Norden

Herr talman! En del av det nordiska samarbetet handlar om Barentssamarbetet. I somras deltog jag i en konferens som Nordiska rådet hade anordnat i Bodö. Den handlade om Barents framtid. Där framkom att Norge och Finland satsar stort på Barents, medan Sveriges engagemang kändes lite mer osäkert. Därför har jag valt att enbart ta upp den frågan i mitt inlägg. Anita Johansson kommer i sitt inlägg att behandla de nordiska frågorna i stort. Jag yrkar bifall till utskottets förslag. Finland övertar ordförandeskapet i Barentsrådet i november i år. Under det finska ordförandeskapet förstärker Finland organisationen kring Barentsfrågorna markant genom att etablera ett nationellt regionalt Barentssekretariat i Rovaniemi. Norge har sedan länge ett Barentssekretariat i Kirkenes, och det håller man på att bygga ut. Detta sekretariat kommer att kompletteras - det är på gång redan nu - med ett internationellt forskningsinstitut och ett internationellt Barentssekretariat. Norge satsar också kraftigt på Barentsfrågorna. Sverige inrättade ett Barentssekretariat 2004 efter en utredning som tillsattes i slutet av 2002 och som bland annat hade i uppdrag att lämna förslag på hur Barentsfrågorna framgent bäst kunde hanteras på såväl nationell nivå inom Regeringskansliet som på regional nivå på länsstyrelserna. Anledningen var att de tillfälliga sekretariatsfunktionerna som UD byggt upp för ordförandeskapet i Barentsrådet skulle avvecklas efter ordförandeperiodens slut. Utredarens förslag innebar att de tjänster som fanns skulle permanentas. Dåvarande utrikesministern Anna Lindh beslutade våren 2003 att inrätta ett Barentssekretariat i norr. Just nu håller man på att utvärdera Barentssekretariatet efter två års arbete. Det finns en lång samarbetstradition inom Barentsområdet. Redan 1964 startade Sveriges nordkalottkommitté - ett samarbete mellan de fyra länderna under temat folkets diplomati. Den kunskap och kompetens som byggts upp i norr kring dessa frågor genom organisationer, företag, universitet, kommuner, enskilda med flera måste bibehållas och utvecklas. Och Svenska Barentssekretariatet spelar en stor roll i den utvecklingen. Sekretariatet ger status, resurser och stöd till den regionala nivån men får också tillbaka information, kunskap och erfarenheter av de regionala aktörerna. Det behövs både en nationell och en regional nivå för att samarbetet ska lyckas. Vissa frågor kan framgångsrikt hanteras bara på nationell nivå, till exempel visumfrågor, tullfrågor och avtal mellan stater, medan andra frågor som näringslivsfrågor hanteras bäst regionalt och lokalt. Sedan finns det frågor där man behöver samarbeta både på den nationella och den regionala nivån. Vi har till exempel bildat något som kallas för Barents väg, en internationell förening som har skapat en tvärförbindelse genom Ryssland, Finland, Sverige och Norge. Barents väg sträcker sig från Bodö vid norska atlantkusten till finska Salla och vidare till Murmansk vid Barents hav. I dag kan man åka buss hela vägen mellan Bodö och Murmansk, 150 mil. Men för att detta skulle lyckas var man tvungen att på nationell nivå tillsammans med EU se till att tullstationen i Salla öppnades. Det har man gjort, och det är mycket bra. Det nordiska samarbetet med nordvästra Ryssland och Barents är viktigt. Tack vare Barentssamarbetet säkrar vi en fredlig och stabil utveckling i regionen, och vi befäster och vidareutvecklar de kulturella banden mellan folken. Vi lägger på det här sättet grunden för en bärkraftig ekonomisk och social utveckling i området. Vi medverkar också till en utveckling som tar hänsyn till urfolkens intressen, för i det här området bor det många olika minoriteter, bland annat samer, vesper och nenetser. Men vi måste också se till att näringslivet får bättre möjligheter att utvecklas och blomstra i Barents. Oljan och gasfyndigheterna gör att området har stort intresse i hela världen. Olje- och gasfyndigheterna i Barents hav är tolv gånger större än de i Snövitprojektet i Norge. På Kolahalvön finns fler mineraler än på något annat ställe i världen. Det finns mer än 500 olika mineraler. Midnattssol, norrsken, storslagen fjällvärld, vidsträckta skogar, forsande vatten, isbelagda hav, den särpräglade samiska kulturen och ljusa ljuva somrar kombinerat med långa mörka vintrar gör att alltfler turister söker sig till Barents för äventyr, upplevelser och inte minst fiske. Det är nödvändigt att ytterligare stärka processen och befrämja en längre gående integration och ett utökat samarbete i norr. För att åstadkomma detta fordras samordning, information, nätverkssamarbete mellan myndigheter, näringsliv och universitet, en bra fysisk infrastruktur och ett bättre utnyttjande av distansöverbryggande teknik. Barentssekretariatet i norr har en nyckelroll i arbetet och måste därför finnas kvar och med utökade regionala resurser. Och varför inte en emissarie för Barentsområdet? I detta anförande instämde Åke Bergbäck (fp) och Siv Holma (v).

Herr talman! Vi har förmodligen att se fram emot en relativt lugn överläggning om det nordiska samarbetet i dag. Vi är tacksamma för att vi får ha den här överläggningen innan en del av oss reser till Reykjavik för rådets årliga session. Vi kan också se fram emot en frisk debatt om det nordiska samarbetet under våren med anledning av motioner om det nordiska samarbetet. Jag, för min del, ser fram emot det också. Det nordiska samarbetet diskuteras naturligtvis eftersom vi befinner oss i ett nytt läge när det gäller internationellt samarbete i vår del av världen, framför allt genom EU:s utvidgning. Det är naturligt att det då diskuteras. Det är bra. Det är också naturligt att det nordiska samarbetets former omprövas. Det är för övrigt något som har kännetecknat det nordiska samarbetet ända sedan Nordiska rådet bildades 1952 att det har förts en ständig diskussion om hur samarbetet ska få de bästa formerna. Det är bra. Då tycker jag att den första utgångspunkten är att konstatera att det nordiska samarbetet har en stark folklig förankring. I vårt land är det så att man, när man gör undersökningar om detta, finner att det nordiska samarbetet har en starkare förankring än det europeiska. Det är ju inte så förvånande eftersom vi har mycket gemensamt i Norden. Jag tycker inte för min del att man ska spela ut de här samarbetena mot varandra, men gör man det får det nordiska samarbetet ett starkare stöd än det europeiska. För min del ser jag det så att det nordiska samarbetet stärker det europeiska samarbetet. Att spela ut dem mot varandra är ungefär lika motiverat, eller omotiverat, som när en del under de första diskussionerna om Europasamarbetet i Sverige sade att vi inte ska samarbeta i Europa, vi ska samarbeta med hela världen. Man ställde det i motsats till varandra. På samma sätt tycker jag att vi ska inse att det nordiska samarbetet stärker det europeiska samarbetet. Framför allt ökar det förutsättningarna för oss i Norden att få genomslag för våra synpunkter i det som vi har gemensamt i det europeiska samarbetet. Även för den som är väldigt entusiastisk för europeiskt samarbete, som jag är, finns det ju mycket övrigt att önska när det gäller Europas framtid och när man ser de tecken som finns i det europeiska samarbetet. Man kan enkelt sammanfatta det så att den rena marknadsekonomiska ideologin har fått dominera alltför mycket. EU bör göras mer socialliberalt och mindre renodlat marknadsliberalt. Där kan Norden spela en roll, och den rollen kan vi spela bättre om vi har ett bra internt nordiskt samarbete. Sedan är det naturligtvis så att det fortfarande finns många interna, nordiska frågor som vi behöver samarbeta om för att skapa ett gränslöst Norden för de människor, de flera hundra tusen människor, som antingen pendlar över gränsen regelbundet eller bor i ett nordiskt land och är medborgare i ett annat. Vi har det nordiska kultursamarbetet, som naturligtvis inte kan ersättas av ett europeiskt kultursamarbete. Vi har behovet av att bygga ut våra grannskapsförbindelser runt Östersjön, där ju också det nordiska samarbetet har gått i spetsen. Jag behöver bara påminna om att Nordiska rådet var den första organisation som kom över till de baltiska staterna och medverkade i uppbyggnaden av deras parlamentariska demokrati efter deras befrielse från kommunismen. Det finns alltså mycket som talar för ett starkt nordiskt samarbete också i den här nya situationen. Jag kan ju nämna för kammarens ledamöter, inklusive talmannen, att det är många regionala samarbeten som finns i EU där de som ägnar sig åt detta samarbete är avundsjuka på oss i Norden för vår starka tradition, vårt samarbete och inte minst det faktum att vi har byggt upp ett samarbete där vi har en väldigt intensiv dialog med regeringarna. Vid Nordiska rådets förra session, som var här i Stockholm, hade vi deltagande av inte mindre än 55 nordiska ministrar som kom hit och deltog i debatter med parlamentarikerna, också från de andra nordiska länderna, och svarade på frågor och försvarade regeringarnas politik och ministerrådets politik. Det finns ingen likhet till detta i något parlamentariskt organ som jag känner till, och vi har ändå kontakter med såväl baltiska församlingen och Beneluxförsamlingen som British-Irish Interparliamentary Body. Jag är helt övertygad om att det nu också kommer att växa upp liknande organ i de östra medlemsländerna i EU. Det är något som jag som parlamentariker tycker är en väldig styrka, och det vore ju ironiskt om inte vi som parlamentariker skulle slå vakt om just en sådan samarbetsform, där vi kan föra en dialog, en öppen offentlig dialog, med våra regeringsledamöter. Sedan är det ju också så att det nordiska samarbetet, när vi har de årliga sessionerna, drar till sig ett väldigt stort intresse. Man talar om att det är ungefär tusen deltagare på en sådan session. Då kan man tycka: Oj, det var mycket. Det kostar mycket pengar. Men det kostar inte Nordiska rådet eller parlamenten mycket pengar, utan det är olika organ som ser det som motiverat att sända deltagare till Nordiska rådets session för att det är en viktig händelse i Norden. Herr talman! Jag skulle vilja använda den sista minuten av min talartid till att fästa uppmärksamheten på en skrift som har givits ut av Nordiska ministerrådet, som ju som bekant leds av vår tidigare kollega Per Unckel, tidigare moderat riksdagsman. Det här är en skrift som heter Norden som global vinnarregion . Det är opinionsbildare i Norden som med hjälp av en så kallad think tank har ställt samman synpunkter på hur Norden kan stärkas med utgångspunkt från att Norden är en global vinnarregion när man jämför konkurrensförmåga, teknisk utveckling och kreativitet. Man pekar på grundbetingelserna för detta: vår gemensamma samhällsform, vår språkliga gemenskap och att vi har varandra som primär referensram. Man pekar vidare på de gemensamma nordiska värdena: jämlikhet, förtroende, kort distans till makten, inklusion, flexibilitet, respekt för naturen, protestantisk arbetsetik och estetik. Och så går man vidare och diskuterar: Hur ska vi kunna stärka detta? Vad ska vi önska oss av ett nordiskt ledarskap? En av de saker som dessa opinionsbildare pekar ut är just att fortsätta lära oss av varandra. Avslutningsvis, herr talman, vill jag bara nämna ett exempel på detta för att påpeka att vi inte anser att våra samhällen är perfekta även om vi ligger bra till internationellt. I tisdags morse var jag på ett möte med Hallå Norden, där en dansk som forskar om arbetsmarknaden talade om den danska modellen. Jag kan försäkra kammarens ärade ledamöter att vi har en hel del att lära av den danska modellen för att få en kombination av flexibilitet och rörlighet på arbetsmarknaden och ändå en stark trygghet, ett trygghetssystem. Det är det som man kallar för flexicurity i Danmark. Det är bara ett av många exempel på vad det praktiska nordiska samarbetet kan lära oss för att hjälpa oss att fortsätta vara en ledande region i världen. Liksom föregående talare yrkar jag bifall till förslaget i utrikesutskottets betänkande.

Herr talman! Vi har förmodligen att se fram emot en relativt lugn överläggning om det nordiska samarbetet i dag. Vi är tacksamma för att vi får ha den här överläggningen innan en del av oss reser till Reykjavik för rådets årliga session. Vi kan också se fram emot en frisk debatt om det nordiska samarbetet under våren med anledning av motioner om det nordiska samarbetet. Jag, för min del, ser fram emot det också. Det nordiska samarbetet diskuteras naturligtvis eftersom vi befinner oss i ett nytt läge när det gäller internationellt samarbete i vår del av världen, framför allt genom EU:s utvidgning. Det är naturligt att det då diskuteras. Det är bra. Det är också naturligt att det nordiska samarbetets former omprövas. Det är för övrigt något som har kännetecknat det nordiska samarbetet ända sedan Nordiska rådet bildades 1952 att det har förts en ständig diskussion om hur samarbetet ska få de bästa formerna. Det är bra. Då tycker jag att den första utgångspunkten är att konstatera att det nordiska samarbetet har en stark folklig förankring. I vårt land är det så att man, när man gör undersökningar om detta, finner att det nordiska samarbetet har en starkare förankring än det europeiska. Det är ju inte så förvånande eftersom vi har mycket gemensamt i Norden. Jag tycker inte för min del att man ska spela ut de här samarbetena mot varandra, men gör man det får det nordiska samarbetet ett starkare stöd än det europeiska. För min del ser jag det så att det nordiska samarbetet stärker det europeiska samarbetet. Att spela ut dem mot varandra är ungefär lika motiverat, eller omotiverat, som när en del under de första diskussionerna om Europasamarbetet i Sverige sade att vi inte ska samarbeta i Europa, vi ska samarbeta med hela världen. Man ställde det i motsats till varandra. På samma sätt tycker jag att vi ska inse att det nordiska samarbetet stärker det europeiska samarbetet. Framför allt ökar det förutsättningarna för oss i Norden att få genomslag för våra synpunkter i det som vi har gemensamt i det europeiska samarbetet. Även för den som är väldigt entusiastisk för europeiskt samarbete, som jag är, finns det ju mycket övrigt att önska när det gäller Europas framtid och när man ser de tecken som finns i det europeiska samarbetet. Man kan enkelt sammanfatta det så att den rena marknadsekonomiska ideologin har fått dominera alltför mycket. EU bör göras mer socialliberalt och mindre renodlat marknadsliberalt. Där kan Norden spela en roll, och den rollen kan vi spela bättre om vi har ett bra internt nordiskt samarbete. Sedan är det naturligtvis så att det fortfarande finns många interna, nordiska frågor som vi behöver samarbeta om för att skapa ett gränslöst Norden för de människor, de flera hundra tusen människor, som antingen pendlar över gränsen regelbundet eller bor i ett nordiskt land och är medborgare i ett annat. Vi har det nordiska kultursamarbetet, som naturligtvis inte kan ersättas av ett europeiskt kultursamarbete. Vi har behovet av att bygga ut våra grannskapsförbindelser runt Östersjön, där ju också det nordiska samarbetet har gått i spetsen. Jag behöver bara påminna om att Nordiska rådet var den första organisation som kom över till de baltiska staterna och medverkade i uppbyggnaden av deras parlamentariska demokrati efter deras befrielse från kommunismen. Det finns alltså mycket som talar för ett starkt nordiskt samarbete också i den här nya situationen. Jag kan ju nämna för kammarens ledamöter, inklusive talmannen, att det är många regionala samarbeten som finns i EU där de som ägnar sig åt detta samarbete är avundsjuka på oss i Norden för vår starka tradition, vårt samarbete och inte minst det faktum att vi har byggt upp ett samarbete där vi har en väldigt intensiv dialog med regeringarna. Vid Nordiska rådets förra session, som var här i Stockholm, hade vi deltagande av inte mindre än 55 nordiska ministrar som kom hit och deltog i debatter med parlamentarikerna, också från de andra nordiska länderna, och svarade på frågor och försvarade regeringarnas politik och ministerrådets politik. Det finns ingen likhet till detta i något parlamentariskt organ som jag känner till, och vi har ändå kontakter med såväl baltiska församlingen och Beneluxförsamlingen som British-Irish Interparliamentary Body. Jag är helt övertygad om att det nu också kommer att växa upp liknande organ i de östra medlemsländerna i EU. Det är något som jag som parlamentariker tycker är en väldig styrka, och det vore ju ironiskt om inte vi som parlamentariker skulle slå vakt om just en sådan samarbetsform, där vi kan föra en dialog, en öppen offentlig dialog, med våra regeringsledamöter. Sedan är det ju också så att det nordiska samarbetet, när vi har de årliga sessionerna, drar till sig ett väldigt stort intresse. Man talar om att det är ungefär tusen deltagare på en sådan session. Då kan man tycka: Oj, det var mycket. Det kostar mycket pengar. Men det kostar inte Nordiska rådet eller parlamenten mycket pengar, utan det är olika organ som ser det som motiverat att sända deltagare till Nordiska rådets session för att det är en viktig händelse i Norden. Herr talman! Jag skulle vilja använda den sista minuten av min talartid till att fästa uppmärksamheten på en skrift som har givits ut av Nordiska ministerrådet, som ju som bekant leds av vår tidigare kollega Per Unckel, tidigare moderat riksdagsman. Det här är en skrift som heter Norden som global vinnarregion . Det är opinionsbildare i Norden som med hjälp av en så kallad think tank har ställt samman synpunkter på hur Norden kan stärkas med utgångspunkt från att Norden är en global vinnarregion när man jämför konkurrensförmåga, teknisk utveckling och kreativitet. Man pekar på grundbetingelserna för detta: vår gemensamma samhällsform, vår språkliga gemenskap och att vi har varandra som primär referensram. Man pekar vidare på de gemensamma nordiska värdena: jämlikhet, förtroende, kort distans till makten, inklusion, flexibilitet, respekt för naturen, protestantisk arbetsetik och estetik. Och så går man vidare och diskuterar: Hur ska vi kunna stärka detta? Vad ska vi önska oss av ett nordiskt ledarskap? En av de saker som dessa opinionsbildare pekar ut är just att fortsätta lära oss av varandra. Avslutningsvis, herr talman, vill jag bara nämna ett exempel på detta för att påpeka att vi inte anser att våra samhällen är perfekta även om vi ligger bra till internationellt. I tisdags morse var jag på ett möte med Hallå Norden, där en dansk som forskar om arbetsmarknaden talade om den danska modellen. Jag kan försäkra kammarens ärade ledamöter att vi har en hel del att lära av den danska modellen för att få en kombination av flexibilitet och rörlighet på arbetsmarknaden och ändå en stark trygghet, ett trygghetssystem. Det är det som man kallar för flexicurity i Danmark. Det är bara ett av många exempel på vad det praktiska nordiska samarbetet kan lära oss för att hjälpa oss att fortsätta vara en ledande region i världen. Liksom föregående talare yrkar jag bifall till förslaget i utrikesutskottets betänkande.

Herr talman! Under det gångna året har Nordiska rådet diskuterat nya samarbetsformer i Norden och i Europa. Nordiska rådet har också behandlat frågor om nordiskt patentinstitut, om människohandel över gränserna och om undanröjande av gränshinder mellan de nordiska länderna. Alkoholpolitiken i Norden har diskuterats. Samarbetet om Östersjöns miljö och det arktiska samarbetet är några andra frågor som har stått på agendan. En rad rekommendationer har blivit resultatet, och ännu fler har diskuterats med de nordiska regeringarna för att förbättra och förenkla för medborgarna i Norden. Det har gällt bland annat Telemedicin mellan de nordiska länderna, samordning av hälsovårdssystemen i Norden, frågor om vårdgaranti och ett samnordiskt specialsjukvårdscentrum, beskattning av pensioner och rätt till förtidspensionering inom norden, GMO inom jordbruket, biologisk mångfald, miljövänlig produktion och konsumtion av energi och miljösäkerhet vid fartygstransporter på Östersjön och samarbete med ursprungsbefolkningen i Barentsregionen, för att ta några exempel. Det här framgår bland annat av den redogörelse och skrivelse som vi nu behandlar. Nästa vecka har Nordiska rådet sin årliga session i Reykjavik på Island. Där ska diskuteras och beslutas huruvida en nordisk fredspolitisk enhet ska formuleras och byggas upp. En komparativ studie av de nordiska lärarutbildningarna ska också diskuteras och även frågan om en nordisk satsning på klimat- och miljöförändringarna i Arktis, förändringarnas konsekvenser för befolkningarna i området, jämställdhetsprogram i Norden och en handlingsplan för nordiskt energisamarbete, återigen för att ta några exempel om framtiden i sammanhang som rör Nordiska rådet. Det mesta av det som jag här har nämnt är frågor som inte stannar vid nationsgränsen eller löses ensamma inom ett enskilt land. Det är frågor som har ett mervärde om de kan lösas i samarbete med andra. Det naturliga är att då först diskutera att lösa de frågor som man har gemensamt med de närmaste grannarna. På samma sätt diskuteras nu närmare samarbete mellan grannarna, bland annat med de nya EU-medlemsstaterna Tjeckien, Slovakien, Polen och Ungern. De ser att det finns ett mervärde att samarbeta eftersom de ser att det finns ett mervärde också inom EU att samarbeta med sina närmaste grannländer. Det är möjligt att de har sett och lärt av det nordiska samarbetet. Samarbete har ett värde i sig. Det ger förståelse för varandras problem och förtjänster. Det för länder och folk närmare varandra. Nordiskt samarbete är väl prövat och en tradition som man också kan föra vidare i en värld som behöver mer av samarbete mellan länder och inte mindre samarbete för att förstå varandra och lösa konflikter och föra demokratin vidare. Det finns ett klart nordiskt mervärde i att knyta de baltiska länderna till vårt samarbete i Norden för att bli starkare i EU. Vi har ett klart intresse av att de går norr ut med sitt samarbete och inte söderut. Försitter vi den samarbetschansen har vi försvagat vår position i Norden. Ju större EU blir, desto viktigare blir det nordiska samarbetet. Vi har mycket gemensamt i Norden. Östersjön och de vatten som omger oss är väl det tydligaste exemplet på det. Där finns gigantiska miljöproblem att lösa. Det kan inte göras av varje enskilt land för sig. Miljöproblemen gör inte halt vid nationsgränsen, vilket jag har sagt tidigare. Det finns klara nordiska mervärden i en bärkraftig utveckling på sektorsområden som energi, jordbruk, skogsbruk och fiske med Norden som närområde. Vi har ett klart motiv för att inom Norden knyta ett nära samarbete med Europas nya grannar. Det är vårt ansvar. Det händer mycket österut i Ryssland, Moldavien, Ukraina och Vitryssland. Mycket av det som händer pekar tyvärr åt fel håll. Risken är att de sluter sig inåt. Vi måste vara med och öppna upp. Vi måste göra de ansträngningarna än tydligare i ett läge där EU än så länge står mycket passivt i dessa frågor. Med kontakter, utbildning, information och samarbete kan vi hjälpa till att öppna upp för demokratin. Att aktivera ett samarbete i den nordliga dimensionen är viktigare än isolering för dessa länder, men inte minst för oss och även för våra grannländer. Norden är en naturlig brobyggare till nordvästra Ryssland och östra Europa. Utmaningar finns alltså. De är många och spännande. Det nordiska samarbetet har traditioner som kommer väl till pass för att möta de nya utmaningarna vi står inför framöver. På samma sätt som tiden förändras och omvärlden förändras måste också samarbetet i Norden förändras och anpassas till nya tiders krav. Det är ett arbete som diskuteras och ett förändringsarbete som redan pågår. Det är naturligt och nyttigt och en sak att vara öppen inför. På det sättet kan vi stärka samarbetet och göra det bättre. Det är min förhoppning att så ska ske. Jag yrkar bifall till förslaget i det eniga betänkandet från utrikesutskottet.

Herr talman! Jag kan i stort instämma med de tre föregående talarna. Det är det som är så fantastiskt med Nordiska rådets samarbete. Sedan järnridåns fall har de nordiska staterna i samverkan kunnat bidra till att helt nya förutsättningar har skapats i Östersjöregionen. Tack vare denna nordiska samverkan kan de nordiska staterna med fog hävda att de har spelat en större roll än andra när det gäller att ge stöd till Estlands, Lettlands och Litauens krav på respekt för sin självständighet och till att dessa tre grannländer numera har säte och stämma i Europeiska unionen, precis som Gabriel Romanus var inne på. Att Östersjöregionen i dag är Europas främsta tillväxtregion är inte enbart det nordiska samarbetets förtjänst. Men det nordiska samarbetet har en väsentlig del i detta. Det organiserade nordiska samarbetet har därtill avgjort haft den största betydelsen för viktiga miljöinvesteringar, främst kanske genom samarbetsorganet Nefco, Nordiska miljö- och finansiseringsbolaget, och inte minst den nordiska investeringsbanken, i Östersjöregionen. Detta spelar en viktig roll för att åstadkomma en varaktigt hållbar utveckling i Norden och dess närområden. Få torde ifrågasätta att samarbetet och rörligheten i Norden har mycket stor betydelse för den ekonomiska utvecklingsnivån i länderna och att den också har mycket stor betydelse för hundratusentals människors livschanser här i Norden. Det finns emellertid ingen djupgående utredning av hur stort bidrag rörligheten i Norden ger till välfärdsutvecklingen och vad det är som möjliggör den stora rörligheten i Norden, och detta borde kanske undersökas. De nordiska regeringarna kan genom Nordiska ministerrådet bidra till att Nordiska rådet förblir ett centralt forum för att skapa en politik som leder till att Norden som region förblir i världsklass som välfärdsregion. Herr talman! Den gemensamma servicetjänsten Hallå Norden har bidragit inte bara till att vikten av att undanröja gränshinder uppmärksammas utan också till att det inom ministerrådet tagits initiativ som inneburit att många av gränshindren undanröjts eller mildrats. Ett exempel på detta är den förenklade ordningen för mantalsskrivning för nordbor som det träffades en överenskommelse om under år 2004. Den enda egentliga insatsen för att främja rörligheten i Norden inom ramen för ett organiserat nordiskt samarbete är Nordjobb. Inom ramen för detta projekt har sedan dess start drygt 15 000 ungdomar getts chansen att i form av sommarjobb pröva ett arbete i ett annat nordiskt land än det egna. I år har 230 ungdomar från andra nordiska länder i genomsnitt sommarjobbat drygt nio veckor i Sverige - det är inte oväsentligt - och fler än 240 svenska ungdomar har genom Nordjobb erbjudits sommarjobb, bostad och fritidsverksamhet i ett annat nordiskt land. Det är viktigt att Nordiska ministerrådet ger Nordjobb, som har Föreningen Norden som huvudman, tillräckliga ekonomiska resurser även kommande år. Det är också viktigt att undersöka förutsättningarna för att ge "nordjobbarna" villkor vid beskattning när de sommarjobbar i ett nordiskt grannland som är likartade med vad de skulle ha haft om de sommarjobbade i det egna landet. Detta är en god sak att jobba för. Sverige bör verka för att åtgärder för förbättrad ömsesidig språkförståelse i Norden blir ett mera prioriterat område inom Nordiska ministerrådet. I Nordiska rådet jobbar vi stenhårt med det. Detta är ett gott exempel på ett område där det endast genom en organiserad nordisk samverkan, så som vi har inom Nordiska ministerrådet och Nordiska rådet, kan nås verkningsfulla resultat. Herr talman! Många ledamöter av denna riksdag och även talmannen har i år deltagit i markeringen av unionsupplösningen mellan Sverige och Norge. Unionsupplösningen 1905 förtjänar uppmärksamhet av flera skäl, tycker jag. Den bidrog till att påskynda demokratins genombrott i Sverige och är ett exempel på en unionsupplösning utan blodspillan. Den fredliga upplösningen lade en grund för det goda samarbete som växt fram i Norden. Få länder, om ens några, kan peka på så goda relationer som dem mellan Sverige och Norge. Jag hade glädjen att tillsammans med tusentals andra lyssna på de svenska och norska statsministrarna i Karlstad den 23 september. De bekräftade den nära samhörigheten mellan Norge och Sverige och markerade det fortsatta gränsnära samarbetet. Det nordiska samarbetet kan givetvis utvecklas och förstärkas. Jag ser detta som en gemensam nordisk uppgift som också gagnar våra grannar utanför den nordiska kretsen. Jag vill även betona vikten av att de nationella parlamenten och deras fackutskott är informerade om och delaktiga i Nordiska rådets arbete. Nordiska rådet är en viktig mötesplats för nordiska parlamentariker och ger en bred kunskap om våra nordiska grannars politik och samhällsförhållanden. Herr talman! Jag beklagar att de många "nordiska motioner" som väcktes under den allmänna motionstiden inte har kunnat behandlas i detta betänkande. Det beror väl på att det är en vecka tidigare än vanligt. Men vi lär, som Gabriel Romanus var inne på, återkomma till detta under våren. Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet. Naturligtvis kan jag också instämma i det Birgitta Ahlqvist har sagt om Barentssamarbetet.

Herr talman! Med förra årets Nordendebatt i klart minne kunde jag inte låta bli att anteckna mig på talarlistan för årets Nordendebatt - inte för egen del och för att upprepa vad jag tidigare i debatten lyft fram utan mer för att ha möjlighet att vara en del av debatten när de som inte uppskattar det nordiska samarbetet tar till orda. Tyvärr kan jag nu, herr talman, konstatera att de som framför kritik inte är närvarande i kammaren. Förhoppningsvis dyker de upp under debattens gång. Herr talman! Även i år har vi under den allmänna motionstiden fått ta del av några motioner där det nordiska samarbetet angrips. Som vanligt är det moderata och folkpartistiska ledamöter som står för detta angrepp. Tidigare var det bara några enstaka ledamöter från de här partierna som ifrågasatte det nordiska samarbetet, men nu är det fler. Om jag räknat rätt är det 22 moderater och åtta folkpartister som i dag står bakom kravet på en nedläggning av Nordiska rådet, alltså inte en reformering eller en förändring av strukturen som man tidigare argumenterat för utan helt enkelt en nedläggning av det parlamentariska samarbetet - ett samarbete som de nordiska medborgarna skattar väldigt högt, ja, långt högre än det parlamentariska samarbetet på europeisk nivå. Herr talman! Varför lyfter jag nu fram denna fråga? Ja, det är kanske en fråga som främst ska debatteras mellan å ena sidan Kent Olsson, Gabriel Romanus och andra moderater och folkpartister, som ser värdet i det nordiska samarbetet, och å andra sidan de kritiska rösterna inom de båda partierna. Så är det säkert. Nordisterna inom Moderaterna och Folkpartiet har en grannlaga uppgift när det gäller att föra denna debatt internt, inte minst nu när antalet kritiska röster inom respektive parti växer. När en sjättedel av folkpartisterna i riksdagen och snart hälften av moderaterna är beredda att skriva under dessa motioner har naturligtvis nordisterna inom Moderaterna och Folkpartiet ett problem. Men egentligen är det i ett större perspektiv som jag vill lyfta fram frågan. Alla i denna kammare vet att borgerligheten i dag önskar framstå som enig, att högeralliansen försöker framstå som ett enigt alternativ i svensk politik. Min fråga är därför naturlig i ett läge där Moderaterna och Folkpartiet tillsammans troligen står för ungefär 80 % av rösterna i detta samarbete: Kommer högeralliansen då att driva frågan om att lägga ned det nordiska parlamentariska samarbetet? En annan fråga som jag bara måste få ett svar på från de kritiska moderaterna och folkpartisterna är frågan om Nordiska ministerrådet. Eftersom man inte nämner något om den saken i sina motioner blir min naturliga fråga: Menar ni att ministerrådet ska leva vidare så som det ser ut i dag, eller ska det också läggas ned enligt er modell? Jag tror att det vore bra att få besked i just det avseendet. Sedan har jag en tredje fråga, till Moderaterna och Kent Olsson. Enligt säkra uppgifter ingår det konservativa partiet i Danmark en valteknisk samverkan med det främlingsfientliga Dansk folkeparti för att därigenom komma åt platser när vi går till val vid sessionen i Island. Hur ser Kent Olsson på denna samverkan eftersom de svenska moderaterna blir en del av detta ställningstagande när den konservativa gruppen vid den kommande sessionen ska utse ledamöter till Nordiska rådets olika utskott? Jag går nu över till frågan om arbetet i Nordiska rådet. Som alla vet har kulturfrågorna en särställning i det här samarbetet. Så har det varit historiskt, och så är det i dag. Som ordförande i Nordiska rådets kultur- och utbildningsutskott är jag naturligtvis glad över detta. Att kulturfrågorna har en riktigt hög prioritet känns bra. Emellanåt funderar man naturligtvis på hur de här frågorna behandlas i vårt eget parlament, men det är kanske en annan sak. Under de senaste åren har ministerrådet haft ett pågående arbete för att reformera kultursamarbetet mellan de nordiska länderna och de självstyrande områdena, ett arbete vars syfte och mål vi i utskottet ställt oss bakom. Vi ser att det förslag som kulturministrarna nu har att ta ställning till hade både för- och nackdelar. Den främsta fördelen är att det genom förslaget frigörs medel som kan finnas tillgängliga för politiska prioriteringar inom kultursektorn. Det är bra. Samtidigt finns det ett antal punkter som vi från utskottet varnar för och som vi säkert kommer att debattera vid vår kommande session på Island. Jag ska inte här i detalj gå in på de områdena utan bara nämna dem. För det första handlar det om att när antalet fasta institutioner minskar, hur håller man kvar kontinuiteten i verksamheten? Vi måste vara klara över att institutionerna inte bara ska ses som en kostnad utan också som en garanti för kontinuitet. På samma sätt diskuteras stödordningarna. Alla medel ska avsättas till projekt på ett till tre år. Hur ska man klara kontinuiteten vid ett sådant upplägg? undrar vi i utskottet. En tredje punkt gäller parlamentarikernas möjlighet att påverka. I ett läge där antalet medlemsförslag minskar men blir av högre kvalitet, en utveckling som vi i rådet har bejakat, får naturligtvis ordförandeländernas program en mer framträdande roll, ordförandeprogram som vi som parlamentariker har en liten eller ingen möjlighet att påverka. För oss i kultur- och utbildningsutskottet innebär detta att vi vid vårt årliga möte på sessionen med kulturministrarna, det vill säga i oktober november, för första gången får information om vilka prioriteringar man önskar göra det kommande året. Det är en ur vår synvinkel helt oacceptabel ordning. Av detta skäl kommer utskottet att tillsätta en arbetsgrupp som får till uppgift att arbeta fram parlamentarikernas kulturpolitiska program som kan sändas över till ministerrådet tidig sommar. Det är ett program som ministerrådet och ordförandelandet har möjlighet att ta hänsyn till när de tecknar ned sitt ordförandeprogram för det kommande året. På det här sättet kan vi garantera ett parlamentariskt inflytande över processerna i Nordiska ministerrådet, på motsvarande sätt som vi har i de nationella parlamenten. Avslutningsvis en fjärde punkt, kanske den viktigaste, som handlar om det som vi inom detta område kallar för armlängdsprincipen, det vill säga: Hur ska konstutövarnas självständighet garanteras, eller hur ska man hålla rågångarna fria mellan politiken och konstutövandet? Det här är en oerhört viktig princip som vi i alla nordiska länder hävdar men som i det föreliggande förslaget från ministerrådet är något otydligt. Här måste tydligheten från ministerrådet öka för att vi parlamentariker och kanske framför allt konstutövarna ska känna sig nöjda.

Herr talman! Visst finns det delade meningar i Folkpartiets riksdagsgrupp om det nordiska parlamentariska samarbetet. Vi kommer att föra en debatt om de här frågorna inför den behandling av motionerna som kommer i vår. Jag kan bara säga att svensk liberalism har mycket stolta nordiska traditioner, och dem, hoppas jag, kommer vi att fullfölja. Jag ska naturligtvis inte föregripa den diskussion som vi ska ha i vår riksdagsgrupp om den här frågan. Jag kan bara säga att såvitt jag vet finns det i den utrikespolitiska samarbetsgrupp som har tillsatts av Allians för Sverige inga planer på att alliansen skulle ta upp frågan om att avskaffa Nordiska rådet på sitt program. Det här är för oss en välbekant teknik som dyker upp från socialdemokratiskt håll i nästan alla debatter. Finns det något av de samverkande partierna som har en särståndpunkt målar man upp ett perspektiv att det är det som alliansen nu ska driva. Nu har Lars Wegendal drivit det ännu längre. Det finns en minoritet i två av partierna som har en, som jag tycker, ganska extrem ståndpunkt. Då kommer frågan: Kommer alliansen att driva det? Mitt svar är att så länge som det finns en majoritet i Sveriges riksdag för att arbeta på det sätt som vi gör med Nordiska rådet kommer det att bestå. Att vi har majoritet för detta i Sveriges riksdag kan vi gemensamt arbeta för.

Herr talman! Det var lite grann av det svar som jag önskade av både Folkpartiet och Moderaterna. Moderaterna kanske jag får ett svar av senare då Kent Olsson står senare på talarlistan. Jag ser ett problem, och jag försökte beskriva det i mitt anförande. Förra året under allmänna motionstiden lades det motioner med ungefär likartat innehåll, men då stod det enstaka ledamöter bakom dem. Det var en folkpartist och en moderat. I dag har antalet ökat. För Folkpartiets del är det åtta ledamöter som står bakom och för Moderaterna är det 22. Fortsätter detta att växa blir det naturligtvis ett problem internt i Folkpartiet. Om man får en majoritet av sina ledamöter i riksdagsgruppen som inte står upp för det nordiska samarbetet kan det naturligtvis svänga över. När det gäller alliansens ställningstagande är det självklart så i ett samarbete mellan fyra partier att om 80 % av ledamöterna tycker att man ska avskaffa något har de resterande 20 procenten, det vill säga i det här fallet Centern och Kristdemokraterna, inte så mycket att säga till om när man i slutändan kommer fram till vilket beslut som alliansen ska stå för.

Herr talman! Jag arbetar naturligtvis som andra liberala ledamöter i denna kammare för ett regeringsskifte, men jag arbetar för en regering som ska vara en regering för hela landet. Det betyder att minoriteter inom regeringspartierna inte ska styra majoriteten. Jag hoppas naturligtvis att Folkpartiets riksdagsgrupp kommer att stå upp för det nordiska samarbetet. Åtta ledamöter är mycket, men det är inte en majoritet av 48 som bekant. Jag hoppas också, och jag får tolka Lars Wegendals anförande så, att det inte finns några tendenser inom den socialdemokratiska riksdagsgruppen att nagga det nordiska samarbetet i kanten. Är det på detta utmärkta sätt kan vi vara relativt lugna. Men jag har någon gång hört någon socialdemokrat sväva lite på målet när det gäller det nordiska samarbetet. Om Lars Wegendal går i god för att det inte kommer några sådana tendenser är jag lycklig.

Herr talman! Vi är ett stort parti. Självklart kan inte jag inte gå i god för alla ledamöter i den socialdemokratiska riksdagsgruppen. Det finns säkerligen kritiska röster även inom mitt parti. Skillnaden är den att det inte läggs fram den här typen av förslag som Moderaternas och Folkpartiets grupperingar har gjort. Det oroar mig lite att de ändå har en så pass framträdande roll. Det växer, det är det som oroar. Förra året var det två enskilda ledamöter som lyfte fram de här frågorna, i dag är det ett trettiotal totalt sett. Det bekymrar mig faktiskt. Sedan kan man kanske tolka valet av den svenska delegationen på ett sådant sätt att det ändå finns en trygg majoritet i både Folkpartiet och Moderaterna för det nordiska, eftersom man valde in som ersättare både Fredrik Reinfeldt och Lars Leijonborg. Det känns faktiskt något tryggt.

Herr talman! Jag kan hålla med om väldigt mycket av det som Lars Wegendal sade i sitt anförande. Men jag tycker att han gjorde ett mindre välbetänkt angrepp när han försökte misstänkliggöra alliansen. Han sade att alliansen skulle stå bakom ett förslag om att lägga ned Nordiska rådet. Jag tycker att det är ett hälsotecken att det kommer fram kritiska synpunkter på det arbete som vi bedriver. Det väcker ju lite tankar och ger möjligheter att öka aktiviteten på det här området, och det ska man också vara tacksam för. Lars Wegendal lade ett stort ansvar på Folkpartiet och Moderaterna när det gäller Nordiska rådets framtid. Jag vet ju att vi inte är så stora och inte heller Kristdemokraterna, även om de är större. Jag tycker att vi alla har ett ansvar att ta tag i dessa frågor. Även Lars Wegendal har ett hemarbete att göra i det sammanhanget. Men det viktiga är att inte gräva ned sig i skyttegravar och bara ägna sig åt försvar. Man borde i stället öppna sig för kritiken och diskutera förbättringar. Man borde också vara öppen för förändringar. Det är det bästa sättet att möta de krav på nedläggningar som finns. Även inom det nordiska samarbetet har jag försökt att diskutera förändringar. Jag har märkt att det är väldigt svårt att få snabba genomslag för det. Men att fortsätta på den vägen, öppna sig och diskutera tror jag är det bästa sättet för att kunna reformera. Då vitaliserar man nordiskt samarbete och stärker det för framtiden.

Herr talman! Orsaken till att jag tar upp den oro som jag känner inför alliansen är ju att den i varje fall i retoriken hela tiden försöker att framhäva sin enighet och sin gemensamma ståndpunkt. När man ser att kritiken växer mot det parlamentariska nordiska samarbetet inom de två ledande partierna i alliansen är det ett bekymmer. Det är kanske inte ett bekymmer som vi egentligen ska debattera här, utan det här är ett bekymmer - som jag sade i mitt anförande - som främst Kent Olsson och Gabriel Romanus har när det gäller att försöka att övertyga sina partigrupper. Sedan är det självklart - och där tror jag att vi är väldigt eniga - att det här samarbetet, som nu har ett antal år på nacken, hela tiden måste förändras. Vi i hela den svenska delegationen för fram förslag till förändringar av samarbetet så att det blir ett samarbete i tiden, som Gabriel Romanus kallade det för. Självklart är även vi från Socialdemokraterna en del av detta. Sedan sade jag tidigare att visst har vi kritiska röster också inom mitt parti. Men än så länge har de inte varit så framträdande som motionärerna från Folkpartiet och Moderaterna är och har blivit.

Herr talman! Det är ju majoriteten i en demokrati som styr. Utgår man från det så finns det en enighet i alliansen om Nordiska rådet i dag såväl som det finns inom Socialdemokraterna. Det är viktigt att framhålla det, och det var inte minst därför som jag begärde ordet. Jag tycker att det är att gå lite väl långt att partipolitisera detta som att det skulle vara Socialdemokraterna som är garanten för nordiskt samarbete i framtiden samtidigt som man misstänkliggör Centern, Kristdemokraterna och de andra allianspartierna för att inte ha den synen på nordiskt samarbete. I själva verket tror jag, Lars Wegendal, att vi är ganska överens mellan våra partier och generellt i Sveriges riksdag om samarbetets betydelse i Norden. Men jag är glad över att det finns en kritik. Det vitaliserar samarbetet och är nog också ett bidrag till att man kan förbättra effektiviteten i framtiden, och det gagnar oss alla i Norden.

Herr talman! Jag har inte på något sätt misstänkliggjort vare sig Centerpartiet eller Kristdemokraterna. Jag vet var ni står, och jag vet också var de folkpartister och moderater står som står upp för det nordiska samarbetet. Det finns ingen som helst tvekan om att Gabriel Romanus och Kent Olsson är riktiga nordister. Men vad jag har försökt att peka på är att det finns en växande grupp inom dessa två partier som är ledande inom alliansen. Växer den gruppen sig ännu större finns det naturligtvis en risk för att de tar över en majoritet inom sina partier och driver igenom sin linje, och då står sig Centerpartiets och Kristdemokraternas röster ganska slätt. Det var det som jag försökte att lyfta fram. Jag vet att vi som sysslar med detta ser den nordiska nyttan med det här samarbetet, och vi strider med näbbar och klor för att både förbättra det och fördjupa det i syfte att göra det något drägligare för de nordiska medborgarna. När det blir dags för den striden återfinns Agne Hansson och jag på samma estrad, det lovar jag.

Herr talman! Jag hade egentligen tänkt ta upp den nordiska rapporten om nyttan med det nordiska samarbetet, men helt plötsligt tog debatten en lite annorlunda vändning. Det är intressant att det förutsägbara inte alltid är förutsägbart. Jag tänkte börja med att ta upp några av de frågor som Lars Wegendal ställde till mig. Jag måste säga, Lars Wegendal, att jag är lite förvånad över att den debatten tas upp just nu. Det är en debatt som kommer nästa år. Motionerna ska behandlas i ett nytt betänkande. Här var väl ändå tanken att vi skulle diskutera nyttan av Nordiska rådet. Låt mig börja med att ta upp den fråga där det finns ett antal människor i Moderata samlingspartiet som är kritiska mot Nordiska rådet. Enligt Lars Wegendal finns det inte någon omfattande kritik inom Socialdemokraterna. Det beror bland annat på att ni inte får lov att skriva några motioner mot något i regeringens budget. Det finns inga motioner över huvud taget på detta område, men jag är ganska övertygad om att det finns kritik mot Nordiska rådet och dess arbetsformer inom Socialdemokraterna liksom det finns inom Moderata samlingspartiet. En anledning till detta är en känsla av att Nordiska rådet inte är så duktigt på att tala om vad man gör. Lars Wegendal kritiserade nyss ministerrådet där det finns ett antal olika svenska ministrar från Socialdemokraterna. Det är kanske för att man inte är tydlig i ministerrådet som gör att det finns kritik. Jag, herr talman, tycker att vi ska ta till oss den kritik som finns mot Nordiska rådet. Vi ska försöka att tydliggöra saker och arbeta med nya arbetsformer. Den kritik som finns måste vi ta till oss. Om vi bara säger att det är jättebra och låter det vara är det klart att kritiken ökar mer och mer. Åtminstone inom vårt parti tar vi till oss den kritik som finns, och vi försöker därför att tydliggöra vad vi gör genom att ha ett bättre samarbete med utskotten än vad vi kanske har haft tidigare, genom att vi talar om vad som sker i olika sammanhang och genom att föra fram nyttan med det nordiska samarbetet. Herr talman! Nu ska jag gå över på det som jag tänkte säga, nämligen att vi faktiskt gör en hel del inom Nordiska rådet. När det gäller gränshinderfrågan som är så oerhört viktig jobbar vi både bilateralt och över flera länder för att lyckas få undan de gränshinder som finns. Ett problem är att det stiftas nya lagar i det här parlamentet, och då tänker man inte alltid igenom att det kan uppkomma nya gränshinder. Jag ser det som en av de viktigaste frågorna i framtiden att vi kan tala om för människorna att vi har röjt undan det ena efter det andra gränshindret. Vi håller faktiskt på att röja undan ett antal gränshinder. Det kan tyckas vara småsaker, men vi har löst problemet med gemensam folkbokföring, och vi har löst frågan om en konvention om social trygghet. Vi har, inte minst genom Runar Patrikssons försorg, lyckats klara ut frågan om ett virtuellt skattekonto. Vi försöker klara pensionsfrågorna. Vi har Hallå Norden, som tar upp de frågor som är viktiga och där medborgarna kan få svar. Vi har inte minst ett nordiskt forskningssamarbete som kommer att öka i framtiden. Vi har ett stort samarbete kring Östersjön i de viktiga miljöfrågor som finns genom Östersjörådet, där jag har förmånen att vara med. Där diskuterar vi miljöfrågor, utbildningsfrågor, motorvägar kring Östersjön och oerhört viktiga frågor som gäller den marina miljön och så vidare. Vi har bilateralt samarbete i Östersjöregionen mellan Danmark och Sverige. Vi har ett samarbete mellan Norge och Sverige, senast manifesterat genom den Svinesundsbro som byggdes nyligen. Vi har det parlamentariska samarbetet, där vi måste arbeta på ett effektivare sätt genom utskotten och även förankra de nordiska frågorna i parlamentet. Vi jobbar faktiskt gentemot Östersjöländerna med frågor om människohandel och trafficking . Det satsar Nordiska rådet stora pengar på. Vi har ett samarbete om narkotikafrågor, där vi också lägger mycket pengar genom Nordiska ministerrådet och genom Nordiska rådet. Som Lars Wegendal nämnde har vi också ett oerhört stort kulturellt samarbete. Vi jobbar med språkfrågorna i en språkgemenskap. Jag är alltså positiv till tanken att vi även i framtiden kommer att ha ett bra nordiskt samarbete. Men vi har två problem. För det första måste vi säga vad vi gör. Det måste tydligt och klart framgå vad vi gör så att de människor som är kritiska inte får vatten på sin kvarn när det gäller att det här blir ett internt organ. Vi måste saluföra oss på ett annat sätt än vi har gjort tidigare. För det andra tycker jag att vi måste ha ett vidgat parlamentariskt samarbete och ett tydligare samarbete mellan fackutskotten i de nordiska länderna. Herr talman! Låt mig avslutningsvis yrka bifall till förslaget i utrikesutskottets betänkande. Jag är trygg när jag säger att jag tror att vi kommer att ha ett bra nordiskt samarbete i framtiden. Men vi får inte låsa in oss. Vi ska vara öppna och göra de förändringar som behövs och som både människor i allmänhet och parlamentariker i olika länder kräver. Jag tror att den debatt som kommer att föras när det gäller de motioner som har väckts är nyttig för oss. Jag ser inte fram mot den debatten med någon rädsla - snarare tvärtom.

Herr talman! Egentligen kanske jag skulle ha rest mig upp efter Gabriel Romanus tal och instämt och sedan varit tyst. Men eftersom jag nu gör mitt sista riksdagsår så kan jag inte missa något tillfälle där jag kan få Norden att stå med i protokollet. Jag tycker att debatten var lite mjuk i början, men Lars Wegendal har ju gjort politik av den nu. Man får bita sig lite i tungan och vara försiktig här, så att vi inte fortsätter att strö salt i de nordiska såren. Vi ska i stället försöka lappa ihop de problem som har uppstått i och med att så många skriver nordiska motioner som är kritiska. Det smärtar mig. När jag går ut ur mitt hus och åker fem kilometer så åker jag över en nordisk gräns. Vänder jag bilen åt andra hållet och kör två mil så kör jag rakt in i finnskogen. Den första gången kör jag in i Norge. Finnskogen ligger i mina trakter därför att finnarna flyttade till Värmland och hjälpte till med näringsliv och arbete samtidigt som de fick en fristad i Sverige. Jag kommer direkt hem från att förra torsdagen ha åkt till Rovaniemi och vidare till Pyhätunturi. Där träffade jag Nordkalottens byaråd med svenskar, norskar och finnar i det nordiska området där nordiskt samarbete är nummer ett. Där kunde vi gå igenom vad det betyder att vi skapar möjligheter över de nordiska gränserna i det norra området. Det här kopplas till vad Birgitta sade om Barentssamarbetet och om det nordiska rådets arktiska arbete för människor som lever och bor i det området. Detta är oerhört viktiga frågor. Vi som är nordister måste hjälpas åt, och se till att de som skriver motioner om att Nordiska rådet ska läggas ned - tonen är ganska rå i år - inte får fortsatt möjlighet att frodas. Jag håller med dem om att det borde stå att det nordiska rådets arbete ska reformeras. Jag vet att herr talman både i Sverige och i övriga nordiska länder lägger ned mycket tid på ordet reformera. Jag är helt på det klara med att detta arbete är oerhört viktigt. Vi måste komma fram till någonting som inte bara är snack och vackra tal i våra parlaments talarstolar. Det gäller dem som bor där jag bor och som har sitt arbete på andra sidan om en nationell gräns. Om man så är småföretagare, vanlig arbetare eller tjänsteman så ska man känna en trygghet, en säkerhet och en glädje i att man är nordenbo. Nu kommer diskussionen i alla fall, och det finns en fråga. Kan det vara så, Lars Wegendal, att de problem som du tar upp med folkpartister och moderater som skriver negativa motioner beror på att vi i den här kammaren fattar för få beslut som påverkar dem som jag nu talar om? Jag tänker på dem som bor i Finnmark i Norge. De har sina finska grannar rakt över älven. Jag hörde dem prata i fredags hela dagen. De producerar mjölk på den norska sidan, och finnen gör det på den andra sidan. Det finns ett mejeri som ligger precis intill. Men finnen kan inte köra mjölken till det norska mejeriet, utan får köra 30 mil längre ned. Så gör man i stället för att småbyarna här uppe i nord kan samarbeta. Det finns gränshinder. Jag skulle utan några problem ha fyllt läktaren här i dag med gränshindersmänniskor, som har arbetat och arbetar över gränserna men som inte känner trygghet och säkerhet. Kan det vara så att det i den regering som vi har inte fattas beslut på ministerrådsmöten som innebär att det nordiska arbetet visar resultat? Vi har i det arktiska samarbetet någonting som heter University of the Arctic. Det har jag kämpat för i många år. Varför har inte den svenska regeringen tagit något beslut för att ta sitt ansvar för University of the Arctic? Det är den virtuella utbildningsmöjligheten över hela det arktiska området. Finland och Norge med flera tar sitt ansvar. Det finns sådana här saker, som jag inte hade tänkt ta upp. Men när politiken kommer på bordet och när man funderar på varför uppfattningen att Nordiska rådet inte har någon funktion gror i riksdagen så förstår man att det måste bero på att det inte finns någon handlingskraft. Vi som kallas alliansen, och som tydligen anses vara opålitliga, har inte makten än. Vi måste skapa ett nordiskt skattekontor. Vi har också gjort det. Jag vill tacka Kent Olsson för det han sade i sitt inlägg om att jag har gjort mycket arbete just i den frågan. Det har jag också gjort, och jag är glad för det. Jag tackade Gunnar Lund när han presenterade det virtuella kontoret i Oslo på sessionen. Jag hade en debatt med Stefan Norén på Föreningen Norden för en vecka sedan. Vi får veta att det är en stor framgång, men det räcker inte. Jag har dagliga kontakter både med experter på området och med dem som är drabbade. Vi måste skapa ett nordiskt skattekontor med hjärta, hjärna och kunskap. Nu ska jag inte fortsätta längre. Vi ska föra den här debatten till våren när årets motioner kommer upp. Jag hoppas att ni hör på tonläget att detta är oerhört viktigt. När jag lämnar Sveriges riksdag om ett år kommer jag att påstå, vilket jag redan har gjort i flera intervjuer, att det som jag har känt som en av mina viktigaste uppgifter under mina riksdagsår är kampen för det nordiska arbetet, att få vara med och utveckla nordisk samverkan i en ny tid. Jag tror att de nordiska talmännen håller på att skapa ett nordiskt samarbete i en ny tid. Det är att reformera det arbete vi nu gör. Men att göra reformation, att reformera konstruktionen, är en sak. I det arbetet måste det också ingå att i ett nordiskt samarbete ska det fattas nordiska beslut som märks över landsgränserna. Det ska vi vara med och skapa i den här riksdagen. Vi kommer förhoppningsvis att fatta några beslut under det här sista året som jag får vara med. Jag vill vara med och skapa ett nordiskt samarbete i en ny tid som ger resultat för folket i Norden.

Herr talman! Runar Patriksson sade att det nu blev politik av det. Det är klart. Vi är ju förtroendevalda. Vi sitter här i Sveriges riksdag. Om vi inte ska syssla med politik, vet jag inte vad vi ska syssla med. Jag utgår i alla fall ifrån att jag sitter på ett politiskt mandat. Jag driver de frågor som jag tycker är viktiga, precis som Runar Patriksson gör. Jag har stor respekt för Runar Patrikssons engagemang i de nordiska frågorna även om det mesta handlar om gränsen mellan Värmland och Norge, men mycket annat också. Jag vet det. Runar Patriksson är en sann nordist. Det framgick också av hans anförande när han, riktigt hårt faktiskt, uttryckte att de krafter som finns i dagens Folkpartiet inte ska få möjlighet att fortsätta att frodas. Så tror jag att han uttryckte det. Det känns tryggt och bra, tycker jag. När vi diskuterar de här frågorna måste vi också komma ihåg hur det var när Sverige hade ordförandeskapet. Det var en tid som, enligt min uppfattning i alla fall, gick väldigt bra. Vi tog väldigt många steg framåt i det nordiska samarbetet. Men vi måste också minnas det faktum att det är en borgerlig majoritet i det nordiska ministerrådet. Där är det inte en socialdemokratisk majoritet. Man kan inte skylla på socialdemokrater att allting inte går framåt, som Runar Patriksson säger. Jag tror att vi med gemensamma krafter kan åstadkomma oerhört mycket mer än vad vi har gjort. Jag lovar att vara en del av det.

Herr talman! Jag klarar att hålla tonläget ganska lågt även om jag blir ganska irriterad när det inte sker någonting i de här frågorna. Därför har jag också försökt att hålla en låg ton gentemot den svenska regeringen. Jag har haft trevliga och bra samtal med Nordenministern. Lars Wegendal säger att de nordiska ministrarna i andra länder är av borgerlig kvalitet, men jag pratar ju om Sverige. Vi har ingen möjlighet att be den norska ministern fatta beslut eller lägga fram förslag för Sverige. Där får vi lita på vår Nordenminister. Jag har mer än en gång kritiserat möjligheten att vara Nordenminister. Jag tycker att det kastas på någon minister med många andra uppgifter, vilket gör att Nordenministrarna inte har tid att vara Nordenministrar, och jag har fått bekräftat att det är så. Jag hoppas att vid en regeringsombildning får någon Nordenfrågorna på större allvar så att de inte kastas på någon som har många andra viktiga uppgifter. Nej, jag hoppas också att det inte känns som om jag pratar om gränsen mellan Värmland och Norge. I mitt inlägg talade jag nog mest om Finland och Norge. Jag är ofta i Vittangi och området däromkring och känner det ganska väl. Jag kan tala om för Lars Wegendal att jag satte mig i flygplanet i söndags och åkte från Rovaniemi till Helsingfors, och därefter åkte jag raka vägen till Malmö. Söndagskvällen och måndagen tillbringade jag i Malmö och diskuterade Nordenfrågorna över den gränsen. Det gällde kommunikationsfrågor via järnvägsfrågor och rena raka arbetsfrågor över gränsen vid Öresund. Jag vill påstå att det nordiska skattekontor som jag pratar om är ett skattekontor för hela Norden, för arbetstagare och småföretagare.

Herr talman! Jag tycker att det är jättebra med det engagemang som Runar Patriksson har visat för de nordiska frågorna under de år som han har suttit i Sveriges riksdag. Jag har inte på något sätt angripit hans engagemang i de här frågorna. Det var mer de interna folkpartistiska bekymren som jag försökte spegla i mitt anförande. Man kan se att det finns en växande kritik där. Det är möjligt att Runar Patriksson har rätt i att vi är dåliga på att i det nationella parlamentet visa vad vi lyckas åstadkomma. Nu tycker jag att vi har blivit oerhört mycket bättre på detta under den senaste mandatperioden. Varje person i den svenska delegationen har ett ansvar att föra ut de frågor som vi lyfter upp i nordiska sammanhang i det nationella parlamentet. Jag tycker att vi har blivit oerhört mycket bättre på detta. Det är säkert så att vi kan bli ännu bättre. Men den risk som jag speglade var att de här kritiska rösterna växer sig så starka att inom en allians som i alla fall i retoriken vill visa att de är eniga finns det här som ett stort inslag. Jag känner en viss oro när det växer upp så snabbt som det har gjort både i Folkpartiet och i Moderaterna. På det senaste året har det ökat från två enskilda motioner till att 30 personer står bakom motionerna.

Herr talman! Lars Wegendal sade inte ett ord om de frågor som jag ville ha svar på. Varför gör inte den nuvarande regeringen någonting åt University of the Arctic? Det borde ligga nära till hands. Jag tror att det är sådant som ska fram. Om vi kunde visa dem som är kritiska i partier och skriver motioner i den riktningen vad som har skett och att vi har fattat beslut om den arktiska utbildningssidan och arbetsmarknaden över gränserna skulle det öka möjligheten att på ett annat sätt känna att Norden är viktig. Där tror jag att vi har missat en del. Det faller naturligtvis även på mig i mitt eget parti. Jag tror att det först och främst handlar om att vi måste bli duktigare på att tala om Nordens viktiga ställning i Europa. Norden i en ny tid, säger nu också den danske statsministern i sina tal inför det nordiska samarbetet. Det har jag sett. Vi får väl tillsammans glädja oss åt vad den svenske statsministern svarade mig i frågestunden efter det att han hade varit på Nordiska rådets möte: När man ska besluta om viktiga reformer är det viktigt att ta avstamp tillsammans i de nordiska regeringarna. Det får vi väl försöka att gemensamt föra ut i den här kammaren så att det nordiska samarbetet inte lider nöd. Jag kan hålla med Lars Wegendal. Jag är också fundersam över vissa personer som skriver under sådana här motioner, i all synnerhet när vårt arbete i så hög grad pekar mot kulturellt arbete. Det finns till och med kulturpotentater som skriver under sådana här motioner, och det har jag väldigt svårt att förstå.

Herr talman! Du talar dig alltid varm för slopade gränshinder, Runar Patriksson, och det tycker jag är bra - jättebra. Tänk om det var många fler som var av den kalibern! Såvitt jag är underrättad fungerar det virtuella skattekontoret väldigt bra. Jag vet att Runar Patriksson har varit drivande bakom det här, och jag har bara hört positiva signaler kring det skattekontoret. Jag besökte Grensetjensten i Morokulien i samband med Karlstadbesöket, och det var faktiskt tredje gången som jag var där. Glädjande nog kan jag konstatera hur väl denna gränstjänst fungerar. Jag var överlycklig när våra statsministrar i Norge och Sverige också såg till att Grensetjensten fick ekonomiska resurser för det kommande året. Jag tycker att Runar Patriksson var lite väl kritisk mot vår samarbetsminister. Såvitt jag har förstått i delegationen har vi varit väldigt nöjda med samarbetet med ministern för nordiskt samarbete.

Herr talman! Det tycker jag väl inte att jag var. Snarare tvärtom - då missuppfattades jag. Berit Andnor har jag haft många bra samtal med, men jag kan inte säga annat än att jag är kritisk mot att en del beslut inte är tagna. Vi tar punkt för punkt. Det arktiska universitetet vet även Anita Johansson att vi har haft uppe många gånger. Jag har känt att grupperingar inom den ledande socialdemokratiska majoriteten har sagt att detta ska ordnas, men det har inte skett för Sveriges del. Jag kan säga att era partikamrater i Norge och Finland är mycket fundersamma över varför vi i Sverige inte fattar beslut om att Luleå universitet ska få 5 miljoner extra per år i sin budget för att Sverige också ska bli en riktig medlem i University of the Arctic. Detta är en institution som jag har fått se fungera i verkligheten, inte minst på Grönland. Lärarhögskolan på Grönland kunde visa oss att 30 studenter varje år kan utbilda sig till lärare ute i byarna utan att över huvud taget behöva besöka centralorten - allt beroende på den möjlighet som har utvecklats via det arktiska samarbetet vid University of the Arctic. Där har vi ett stort problem, som jag har tagit upp många gånger med samarbetsministern, eftersom vi inte har sett något resultat. Jag tror att det skulle vara en stor fördel att få lyfta fram i kammaren att vi har klarat av detta. När det gäller Grensetjensten är vi helt överens. Vi är lika överens om att det är en glädje i detta. Men Grensetjensten är ett informationskontor, och man har ingen större önskan än att få bli en institution som har lite makt och möjligheter att hjälpa till på ett annat plan än vad de har möjlighet till i dag. Det ska vi också hjälpas åt med framöver: att se till att Grensetjensten blir en del av det nordiska skattekontoret, som i dag är virtuellt. Det fungerar bra virtuellt, men inte för den enskilda människan och småföretagarna, och det är dem det handlar om.

Herr talman! Jag försökte säga till Runar Patriksson att jag tycker att många människor har sagt att det virtuella skattekontoret fungerar bra. Det är en god hjälp för många av de nordiska medborgarna. När det gäller Grensetjensten rekommenderar jag Runar Patriksson ett besök där, faktiskt. Det är värt det. Man blir väldigt glad till sinnes av det. Där kan man se hur man på ett konkret sätt kan lösa många av gränshindersfrågorna. Sedan har vi många frågor som gäller Norden som vi ska jobba vidare med, och det ska vi väl göra tillsammans, de månader vi har kvar, Runar Patriksson.

Herr talman! Ibland behöver man komma utrikes för att se fördelarna här hemma och se det uppenbara. För något år sedan var jag inbjuden till Vatikanen. Jag fick förmånen att träffa en kardinal, ungefär motsvarande familjeminister. Efter att ha hamnat i Rom och sovit över natt begav jag mig till det stora centrumet, Vatikanen. Jag hade många frågor, många saker jag trodde man skulle se likadant på beträffande familjepolitik men också mycket jag ville ha svar på. Och så står jag inför kardinalen. Jag börjar på engelska och hälsar - han talar inte engelska: aj aj aj. Han prövar med italienska - jag talar inte italienska. Han prövar med portugisiska - han är från Brasilien - portugisiska kan jag inte en rad av. Det var tyst. Lite franska då? Nej, jag klarar inte franska. Det var något jag läste ett par år på gymnasiet. Jag kan uttala ett vinnamn men inte mycket mer. Det var tyst igen. Så prövade jag lite på tyska, mitt tredje språk: gymnasietyska, mycket stapplande. Och han svarar på tyska, mycket stapplande - jag tror att det var hans femte språk efter latinet. Då insåg jag att alla mina frågor, alla mina synpunkter till Vatikanen som är en världsvid rörelse, skulle diskuteras på mitt tredje och hans femte språk. Det var inte så lätt. Dagen efter - vi lyckades nämligen träffa en överenskommelse och mötas dagen efter också - fördes konversationen via hans amerikanska sekreterare. Det var ju roligt att amerikanskan kunde vara till hjälp. Men så är det ju inte när det är idealiskt. Jag kom, herr talman, alldeles nyss hem från en resa till Turkiet, där jag fick möjlighet att träffa religionsministern, precis efter att Turkiet hade fått klartecken för att påbörja förhandlingarna om ett EU-medlemskap. Det blev likadant: Turkiska kan jag inte ett ord av, och han kunde ingen engelska. Där fanns en imam som hade bott och verkat i Tyskland. Ja, det blev samma sak med tyskan. Så hittade vi en diplomat som tolkade via engelska - en mycket bristfällig engelska. Men ändå lyckades vi upprätta en kontakt i de stora, viktiga frågorna om respekt för minoriteter, yttrandefrihet och religionsfrihet. Varför säger jag detta? Jo, därför att jag för inte så länge sedan fick lyssna till herr talman i en dialog med Norges talman, Kosmo. Då kunde jag se raka motsatsen: en dialog om de känsliga frågorna för hundra år sedan när Norge och Sverige gick skilda vägar i unionsfrågan. Hur kunde man så lugnt och sansat tala med varandra, reda upp sakerna och ha ett rent historiskt seminarium? Jo, man förstod varandra. Att vi i dag har ett så utomordentligt gott förhållande till Norge och att man klarade att lösa en så känslig fråga, då, i början av den parlamentariska eran av demokrati för hundra år sedan, kom sig naturligtvis av att vi förstår varandra. Jag talar mitt första språk, och någon i Norge, Danmark eller Norden förstår mig. Jag behöver inte tänka om och bli duktigare på engelska - som ändå inte var till någon hjälp i två av de samtal jag relaterade. Norden har en gemenskap, en språklig gemenskap, där vi har goda chanser att kunna bli förstådda på vårt första språk med de nyanser och den frihet som det medger. Tänk att göra affärer! Tänk att utföra forskning! Tänk att gifta sig och få tala sitt första språk! Därför har naturligtvis det nordiska samarbetet i alla dess dimensioner, från privatlivet till statsmännen, sitt berättigande. När det reses frågetecken om det nordiska samarbetet kan man fråga: Med vad ska det ersättas? Ska det ersättas med det europeiska samarbetet? Ja, Turkiet ska in så småningom, uppenbarligen, i Europa. Vi ska samarbeta med de latinska länderna nere vid Medelhavet. Hur ska ni kunna få en gemenskap där om ni säger att vi ska säga upp det nordiska samarbetet i den form vi nu känner det? Med vad ska det ersättas? Det ska reformeras - förvisso. Det ska moderniseras. De dryga 50 åren lämnar naturligtvis många saker att modernisera. Det är inte mycket som är likadant, varken i denna kammare eller i samhället i stort, som det var för 50 år sedan. Och Nordiska rådet har moderniserats. Jag har sett, under den relativt korta tid jag har haft förmånen och förtroendet att sitta i Nordiska rådet, en iver att modernisera, tänka om och få nya former som fungerar bättre. Jag är alldeles övertygad, herr talman, om att det ska fortsätta i den riktningen. När det handlar om att förankra det nordiska samarbetet kan sådana här tankar - när vi tänker lite större och tänker över andra nationsgränser - vara oss till hjälp. Men då måste vi också, herr talman, ha stor respekt. Jag vill innan jag slutar också nämna något om Färöarna. Jag har haft glädjen och förmånen att få vara där ett par gånger och lyssna till deras iver efter större självständighet; vi lär även få höra det när vi åker till Island nästa vecka. De vill bli mer autonoma men samtidigt ha det trygga samarbetet. Och precis som varje självständigt land och varje självstyrande område vill ha, och förtjänar, respekt för sin lagstiftning och sitt parlamentariska system måste vi ge dem det. Jag noterar i marginalen att det finns några rader i utrikesutskottets ställningstagande där man är alltför angelägen om att komma med pekpinnar vad gäller Färöarnas lagstiftning i sociala frågor - i det här fallet aborter. Det är onödigt. Det är ett självstyrande område, och vill vara det, och av respekt ska vi hålla oss för goda för att komma med pekpinnar.

Herr talman! Jag vill först och främst lugna mina värderade kolleger som nu spänner sig i sina bänkar för att resa sig och begära replik med att jag i dag inte tänker inlåta mig i något replikskifte även om bland annat Lars Wegendal gjort tappra försök att få mig till det. Jag kan givetvis inte hindra någon från att begära replik, men själv tänker jag alltså vänta med debatten tills vår motion om det nordiska samarbetet behandlas. Gissningsvis blir det någon gång i vår. Gabriel Romanus gladde sig i sitt inlägg över den lugna tillställningen i dag. Det blir kanske mer hets till våren. Skälet till att jag begärde ordet var den beundran jag känner för åtta framstående riksdagsledamöter som lyckats avsätta en och en halv timme till något som de i princip är helt eniga om. Här har egentligen bara begärts repliker för att fortsätta samsången och ta avstånd från en del disharmoniska inslag. Alla sjunger i samma tonart i hallelujakören vilket förstås kan vara trevligt, inte minst för en kördirigent av Runar Patrikssons dignitet. Som kulturpotentat har jag dock inte den förmågan, men jag fick i alla fall sjunga halleluja vid dagens morgonandakt för någon timme sedan. Jag minns förra årets debatt då vi var två ledamöter som hade en motion som väckte de häftigaste känslor. Den fick till och med generalsekreteraren i Föreningen Norden att dels visa sin okunskap om arbetet i riksdagen, dels fara ut med lögn i sin tidning. Som jag sade var vi bara två som skrev under förra årets motioner där vi ville se en annan tingens ordning beträffande Nordiska rådet. I år kan vi se att det finns två motioner, den ena undertecknad av åtta folkpartister, den andra av 22 moderater. Lars Wegendal lyckades pricka exakt rätt. Jag förstår behovet av dagens inlägg som en uppladdning, förövning, tills vi ska behandla motionerna, men eftersom de inte behandlats i dag avstår jag alltså nu från att debattera dem. Det som förevarit har blivit lite grann av en spökdebatt. Slutligen kan jag inte underlåta att kommentera det som Birgitta Ahlqvist sade. Det är bra att det finns en bussväg från Murmansk till Bodö. Då kan de två kidnappade norrmän som nu befinner sig på en rysk båt komma hem.

Herr talman! Eftersom Lennart Kollmats var vänlig och apostroferade mig vill jag påminna om att jag sade att jag gladde mig åt att vi skulle få en frisk debatt i vår. Jag tycker inte att körsång är roligare än debatt; i så fall hade jag väl valt en annan inriktning i mitt liv. Samtidigt tycker jag att det finns anledning för oss i dag, även om de flesta som yttrat sig är för det nordiska samarbetet och också dess parlamentariska form, att ta på allvar diskussionen om hur vi ska organisera det nordiska samarbetet på bästa sätt. Tyvärr måste jag säga att den motion som vi ska diskutera i vår inte ger mycket ledning för hur man bör organisera det nordiska samarbetet. Jag kan inte med bästa vilja i världen hitta något skäl till varför man ska avstå från ett parlamentariskt samarbete. Vi har ett samarbete mellan regeringarna, och det ska vi ha kvar. Vi har också ett samarbete på det folkliga planet - med Föreningen Norden, vänortssamarbete och annat. Sedan skulle vi alltså avstå från det parlamentariska samarbetet! För mig är det en mycket förvånande synpunkt. Den är naturligtvis särskilt förvånande när den kommer från parlamentariker. Det är klart att vi hoppas få en regering som representerar våra partier, men vi kan inte vara säkra på att det blir så för all framtid. Skulle vi som parlamentariker då tycka att det parlamentariska samarbetet inte är så viktigt? Dessutom sprids här myten om att de nordiska frågorna lyser med sin frånvaro i utskotten. Jag vet inte hur det är i kulturutskottet även om där finns två ledamöter från Nordiska rådet. Jag blir ganska förvånad ifall kulturutskottet inte upptäckt att Nordiska ministerrådets halva budget går till kultursamarbete, och det säger väl i så fall mer om kulturutskottet än om Nordiska rådet.