, inte minst i dessa tider när det finns andra sanningar som försöker tränga sig på. När du talar om att skicka tillbaka måste man sätta in det i ett perspektiv där vi har en lagstiftning. Vi har ett migrationsverk som tittar på och bereder ärendet och fattar ett beslut. Vi har möjligheter till överklagan och en hantering med den nya instans- och processordningen i domstol. Det är i alla fall ett stort, stort steg för att faktiskt se till att man inte skickar någon fel - om jag får uttrycka mig på det sättet. Det finns många dimensioner när det gäller de papperslösa. Nu har man sagt att en viss sak gäller för att få laglig rätt att vara i landet. För att det systemet ska vara trovärdigt måste de som inte har uppfyllt de kriterierna lämna landet, först och främst frivilligt - för så står det. Men annars får de tas ut genom att man använder sig av Migrationsverket, polisen eller något annat. Det finns en trovärdighetsfråga här. Man kan inte säga att vi har de här reglerna och de här lagarna om det samtidigt finns folk som inte uppfyller kraven och ändå får stanna kvar. Regeringen försöker i vårpropositionen att göra lämnandet lättare bland annat genom ekonomiskt bistånd. Vi för också en diskussion om det här med ursprungsländerna, som jag nämnde förut. Det handlar om att underlätta för människor att komma dit där de ska vara. Vi har också utredningen Kaki som bereds inom Regeringskansliet. Hur remissrundan och propositionen blir vet jag inte i dagsläget.

Fru talman! Låt mig börja med att ställa en annan fråga. Den rör de personer som i dag försöker få möjlighet att stanna i Sverige och som är sammanboende eller gifta med en person som redan bor här. Jag nämnde i mitt exempel att jag har träffat personer som har partner från Azerbajdzjan, Etiopien, Colombia och Angola. De hänvisas i dag till att återvända till sitt gamla hemland för att därifrån söka en möjlighet att komma tillbaka till Sverige och leva med den de älskar. I dag har Mikael Cederbratt och alla andra här i kammaren möjlighet att med en enkel knapptryckning förändra den situationen. Varför har ni hittills motsatt er det? Varför anser ni att man till höga kostnader och med risk för förföljelse ska fortsätta att återvända till sitt gamla hemland när det i många fall är uppenbart att de här personerna kommer att få stanna? Jag går nu över till situationen för de papperslösa. Vi har nu en rättssäker ordning. Vi kan tänka oss att man hade fattat beslut i alla de ärenden som vi här hänvisar till i den ordningen och att de hade avgjorts i den nuvarande instans- och processordningen med migrationsverk och sedan möjlighet till överklagande till domstolar därefter i överdomstolen. Då hade jag möjligen begripit Mikael Cederbratts argumentation. Då hade man kunnat hänvisa till att de här personerna har fått sina ärenden prövade. Men det är inte det som vi talar om här. Vi talar om de personer som har fått sina ärenden prövade enligt den gamla ordningen. Både enligt Mikael Cederbratts parti, mitt parti och alla andra partier här i kammaren var det en rättsosäker ordning. Det är där de här personerna har fått sina ärenden prövade. En del av dem har fått det i en andra omgång enligt en tillfällig lag, men bara hos Migrationsverket - icke hos domstolar. Jag tycker att Mikael Cederbratt måste svara med någonting utöver att bara säga att om man har fått sin sak prövad och det har befunnits att man inte ska vara här så ska man åka hem. Vill man inte åka hem så skickar vi polisen på folk. Så säger Mikael Cederbratt.

Fru talman! Jag ska kort kommentera det här med anhöriga. Vi för här en diskussion utifrån ett lagstiftandeperspektiv. Grundregeln är att man ska söka från hemlandet eller i alla fall utanför Sverige och ha detta klart innan man kommer till gränsen. Det finns undantag, och jag kan inte kommentera enskilda fall, även om det kan låta cyniskt. Utifrån lagstiftningsperspektivet finns ändå möjligheten till undantag.

Fru talman! Precis som Mikael Cederbratt sade finns det en historik i skrivelsen. Den beskriver en förd politik. Men den beskriver också lite grann av framtiden. Det berör jag i två av de reservationer som vi har från socialdemokratisk sida. I dem behandlas egentligen arbetsmarknadsfrågorna kopplade till skrivelsen. Den ena reservationen handlar om risken i att graden av arbetsförhet skulle få överordnad betydelse i förhållande till skyddsskälen. Anledningen till att jag säger detta är att samband med Kakiutredningen, det vill säga frågan om arbetskraftsinvandring, lyfts ibland fram att man skulle kunna byta spår. Vi har möjlighet att få undantag för att kunna få arbeta i Sverige under asylprövningstiden. Om man då arbetar och inte skulle få uppehållstillstånd så skulle graden av arbetsförhet vara avgörande för om man ska få stanna eller inte. Det skulle vara klargörande att få ett ställningstagande från Moderaterna på just det här området. Jag vet ju att det bereds, men jag har hört uttalanden från Moderaternas sida när det gäller just spårbytet. Den andra reservationen handlar om den situation som vi är fullt medvetna om finns ute i landet. Det finns på arbetsmarknaden ett antal oseriösa arbetsgivare som vill utnyttja situationen och den utsatthet som många befinner sig i. Det handlar om att inte våga ta ställning i fackliga frågor, inte våga ha kontakter med fackliga organisationer och att inte våga driva de berättigade krav som man har på arbetsmarknaden beroende på den utsatthet man har i vissa situationer. Det kan gälla det som Kalle Larsson beskrev här om att vara papperslös. Det kan också handla om dem som har ett undantag och får arbeta på arbetsmarknaden. De får möta arbetsgivaren i stället för att ställa berättigade krav och härigenom komma i bättre dager för ett eventuellt uppehållstillstånd på grund av andra skäl, det vill säga graden av arbetsförhet.

Fru talman! Jag börjar med arbetskraftsinvandringen och den fråga som Göte Wahlström tar upp om risken för att man blandar ihop det hela. Det är precis därför vi tycker att det är viktigt med två dörrar. Det handlar om tydligheten. Jag tycker också att det är viktigt att skyddsskäl och asylskäl enbart är grundade på det som lagen säger. Oseriösa arbetsgivare ska naturligtvis bekämpas. Vi har lagstiftning för detta. Det finns skattelagstiftning och andra lagstiftningar. Jag tror att det snarare handlar om att de ska användas mer frekvent. Jag tror inte att vi behöver några speciella nya lagar om detta, inte vad jag kan se i alla fall.

Fru talman! Mikael Cederbratt pratar om tydlighet, och det är precis det jag efterlyser när det gäller att dra upp skiljelinjerna mellan arbetskraftsinvandring och asylrätten. Jag satt själv i utredningen om arbetskraftsinvandring. Där har vi tittat på just den här situationen och väldigt starkt belyst vad utsattheten kan betyda för den enskilda människan. Det gäller även de oklarheter som kan uppstå i den mån man exempelvis skulle kunna använda sig av spårbytessituationen. Det handlar om att vara asylsökande, att få möjlighet att möta den svenska arbetsmarknaden för sin språkutbildning och att möta vår kultur. Det är graden av arbetsförhet som ska vara avgörande för om man ska få stanna och inte de skyddsskäl som var avgörande när man gjorde sin första ansökan om asyl. Det jag vill ha är just tydlighet, vilket framgår av den reservation som jag har yrkat bifall till här i debatten. Majoriteten säger att man vill ha tydlighet, och då undrar jag varför man inte möter upp den reservation som vi har som just ställer krav på tydligheten i systemet. När det gäller oseriösa arbetsgivare är det glädjande att höra att man markerar att man mer frekvent ska använda den lagstiftning som finns. Vi har en regering som säger att man vill vara väldigt rapp på många andra områden, exempelvis när det gäller de arbetslösas situation och de sjukskrivnas situation. Då är det glädjande att man också mer frekvent vill utnyttja lagstiftningen mot de oseriösa arbetsgivare som utnyttjar människor som är väldigt utsatta och beroende av en enskild arbetsgivare för sitt framtida liv här i Sverige. Det känns bra, och jag tycker att det är klargörande. Jag förväntar mig att vi kan följa den utvecklingen här i kammaren också fortsättningsvis.

Fru talman! Tydlighet mellan asylansökan och möjligheten att få arbetstillstånd är viktig. Jag säger att den är viktig. Kaki är under beredning, och vi får vänta och se vad remissinstanserna svarar och hur diskussionen om propositionen blir. Det finns ingen anledning att ta ställning i dagsläget.

Fru talman! Jag begärde ordet när Mikael Cederbratt pratade om att den reglerade invandringen handlade om att sortera in och inte sortera ut. Jag undrar vad du egentligen menar. Ska vi välja ut vilka som får komma, och sedan när de väl har kommit kan vi sortera dem? Jag vet inte riktigt vad du menade. Jag vill gärna att du förklarar det. Sedan tänker jag på en annan sak som du upprepade på en fråga från Kalle om den humana och generösa flyktingpolitiken. Du säger att det är värt att upprepa det därför att det finns andra sanningar. Då undrar jag vad det är för andra sanningar du tänker på. Personligen har jag den uppfattningen att vi alltid har sagt att vi har en human och generös flyktingpolitik i Sverige. Det är den bild vi försöker ge av oss själva, men min uppfattning om vår flyktingpolitik är inte att den är human och generös utan att den är väldigt restriktiv. Det är den bild jag har haft under många år. Genèvekonventionen säger en sak, och vi får hela tiden höra att vi inte uppfyller kraven i Genèvekonventionen. Jag vill gärna upprepa detta med fredad asylrätt. Det är flera som har tagit upp att vi måste ha klara skiljelinjer mellan det som gäller asylfrågan och det som gäller arbetskraftsinvandring. Vi har ju varit på samma linje som ni när det gäller arbetskraftsinvandring. Det är viktigt att man kan komma hit som arbetskraftsinvandrare också. Jag skulle vilja veta hur långt ni har kommit i processen och när vi kan få ett svar på frågan om när den nya lagen kan träda i kraft. Jag har en annan fråga också. Jag skulle vilja fråga om ni har räknat på de positiva effekterna av migrationen i Sverige också. Flyktingar som finns här bidrar till biståndet i sina egna länder, men vad bidrar de till i Sverige?

Fru talman! Diskussionen om att sortera in och sortera ut handlar i positiv bemärkelse helt enkelt om att hitta dem som har skäl att stanna. Jag vill påpeka att det inte finns några inhumana krafter i den här kammaren, men de finns utanför i den allmänna diskussionen. Det är dem vi måste hantera i någon form. Jag kommer inte att nämna något namn eller någon partibeteckning. När det gäller arbetskraftsinvandringen tänker jag vara så ofin att jag låter statsrådet Billström eventuellt svara på den frågan eftersom jag tror att han är bättre på det än jag. Jag har inte sett några siffror på vad migration tillför Sverige. Däremot är jag, i likhet med dig, övertygad om att den gör det. Vi kan bara titta på den FN-rapport som visar att det finns en oerhört stor kraft som inte bara är ekonomisk, utan det finns också andra värden som gör att migration är bra.

Fru talman! Då skulle jag vilja tipsa er om att göra en sådan beräkning. Det skulle vara väldigt intressant att se hur det ser ut för oss här i Sverige. En annan fråga som jag också har gäller detta med anhöriga som Kalle tog upp. Jag upplever att det inte är lagstiftningen som det är fel på egentligen, utan det är fel på tillämpningen av den. Det är redan i dag möjligt att undanta människor när man anser att det inte är skäligt att de ska behöva åka till hemlandet för att söka uppehållstillstånd där. Det går att göra det i Sverige, men Migrationsverket är väldigt hårdnackat i den frågan. Det kan vara så att någon har fått stanna med de skälen, men jag känner inte till något enda fall. Jag skulle vilja att du utvecklade det lite grann. Har ni funderat på att se till att lagstiftningen faktiskt tillämpas också? När det gäller de papperslösa vet jag att vi har den nya lagstiftningen på gång med arbetskraftsinvandring etcetera, men det är rätt lång tid kvar innan den kan träda i kraft. Vi har en massa människor som nu bor här som vi, om vi vill, skulle kunna ge möjligheten att redan i dag få stanna i Sverige. Det skulle avlasta Migrationsverket. Det skulle innebära att många människor kan börja arbeta vitt och betala skatt etcetera, precis som alla andra. Jag skulle vilja veta vad det är som stoppar er från att göra någon form av legalisering som man har gjort på många andra ställen i Europa.

Fru talman! Jag håller med Bodil Ceballos om att det inte är något fel på lagstiftningen, utan att det handlar om tillämpningen. Enligt den nya instans- och processordningen är det inte min roll att titta på tillämpningen, utan det är egentligen Migrationsöverdomstolen som ska fatta den typen av beslut som ska bli vägledande. Jag tror att det är viktigt att man har den tingens ordning när det gäller sådant här. Tyvärr får jag göra dig lite besviken när det gäller den andra frågan. Jag svarar att vi får avvakta propositionen.

Fru talman! Dagens debatt om regeringens skrivelse om migrations- och asylpolitiken handlar om en gången tids politik. Den visar också de förändringar som gjorts i svensk lagstiftning och den utveckling som den svenska migrationspolitiken genomgår. Innan jag går vidare vill jag yrka avslag på motionerna och bifall till förslaget i betänkandet. Centerpartiet förespråkar en öppen och generös migrationspolitik. Vi vill se ett Sverige som är berett att ta sitt ansvar för dem som bäst behöver skydd här i världen. Vi ser också behovet av att ha en reglerad arbetskraftsinvandring för att öka möjligheterna att komma hit och bygga sig en annan framtid. Fram till dagens datum har den enda vägen in i Sverige varit att söka asyl. Vi i Centerpartiet är därför glada åt den nya regeringens vilja att skapa legala möjligheter för att komma till Sverige och arbeta. Det ger en helt ny möjlighet för dem som söker omforma sin framtid att komma hit. Det stärker rätten för dem som också har asylskäl. Den nya rätts- och processordningen är viktig, för den har inneburit att rättssäkerheten har stärkts och att den enskildes rätt att föra sin egen talan har blivit viktigare. För Centerpartiets och alliansens del är det väsentligt att vi kan hålla uppsatta handläggningstider och att vi kan bibehålla rättssäkerheten för att värna människors värdighet. Det är värdigheten som kommer först med rättssäkerhet och rimlig väntan. Trycket på Sverige som mottagarland har ökat, och det kommer att öka under både 2007 och 2008. Det ställer mycket stora krav på mottagandets effektivitet, humanitet och värdighet. Det råder ingen tvekan om att det finns politiska grupperingar som försöker vinna billiga poäng på andras lidande, och som centerpartist vill jag verkligen säga att jag känner avsky inför en framväxande främlingsfientlighet. Vi måste föra en debatt om värdighet och värna den öppna och humana flyktingpolitiken utan att debatten faller ned på en mycket låg nivå - en sandlådenivå, kan man säga. Historiskt sett har Sverige mycket att tacka våra invandrare för. Det är de som har gjort att vi har kunnat bygga upp vår industristat och öka välbefinnandet i vårt land. Invandringen kommer också framöver att vara lika viktig, att berika vårt land och att vara oss till nytta, för invandrarna medverkar till att skapa fler jobb, och det är oerhört viktigt för oss. I och med att världen blir alltmer integrerad och människor i allt större utsträckning rör sig över landgränser för att arbeta och leva är det oerhört viktigt att vi kan ta till vara människors erfarenheter och göra dem till en fördel för vårt land. Det är därför den nya migrationspolitiken är så viktig. När det gäller de ensamkommande barnen, fru talman, ser jag tyvärr hur få kommuner det är som i dag erbjuder dem plats och tar emot dem, och det tycker jag är oerhört tragiskt. Tänk er att en förälder är så desperat att han eller hon, bara för att ge åtminstone någon i familjen en möjlighet att få en tryggare tillvaro, skickar sina barn till Sverige. För dem finns det alltså ingen annan utväg än att skiljas från den som de älskar mest. Centerpartiet vill självklart respektera det kommunala självstyret i detta och inte tvinga någon att ta emot de ensamkommande barnen. Därför har vi valt att använda ett positivt politiskt ledarskap och försöka påverka våra kommuner att ta emot barnen. Men om det visar sig att man inte tar sig an barnen är vi inte främmande för att återkomma och diskutera andra lösningar. Förföljelsen på grund av sexuell läggning har också varit ett problem. Vi har sett att personer har skickats tillbaka till länder där det förekommer. Det finns alltså all anledning för oss att återkomma i dessa ärenden om den nya processordningen inte kan garantera HBT-gruppens säkerhet och rättigheter i den lagstiftning som vi nu har. Migrationspolitiken är delad på flera områden. Det gäller dem som når Sverige, där vi har ett stort ansvar, och samtidigt vet vi att migrationspolitiken är svår att leva upp till och i allra högsta grad är viktig. Det finns därför all anledning för oss att se över migrationspolitiken globalt sett och ge ett perspektiv som inte bara rör Sverige. Vi måste alltså börja med att titta på var konfliktens rot finns för att följa ärendet till Sveriges gränser och ha en helhetssyn på vad vi kan göra. Därför, fru talman, vill jag återigen med dessa ord hänvisa till vad jag sade i början. Jag yrkar avslag på motionerna och bifall till förslaget i betänkandet.

Fru talman! Det är fascinerande att höra en beskrivning av hur politiken borde fungera. Vi hörde flera förslag som låter positiva. Det sades att vi borde tänka så här, och vi borde resonera på det här sättet - men allt både inleddes och avslutades med att man yrkar avslag på samtliga förslag till förbättring. Det är en lite märklig retorik, får jag säga. Men det är inte min sak att recensera retoriken i allmänhet, utan att ställa frågor till den som har hållit ett anförande. Därför skulle jag vilja börja med detta: Precis före valet, vid flera tillfällen, träffade jag centerpartister. De sade i alla fall att de var centerpartister. De sade: Vi är för en flyktingamnesti. Vi vill att de som finns här i dag som har blivit orättvist behandlade enligt den tidigare ordningen ska få rätten att stanna i Sverige. I dag finns det sådana förslag på kammarens bord - och Centerpartiet avstyrker dem. Varför gör ni det? För ett år sedan, när vi hade debatt här i kammaren, ansåg Centerpartiet tillsammans med flera andra partier att Dublinkonventionen var alltför restriktiv. I dag stöder ni inte sådana förslag. Vad har hänt? I samma debatt ansåg ni att "synnerligen ömmande omständigheter", det smala utrymme som i dag finns, skulle ändras till "särskilt ömmande omständigheter". I dag motsätter ni er ett sådant förslag. Varför? Vid samma tillfälle tyckte ni att det skulle finnas en tidsgräns för förvarstagande och att det skulle användas mer restriktivt. I dag avstyrker ni sådana förslag. Vad har hänt? För ett år sedan tyckte ni att asylviseringar var en utmärkt idé. Vad är det som har hänt under den tid som har gått, det senaste året, som gör att ni nu tycker att det är en dålig idé, så dålig att ni väljer att här i kammaren avslå sådana förslag?

Fru talman! Det är intressant att Kalle Larsson recenserar vad jag säger och också försöker göra sig till tolk av de ord jag använder, som naturligtvis är Centerpartiets. Men det får stå för dig, Kalle Larsson, och för Vänsterpartiet. Av de frågor som du tar upp kan jag börja med frågan om amnesti. Det är oerhört intressant att titta på vad som hände när vi tillät sådan amnesti. Jo, det var några som fick stanna här i Sverige, och så var det många som fortfarande inte fick den möjligheten. När man då tittar på vilka följderna av det blir får man fundera: Var det så himla bra, när vi nu kanske inte nådde dem som vi trodde att vi skulle nå med den generella amnestin? Då, Kalle Larsson, när du frågar om vi inte står upp för det igen, kan man säga så här: Om det nu inte gav de resultat som vi alla förväntade oss, det vill säga att så många fler skulle få den här möjligheten, så måste man ju fundera över om vi kan hitta andra möjligheter för människor att komma till Sverige och börja en ny framtid. Det är därför vi nu tittar på och hoppas på att den nya lagstiftning som vi faktiskt har ska ge ett bättre resultat än den tidigare gjorde. Jag måste fråga mig, Kalle Larsson: Tyckte du att det man hade tidigare var så mycket bättre än det som nu är föreslaget? Man kan ju inte hela tiden ändra på lagstiftningen. Man måste ju också följa upp och se att en ny lagstiftning ger resultat. Det är ju där vi befinner oss nu.

Fru talman! Det var visst värre ställt än jag trodde. Nu säger Solveig Zander inte någonting till försvar för varför partiet ändrat position på fem punkter, och hon går till och med så långt att hon säger att det förmodligen var fel att införa den tillfälliga lagstiftning som Centerpartiet vid det tillfället stod bakom - om jag nu uppfattar positionen rätt. Om det är positionsförändringen från Centerpartiets sida - att man inte längre står för flyktingamnesti, vilket man gjorde dagen före valet, utan till och med är tveksam till den tillfälliga lagstiftning som vi, ärligt talat, till och med fick med oss Socialdemokraterna på - då har positionsförändringen gått så snabbt att jag tror att många centerpartister kommer att bli förvånade när de får veta vad som skett. Nu är det möjligt att jag missförstod Solveig Zander. Hon får gärna klargöra det i sin nästa replik. Låt mig också säga att den tillfälliga lagen ju inte var någon flyktingamnesti. Det var en tillfällig lagstiftning som särskilt inriktades på dem som hade verkställighetshinder och på barnfamiljer. Därför är också bifallsfrekvenserna med den tillfälliga lagen högre i de grupperna än i andra grupper. En flyktingamnesti är någonting annat. Den innebär att alla som inte gjort sig skyldiga till grov brottslighet och som befinner sig i landet före ett visst datum får möjlighet att stanna. Skilj gärna på de två förslagen. Vi föreslår alltså inte att man återupprepar en tillfällig lag. Den har vi haft, och den var positiv. Den gav tusentals människor chansen att bygga sig en framtid i Sverige. Det vi nu föreslår, och som ni verkar vilja avslå i kammaren - frågan gäller just det - är möjligheten att faktiskt genomföra det som Solveig Zanders parti dagen före valet stod bakom, nämligen att de som fått avslag på den tillfälliga lagen, och de som inte varit inne i asylprocessen genom ett engångsbeslut, får möjlighet att stanna i Sverige. Klargör nu, Solveig Zander, hur långt förändringen av Centerpartiets flyktingpolitik egentligen gått!

Fru talman! Att diskutera med Kalle Larsson är alltid mycket intressant, för han drar sina egna slutsatser om saker och ting. Jag sade verkligen inte att den förra amnestin var fel - definitivt inte. Den stod vi upp för, och fram till dagen före valdagen, och även efter valdagen, krävde vi att man skulle återinföra möjligheten att få amnesti. Men, Kalle Larsson, nu har vi sett resultatet, vilket vi ju inte hade sett då. Både du och jag har träffat många människor som vi trodde skulle få stanna genom den amnesti som vi möjliggjorde men som inte fick det. Då kan man fråga sig om vi ska fortsätta att kräva den typen av amnesti trots att den inte omfattar dem som vi verkligen vill. Vi menar att den nya process- och rättsordningen nu möjliggör för människor att kunna föra sin egen talan på ett helt annat sätt än tidigare, och den möjliggör även att man får sin sak prövad utifrån andra infallsvinklar. Vi tror på den nya lagstiftningen, och därför säger vi att vi måste se vad den ger för resultat innan vi gör någonting annat. Man kan inte bara hålla på och ändra och ändra, för det ger inte rättssäkerhet. Man måste veta vad man har och följa det.

Fru talman! Jag har några frågor. Solveig Zander talar om de ensamkommande barnen, att man i första hand ska försöka få kommunerna att på frivillig väg ta hand om dem och att man annars kan tänka sig andra lösningar. Jag undrar vilka andra lösningar det handlar om. Också vi anser att man i första hand måste försöka få kommunerna att på frivillig väg ta hand om barnen. Jag tror att det ibland brustit i kommunikationen mellan Migrationsverket och kommunerna och att man skickat förfrågningar till fel ställen i kommunerna. Det är i alla fall den erfarenhet jag har från min hemkommun där diskussionen med de kommunala företrädarna hållits ganska levande. Solveig Zander talade även om konfliktens rot och att man måste följa ärendet till Sveriges gränser. Hon sade också att vi måste se det i ett globalt perspektiv, att inte bara titta på ärenden som gäller dem som kommer till oss utan även se dem i stort. Jag undrar om Solveig Zander kan utveckla det lite mer. Sedan har vi de papperslösa. Kalle Larsson har redan tagit upp detta. Jag är inte så dum att jag tror att vi kommer att få igenom den reservation om en generell lösning som jag och Kalle har i socialförsäkringsutskottets betänkande, eftersom den ju bara omfattar våra två partier. Jag är en realistisk person, och vi har därför föreslagit en annan lösning som ni borde kunna ställa er bakom, nämligen att införa ett moratorium fram till dess att den nya lagen träder i kraft samt att inte skicka ut de människor som nu lever i någon form av nowhere . Det handlar om dem som inte har några papper, eller bara har papper för en kort tid framöver, och som väntar på att den nya lagen ska träda i kraft för att då kunna söka arbetstillstånd i Sverige. Det finns alltså en tid däremellan. Varför inte åtminstone ställa sig bakom det moratoriet?

Fru talman! Frågan gällde andra lösningar för ensamkommande barn. Det var bra att du nämnde din hemkommun, Bodil Ceballos, för det viktiga just nu är att se vad det blir av länsstyrelsernas möjligheter att samtala med kommunerna och få kommunerna att förstå vad det handlar om. Jag måste uppriktigt säga att min hemkommun, Enköping, tack vare mer information, och kanske också genom min ringa medverkan ska jag väl säga, förstått att man kan göra en insats i stället för att tro att det här är det svåraste som finns. Där har man nu hittat en lösning, och det är väl bland annat det som just är en annan lösning. Det handlar om mer information och om att på ett helt annat sätt än hittills hjälpa kommunerna. Utan att gå händelserna i förväg kan jag lämna den informationen till dig i dag. När det gäller det globala perspektivet som togs upp, att det inte bara handlar om att titta på dem som kommer till Sverige, så är det självklart. Det är därför vi från Centerpartiet stöder och uppmuntrar tanken att använda EU på ett helt annat sätt än i dag just för att vidga våra vyer och få ett större tryck bakom när vi tittar på vår omvärld och ser vad vi kan göra för flyktingströmmarna över världen. Det är jätteviktigt. Sverige är ett litet land, men tillsammans kan vi i EU, och genom EU, skapa ett mycket större tryck. Jag hinner inte säga mer i denna replik.

Fru talman! Solveig Zander kan återkomma till frågan om moratoriet i sin nästa replik. Solveig Zander tog upp EU och det globala perspektivet. Jag tycker kanske att vi är alldeles för passiva vad gäller att använda EU. Man säger att EU ska fixa det här. Vi lämnar det till EU så ordnar det sig. Så säger man i de flesta länderna i EU. Jag menar att vi ska påverka EU i den diskussion som förs. Vi ska också använda oss av och påverka FN eftersom det är en global fråga. Den gäller inte bara EU-länderna. Det är inte vi som ska stänga in oss eller öppna gränserna gemensamt, utan detta är en oerhört stor fråga där alla länder måste vara med i diskussionerna. Jag tror att FN är den plats där vi allra mest måste diskutera dessa frågor. I och med att vi är med i EU måste vi även använda vår möjlighet att påverka. Jag upplever att det förekommer mycket av "stäng till" bland företrädarna för andra länder. Man är rädd för migrationen, rädd för att den ska påverka vårt välstånd i EU.

Fru talman! I dag på EU-dagen kan jag verkligen höja en fana för EU och för de möjligheter som vi måste ta till vara i EU. Jag vet, och jag förmodar att även Bodil Ceballos vet, att vår migrationsminister driver dessa frågor både i EU och i ett globalt perspektiv. Om du uppfattade det som att jag ansåg att vi bara skulle verka i EU är det inte alls så, utan vi måste använda EU för att påverka övriga världen. Där är självklart FN jätteviktigt. Vi vet att våra sändebud i FN jobbar mycket med frågor om migration, invandring - också utifrån andra länders perspektiv. Det är viktigt att vi gör det i de stora sammanhangen. Det är där vi kan få genomslag. Det gäller inte minst biståndspolitiken. Den är viktig i sammanhanget. Jag ska försöka svara på den fråga du tog upp innan. Det gäller vad som händer under den mellanliggande tiden. Rättssäkerhet är A och O. Man ska veta vad man har att rätta sig efter i dessa frågor. Det förmodar jag att även Miljöpartiet håller med om. Skulle vi nu tillfälligtvis införa en möjlighet, under en mycket begränsad tid, ifrågasätter jag rättssäkerheten i den processen. Jag ifrågasätter också att den möjligheten skulle komma nu för en sådan kort tid. Det handlar om människor som under en längre tid har försökt att stanna kvar och som har fått åka tillbaka.

Fru talman! Det här är en viktig debatt. På programmet stod det att det innan denna debatt skulle vara en debatt om ett betänkande från skatteutskottet. Det fanns inga anmälda talare till den debatten. Till den här debatten finns många anmälda talare. Den i grunden väsentliga skillnaden mellan det här politikområdet, migration och flyktingpolitik, och till exempel ett skattepolitiskt område eller något annat politikområde är att om våra myndigheter fattar ett felaktigt beslut rörande en person som till exempel ansöker om uppehållstillstånd, om informationen som ligger till grund för ett visst beslut inte är korrekt, om en person avvisas eller utvisas från Sverige fast vederbörande egentligen borde ha rätt att få stanna i vårt land, riskerar konsekvensen att bli förödande. Det handlar om kött och blod. Det handlar inte om en felaktig kontrolluppgift i någon deklaration eller så. Det handlar inte om att en myndighet fattar ett felaktigt beslut som alltid går att korrigera. Vi har att göra med en situation där världen ser ut som den gör i dag med krig, förtryck och förföljelse. Det finns nationalstater som på olika sätt förfogar över territorier med olika system och där rörlighet och annat regleras. I förlängningen leder detta till alla dessa bedrövelser i form av krig, förtryck, flyktingströmmar och så vidare. Konsekvensen blir att människor far illa. Även om det finns stora skiljelinjer är i grund och botten alla partier i Sveriges riksdag överens om att vi som en demokratisk nation måste ta ett solidariskt ansvar att hjälpa människor. Sedan finns det skillnader. Det finns skillnader i form av hur långt man är beredd att gå i vissa frågor. Det finns skillnader i sakfrågor. Det finns skillnader i utgångspunkten i synen på arbetskraftsinvandring och mycket annat. Men i grund och botten måste den svenska politiken vila på framför allt ett viktigt ord, nämligen rättssäkerhet. Fattas ett felaktigt beslut om en person i Sverige, som har känt förtrycket in på sin bara hud, blir konsekvensen av detta en avvisning, kanske tillbaka till tortyr, Evinfängelset i Teheran eller någon annanstans och den plåga som därefter följer. Det är givetvis något som vi i en demokratisk institution, ett parlament i den fria världen, inte på något vis kan acceptera att vi har bidragit till. Detta är utgångspunkten för migrationspolitiken - för mig som liberal och demokrat. Men det handlar också om att när Sverige i dag har en stor flyktinginvandring, när vi kan läsa i våra tidningar att det kommer många tusen fler människor till Sverige än tidigare, från krigets Irak, Afghanistan, Somalia, är det mycket viktigt att vi politiker, alliansregeringen och oppositionen, står upp för att den grundläggande utgångspunkten för migrations- och flyktingpolitiken är rättssäkerheten. Det innebär att om man har skäl att stanna i Sverige har man rätt att få göra det, oavsett om det kommer 40 000 eller 4 000 människor till Sverige. I debatten i våra medier sker i dag en fokusering på antal och på budgetsiffror. På olika sätt skapas en bild, en uppfattning, i Sverige av att det är när det kommer många människor som påfrestningarna blir stora och att det är då invandringen borde begränsas. Men faktum är att det är när det är krig eller det sker förföljelse runt om i världen som det humanitära ansvaret, vårt solidariska ansvar, blir ännu viktigare än annars. Därför menar vi i regeringen att det gemensamma ansvaret innebär att alla kommuner ställer upp och tar emot ensamkommande flyktingbarn och ställer upp för de människor som får permanent uppehållstillstånd. Vår migrationsminister arbetar mycket aktivt inom sitt parti och har till och med arrangerat bokbord - jag gjorde det en gång i tiden för Liberala ungdomsförbundet - på kommundagarna hos Moderaterna. Det hedrar vår migrationsminister. Han arbetar aktivt för att alla ska ta ett gemensamt ansvar. Om kommunerna inte tar det gemensamma ansvaret blir konsekvensen att hela den moraliska grunden för vår migrationspolitik steg för steg försvagas. Det innebär att några tar mycket ansvar och andra tar mindre ansvar. Detta är förstås en utveckling som på sikt innebär att asylrätten också kanske till och med hotas i Sverige. Trycket på att inte ta emot lika många människor kommer att öka eftersom många kommuner anser att de inte klarar ansvaret. Därför menar jag - vilket jag har uttalat tidigare - att frågan givetvis kommer att fortsätta att vara brännhet i debatten så länge som vi inte tar det gemensamma ansvaret. Detta gäller givetvis också i Europeiska unionen. Det kommer fram många olika frågor som är viktiga att ta itu med. Det gäller Dublinförordningen, och det handlar om transportörsansvaret. Det handlar till exempel om att EU just nu förhandlar med en stat om medlemskap samtidigt som människor flyr därifrån. Jag tänker på kurder från Kurdistan i Turkiet. De avvisas i dag regelmässigt fastän praxis innan EU-förhandlingarna påbörjades var annorlunda. Det finns många saker inom Europeiska unionen som vi måste ta itu med. Den förra regeringen gjorde inte särskilt mycket. Man hade en EU-minister som praktiskt taget aldrig besökte Bryssel, och man hade två stödpartier som ville lämna Europeiska unionen. I den regering vi har nu, vår alliansregering, finns en stark uppslutning kring att det svenska medlemskapet är viktigt. Det finns en uppslutning kring att vi måste använda vår röst för att påverka EU. Denna regering har större möjligheter att också kunna påverka migrationspolitiken i Europeiska unionen i en positiv riktning. Därför måste vi tydligt fortsätta detta arbete. I grund och botten, fru talman, förutsätter möjligheten att skapa ett samhälle för alla människor, ett samhälle där människor upplever att de kan lita på staten och myndigheterna, rättssäkerhet i asylprocessen och att man tar ett gemensamt ansvar i Sverige och i Europeiska unionen. Detta vill denna regering arbeta för.

Fru talman! Fredrik Malm nämnde inledningsvis några länder: Irak, Afghanistan och Somalia. Det är tre länder där krig har drivit människor på flykt. Det är krig som i allt väsentligt har utövats med USA:s direkta medverkan eller stöd. Ödmjukt kan man efterfråga en kritik av den internationella politiken. Det är kanske inte så konstigt att den inte kommer från Fredrik Malm. Han har annars gjort sig känd här i kammaren och inte minst vid andra tillställningar för att vara den som efterfrågar ytterligare krigshandlingar - de numera bevingade orden: Jag säger inte USA ut ur Irak, jag säger USA in i Iran. Det gjorde sig Fredrik Malm senast känd för. Jag skulle egentligen vilja ställa en fråga till Fredrik Malm, och det är: Är du nöjd? Jag ställer den frågan till Fredrik Malm därför att det finns inte ett enda förslag till förändring av svensk politik från Folkpartiets sida i den debatt vi i dag har. Det finns inte ett enda förslag till förändring. Det finns inga motioner. Man har inte drivit fram någonting mer än regeringsmedverkan. Fredrik Malm ger ändå i talarstolen intryck av att han inte tycker att allting är alldeles utmärkt, utan att det finns problem, ett ansvar att ta och så vidare. Varför inte också komma med några konkreta förslag? Låt mig ge några tips från coachen på förslag som du skulle kunna stödja, som ditt parti så sent för några månader sedan eller för ett år sedan stödde. Då stödde ni en allmän amnesti. Varför gör ni det inte i dag? Förra året i den här debatten stödde ni att man skulle ändra "synnerligen ömmande omständigheter", denna smala lilla väg till asyl, till "särskilt ömmande omständigheter". Då var ni kritiska till hur Dublinkonventionen användes. De här tre sakerna, som så sent som för ett år sedan var er egen politik, har ni i dag möjlighet att rösta för igen. Har ni några egna förslag? Varför kan ni inte ställa upp åtminstone bakom det ni har tyckt tidigare?

Fru talman! I grund och botten är det så att om man lyssnar på en annans anförande kan man notera det som sägs. Om man är mer intresserad av att sitta och fila på sina egna repliker och tycker att det är det centrala i debatten blir det en annan sak. Jag nämnde två mycket centrala punkter i mitt anförande. Den första var rätten att kunna flytta till Sverige för att arbeta här, arbetskraftsinvandring. Det skulle innebära att Sverige blir ett mer öppet land, att pressen och trycket på flyktingpolitiken och asylförfarandet minskar då människor kan komma lagligt till Sverige och få stanna här. I förlängningen innebär det att vi värnar asylrätten. Detta är Vänsterpartiet emot. Ni anser att det inte är okej att flytta till Sverige och jobba här, såvida man inte flyttar till Sverige och jobbar olagligt här och är papperslös. Dem värnar ni om men inte dem som flyttar till Sverige lagligt för att jobba här. Det andra som jag nämnde var det gemensamma arbetet i den europeiska unionen. Där står ju ni i Vänsterpartiet för att Sverige ska lämna unionen. Då är frågan: Hur klarar man frågan om att få en human flyktingpolitik inom EU? Hur klarar man de tuffa debatterna om hur EU ska få en politik där människor som söker sig till unionen från olika håll - från Östeuropa, Nordafrika och Mellanöstern - kan få en framtid här om man i grund och botten menar att det här samarbetet inte är så viktigt och att vi kan stå utanför det? Man står här i kammaren och säger: Med en enkel knapptryckning, kära vänner, kan du, du och du få stanna. Då tror jag att man har missuppfattat vad det här handlar om. Det är inte så enkelt. Det handlar om att vi måste forma en politik där vi har en praxis som fungerar, där vi har en lagstiftning som är rimlig, där vi har bedömningar och utbildad personal inom våra myndigheter, där vi har landinformation som fungerar, där vi har en sekretesslagstiftning som fungerar. Det handlar inte bara om en knapptryckning, Kalle Larsson. Det är betydligt mer komplicerat än så.

Fru talman! Fredrik Malm vill göra det mer komplicerat än så. Vad är det för konkreta förslag vi har fått höra? Jo, det är dels arbetskraftsinvandring, där det inte finns något konkret förslag att ta ställning till i dag. Där hade jag alltså rätt. Det är dels att vi ska verka inom EU, lite mer i allmänhet. Okej. Då är alltså beskedet till den asylsökande som i dag riskerar avvisning till Iran: Du får stanna om du kan skaffa ett arbete. Eller också är beskedet: Vi ska snacka med de stora killarna i EU så ska vi se om du så småningom får stanna. Är beskedet till de hungerstrejkande kurder från Turkiet som just nu finns borta vid Sergels torg, om Folkpartiet fick bestämma, att de borde få stanna här om de kunde skaffa ett arbete? Frågan är konkret. Jag begär inte att Fredrik Malm ska ta ställning till enskilda ärenden. Det är alltid problematiskt att göra det. Det tycker jag också. Däremot måste väl människor som fortfarande uppfattar Folkpartiet som ett liberalt parti leta i Fredrik Malms anföranden efter vad det är Folkpartiet vill göra när man nu talar så väl om att det borde vara en annan ordning. Då borde Fredrik Malm kunna svara på de väldigt konkreta frågor jag ställer. Ni har i dag chansen att ta ställning för den politik ni företrädde för mindre än ett år sedan, att ändra "synnerligen" till "särskilt" ömmande omständigheter och vidga möjligheten för fler att få stanna den vägen, att kritisera och kräva en förändring av Dublinkonventionen och den vägen se till att fler ärenden kan prövas i Sverige, att ta ställning för papper åt de papperslösa, som ni så sent som dagen före valet också företrädde. Fru talman! Jag undrar vad det är som förhindrar Fredrik Malm att ta ställning för den politik han tidigare företrädde. Är det så enkelt att Fredrik Malm har ändrat uppfattning? Eller är det bara det att han har tystnat inför den moderatledda flyktingpolitiken?

Fru talman! Jag undrar vilket besked Kalle Larsson är beredd att ge till de människor som i dag säger att de har ett jobb i Sverige och vill stanna i Sverige. Ditt besked till dem, Kalle Larsson, är att ni i Vänsterpartiet i socialismens och marxismens namn och i kampen mot de besuttna säger att de inte har rätt att flytta till Sverige för att arbeta. Oppositionen är ganska splittrad här. Socialdemokraterna har i grunden en negativ inställning till arbetskraftsinvandring och tycker dessutom inte att de papperslösa ska vara med i facket. Miljöpartiet har uppfattningen att arbetskraftsinvandring i grunden är någonting positivt och står upp för de papperslösa. Vänsterpartiet tycker att man ska stå upp för de papperslösa men inte ge rätt till människor som inte har papper att flytta till Sverige och få papper och arbeta. Det finns en splittring här som egentligen har den enda essensen att man värnar någon form av svensk hegemoni, i grund och botten en fackligt-intresse-hegemoni, framför de människor som vill flytta till Sverige och arbeta. Det är ditt besked, Kalle Larsson. Den här diskussionen handlar också om att de saker som Sverige har ställt upp på inom ramen för vårt EU-samarbete i grunden gäller ett samarbete som är viktigt. Det är i grunden ett samarbete som jag tror att de allra flesta människor, möjligen inte Kalle Larsson själv, värnar om. Men det finns också avigsidor i EU i dag. Det finns nationella parlament där xenofoba, rasistiska och främlingsfientliga krafter är starka och driver politiken i en mer restriktiv riktning. Det finns en brist på transparens inom EU-politiken, vilket innebär att det är ett väldigt mödosamt arbete att förändra den. För att vi ska klara de riktigt stora utmaningarna med flyktingströmmar handlar det om ett gemensamt ansvarstagande, inom ramen för arbetet inom FN:s organ UNHCR, för att få en gemensam migrationspolitik inom hela EU. Trots de brister vi ser måste vi arbeta för detta. Då kan man inte bara säga stay out of it , vi går ur.

Fru talman! Det vi kallar Sverige fanns faktiskt före svenskarna, så egentligen är vi alla invandrare. Jag tror att det var någon gång vid andra istiden, för 10 000 år sedan, som fiskare och jägare kom. Det kan vara bra att veta när vissa hävdar att man ska bevara Sverige svenskt. Det är nästan komiskt. För att vi ska kunna upprätthålla en fungerande och rättssäker migrations- och asylpolitik fordras ett regelverk, som är utformat för att möta de utmaningar och problem som kan uppstå. Detta innebär att politiken särskilt på detta politikområde inte kan vara statisk utan måste förändras och anpassas allteftersom verkligheten ändras. Tvärtemot vad som hävdas i debatten skulle ett otydligt och gränslöst regelverk i stället skada en human och fungerande migrations- och asylpolitik. Risken för utanförskap för den migrerande skulle i stället öka och utanförskapet riskera att späda på flyktingfientliga och främlingsfientliga strömningar. För att befintliga lagar och regelverk ska fungera som tänkt måste myndighetsutövningen ske på ett rättssäkert sätt, som vi tidigare har hört här. Den nya process- och instansordningen verkar ha förutsättningar att fungera så som det politiska beslutet avsåg. Migrationsdomstolarna är fortfarande i utveckling för att finna ett optimalt arbetssätt. Vid socialförsäkringsutskottets besök på Migrationsöverdomstolen här i Stockholm framkom att domstolen såg positivt på nyordningen och redan funnit vägar till att utveckla sitt arbete för en rättssäker beslutsprocess. Man har också planerat en utvärdering av verksamheten som kommer att presenteras framöver, vilket jag välkomnar. Det återstår givetvis en del övrigt att önska som ytterligare förbättringar i asylprocessen. För oss kristdemokrater är det självskrivet att de juridiska ombuden inte bör utses av Migrationsverket utan av annan instans, förslagsvis migrationsdomstolarna. Det får inte förekomma några möjligheter att ifrågasätta jäv i rättsprocessen. Dessutom måste kunskapen hos ombuden i att företräda asylsökande öka, vilket framkom både hos Migrationsöverdomstolen och vid det möte som allianspartierna anordnade i förra månaden med ett antal företrädare i migrationsfrågor. Fru talman! Nu är emellertid inte en migrationsprocess avslutad i och med ett beslut om man får stanna eller inte. För den som får stanna får inte integrationen resultera i ett utanförskap i Sverige, och för den som måste återvända får det inte resultera i förföljelse eller risk för tortyr eller, i värsta fall, hot om livet. För att detta ska kunna fungera måste hela migrations-, integrations- och asylprocessen fungera i varje del. I detta fall är det viktigt med en hög biståndsnivå, ett fungerande FN, ett arbete för demokrati i länderna och så vidare. För oss kristdemokrater är en human flykting- och asylpolitik självskriven, och varje individ som söker sig till vårt land ska behandlas med respekt och bedömas individuellt. Vi anser också att det är positivt att möjligheter till en ordnad arbetskraftsinvandring öppnas. Detta ger ett mervärde både för Sverige och för den arbetskraftsinvandrade. Eftersom både vi och de som har att ansvara för våra beslut är ofullkomliga kommer misstag och fel att begås. Men strävan måste hela tiden vara, både för oss som lagstiftare och för dem som står för myndighetsutövningen, att minimera bristerna och att åtgärda felen med den enskildes bästa för ögonen. Kalle Larsson tycks ha misstolkat partiets uppfattning utifrån det som inte står i betänkandet. Betänkandet är ju ett betänkande över en skrivelse, som är en summering av det som har varit och olika tankar. Det är inte någon redovisning för ett enskilt speciellt ärende eller för ett antal förslag att ta ställning till. I detta fall gör väl Kalle Larsson sig lite skyldig till guilt by association - det vill jag kalla det för. Exempelvis finns det mycket som inte tas upp som inte ens Kalle Larsson tar upp, till exempel sjukvård för de gömda. Det är lätt att skriva in om man nu tycker att man vill stapla upp alla förslag som man har. Men vi har valt att liksom bemöta det som finns, och vi har ställt oss bakom förslaget i betänkandet. De övriga frågor som vi tycker är viktiga, Dublinkonventionen och en del andra saker som Kalle Larsson tog upp, tycker vi fortfarande är viktiga. Därför väljer jag för tids vinnande att endast yrka bifall till förslaget i betänkandet.

Fru talman! I mitt inledningsanförande konstaterade jag att tre av allianspartierna radikalt hade förändrat sin syn på det migrationspolitiska området. Kalle Larsson har beskrivit just det här skiftet i tidigare replikskiften med de övriga partierna. Jag inväntade Lars Gustafsson för jag tänkte att jag skulle lyssna av samtliga företrädare för de tre partierna och se vad ställningstagandet egentligen var. Vad står man egentligen för i dagsläget i förhållande till vad som gällde den 16 september eller tiden dessförinnan? Jag har läst de protokoll som jag har haft till mitt förfogande efter tidigare debatter med just de här tre partierna, och jag har lyssnat av och sett vilken uppfattning man hade vid de tillfällena. Nu kan jag konstatera att Lars Gustafsson lever upp till precis den uppfattning som jag framhävde i mitt inledningsanförande, det vill säga den radikala positionsförändringen. Jag har inget emot den, som jag sade. Däremot kan jag konstatera att det naturligtvis har skapat en märklig debatt ute i samhället. Och det finns hos människor förväntningar som man skapade för bara ett år sedan och som Lars Gustafssons parti nu inte alls vill leva upp till. Jag har själv haft debatt på hemmaplan med kristdemokrater som har framhärdat i den kristdemokratiska synen. Och jag har visat upp vad Kristdemokraterna nu står för, inte minst genom det här migrationsbetänkandet. Man är naturligtvis förvånad över den här förändringen. Men det är likväl en realitet. Jag måste fråga Lars Gustafsson, efter att ha lyssnat på både Solveig Zander och Folkpartiets företrädare Fredrik Malm: Delar Lars Gustafsson Solveig Zanders uppfattning när det gäller exempelvis frågan om hanteringen av den särskilda lagstiftningen kontra amnestidebatten? Jag upplevde att Centerpartiet på något sätt hamnade i en märklig diskussion därför att man tydligen inte hade greppet om vad det egentligen handlade om, med den särskilda lagstiftningen. Men delar Lars Gustafsson Solveig Zanders uppfattning?

Fru talman! Det vi nu får höra är ju en verklighetsbeskrivning som Göte Wahlström försöker tuta i lyssnarna och tittarna, om de nu finns här. Verkligheten är ju inte alls sådan. Den gemensamma reservation som vi hade var inte det förslag som Göte Wahlström kom överens om med sina stödpartier. Det var ett helt annat förslag som inte innebar en allmän amnesti, som vi stod bakom. Den här tidsperioden gick ut, och nu står vi inför fait accompli. Och i och med att vi står inför fait accompli är det, som Ceballos har tagit upp lite mer pragmatiskt, inte bara för oss att veva tillbaka till början. Nu har vi den här situationen, och nu måste vi hitta en lösning från ett misslyckande som Göte Wahlström och hans parti bär ansvaret för. Och, som sagt, vi kan inte rulla skottkärran baklänges, utan vi får släpa med oss det som finns kvar och försöka lösa det. Det försöker vi göra på olika sätt genom en ny processordning, genom en rättssäkerhet hos myndigheterna och ett annat arbetssätt än vad som tidigare har varit fallet. Och många partier står bakom det. Jag har inte ändrat uppfattning alls. Vi ville genomföra detta. Vi lyckades inte, utan det blev en halvmesyr. Nu står vi inför detta fait accompli. Då får vi jobba utifrån de förutsättningarna med en ny regering, vilket vi tänker göra. Och, som Alf Svensson sade i Almedalen, vi vet att vi har lyckats släpa det hit; vi ska försöka släpa det längre.

Fru talman! Nu berörde jag inte bara ett område. Jag nämnde just amnestidebatten. Men jag konstaterar att Kristdemokraterna genom att nu ställa sig bakom skrivelsen har ändrat sin uppfattning på område efter område i förhållande till tidigare debatt. Det handlar om transportörsansvaret. Ja, jag kan räkna upp ett antal områden där Kristdemokraterna har ändrat uppfattning genom att ställa sig bakom den skrivelse som regeringen nu lägger fram. Det är alltså en väsentlig positionsförändring som har skett. Jag kan öppet säga att jag tycker att det i många stycken är till det bättre. Jag kanske känner mig mer hemma med de uppfattningar som ibland lyfts fram i dagsläget genom skrivelsen. Det sade jag också i mitt anförande. Men det här agerandet gör mig bekymrad. Under en lång period har man framhärdat i en uppfattning. Man har till och med stått och talat om att detta är den enda lösningen, att det är den riktiga lösningen, att man har lösningen på problemen. Och i dag står man med en helt annan politik. Det är en radikal förändring av synsättet. Detta är inte att vilseföra lyssnarna, åhörarna och kammaren, utan det är ett konstaterande av en förändring av den kristdemokratiska politiken. Jag ställer än en gång frågan: Står Lars Gustafsson bakom Solveig Zanders uppfattning och det hon framförde här i debatten? Vi kan naturligtvis följa upp det här i de riksdagsprotokoll som finns. Men instämmer Lars Gustafsson i den uppfattning som Solveig Zander här framförde?

Fru talman! Det är intressant. Nu kom Göte Wahlström att tala om en total radikal förändring, och så tog han upp ett exempel. Sedan hittade han ett nytt exempel. Vi har inte ändrat uppfattning i fråga om transportörsansvaret. Vi konstaterar bara att det är en EU-regel, och så är det. Vi vill ändra på detta. Men det här är bara ett svar på skrivelsen. Solveig Zanders yttrande får väl stå för henne själv. Å andra sidan konstaterar hon faktiskt att det förslag som vi hade inte gick igenom. Nu är vi tillbaka. Hur gör vi från och med nu? Kalle Larsson och vissa vill att vi ska börja om igen och göra en ny amnesti. Ceballos säger att vi ska ha ett moratorium för att lösa det på det viset. Och vi har sagt att vi i stället avvaktar och försöker börja på nytt igen. Vi har inte ändrat uppfattning. Detsamma gäller Dublinprocessen. Men det ska jag ta i nästa replik med Kalle Larsson. Jag tror att de kristdemokratiska väljarna och åhörarna inte behöver vara oroliga för var vi står någonstans, för det här har vi gjort länge.

Fru talman! Ska vi börja med att reda ut ett av missförstånden? Det här är inte alls ett betänkande som bara tar upp skrivelsen. Det här är ett betänkande som tar upp den skrivelse som regeringen har lagt fram plus alla de motionsförslag som varje parti har haft full frihet att lägga fram under den allmänna motionstiden i höstas. Det är därför frågan blir extra intressant: Var står egentligen Kristdemokraterna? Ni hade ju hösten på er, åtminstone en månads tid, att lämna in alla de förslag som ni ville för att förändra flyktingpolitiken. I stort sett ingenting kom in. I alla fall kom ingenting in som ni nu vill fullfölja och verkligen stå för i riksdagens kammare. Det är liksom därifrån som den här kritiken kommer och alla frågor som vi ställer. Jag behöver inte göra mig skyldig till guilt by association . Ni gör er själva skyldiga genom att inte ens stå för er egen politik som bara var några månader gammal. Göte Wahlström är nöjd. Det kan jag faktiskt förstå. För det som nu sker från flera borgerliga partiers sida är ju en uppslutning bakom en politik som socialdemokrater och moderater tidigare har stått för. Vi har en situation här i dagens debatt där Socialdemokraterna lämnar in reservationer tillsammans med oss på flera punkter medan inga borgerliga partier presenterar några egna förslag. Det stämmer till eftertanke. Lars Gustafsson kan i dag ställa sig bakom förslag som rör att Dublinkonventionen inte ska tolkas så restriktivt som man gör. Varför gör Lars Gustafsson inte det? Kristdemokraterna kan ställa sig bakom förslag som man för ett år sedan stod bakom, nämligen att man skulle säga "särskilt" ömmande omständigheter i stället för "synnerligen" ömmande. Varför gör man inte det? Kristdemokraterna kan också ställa sig bakom frågan om papper åt de papperslösa, att lösa frågan en gång för alla, för ingen av oss var ju nöjd med den tillfälliga lagstiftningen fullt ut. Det går att göra något åt det i dag. Men Lars Gustafsson har hittills bara sagt: Jag tänker inte göra något. Jag avvaktar vidare beredning.

Fru talman! Det Kalle Larsson säger är helt fel. Han försöker få fram att sanningen är hans egen. Men så är det ju inte i verkligheten. När det gäller de papperslösa är det för det första vi som har gjort att de finns. Ni lyckades inte åtgärda det. Nu är det upp till oss att lösa det. Jag har aldrig sett att en regeringsföreträdare väcker motioner i riksdagen. Han arbetar väl utifrån regeringssyftet. Man lägger väl fram propositioner som det heter. Det här är en skrivelse som det sedan tidigare finns en massa motioner på, även från kristdemokrater. Men givetvis driver man politiken, om man tillhör regeringsalternativet, från ett regeringsperspektiv och inte från ett oppositionsperspektiv. Man kan ju inte som Kalle Larsson ibland vara i opposition mot sig själv. Debatten har förts på DN:s debattsida om vad det här regeringsunderlaget tidigare tyckte. Så är det ju inte. När det gäller Dublin är det inte bara att upplösa det. Det handlar om att arbeta i EU för det. Det står inget skrivet om att Kristdemokraterna skulle ha ändrat uppfattning om att vi vill verka för en förändring. Vi ser ju vilka konsekvenser det får med förstalandsprincipen där i praktiken Sverige nu kommer att få ett väldigt tryck på sig med mängder av människor då vi blir första land. Det är inte hållbart. Vi arbetar för att EU ska ta ett kollektivt ansvar för alla de flyktingar som kommer från Irak. Jag kan inte se att detta skulle vara något emot kristdemokratisk politik eller det vi har sagt tidigare. När det gäller transportörsansvar är det bara att konstatera att vi inte tycker att det är bra. Fredrik Malm sade här innan att han inte heller tycker att det är bra. Vi har inte ändrat uppfattning, men man arbetar ju utifrån den situation man har. Om man är i regeringsställning och inte i opposition arbetar man utifrån det, för man vill lägga fram förslag som har en majoritet i riksdagen och som också går åt rätt håll. Sedan får man inte allt man vill - det känner säkert Kalle Larsson till - även om man så önskar.

Fru talman! Så kröp det ändå fram till slut vad skälet var till att Kristdemokraterna i dag inte röstar för förslag som man egentligen står bakom. Man ingår i en regering. Man har uppenbarligen i regeringsförhandlingarna låtit posten som migrationsminister, precis som nästan alla andra viktiga och tunga poster i regeringen, gå till Moderaterna. Det var en del av oss som hoppades, kanske lite naivt får väl erkännas, att det skulle bli en liten ändring, att Kristdemokraterna, Folkpartiet och Centerpartiet som ju har stått oss och Miljöpartiet nära i flera flyktingpolitiska avseenden de senaste åren skulle kunna åstadkomma någon positiv förändring av den förda politiken. Vi kunde ta exemplen som jag gav, att förändra "synnerligen" till "särskilt" ömmande omständigheter och öppna möjligheterna något, åstadkomma en amnesti eller åtminstone för en del av dem som fick avslag med den tillfälliga lagen ge en möjlighet att bli prövade igen eller helst möjligheten att stanna. Man kunde kanske också i majoritetstexten uttala att man är kritisk mot Dublinförordningen. Men ingenting av detta händer ju. Det finns inga sådana exempel. Det är det som gör mig orolig. Det handlar inte om att jag vill göra ned Lars Gustafsson i ett replikskifte. Om det hade varit så hade jag gjort det enklare för mig än så här. Jag är uppriktigt oroad över de positionsförändringar som vi ser. För det som händer just nu är ju att fler och fler partier pratar väl, påstår att de står för en viss politik, men när det väl kommer till konkreta omröstningar, när man visar i handling vad man faktiskt står bakom för politik väljer partier som tidigare hade en kanske inte perfekt men betydligt bättre linje än regeringens att rösta emot den politik man påstår sig företräda. Jag tror faktiskt att detta förvirrar inte bara mig. Det förvirrar ganska många andra människor också. Nu börjar det klargöras. Om man sitter i regering kan man inte driva en generösare flyktingpolitik.

Fru talman! Om man sitter i regering kan man genomföra en bättre flyktingpolitik. Det är det som är skillnaden. Nu säger Kalle Larsson att vår förflyttning i Kristdemokraterna går från synnerliga till särskilda eller från särskilda till synnerliga. Vi fick höra av lagmännen i överdomstolen som vi var hos att en tyckte att det var svårt att tolka vad detta innebar för skäl, medan en annan tyckte att det var solklart. Jag förväntar mig att man utvecklar en praxis. Om det behöver ändras från särskilda till synnerliga eller från synnerliga till särskilda ska vi nog fixa det också, Kalle Larsson. Det behöver du inte vara orolig för. I regeringsposition måste man ta ansvar. Vi vet att det är så. Man måste lägga fram förslag. För att det ska bli en majoritet i kammaren kommer det inte att räcka med Kalle Larsson och Kristdemokraterna. Det kräver att vi arbetar med ett fungerande gäng som kan få en fungerande sammanhållen flyktingpolitik som också innebär att de människor som kommer hit har möjlighet att arbeta exempelvis. Vi kan också se hur det har varit. Det är ju så, Kalle Larsson - det känner ni till - att det är ytterst få som egentligen har fått asylskäl. Sverige är sämre än andra länder. Man har inte fått asylskäl som skäl att stanna, utan det har varit många andra orsaker. Varför har Sverige haft så dålig politik? Jo, för att det inte har varit riktigt rättssäkert. Som jag nämnde här driver vi frågan om att ombuden ska vara ojäviga. De ska verkligen ha kunskap att stödja den som söker asyl i domstolarna. Jag tror att Kalle Larsson ställer sig bakom att det är rimligt att begära det och också att kvaliteten på bedömningarna blir bättre. Dessutom är det så när det gäller viseringsfrågan att nyligen i en debatt som Kalle Larsson anordnade här i ett grannhus uttryckte jag att man måste använda de regler som finns på ett riktigt sätt så att man inte ska behöva åka tillbaka för att söka för att komma tillbaka trots att man kanske riskerar livet. Det ligger faktiskt i myndighetens möjlighet att göra detta redan nu. Man utvecklar bara inte den praxisen. Det kan man se över, men det behöver inte stå i ett betänkande. Det stämmer inte att Kristdemokraterna har ändrat uppfattning eller har en mer inhuman flyktingpolitik. Där delar jag inte Kalle Larssons uppfattning.

Fru talman! Det finns något som jag uppskattar väldigt mycket med Lars Gustafsson. Det är att när du inleder dina anföranden här så utgår du mycket mer från människor än från system. Det tycker jag är väldigt positivt. Därför vill jag också förklara lite grann för dig hur vi tänker när vi pratar om ett moratorium. I det förslag som ligger i dag tar vi ställning till ett motionsförslag från Miljöpartiet om att införa en tillfällig lagstiftning för att ge de papperslösa möjlighet att stanna i Sverige. Det gör vi för att vi menar att många föll utanför systemet. Det är bara Vänsterpartiet som har ställt sig bakom den här reservationen i dagsläget. Många människor hamnade utanför. Vi ville något mycket mer. Det ville ni också, och Centerpartiet och Folkpartiet också. Nu är vi i situationen att alla de som hamnade utanför inte har fått stanna, men de finns ändå kvar här i Sverige. Visst, de kan deporteras, men helt plötsligt är de tillbaka igen, för de kan ju inte vara i sina hemländer. Då menar jag att det är bättre i det här läget att införa någon form av moratorium. Låt bli att skicka så många människor tillbaka till deras hemländer i dagsläget! Vi vet att det kommer en ny lagstiftning som gör att de kan få stanna här i stället. Det kostar väldigt många miljoner varje år att skicka hem folk. En avvisning kan kosta 100 000 kronor, och sedan kan man ändå inte lämna personen i det landet, utan de kommer tillbaka. Bara att dra ned på budgeten för avvisningar till exempel skulle ju lösa många av de här problemen. Det skulle göra att de inte eftersöks lika aktivt av polismyndigheterna och av Migrationsverket. Vad tycker du om det?

Fru talman! Jag tycker att det är hedervärt av Bodil Ceballos att tala om hur sanningen var. Det som vi önskade och lade i vår reservation i riksdagen var inte det förslag som blev följden. Därför fick inte alla stanna eller bli prövade på det vis som vi ville. Det hade i alla fall dragit ett nollstreck över den situation som var då. Men nu blir det inte noll. Det är ungefär 40 procent som är kvar. Jag ser inte att vi i nuläget skulle börja köra samma process igen. Det skulle vara olyckligt. Det fungerar inte på det viset. Vad som är ännu värre är att vi inte får fylla på den här gruppen människor så att det finns fler som hamnar i detta papperslösa tillstånd i Sverige, för då kommer vi att ha samma problem ganska snart igen. Vi måste ha en bättre process. Det är vad vi måste arbeta mot. Jag tror också på det som framfördes i anförandet här. Bodil Ceballos talar om att man måste arbeta aktivare i hemländerna. Vi får inte glömma att det i Syrien, grannland till Irak, fanns en miljon flyktingar innan något krig startade i hemlandet. Nu finns det ytterligare en miljon. Vi kan tänka oss hur det skulle gå om vi fick två miljoner till Sverige. Vårt system skulle kollapsa, om vi ska vara ärliga. Därför är det väldigt viktigt med allt vi kan hjälpa med. Det gäller bistånd, att på andra sätt ordna demokrati och mänskliga rättigheter. Om det görs så nära som möjligt är det en vinst för oss alla. Det är mycket effektivare att hjälpa människor så nära som möjligt än här. Därför är det viktigt att biståndsbudgeten är stor. Men den måste användas optimalt. Myndighetsutövningen fungerar inte optimalt, som jag också sade i mitt anförande. Lagstiftningen är tänkt lite annorlunda, men det bildas en praxis. Var den kommer ifrån vet jag inte. Det bildas en praxis som jag inte kan tolka ut ur lagstiftningen att politikerna egentligen har tänkt sig. I det läget kan jag hålla med om att man får revidera det och se över om det behövs ett förtydligande från vår sida för att lagstiftningen ska fungera.

Fru talman! Jag utgår från det du sade på slutet om praxisen som blir fel. När vi behandlade betänkandet i socialförsäkringsutskottet var jag rätt besviken över att alliansen inte hade visat framfötterna lite mer än vad den gjorde med den politik som ni ändå har talat om. Ni har sagt: Vi avvaktar arbetskraftsinvandringspropositionen, och vi avvaktar andra förslag. Vi utgår från att myndigheterna gör sitt jobb och att Migrationsverket gör vad det ska. Samtidigt har vi haft diskussioner och varit kritiska till hur lagen faktiskt tillämpas. Det har varit relativt öppet. Alla har haft en hel del kritik. Vi har haft hearingar och diverse morgonmöten och har tagit upp olika aspekter. Om praxis nu utvecklar sig i en riktning som vi här i riksdagen inte hade tänkt måste vi ändra lagstiftningen. Domstolarna kommer att döma efter praxis. Då är det lagstiftningen som det är fel på, även om vi tycker att den egentligen kan vara korrekt. Jag återgår till frågan om nollstreck. När vi inför former för laglig migration, arbetskraftsinvandring, borde vi börja från noll. Det kan vi göra om vi nu legaliserar. Jag är lite allergisk mot ordet amnesti. Det innebär nämligen att det är människor som är brottslingar. Det är en kollektiv benådning av ett gäng brottslingar när man inför en amnesti. Men det är det ord som vanligtvis har använts. Jag skulle vilja kalla det för att man legaliserar dem som är här. Vi skulle få detta nollstreck och kunna gå vidare utan att samma situation uppstår igen. Då finns en laglig möjlighet att komma hit, och vi behöver inte få en mängd nya papperslösa som finns här.

Fru talman! Vi använder fel vokabulär. Det håller jag med om. Därför talar jag i stället om nollstreck. Jag håller med Bodil om detta. I det läge som vi nu är i måste vi hitta en annan processordning hela vägen. Jag vet att det finns en viss restpost, om jag uttrycker det så, som befinner sig i Sverige. De har varit gömda länge, de arbetar här och kan bli utnyttjade på olika sätt. Det finns vissa som har rätt till en viss sjukvård men ändå inte får den. Där har vi mer att önska, som jag sade i mitt anförande. Vi hörde om migrationsdomstolen och olikheterna i bedömningar i Skåne och Malmö. Det skilde sig, men det fanns förklaringar. Detta skulle man se över för att bilda praxis. Man hade ett antal ärenden för avgörande för att sätta prejudikat i Migrationsöverdomstolen de närmaste månaderna. Jag tror att det var 23 ärenden som skulle avgöras. Skulle det vara så att praxis inte stämmer med avsikten är det lagstiftarens skyldighet att uppdatera sig för att förändra i rätt riktning så som lagstiftningen är tänkt. Nu kanske man inte kan gå alla vägar. Partierna har olika långtgående önskningar. Men vi måste följa den processordning som är. Jag kan hålla med om att det går långsamt. Men å andra sidan måste det bli rätt den gången man beslutar. Det är alldeles för ofta som det har blivit fel den gången man beslutat, eftersom processen har mjölkat ut det hela. Det är jag mer orolig för. Jag och Kristdemokraterna kommer att fortsätta att försöka att hitta humana vägar bort från de orimligheter som faktiskt finns och som det finns många exempel på.

Fru talman! Låt mig inleda med att konstatera att den skrivelse som riksdagen nu ska behandla är en översikt av utvecklingen av migrations- och asylpolitiken under perioden juni 2005 till december 2006 både nationellt och internationellt. Under denna period har ett maktskifte ägt rum i vårt land. En regering har avgått och avlösts av en annan. Av detta följer att skrivelsen redovisar politikområdet från flera olika vinklar. Sammantaget ger skrivelsen dock en god grund för riksdagen, tillsammans med de motioner som väckts med anledning av skrivelsen, att diskutera och ta ställning till de många viktiga frågorna på området. Fru talman! År 2005 ansökte 17 530 personer om asyl i Sverige. I fjol steg antalet asylsökande till 24 300. Prognosen för innevarande år 2007 är att 40 000 personer kommer att söka asyl i Sverige. Detta har skett samtidigt som trenden i övriga Europa i allmänhet har gått i motsatt riktning. Naturligtvis är detta en utmaning för Sverige. Det gäller att klara av, ta emot och pröva ansökningar från det betydligt större antalet asylsökande. Det gäller också att ge goda förutsättningar för de skyddsbehövande och personer som av andra skäl får uppehållstillstånd så att de kan ta till vara möjligheterna och snabbt etablera sig på arbetsmarknaden och i andra avseenden i den kommun där de bosätter sig. Att erbjuda asyl för flyktingar och andra skyddsbehövande som söker hjälp hos oss är av stor betydelse för migrationspolitiken. Vi har en internationell rättsordning där det stora flertalet stater förpliktigat sig att ge skydd åt flyktingar enligt de kriterier som flyktigkonventionen ställer upp. Vi är också förpliktigade av andra internationella överenskommelser. På den grunden har vi också i den europeiska unionen kommit överens om de skyddsgrunder som alla medlemsstater ska respektera. Dessa förpliktelser kan regeringen inte tänka sig att kompromissa om. Det gör att det heller inte är möjligt att bestämma något exakt tak för hur många av dem som söker asyl i Sverige som vi är beredda att ta emot som flyktingar. Jag vänder mig mot den typen av förslag. Vi har därutöver i full enighet i riksdagen utsträckt skyddet till andra skyddsbehövande som inte omfattas av någon internationell konvention. Det rör sig till exempel om människor som sett sig tvungna att fly undan svåra motsättningar i hemlandet. Den nya utlänningslagen har tydligt fokus på skyddsbehövande. För att hjälpa dem som behöver en fristad tar Sverige i samarbete med FN:s flyktingkommissariat dessutom ut skyddsbehövande i andra länder för vidarebosättning i Sverige. Det är människor som inte kan vara säkra i det land som de flytt till eller som behöver en varaktig lösning på sin situation. För år 2007 har medel avsatts motsvarande vidarebosättning för 1 900 personer. Att regeringen är kompromisslös i att värna asylrätten för dem som tagit sig till Sverige och sökt asyl här betyder inte att vi avstår från att nationellt och i samarbete med andra länder förbättra effektiviteten i hur vi upprätthåller invandringsregleringen. Här väntas fortsatt stora utmaningar, inte minst för att motverka den omfattande människosmugglingen. Fru talman! För att få en fungerande asylprocess som respekteras av medborgarna och rikta hjälpen dit där den behövs måste asylprocessen få ett tydligt avslut som respekteras och efterlevs. Tidigare kunde en asylsökande komma in på nytt till Utlänningsnämnden med ett obegränsat antal så kallade nya ansökningar om uppehållstillstånd även efter att ha fått ett formellt avslag på sin asylansökan och ett slutgiltigt sådant. Det var tänkt att fungera som en möjlighet i undantagsfall. Men det uppfattades efterhand förmodligen av de flesta som en del av själva asylprocessen. Detta bidrog till en utdragen och i praktiken oklar situation för många asylsökande där åtskilliga som fått ett slutgiltigt avslag valde att dröja sig kvar i Sverige i stället för att följa beslutet om avvisning och lämna landet. Inte sällan levde de dessutom under lång tid under mycket pressade förhållanden. En utdragen asylprocess innebär självfallet ett mänskligt lidande i många fall där särskilt barn far illa. Förtroendet för asylprocessen underminerades alltså med en sådan otydlig och utdragen process. Den obegränsade möjligheten att på nytt ansöka om uppehållstillstånd är borta i den ordning som numera gäller. Det är en mycket stor vinst med den nuvarande ordningen. En säkerhetsventil finns dock även nu och måste finnas. Migrationsverket har möjlighet att självmant stoppa en avvisning om något inträffat i det land som den avvisade ska återvända till eller om det finns andra hinder för att verkställa en avvisning. Uppehållstillstånd kan då också beviljas av Migrationsverket. Om helt nya skyddsskäl uppkommit kan den enskilde få till stånd en prövning från början hos Migrationsverket. I sådana fall finns också möjligheten att överklaga till migrationsdomstol om verket inte tar upp frågan om uppehållstillstånd till ny prövning. På så sätt kan man säga att den tidigare oklarheten i asylprocessen påtagligt minskat samtidigt som rättssäkerheten vid nya omständigheter stärkts för dem som är skyddsbehövande. Fru talman! Således har vi nu en ordning där mycket stora ansträngningar görs för att säkerställa att prövningen av asylsökande och asylansökningar sker på ett rättssäkert sätt. Prövningen leder till att en del sökande får uppehållstillstånd medan andra befinns sakna tillräckliga skäl enligt utlänningslagstiftningen. Detta betyder självfallet att den som har fått ett slutgiltigt avslag måste lämna Sverige. Det är inte bara den naturliga innebörden av att en prövning äger rum och att vi inte har eller vill ha en helt oreglerad invandring, det är nödvändigt för att få respekt för asylprocessen att den som har fått avslag också lämnar landet. Annars kan vi få bekymmer på sikt med att bevara uppslutningen kring asylrätten. Vi måste alltså utgå från att de som har fått ett avvisnings- och utvisningsbeslut gör allt vad de kan för att återvända till hemlandet inom de tider som utlänningslagen anger. Det är ett av de viktiga uppdrag som Migrationsverket har att verka för sker i praktiken. I sista hand kan det bli polisens uppgift att genomföra återvändandet. Det är många människor som vänder tillbaka med tungt hjärta efter att kanske ha satsat sina absolut sista resurser på att med hjälp av smugglare ta sig till vårt land. Vi gör därför framöver ökade insatser för att bidra till återetableringen i hemlandet för asylsökande som kommer från länder som genomgått konflikter och av detta skäl kan ha svårt att stödja sina återvändande medborgare. Det kan handla om både individuellt ekonomiskt stöd och om projekt som kan främja den fortsatta självförsörjningen efter återvändandet. Fru talman! Den nya instans- och processordningen och den nya utlänningslagen är nu på plats sedan drygt ett år. Som alla vet spelade riksdagen en mycket aktiv roll i processen. Omläggningen är den till verksamhetens omfattning största migrationspolitiska förändring som beslutats och en av de största som skett av domstolsväsendet på mycket lång tid. Det är bara att konstatera att den nya ordningen samtidigt är av grundläggande betydelse för migrationspolitiken i dess helhet. Det bristande förtroende och den bristande respekt för fattade beslut som vi drogs med tills för ett år sedan har ersatts med den grundläggande tilltro som vi alla, förhoppningsvis också de enskilda sökande, känner för det svenska domstolsväsendet. Det är en tilltro som det gäller för regering och riksdag att gemensamt bidra till att upprätthålla förutsättningarna för. Självfallet måste en förändring av den här storleksordningen utvärderas. Jag avser också inom kort att föreslå regeringen att tillsätta en sådan utredning. Det är visserligen ännu för tidigt att dra bestämda slutsatser, men vi behöver få veta så mycket som möjligt om hur den införda ordningen fungerar. Hur har det blivit med den ökade öppenheten i asylprocessen? Fungerar tvåpartsprocessen väl? Har möjligheten till muntlig förhandling tillvaratagits? Lyckas man klara en skyndsam handläggning? Ligger tyngdpunkten på förstainstans, som tanken var, och vilka resultat har skyddsbestämmelserna i den nya lagen faktiskt fått? Det finns säkert vassa kanter som behöver slipas till. Debatten har redan börjat, men för att på ett fullödigt sätt kunna diskutera om och i så fall vad som kan behöva ändras behöver vi de kunskaper som utvärderingen kan komma att ge. Ingen reform är heller slutgiltig. Nya utmaningar kommer att kräva nya lösningar framöver. Låt mig bara påminna om hur vi fortlöpande och i allt högre grad påverkas av den utveckling på migrations- och asylområdet inom EU som vi aktivt är med om att skapa. Fru talman! Eftersom migrationsskrivelsen är en beskrivning av vad som varit snarare än vad som komma skall saknas en av de fyra hörnstenarna i alliansens migrationspolitik. Nästa gång vi debatterar en migrationspolitisk skrivelse här i riksdagen har kammaren förhoppningsvis redan klubbat och infört en arbetskraftsinvandring värd namnet. Regeringens utgångspunkt är att invandring bidrar till att vitalisera arbetsmarknaden och ekonomin genom de nya kunskaper och erfarenheter som nykomna personer för med sig från sina hemländer. Vi anser därför att det måste bli lättare för medborgare i länder utanför EU- och EES-området att komma till Sverige för att arbeta här. Dagens system är alltför restriktivt och tar inte tillräckligt stor hänsyn till en arbetsgivares behov av arbetskraft när beslut om arbetstillstånd fattas. Det är dessutom i stort sett omöjligt att i dag få ett förlängt arbetstillstånd även om man har kvar sitt arbete. Regeringen är nu mitt uppe i arbetet med att förbereda en reform på området arbetskraftsinvandring. Som grund för regeringens överväganden ligger de förslag som den parlamentariska kommittén för arbetskraftsinvandring överlämnade i oktober förra året. Vissa delar av kommitténs förslag anser vi dock inte når upp till de krav på flexibilitet och effektivitet som regeringen har. Därför håller vi på att se över hur delar av systemet ska utformas för att underlätta rekryteringsprocessen för arbetsgivare som upplever brist på arbetskraft. Jag vill inte här i kammaren föregripa resultatet av det arbete som nu pågår men vill påpeka att nuvarande krav, lön, försäkringsskydd och övriga anställningsvillkor, lägst motsvarande kollektivavtal, ska upprätthållas och inte sänkas. Avslutningsvis är skrivelsen en god sammanställning över det förflutna. Med dagens debatt avslutas också slutgiltigt den socialdemokratiska eran i migrationspolitiken. Från och med nu är det alliansen och alliansens politik som kommer att redovisas från denna talarstol i kommande skrivelser.

Fru talman! Härmed avslutas den socialdemokratiska eran i flyktingpolitiken, sade Tobias Billström. Han hade möjligen kunnat säga: Härmed avslutas den socialdemokratiska och moderata eran i flyktingpolitiken, för det är ju så majoriteten i praktiken har sett ut de senaste åren, och ersätts av alliansens flyktingpolitik. Jag tror att han har rätt. Det är det som min kritik mot de övriga borgerliga partierna har handlat om under den här förmiddagen. I övrigt kan man väl konstatera att det som har hänt med den regeringsbildning som vi har sett är att de partier som är sämst på ett visst politiskt område också har fått det att handha. Det är därför utrikespolitiken sköts av moderater, skolpolitiken av folkpartister, integrationspolitiken också av folkpartister, socialpolitiken av kristdemokrater och migrationspolitiken av, just det, moderater. Samtidigt har Tobias Billström all anledning att vara ganska nöjd. Inte för att jag utnämner hans post till en av de viktigaste, jag såg att han log och kände sig stolt över detta, utan kanske snarare därför att Moderaterna faktiskt har lyckats kuva de andra borgerliga partierna och deras flyktingpolitiska linje sedan tidigare, i alla fall såvitt ögat kan se när man läser de handlingar som föreläggs kammaren. Det återstår att se om Lars Gustafsson, Solveig Zander, Fredrik Malm och andra lyckas bättre i framtiden så att det faktiskt kommer några förslag hit som bättre överensstämmer med dem som dessa tre partier tidigare stod för än de som Moderaterna nu och tidigare har stått för. När Tobias Billström nu är så positiv till förändringen av instans- och processordningen kan jag till kammarens protokoll bara notera att det ju var hans eget parti som var det näst sista att överge försvaret av Utlänningsnämnden. Socialdemokraterna var något senare. Under sittande sammanträde insåg man att man var i minoritet och var tvungen att lämna sin ståndpunkt. De frågor jag vill ha svar på är: Vad vill Tobias Billström göra när det gäller anhöriginvandringen? Vad är beskedet till de papperslösa som befinner sig här i dag? Var det så tydligt som jag kunde höra? Är det verkligen bara: Åk hem!

Fru talman! En asylprocess förutsätter att det finns ett tydligt avslut. Den förutsätter att när man har lämnat in sin ansökan och fått den vederbörligen prövad i en ordning ska man när man har fått beslutet välja en av två vägar. Antingen ska man välja integrationsvägen därför att man har fått ett bifall på sin ansökan - då ska man stanna kvar i Sverige och få all uppmuntran och hjälp att så fort som möjligt försöka etablera sig på arbetsmarknaden - eller också har man fått ett negativt besked och erhållit en skrivelse som säger att man inte får lov att stanna i Sverige därför att man inte uppfyller skyddskriterierna. Då åvilar det den enskilde att avlägsna sig från Sverige. Detta kan ske på två sätt, med frivillighet eller genom tvång. Men avlägsna sig ska man. Det är inte möjligt att upprätthålla respekten för ett system om olika beslut ändå leder till ett och samma resultat, det vill säga att det inte spelar någon roll om man får ett positivt besked eller ett negativt besked, man väljer ändå att stanna i Sverige. Varför har vi då en asylprövning över huvud taget? Svara mig på det, Kalle Larsson! Skulle det vara någon mening med att ha en sådan process över huvud taget? Då hade det ju varit lika bra att säga att ni får lov att stanna, so oder so , av vilken anledning som helst. Nu är inte detta regeringens politik. Regeringens politik är att verka i enlighet med de internationella konventioner som är uppställda. Vi följer också UNHCR:s rekommendationer. De är konstruerade på ett sådant sätt att det jag nyss redovisade, kravet på att man faktiskt lämnar landet om man har fått avslag på sin framställning, upprätthålls även av UNHCR. Det borde Kalle Larsson kanske fundera över. Vi har en förpliktelse att leva upp till när det gäller internationella konventioner. Vi måste utforma våra system på ett sådant sätt att de är trovärdiga både gentemot våra egna medborgare i landet och gentemot de asylsökande. Den nya instans- och processordningen erbjuder mycket bra verktyg för en sådan fortsatt god ordning. Vi kan konstatera att det, om vi tittar närmare på diskussionen om trovärdigheten, tydligt och klart, tycker jag, framgår att den är på väg upp. Det är i så fall mycket positivt med instans- och processordningen i ryggen.

Fru talman! Jag tar åt mig av berömmet för den nya instans- och processordningen. Det är trots allt en reform som är framtagen och genomdriven i första hand av andra partier än de som nu innehar regeringsmakten och än det parti som innehar ministerposten på det här området. Jag är långt ifrån lika positiv till alla delar av den nya instans- och processordningen. Det finns brister. Vi har brister när det gäller sekretessen. Vi har brister när det gäller olika utfall i olika delar av landet. Det finns flera saker som jag tror att vi behöver ta itu med. Men det är utmärkt att Tobias Billström som migrationsminister nu sluter upp bakom den nya instans- och processordning som hans parti för, tror jag, bara fyra och ett halvt eller fem år sedan helst inte ville se genomförd. Det är bra att partier kan förändras. Det ger hopp om framtiden. Utifrån den förhoppning jag, möjligen fåfängt, ändå hyser om en förändring av politiken också på andra områden skulle jag nog vilja ha ett svar på följande fråga: Vad gäller nu beträffande anhöriginvandringen? Vi har tidigare under den här debatten haft en diskussion om sådana frågor. I dag är det så att det när det gäller en person som är gift eller sammanboende här i Sverige och partnern saknar tillstånd som regel och i stort sett i varje enskilt ärende krävs att personen i fråga återvänder till hemlandet - oberoende av att där ofta finns en risk för förföljelse och trakasserier - för att söka ett tillstånd som den här personen med största säkerhet ändå kommer att få. Jag ber inte Tobias Billström att uttala sig i ett enskilt fall eller så, men jag skulle vilja få ett klargörande från Tobias Billström om hur han ser på den reglering av anhöriginvandringen som i dag finns. Sedan är det väl bara att konstatera att det besked som ministern ger till de papperslösa som finns här och som inte alls är prövade enligt den nya instans- och processordningen - det ska man komma ihåg - utan enligt den gamla, osäkra ordningen är: Åk hem! Det är skönt att inte alla ger samma besked. Slutligen yrkar jag bifall till reservation 18 under punkt 15 och till reservation 11 under punkt 10.

Fru talman! Det är lite märkligt här. Jag tycker att jag var väldigt tydlig om den nya instans- och processordningen och om vår syn på denna. Klart och tydligt redogjorde jag för att regeringens hållning i den här frågan är att det är nödvändigt med en utvärdering av instans- och processordningen, fullt i enlighet med det beslut som riksdagen fattade i samband med att ordningen infördes. Det är klart att vi ska utvärdera den. Jag har också i andra debatter med Kalle Larsson - bland annat så sent som i en interpellationsdebatt för någon vecka sedan - klargjort att det här måste ske med omsorg och att det kanske inte är helt möjligt att få klara och tydliga fakta på bordet eftersom ordningen har gällt i bara ett år. Icke desto mindre ska det hela genomföras. Direktiven håller just nu på att finaliseras på Justitiedepartementet. Jag ska inte fördjupa mig i diskussionen om anhöriginvandringen. Det räcker bra med att hänvisa till utskottets betänkande och till det ställningstagande som utskottet har kommit fram till i de frågorna. Anhöriginvandringen berörs egentligen inte direkt i skrivelsen, utan det där är en del av resultatet framför allt av de motioner som har inlämnats på det här området, inte minst av Kalle Larssons parti, och som utskottet har haft att ta ställning till. Jag tycker att utskottets bedömningar i frågan är fullständigt tillräckliga att luta sig mot.

Fru talman! Det är precis så som migrationsministern säger, att skrivelsen är en översikt av vad som tidigare hänt i migrationspolitiken och att vi nästa år kommer att diskutera den nya alliansens politik. Jag menar att vi redan i dag diskuterar den, för det vi diskuterar är ju socialförsäkringsutskottets betänkande med utgångspunkt i skrivelsen. Dessutom har det kommit in ett antal idéer och förslag som man redan i dagsläget skulle ha kunnat anpassa sig till. Vi har tidigare här fört en diskussion om EU. Jag vet att du i EU-sammanhang för fram ungefär de tankar som jag själv många gånger har framfört, att man måste se till roten till migrationen, till vad det sker i de länder som flyktingarna kommer från. Det tycker jag är väldigt positivt. Men när jag läser återrapporterna från olika EU-möten - ni skriver lite grann om vad de olika länderna säger - upplever jag att du är relativt ensam om att föra fram de synpunkterna. Det är en mycket större tonvikt på dem som vill ha det restriktiva. Jag skulle vilja höra vad som är din uppfattning där. Är en svängning på gång, eller är det som förut så att säga? Tycker du att du har stöd här eller inte? När det gäller återvändandet är det som du säger. Många får ett avslagsbeslut och ska återvända hem. Men i dagsläget sker det på väldigt olika sätt. Vissa blir inte hemskickade på ett respektfullt sätt, utan man tar till väldigt drastiska metoder. Det tycker jag ligger helt utanför allt det som vi i Sverige ska ägna oss åt. Vad kan du göra för att rätta till detta?

Fru talman! Som vi flera gånger i den här debatten har kunnat konstatera och som företrädare för alliansen på ett mycket förtjänstfullt sätt har redogjort för är det regeringens mycket bestämda uppfattning att den europeiska unionen är ett mycket viktigt verktyg för att kunna driva en vettig migrationspolitik. Vi har inga förutsättningar att på egen hand lösa de problem som den nuvarande stora tillströmningen från Irak är ett exempel på och inte heller att på längre sikt utforma en vettig och hållbar asyl- och migrationspolitik för hela EU-området utan att vara aktiva i de här frågorna. Jag har vid flera tillfällen sagt att jag inte tycker att det är tillräckligt att diskutera bara gränskontrollen. Det är inte rimligt att lägga tyngdpunkten enbart på denna. I mina inlägg i ministerrådet för svensk räkning har jag också redogjort för regeringens ställningstagande på det här området. Vi måste arbeta mycket mer med kapacitetsbyggande i ursprungsländerna och mycket mer med en aktiv biståndspolitik och med att se till att insatser å unionens vägnar riktas åt rätt håll för att därmed göra livet drägligare och bättre för människor i ursprungsländerna. Därför måste vi också vara medvetna om att det här är mångfasetterade frågor - självfallet! Du frågar hur mina kolleger resonerat på det här området. Jag kan konstatera att Sverige för närvarande kanske inte har lika många länder omkring sig där man har samma uppfattning som vi när det gäller utformningen av migrationspolitiken. Å andra sidan står EU nu i begrepp att bedriva en mycket stor, omfattande, förhandlingsprocess som ska leda fram till det så kallade Haagprogrammets ersättare som, enligt beställning från de europeiska regeringscheferna, ska vara på plats år 2010. Eftersom Sverige kommer att ha ordförandeklubban under det andra halvåret 2009, det vill säga innan programmet ska vara färdigt, kommer vi att ha stora möjligheter att fram till dess höja rösten och påverka utformningen av programmet. Jag kan försäkra, Bodil Ceballos och övriga i kammaren, att regeringen avser att göra sitt yttersta när det gäller att se till att den vision om hur migrations- och asylpolitiken ska vara utformad som vi från regeringens sida har också blir verklighet i det här programmet.

Fru talman! Det hanns inte med något svar beträffande avvisningarna. Det är faktiskt så att de sköts väldigt illa på vissa ställen i landet, medan de sköts väldigt bra på andra ställen. Det måste väl finnas åtminstone någon form av gemensamma regler så att man inte kan bete sig hur som helst i våra polisdistrikt. I och med regeringsskiftet var det många papperslösa och flyktingar över huvud taget som satte stort förtroende till regeringen och till den politik som ni kommer att föra. Men det är tre olika partier som har stått upp för en amnesti, som man kallar det för. Det är bara ni som tidigare inte gjort det. Ni gick till val på att inte genomföra en amnesti; det har jag kollat upp. Däremot sade ni att ni skulle ge arbetstillstånd. Jag vet att det här är på gång, men det drar ut på tiden. Jag hade hoppats att detta skulle komma mycket tidigare. Men jag förstår att det också måste bearbetas, beredas och så vidare. Men kan du i dagsläget ge alla dem ett hopp som fortfarande befinner sig i det här landet och som inte har sina papper i ordning när den här lagstiftningen träder i kraft etcetera?

Fru talman! Eftersom jag hade en replik kvar sparade jag diskussionen om återvändandet och formerna för detta till den repliken. Det är självfallet så att alla former av avvisning måste ske med utgångspunkt i humanism och i att det sker på ett värdigt sätt. Det där står i instruktionerna för det arbetet, och det är också regeringens uppfattning att det ska vara så. Jag förutsätter att polismyndigheterna i landet, också nationellt, regelbundet följer upp och utvärderar sina insatser på det här området och ser till att det sker i enlighet med de principer som är fastlagda, det vill säga på ett värdigt och humant sätt. Samtidigt ska man komma ihåg att det är viktigt att arbeta för att underlätta för och ge tilltro till de människor som vill återvända hem men som kanske inte ser den här möjligheten vid första vändan. Det är därför som det så kallade återetableringsstödet som nu införs kommer att vara av stor betydelse. Frågan om arbetskraftsinvandring bereds tillsammans med det slutbetänkande som Kommittén för arbetskraftsinvandring överlämnade till regeringen den 16 oktober förra året. Det är ett kommittédirektiv som ska beredas av mitt departement. Vi utgår från att så snart det har gått ut på remiss och vi har fått tillbaka materialet kommer vi att kunna börja arbeta med det. Men i dagsläget har jag inte mer att säga i den här frågan. Innan remissrundan är färdig - och man ska vara medveten om att det är en mycket stor reform som hela det här slutbetänkandet kommer att ligga till grund för - är det inte möjligt att föregripa det arbetet här och nu. Vi får vänta tills vi får materialet tillbaka.

Fru talman! Nu avslutas den socialdemokratiska eran med svensk migrationspolitik, sade statsrådet. Jag kan lugna statsrådet med att vi redan nu står beredda att ta över, inte minst inför 2010, och föra en fortsatt human flyktingpolitik, som har uppskattats av omvärlden men också av de organisationer som är aktiva på det här området. Statsrådet kan vara lugn på den punkten. En fråga har jag. Jag har sedan hösten ställt frågor till statsrådet om åtgärder när det gäller framför allt ensamkommande barn och kommunernas ansvar att vara mottagningskommuner. Jag har fått växlande svar, och som jag sade i mitt inledningsanförande är det allt från förhoppningar och möjligheter till att följa frågan och återkomma. Nu konstaterar jag av debatten här att ni inte är främmande för andra lösningar. Folkpartiets Fredrik Malm sade att det är en förutsättning för svensk migrationspolitik att kommunerna solidariskt ställer upp. Nu står vi i en situation där vi har 427 ensamkommande barn och 11 444, så här långt, asylsökande. Det kräver att kommunerna ställer upp solidariskt. Hur länge ska vi vänta på åtgärder från regeringens sida när det gäller att möta och ta sig an de här frågorna? När kan vi förvänta oss att få se genomslag?

Fru talman! Det är helt riktigt att frågan om de ensamkommande barnen är viktig och angelägen. Jag utgår från att man från alla partier tycker att det är betydelsefullt att man har barnens bästa för ögonen även i asylpolitiken. Det är precis vad regeringen har. Det är därför som vi har varit offensiva i vårpropositionen och anslagit inte bara 15 miljoner kronor extra på att hantera den här frågan utan också sett till att vidta de förändringar som har påkallats av Sveriges kommun- och landstingsförbund och många av de kommuner som vill kunna ta emot men som har varit lite osäkra om förutsättningarna. En av de viktigaste förändringarna handlar naturligtvis om principerna för ersättning för vård av de personer som kommer till de här kommunerna. Det har tidigare funnits ett tak, 18 år. Längre än så har man inte kunnat få ersättning. Men vi höjer detta tak till 21 år. När jag var i Skellefteå i går och talade med kommunledningen och socialtjänsten och hemmet Origo, som under många år har bedrivit ett mycket verkningsfullt arbete för att ta emot ensamkommande barn - sedan 1987 har man ägnat sig åt detta - sade man att det här är en väldigt viktig och välkommen åtgärd. Jag hoppas naturligtvis att i den här debatten och i andra sammanhang kunna sprida detta glada budskap till landets kommuner och därmed göra det ännu mer attraktivt, det är precis vad det handlar om, att ta emot de här barnen. Vi dubblerar också grundersättningen från 500 000 till 1 miljon för den kommun som tar emot. Vi ser också till att höja sjukhusersättningen från nuvarande 1 600 till 1 950 kronor för belagda platser. Sammantaget tror jag mycket starkt att de här åtgärderna får effekt. Vi kan redan notera att 23 kommuner har tecknat avtal med Migrationsverket och ytterligare 30 kommuner står i kö. Detta som ett direkt resultat av vad som har hänt. Jag tycker att det är positivt och viktigt att vi har fått i gång debatten om de ensamkommande barnen. Det var inte meningen att den reform som beslöts i bred enighet i riksdagen skulle leda till att de fyra så kallade ankomstkommunerna - Solna, Sigtuna, Malmö och Mölndal - skulle bära ett så tungt lass som de har fått göra. I och med de förändringar som vi gör tar vi stora steg i rätt riktning.

Fru talman! Det är glädjande att statsrådet är ute och talar med de kommuner som redan tidigare har varit positiva. Då har man naturligtvis fått positiv respons i dialogen. Problemet är att vi möter också många kommuner som tidigare har haft en negativ inställning och där man inte har förändrat sin uppfattning utifrån det förslag som nu ligger i vårpropositionen från regeringens sida när det gäller ekonomiska åtaganden. Jag har väl inte samma förhoppningar som statsrådet om snabba lösningar på det här området. Jag kan naturligtvis hoppas att det ska hända saker och ting, men det jag än så länge har mött ute i debatten är inte någon aha-upplevelse om att någon snabb förändring skulle kunna ske. Jag ser också situationen utifrån vad jag kan läsa om ankomstkommunernas situation, med många fler barn i olika former av åtgärder och placeringar i förhållande till vad som var tänkt från början. Vi kan också se kommuner, inte minst kommuner med goda kontakter med regeringen, som inte är beredda att ställa upp och solidariskt ta på sig det ansvar som man skulle kunna tänka sig. Det räcker inte med flygblad och kommunala stämmor eller att man går ut med brev. Det handlar om ytterligare åtgärder. Min förhoppning är att det ska ske saker och ting, att det ska ske snabbt och att regeringen tar sig an uppdraget att regera i stället för att skicka flygblad i de här viktiga frågorna.

Fru talman! Det är trevligt att Göte Wahlström har noterat det viktiga arbetet att försöka få de moderata kommunpolitikerna att engagera sig i den här frågan. Jag måste dock säga att jag blir lite förvånad över att det kommer från Göte Wahlström som ju representerar ett parti som vägrade att underteckna det brev som lades fram för socialförsäkringsutskottets ledamöter och som samtliga borgerliga partier i alliansen skrev under och skickade till alla landets kommuner. Det undertecknades också av Miljöpartiet, som ska få en stor eloge för detta. Bodil Ceballos insåg värdet och vikten av att man samarbetar i den här frågan och inte gör partipolitik av den. Göte Wahlströms parti och Vänsterpartiet med Kalle Larsson i spetsen vägrade att underteckna brevet. Jag måste också konstatera att vi lämnade in en begäran till den socialdemokratiska partiledningen om att få komma till er kongress och prata med era kommunpolitiker om värdet och vikten av att av er ledda kommuner tar emot de här barnen. Till svar fick vi två rader tillbaka i Marita Ulvskogs vanliga vänliga trevliga stil, det vill säga att vi inte var välkomna. Jag kan tala om för Göte Wahlström att jag är beredd att resa runt till alla landets partistämmor och prata om värdet och vikten av att vi alla hjälps åt och värnar om de här barnens bästa. Men det går inte om landets största oppositionsparti inte är intresserat av att medverka. Vi kommer att fortsätta att arbeta intensivt för att få flera att ställa upp. Vi kommer att göra det med de åtgärder som jag redovisade i samband med vårpropositionen och som jag talat om här. Vi kommer inte att ligga på latsidan. Jag har pratat med mitt folk, och så får Göte Wahlström göra sitt bästa för att prata med sina kommunpolitiker. Men jag måste säga att jag inte känner mig helt säker på att engagemanget verkligen finns hos Socialdemokraterna för den här frågan.

Fru talman! Snart är dagens och vårens migrationspolitiska debatt avslutad. Det är dags att sammanfatta och dra några slutsatser. Först kan vi konstatera att det från socialdemokratiskt håll aviseras i retoriken och i vissa reservationer en möjlig kursändring. Kommer den att bekräftas i voteringar och i ytterligare tydliga markeringar är den mycket välkommen. Vi kommer att leta efter de voteringarna. Vi kan konstatera att från de tidigare flyktingvänliga borgerliga partierna har här en mycket tydlig positionsförändring skett. Den välkomnas av Socialdemokraterna, därför att det är till den socialdemokratiska och moderata politiken som dessa partier har anslutit sig i allt väsentligt, och de har övergivit tidigare ståndpunkter att vilja förändra politiken. Från migrationsministern har vi inte fått höra några egentliga nyheter. Det är fortfarande så att den som är gift eller sammanboende med någon som befinner sig i landet ska åka tillbaka till sitt hemland för att därifrån söka tillstånd för anhöriginvandring som man med största säkerhet kommer att få. De papperslösa i Sverige kommer att få fortsätta att hoppas på att eventuellt någon gång få tillstånd att stanna som arbetskraft. För den som inte kan arbeta återstår väl enligt migrationsministern inget hopp. För Vänsterpartiets vidkommande konstaterar vi att det som nu återstår är ett omfattande och tungt opinionsarbete. Vi kommer tillsammans med alla de som så önskar - från frivilligorganisationer, från kyrkor och samfund, från partier och organisationer - att fortsätta arbetet för en human flyktingpolitik i det här landet. Rätten till asyl är konventionsstadgad, och den måste också här i kammaren försvaras. Därför är hoppet just nu satt till alla som fortsätter att kämpa för att den rättigheten också ska finnas i Sverige.