Översyn av lagen (1993:389) om assistansersättning
Debatt om förslag 22 maj 2003
Hoppa över anförandelistan
Anförandelista
- Hoppa till i videospelarenIngrid Burman (V)
- Hoppa till i videospelarenCatherine Persson (S)
- Hoppa till i videospelarenAnne Marie Brodén (M)
- Hoppa till i videospelarenCatherine Persson (S)
- Hoppa till i videospelarenAnne Marie Brodén (M)
- Hoppa till i videospelarenCatherine Persson (S)
- Hoppa till i videospelarenAnne Marie Brodén (M)
- Hoppa till i videospelarenIngrid Burman (V)
- Hoppa till i videospelarenAnne Marie Brodén (M)
- Hoppa till i videospelarenIngrid Burman (V)
- Hoppa till i videospelarenAnne Marie Brodén (M)
- Hoppa till i videospelarenKerstin Heinemann (Fp)
- Hoppa till i videospelarenCatherine Persson (S)
- Hoppa till i videospelarenKerstin Heinemann (Fp)
- Hoppa till i videospelarenCatherine Persson (S)
- Hoppa till i videospelarenKerstin Heinemann (Fp)
- Hoppa till i videospelarenUlrik Lindgren (Kd)
- Hoppa till i videospelarenKerstin-Maria Stalin (Mp)
- Hoppa till i videospelarenBirgitta Carlsson (C)
Protokoll från debatten
Anföranden: 19
Anf. 221 Ingrid Burman (V)
Fru talman! Vi ska nu debattera socialutskottets
betänkande som grundar sig på ett utskottsinitiativ.
Det handlar om översynen av lagen om assistanser-
sättning.
Rätten till personlig assistans har nu funnits i
nästan tio år. Det var en efterlängtad reform när den
infördes, och den har gett många funktionshindrade
möjlighet att leva ett mer självständigt och ett mer
oberoende liv. Den har inneburit ökad valfrihet, större
inflytande och bättre livskvalitet för många svårt
funktionshindrade personer.
Samtidigt har det funnits en debatt dels om brister
när det gäller bemötande, dels om brister i tillämp-
ningen av lagen. Det har bland annat handlat om hur
man ska tolka lagen när det gäller föräldraansvar och
äkta makars ansvar. Det har funnits en debatt om att
tillämpningen skiljer sig över landet.
Socialutskottet har under de gångna åren nogsamt
följt reformen och dess tillämpning. Vi har också
under åren lämnat ett antal tillkännagivanden till
regeringen.
Vad som nu har hänt är att ett enigt utskott har ta-
git initiativ till att begära en bred översyn av lagen
om assistansersättning och att vi understryker att den
här översynen ska göras av en parlamentarisk utred-
ning, samt att översynen bland annat ska avse hur
lagen har fungerat i praktiken och även innefatta
bemötandefrågor, personalförsörjning och hur den
långsiktiga finansieringen ska se ut.
För oss i Vänsterpartiet är det här en viktig över-
syn. Vi menar att översynen ska ha fokus på att kart-
lägga de problemområden som vi så ofta har diskute-
rat i socialutskottet. Där har vi diskuterat problemen
ett och ett och utan att ha det här riktiga helhetsun-
derlaget, som ska ge en helhetssyn utifrån ett brukar-
perspektiv. Vi hoppas att vi nu får ett mycket bra
underlag.
Fru talman! Alltför ofta koncentreras den politiska
debatten kring den ständigt stegrande kostnadsut-
vecklingen. Visst var reformen kraftigt underfinansie-
rad när den infördes, och naturligtvis är det viktigt
med kostnadskontroll. Så måste det ju vara. Men vi
menar att den kommande översynen också bör utgå
från hur reformen tillgodoser brukarnas behov. Det är
också understruket i betänkandet.
Vi menar också att det finns anledning att belysa
gränsdragningsproblemen mellan socialtjänsten, för-
säkringskassan, hälso- och sjukvården - just där har
det ju funnits en diskussion om likvärdigheten över
landet - samt gränsdragningen mellan det kommunala
ansvaret och statens ansvar, i den meningen att den
enskilde brukaren inte ska komma i kläm.
Det handlar naturligtvis också om att säkra en
långsiktig finansiering av reformen och inte minst
belysa hur vi ska kunna klara personalförsörjningen
inom det här viktiga området.
Fru talman! Kvällen är sen, och socialutskottet är
enigt. Därför nöjer jag mig med det här korta inlägget
och yrkar bifall till förslaget i socialutskottets betän-
kande nr 19.
Anf. 222 Catherine Persson (S)
Fru talman! För några månader sedan var jag och
talade på en konferens om råd och stöd enligt LSS,
lagen om stöd och service. I en av pauserna stod jag
och en tjej och pratade om olika frågor som handlade
om LSS och LASS, lagen om assistansersättning.
Mest pratade vi om de problem som ibland förekom-
mer.
Pausen tog slut och vi skulle gå tillbaka till konfe-
rensen. Då säger tjejen ungefär så här: Nu har vi i
vanlig ordning bara pratat om det negativa. Men hon
sade också exakt så här: "Jag måste också säga till dig
att den 1 januari 1994 får man nog kalla för ett histo-
riskt datum. Då insåg jag inte det, men nu tycker jag
verkligen det. Trots problem så är lagen ju egentligen
helt fantastisk." Hon sade också hastigt något i stil
med att det verkligen hade blivit en stor positiv för-
ändring i hennes liv, större än hon hade kunnat ana.
Pausen var alltså slut, och vi skyndade båda in till
konferensen. Jag fick inte möjlighet att prata vidare
med henne och få mer konkreta exempel på vad det
var som hade betytt så mycket för just henne och vad
det var som hade blivit bättre.
Den här tjejen är bara en av många människor
som jag genom åren har träffat som på olika sätt ger
uttryck för att lagen om assistansersättningen verkli-
gen har bidragit till att förändra och förbättra mångas
liv på olika sätt.
Fru talman! Jag har haft möjlighet att genom åren
på olika sätt följa lagen om assistansersättning. Under
remissarbetet med lagen och under de första årens
genomförande var jag socialnämndsordförande i
Trelleborg. Jag var en kort tid ordförande i socialför-
säkringsnämnden, och på senare år har jag följt lagen
via bland annat riksdags- och utredningsarbete. Det
innebär så klart att jag ofta träffar personer med rätt
så omfattande funktionshinder, och jag möter repre-
sentanter från handikapporganisationer och personal
från kommuner och försäkringskassor. Jag har, precis
som många av er, förmodar jag, upplevt att lagen får
både ris och ros.
Det ska sägas initialt att det var många tillämp-
ningsproblem i början. Det kunde vara långa hand-
läggningstider på försäkringskassan, och det kan
tyvärr förekomma fortfarande. Ibland blev det också
helt vansinniga beslut från försäkringskassan, som ju
då hade fått helt nya arbetsuppgifter att ta sig an med
anledning av den nya lagstiftningen. Det tog också
lite tid innan kommuner och försäkringskassor hittade
praxis för tillämpning av de nya paragraferna.
Vi har i den här kammaren gjort en del justeringar
genom åren. Framför allt har vi tillskjutit medel i
statsbudgeten vid flera tillfällen. Vi vet, som vi nyss
hörde, att reformen var kraftigt underfinansierad från
början. En del av oss försökte redan tidigt påpeka
detta för den dåvarande ansvariga ministern, men det
gav inte resultat då. I dag vet vi att alla beräkningar
slog helt fel.
Fru talman! Hur är det då i dag? Ja, vi vet att väl-
digt mycket fungerar väldigt väl, och det har verkli-
gen blivit en lag som bidrar till att personer med om-
fattande funktionshinder får leva ett rikare liv. Det
handlar om självklarheter för många av oss, som att
klara sig i vardagen. Det handlar om allt från person-
lig hygien till att träffa kompisar, arbeta, gå på kurs,
resa och gå på disko, för att nämna en del som blir
möjligt tack var den personliga assistansen. Det är
också alltfler som har assistansersättning. Jag tror att
det är närmare 11 000 personer i dag. Det här betyder
att alltfler har fått ett bättre liv.
Det finns dock fortfarande tillämpningar på olika
områden som behöver ses över, som riksdagen tidiga-
re har gett regeringen till känna. Vi hörde precis från
tidigare talare om bland annat makars eller sambors
ansvar om en av personerna är funktionshindrad.
Eller det kan till exempel gälla möjligheterna när man
är förälder och har ett föräldraansvar och själv är
funktionshindrad. Här finns då gränsdragnings-
problem i fråga om äktenskapsbalken och föräldra-
balken.
Det här har också inneburit att kostnaderna för att
upprätthålla lagstiftningen har ökat sedan lagen träd-
de i kraft. Det är naturligt, eftersom det är alltfler som
får assistansersättning och det blir alltfler timmar.
I många motioner och yttranden i riksdagen tar
man upp de finansiella utmaningarna, och det påtalas
ofta att kostnaderna för kommunerna har ökat. Ja, det
är sant. Kostnaderna för kommunerna har ökat, och
kostnaderna för staten har ökat. Det som jag tycker är
viktigt att säga i det sammanhanget är att kostnader
för äldreomsorg och skola har ökat nästan lika myck-
et. Då tycker inte jag att det är särskilt klädsamt att
lägga skulden för att kommunernas budgetar spricker
på personer med funktionshinder. Vi har, som sagt,
kostnadsökningar på andra områden.
Det är oerhört viktigt att vi diskuterar frågan uti-
från två aspekter, dels den ideologiska, dels den eko-
nomiska. För mig är det självklart att vi betraktar alla
människor som fullvärdiga kommunmedborgare,
oberoende om de har ett funktionshinder eller ej. Den
ideologiska aspekten väger oerhört mycket tyngre än
den ekonomiska. Tyvärr tenderar debatten om ske-
nande kostnader att ta över på bekostnad av de ideo-
logiskt självklara argumenten.
Av det skälet är det oerhört viktigt att vi löser den
långsiktiga finansieringen av LASS. Vad gäller de
flesta verksamheter utjämnar vi kostnadsskillnader
mellan kommuner. För LSS och LASS gör vi inte det.
Och då ska det sägas att skillnaderna mellan vilka
kostnader olika kommuner kan ha för LSS och LASS
är mycket stora. Kostnaden per invånare är som lägst
ca 400 kr och som högst ca 6 000 kr.
Ett alternativ som då förs fram är att ett förändrat
huvudmannaskap skulle vara lösningen. Jag tror inte
på det och tycker att det skulle vara ett nederlag att
behöva lyfta ut en grupp människor, i det här fallet
funktionshindrade personer. Oftast säger man heller
inte var pengarna ska komma ifrån. Det tycker jag är
att lura personer med funktionshinder.
Jag anser det mera självklart att vi har ett system
som utjämnar kostnadsskillnader mellan kommuner-
na. Det finns också ett sådant förslag från en utred-
ning, och en proposition på det området lär vara att
vänta inom kort.
Med anledning av en allt större fokusering på
kostnadsfrågan och de alternativ som då väcks för att
lösa densamma samt de tillämpningsproblem som
finns avseende vissa områden anser jag att det bästa
alternativet i dag är att låta tillsätta en utredning som
gör den här breda översynen. Den ska också se över
möjligheterna till en långsiktig finansiering. För-
hoppningsvis kan den nyligen genomförda utredning-
en vara en del av underlaget.
Fru talman! Mot den här bakgrunden och med
anledning av att lagen snart har funnits i tio år yrkar
jag bifall till socialutskottets förslag i betänkande nr
19.
Trots att det finns en del bekymmer och kostnads-
ökningar tycker jag att vi ska komma ihåg att lagen
som sådan ofta beskrivs som unik i världen. Det kan
vara bra för oss alla att komma ihåg ibland.
Anf. 223 Anne Marie Brodén (M)
Fru talman! Nu ska vi diskutera en viktig sak som
det känns roligt att få vara med om. Som lite ny i
socialutskottet är det första gången som jag är med
om ett sådant här utskottsinitiativ.
Jag ska beröra de frågor som ni tidigare har berört
men kanske lite utifrån en moderat infallsvinkel.
Lagen om stöd och service till vissa funktions-
hindrade, alltså LSS, har gett människor med funk-
tionshinder bättre förutsättningar att leva ett normalt
liv. Det har tidigare nämnts här. Men samtidigt har
kommunerna ålagts ett stort ansvar för att uppfylla
lagen, ett ansvar som de inte i tillräcklig utsträckning
har kompenserats för av staten. Staten betalar i dag
enbart för de personer som har ett vårdbehov som
överstiger 20 timmar per vecka.
Vi moderater har tillsammans med övriga borger-
liga partier uttalat vårt missnöje med dagens situation,
framför allt med de svårigheter som drabbar många
personer som är i behov av stöd. Det finns även stora
problem för många kommuner med ökade kostnader.
Mellan 1997 och 2001 har kostnaderna stigit med
50 % - mer än någon annan kommunal kostnad, en-
ligt Kommunförbundet.
Den så kallade LSS-kommittén har nyligen pre-
senterat ett förslag för att jämna ut kostnaderna för
LSS genom att ta resurser från vissa kommuner och
omfördela till andra. En majoritet av kommunerna,
148, skulle få ett tillskott med förslaget, men 141
skulle få betala en avgift till staten.
För Hallands del skulle det här innebära att kom-
munerna Kungsbacka och Varberg skulle skicka 50
miljoner vardera till kommuner med låga LSS-
kostnader. Kan detta vara rimligt? Ja, så skrev Karl
Grünewald, en känd person i dessa sammanhang, i en
debattartikel alldeles nyligen.
Fru talman! Vi tycker kanske att det är en krånglig
lösning som inte åtgärdar de grundläggande proble-
men, att staten stiftar lagar om reformer och sedan
skickar räkningen till kommunerna. Vi moderater vill
hålla fast vid finansieringsprincipen. Om staten stiftar
lagar som påverkar kommunernas ekonomi bör också
staten stå för de merkostnader som lagarna medför.
Vi moderater vill därför att staten tar över hela kost-
nadsansvaret för LSS. Resurserna måste fördelas
efter behov och inte efter bostadsort.
Nu verkar det som om den politiska majoriteten är
på väg att svänga mot vår uppfattning. Att riksdagen i
dag beslutar om att tillsätta en parlamentarisk utred-
ning för en bred översyn av lagen är en seger, framför
allt för alla personer med funktionshinder. Men det är
även en framgång för oss moderater som tillsammans
med Folkpartiet, Kristdemokraterna och Centern
envist har drivit frågan att förbättringar och föränd-
ringar måste till.
Utredningen ska nu se över hur lagen har fungerat
i praktiken och även när det gäller bemötandefrågor,
personalförsörjning och hur den långsiktiga finansie-
ringen ska se ut, och det gläder oss mycket. Det ver-
kar som att man äntligen - men först efter starka
påtryckningar från både höger och vänster - har insett
att systemet är ohållbart och att förändringar måste
till.
Fru talman! Den handikappreform som infördes
av den borgerliga regeringen vid 90-talets början var
en oerhört viktig reform. Men tyvärr har den succes-
sivt urholkats. Än värre är det att ansvarsfördelningen
har blivit alltmer otydlig. Om staten i stället blir hu-
vudman för alla insatser inom ramen för personlig
assistans kan vi komma bort från dagens olyckliga
situation där ingen vill betala notan. De funktions-
hindrade slipper också att hamna mellan två stolar
och klämmas mellan olika byråkratiska system. Det
är ju den enskildes behov som i första hand ska leda
insatserna rätt, precis som det var tänkt en gång när
lagen skrevs.
Vi i de borgerliga partierna har avgett ett särskilt
yttrande för att lyfta fram att frågan om huvudmanna-
skapet och det långsiktiga finansieringsansvaret
måste bli en naturlig och självklar del av översynen.
Fru talman! Till sist vill jag yrka bifall till utskot-
tets förslag i betänkande nr 19, och jag konstaterar att
det är ett enigt socialutskott som står bakom detta,
vilket jag tycker är mycket bra.
Anf. 224 Catherine Persson (S)
Fru talman! Först vill jag säga till Anne Marie
Brodén att jag tycker att det är trevligt att vi är eniga i
den här frågan. Men det finns skäl att påminna lite
om historien.
Anne Marie Brodén sade att det var den borgerli-
ga regeringen som lade fram förslaget. Det minns jag
mycket väl. Jag minns också att den ministern inte
såg faran med de ökade kostnaderna. Senare tillsköt
den socialdemokratiska regeringen tillsammans med
Vänsterpartiet, Miljöpartiet och i viss mån Centern
extra medel som har bidragit till att reformen har
överlevt.
Jag vill fråga på vilket sätt Anne Marie Brodén
menar att Moderaterna tar ansvar för den framtida
finansieringen. Jag har hittills inte sett någonstans i
någon motionstext att ni avser att tillskjuta medel,
utan ni säger att det ska vara ett statligt huvudmanna-
skap med en statlig finansiering, men ni avsätter inte
ytterligare pengar till detta. Jag kan inte se hur det
skulle bidra till den långsiktiga finansieringen, men
det är möjligt att Moderaterna gör det.
Anf. 225 Anne Marie Brodén (M)
Fru talman! Vi återkommer till detta i höst. Men
vi har naturligtvis diskuterat den här frågan mycket,
och vi inser att det måste till en finansiering om hu-
vudmannaskapet ska överföras på staten. Jag lovar att
det kommer ett sådant förslag.
Anf. 226 Catherine Persson (S)
Fru talman! Det är klart att man kan lova det. Men
det innebär att det som ni hittills har sagt inte har
varit något löfte, utan det har varit spekulationer.
I samband med förra budgeten flyttade Modera-
terna pengar från det kommunala utgiftskontot och
menade att man på det sättet skulle komma till rätta
med kostnaderna, men det innebär ju ingen lösning
att flytta pengar mellan olika konton. Så jag ser verk-
ligen fram emot att Moderaterna vaskar fram lite mer
pengar, oberoende av om pengarna ska tas från den
kommunala eller statliga kassan.
Anf. 227 Anne Marie Brodén (M)
Fru talman! Jag tror att det kommer att kräva båda
delar. Det är givet att man lyfter vissa saker från
kommuner eftersom man också tar bort utgifter. Det
kommer också att krävas mer pengar, men vi åter-
kommer om det i höst.
Anf. 228 Ingrid Burman (V)
Fru talman! Jag tycker att det är väldigt bra att det
finns så många partier i Sveriges riksdag som värnar
om och vill utveckla denna viktiga reform. Det tror
jag är långsiktigt bra.
Men jag har en fundering kring huvudmanna-
skapsfrågan. Vänsterpartiet vill gärna se en utredning
när det gäller de 20 första timmarna, men vi är myck-
et tveksamma till att huvudmannaskapet för LSS-
reformen skulle övergå till staten. Motivet är att vi
anser att även funktionshindrade personer är kom-
munmedborgare. Vi tycker inte att man borde betala
ut statliga handikappengar till kommunerna eftersom
de har det naturliga ansvaret för de människor som
bor i kommunen. Dessutom är vi emot särlösningar.
Men när jag lyssnar på Anne Marie Brodén undrar
jag hur Moderaterna resonerar. En gång i tiden bytte
skolan till kommunalt huvudmannaskap, och det
löstes enligt finansieringsprincipen. I dag vet vi att
den kommunala skolan kostar mer än vad den gjorde
då. Finansieringsprincipen innebär att vi avlöser vid
det aktuella tillfället.
Ska vi förstatliga allting som har kommunaliserats
för att det kostar mer i dag än vad det gjorde vid av-
lösningstillfället? Hur funderar Moderaterna kring
dessa frågor?
Anf. 229 Anne Marie Brodén (M)
Fru talman! Jag har naturligtvis fört många reso-
nemang med kommunalpolitiker om hur vi ska ut-
veckla vår politik. De säger att det är viktigt att det är
öronmärkta pengar. Man är väldigt bekymrad över
den stora ökningstakten på det här området. Många
gånger får inte heller dessa personer det stöd som de
har rätt till.
Det är också känt att det skiljer väldigt mycket
mellan olika kommuner. Därför är det nog klokt att
den enskilda har mer rättigheter. Vi föreslår då att
finansieringen sker på statlig väg, men det innebär ju
inte att den enskilde inte är kommuninvånare.
Vi biträder att det nu ska tillsättas en utredning,
och vi är positiva till att Vänstern har ungefär samma
uppfattning som vi om de första 20 timmarna. Sedan
får vi se var vi landar. Men vi, i enlighet med många
av kommunföreträdarna, är positiva till att staten
skjuter till medel när man lagstiftar.
Anf. 230 Ingrid Burman (V)
Fru talman! När det gäller att det skiljer mellan
olika kommuner har Catherine Persson sagt att det
kommer att föreläggas riksdagen en proposition inom
en relativt kort framtid, och det är ju bra. Det ska inte
vara stora kostnadsskillnader, utan det krävs ett ut-
jämningssystem.
Jag kan ändå inte låta bli att fascineras av en ar-
gumentation som innebär att vi ska öronmärka pengar
när det gäller funktionshindrade, men vi ska inte göra
det när det gäller andra områden. För det första kör vi
då över det kommunala självstyret. För det andra ska
det vara penningpåsar som kommunerna kan dispone-
ra fritt. Den logiken och diskussionen förs ofta fram
av de flesta borgerliga partier. Men när vi kommer till
de funktionshindrade ska det vara statliga medel.
I mina öron går inte detta ihop. Men Anne Marie
Brodén har ju redovisat för den moderata politiken,
men jag får det inte att gå ihop. Jag tycker att det är
synd att man ska ta till särlösningar just för de funk-
tionshindrade. I botten är de kommunmedborgare
som alla andra, och ansvaret är kommunalt.
Anf. 231 Anne Marie Brodén (M)
Fru talman! Det kan man i och för sig tycka. Vi
hade tidigare en handikapphearing i socialutskottet
där det tydligt framgick att personer med funktions-
hinder verkligen har speciella behov. Då måste man
bortse ifrån att alla ska behandlas lika. Alla ska i
stället behandlas som de unika personer som de är
med de speciella behov som var och en har. Det är
därför viktigt att det finns öronmärkta pengar och att
de funktionshindrade har rättigheter så att de inte
hamnar i kläm. Någon beskrev att han ville ha ett
larm, och det var osäkert vem som skulle betala, alla
skyllde på alla och så vidare.
Jag tror att det är viktigt att det finns speciella
pengar för dem som har speciella behov, och det
tycker vi moderater är bra.
Anf. 232 Kerstin Heinemann (Fp)
Fru talman! Jag blir lite fundersam. Väldigt
mycket av detta med handikappreformen har på sena-
re år handlat om vem som ska betala, att det inte är
någon som vill betala och så vidare.
Jag har själv suttit med i utjämningsutredningen
som har utmynnat i en proposition, och det är samma
sak där. Jag tror inte att vi kan utjämna på något vis
så att alla blir nöjda. Dessutom skiftar det fram och
tillbaka. Det finns kommuner som tar pengar från
socialtjänsten för att finansiera LSS. Så det här är
ingen enkel fråga.
Jag tycker inte att vi ska uppta tid i kväll till att
diskutera finansieringsfrågan, för då hamnar vi i pre-
cis den fälla som kommuner och landsting gör och
där de enskilda får sitta emellan. Jag tycker att det är
väldigt bra att vi har fått det här utskottsinitiativet, att
vi får en bred översyn, en parlamentarisk utredning.
Vi har önskat det här länge, så vi är väldigt nöjda med
det.
Man kan diskutera om det har uppstått en massa
oväntade kostnader efter det att lagen kom, men det
har också hänt väldigt mycket under åren. Människor
upptäckte inte första dagen att de hade rätt att få den
här hjälpen, men det kommer vartefter. Nu har det
gått nästan tio år. Det har också hänt att försämringar
har genomförts när man har gjort besparingar på det
här. Det är naturligtvis ett problem som man inte har
förutsett från början.
Det finns en stor oro i dag, inte minst bland de
funktionshindrade som får höra av sina hemkommu-
ner och andra att de kostar för mycket. Det som jag är
rädd för när det gäller den här utredningen är att det
ska framstå som att vi nu tillsätter en utredning som
försämrar för dem. Jag tycker att det skulle vara bra
om vi i kväll kunde vara överens om att vi i utskottet
vill ha den här utredningen därför att vi vill rätta till
brister och fel och göra reformen ännu bättre.
Det finns en massa problem, och många av dem är
mycket väl kända. Vi har haft dem uppe i utskottet
tidigare. När det gäller personalförsörjningen finns
det redan en utredning som har talat om vilka pro-
blemen är. Jag hoppas att regeringen nu kan tillsatta
utredningen ganska snabbt, och då finns det väldigt
mycket material för dem att arbeta med för att få fram
de här bitarna.
Det är klart att frågorna om huvudmannaskapet
och den långsiktiga finansieringen är väldigt viktiga
frågor. Vad utredningen sedan kommer fram till tyck-
er jag att vi ska vänta med att bedöma tills vi får se
vad förslagen blir. Vi tycker i och för sig från Folk-
partiet att de 20 första timmarna borde återgå till
staten, alltså till försäkringskassan - en huvudman för
hela den biten.
Frågorna om den långsiktiga finansieringen och
huvudmannaskapet jämte personalförsörjningsfrågan,
som oroar mig väldigt mycket, är viktiga för den här
reformen, som har gjort livet mycket bättre för många
människor som har svåra funktionshinder och också
för deras anhöriga. Vi måste även i fortsättningen slå
vakt om att det inte händer någonting, att vi inte
måste göra inskränkningar i reformen, utan att den
blir kvar för framtiden.
Jag vill därför yrka bifall till utskottets förslag,
men jag hänvisar också till de borgerliga partiernas
särskilda yttrande.
Anf. 233 Catherine Persson (S)
Fru talman! Jag skulle vilja fortsätta den diskus-
sion som Ingrid Burman tidigare tog upp. Jag skulle
då vilja fråga Kerstin Heinemann från Folkpartiet vad
Folkpartiet anser att det är för skillnad på skyldighe-
ten för kommunerna att erbjuda barnen skolgång och
de äldre den äldreomsorg som de behöver och skyl-
digheten att erbjuda insatser för personer med funk-
tionshinder, där staten och kommunerna delar på
kostnaderna, precis som för skolan och äldreomsor-
gen. Jag tror inte att Kerstin Heinemann skulle säga
att vi inte har råd att låta alla sexåringar börja skolan
så därför får bara hälften av dem göra det, ungefär
som man nu säger att vi har för många funktionshind-
rade så nu får någon annan betala.
Vad anser ni att det är för skillnad på till exempel
skolplikt, skyldigheten att erbjuda äldreomsorg och
insatser för personer med funktionshinder?
Anf. 234 Kerstin Heinemann (Fp)
Fru talman! Då skulle jag först vilja ställa en mot-
fråga till Chatrine Persson. Vad är det för skillnad på
de 20 första timmarna och de timmar som man får
därefter? Där är det olika huvudmän. Jag har lite svårt
att se vad det skulle vara för katastrof att flytta tillba-
ka de 20 timmarna till försäkringskassan, där de fanns
först, och vad det skulle bryta mot för principer. Den
reformen infördes inte för att det skulle vara jämställt
med skolans finansiering och äldreomsorgens finan-
siering. Det var en ren besparingsåtgärd från rege-
ringen. Jag kan inte se det på samma vis som Chatri-
ne Persson ser det.
Anf. 235 Catherine Persson (S)
Fru talman! Jag noterar att jag inte fick något svar
av Kerstin Heinemann, så jag upprepar min fråga om
vad det är för skillnad mellan de här skyldighetslag-
stiftningarna.
Sedan ska jag svara på den fråga som jag fick till-
baka. Jag minns väl den tid då det blev diskussioner
om huruvida man skulle ha 19 eller 21 timmar som
bistånd. Det blev naturligtvis en väldig förbättring när
man delade upp huvudmannaskapet, därför att då blev
inte antalet timmar och vem som skulle betala viktigt.
Jag ser fram emot att få svar på den fråga som jag
ställde i mitt förra inlägg.
Anf. 236 Kerstin Heinemann (Fp)
Fru talman! Det är faktiskt en ganska stor skill-
nad, åtminstone för de enskilda kommunerna. Chatri-
ne Persson vet precis som jag - eftersom hon också
var med och gick igenom hela materialet som hade att
göra med utjämningssystemet - att vi i landet i dag
har vissa kommuner med en väldigt stark koncentra-
tion av svårt funktionshindrade, och det är av många
olika skäl. För många av kommunerna går ungefär
20 % av deras budget till assistansersättning. Vad är
det för tankar och känslor kring de funktionshindrade
som väcks i den kommunen?
Vi kommer aldrig att få ett utjämningssystem som
på något vis kommer att bli rättvist. Det har provats
skatteutjämningssystem hittan och dittan i Sverige i
en herrans många år, och aldrig kommer de att funge-
ra på ett bra sätt.
Jag vill att den här reformen ska fungera på ett bra
sätt. Människor ska inte behöva känna sig utpekade.
Det behöver de inte göra. I så fall skulle de bli utpe-
kade redan i dag, eftersom vi har ett skatteutjäm-
ningssystem. Jag har därför väldigt svårt att förstå
Chatrine Perssons synpunkter kring det här.
Anf. 237 Ulrik Lindgren (Kd)
Fru talman! Jag yrkar bifall till socialutskottets
initiativ, ett förslag om översyn av LASS, lagen om
assistansersättning. Kristdemokraterna har under en
längre tid drivit att staten ska ta ett större ekonomiskt
ansvar för handikappreformen.
Riksdagen har beslutat om en väldigt uttalad rät-
tighetslagstiftning och ska då rimligen också stå för
de ekonomiska konsekvenserna, som flera talare har
varit inne på här. Alla brukar, åtminstone muntligen,
då och då hylla just denna finansieringsprincip som
innebär att om riksdagen har bestämt någonting ska
man inte skicka över notan till någon annan - man
ska se till att reformen blir fullt finansierad.
Även om vi alla kan ge väldigt många goda ex-
empel på vilket oerhört lyft handikappreformen har
varit för många människor, vet vi genom många vitt-
nesbörd runtom i landet att de känner sig alltmer
trängda i dag av kommunernas allt sämre ekonomiska
situation och det därmed sammanhängande och allt
svårare problemet att rekrytera personliga assistanser.
Med anledning av regeringens skrivelse om ut-
vecklingen inom den kommunala sektorn har vi den
här våren begränsat oss till motionskravet om att låta
utreda en statlig finansiering av handikappreformen.
I socialutskottets behandling av regeringens skri-
velse om kommunerna har vi så kommit fram till
detta eniga initiativ till en bred översyn av lagen om
assistansersättning. Det betyder att Socialdemokra-
terna till slut åtminstone accepterar en översyn efter
långa tiders påtryckningar från bland andra Kristde-
mokraterna. Jag hoppas att det för Socialdemokrater-
nas del även handlar om intresse och vilja, det vill
säga att det inte bara är en anpassning till att de denna
gång inte förmått samla en majoritet till ett avvisande
av oppositionens förslag.
Kristdemokraterna har tillsammans med de bor-
gerliga partierna i ett särskilt yttrande uttryckt för-
hoppningen att det blir en i ordets verkliga mening
bred översyn, att det ska vara tillåtligt att diskutera
alltihop, inklusive huvudmannaskap och vem som ska
betala. Allt är givetvis inte pengar, men det handlar
också om pengar.
Frågan om personalförsörjningen ingår i uppdra-
get att se över och grunna mera på. Vi vet med viss-
het att det kommer att bli allt svårare, om inte annat
av demografiska skäl, att hitta tillräckligt med perso-
nal, precis som det i den offentliga sektorn i övrigt är
en jättestor utmaning att hitta tillräckligt med perso-
nal. Frågan om personalförsörjningen kan naturligtvis
inte heller frikopplas från pratet om ekonomi. Det
växande behovet kan naturligtvis inte heller isoleras
från krav på pengar.
Jag vill även erinra om att det inte bara är den po-
litiska oppositionen i riksdagen och kommunpolitiker
av alla kulörer, inklusive de socialdemokratiska
kommunpolitikerna, som har velat ha en översyn. Det
här har Socialstyrelsen också skrivit, senast i år.
Kommunförbundet har återkommit år efter år med en
begäran om översyn av diverse olika punkter - i tio
års tid faktiskt, alltså ända sedan reformen startade.
Framför allt vill jag upprepa ett antal gånger, som
en del andra talare också har gjort, att det är mycket
viktigt för brukarnas skull att vi får den här breda
översynen. Brukarna upplever redan i dag en despe-
ration. Att systemet sviktar genom bristande perso-
naltillgång och den allt sämre kommunala ekonomin
gör att de upplever att det är ett allt tuffare klimat och
att de insatser som de funktionshindrade tidigare fått
inte längre är något att ta för givet.
För Kristdemokraterna är huvudmotivet för en
översyn att vi ska säkra den viktiga och i grunden
mycket positiva handikappreformens kvalitet även i
tider av stark ekonomisk snålblåst. I synnerhet i eko-
nomiskt sämre tider är det av största vikt att vi alla
kämpar för handikappreformen.
Anf. 238 Kerstin-Maria Stalin (Mp)
Fru talman! Det är alldeles tomt på läktaren. Min
första inbjudan efter att jag kom till socialutskottet i
höstas var till ett seminarium anordnat av IFA, Intres-
segruppen för assistansberättigade, tillsammans med
JAG, som betyder Jämlikhet, Assistans och Gemen-
skap. Det var ett väldigt lärorikt och givande semina-
rium, tycker jag. Jag tror att jag har berättat en gång
förut om den där söndagen och den där mannen som
var så oerhört svårt handikappad att han inte orkade
hålla upp huvudet. Men en liten stund lyfte han på
huvudet och sade: Jag är så tacksam att jag är så svårt
handikappad, för nu vet jag att jag får hjälp.
De tog mycket på mig. Det var många frågor på
det här seminariet. Det handlade till exempel om
assistans under sjukhusvistelse och om äkta makars
ansvar för varandra. Där var det också en man som
nyligen hade blivit änkling som berättade. Hans fru
hade dött. De hade haft gemensam assistans medan
hon levde. Nästan dagen efter det att hon hade dött
drog man in hälften av assistansersättningen. Så får
det ju bara inte gå till.
LASS är visserligen en dyr reform, men oerhört
viktig. Den har inneburit ökad valfrihet, större infly-
tande och bättre livskvalitet för många svårt funk-
tionshindrade personer. Men den har också inneburit
svårigheter av olika slag. Vi får absolut inte bråka om
kostnadsökningen, för det är rätt som det sades här i
kammaren att det är klart att den kostnaden också har
ökat när allting annat ökar. Det har i alla fall gått tio
år.
Jag är mycket glad över det här utskottsinitiativet.
Det är roligt att tillhöra ett utskott där det kan ske
sådant. Vi vill ha en bred översyn av lagen. Den ska
avse hur lagen har fungerat i praktiken. Bemötandet
ska man titta på. Det är bra. Dessutom ska man titta
på personalförsörjningen och hur den långsiktiga
finansieringen ska se ut.
Med det vill jag sluta det här anförandet, tacka så
mycket och säga god natt till alla i kammaren och till
fru talman.
Anf. 239 Birgitta Carlsson (C)
Fru talman! Jag vill börja mitt anförande med att
yrka bifall till socialutskottets betänkande nr 19. Vi i
Centerpartiet ser med stor tillfredsställelse på att ett
enigt socialutskott nu begär att regeringen tillsätter en
parlamentarisk utredning som ska utreda hur lagen
om assistansersättning till personer med funktions-
hinder fungerat i praktiken. Den ska även innefatta
bemötandefrågor, personalförsörjning och hur den
långsiktiga finansieringen ska se ut. I morgon bitti
ska vi fatta detta beslut, som är ett resultat av ett åter-
kommande krav från bland annat Centerpartiet.
Fru talman! Centerpartiets mål är att skapa ett
samhälle som är tillgängligt för alla. Alla människor
ska kunna delta i samhällslivet på lika villkor. Detta
innebär att även människor med funktionshinder ska
ha rätt till självbestämmande. De ska ges verkliga
förutsättningar att aktivt kunna delta i utformningen
av sin egen vardag. Enligt lagen om stöd och service
för funktionshindrade, LSS, har kommunerna en
skyldighet att tillhandahålla de tjänster som de funk-
tionshindrade har laglig rätt till. Detta ska kommu-
nerna utföra på ett för invånarna tillfredsställande
sätt. För att kommunerna ska klara av detta måste de
ges rimliga förutsättningar.
Under den tid som lagen har funnits, cirka tio år,
har den genomgått kontinuerlig förändring. Ambi-
tionsnivån har vid flera tillfällen höjts, och detta har
inneburit att LSS-verksamheten, och därmed också
kostnaderna, i väldigt många av landets kommuner
ökat kraftigt under de senaste åren. Nettokostnadsök-
ningen har varit ca 10 % per år. Följden för många
kommuner har blivit att man fått göra svåra priorite-
ringar eftersom man redan har haft en ansträngd eko-
nomi. Olika grupper med behov av vård och omsorg
har tyvärr ställts mot varandra.
Fru talman! LSS-reformen är en mycket uppskat-
tad reform bland de funktionshindrade. Trots detta
finns det problem. Förutom de ekonomiska proble-
men, som jag redan har nämnt, är det också svårt för
kommunerna att klara rekryteringen av personliga
assistenter. Regelverket och assistenternas arbetsför-
hållanden gör yrket till ett genomgångsyrke. Man har
i dag stora svårigheter att rekrytera och behålla per-
sonal inom LSS.
Centerpartiet har vid flera tillfällen tidigare efter-
lyst åtgärder för att komma till rätta med problemet,
men förslag från regeringen har lyst med sin frånvaro.
Nyligen presenterade en utredning ett reformerat
utjämningssystem mellan kommunerna. Vi i Center-
partiet föreslog att utredningen även skulle få i upp-
drag att se över vilken huvudman som skulle ha fi-
nansieringsansvaret för LSS-verksamheten och redo-
visa konsekvenserna av ett statligt finansierings-
ansvar, men då fick vi inte gehör för vårt förslag.
Nu hoppas vi att den utredning som kommer att
tillsättas i sina direktiv ska få uppdraget att göra en
samlad översyn av LSS-verksamheten samt se över
regelverket, huvudmannaskapet, hur en uppvärdering
av berörda personalgrupper ska ske och hur det lång-
siktiga finansieringsansvaret ska lösas.
Jag tror att vi alla har blivit uppvaktade av kom-
munpolitiker från olika partier som har visat stor oro
över en allt tuffare ekonomisk situation med ständiga
diskussioner om besparingar och nedskärningar ute i
våra kommuner. Här i riksdagen har olika beslut
fattats om reformer som inneburit att kommunerna
fått utökade uppgifter som de ålagts att utföra. Alltför
ofta har dock inte ekonomiska resurser skickats med
som har täckt de ökad kostnader som kommunerna
drabbats av.
Fru talman! Det är därför mycket angeläget att det
blir en bred heltäckande översyn av handikapprefor-
men som kommer att ingå i utredningens direktiv.
Formuleringen "bred översyn" ska också innebära
överväganden kring huvudmannaskapsfrågan och det
långsiktiga finansieringsansvaret. Det ska bli en na-
turlig och självklar del i översynen.
Dokument
Beslut
Översyn av lagen om assistansersättning (SoU19)
Riksdagen gav regeringen i uppdrag att göra en bred översyn av lagen om assistansersättning (LASS). Översynen ska bl.a. handla om hur lagen har fungerat i praktiken, även när det gäller bemötandefrågor, personalförsörjningen och hur den långsiktiga finansieringen ska se ut. Översynen ska göras av en parlamentarisk utredning. Syftet med personlig assistans är att ge de personer med funktionshinder som behöver sådant stöd en möjlighet att leva ett självständigt och oberoende liv.
- Utskottets förslag till beslut
- Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad utskottet anför om en översyn av lagen (1993:389) om assistansersättning.
- Riksdagens beslut
- Kammaren biföll utskottets förslag