Översyn av lagen (1993:389) om assistansersättning

Fru talman! Vi ska nu debattera socialutskottets betänkande som grundar sig på ett utskottsinitiativ. Det handlar om översynen av lagen om assistanser- sättning. Rätten till personlig assistans har nu funnits i nästan tio år. Det var en efterlängtad reform när den infördes, och den har gett många funktionshindrade möjlighet att leva ett mer självständigt och ett mer oberoende liv. Den har inneburit ökad valfrihet, större inflytande och bättre livskvalitet för många svårt funktionshindrade personer. Samtidigt har det funnits en debatt dels om brister när det gäller bemötande, dels om brister i tillämp- ningen av lagen. Det har bland annat handlat om hur man ska tolka lagen när det gäller föräldraansvar och äkta makars ansvar. Det har funnits en debatt om att tillämpningen skiljer sig över landet. Socialutskottet har under de gångna åren nogsamt följt reformen och dess tillämpning. Vi har också under åren lämnat ett antal tillkännagivanden till regeringen. Vad som nu har hänt är att ett enigt utskott har ta- git initiativ till att begära en bred översyn av lagen om assistansersättning och att vi understryker att den här översynen ska göras av en parlamentarisk utred- ning, samt att översynen bland annat ska avse hur lagen har fungerat i praktiken och även innefatta bemötandefrågor, personalförsörjning och hur den långsiktiga finansieringen ska se ut. För oss i Vänsterpartiet är det här en viktig över- syn. Vi menar att översynen ska ha fokus på att kart- lägga de problemområden som vi så ofta har diskute- rat i socialutskottet. Där har vi diskuterat problemen ett och ett och utan att ha det här riktiga helhetsun- derlaget, som ska ge en helhetssyn utifrån ett brukar- perspektiv. Vi hoppas att vi nu får ett mycket bra underlag. Fru talman! Alltför ofta koncentreras den politiska debatten kring den ständigt stegrande kostnadsut- vecklingen. Visst var reformen kraftigt underfinansie- rad när den infördes, och naturligtvis är det viktigt med kostnadskontroll. Så måste det ju vara. Men vi menar att den kommande översynen också bör utgå från hur reformen tillgodoser brukarnas behov. Det är också understruket i betänkandet. Vi menar också att det finns anledning att belysa gränsdragningsproblemen mellan socialtjänsten, för- säkringskassan, hälso- och sjukvården - just där har det ju funnits en diskussion om likvärdigheten över landet - samt gränsdragningen mellan det kommunala ansvaret och statens ansvar, i den meningen att den enskilde brukaren inte ska komma i kläm. Det handlar naturligtvis också om att säkra en långsiktig finansiering av reformen och inte minst belysa hur vi ska kunna klara personalförsörjningen inom det här viktiga området. Fru talman! Kvällen är sen, och socialutskottet är enigt. Därför nöjer jag mig med det här korta inlägget och yrkar bifall till förslaget i socialutskottets betän- kande nr 19.

Fru talman! För några månader sedan var jag och talade på en konferens om råd och stöd enligt LSS, lagen om stöd och service. I en av pauserna stod jag och en tjej och pratade om olika frågor som handlade om LSS och LASS, lagen om assistansersättning. Mest pratade vi om de problem som ibland förekom- mer. Pausen tog slut och vi skulle gå tillbaka till konfe- rensen. Då säger tjejen ungefär så här: Nu har vi i vanlig ordning bara pratat om det negativa. Men hon sade också exakt så här: "Jag måste också säga till dig att den 1 januari 1994 får man nog kalla för ett histo- riskt datum. Då insåg jag inte det, men nu tycker jag verkligen det. Trots problem så är lagen ju egentligen helt fantastisk." Hon sade också hastigt något i stil med att det verkligen hade blivit en stor positiv för- ändring i hennes liv, större än hon hade kunnat ana. Pausen var alltså slut, och vi skyndade båda in till konferensen. Jag fick inte möjlighet att prata vidare med henne och få mer konkreta exempel på vad det var som hade betytt så mycket för just henne och vad det var som hade blivit bättre. Den här tjejen är bara en av många människor som jag genom åren har träffat som på olika sätt ger uttryck för att lagen om assistansersättningen verkli- gen har bidragit till att förändra och förbättra mångas liv på olika sätt. Fru talman! Jag har haft möjlighet att genom åren på olika sätt följa lagen om assistansersättning. Under remissarbetet med lagen och under de första årens genomförande var jag socialnämndsordförande i Trelleborg. Jag var en kort tid ordförande i socialför- säkringsnämnden, och på senare år har jag följt lagen via bland annat riksdags- och utredningsarbete. Det innebär så klart att jag ofta träffar personer med rätt så omfattande funktionshinder, och jag möter repre- sentanter från handikapporganisationer och personal från kommuner och försäkringskassor. Jag har, precis som många av er, förmodar jag, upplevt att lagen får både ris och ros. Det ska sägas initialt att det var många tillämp- ningsproblem i början. Det kunde vara långa hand- läggningstider på försäkringskassan, och det kan tyvärr förekomma fortfarande. Ibland blev det också helt vansinniga beslut från försäkringskassan, som ju då hade fått helt nya arbetsuppgifter att ta sig an med anledning av den nya lagstiftningen. Det tog också lite tid innan kommuner och försäkringskassor hittade praxis för tillämpning av de nya paragraferna. Vi har i den här kammaren gjort en del justeringar genom åren. Framför allt har vi tillskjutit medel i statsbudgeten vid flera tillfällen. Vi vet, som vi nyss hörde, att reformen var kraftigt underfinansierad från början. En del av oss försökte redan tidigt påpeka detta för den dåvarande ansvariga ministern, men det gav inte resultat då. I dag vet vi att alla beräkningar slog helt fel. Fru talman! Hur är det då i dag? Ja, vi vet att väl- digt mycket fungerar väldigt väl, och det har verkli- gen blivit en lag som bidrar till att personer med om- fattande funktionshinder får leva ett rikare liv. Det handlar om självklarheter för många av oss, som att klara sig i vardagen. Det handlar om allt från person- lig hygien till att träffa kompisar, arbeta, gå på kurs, resa och gå på disko, för att nämna en del som blir möjligt tack var den personliga assistansen. Det är också alltfler som har assistansersättning. Jag tror att det är närmare 11 000 personer i dag. Det här betyder att alltfler har fått ett bättre liv. Det finns dock fortfarande tillämpningar på olika områden som behöver ses över, som riksdagen tidiga- re har gett regeringen till känna. Vi hörde precis från tidigare talare om bland annat makars eller sambors ansvar om en av personerna är funktionshindrad. Eller det kan till exempel gälla möjligheterna när man är förälder och har ett föräldraansvar och själv är funktionshindrad. Här finns då gränsdragnings- problem i fråga om äktenskapsbalken och föräldra- balken. Det här har också inneburit att kostnaderna för att upprätthålla lagstiftningen har ökat sedan lagen träd- de i kraft. Det är naturligt, eftersom det är alltfler som får assistansersättning och det blir alltfler timmar. I många motioner och yttranden i riksdagen tar man upp de finansiella utmaningarna, och det påtalas ofta att kostnaderna för kommunerna har ökat. Ja, det är sant. Kostnaderna för kommunerna har ökat, och kostnaderna för staten har ökat. Det som jag tycker är viktigt att säga i det sammanhanget är att kostnader för äldreomsorg och skola har ökat nästan lika myck- et. Då tycker inte jag att det är särskilt klädsamt att lägga skulden för att kommunernas budgetar spricker på personer med funktionshinder. Vi har, som sagt, kostnadsökningar på andra områden. Det är oerhört viktigt att vi diskuterar frågan uti- från två aspekter, dels den ideologiska, dels den eko- nomiska. För mig är det självklart att vi betraktar alla människor som fullvärdiga kommunmedborgare, oberoende om de har ett funktionshinder eller ej. Den ideologiska aspekten väger oerhört mycket tyngre än den ekonomiska. Tyvärr tenderar debatten om ske- nande kostnader att ta över på bekostnad av de ideo- logiskt självklara argumenten. Av det skälet är det oerhört viktigt att vi löser den långsiktiga finansieringen av LASS. Vad gäller de flesta verksamheter utjämnar vi kostnadsskillnader mellan kommuner. För LSS och LASS gör vi inte det. Och då ska det sägas att skillnaderna mellan vilka kostnader olika kommuner kan ha för LSS och LASS är mycket stora. Kostnaden per invånare är som lägst ca 400 kr och som högst ca 6 000 kr. Ett alternativ som då förs fram är att ett förändrat huvudmannaskap skulle vara lösningen. Jag tror inte på det och tycker att det skulle vara ett nederlag att behöva lyfta ut en grupp människor, i det här fallet funktionshindrade personer. Oftast säger man heller inte var pengarna ska komma ifrån. Det tycker jag är att lura personer med funktionshinder. Jag anser det mera självklart att vi har ett system som utjämnar kostnadsskillnader mellan kommuner- na. Det finns också ett sådant förslag från en utred- ning, och en proposition på det området lär vara att vänta inom kort. Med anledning av en allt större fokusering på kostnadsfrågan och de alternativ som då väcks för att lösa densamma samt de tillämpningsproblem som finns avseende vissa områden anser jag att det bästa alternativet i dag är att låta tillsätta en utredning som gör den här breda översynen. Den ska också se över möjligheterna till en långsiktig finansiering. För- hoppningsvis kan den nyligen genomförda utredning- en vara en del av underlaget. Fru talman! Mot den här bakgrunden och med anledning av att lagen snart har funnits i tio år yrkar jag bifall till socialutskottets förslag i betänkande nr 19. Trots att det finns en del bekymmer och kostnads- ökningar tycker jag att vi ska komma ihåg att lagen som sådan ofta beskrivs som unik i världen. Det kan vara bra för oss alla att komma ihåg ibland.

Fru talman! Nu ska vi diskutera en viktig sak som det känns roligt att få vara med om. Som lite ny i socialutskottet är det första gången som jag är med om ett sådant här utskottsinitiativ. Jag ska beröra de frågor som ni tidigare har berört men kanske lite utifrån en moderat infallsvinkel. Lagen om stöd och service till vissa funktions- hindrade, alltså LSS, har gett människor med funk- tionshinder bättre förutsättningar att leva ett normalt liv. Det har tidigare nämnts här. Men samtidigt har kommunerna ålagts ett stort ansvar för att uppfylla lagen, ett ansvar som de inte i tillräcklig utsträckning har kompenserats för av staten. Staten betalar i dag enbart för de personer som har ett vårdbehov som överstiger 20 timmar per vecka. Vi moderater har tillsammans med övriga borger- liga partier uttalat vårt missnöje med dagens situation, framför allt med de svårigheter som drabbar många personer som är i behov av stöd. Det finns även stora problem för många kommuner med ökade kostnader. Mellan 1997 och 2001 har kostnaderna stigit med 50 % - mer än någon annan kommunal kostnad, en- ligt Kommunförbundet. Den så kallade LSS-kommittén har nyligen pre- senterat ett förslag för att jämna ut kostnaderna för LSS genom att ta resurser från vissa kommuner och omfördela till andra. En majoritet av kommunerna, 148, skulle få ett tillskott med förslaget, men 141 skulle få betala en avgift till staten. För Hallands del skulle det här innebära att kom- munerna Kungsbacka och Varberg skulle skicka 50 miljoner vardera till kommuner med låga LSS- kostnader. Kan detta vara rimligt? Ja, så skrev Karl Grünewald, en känd person i dessa sammanhang, i en debattartikel alldeles nyligen. Fru talman! Vi tycker kanske att det är en krånglig lösning som inte åtgärdar de grundläggande proble- men, att staten stiftar lagar om reformer och sedan skickar räkningen till kommunerna. Vi moderater vill hålla fast vid finansieringsprincipen. Om staten stiftar lagar som påverkar kommunernas ekonomi bör också staten stå för de merkostnader som lagarna medför. Vi moderater vill därför att staten tar över hela kost- nadsansvaret för LSS. Resurserna måste fördelas efter behov och inte efter bostadsort. Nu verkar det som om den politiska majoriteten är på väg att svänga mot vår uppfattning. Att riksdagen i dag beslutar om att tillsätta en parlamentarisk utred- ning för en bred översyn av lagen är en seger, framför allt för alla personer med funktionshinder. Men det är även en framgång för oss moderater som tillsammans med Folkpartiet, Kristdemokraterna och Centern envist har drivit frågan att förbättringar och föränd- ringar måste till. Utredningen ska nu se över hur lagen har fungerat i praktiken och även när det gäller bemötandefrågor, personalförsörjning och hur den långsiktiga finansie- ringen ska se ut, och det gläder oss mycket. Det ver- kar som att man äntligen - men först efter starka påtryckningar från både höger och vänster - har insett att systemet är ohållbart och att förändringar måste till. Fru talman! Den handikappreform som infördes av den borgerliga regeringen vid 90-talets början var en oerhört viktig reform. Men tyvärr har den succes- sivt urholkats. Än värre är det att ansvarsfördelningen har blivit alltmer otydlig. Om staten i stället blir hu- vudman för alla insatser inom ramen för personlig assistans kan vi komma bort från dagens olyckliga situation där ingen vill betala notan. De funktions- hindrade slipper också att hamna mellan två stolar och klämmas mellan olika byråkratiska system. Det är ju den enskildes behov som i första hand ska leda insatserna rätt, precis som det var tänkt en gång när lagen skrevs. Vi i de borgerliga partierna har avgett ett särskilt yttrande för att lyfta fram att frågan om huvudmanna- skapet och det långsiktiga finansieringsansvaret måste bli en naturlig och självklar del av översynen. Fru talman! Till sist vill jag yrka bifall till utskot- tets förslag i betänkande nr 19, och jag konstaterar att det är ett enigt socialutskott som står bakom detta, vilket jag tycker är mycket bra.

Fru talman! Först vill jag säga till Anne Marie Brodén att jag tycker att det är trevligt att vi är eniga i den här frågan. Men det finns skäl att påminna lite om historien. Anne Marie Brodén sade att det var den borgerli- ga regeringen som lade fram förslaget. Det minns jag mycket väl. Jag minns också att den ministern inte såg faran med de ökade kostnaderna. Senare tillsköt den socialdemokratiska regeringen tillsammans med Vänsterpartiet, Miljöpartiet och i viss mån Centern extra medel som har bidragit till att reformen har överlevt. Jag vill fråga på vilket sätt Anne Marie Brodén menar att Moderaterna tar ansvar för den framtida finansieringen. Jag har hittills inte sett någonstans i någon motionstext att ni avser att tillskjuta medel, utan ni säger att det ska vara ett statligt huvudmanna- skap med en statlig finansiering, men ni avsätter inte ytterligare pengar till detta. Jag kan inte se hur det skulle bidra till den långsiktiga finansieringen, men det är möjligt att Moderaterna gör det.

Fru talman! Vi återkommer till detta i höst. Men vi har naturligtvis diskuterat den här frågan mycket, och vi inser att det måste till en finansiering om hu- vudmannaskapet ska överföras på staten. Jag lovar att det kommer ett sådant förslag.

Fru talman! Det är klart att man kan lova det. Men det innebär att det som ni hittills har sagt inte har varit något löfte, utan det har varit spekulationer. I samband med förra budgeten flyttade Modera- terna pengar från det kommunala utgiftskontot och menade att man på det sättet skulle komma till rätta med kostnaderna, men det innebär ju ingen lösning att flytta pengar mellan olika konton. Så jag ser verk- ligen fram emot att Moderaterna vaskar fram lite mer pengar, oberoende av om pengarna ska tas från den kommunala eller statliga kassan.

Fru talman! Jag tror att det kommer att kräva båda delar. Det är givet att man lyfter vissa saker från kommuner eftersom man också tar bort utgifter. Det kommer också att krävas mer pengar, men vi åter- kommer om det i höst.

Fru talman! Jag tycker att det är väldigt bra att det finns så många partier i Sveriges riksdag som värnar om och vill utveckla denna viktiga reform. Det tror jag är långsiktigt bra. Men jag har en fundering kring huvudmanna- skapsfrågan. Vänsterpartiet vill gärna se en utredning när det gäller de 20 första timmarna, men vi är myck- et tveksamma till att huvudmannaskapet för LSS- reformen skulle övergå till staten. Motivet är att vi anser att även funktionshindrade personer är kom- munmedborgare. Vi tycker inte att man borde betala ut statliga handikappengar till kommunerna eftersom de har det naturliga ansvaret för de människor som bor i kommunen. Dessutom är vi emot särlösningar. Men när jag lyssnar på Anne Marie Brodén undrar jag hur Moderaterna resonerar. En gång i tiden bytte skolan till kommunalt huvudmannaskap, och det löstes enligt finansieringsprincipen. I dag vet vi att den kommunala skolan kostar mer än vad den gjorde då. Finansieringsprincipen innebär att vi avlöser vid det aktuella tillfället. Ska vi förstatliga allting som har kommunaliserats för att det kostar mer i dag än vad det gjorde vid av- lösningstillfället? Hur funderar Moderaterna kring dessa frågor?

Fru talman! Jag har naturligtvis fört många reso- nemang med kommunalpolitiker om hur vi ska ut- veckla vår politik. De säger att det är viktigt att det är öronmärkta pengar. Man är väldigt bekymrad över den stora ökningstakten på det här området. Många gånger får inte heller dessa personer det stöd som de har rätt till. Det är också känt att det skiljer väldigt mycket mellan olika kommuner. Därför är det nog klokt att den enskilda har mer rättigheter. Vi föreslår då att finansieringen sker på statlig väg, men det innebär ju inte att den enskilde inte är kommuninvånare. Vi biträder att det nu ska tillsättas en utredning, och vi är positiva till att Vänstern har ungefär samma uppfattning som vi om de första 20 timmarna. Sedan får vi se var vi landar. Men vi, i enlighet med många av kommunföreträdarna, är positiva till att staten skjuter till medel när man lagstiftar.

Fru talman! När det gäller att det skiljer mellan olika kommuner har Catherine Persson sagt att det kommer att föreläggas riksdagen en proposition inom en relativt kort framtid, och det är ju bra. Det ska inte vara stora kostnadsskillnader, utan det krävs ett ut- jämningssystem. Jag kan ändå inte låta bli att fascineras av en ar- gumentation som innebär att vi ska öronmärka pengar när det gäller funktionshindrade, men vi ska inte göra det när det gäller andra områden. För det första kör vi då över det kommunala självstyret. För det andra ska det vara penningpåsar som kommunerna kan dispone- ra fritt. Den logiken och diskussionen förs ofta fram av de flesta borgerliga partier. Men när vi kommer till de funktionshindrade ska det vara statliga medel. I mina öron går inte detta ihop. Men Anne Marie Brodén har ju redovisat för den moderata politiken, men jag får det inte att gå ihop. Jag tycker att det är synd att man ska ta till särlösningar just för de funk- tionshindrade. I botten är de kommunmedborgare som alla andra, och ansvaret är kommunalt.

Fru talman! Det kan man i och för sig tycka. Vi hade tidigare en handikapphearing i socialutskottet där det tydligt framgick att personer med funktions- hinder verkligen har speciella behov. Då måste man bortse ifrån att alla ska behandlas lika. Alla ska i stället behandlas som de unika personer som de är med de speciella behov som var och en har. Det är därför viktigt att det finns öronmärkta pengar och att de funktionshindrade har rättigheter så att de inte hamnar i kläm. Någon beskrev att han ville ha ett larm, och det var osäkert vem som skulle betala, alla skyllde på alla och så vidare. Jag tror att det är viktigt att det finns speciella pengar för dem som har speciella behov, och det tycker vi moderater är bra.

Fru talman! Jag blir lite fundersam. Väldigt mycket av detta med handikappreformen har på sena- re år handlat om vem som ska betala, att det inte är någon som vill betala och så vidare. Jag har själv suttit med i utjämningsutredningen som har utmynnat i en proposition, och det är samma sak där. Jag tror inte att vi kan utjämna på något vis så att alla blir nöjda. Dessutom skiftar det fram och tillbaka. Det finns kommuner som tar pengar från socialtjänsten för att finansiera LSS. Så det här är ingen enkel fråga. Jag tycker inte att vi ska uppta tid i kväll till att diskutera finansieringsfrågan, för då hamnar vi i pre- cis den fälla som kommuner och landsting gör och där de enskilda får sitta emellan. Jag tycker att det är väldigt bra att vi har fått det här utskottsinitiativet, att vi får en bred översyn, en parlamentarisk utredning. Vi har önskat det här länge, så vi är väldigt nöjda med det. Man kan diskutera om det har uppstått en massa oväntade kostnader efter det att lagen kom, men det har också hänt väldigt mycket under åren. Människor upptäckte inte första dagen att de hade rätt att få den här hjälpen, men det kommer vartefter. Nu har det gått nästan tio år. Det har också hänt att försämringar har genomförts när man har gjort besparingar på det här. Det är naturligtvis ett problem som man inte har förutsett från början. Det finns en stor oro i dag, inte minst bland de funktionshindrade som får höra av sina hemkommu- ner och andra att de kostar för mycket. Det som jag är rädd för när det gäller den här utredningen är att det ska framstå som att vi nu tillsätter en utredning som försämrar för dem. Jag tycker att det skulle vara bra om vi i kväll kunde vara överens om att vi i utskottet vill ha den här utredningen därför att vi vill rätta till brister och fel och göra reformen ännu bättre. Det finns en massa problem, och många av dem är mycket väl kända. Vi har haft dem uppe i utskottet tidigare. När det gäller personalförsörjningen finns det redan en utredning som har talat om vilka pro- blemen är. Jag hoppas att regeringen nu kan tillsatta utredningen ganska snabbt, och då finns det väldigt mycket material för dem att arbeta med för att få fram de här bitarna. Det är klart att frågorna om huvudmannaskapet och den långsiktiga finansieringen är väldigt viktiga frågor. Vad utredningen sedan kommer fram till tyck- er jag att vi ska vänta med att bedöma tills vi får se vad förslagen blir. Vi tycker i och för sig från Folk- partiet att de 20 första timmarna borde återgå till staten, alltså till försäkringskassan - en huvudman för hela den biten. Frågorna om den långsiktiga finansieringen och huvudmannaskapet jämte personalförsörjningsfrågan, som oroar mig väldigt mycket, är viktiga för den här reformen, som har gjort livet mycket bättre för många människor som har svåra funktionshinder och också för deras anhöriga. Vi måste även i fortsättningen slå vakt om att det inte händer någonting, att vi inte måste göra inskränkningar i reformen, utan att den blir kvar för framtiden. Jag vill därför yrka bifall till utskottets förslag, men jag hänvisar också till de borgerliga partiernas särskilda yttrande.

Fru talman! Jag skulle vilja fortsätta den diskus- sion som Ingrid Burman tidigare tog upp. Jag skulle då vilja fråga Kerstin Heinemann från Folkpartiet vad Folkpartiet anser att det är för skillnad på skyldighe- ten för kommunerna att erbjuda barnen skolgång och de äldre den äldreomsorg som de behöver och skyl- digheten att erbjuda insatser för personer med funk- tionshinder, där staten och kommunerna delar på kostnaderna, precis som för skolan och äldreomsor- gen. Jag tror inte att Kerstin Heinemann skulle säga att vi inte har råd att låta alla sexåringar börja skolan så därför får bara hälften av dem göra det, ungefär som man nu säger att vi har för många funktionshind- rade så nu får någon annan betala. Vad anser ni att det är för skillnad på till exempel skolplikt, skyldigheten att erbjuda äldreomsorg och insatser för personer med funktionshinder?

Fru talman! Då skulle jag först vilja ställa en mot- fråga till Chatrine Persson. Vad är det för skillnad på de 20 första timmarna och de timmar som man får därefter? Där är det olika huvudmän. Jag har lite svårt att se vad det skulle vara för katastrof att flytta tillba- ka de 20 timmarna till försäkringskassan, där de fanns först, och vad det skulle bryta mot för principer. Den reformen infördes inte för att det skulle vara jämställt med skolans finansiering och äldreomsorgens finan- siering. Det var en ren besparingsåtgärd från rege- ringen. Jag kan inte se det på samma vis som Chatri- ne Persson ser det.

Fru talman! Jag noterar att jag inte fick något svar av Kerstin Heinemann, så jag upprepar min fråga om vad det är för skillnad mellan de här skyldighetslag- stiftningarna. Sedan ska jag svara på den fråga som jag fick till- baka. Jag minns väl den tid då det blev diskussioner om huruvida man skulle ha 19 eller 21 timmar som bistånd. Det blev naturligtvis en väldig förbättring när man delade upp huvudmannaskapet, därför att då blev inte antalet timmar och vem som skulle betala viktigt. Jag ser fram emot att få svar på den fråga som jag ställde i mitt förra inlägg.

Fru talman! Det är faktiskt en ganska stor skill- nad, åtminstone för de enskilda kommunerna. Chatri- ne Persson vet precis som jag - eftersom hon också var med och gick igenom hela materialet som hade att göra med utjämningssystemet - att vi i landet i dag har vissa kommuner med en väldigt stark koncentra- tion av svårt funktionshindrade, och det är av många olika skäl. För många av kommunerna går ungefär 20 % av deras budget till assistansersättning. Vad är det för tankar och känslor kring de funktionshindrade som väcks i den kommunen? Vi kommer aldrig att få ett utjämningssystem som på något vis kommer att bli rättvist. Det har provats skatteutjämningssystem hittan och dittan i Sverige i en herrans många år, och aldrig kommer de att funge- ra på ett bra sätt. Jag vill att den här reformen ska fungera på ett bra sätt. Människor ska inte behöva känna sig utpekade. Det behöver de inte göra. I så fall skulle de bli utpe- kade redan i dag, eftersom vi har ett skatteutjäm- ningssystem. Jag har därför väldigt svårt att förstå Chatrine Perssons synpunkter kring det här.

Fru talman! Jag yrkar bifall till socialutskottets initiativ, ett förslag om översyn av LASS, lagen om assistansersättning. Kristdemokraterna har under en längre tid drivit att staten ska ta ett större ekonomiskt ansvar för handikappreformen. Riksdagen har beslutat om en väldigt uttalad rät- tighetslagstiftning och ska då rimligen också stå för de ekonomiska konsekvenserna, som flera talare har varit inne på här. Alla brukar, åtminstone muntligen, då och då hylla just denna finansieringsprincip som innebär att om riksdagen har bestämt någonting ska man inte skicka över notan till någon annan - man ska se till att reformen blir fullt finansierad. Även om vi alla kan ge väldigt många goda ex- empel på vilket oerhört lyft handikappreformen har varit för många människor, vet vi genom många vitt- nesbörd runtom i landet att de känner sig alltmer trängda i dag av kommunernas allt sämre ekonomiska situation och det därmed sammanhängande och allt svårare problemet att rekrytera personliga assistanser. Med anledning av regeringens skrivelse om ut- vecklingen inom den kommunala sektorn har vi den här våren begränsat oss till motionskravet om att låta utreda en statlig finansiering av handikappreformen. I socialutskottets behandling av regeringens skri- velse om kommunerna har vi så kommit fram till detta eniga initiativ till en bred översyn av lagen om assistansersättning. Det betyder att Socialdemokra- terna till slut åtminstone accepterar en översyn efter långa tiders påtryckningar från bland andra Kristde- mokraterna. Jag hoppas att det för Socialdemokrater- nas del även handlar om intresse och vilja, det vill säga att det inte bara är en anpassning till att de denna gång inte förmått samla en majoritet till ett avvisande av oppositionens förslag. Kristdemokraterna har tillsammans med de bor- gerliga partierna i ett särskilt yttrande uttryckt för- hoppningen att det blir en i ordets verkliga mening bred översyn, att det ska vara tillåtligt att diskutera alltihop, inklusive huvudmannaskap och vem som ska betala. Allt är givetvis inte pengar, men det handlar också om pengar. Frågan om personalförsörjningen ingår i uppdra- get att se över och grunna mera på. Vi vet med viss- het att det kommer att bli allt svårare, om inte annat av demografiska skäl, att hitta tillräckligt med perso- nal, precis som det i den offentliga sektorn i övrigt är en jättestor utmaning att hitta tillräckligt med perso- nal. Frågan om personalförsörjningen kan naturligtvis inte heller frikopplas från pratet om ekonomi. Det växande behovet kan naturligtvis inte heller isoleras från krav på pengar. Jag vill även erinra om att det inte bara är den po- litiska oppositionen i riksdagen och kommunpolitiker av alla kulörer, inklusive de socialdemokratiska kommunpolitikerna, som har velat ha en översyn. Det här har Socialstyrelsen också skrivit, senast i år. Kommunförbundet har återkommit år efter år med en begäran om översyn av diverse olika punkter - i tio års tid faktiskt, alltså ända sedan reformen startade. Framför allt vill jag upprepa ett antal gånger, som en del andra talare också har gjort, att det är mycket viktigt för brukarnas skull att vi får den här breda översynen. Brukarna upplever redan i dag en despe- ration. Att systemet sviktar genom bristande perso- naltillgång och den allt sämre kommunala ekonomin gör att de upplever att det är ett allt tuffare klimat och att de insatser som de funktionshindrade tidigare fått inte längre är något att ta för givet. För Kristdemokraterna är huvudmotivet för en översyn att vi ska säkra den viktiga och i grunden mycket positiva handikappreformens kvalitet även i tider av stark ekonomisk snålblåst. I synnerhet i eko- nomiskt sämre tider är det av största vikt att vi alla kämpar för handikappreformen.

Fru talman! Det är alldeles tomt på läktaren. Min första inbjudan efter att jag kom till socialutskottet i höstas var till ett seminarium anordnat av IFA, Intres- segruppen för assistansberättigade, tillsammans med JAG, som betyder Jämlikhet, Assistans och Gemen- skap. Det var ett väldigt lärorikt och givande semina- rium, tycker jag. Jag tror att jag har berättat en gång förut om den där söndagen och den där mannen som var så oerhört svårt handikappad att han inte orkade hålla upp huvudet. Men en liten stund lyfte han på huvudet och sade: Jag är så tacksam att jag är så svårt handikappad, för nu vet jag att jag får hjälp. De tog mycket på mig. Det var många frågor på det här seminariet. Det handlade till exempel om assistans under sjukhusvistelse och om äkta makars ansvar för varandra. Där var det också en man som nyligen hade blivit änkling som berättade. Hans fru hade dött. De hade haft gemensam assistans medan hon levde. Nästan dagen efter det att hon hade dött drog man in hälften av assistansersättningen. Så får det ju bara inte gå till. LASS är visserligen en dyr reform, men oerhört viktig. Den har inneburit ökad valfrihet, större infly- tande och bättre livskvalitet för många svårt funk- tionshindrade personer. Men den har också inneburit svårigheter av olika slag. Vi får absolut inte bråka om kostnadsökningen, för det är rätt som det sades här i kammaren att det är klart att den kostnaden också har ökat när allting annat ökar. Det har i alla fall gått tio år. Jag är mycket glad över det här utskottsinitiativet. Det är roligt att tillhöra ett utskott där det kan ske sådant. Vi vill ha en bred översyn av lagen. Den ska avse hur lagen har fungerat i praktiken. Bemötandet ska man titta på. Det är bra. Dessutom ska man titta på personalförsörjningen och hur den långsiktiga finansieringen ska se ut. Med det vill jag sluta det här anförandet, tacka så mycket och säga god natt till alla i kammaren och till fru talman.

Fru talman! Jag vill börja mitt anförande med att yrka bifall till socialutskottets betänkande nr 19. Vi i Centerpartiet ser med stor tillfredsställelse på att ett enigt socialutskott nu begär att regeringen tillsätter en parlamentarisk utredning som ska utreda hur lagen om assistansersättning till personer med funktions- hinder fungerat i praktiken. Den ska även innefatta bemötandefrågor, personalförsörjning och hur den långsiktiga finansieringen ska se ut. I morgon bitti ska vi fatta detta beslut, som är ett resultat av ett åter- kommande krav från bland annat Centerpartiet. Fru talman! Centerpartiets mål är att skapa ett samhälle som är tillgängligt för alla. Alla människor ska kunna delta i samhällslivet på lika villkor. Detta innebär att även människor med funktionshinder ska ha rätt till självbestämmande. De ska ges verkliga förutsättningar att aktivt kunna delta i utformningen av sin egen vardag. Enligt lagen om stöd och service för funktionshindrade, LSS, har kommunerna en skyldighet att tillhandahålla de tjänster som de funk- tionshindrade har laglig rätt till. Detta ska kommu- nerna utföra på ett för invånarna tillfredsställande sätt. För att kommunerna ska klara av detta måste de ges rimliga förutsättningar. Under den tid som lagen har funnits, cirka tio år, har den genomgått kontinuerlig förändring. Ambi- tionsnivån har vid flera tillfällen höjts, och detta har inneburit att LSS-verksamheten, och därmed också kostnaderna, i väldigt många av landets kommuner ökat kraftigt under de senaste åren. Nettokostnadsök- ningen har varit ca 10 % per år. Följden för många kommuner har blivit att man fått göra svåra priorite- ringar eftersom man redan har haft en ansträngd eko- nomi. Olika grupper med behov av vård och omsorg har tyvärr ställts mot varandra. Fru talman! LSS-reformen är en mycket uppskat- tad reform bland de funktionshindrade. Trots detta finns det problem. Förutom de ekonomiska proble- men, som jag redan har nämnt, är det också svårt för kommunerna att klara rekryteringen av personliga assistenter. Regelverket och assistenternas arbetsför- hållanden gör yrket till ett genomgångsyrke. Man har i dag stora svårigheter att rekrytera och behålla per- sonal inom LSS. Centerpartiet har vid flera tillfällen tidigare efter- lyst åtgärder för att komma till rätta med problemet, men förslag från regeringen har lyst med sin frånvaro. Nyligen presenterade en utredning ett reformerat utjämningssystem mellan kommunerna. Vi i Center- partiet föreslog att utredningen även skulle få i upp- drag att se över vilken huvudman som skulle ha fi- nansieringsansvaret för LSS-verksamheten och redo- visa konsekvenserna av ett statligt finansierings- ansvar, men då fick vi inte gehör för vårt förslag. Nu hoppas vi att den utredning som kommer att tillsättas i sina direktiv ska få uppdraget att göra en samlad översyn av LSS-verksamheten samt se över regelverket, huvudmannaskapet, hur en uppvärdering av berörda personalgrupper ska ske och hur det lång- siktiga finansieringsansvaret ska lösas. Jag tror att vi alla har blivit uppvaktade av kom- munpolitiker från olika partier som har visat stor oro över en allt tuffare ekonomisk situation med ständiga diskussioner om besparingar och nedskärningar ute i våra kommuner. Här i riksdagen har olika beslut fattats om reformer som inneburit att kommunerna fått utökade uppgifter som de ålagts att utföra. Alltför ofta har dock inte ekonomiska resurser skickats med som har täckt de ökad kostnader som kommunerna drabbats av. Fru talman! Det är därför mycket angeläget att det blir en bred heltäckande översyn av handikapprefor- men som kommer att ingå i utredningens direktiv. Formuleringen "bred översyn" ska också innebära överväganden kring huvudmannaskapsfrågan och det långsiktiga finansieringsansvaret. Det ska bli en na- turlig och självklar del i översynen.